Kulturarvsfrågor

Herr talman! Jag vill i dag gärna tala om vårt gemensamma kulturarv. Jag betonar det gemensamma, för det finns många dimensioner av kulturarv. För den enskilda familjen handlar det givetvis om mormors brosch eller farfars brev. För nationen handlar det om viktiga dokument och konstskatter, vilka tillsammans utgör vår historia.

När Ryssland inledde sitt krig i Ukraina i fjol började de också genast angripa kulturarvet. Vi har förfärats över hur systematiskt konstskatter och föremål förts ut ur landet. Den svenska riksantikvarien gick snabbt till aktion för att se hur Sverige kunde hjälpa till. När det gäller dokument finns den troligtvis äldsta versionen av den ukrainska konstitutionen i dag i Riksarkivets förvar här i Sverige.

Delar av det svenska kulturarvet befinner sig i dag i skyddsrum. Det är säkra, trygga platser med kontrollerad luftfuktighet, något som naturligtvis är mycket bra för dokument och konst. Men skyddsrum ska på 72 timmar kunna iordningsställas och användas för att evakuera människor.

Under många år har vi inte behövt tänka på krig, men nu behöver vi skaffa nya förvaringsplatser så att inte vårt kulturarv under ett krig behöver flyttas ut i öppna ytor. Det är stora kostnader som ligger framför vår nation, kostnader som inte tillför något värde utan bara är till för att skydda oss mot den aggression som Ryssland nu utgör.

Kulturarvsfrågor

Herr talman! En annan konsekvens av kriget har blivit de höga energipriserna. De har gjort att många av våra kyrkor nu kallställs. Så länge man bara avfuktar dem är det inget problem. Det är egentligen bara de senaste 100 åren som de har varit uppvärmda. Innan dess har de klarat sig genom århundradena.

Något som däremot är en utmaning för kyrkan är de nya kraven på kyrkogårdarna. Församlingarna har fått i uppdrag att planera för att på en vecka kunna begrava 5 procent av invånarna. Det är en kuslig påminnelse om hur kriget i Ukraina påverkar många delar av vårt svenska samhälle.

När det gäller vården av kulturarvet är just nu inflationen ett stort hot. När den närmar sig 10 procent hjälper det inte att vi kunnat höja ersättningen med ett par procent i årets budget. Avsaknaden av tillväxt gör också att det inte uppstår något reformutrymme att fördela. Därför kan man säga att det viktigaste för att få ett effektivt kulturstöd just nu är att få stopp på inflationen.

Herr talman! I höst sänder SVT sin storsatsning Historien om Sverige. Samma tema kommer också i Sommarlov, där man bygger upp olika historiska miljöer för att intressera våra barn för kulturarvet. SVT har kommunicerat sin satsning till landets museer, så många kommer att haka på och berätta den lokala historien om den del av Sverige som just de finns i.

När det gäller det lokala perspektivet är det naturligtvis viktigt att belysa att Jämtland och Härjedalen bara tillhört Sverige sedan 1645 och att Skåne, Halland och Blekinge blev svenska först 1658. Det kan tyckas att detta inte har så stor betydelse. Man skulle kunna tro att kulturarvet behandlas lika i hela landet. Men Birka och de tidiga bosättningarna vid Mälaren är utgrävda, medan lantbrukets plogar fortfarande mal sönder 99 procent av vår största vikingatida boplats, Uppåkra i Skåne.

Herr talman! Det bör vara en personlig rättighet att få vara med och skapa den gemensamma historien. Så har man resonerat i Danmark, där vem som helst med markägarens godkännande kan söka med metalldetektor i ploglagret på åkrarna. Detta räddar många skatter från att förstöras. Den danska bedömningen är att i stort sett allt som hittas också kommer museerna till del.

Ålderism är en vanlig svensk diskrimineringsform. Fullt friska personer sorteras bort på grund av sin ålder. Arbetet med kulturarvet är dock helt beroende av dessa kvinnor och män. Därför behövs ett speciellt fokus på om man i kulturarvsarbetet tar till vara de äldres erfarenheter på ett systematiskt sätt.

Dagspressen och gratistidningarna är för majoriteten av befolkningen den viktigaste ingången till historien. Här presenteras personer och skeenden i vår lokala historia, och här skapas underlaget som morgondagens kulturarvsforskare ska gräva i. Public service på nationell nivå och dagspress, gratistidningar och museer på lokal nivå är den viktigaste vardagliga kontakten med vårt kulturarv. Detta ska vi värna. Men här och nu måste vi tyvärr skapa en akut plan för hur vi skyddar vårt kulturarv i händelse av krig.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Jag bor i Tanum. Tanum är Bohusläns till ytan största kommun. Där bor 13 000 invånare under vintern och 55 000 under några få hektiska sommarveckor. Tanum är känt bland annat för sina hällristningar, som breder ut sig över släta berghällar och som är ett av våra 15 svenska världsarv. Tanum brottas på många sätt med samma problem som flera andra kommuner på landsbygden: en åldrande befolkning, svårigheter att rekrytera till de jobb som finns, avsaknad av kollektivtrafik, långa avstånd till sjukhus och utmaningar att klara framtidens välfärd och dess investeringar.

I Tanums kommuns södra del ligger Gerlesborg, en bygd som har haft verksamhet sedan 1700-talet och där bönder i början av 1800-talet odlade havre som skeppades ut från kustsamhället för export till England. År 1944 grundades Gerlesborgsskolan av konstnären, författaren och professorn Arne Isacsson. Gerlesborgsskolan är en konstskola som bland annat erbjuder en tvåårig grundläggande utbildning inom fri konst.

I Gerlesborg sjuder det av liv. Här finns förutom skolan Konstnärernas kollektivverkstad, Scenkonst Gerlesborg, som är en mötesplats för scenkonstnärer, en ekoby, en inköpsförening, ett filosofikafé och kooperativa hyresrätter som de boende på platsen själva fått till stånd. Här frodas idéer, inte bara inom konst och kultur utan också kring demokrati, hållbarhet och innovation.

Jag var inbjuden till Gerlesborg för ett par veckor sedan. Då frågade jag vad det är som gör att just denna plats är så levande och varför kreativiteten är så påtaglig just här, i ett annars ganska kargt och tomt område i norra Bohuslän. Det beror på skolan, blev svaret. Den fria konsten har spridit sig och släppt tanken och fantasin fri inte bara hos skolans elever utan hos hela bygden. Den fria konsten och kulturen, som tillåts utmana, provocera, försköna, förfula och skapa debatt, skapar, förutom sitt egenvärde som konst, också mening, kreativitet, hälsa och utveckling.

Vikten av att konsten och kulturen ska vara fri kan därför inte framhållas nog. Vi politiker ska inte definiera innehåll. Vi ska stödja verksamheter, så att människor nås av en mångfald kulturella yttringar och själva kan avgöra vad som är meningsfullt just för dem. Att tillgängliggöra kultur för fler är för oss socialdemokrater ett av de främsta målen. Att skapa en arena där fler kan skapa, låta sig bildas, roas, njuta och kanske även förskräckas över kulturen är nödvändigt och en förutsättning för ett demokratiskt samhälle.

Den fria entrén på statliga museer sänkte trösklarna och möjliggjorde för fler att ta del av vårt gemensamma arv. Nu vittnar Sveriges museer om en nedgång av antalet besökare. Under ett besök på Nationalmuseum för ett tag sedan fick jag berättat för mig att de studenter som regelbundet besökt museet för sina studier nu inte längre kommer.

Vi socialdemokrater beklagar borttagandet av den fria entrén. Vi är medvetna om att fri entré inte ensamt ger nya besökare till museer, men det är en viktig förutsättning. Målsättningen för oss socialdemokrater är dessutom att även Sveriges regionala museer på sikt ska omfattas.

Herr talman! Den 24 februari uppmärksammade vi här i kammaren årsdagen av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. I krig är kulturarv en prioriterad måltavla. I Afghanistan sprängde talibanregimen sönder ovärderliga buddastatyer, och under 90-talets Balkankrig bombades den gamla bron i Mostar. Från Ukraina rapporterar FN att över 200 kulturarv förstörts.

Attacker och förstörelse av kulturarv i krig syftar till att skriva om historien efter politisk agenda och till etnisk eller kulturell rensning och psykologisk påverkan på ett samhälle. Vid förstörelse av kulturarv möjliggörs historieskrivning som gynnar den auktoritära ideologiska viljan. Detta effektiva grepp ödelägger viktiga kunskaper om ett samhälles kultur, utveckling och möjlighet till framtidsbygge.

Före Rysslands invasionskrig i Ukraina har diskussionerna om skyddet av kulturarv tenderat att fokusera på områden utanför Europa. Frågorna har dessvärre aktualiserats även i vårt närområde med anledning av den ideologiska krigföring som just nu sker på vår kontinent. Det är oroande när rapport efter rapport framhåller det akuta behovet av att vidta åtgärder för att säkra det svenska kulturarvet i händelse av krig eller kris.

Totalförsvarets forskningsinstitut och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har på senare tid anmärkt på brister vad gäller kunskapsinhämtning om det svenska kulturarvet samt organisation och handlingsplan för undanförsel. Regleringen av skydd och undanförsel av kulturarvsföremål framgår i flera lagar och förordningar. Det anges vilka aktörer som ansvarar för beredskapsförberedelser, vård och underhåll samt skydd och undanförsel av kulturarvet i händelse av kris eller konflikt.

Trots detta brottas svenska museer och arkiv med föremålsprioritering, brist på skyddslokaler för omplacering samt merkostnader i detta hänseende. För att kunna tillämpa lagstiftningen behövs en nationell handlingsplan. Det måste råda en nationell klarhet om varför kulturarvet ska prioriteras, hur det ska ske och vem som bär ansvaret för verkställigheten. Regeringen behöver samla Sveriges kulturarvssektor och bistå verksamheterna med lösningar.

Kulturarvet bör ha en särskild prioritering i en tid av auktoritära regimers framfart. Sänk trösklarna för tillgänglighet och ha beredskap i händelse av kris och krig. Just nu är det av yttersta vikt att förstå vilken roll kulturarvet spelar i vårt samhälle, varför kulturarvet blir måltavla i kris och krig samt vad som måste till för att skydda vårt lands bevarade kulturhistoria.

Herr talman! För första gången någonsin fick Sverige 2019 en nationell världsarvsstrategi. Strategin är ett resultat av ett regeringsuppdrag som Riksantikvarieämbetet fick 2017. Uppdraget var att beskriva hur Sverige arbetar med Unescos världsarvskonvention och ange hur arbetet ska inriktas och utvecklas framöver. Strategin visar på en ambitionshöjning av arbetet för våra världsarv, men framåt kommer det att krävas mer.

Den 1 februari deltog jag på föreningen Världsarv i Sveriges årsmöteskonferens. Där fick jag berättat för mig att flera av våra världsarv inte klarar att uppfylla de kriterier Unesco satt upp för information och kommunikation om världsarv.

Deras besökscenter berättar inte om världsarvskonventionen eller om demokrati och fredsfrågor, som ligger till grund för alla världsarv. De säljer handdukar och delar ut broschyrer. Tillgängligheten är begränsad då många besökscenter har ett mycket begränsat öppethållande, främst förlagt till tre sommarmånader. Det räcker inte. Det blir även alltför tydligt när man jämför med andra länders världsarvscenter.

Världsarven kom till för demokrati och fred. De är också otroligt viktiga för förståelse och solidaritet mellan länder. Sverige har 15 världsarv, och ett av dem, Struves meridianbåge, går genom tio länder: Norge, Sverige, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Belarus, Moldavien och Ukraina. Struves meridianbåge är en påminnelse om internationellt vetenskapligt samarbete. Världsarven är mänsklighetens gemensamma minne och kanske också vår framtida möjlighet genom globalt arbete.

Herr talman! Vi socialdemokrater har flera reservationer i betänkandet, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation nummer 6.

(Applåder)

Herr talman! Det gläder mig att vi är så tydliga båda två när det gäller kulturarvet och vilket hot det krig som vi nu har i Europa är mot det europeiska kulturarvet.

Det jag vill ta upp är ledamotens kritik mot den införda avgiften för vuxna människor över 20 år som de får betala när de går på museum. Min uppfattning är att även om vi hade en fantastisk tillväxt ska vuxna människor betala när de tar del av kulturen.

Sedan kan man hantera det genom att man någon dag i veckan har halva priset eller att man har specialpris någon kväll och så vidare så att man tillgängliggör det även för dem med en svag ekonomi.

Jag menar att det är otroligt viktigt av respekt mot kulturen att visa att man tar betalt för den. Vi ger 1 ½ miljard till de statliga museerna härifrån. Intäkterna från de vuxnas entréer är ungefär 100 miljoner.

Jag kommer från Malmö och tycker personligen att det är jättekonstigt att man under åtta år från socialdemokratisk sida drev att det ska vara gratis att gå på museer i Stockholm.

Men det kostar precis som vanligt att gå på museerna ute i landet, trots att de ofta håller en betydligt enklare och lägre kvalitet. Jag förstår inte logiken.

Herr talman! Tack, Peter Ollén, för frågan!

Den fria entrén har möjliggjort för fler besökare på våra museer. Nu befarar museerna en nedgång med cirka 30 procent av besöksantalet. Nationalmuseum tvingas hålla stängt två dagar i veckan.

Detta sker dessutom i en tid med lågkonjunktur, stigande inflation och höga elpriser där hushållen i sin ekonomi inte kan prioritera museibesök.

Vi socialdemokrater menar att vårt gemensamma kulturarv ska vara fritt och tillgängligt för alla oavsett pris och plånbok och oavsett ålder. Det är extra viktigt i de tider som vi lever i nu, precis som jag sa i mitt anförande.

Flera museer ligger i Stockholm, men dock inte alla. Vi har Järnvägsmuseet i Gävle, Världskulturmuseet i Göteborg och Marinmuseet i Karlskrona, för att nämna några. Med sina 2,4 miljoner invånare är detta ändå den region som har den högsta befolkningen.

Som jag sa i mitt anförande är Socialdemokraternas mål på sikt att även regionala museer ska omfattas av fri entré.

(Applåder)

Herr talman! Man hade åtta år på sig att ta det vidare och i så fall justera om man ville ändra det så att det även gällde i övriga landet.

Nu tycker jag i princip att det borde vara på det andra sättet. Vare sig man går på en konsert, på teaterbesök eller på ett museum ska man betala. Man ska markera som medborgare att detta har ett värde för mig som jag är villig att betala för.

Herr talman! Museerna kom till en gång i tiden för att exkludera de icke-privilegierade grupperna från dessa fantastiska samlingar. Det är med den ansatsen som vi socialdemokrater menar att det är vårt gemensamma kulturarv. Vi äger det tillsammans. Det ska vara fritt och tillgängligt för alla.

Jag skulle vilja skicka en fråga tillbaka till Peter Ollén. Men jag inser att jag inte kan göra det i detta replikskifte.

Herr talman! Det var ett tag sedan jag stod här. Jag tror att det var i maj, så jag känner mig lite ringrostig. Då gällde debatten miljö- och jordbruksutskottet.

Jag börjar med att yrka bifall till reservation 5 om världsarvsfrågor. Vi står självfallet bakom alla våra tio reservationer. Men för tids vinnings skull yrkar jag bifall endast till just denna.

I dag debatterar vi kulturutskottets betänkande Kulturarvsfrågor. Jag kommer att uppehålla mig mycket vid landsbygdens kulturarv. Ordet kulturarv används inte bara för föremål, byggnader och fornlämningar. Det gäller också berättelser, normer, traditioner och andra immateriella värden som vi övertar från tidigare generationer.

Det är litteratur, konst, minnesmärken, kunskaper, berättelser som vi har lärt oss från våra förfäder, mat som vi tycker om och mycket mer. Vi sverigedemokrater driver alltjämt en bred kulturarvspolitik där vi sätter det svenska kulturarvets bevarande och utveckling i fokus. Tio av 25 reservationer i detta betänkande kommer från Sverigedemokraterna. Det säger väl en del om vår vurm för just kulturarvet.

Det handlar om att vi ställer oss bakom insatser som syftar till att bevara kulturarvet för framtida generationer. Men det handlar även om digitaliseringssatsningar för att tillgängliggöra kulturarvet för framtiden.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina påvisar att kulturarvet inte är fredat vid händelse av kris eller konflikt, och vi vill därför se politiska åtgärder som syftar till att stärka skyddet av det svenska kulturarvet vid händelse av kris eller konflikt.

Herr talman! I Värmland har vi inga slott. Här får vi nöja oss med våra herrgårdar från bruksepoken. För flera hundra år sedan var det goda tider för bruksägarna i Värmland. De byggde praktfulla herrgårdar och levde herrgårdsliv av det slag som Selma Lagerlöf så målande beskrev i Gösta Berlings saga. Jag kommer förresten från Sunne kommun, som härbärgerade Selma. Det är viktigt.

Många av de gamla bruksherrgårdarna har än i dag enastående kulturmiljöer. Många gånger växte det upp kompletta små industrisamhällen kring en älv eller ett lite större vattendrag som man dämde upp. Det kunde finnas både vattendrivna hyttor, hammare, smedjor, såg och kvarn inom ett begränsat område. Det blev ett bruk.

En liknande kulturmiljö finns vid Järle kvarn i Örebro län, som är ett riksintresse. Det ligger i ett naturreservat som uppkom bland annat för att skydda dammen och kvarnen som kulturmiljö. Direktiv och beslut fattade i Bryssel leder nu till förstörelse av dessa kulturmiljöer i Sverige. Mark och miljödomstolen har gett Naturvårdsverket rätt att genomföra rivningen av dammen vid Järle, men domen är överklagad. Jag tror att dom faller den 7 april från Mark- och miljööverdomstolen, som den heter.

Om Naturvårdsverket får tillåtelse att riva dammen kommer en månghundraårig kulturmiljö där människa och natur har levt i symbios att gå förlorad för evigt. Kvarnen är unik, men rivningar av kulturmiljöer nära vattenstråk är det inte. I stort sett alla gamla järnbruk har någon form av fördämning. Dessa rivs nu utifrån motiveringar om naturvärden som EU har beslutat om. EU-direktiv ska inte kunna användas för att motivera rivningar av kulturmiljöer i Sverige. Sådana beslut ska alltid fattas inom Sveriges gränser.

Vi måste nu omedelbart nyttja de möjligheter som finns för att hävda och skydda kulturarvet på alla politiska nivåer. Kulturmiljöintressen i Örebro län vädjar till regeringen att stoppa utrivningen av Järlefallsdammen med anledning av att frågan har blivit aktuell i Tidöavtalet. Allt annat är ett svek mot de tidigare generationer som har byggt Sverige rikt med såväl gedigna kulturmiljövärden som naturvärden runt om i vårt avlånga land.

Herr talman! För att återgå till Värmland har vi där också vår unika finnskog. Det är Sveriges absolut största sammanhängande finnskog, med sockenkyrkor byggda av finnar och ett tiotal rökstugor på ursprunglig plats - de enda kvarvarande i hela världen som står där de en gång byggts, förutom några stycken som finns på den norska sidan.

Härifrån har man i intervjuer funnit tidigare saknade pusselbitar som har kompletterat det finska nationaleposet Kalevala. Här har språkforskare studerat den sedan hundratals år i Finland utdöda Savolaxdialekten, som har levt kvar i Värmlands isolerade finnskog men inte i Finland.

Det finns mycket att säga om denna mytiska trakt och om människorna som bebodde denna milsvida skog. Här önskar vi se Sveriges nästa världsarv. Det här är ett kulturarv som heter duga både materiellt och immateriellt. Sverige har i dag 15 kulturarv, det senaste från 2012. Det är alltså 11 år sedan, och det är nu hög tid att ta till vara denna unika kulturmiljö och ge den det starkaste skydd mot förstörelse och förfall som vi har. Detta klargörs i den reservation jag nyss yrkade bifall till.

Det Sverige som många förknippar med de rödmålade stugornas och ladugårdarnas landskap och det Sverige som så många målande beskriver när de med stolthet berättar om hur hembygden och dess bebyggelse ser ut - den landskapsbilden är kanske borta om några decennier, ett halvsekel eller ett sekel när alla dessa landsbygdens ladugårdar och lador har förfallit, rivits eller ändrat utseende och färg.

I dag används allt färre av de äldre ekonomibyggnader som har hört till gårdarna och jordbruken på ett traditionellt sätt. Ekonomibyggnader som har förlorat sin ursprungliga funktion blir överloppsbyggnader. Dessa byggnader bör värnas och inte rivas, då de berättar om äldre tiders samhällsstrukturer och gårdssammanhang och utgör dokumentation för hur jordbruket sköttes förr.

Det ligger något värdefullt i de svenska byarnas utseende och färger genom de gamla ladugårdarnas och ladornas närvaro. Utan dem vore nyanserna och skönheten inte lika bländande i det svenska kultur- och odlingslandskapet.

Byggnaderna utgör en del av den svenska historien och traditionen och medverkar till en enhetlig kulturmiljö på landsbygden och i odlingslandskapet. Husens gestaltning och färgsättning utgör en del av kulturarvet. Det skulle inte kännas fullt så upplevelserikt att beskåda ett vackert landskap som förfulats genom att där endast står nyare industriliknande ladugårdar och uthus av plåt.

Med ovanstående i beaktande behövs ett mer riktat stöd till just restaureringen av gamla ladugårdar och uthus, så kallade överloppsbyggnader som inte längre brukas eller behövs för gårdens drift.

Herr talman! Matprodukter och livsmedel har alltid producerats på landsbygden, och det svenska jordbruket har därigenom fört vidare en viktig del av vårt kulturarv. Svenska mat- och hantverkstraditioner som är sprungna ur det gamla bondesamhället riskerar att förglömmas och förändras i rask takt i dagens nydanande samhälle.

Nedärvd kunskap om så vardagliga och naturliga sysslor som att sylta och safta, salta, röka och torka är på väg att försvinna. Blodmat av olika slag var vanligare förr när man var noga med att ta till vara allt ätbart på slaktdjur. Det kunde vara svartsoppa, blodkorv, blodpalt och paltbröd. Det kunde också handla om brödbak och gamla mjölkrätter.

Att ta till vara allt det där som var självklart under självhushållningens tid är inte lika vanligt förekommande och självklart i dag. Här har vi en målsättning om att bevara det arv som annars riskerar att gå förlorat.

Mot bakgrund av ovanstående bör ett nationellt regelverk för märkning av kulturhistoriskt värdefulla svenska matprodukter tas fram. En sådan märkning skulle kunna öka intresset för vårt matarv och medföra positiva effekter för både besöksnäring och landsbygdsutveckling. De nationella märkningsreglerna skulle då kunna komplettera EU:s skyddade beteckning för livsmedel och jordbruksprodukter.

Det måste vara angeläget och naturligt att värna dialekterna som en viktig del av vårt kulturarv. Svenska dialekter är en omistlig del av vårt gemensamma kulturarv. Vår dialekt, vårt sätt att tala, har vi på ett eller annat sätt med oss var vi än befinner oss i vårt land. Det lokala tungomålet är det som mest förknippar oss människor med hembygden. Det finns skeenden och tillfällen när den rätta känslan endast kan förmedlas på lokal dialekt.

Men dialekterna får allt mindre skarpa gränser och tappar därigenom användare, åtminstone i sina särpräglade former. Därför har också det vardagliga ord- och språkbruket blivit fattigare i Sverige. När vi kommenterar olika dialekters avvikelse från rikssvenskan är det främst språkmelodin och uttalet vi läser av, vilket snart är det enda som återstår av de forna dialekterna. Det som försvinner i snabbast takt är ordförrådet, dialektala ord och uttryck som försvinner med den äldre generationens bortfall.

Förutom att dialekterna har ett omistligt historiskt värde är de unika som identitetsbärare och måste således bevaras, användas och säkras för kommande generationer.

Här har Institutet för språk och folkminnen en oerhört viktig roll i sitt uppdrag, där man forskar i och sprider kunskap om dialekter och arbetar med att samla in, undersöka, förmedla och tillgängliggöra dialektmaterial. De har en viktig roll att fylla för att värna vårt immateriella kulturarv. Sverigedemokraterna kommer fortsatt att driva och lyfta satsningar för det viktiga uppdrag som Institutet för språk och folkminnen arbetar med.

(Applåder)

(forts. § 22)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för hans anförande. Jag har några frågor med anledning av detta.

Sverigedemokraterna har under åren hävdat att de är det parti som lägger mest pengar på kulturarvet i sina budgetar och som har den mest bearbetade politiken inom kulturarvsområdet. Sverigedemokraterna har lovat en kulturarvsmiljard, en uppräkning av den kyrkoantikvariska ersättningen, en kulturarvsfond och kulturarvs-rot.

Min fråga till ledamoten är: Nu när ni är en del av regeringsunderlaget - det är er budget som gäller - var finns alla dessa utlovade satsningar?

Herr talman! Jag tackar för frågan. Tidigare har, som sagt, Sverigedemokraterna haft de absolut största satsningarna inom kulturpolitiken. Som Louise Thunström nämnde handlar det om en kulturarvsfond och kulturarvs-rot på kulturmiljöområdet och även om många andra områden. Det är viktigt och riktigt. Vi hade en stor satsning året före riksdagsvalet.

Men denna budget kom med en väldigt kort tidsram efter valet. Vi kommer fortfarande att göra kulturarvssatsningar i allra högsta grad i kommande budgetförhandlingar, och vi kommer såklart att lyfta fram satsningar på kulturarvet.

