Vad gör EU egentligen? Det enkla svaret är att det handlar om att samarbeta, alltså ta gemensamma beslut om lagar och regler, inom många områden. Vilka politikområden som omfattas av den gemensamma regelgivningen regleras av EU:s fördrag, som alla medlemsstater har antagit. Sverige och de andra EU-länderna har pekat ut ekonomiska och politiska frågor som de vill arbeta med tillsammans. Ekonomisk tillväxt, hög sysselsättning och hållbar utveckling i EU-länderna är några av målen för samarbetet. Att främja fred och bekämpa diskriminering är andra.
Genom fördragen har Sverige och de andra EU-länderna kommit överens om vilka frågor som ska ingå i EU-samarbetet. EU ska bland annat
EU-länderna har kommit överens om vilka frågor de ska hantera inom ramen för EU-samarbetet. Under årens lopp har fördragsändringar medfört att allt fler politikområden omfattas av och EU-samarbetet, och det spänner nu över ett brett fält av ekonomiska och politiska frågor. Det beror på att EU-länderna har sett ett behov av att lösa fler frågor tillsammans och utforma en gemensam lagstiftning. Det handlar till exempel om asylpolitik, energi, miljöfrågor, fiske, konsumentskydd, produktsäkerhet och gränsöverskridande brottslighet. EU-länderna samarbetar också vid större internationella kriser, som exempelvis under coronapandemin 2020–2021.
EU:s politikområden på EU:s webbplats
Ett mål med EU-samarbetet är att det ska leda till ekonomisk utveckling i alla EU-länder. För att lyckas med det kommer EU-länderna överens om att samarbeta, alltså ta gemensamma beslut om lagar och regler, inom många områden. Det gäller till exempel handel, konkurrens mellan företag, arbetsvillkor, energiförsörjning, forskning och transporter.
EU-länderna kommit överens om ett stort antal lagar och regler som ska gälla lika på EU:s så kallade inre marknad. Till exempel har tullar och andra avgifter mellan EU-länderna tagits bort. Dessutom ska det råda fri rörlighet över gränserna för personer, varor, tjänster och kapital. Den fria rörligheten kallas ofta för de fyra friheterna. Den inre marknaden och den fria rörligheten ska bidra till ekonomisk tillväxt i hela EU.
På EU:s inre marknad råder fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer i EU. Reglerna för den inre marknaden omfattar de 27 EU-länderna samt Norge, Island och Liechtenstein som är med i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
EU är en tullunion vilket innebär att tullar och andra handelshinder mellan EU-länderna är avskaffade. Det betyder också att EU har gemensamma tullar mot länder som inte är med i EU. Samma tull ska betalas för en vara som importeras från ett land utanför EU, oavsett vilket EU-land som importerar den. Däremot skiljer sig tullsatserna åt mellan olika varor.
Två andra viktiga områden för EU-samarbetet är sammanhållningspolitik, som ska främja regional och lokal utveckling i syfte att minska de socioekonomiska skillnaderna mellan olika regioner i medlemsstaterna och jordbrukspolitik. Det är de områden som får allra mest pengar från EU:s budget. EU ger till exempel ekonomiskt stöd till regioner med hög arbetslöshet och till jordbrukare som ska modernisera sina gårdar eller kompenseras för prissvängningar. Inom jordbrukspolitiken har EU-länderna också tagit beslut om gemensamma EU-regler, till exempel för livsmedelssäkerhet och djurtransporter.
EU-länderna samarbetar också i ekonomiska frågor. Alla EU-länder ingår i den ekonomiska och monetära unionen (EMU) som ska samordna den ekonomiska politiken i EU-länderna. EU har även infört en gemensam valuta, euro, som ska göra handeln och rörligheten mellan EU-länderna enklare. 20 av de 27 medlemsstaterna har euro som valuta. Sverige sa i en folkomröstning 2003 nej till att införa euron.
EU-länderna samarbetar framför allt i ekonomiska och politiska frågor inom EU. Men EU-länderna agerar också gemensamt i förhållande till världen utanför. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken syftar exempelvis till att stärka EU:s kapacitet för att ta sig an internationella krishanteringsuppdrag. EU-länderna samarbetar också kring frågor om internationell handel med länder utanför EU och ekonomiskt stöd, bistånd, till utvecklingsländer.
Det finns också många områden där EU-länderna inte utformar ett gemensamt regelverk på EU-nivå, där EU alltså inte kan bestämma om exempelvis lagar, regler och ersättningar. EU-länderna bestämmer till exempel själva om inkomstskatter, barnbidrag, pensioner, skolan samt hälso- och sjukvården. I sådana frågor är det medlemsstaterna egna regeringar och nationella parlament som äger rätten att ta beslut.
Det är Sverige och de andra EU-länderna som tillsammans bestämmer vilka frågor EU ska jobba med. Arbetet sker i EU:s beslutande institutioner.
I ministerrådet sitter ministrar från EU-ländernas regeringar. I Europeiska rådet sitter EU-ländernas stats- och regeringschefer. I Europaparlamentet sitter politiska ledamöter som är folkvalda i EU-länderna. I kommissionen sitter 27 kommissionärer, en från varje EU-land
I EU samarbetar EU-länderna i en lång rad ekonomiska och politiska frågor. Men vilken rätt har EU-länderna att införa gemensamma lagar och regler på EU-nivå? Svaret är att EU:s befogenhet beror på vilket politikområde det handlar om.
EU-länderna samarbetar om ett knappt 40-tal olika ekonomiska och politiska frågor – allt från handel och transporter till miljö och konsumentskydd. Frågorna är uppdelade i fyra olika områden där EU-länderna har större eller mindre befogenhet, alltså rätt att ta gemensamma beslut om till exempel nya EU-lagar.
Vissa frågor kan bara beslutas gemensamt av EU-länderna på EU-nivå. Det gäller tullar, konkurrensregler, fiske, den gemensamma handelspolitiken och penningpolitik för EU-länder som har euro som valuta.
På vissa områden är befogenheten att lagstifta delad mellan EU-nivån och den nationella nivån. Det gäller till exempel inom områdena miljö, jordbruk, energi, transporter och frågor om den inre marknaden.
EU-länderna kan ta gemensamma beslut på EU-nivå som stödjer eller kompletterar EU-ländernas nationella lagstiftning, till exempel inom kultur, turism, industri och utbildning.
Vissa lagar kan bara beslutas nationellt av EU-länderna själva, till exempel när det gäller skatter, skola, socialförsäkringar och sjukvård.
I EU:s fördrag, reglerna för hur EU ska fungera, finns en uppräkning av politikområdena och vilken makt EU har inom respektive område. Uppräkningen brukar kallas för kompetenskatalogen. Det är EU-länderna som kommit överens om den här uppdelningen.
Här är en uppräkning av områden som EU-länderna samarbetar kring, det är många av dem men inte alla. EU-länderna samarbetar bland annat om:
