När en EU-lag blir till är oftast tre av EU:s institutioner är inblandade: EU-kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentet. Väljarna i Sverige och de andra EU-länderna är med och påverkar genom sina regeringar i ministerrådet och genom sina folkvalda ledamöter i Europaparlamentet. EU-ländernas nationella parlament ska ta ställning till om beslut om lagförslag ska tas på EU-nivån, eller av EU-länderna själva på den nationella nivån.
Vid det ordinarie lagstiftningsförfarandet fattas beslut om ny lagstiftning gemensamt av ministerrådet och Europaparlamentet.
Lagstiftningen inom EU har en tydlig rollfördelning. EU-kommissionen lägger fram lagförslag som behandlas av både Europaparlamentet och ministerrådet. Lagförslagen hanteras även på hemmaplan i EU-länderna.
I majoriteten av fallen är det EU-kommissionen som föreslår ny lagstiftning på EU-nivån. Lagförslagen skickas till två andra EU-institutioner: Europaparlamentet och ministerrådet. Deras uppdrag är att bearbeta lagtexterna och ta beslut om förslagen ska bli gällande EU-lagar.
Det som beskrivs här är det vanligaste sättet att lagstifta inom EU, det som kallas det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Det finns även andra typer av EU-regler som inte är lagar. Tillsammans kallas de rättsakter.
Innan en EU-lag kan börja gälla måste Europaparlamentet och ministerrådet komma överens om eventuella ändringar i lagtexten. EU-kommissionen kan välja att dra tillbaka ett lagförslag om den inte är nöjd med Europaparlamentets och ministerrådets ändringar.
Sveriges och de andra EU-ländernas medborgare är med och påverkar lagstiftningen på EU-nivån både genom Europaparlamentet och ministerrådet. I Europaparlamentet genom de folkvalda ledamöterna från medlemsstaterna och i ministerrådet genom ministrar från medlemsstaternas regeringar.
Innan Europaparlamentet och ministerrådet fattar beslut om nya EU-lagar har den svenska riksdagen och de andra EU-ländernas parlament en viktig uppgift. De prövar om beslut om nya lagar på ett visst område bör tas på EU-nivå eller i varje enskilt land. Enligt EU:s regler ska nämligen beslut om lagstiftning tas på EU-nivån endast om målen med förslaget bäst kan uppnås på så sätt. Den här prövningen kallas subsidiaritetsprövning och kan leda till att EU-kommissionen måste ompröva lagförslag.
Om EU-kommissionen lämnar ett förslag på ny lagstiftning ska Europaparlamentet och ministerrådet i de flesta fall fatta ett gemensamt beslut om förslaget. Men först sker förberedelser på hemmaplan i EU-länderna. För Sveriges del innebär det att regeringen tar ställning till lagförslaget och hur det skulle påverka Sverige. I regeringen leds arbetet av den minister som ansvarar för sakområdet i fråga. Om lagförslaget till exempel handlar om en ny miljölag ligger ansvaret på miljöministern. Regeringen lämnar så kallade faktapromemorior om viktiga lagförslag eller andra dokument till riksdagen. Faktapromemoriorna innehåller bland annat information om ärendets bakgrund och om regeringens syn både på subsidiaritet och sakfrågor.
Sverige i EU på regeringens webbplats
Regeringen är ansvarig inför riksdagen, även när det gäller hur den hanterar EU-frågorna. Därför är regeringen skyldig att informera riksdagen om vad som händer i samarbetet mellan länderna i EU och ska också rådgöra med riksdagen på förhand om hur Sverige ska ställa sig i olika frågor. Det här gör regeringen på olika sätt: genom överläggningar i utskotten, genom samråd i EU-nämnden och till exempel genom att debattera och svara på frågor i riksdagens kammare.
Ministrar från regeringen kallas ofta till riksdagens utskott för överläggningar. Vid en överläggning redovisar regeringen sin ståndpunkt i en EU-fråga, och utskottets ledamöter får möjlighet att lämna synpunkter på hur regeringen bör agera i EU. Det är också ett tillfälle för regeringen att stämma av om den har stöd i riksdagen i en fråga.
När regeringen kommit fram till vilken linje den vill driva i förhandlingarna med de andra EU-länderna i ministerrådet ska den stämma av sin ståndpunkt med riksdagen. Det gör regeringen på olika sätt: i överläggningar i utskotten, i riksdagens kammare eller i riksdagens EU-nämnd. I EU-nämnden ingår ledamöter från samtliga partier i riksdagen. Dit kommer den ansvariga ministern för ett så kallat samråd inför möte i ministerrådet.
När ett förslag på ny EU-lag kommer till Europaparlamentet granskas det av ett särskilt utskott. Utskottets granskning av förslaget resulterar i ett betänkande som sedan debatteras i kammaren. Sedan röstar ledamöterna i parlamentet om lagförslaget i betänkandet. Antingen godkänns det som det är, eller så gör Europaparlamentet ändringar i lagtexten.