Vi har en bred kulturarvspolitik, och det står alla partier fritt att ansluta sig till våra förslag. Och vi kommer såklart att ha en mycket giftig och fyllig kulturarvspolitik även i fortsättningen.

Som vi kan se här är 10 av 25 reservationer våra. 40-45 procent av alla reservationer kommer från oss. Så ingen kan säga att vi inte har intresse för och väldigt många förslag i kulturarvspolitiken.

Herr talman! Jag tackar Runar Filper för svaret. Men när det kommer till kritan gör Sverigedemokraterna inte det som de lovar år efter år. I valrörelsen lovade ni sänkt pris på bensin och diesel samt elstöd. Och under åtta år har ni utlovat en kulturpolitik med stora ekonomiska satsningar på just kulturarvet. I den budget som nu gäller får inte ens Sverigedemokraternas Skansen några medel tilldelade.

Herr talman! Löften om bensin- och dieselpriset ligger inte på kulturbudgeten. Men vi kommer att få se en förändring av reduktionsplikten senast den 1 januari 2024. Då får vi förhoppningsvis se en sänkning på 4-5 kronor.

Som sagt har vi gjort stora satsningar på en kulturarvsfond, på kulturarvs-rot, på kulturmiljö och andra satsningar som ett Sverigecenter och kulturlotsar. Det är väldigt stora satsningar. Och inte minst inom kulturarvsområdet hade vi satsningar på uppemot 1 miljard om man räknar på en period på ett par år. Det var stora satsningar jämfört med andra partiers satsningar.

Däremot hade den tidigare regeringen några satsningar över huvud taget året före valet, utan det var samma nivå som året innan. Jag tycker att budbäraren skjuter sig själv här.

Herr talman! Att lära känna sin historia kan vara en viktig byggsten i en människas utveckling och identitetsskapande. Att se sig själv som en fortsättning på tidigare generationers historia kan ge oss en förankring och stabila rötter. Det kan handla om den egna släktens historia eller platsen man bor på. Vilka har gått här före oss? Vilka tankar hade de? Hur såg de på sin omvärld?

Bevarande av kulturmiljöer och samlingarna på våra arkiv och museer ökar förståelsen mellan generationer men kan också ge oss viktiga lärdomar för framtiden. Med hjälp av forskare och experter uttolkas detta kulturarv, och det bli vårt kollektiva minne och utgör därmed en viktig grund för vår verklighetsuppfattning. Det blir en större väv som inte längre bara handlar om min släkts eller min hembygds historia utan om ett helt lands eller ett folks ursprung.

Därför ser vi också att krigförande parter - det kan vara såväl stater som andra grupper - har ett intresse för historieskrivning och kulturarvet. Att förstöra byggnader och arkiv och stjäla eller sälja föremål kan bli en del i att försöka utplåna ett helt folk. Det är ett vapen som inte bara dödar dagens människor utan siktar in sig på deras viktiga rötter.

Kulturarvet är därför skyddat enligt folkrätten. I 1954 års Haagkonvention står det: En skada på ett folks kulturegendom, oavsett vilket land den tillhör, är liktydigt med en skada på hela mänsklighetens kulturarv.

Ett tydligt exempel fick vi i kulturutskottet när vi besökte Riksarkivet för några veckor sedan. Hos oss i Sverige har en konstitution från 1710 för en ukrainsk stat bevarats, och den blir förstås en viktig pusselbit i den ukrainska historieskrivningen när Ryssland på nytt har stormaktsambitioner. Genom ett samarbete mellan ett trettiotal kulturinstitutioner gjordes för några år sedan en stor utställning i just Ukraina med en mängd föremål som inte varit där på 300 år men som bevarats just i Sverige.

Utöver rena krigssituationer har långvariga koloniala förhållanden gjort det möjligt för många västerländska stater att plocka hem föremål till sina museer. Även förtryck av minoriteter och urfolk ligger bakom en del av samlingarna. Krav på återförande, så kallad repatriering, av föremål och kvarlevor har rests bland världens urfolk sedan 1970-talet. Repatriering handlar om rätten till det förflutna och till ens förfäder. Det handlar också om försoning mellan urfolk och statsmakterna.

Sametinget beslutade 2007 att kräva en fullständig identifiering av allt samiskt skelettmaterial i samtliga statliga samlingar. Det har gått mycket långsamt i denna fråga, men det rör sig ändå framåt.

Jag är glad över att vi här i riksdagen under förra mandatperioden fick till ett tillkännagivande om att regeringen behövde snabba på processen med återlämnandet av föremål. Och från Vänsterpartiet avvaktar vi just nu med att lägga fram nya förslag på detta område i år för att se utfallet av det arbete som pågår hos regeringen just nu. Däremot har vi budgeterat 5 miljoner kronor för att man ska få smörjmedel i denna process. Det är viktigt att pengarna finns.

Ett annat mycket aktuellt exempel är hur den brittiska plundringen av det afrikanska riket Benin i slutet av 1800-talet spred edofolkets kulturskatt över världen. Man tror att 5 000-10 000 föremål är spridda. Vårt eget världskulturmuseum bad för bara några veckor sedan regeringen om tillåtelse att lämna tillbaka 39 föremål till dagens Nigeria, de så kallade Beninbronserna. Det är en väldigt viktig fråga för regeringen att hantera nu.

Det finns i dag 1 644 museer i vårt avlånga land, och tillsammans har dessa samlingar runt 100 miljoner föremål. Det är verkligen en svindlande summa. Att ta reda på hur alla dessa föremål har hamnat där är en viktig men kanske nästan omöjlig uppgift. Den kräver mycket resurser och internationellt samarbete. Jag har stor respekt för att detta är komplexa frågor. Att föremål och därmed berättelser från hela världen finns spridda på museer i alla världsdelar kan också hjälpa till att skapa kunskap om och förståelse för människor som vi aldrig har träffat, döda och levande. Det kan leda till respekt för andra kulturer i dag. Men tyvärr finns det också exempel på hur låsningar i dessa frågor skapar nya politiska konflikter, som till exempel den kring Parthenonfriserna som Storbritannien inte vill överlämna till Grekland.

Herr talman! Just för att kulturarvet är vårt gemensamma, kollektiva minne menar vi i Vänsterpartiet att det ska vara tillgängligt för alla. Därför behöver det vara fri entré till statens museer och även till länsmuseerna. Det är tydligt att regeringspartierna och Sverigedemokraterna inte anser att alla ska ha tillgång till den kunskap som finns samlad på museerna i och med att man inte ens kan låta 100 miljoner gå till fri entré. Samtidigt kunde man avvara 13 miljarder i skattesänkningar för höginkomsttagare.

