Kontrollerar regeringen
En av riksdagens viktigaste uppgifter är att kontrollera hur regeringen och myndigheterna sköter sitt arbete. Det kallas för riksdagens kontrollmakt.
I regeringsformen, en av grundlagarna, står det vilka kontrollredskap riksdagen kan använda sig av:
- Konstitutionsutskottet, KU, har en speciell uppgift att granska att regeringen följer reglerna. Riksdagsledamöterna kan anmäla regeringens ministrar till KU om de tycker att någon minister gjort fel.
- Varje ledamot har rätt att ställa frågor till regeringen. Det är ett sätt för riksdagen att kontrollera vad ministrarna i regeringen gör.
- Om riksdagen inte längre har förtroende för en minister eller statsministern kan riksdagen besluta om en misstroendeförklaring.
- Justitieombudsmannen, JO, ska bevaka varje människas rätt att bli behandlad enligt lagen av myndigheterna. JO är en myndighet under riksdagen.
- Riksrevisionen ska granska vad statens pengar går till och hur effektivt de används. Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen.
Riksdagens kontrollmakt är en grundläggande förutsättning för parlamentarismen. Parlamentarism betyder att regeringen måste ha riksdagens stöd eller åtminstone accepteras av riksdagen för att kunna styra. Genom sin kontroll av regeringen kan riksdagen lättare ta ställning till om den accepterar regeringen.
Riksdagens kontroll ska bidra till att regeringen och myndigheterna följer lagarna, arbetar effektivt och att medborgarna känner förtroende för den offentliga makten.
Så fungerar kontrollmakten
En av riksdagens viktigaste uppgifter är att kontrollera hur regeringen sköter sitt arbete. Det kallas för riksdagens kontrollmakt. Kontrollmakten ska bidra till att regeringen följer lagarna, arbetar effektivt och att medborgarna känner förtroende för den offentliga makten. Här får du på två minuter lära dig mer om en av riksdagens fem uppgifter.
Två KU-granskningar
Konstitutionsutskottet granskar årligen att regeringen följer reglerna för regeringsarbetet. KU genomför två granskningar varje år. Den ena går ut på att kontrollera om ministrarna i vissa särskilda fall följt reglerna för regeringens arbete och på andra sätt handlat korrekt. Den kallas för särskild granskning och bygger på KU-anmälningarna som riksdagsledamöterna kan göra om de tycker att en minister gjort något fel och vill att KU tittar närmare på det.
Utfrågningar i april 2025
Konstitutionsutskottet, KU, håller utfrågningar i april inom ramen för sin särskilda granskning.
Den andra granskningen kallas för allmän granskning och har administrativ inriktning. KU går då igenom olika handlingar, till exempel från Regeringskansliet, för att se om regeringen följt lagar och praxis vid handläggningen av regeringsärendena.
KU-anmälningar
Ledamöterna kan lämna anmälningar till utskottet när som helst under året. KU undersöker sedan om den minister som anmälan gäller gjort fel eller inte i en speciell situation.
Anmälningarna kan till exempel handla om ministerstyre. Med det menas att ministern gått in och påverkat ett ärende som en myndighet egentligen ska bestämma i. Andra gånger kan kritiken exempelvis gälla ett uttalande av en minister, en resa på statens bekostnad eller utnämningen av en hög chef inom staten.
KU-utfrågningar
KU har rätt att ta del av regeringens alla handlingar under sin granskning, även handlingar som har hemligstämplats. Behöver KU veta mer kan utskottet ställa skriftliga frågor till regeringen eller kalla till sig både ministrar och anställda som är inblandade.
Det är vanligt att KU håller offentliga utfrågningar med ministrar och andra som är inblandade i ett granskningsärende. Dessa utfrågningar är öppna för allmänheten och medierna.
KU:s uppdrag - att granska regeringen
Lyssna på när KU:s ordförande Ida Karkiainen (S) och tidigare vice ordförande Erik Ottoson (M) berättar om hur det går till vid en utfrågning av statsministern, se exempel på kända KU-förhör och följ med ner i riksdagens källare där arkivet med mycket av KU:s dokument förvaras.
Debatteras i riksdagen
När granskningarna är klara redovisar KU resultatet för riksdagen. Den allmänna granskningen redovisas på hösten och den särskilda på våren. I granskningsbetänkandena kan KU exempelvis kritisera en minister men har inga möjligheter att straffa eller kräva att ministern ska avgå. Den grundläggande tanken är att kritiken från utskottet ska leda till att regeringen ändrar sitt arbetssätt så att inte misstaget upprepas.
