Kontrollerar regeringen

En av riksdagens viktigaste uppgifter är att kontrollera hur regeringen och myndigheterna sköter sitt arbete. Det kallas för riksdagens kontrollmakt.

I regeringsformen, en av grundlagarna, står det vilka kontrollredskap riksdagen kan använda sig av:

  • Varje ledamot har rätt att ställa frågor till regeringen. Det är ett sätt för riksdagen att kontrollera vad ministrarna i regeringen gör.
  • Konstitutionsutskottet, KU, har en speciell uppgift att granska att regeringen följer reglerna. Riksdagsledamöterna kan anmäla regeringens ministrar till KU om de tycker att någon minister gjort fel.
  • Om riksdagen inte längre har förtroende för en minister eller statsministern kan riksdagen besluta om en misstroendeförklaring.
  • Justitieombudsmannen, JO, ska bevaka varje människas rätt att bli behandlad enligt lagen av myndigheterna. JO är en myndighet under riksdagen.
  • Riksrevisionen ska granska vad statens pengar går till och hur effektivt de används. Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen.

Riksdagens kontroll ska bidra till att regeringen och myndigheterna följer lagarna, arbetar effektivt och att medborgarna känner förtroende för den offentliga makten.

Två KU-granskningar

Konstitutionsutskottet granskar årligen att regeringen följer reglerna för regeringsarbetet. KU genomför två granskningar varje år. Den ena går ut på att kontrollera om ministrarna i vissa särskilda fall följt reglerna för regeringens arbete och på andra sätt handlat korrekt. Den kallas för särskild granskning och bygger på KU-anmälningarna som riksdagsledamöterna kan göra om de tycker att en minister gjort något fel och vill att KU tittar närmare på det.

Den andra granskningen kallas för allmän granskning och har administrativ inriktning. KU går då igenom olika handlingar, till exempel från Regeringskansliet, för att se om regeringen följt lagar och praxis vid handläggningen av regeringsärendena.

KU:s ledamöter sitter på rad vid podiet i Andrakammarsalen. Mittemot sitter statsminister Stefan Löfven (S)

Konstitutionsutskottet, KU, har en speciell uppgift att granska att regeringen följer reglerna. Här håller KU en öppen utfrågning med statsminister Stefan Löfven (S). Foto: Melker Dahlstrand

KU-anmälningar

Ledamöterna kan lämna anmälningar till utskottet när som helst under året. KU undersöker sedan om den minister som anmälan gäller gjort fel eller inte i en speciell situation.

Anmälningarna kan till exempel handla om ministerstyre. Med det menas att ministern gått in och påverkat ett ärende som en myndighet egentligen ska bestämma i. Andra gånger kan kritiken exempelvis gälla ett uttalande av en minister, en resa på statens bekostnad eller utnämningen av en hög chef inom staten.

KU-utfrågningar

KU har rätt att ta del av regeringens alla handlingar under sin granskning, även handlingar som har hemligstämplats. Behöver KU veta mer kan utskottet ställa skriftliga frågor till regeringen eller kalla till sig både ministrar och anställda som är inblandade.

Det är vanligt att KU håller offentliga utfrågningar med ministrar och andra som är inblandade i ett granskningsärende. Dessa utfrågningar är öppna för allmänheten och medierna.

Debatteras i riksdagen

På våren när den särskilda granskningen är klar lämnar KU en rapport till riksdagen om resultatet av granskningen. Rapporten kallas granskningsbetänkande. I granskningsbetänkandet kan KU kritisera en minister men har inga möjligheter att straffa eller kräva att ministern ska avgå. Den grundläggande tanken är att kritiken från utskottet ska leda till att regeringen ändrar sitt arbetssätt så att inte misstaget upprepas.

Skulle KU komma fram till att en minister begått ett grovt brott i sitt arbete kan utskottet besluta att åtal ska väckas inför Högsta domstolen. Detta är ytterst ovanligt och har inte förekommit i modern tid.

