Från ting och stämmor till dagens riksdag

Tidiga tecken

För tusen år sedan började staten Sverige att uppstå då riket fick samma kung. Landet var uppdelat i ett antal landskap med egna lagar, domstolar och lagmän. I byarna och städerna var kungamakten något avlägset. Man identifierade sig med staden, socknen, häradet och landskapet snarare än med riket.

Staten Sverige tog fastare form under 1200- och 1300-talet och omkring år 1350 skrevs den första rikstäckande landslagen. En person (den regerande monarken) bestämde tillsammans med de mäktigaste stormännen över resten av folket. Kungen härskade, i alla fall i teorin, över hela riket. Han hade rätt att ta ut skatt som framför allt skulle användas för att se till att vi kunde försvara oss.

Tätt kopplade till kungamakten var de riksomfattande lagarna – en lagbok för städerna och en annan för landsbygden. Kungarna ägnade en hel del tid åt att resa runt och döma i olika rättsfall på landskapsting och häradsting runt om i landet. Här möttes de jordägande männen för att fatta beslut och skipa rättvisa. Spår av dessa mötesplatser lever fortfarande kvar i dagens kommuner, regioner, landsting och tingsrätter.

Ståndssamhället

Det svenska ståndssamhället växte fram under 1200-talet och byggde på strikta sociala roller och hierarkier. De fyra stånden (adel, präster, borgare och bönder) hade tydligt åtskilda uppgifter, privilegier och rättigheter, där adeln stod högst i rang och bondeståndet lägst.

Fattiga torpare, drängar, pigor och andra egendomslösa hade inget politiskt inflytande. Kvinnor saknade fortfarande rösträtt och många andra rättigheter. 

Hur länge har vi haft en riksdag i Sverige?

Svaret är inte helt enkelt. Det beror på vad vi räknar som en riksdag. Arboga möte år 1435 har till exempel kallats Sveriges första riksdag. Där beslutades det om en rad viktiga frågor för landet.

I dag anser dock många historiker att Gustav Vasas riksmöte i Västerås 1527 är den första riksdagen. Det är först då vi kan tala om en riksdag som representerar i alla fall delar av folket, genom de fyra stånden – adel, präster, borgare och bönder. Under den här tiden sågs det som att alla var representerade genom det stånd de tillhörde. Själva termen riksdag började användas först under 1540-talet.

1500-talet

Gustav Vasa

1523 bryter Sverige sig ur Kalmarunionen, den skandinaviska unionen mellan kungarikena Sverige, Danmark och Norge, och styrs nu helt nationellt med egen regent. Den 6 juni 1523 väljs Gustav Vasa till kung. Gustav Vasa bekämpade hänsynslöst motståndare i riket och stärkte staten. Tillsammans med adeln, borgarna och bönderna bröt han den katolska kyrkans makt vid riksdagen i Västerås 1527.

Brottet med kyrkan var definitivt en stor händelse. Biskoparna, som varit rikets mäktigaste män, förlorade sin ställning, och i den nya statskyrkan blev församlingsprästerna kungens egna språkrör.

Under riksdagen 1544 godkändes införandet av arvriket, det vill säga att tronen gick i arv inom Gustav Vasas familj. Dessa beslut medverkade riksdagen till, men det var kungen som spelade den aktiva rollen. Eftersom riksdagarna var korta och det ofta gick flera år mellan deras sammankallande så var riksdagens politiska ställning inte särskilt stark ännu.

1600-talet

Riksdagens nya roll

På 1620-talet styrde krigarkungen Gustav II Adolf Sverige med god hjälp av sin rikskansler, den nytänkande administratören Axel Oxenstierna. Deras projekt var att göra Sverige militärt starkt för att kunna hävda sig bland de andra makterna kring Östersjön.

Riksdagen fick en ny viktig roll i och med att den ofta fick godkänna de nya skatter och de soldater som krävdes för att förverkliga detta projekt. Det gick de fyra stånden i regel med på, både på grund av påtryckningar och på grund av att kungen målade upp en bild av att Sverige var ett land som var hotat från alla håll.

Riksdagarna var inte längre fåtaliga: i perioder hölls en eller två riksdagar varje år. Detta innebar att riksdagsmännens politiska vana och skicklighet ökade, och så småningom ledde detta till att man kunde driva sin egen politik på ett annat sätt än under 1500-talet.

En viktig sak, särskilt för de ofrälse stånden, var de besvärsskrivelser de kunde lämna in till kungen under riksdagarna. Det kunde vara skrivelser med önskemål om förbättringar, lindringar av skattebördan eller klagomål på kungliga ämbetsmän. Påfallande ofta gav kungamakten också positiva svar på dessa besvär, om kraven var begränsade.