När den särskilda granskningen är klar brukar KU:s ledamöter hålla en presskonferens där de berättar om det viktigaste i granskningen. Innan ärendet avslutas debatteras granskningsbetänkandet i kammaren. Även den allmänna granskningen tas upp till debatt i kammaren.
Granskningen är inte en utredning om brott
En KU-granskning har aldrig till syfte att utreda om ett brott har begåtts. Däremot kan KU, utöver granskningarna, besluta om åtal om en minister misstänks ha begått ett grovt brott i sitt arbete. Åtalet prövas då av Högsta domstolen.
Åtal av ministrar – eller statsråd som de också kallas – är dock ytterst ovanligt. Bestämmelsen om åtal av statsråd finns i regeringsformen från 1974 men åtal har inte förekommit under den nuvarande regeringsformens tid. Under den förra regeringsformen, från 1809, förekom ett fåtal åtal av statsråd. Det sista ägde rum 1854.
Ledamöternas frågor till regeringen
Rätten att ställa frågor till regeringen är den del av riksdagens kontrollmakt som utnyttjas flitigast. Ledamöterna ställer flera tusen frågor till regeringen under ett riksdagsår.
Frågorna kan handla om allt från ungdomsarbetslöshet och studentbostäder till utrikespolitik och situationen för asylsökande. Genom att ställa frågor till regeringen kan ledamöterna ta reda på vad regeringen tänker göra i en aktuell fråga. Det är samtidigt ett sätt för ledamöterna att få uppmärksamhet och skapa opinion.
Framför allt är det ledamöter från partierna i opposition som utnyttjar möjligheten att ställa frågor till regeringen. Men ibland ställer också ledamöter från ett regeringsparti frågor, till exempel när de tycker att regeringen inte har uppmärksammat en fråga tillräckligt.
Interpellationer debatteras regelbundet
Interpellationer är en typ av fråga som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer sin fråga, interpellationen, skriftligt till en minister men får svaret både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren.
Ministern ska svara inom 14 dagar, annars måste hen förklara varför svaret är försenat. Alla ledamöter får svaret på en interpellation skriftligt i förväg och får veta när ministern kommer till riksdagen för att svara.
På plats i kammaren för interpellationsdebatten har ministern först sex minuter på sig för ett första anförande. Då läser ministern upp sitt svar på interpellationen. I debatten får ledamoten som ställt frågan och andra ledamöter som vill ha ordet fyra minuter var. Sedan kommer en andra och en tredje kortare omgång. Debatten avslutas med att ministern får en kort slutreplik.
Svar direkt vid frågestunden
På torsdagar är det frågestund i riksdagen. Ungefär en gång i månaden kommer statsministern till kammaren och svarar på frågor. Övriga torsdagar är fyra ministrar på plats. Ledamöterna kan ställa frågor utan att anmäla dem i förväg. För att kunna förbereda frågor har de i förväg fått veta vilka ministrar som kommer. Ofta är det dagsaktuella ämnen som tas upp under frågestunderna.
Frågestunderna ska ha ett snabbt tempo med korta frågor och svar. Ungefär en timme pågår frågestunden och talmannen bestämmer vilka ledamöter som får ordet och hur många gånger ledamöterna och ministrarna ska få prata.
Varje vecka är det frågestund i kammaren. Under frågestunden svarar ministrarna i regeringen på frågor från riksdagsledamöterna direkt i kammaren. I talarstolen står bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M).
Skriftliga frågor utan debatt
Ledamöterna kan ställa skriftliga frågor till ministrarna året runt. Hur lång tid en minister har på sig att svara beror på när frågan lämnas in. De skriftliga frågor som lämnats in före klockan 10 på torsdagen ska besvaras senast klockan 12 på onsdagen veckan efter. Under sommaren har ministrarna längre tid på sig. Ministrarna svarar skriftligt och det blir ingen debatt efteråt.
Misstroendeförklaring
Om riksdagen inte har förtroende för statsministern eller en minister kan riksdagen tvinga regeringen eller ministern att avgå genom att besluta om en misstroendeförklaring.
Så här går processen till
Minst 35 ledamöter måste först gå ihop och föreslå att riksdagen ska rösta om att göra en misstroendeförklaring för att en omröstning ska bli av. Minst 175 ledamöter måste sedan rösta ja till förslaget för att riksdagen ska förklara sitt misstroende för regeringen eller en minister. Det är en majoritet av riksdagens 349 ledamöter. Om riksdagen kommer fram till att den inte har förtroende för statsministern måste hela regeringen avgå eller utlysa ett extra val. Om riksdagen kommer fram till att den inte har förtroende för en minister måste ministern avgå.
