Folkomröstning

Folkomröstning – en form av direktdemokrati

I en så kallad representativ demokrati styr folket oftast indirekt genom att välja representanter som sedan under en begränsad period fattar beslut åt dem om hur landet ska styras. Folkomröstningar, däremot, är en form av direktdemokrati som kan användas som ett komplement till den representativa demokratin.

Folkomröstningar kan se ut och användas på flera olika sätt och förekomma både på nationell och på kommunal nivå. Beroende på om omröstningen berör hela eller bara en mindre del av landet.

I Sverige finns det tre olika typer av folkomröstningar: 

• rådgivande nationella folkomröstningar
• beslutande nationella folkomröstningar i grundlagsfrågor
• kommunala folkomröstningar.

Nationella folkomröstningar

De nationella folkomröstningarna gäller hela landet och kan vara antingen rådgivande eller beslutande. I en rådgivande folkomröstning är resultatet inte bindande och makthavarna har rätt att gå emot det. Beslutande folkomröstningar innebär däremot att resultatet kan bli bindande med en gång.

I Sverige är det i första hand riksdagen som beslutar om frågor som gäller hela landet. Folkomröstningar i hela landet ska vara ett undantag. Därför är det bara riksdagen som kan besluta om det ska hållas en nationell folkomröstning.

Rådgivande folkomröstningar

Om riksdagen beslutar att det ska hållas en nationell folkomröstning så antas en särskild lag med regler som bara gäller för den aktuella folkomröstningen. Där bestäms det till exempel vilken fråga som ska ställas och vilken dag omröstningen ska hållas. 

Om inte något annat beslut fattas är rösträtten densamma som vid val till riksdagen. Vanligen gäller i stort sett samma regler för nationella folkomröstningar som vid riksdagsval för till exempel rösträtt, valdistrikt och röstning.

En rådgivande folkomröstning är inte bindande. Riksdagen kan alltså fatta beslut som går emot resultatet. Men tanken är att omröstningen ska ge vägledning inför ett riksdagsbeslut.

Folkomröstningar i grundlagsfrågor

Det är möjligt att anordna en folkomröstning i en grundlagsfråga. Den möjligheten infördes 1980, men har aldrig använts. 

Det kan handla om att ändra beslut om vilande grundlagsändringar eller om att godkänna internationella överenskommelser som gäller grundlagsskyddade rättigheter och skyldigheter.

Så ändras en grundlag

För att ändra en grundlag krävs att riksdagen fattar två likadana beslut och att det hålls ett riksdagsval mellan de två besluten. Efter det första beslutet blir ändringsförslaget vilande och tas upp igen en andra gång när en ny riksdag har valts. Grundlagsändringen blir definitiv om den nyvalda riksdagen bekräftar det tidigare beslutet, annars har ändringsförslaget fallit. Däremellan kan alltså en folkomröstning äga rum om kriterierna för att hålla omröstning uppnåtts.

Riksdagsledamöter begär omröstning om grundlagsförslag

Riksdagen kan besluta att hålla en folkomröstning om ett vilande grundlagsförslag. Minst 35 riksdagsledamöter måste då ha begärt det. Därefter räcker det att en tredjedel av riksdagens ledamöter, det vill säga 117, röstar för förslaget om att hålla en folkomröstning. Går förslaget igenom ska folkomröstningen hållas samtidigt som nästa riksdagsval.

Reglerna om rösträtt, röstning och röstsedlar är vid en sådan folkomröstning samma som vid riksdagsvalet.

Ett nej är bindande

Till skillnad från rådgivande folkomröstningar är resultatet av folkomröstningen i grundlagsfrågor bindande om en majoritet av de som röstade säger nej till förslaget, samtidigt som de är fler än hälften av de som samtidigt röstade vid riksdagsvalet. Uppnås denna majoritet har förslaget fallit, och den nyvalda riksdagen kan inte ta upp förslaget en andra gång.

Om en majoritet av de röstande inte säger nej till förslaget prövas grundlagsändringen på vanligt sätt en andra gång av den nyvalda riksdagen. Med enkel majoritet beslutar riksdagen då om det vilande grundlagsförslaget ska antas eller inte.

Resultatet av en folkomröstning om grundlagsfrågor är alltså bindande bara om en majoritet av de som röstar är emot förslaget. Det skulle med andra ord kunna hända att en grundlagsändring som en majoritet av de som röstade i folkomröstningen sa ja till, ändå förkastas av riksdagen.

Resultatet kan vara svårtolkat

Resultatet av en folkomröstning kan i vissa fall vara svårtolkat. Det gäller framför allt när det finns flera alternativ att rösta på, som i pensionsomröstningen 1957 och kärnkraftsomröstningen 1980 då det fanns tre förslag vardera. Det blir då riksdagens sak att tolka resultatet.

Kommunala folkomröstningar

Folkomröstningar i kommuner och regioner är alltid rådgivande. Om tio procent av de som har rätt att rösta i en kommun eller en region begär det måste kommun- eller regionfullmäktige pröva om en folkomröstning ska hållas. Men om två tredjedelar av ledamöterna i fullmäktige sedan röstar nej till initiativet blir folkomröstningen inte av.

Kommun- eller regionfullmäktige kan själva besluta att fråga de boende i kommunen eller regionen vad de tycker i en viktig fråga genom en folkomröstning. Fullmäktige kan begränsa folkomröstningen till en viss del av kommunen eller regionen. Då har de rösträtt som bor i det område där folkomröstningen ska hållas och som har rösträtt vid vanliga kommunala val.