Under det karolinska enväldet i slutet på 1600-talet fick kung Karl XI alltmer makt. Riksdagens ställning försvagades och blev i praktiken ett lydigt redskap i kungens händer. Under Karl XII:s envälde (1697–1718) sammanträdde riksdagen bara två gånger – mot kungens vilja.

1700-talet

Riksdagen får ökat inflytande

De många krigen ledde till förödelse och fattigdom i Sverige. Krigarkungarna och adelsmännen i riksrådet sågs som ansvariga för denna politik. När Karl XII dog 1718 tog riksdagen över makten.

Alla viktigare beslut fattades hädanefter av riksdagarna, som skulle sammankallas var tredje år. Riksdagarna var under frihetstiden ofta samlade omkring ett år, vilket var nödvändigt på grund av den enorma mängd ärenden den hanterade.

Mellan riksdagarna styrde rådet landet. Riksrådet var den tidens regering och bestod av kungen samt 16 adelsmän, som nästan alltid var höga officerare och ämbetsmän. När riksdagarna samlades kontrollerade de att rådet styrt i enlighet med riksdagens direktiv. I annat fall kunde det leda till påföljder.

Många traditioner i dagens riksdagsarbete har rötter från den här tiden och då särskilt inom utskotten som nu blev kärnan i riksdagsarbetet. Ett partisystem med två partier – Hattar och Mössor – växte fram. Samtidigt utvecklades en form av parlamentarism som har likheter med den vi har i dag.

Sedan 1719–23 har Sverige varit en konstitutionellt styrd stat. De nya regeringsformerna och den nya riksdagsordningen hade utarbetats och antagits av riksdagen själv. Fram till Karl XII:s död ansågs det att kungen styrde riket i Guds namn, nu styrde riksdagen i folkets namn. I stället för att betrakta lagen som evig kom den ses som ett verktyg för att förändra samhället.

År 1734 antog riksdagen en ny lagbok för hela riket. Efter stormaktens fall började man tänka på staten som en inrättning som skulle vara till nytta för alla – inte som ett militärt instrument för kungarna.

1766 beslutade riksdagen om en världsunik tryckfrihetsordning som grundlag. Förhandscensuren avskaffades och offentlighetsprincipen infördes. En rad olika tidningar, politiska skrifter och publikationer med material från myndigheter och domstolar såg dagens ljus.

Den viktigaste drivkraften till tryckfrihetsförordningen hade varit den politiska oppositionens vilja att avslöja missförhållanden och korruption i statsförvaltningen under hattpartiets långa maktinnehav.

Riksdagen var mäktig, men fortfarande var de allra flesta svenskarna inte röstberättigade. Valfusk var vanligt och adel, präster och borgare dominerade riksdagen trots att de representerade en liten minoritet av befolkningen.

Ståndsriksdagen under frihetstiden (1719–1772)

Den svenska ståndsriksdagens makt och arbetssätt förändrades flera gånger genom seklerna. Men från början av 1700-talet hade de fyra stånden varsin röst när besluten skulle fattas. Därför krävdes det oftast att tre stånd kunde komma överens för att nå ett avgörande.

Bondeståndet

Representerade nära 95 procent av folket. Cirka 150 bönder åkte till riksdagen efter att ha blivit valda på häradstingen ute i landet.

Borgarståndet

Bestod av hantverkare och köpmän från städerna (knappt 2 procent av folket). Borgarna skickade en borgmästare och rådmän från varje stad. Totalt hade de cirka 100 representanter under riksmötena.

Prästeståndet

Utgjorde en knapp procent av folket. Deras cirka 50 ledamöter i riksdagen bestod av biskopar och valda kyrkoherdar.

Adelsståndet

Utgjorde cirka 0,5 procent av folket. Alla de cirka 1 200 adelssläkterna med plats i riddarhuset hade rätt att skicka varsin representant. Ungefär 500 adelsmän brukade närvara när riksdagen samlades.

Riksdagens ställning kom dock återigen att försvagas genom ekonomiska kriser, motsättningar mellan ständerna och korruption. När Gustav III genomförde sin statskupp 1772 förlorade riksdagen återigen makt och inflytande till förmån för kungen.

1800-talet

Sverige förändras och en ny grundlag reglerar makten

Under 1800-talet förändrades Sverige snabbt. Jordbruket effektiviserades och många egendomslösa på landsbygden flyttade in till städerna där industrier började att ta fart. Kungamakten och ståndsriksdagen gick inte i takt med det nya samhälle som växte fram. Revolutioner, frihetskrig och tal om alla människors lika värde spred sig över världen.

Folket krävde större frihet och ökat politiskt inflytande

År 1809 fick Sverige en ny regeringsform som hämtade inspiration från Sveriges tidigare historia och upplysningstidens princip om maktdelning. Det innebar att man alltmer skilde mellan den lagstiftande, dömande och verkställande makten i samhället.