Fjorton omröstningar
Riksdagen har röstat om misstroendeförklaring fjorton gånger. En gång har riksdagen röstat ja till en misstroendeförklaring. Den 21 juni 2021 röstade riksdagen ja till en begäran om att rikta en misstroendeförklaring mot dåvarande statsminister Stefan Löfven (S).
Här är samtliga misstroendeomröstningar:
Januari 2024 – Romina Pourmokhtari (L)
På begäran av Centerpartiet och Miljöpartiet genomfördes en omröstning om misstroende mot klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) den 17 januari 2024. 66 ledamöter röstade ja till misstroendeförklaringen, 172 ledamöter röstade nej och 104 ledamöter avstod från att rösta. 7 ledamöter var frånvarande.
Voteringsresultatet: Prövning av yrkande om misstroendeförklaring 2024-01-17 (pdf, 276 kB)
Juni 2022 – Morgan Johansson (S)
På begäran av Sverigedemokraterna genomfördes en omröstning om misstroende mot justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S) den 7 juni 2022. 174 ledamöter röstade ja till misstroendeförklaringen, 97 ledamöter röstade nej och 70 ledamöter avstod från att rösta. 8 ledamöter var frånvarande.
Juni – 2021 Stefan Löfvén (S)
På begäran av Sverigedemokraterna genomfördes en omröstning om misstroende mot statsminister Stefan Löfven (S) den 21 juni 2021. 181 ledamöter röstade ja till misstroendeförklaringen, 109 ledamöter röstade nej och 51 ledamöter avstod från att rösta. 8 ledamöter var frånvarande.
November 2019 – Morgan Johansson (S)
På begäran av Sverigedemokraterna genomfördes en omröstning om misstroende mot justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) den 15 november 2019. 131 ledamöter röstade nej till misstroendeförklaringen och 151 ledamöter röstade ja, 57 avstod och 10 var frånvarande.
Maj 2019 – Annika Strandhäll (S)
På begäran av Moderaterna genomfördes en omröstning mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) den 28 maj 2019. Partiet var missnöjt med regeringens beslut att förflytta Anne-Marie Begler från sitt uppdrag om generaldirektör för Försäkringskassan i april 2018. Förslaget röstades ned med siffrorna 113-172 (59 ledamöter avstod från att rösta och 5 var frånvarande).
September 2017 – Peter Hultqvist (S)
På begäran av Moderaterna genomförs en omröstning mot försvarsminister Peter Hultqvist (S) den 19 september 2017. Partiet är missnöjt med hur försvarsministern agerat i samband med de säkerhetsbrister som uppdagades på Transportstyrelsen sommaren 2017. Förslaget röstas ned med siffrorna 137-135 (58 ledamöter avstod från att rösta och 19 var frånvarande).
September 2017 – Stefan Löfven (S)
På begäran av Sverigedemokraterna genomförs en omröstning mot statsminister Stefan Löfven (S) den 15 september. Partiet är missnöjt med hur statsministern agerat i samband med de säkerhetsbrister som uppdagades på Transportstyrelsen under sommaren 2017. Förslaget röstas ned med siffrorna 136-43 (155 avstod, 15 var frånvarande).
Oktober 2015 – Magdalena Andersson (S)
På begäran av Sverigedemokraterna genomförs en omröstning mot Magdalena Andersson (S) den 20 oktober 2015. Partiet är bland annat missnöjt med finansministerns budgetförslag som de anser är underfinansierat på grund av kostnader för migrationen. Förslaget röstades ned med siffrorna 137–43 (120 avstod, 49 var frånvarande).
Januari 2015 – Stefan Löfven (S)
På begäran av Sverigedemokraterna genomförs en omröstning mot statsminister Stefan Löfven (S) den 20 januari 2015. Partiet är missnöjt med statsministerns olika besked om avgång och extra val under hösten efter valet 2014 i samband med budgetbehandlingen i riksdagen. Förslaget röstas ned med siffrorna 133–45 (155 avstod, 16 var frånvarande).
Oktober 2002 – Göran Persson (S)
På begäran av Moderaterna genomförs en omröstning mot statsminister Göran Persson (S). Partiet är missnöjt med att Socialdemokraterna tre veckor efter valet ännu inte kommit överens med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om deras stöd till regeringen. Förslaget röstas ned med siffrorna 174–158 (17 avstod, 0 var frånvarande).
Oktober 1998 – Göran Persson (S)
På begäran av Moderaterna genomförs en omröstning mot statsminister Göran Persson (S) i samband med att riksdagen öppnar 1998. Partiet är missnöjt med att han inte valt att avgå efter valet samma år då majoritetsförhållandena i riksdagen förändrades. Förslaget röstas ned med siffrorna 186–82 (74 avstod, 7 var frånvarande).