I tider av hög inflation och höga elpriser behöver många tyvärr avstå från fritidsaktiviteter och nu även från museibesök. Vi tänker att det är med museerna precis som med biblioteken, det vill säga att de är kunskapsinstitutioner. I museilagen slås det fast att det allmänna museiväsendet är till för att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning. Jag funderar på hur det här beslutet rimmar med till exempel Liberalernas kunskapssyn. Jag tror tyvärr inte att Liberalerna är här och kan svara på den frågan, men kanske vill något av de andra regeringspartierna förklara hur man har tänkt kring detta.

Digitaliseringen hos museer och arkiv innebär också en ökad tillgänglighet, och här är behoven enorma. Samlingarna behöver dokumenteras digitalt för att sparas säkrare för dagens forskare och för eftervärlden, men det handlar också om utvecklingen av digitala visningsmiljöer för besökare. Här gjordes ju stora insatser under pandemin, när folk inte kunde komma till museerna, men staten behöver gå in med rejäla satsningar.

En del material riskerar att förstöras, och i vissa fall handlar det om format som inte längre kan avläsas därför att tekniken inte längre finns - man hittar inte reservdelar till gamla maskiner och så vidare. Vi i Vänsterpartiet anser att det är bråttom att få till detta, och vi föreslår i vår budget för i år en särskild satsning på det om 65 miljoner.

Tyvärr är det så att hela kulturarvssektorn har varit lite satt på undantag under flera år. Sveriges museer lockar sammanlagt runt 28 miljoner besökare över hela landet ett vanligt år, och museerna är institutioner som toppar förtroendelistan när svenska folket får betygsätta. Men de saknar de ekonomiska resurser som krävs för att de ska kunna göra sitt jobb. När vi nu inte har ett pandemiläge och man vill dra på för fullt med alla dessa besökare behöver alltså viktiga insatser göras för att museerna ska kunna fullfölja alla delar av sitt uppdrag.

Vi i Vänsterpartiet lägger i vår budget för i år runt 300 miljoner mer på kulturarvet än vad regeringen gör. Saknar man idéer för hur man ska arbeta framöver med att stärka kulturarvsarbetet finns alltså inspiration att hämta där.

Herr talman! Tusen tack för ett entusiastiskt inlägg kring kulturarvet, ledamoten!

Den enda orsaken till att jag har invändningar är detta med att man ska betala för kultur. Jag kan säga att en av ledamotens partikollegor för ett antal år sedan läxade upp mig om varför man ska betala för kultur - att det handlar om att visa respekt för vår kultur, att det är någonting som har ett värde och att det därför inte ska vara gratis för vuxna.

Vi har ju sagt att det är fritt inträde upp till 20 års ålder, men sedan har vi sagt: Nej, man ska betala oavsett om man går på en symfonisk konsert, på ett museum eller någonting annat.

Dessutom tar ledamoten över huvud taget inte upp den helt ologiska biten att Vänsterpartiet tycker att det ska vara gratis på de statliga museerna, som vi pumpar in 1 ½ miljard skattekronor i, men inte har några synpunkter på det som finansieras med kommunal och regional skatt. Det är tydligen självklart att de som bor i Örnsköldsvik eller Trelleborg ska betala när de går på museer. Jag hittar inte logiken i att Vänsterpartiet hakar på det som i mina ögon är en socialdemokratisk tankevurpa.

Herr talman! Jag tackar Peter Ollén för att ledamoten vill ge sig in i den här diskussionen. Det är en jätteviktig fråga.

Vi kan titta på hur statistiken har sett ut. Den fria entrén till statliga museer är något som har införts, tagits bort och införts igen - och nu återigen tagits bort. Därmed har man också kunnat se tydligt hur besöksantalet skiftar, och när detta infördes för första gången ökade besöksantalet väldigt mycket. Det är beklagligt att vi här i riksdagen inte har kunnat enas om hur vi ska ha det, för det innebär ju mycket merarbete för museerna att hela tiden skifta system. Det är dessutom väldigt kostsamt.

Det jag framförde här är att vi ser museerna som kunskapsinstitutioner. Jag tänker att man ska jämföra dem med biblioteken och med vårt allmänna skolväsen, som inte heller kostar utan betalas via skatten och därför blir öppet och tillgängligt för alla, oavsett tjocklek på plånboken. Det är så vi ser detta: Det är en principiell fråga att alla ska ha tillgång till den kunskapsbank som våra museer, arkiv och bibliotek utgör.

Jag tänker att det är väldigt viktigt att kultur får kosta och att kulturarbetare får bra betalt. Frågan är ju hur vi ska betala, och Vänsterpartiet tycker att vi ska betala tillsammans genom skatten. På det sättet kan vi erbjuda fri entré till de statliga museerna.

I många regioner har man också bestämt att den regionala skatten finansierar fri entré på till exempel länsmuseer. Så är det i mitt hemlän Västmanland, och även i min gamla hemkommun Västerås, där jag tidigare var kommunpolitiker, har vi gratis inträde till vårt konstmuseum. Detta kan man alltså bestämma på lokal nivå, och vänsterpartister över hela landet driver på i den frågan.

Vi har också funderat på om det skulle gå att genomföra en statlig reform och betala ut pengar till regioner och kommuner för att de ska ta bort sina entréavgifter. Vi har försökt räkna lite på detta, för det är en intressant tanke att gå in från statens sida och hjälpa kommuner och regioner.

Herr talman! Jag tackar för klargörandet.

Ja, vi såg att antalet besökare på de statliga museerna ökade från drygt 7 upp till 8 miljoner när man tog bort avgiften vid den socialdemokratiska regeringens tillträde. Jag måste vara tydlig och säga att jag gärna hade velat att det var 8, 9 eller 10 miljoner besökare; detta har verkligen inte att göra med att jag önskar hålla nere antalet besök. Jag ser också att det i de tider vi har nu är extremt viktigt att vi tar del av kulturarvet.

Jag menar dock att man i stället måste arbeta med själva tänkandet att detta är någonting som är viktigt och har ett värde. Det är precis som i vår dialog med medborgarna där vi säger: Det är viktigt att ni prenumererar på en dagstidning i digital eller fysisk form. Det är viktigt att ni tar del av det samhälle ni är en del av.