När den särskilda granskningen är klar brukar KU:s ledamöter hålla en presskonferens där de berättar om det viktigaste i granskningen. Innan ärendet avslutas debatteras granskningsbetänkandet i kammaren. KU:s allmänna granskning presenteras i en egen rapport på hösten. Även den allmänna granskningen tas upp till debatt i kammaren.

Ledamöternas frågor

Rätten att ställa frågor till regeringen är den del av riksdagens kontrollmakt som utnyttjas flitigast. Ledamöterna ställer flera tusen frågor till regeringen under ett riksdagsår.

Frågorna kan handla om allt från ungdomsarbetslöshet och studentbostäder till utrikespolitik och situationen för asylsökande. Genom att ställa frågor till regeringen kan ledamöterna ta reda på vad regeringen tänker göra i en aktuell fråga. Det är samtidigt ett sätt för ledamöterna att få uppmärksamhet och skapa opinion.

Framför allt är det ledamöter från partierna i opposition som utnyttjar möjligheten att ställa frågor till regeringen. Men ibland ställer också ledamöter från ett regeringsparti frågor, till exempel när de tycker att regeringen inte har uppmärksammat en fråga tillräckligt.

Interpellationer debatteras regelbundet

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer sin fråga, interpellationen, skriftligt till en minister men får svaret både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren.

Ministern ska svara inom 14 dagar, annars måste hon eller han förklara varför svaret är försenat. Alla ledamöter får svaret på en interpellation skriftligt i förväg och får veta när ministern kommer till riksdagen för att svara.

På plats i kammaren för interpellationsdebatten har ministern först sex minuter på sig för ett första anförande. Då läser ministern upp sitt svar på interpellationen. I debatten får ledamoten som ställt frågan och andra ledamöter som vill ha ordet fyra minuter var. Sedan kommer en andra och en tredje kortare omgång. Debatten avslutas med att ministern får en kort slutreplik.

Svar direkt vid frågestunden

På torsdagar är det frågestund i riksdagen. Ungefär en gång i månaden kommer statsministern till kammaren och svarar på frågor. Övriga torsdagar är fyra ministrar på plats. Ledamöterna kan ställa frågor utan att anmäla dem i förväg. För att kunna förbereda frågor har de i förväg fått veta vilka ministrar som kommer. Ofta är det dagsaktuella ämnen som tas upp under frågestunderna.

Frågestunderna ska ha ett snabbt tempo med korta frågor och svar. Ungefär en timme pågår frågestunden och talmannen bestämmer vilka ledamöter som får ordet och hur många gånger ledamöterna och ministrarna ska få prata.

Skriftliga frågor utan debatt

Ledamöterna kan ställa skriftliga frågor till ministrarna året runt. Hur lång tid en minister har på sig att svara beror på när frågan lämnas in. De skriftliga frågor som lämnats in före klockan 10.00 på torsdagen ska besvaras senast klockan 12.00 på onsdagen veckan efter. Under sommaren har ministrarna längre tid på sig. Ministrarna svarar skriftligt och det blir ingen debatt efteråt.

Misstroendeförklaring

Om riksdagen inte har förtroende för statsministern eller en minister kan riksdagen tvinga regeringen eller ministern att avgå genom att besluta om en misstroendeförklaring.

Så här går det till:

Minst 35 ledamöter måste först gå ihop och föreslå att riksdagen ska rösta om att göra en misstroendeförklaring för att en omröstning ska bli av. Minst 175 ledamöter måste sedan rösta ja till förslaget för att riksdagen ska förklara sitt misstroende för regeringen eller en minister. Det är en majoritet av riksdagens 349 ledamöter. Om riksdagen kommer fram till att den inte har förtroende för statsministern måste hela regeringen avgå eller utlysa ett extra val. Om riksdagen kommer fram till att den inte har förtroende för en minister måste ministern avgå.

Nio omröstningar

Riksdagen har röstat om misstroendeförklaring nio gånger– men aldrig sagt ja.