Efter behandlingen i Europaparlamentet är det ministerrådets tur att ta ställning till lagförslaget. Den minister som representerar Sverige framför den ståndpunkt som Sveriges regering har fått stöd för i riksdagens EU-nämnd. Om ministerrådet tycker likadant som Europaparlamentet antas lagförslaget. Men ministerrådet kan också välja att göra ändringar i parlamentets förslag. Om så sker bollas ärendet tillbaka till Europaparlamentet.
Europaparlamentet och ministerrådet har rätt att behandla ett lagförslag tre gånger. Om de två institutionerna inte är överens efter en andra behandling får en förlikningskommitté sex veckor på sig att nå fram till en kompromiss.
Om det fortfarande inte råder enighet finns därefter möjlighet till en tredje behandling. Om ingen lösning hittas faller lagförslaget.
EU-kommissionen kan också dra tillbaka sitt lagförslag om den inte är nöjd med Europaparlamentets och ministerrådets ändringar.
Utöver de formella stegen i behandlingen tillkommer informella trepartssamtal, så kallade triloger, mellan de två lagstiftarna och kommissionen. Syftet med dessa informella förhandlingar är att hitta kompromisser och effektivisera lagstiftningsprocessen.
När ministerrådet och Europaparlamentet har enats om en ny EU-lag ska Sverige och de andra medlemsländerna införa lagen. Ibland behöver riksdagen ändra i svenska lagar för att de ska stämma överens med nya lagar som är beslutade på EU-nivån.
Lagstiftarna på EU-nivån ska ta hänsyn till hur besluten påverkar regioner och arbetsmarknaden. Därför finns Europeiska regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK). Ledamöterna i regionkommittén är lokalt eller regionalt folkvalda politiker. De ger synpunkter på alla förslag till EU-lagstiftning som är viktiga för regionala och lokala myndigheter. I EESK ingår representanter för arbetsgivare, arbetstagare och andra intresseorganisationer. De kan till exempel tycka till om EU-förslag som handlar om företag och konsumentfrågor. Vardera kommittén har 329 ledamöter, varav 12 är från Sverige.
För privatpersoner och organisationer som vill försöka påverka EU:s beslut finns det flera sätt att ge synpunkter i processen från det att en idé föds till dess att den blir en färdig lag. Man kan lämna förslag till EU-kommissionen, delta i EU-kommissionens offentliga samråd, kontakta regeringen, delta i regeringens så kallade sakråd, kontakta riksdagsledamöter och kontakta Europaparlamentariker.
När ministerrådet och Europaparlamentet ska rösta och fatta beslut om lagförslag från EU-kommissionen måste de följa olika beslutsregler. Även Europeiska rådet har regler för hur beslut om EU:s prioriteringar och riktlinjer ska fattas.
Beslut kan fattas på lite olika sätt i ministerrådet, Europaparlamentet och Europeiska rådet. Centrala begrepp är beslut med kvalificerad majoritet, enkel majoritet, enhällighet och konsensus. Hur EU-institutionerna får fatta beslut står skrivet i EU:s fördrag, alltså reglerna för hur EU ska fungera.
Ministerrådet, som består av en minister från varje EU-lands regering, fattar oftast beslut med så kallad kvalificerad majoritet. Det innebär att minst 55 procent av EU-länderna ska ha röstat för förslaget, det vill säga minst 15 av 27 länder. Dessutom ska dessa länder tillsammans omfatta minst 65 procent av EU:s befolkning.
Om 24 länder röstar ja finns det en kvalificerad majoritet även utan att befolkningströskeln på 65 procent är uppnådd. Det krävs med andra ord minst fyra länder som tillsammans omfattar över 35 procent av EU:s befolkning för att bilda en så kallad blockerande minoritet och stoppa ett beslut med kvalificerad majoritet i rådet.
I en del frågor i ministerrådet krävs enhällighet för att ett beslut ska kunna fattas. Det betyder att ett enda land kan blockera ett förslag genom att rösta nej. Det gäller exempelvis för beslut om skatter och om bidrag till EU:s budget. Det är också huvudregel inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. I några fall kan ministerrådet besluta med enkel majoritet, det vill säga med en majoritet av sina medlemmar. Det gäller till exempel vid beslut om ministerrådets egen verksamhet.
När Europaparlamentet fattar beslut sker det genom omröstning bland ledamöterna i parlamentets plenisal. Europaparlamentet fattar beslut med stöd av en majoritet av de som deltar i omröstningen om inget annat anges i EU:s fördrag, alltså reglerna för hur EU ska fungera. I några fall gäller högre beslutskrav. Om båda alternativen i en omröstning får lika många röster ska ärendet gå tillbaka till utskottet som får arbeta vidare med ärendet innan det kan tas upp till en ny omröstning. Besluten i Europaparlamentet kallas oftast resolutioner eller lagstiftningsresolutioner.
När de 27 stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet fattar beslut om EU:s prioriteringar och riktlinjer gör de det när alla är överens om beslutet. Det kallas för att fatta beslut genom konsensus. I vissa särskilda fall kan Europeiska rådet också ta beslut om en kvalificerad eller enkel majoritet av gruppen är för beslutet.