Museerna är en del, som är jätteviktig, men jag menar att det handlar om en grundhållning. Vi går in och stöttar - vi har ett mediestöd så att tidningar ska finnas i hela landet, och vi har ett stöd även till museerna. Jag menar, 1 ½ miljard är redan finansierat genom statliga medel - det vi bråkar är om de sista 100 miljonerna också ska betalas av skattebetalarna eller om de ska betalas av dem som brukar museerna.

Herr talman! Jag tror att det är just i den principiella hållningen vi skiljer oss åt och att det är en ideologisk grundfråga.

Vi ser att det som har ett stort värde för människor behöver vara tillgängligt för alla. Vi ser att tillgången skiljer sig väldigt mycket åt utifrån klasskillnader, vad man har för inkomster och vad man har för kulturvanor i det hem där man växer upp. Alla har inte samma tillgång till kulturen i dag. Detta måste vi göra någonting åt, och vi ser att fri entré skulle kunna vara ett sätt att verkligen sänka trösklarna. Då skulle människor veta att alla är välkomna till museerna och att det är gratis att gå dit.

Sedan räcker ju inte detta. Det utvärderingarna har visat är att många vana museibesökare går dit väldigt många gånger medan andra aldrig går dit. Man måste alltså jobba på andra sätt från museernas sida för att nå ut bredare och nå nya grupper. Det handlar om att nå dem som inte är museivana. Detta är ett stort arbete.

Vi hade en debatt här tidigare om barns och ungas kulturvanor, och där föreslår vi ett kulturlyft för skolan. Om man har fått vara på ett museum när man är ung känner man sig bekväm där även när man blir äldre. Man kan ta dit sina föräldrar på helgen, och det kan bli som ett andra vardagsrum.

Vi ser att museer används väldigt mycket så, det vill säga att barnfamiljer gör en utflykt på helgen och kan gå runt i många timmar. Så gör jag med mina barn. De har sett samma grundutställning på länsmuseet i säkert fem år, men de vill fortfarande gå dit. De vet var allting finns, och de känner sig verkligen hemma där. Det är deras miljö. Och det är anpassat också för barn.

Detta är institutioner som kan lära oss väldigt mycket. Det är därför som vi vill att de ska vara så tillgängliga som möjligt.

Herr talman! Jag blev engagerad i replikskiftet, för det är intressanta frågor. Vi skiljer oss åt, men vi vill väl. Vi vill så gärna att vi alla ska ta del av vårt kulturarv.

Jag tänker svepa över metallsökare, digitalisering och Forum för levande historia under dessa få minuter.

Herr talman! Det svenska kulturarvet är en angelägenhet för oss alla. Skydd av kulturarv, inklusive fornlämningar, ska inte medföra mer krav. När det gäller metallsökare ska vi inte ha mer krav än vad som krävs för att uppnå detta skydd. Metallsökare kan komma till användning exempelvis när man har tappat metallföremål, som nycklar och smycken eller liknande. Men för att möjliggöra ett sådant användande utan att riskera skyddet av kulturarvet anser vi att det bör vara ett licenssystem för metallsökare. Då kan man använda dem mer fritt och öppet och behöver inte söka tillstånd för varje plats och för varje tillfälle. Ett licenssystem skulle kunna vara den rätta vägen. Men man har såklart en rapporteringsskyldighet om man hittar fornlämningar. Regeringen bör tillsätta en utredning för att se över förutsättningarna för att införa ett licenssystem för användning av metallsökare.

Sedan gäller det digitaliseringen. En digitalisering av kulturarvet bidrar till att bevara det för framtiden och till att göra det tillgängligt för fler. Beredskapen kring det svenska kulturarvet är inte tillräckligt hög i dag. Det behöver tas fram och uppdateras beredskapsplaner, och digitaliseringen av kulturarvet behöver ske i ett högre tempo för att säkerställa vårt kulturarv mot risker av olika slag.

Till sist, herr talman, vill jag nämna lite grann om Forum för levande historia. Jag och Centerpartiet anser att Forum för levande historia bör få i uppgift att beskriva och informera om hur Sverige har behandlat våra minoriteter med bland annat rasbiologi, skallmätningar, tvångsförflyttningar, nomadskolor, arbetsstugor och assimilering. Uppdraget bör läggas in i myndighetens regleringsbrev men bör utformas och utföras i nära samarbete med den samiska befolkningen och övriga minoriteters befolkning.

Ett sätt att läka såren som statliga åtgärder har orsakat är att genomföra repatriering av samiska kvarlevor. Repatriering är en process för återbördande av föremål eller kvarlevor till deras ursprungliga eller rättmätiga platser. Begreppet inrymmer också ett försoningsarbete: att göra upp med ett smärtsamt förflutet och återskapa förtroendet mellan den som tog och den som blev drabbad.

Samerna har under många år begärt att svenska staten ska återlämna de mänskliga kvarlevor som finns i statens förvar, såsom på våra museer eller i andra samlingar. Trots detta är det ett fåtal kvarlevor som har återbördats och kunnat begravas. Naturligtvis handlar detta också om pengar. Jag anser att staten måste ta ett stort ansvar här för att detta ska kunna vara möjligt. Att detta ska göras framgår i olika konventioner, så det bör verkligen också vi i Sverige kunna klara av.

Herr talman! Tack, ledamoten Deremar, för intressanta aspekter som kom upp! Nu kom också hjärtefrågan om metallsökning upp. Jag kan bara säga att jag hade tillfälle att se hur man arbetade med detta i Danmark. Vi var några ledamöter härifrån som var ditbjudna. Man har då en app som används för alla metallsökare. Där kan man se vilka områden man inte får söka i - annars får man söka var som helst. De sa att denna är framtagen av danska staten, och de ville mycket gärna att Sverige fritt skulle kunna få använda sig av den och att man skulle kunna lägga upp den även i Sverige. Det ska bli spännande att se hur detta med metallsökning kan utvecklas i Sverige, så att fler kan få ta en demokratisk del i att skapa vårt kulturarv och söka efter det.

När det gäller digitaliseringen var det bara en punkt som jag saknade och som jag tänker är otroligt viktig. Det är standardiseringen. I Sverige har vi inte standardiserat hur vi digitaliserar vårt kulturarv, utan varje museum köper sin programvara och så vidare. Man får alltså inte en databas där man kan få överblick över allt som finns i Sverige. Det tänker jag är en sak som vi i utskottet verkligen måste arbeta för: att detta standardiseras så att oavsett vilket museum saker finns på ska man kunna söka dem med samma sökord.