Här är samtliga misstroendeomröstningar:

September 2017 - Peter Hultqvist
September 2017 - Stefan Löfven
Oktober 2015 - Magdalena Andersson
Januari 2015 - Stefan Löfven
Oktober 2002 - regeringen
Oktober 1998 - Göran Persson
November 1996 - Göran Persson
Februari 1985 - Lennart Bodström
Oktober 1980 - Thorbjörn Fälldin

Justitieombudsmannen

JO, Justitieombudsmannen, är en myndighet under riksdagen och en del av riksdagens kontrollmakt.

JO finns till för att skydda varje människas grundlagsenliga rätt att få en laglig och korrekt behandling från myndigheternas sida. Om du anser att du själv eller någon annan har blivit felaktigt behandlad av en myndighet kan du göra en JO-anmälan. Du behöver inte vara svensk medborgare eller bo i Sverige för att klaga hos JO.

En JO-anmälan ska gälla:

  • Statliga myndigheter, även domstolar
  • Kommunala myndigheter
  • Tjänstemän vid statliga och kommunala myndigheter
  • Andra institutioner som fungerar som myndigheter

JO ger kritik och råd

JO får själv bestämma vilka anmälningar som ska prövas. JO tar också egna initiativ till inspektioner av olika myndigheter och domstolar. En JO kanske kommer fram till att en myndighet eller domstol inte har följt de regler som gäller. I så fall kan JO kritisera den som gjort fel och tala om hur man borde ha gjort och skriva det i sitt beslut.

Myndigheterna brukar följa JO:s rekommendationer. Eftersom JO inte är någon domstol är ett JO-beslut bara en rekommendation och inte något som går att överklaga.

Om myndigheten misstänker att en anställd har gjort ett allvarligt fel i sitt arbete kan JO vara åklagare och väcka åtal mot den personen. Om JO tror att någon gjort ett mindre fel i sitt arbete kan JO föreslå att det ska prövas om personen ska få till exempel en varning.

Om JO tycker att en lag behöver ändras kan JO föreslå det till riksdagen.

JO först i världen

  • JO får in omkring 8 000 anmälningar om året.
  • JO är opolitisk.
  • JO heter officiellt Riksdagens ombudsmän.
  • Både myndigheten och ombudsmännen kallas JO.
  • En JO väljs av riksdagen.
  • I dag finns det fyra JO.
  • JO har funnits i Sverige sedan 1809.
  • Sverige var först i världen med JO. I dag har JO efterföljare i ett hundratal länder. Det heter till och med "ombudsman" på engelska och på flera andra språk.

Riksrevisionen

Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen. Riksrevisionen ska för medborgarnas räkning granska vart de statliga pengarna går och hur de används.

Riksrevisionens övergripande mål är att bidra till att statens resurser används på ett bra sätt och att den statliga förvaltningen sköts effektivt. Det ska myndigheten göra genom en oberoende granskning av all statlig verksamhet. Att Riksrevisionen ska ha en oberoende ställning står inskrivet i regeringsformen.

Tre riksrevisorer

Riksrevisionen leds av tre riksrevisorer som är valda av riksdagen. Riksrevisorerna bestämmer själva vad de ska granska, hur det ska göras och vilka slutsatser de ska dra.

Riksrevisionen gör två typer av granskningar:

  • En årlig revision som innebär att myndigheternas årsredovisningar granskas. Då kontrollerar riksrevisorerna om redovisningen är pålitlig, om räkenskaperna är rättvisande och om myndigheterna följer gällande bestämmelser.
  • En effektivitetsrevision som består av stickprov i regeringens, riksdagens och myndigheternas förvaltning. Syftet är att kontrollera att arbetet sköts på ett effektivt sätt och att skattepengarna används i enlighet med regeringens och riksdagens mål. Sådana granskningar kan till exempel handla om Arbetsförmedlingens olika arbetsmarknadsåtgärder eller hur pensionssystemet fungerar.

Riksrevisionen redogör för sina granskningar i rapporter. Om myndigheten finner brister ger den rekommendationer till myndigheterna och regeringen för att verksamheten ska bli bättre.

Texten granskades: 2 mars 2018