Grundtanken var att kungen och de statsråd han utsåg skulle dela makten med riksdagen. Kungen skulle å ena sidan ”allena styra riket” enligt regeringsformen, medan riksdagen å andra sidan hade oinskränkt inflytande över beskattningen. Lagstiftningsmakten skulle delas mellan kung och riksdag.

Den dömande makten, domstolarna, skulle bestå av oavsättliga domare som enbart skulle lyda lagarna och inte ta order från någon politisk instans.

Dessutom inrättade Sverige som första land i världen 1809 en justitieombudsman, JO, dit medborgarna kunde vända sig med klagomål på myndigheterna. För att kontrollera att kungen och regeringen höll sig till lagen fick riksdagen också ett konstitutionsutskott, KU.

1809 års regeringsform, låt vara med stora förändringar, kom att gälla till och med 1974. Den lag som reglerade riksdagsarbetet, riksdagsordningen, kom till 1810.

Det kungliga enväldets tid var över. Mer makt fördes över till riksdagen och domstolarna blev mer självständiga. Riksdagen behöll systemet med fyra stånd, men kungen styrde fortfarande landet. Han utsåg alla statsråd i regeringen och kunde fatta beslut emot riksdagens majoritet, om det inte gällde lagstiftning och beskattning.

Tvåkammarriksdagen införs

Med tiden växte missnöjet med den gamla ståndsriksdagen. Bönder, företagare och annan medelklass fick en allt större betydelse för landets ekonomi. Men deras politiska makt i riksdagen var förhållandevis liten.

År 1866 ersattes ståndsriksdagen med en tvåkammarriksdag, vilket innebar att rösträtten, valbarheten och den politiska makten i riksdagen inte längre var kopplad till de fyra stånden. Ledamöterna i andra kammaren fick nu ersättning, vilket möjliggjorde för folk utan egen förmögenhet att arbeta som riksdagsmän.

Riksdagen var alltså uppdelad på två kammare, och för att ett förslag skulle godkännas krävdes beslut i båda kamrarna. Medan andra kammaren skulle vara mer ”folklig” där samhälleliga opinioner snabbt fick genomslag var det meningen att första kammaren skulle vara mer eftertänksam.

1900-talet

Rösträtten, valbarheten och strecken

När rösträtten frikopplades från ståndstillhörigheten var det många som tyckte att demokratins krafter måste tyglas. Varken kungen eller en majoritet av riksdagsledamöterna ville ha full demokrati med allmän och lika rösträtt. Därför infördes flera så kallade rösträtts- och valbarhetsstreck.

Strecken beskrev olika villkor som individen måste uppnå, både för att få rösta och kunna bli vald. Villkoren handlade främst om kön, ålder och ekonomi. Det har även funnits flera andra typer av ”ordentlighetsstreck”. Det var till exempel streck som användes för att stänga ute fängelseinterner, personer som inte betalade sin skatt, socialbidragstagare, personer i konkurs och män som inte hade fullgjort sin värnplikt. Syftet var att endast ansvarsfulla, mogna och självständigt tänkande män skulle delta i politiken.

I valen till första kammaren hade mer förmögna personer fler röster. De som valdes till första kammaren skulle vara minst 35 år gamla och ha en betydande förmögenhet – de fick heller ingen ersättning för sitt arbete i riksdagen. Till skillnad från andra kammaren ersattes ledamöterna i första kammaren successivt, och deras mandatperioder var längre.

Andra kammaren utsågs enligt principen en man – en röst. Men andelen män som hade rätt att delta i valen var låg fram till den första rösträttsreformen 1907. För att få rösta krävdes att man hade en fast egendom eller betalade skatt på en årlig beskattningsbar inkomst.

Strecken har sedan början av 1900-talet sänkts eller avskaffats, ett efter ett. Men det ställs fortfarande krav på både väljarnas och ledamöternas medborgarskap (svenskt) och ålder (18 år) i riksdagsvalet.

Borggårdskrisen och parlamentarismens genombrott

År 1914 orsakade kung Gustav V en regeringskris, den så kallade Borggårdskrisen. I ett tal till en samling bönder som uppvaktade kungen gick Gustav V emot den dåvarande regeringens försvarspolitik. Regeringen uppfattade talet som en avsiktlig kränkning och avgick några dagar senare.

Krisen är en av de mest dramatiska i vår parlamentariska historia och markerar kulmen på en konflikt som pågått länge mellan konservativa och de krafter som verkade för parlamentarism. Det vill säga att regeringen endast är beroende av majoriteten i sitt parlament (riksdagen) och inte av kungen.

Hösten 1917 gav dock Gustav V den blivande statsministern Nils Edén ett personligt löfte, där han lovade att följa parlamentarismens principer. Alltså att kungen i fortsättningen inte skulle ingripa i regeringsbildningen.