Herr talman! Jag tackar för denna replik. Jag lyssnade på Peter Olléns inlägg kring metallsökeriet, så jag förstår att vi skulle kunna hitta varandra här på ett mycket bättre sätt, så att det också blir lite verkstad av detta. Det uppskattar jag. Naturligtvis ska vi titta oss runt omkring och se vilka bra idéer som finns. Vi behöver ju inte uppfinna hjulet själva. Är det så att Danmark har kommit långt med detta tycker jag absolut att vi ska titta på det.

När det gäller digitaliseringen är det väl ett litet dilemma, även om jag tror att vi båda verkligen uppskattar när man får bestämma över sitt eget härad, så att säga. Vi har sett inom vården att det har blivit jätteproblem när alla regioner har sina egna system för journaler och allt vad det nu är. Här måste vi naturligtvis skärpa till oss, och vi behöver inte göra samma misstag när det gäller detta. Det är väldigt positivt om det skulle kunna komma fram något slags standardisering för detta, så att man inte jobbar åt olika håll och gör det svårt.

Herr talman! Jag önskar yrka bifall till reservation 24.

Herr talman! Kulturarvet är en allmän resurs som har möjlighet att vara en angelägenhet för alla människor. Själv tänker jag ofta på det som spår eller uttryck från det förflutna som får ett värde, men det kan också vara kommentarer från konstnärer som rör min samtid som gör det användbart för mig i min vardag, även under namnet arv.

Kulturarvet kan bidra till gemenskap och skapa förståelse för samhällets utveckling, vår kultur och vår historia, men det kan som sagt också vara en utgångspunkt för kritik av olika samhällsskeenden.

Hur kulturarvet definieras är inte en politisk fråga. Det definieras i stället av hur det uppfattas och används. Det är institutionernas samlingar, våra gemensamma kulturskatter, enskilda människors språk och levnadssätt, vårt civila samhälle, våra traditioner och mycket annat som tillsammans utgör kulturarvet. I den mån det behöver definieras och avgränsas ska detta göras av professionen och forskningen.

Politiken ska skapa de organisatoriska ramarna och finansiera kulturarvsinstitutionerna, medan expertisen svarar för förvaltningen av kulturarvet. Museiinstitutionerna ska stå fria från politisk innehållspåverkan. Armlängds avstånd är ett helt centralt begrepp här.

Den nya museilagen, som beslutades under Miljöpartiets tid i regering, slår fast museernas oberoende från politiken och formaliserar principen om armlängds avstånd. I lagen stärks också museernas status som kunskapsinstitutioner. Detta var en viktig reform. En första uppföljning gjordes 2019. Då pekades bland annat behov av ökad kunskap och utbildning om lagen ut som ett utvecklingsområde. Hur museilagen har tillämpats och efterlevts sedan dess bör under denna mandatperiod vara föremål för en ny genomlysning inklusive en bedömning av om ytterligare åtgärder krävs för att säkra museernas oberoende i framtiden.

Herr talman! Det som görs i dag kan vara kulturarv i morgon. Därför måste den kultur som skapas i dag förvaltas omsorgsfullt, så att den kan komma nya generationer till del. De samlingar som de statliga museerna förvaltar bör komma så många som möjligt till del.

Reformen om fri entré för statliga museer har möjliggjort för nya grupper att ta del av de statliga museernas verksamhet och samlingar. Nu har reformen rullats tillbaka, vilket har gjort det svårare för människor att ta del av vårt gemensamma kulturarv. Miljöpartiet tycker att detta är fel väg att gå. Reformen bör i stället permanentas.

Kulturarvet är och förblir en angelägenhet som ska göras tillgänglig för alla människor, var vi än bor. Den möjlighet som digitaliseringen öppnar och som skapar förutsättningar för fler att ta del av museernas samlingar utan att fysiskt besöka museerna ska tas till vara och utvecklas.

Jag vill göra ett litet tillägg här och uppmärksamma museernas roll som neutrala mötesplatser för medborgare, politik, forskning, näringsliv och andra som vill och kan delta i vårt samhälles omvandling. Få platser är bättre lämpade än museer att vara värdar för så angelägna möten. Detta är också helt i linje med hur den internationella museivärlden genom ICOM, som den Unesco-relaterade organisationen heter, ser på det hela.

Vi i Miljöpartiet vill genomföra ett kulturarvslyft för att öka tillgängligheten till kulturarvet, både genom upprustning av fysiska miljöer och genom en digitaliseringssatsning. I budgeten för 2022 fick Miljöpartiet igenom en startsumma. Nu behöver medel tillsättas för att ge verksamheterna möjlighet att planera och genomföra ett storskaligt arbete.

Arkiven fyller en oerhört viktig roll för informationshantering och bevarande av kulturarvet och därmed också för vår demokrati. År 2019 lämnade Arkivutredningen över sitt betänkande Härifrån till evigheten. Betänkandet har därefter varit ute på remiss. Det digitala bevarandet är en stor fråga, liksom utformningen av en ny arkivlag. En del steg har tagits, exempelvis i form av stärkta anslag till Riksarkivet, men fler steg behöver tas. Vi i Miljöpartiet är måna om att arbetet med arkivutredningen kommer vidare.

Herr talman! Museer och kulturarvsinstitutioner ska finnas spridda över landet. Sveriges länsmuseer spelar en viktig roll bland annat i att lyfta fram det regionala och lokala kulturarvet, vårda och tillgängliggöra samlingar och bidra med kompetens kring kulturmiljöer samt som öppna mötesplatser för kultur och bildning.

Det finns i dag ingen lag som skyddar de regionala museerna, samtidigt som deras arbete ofta tas för självklart. Vi tycker att det är viktigt att länsmuseernas långsiktiga möjlighet att uppfylla sitt breda uppdrag för såväl nuvarande som kommande generationer säkras och menar att möjligheten att skriva in länsmuseerna i museilagen bör prövas.

Slutligen, herr talman, vill jag säga att civilsamhällets insatser för kulturarvet är utomordentligt viktiga. Människors engagemang för frågorna ska tas till vara och uppmuntras. Detta gäller både det materiella och det immateriella kulturarvet. Vi i Miljöpartiet bidrog under vår tid i regering till att stärka anslagen till ideella kulturarvsaktörer och vill gärna fortsätta att göra det.

De nationella minoriteternas kulturarv ska förstås också uppmärksammas - inte minst det samiska kulturarvet behöver ta lite större plats i vårt offentliga rum. Våra kulturarv ska vara fria och tillgängliga för alla.

Jag står givetvis bakom alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 8 om museifrågor. Det är där vi talar om museernas oberoende av politiken, om armlängds avstånd och om museernas roll som kunskapsinstitution.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 mars.)