November 1996 – Göran Persson (S)
På begäran av Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna genomförs en omröstning mot statsminister Göran Persson (S) i november 1996. Partierna är missnöjda med hans uttalanden under en resa till Kina 1996. Förslaget röstas ned med siffrorna 204–119 (16 avstod, 10 var frånvarande).
Februari 1985 – Lennart Bodström (S)
På begäran av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet genomförs en omröstning mot utrikesminister Lennart Bodström (S) i februari 1985. Partierna är missnöjda med hans uttalanden om ubåtskränkningarna. Förslaget röstas ned med siffrorna 182–160 (inga ledamöter avstod från att rösta, 7 var frånvarande).
Oktober 1980 – Thorbjörn Fälldin (C)
På begäran av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna genomförs en omröstning mot statsminister Thorbjörn Fälldin (C) i oktober 1980. Partierna är missnöjda med den ekonomiska politiken. Förslaget röstas ned med siffrorna 175–174.
Justitieombudsmannen
JO, Justitieombudsmannen, är en myndighet under riksdagen och en del av riksdagens kontrollmakt.
JO finns till för att skydda varje människas grundlagsenliga rätt att få en laglig och korrekt behandling från myndigheternas sida. Om du anser att du själv eller någon annan har blivit felaktigt behandlad av en myndighet kan du göra en JO-anmälan. Du behöver inte vara svensk medborgare eller bo i Sverige för att klaga hos JO.
En JO-anmälan ska gälla:
- Statliga myndigheter, även domstolar
- Kommunala myndigheter
- Tjänstemän vid statliga och kommunala myndigheter
- Andra institutioner som fungerar som myndigheter
JO ger kritik och råd
JO får själv bestämma vilka anmälningar som ska prövas. JO tar också egna initiativ till inspektioner av olika myndigheter och domstolar. En JO kanske kommer fram till att en myndighet eller domstol inte har följt de regler som gäller. I så fall kan JO kritisera den som gjort fel och tala om hur man borde ha gjort och skriva det i sitt beslut.
Eftersom JO inte är någon domstol är ett JO-beslut bara en rekommendation och inte något som går att överklaga. Myndigheterna brukar dock följa JO:s rekommendationer.
Om myndigheten misstänker att en anställd har gjort ett allvarligt fel i sitt arbete kan JO vara åklagare och väcka åtal mot den personen. Om JO tror att någon gjort ett mindre fel i sitt arbete kan JO föreslå att det ska prövas om personen ska få till exempel en varning", säger riksdagens talman.
Om JO tycker att en lag behöver ändras kan JO föreslå det till riksdagen.
Kort om JO
- JO får in omkring 8 000 anmälningar om året.
- JO är opolitisk.
- JO heter officiellt Riksdagens ombudsmän.
- Både myndigheten och ombudsmännen kallas JO.
- En JO väljs av riksdagen.
- I dag finns det fyra JO.
- JO har funnits i Sverige sedan 1809.
Sverige var först i världen med JO. I dag har JO efterföljare i ett hundratal länder. Det heter till och med "ombudsman" på engelska och på flera andra språk.
Justitieombudsmannens webbplats
Riksrevisionen
Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen. Riksrevisionen ska för medborgarnas räkning granska vart de statliga pengarna går och hur de används.
Riksrevisionens övergripande mål är att bidra till att statens resurser används på ett bra sätt och att den statliga förvaltningen sköts effektivt. Det gör myndigheten genom en oberoende granskning av all statlig verksamhet. Att Riksrevisionen ska ha en oberoende ställning står inskrivet i regeringsformen, en av grundlagarna.
En riksrevisor
Riksrevisionen leds av en riksrevisor som är vald av riksdagen. Riksrevisorn bestämmer själv vad hen ska granska, hur det ska göras och vilka slutsatser som ska dras.
Riksrevisionen gör två typer av granskningar:
- En årlig revision som innebär att myndigheternas årsredovisningar granskas. Då kontrollerar riksrevisorn om redovisningen är pålitlig, om räkenskaperna är rättvisande och om myndigheterna följer gällande bestämmelser.
- En effektivitetsrevision som består av stickprov i regeringens, riksdagens och myndigheternas förvaltning. Syftet är att kontrollera att arbetet sköts på ett effektivt sätt och att skattepengarna används i enlighet med regeringens och riksdagens mål. Sådana granskningar kan till exempel handla om Arbetsförmedlingens olika arbetsmarknadsåtgärder eller hur pensionssystemet fungerar.
Riksrevisionen redogör för sina granskningar i rapporter. Om myndigheten finner brister ger den rekommendationer till myndigheterna och regeringen för att verksamheten ska bli bättre.
