Anf. 49 Vasiliki Tsouplaki (V)
Fru talman! Jag tror att många i dag känner att vi lever i en mycket omvälvande tid som kommer definiera hela världens politiska och sociala riktning de kommande åren. Vi förstår redan nu att det vi gör här i riksdagen under dessa veckor och de kommande månaderna präglade av coronavirusets framfart kommer att vara intressant för historiker och statsvetare. Vad pratade de egentligen om i debatterna? Var det möjligt att debattera annat än krispaket och smittbegränsningar?
Mycket av det som skrivs och sägs både här och på annat håll kommer att finnas bevarat för eftervärlden. Annat kommer att bli svårare att hitta. Vem ska ansvara för att spara Trumps och Bolsonaros twittrande och människors kreativa memes på Facebook om karantänens konsekvenser? Det är tydliga tidsmarkörer som nu ligger på internationella företags servrar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor
De beslut vi fattar om arkiv, insamling av material, pliktexemplar och institutionernas resurser till allt detta sätter ramarna för vilka av våra samtida samhällsuttryck, kulturella företeelser och föremål som sedan kommer utgöra kulturarvet. Den tanken förpliktar.
Fru talman! Jag kommer att återkomma till resursfrågorna om en liten stund men vill innan dess uppehålla mig kring frågan om vad som finns i museernas samlingar i dag. Vi har i museilagen stärkt museernas självständiga ställning. Det betyder inte att de är opolitiska, men vi ska säkra att kulturinstitutionerna inte styrs av kulturpolitik.
Samtiden och dess politiska strömningar påverkar självklart hur vi ser på dåtiden. Värdeförskjutningar och kritik av tidigare normer spelar roll för vilken forskning som nu bedrivs, och det kan leda till att tidigare tolkningar inte anses riktiga och relevanta längre. Det finns också en viktig poäng i att utställningar kan göras för att kommentera dagsaktuella frågor och på så sätt kännas extra intressanta för besökarna.
Sverigedemokraterna hävdar ibland att detta innebär att vi får så kallade debattmuseer - det är ett begrepp de använder - och anser att det är något negativt och pådyvlat, kanske från ett rödgrönt håll. Jag ser det i stället som en önskan från professionen att visa betydelsen av vårt kulturarv för dagens utveckling. Vad kan vi lära av historien?
Till exempel var intresset för spanska sjukan inte särskilt stort för ett halvår sedan, men nu går det att se hänvisningar till detta i artiklar nästan varje dag. Man intresserar sig för om skolorna stängdes under spanska sjukan 1918. Det är sådant som går att hitta i arkiv och dokument.
Fru talman! När jag gick i grundskolans tidiga årskurser var det oftast kungarnas historia som genomsyrade historieböckerna och som därmed formade allmänhetens bild av Sverige. Den bilden var inte osann, men den var mycket begränsad och gav oss ingen djupare förståelse.
Hur vi ser på dåtiden har alltid varit politiskt laddat. Vilka berättelser och vems erfarenheter är det som anses viktiga? Vad som har hänt har sällan bara ett svar - inte för att det inte finns några sanningar utan för att många sanningar kan existera samtidigt.
Verkligheten är komplex. Klass och kön har alltid gett oss människor olika livsvillkor, och detta måste förstås avspegla sig i historieskrivningen och kulturarvet. Från Vänstern har vi genom åren fört fram att kvinnors liv och arbetarklassens förhållanden måste synliggöras, och detsamma gäller de nationella minoriteternas kultur och historia.
Fru talman! Det finns idag 1 644 museer i vårt avlånga land, och tillsammans har de samlingar med runt 100 miljoner föremål. Det är verkligen ett svindlande antal.
Hur har dessa föremål hamnat där? Den frågan har aktualiserats till och från under de senaste åren. Vad ska ett museum eller en vetenskaplig institution göra när man misstänker eller får kännedom om att man har kvarlevor eller objekt som införskaffats på ett tveksamt sätt?
Jag har stor respekt för att det här är komplexa frågor. Att föremål och därmed berättelser från hela världen finns spridda på museer i alla världsdelar kan hjälpa till att skapa kunskap och förståelse för människor vi aldrig träffat, både döda och levande. Det kan leda till respekt för andra kulturer. Samtidigt är en stor del av samlingarna på de västerländska museerna insamlade under koloniala förhållanden och tveksamma villkor.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor
Ett tydligt exempel på nära håll är behandlingen av den samiska befolkningen och dess kultur. Det har tagit alltför lång tid, men nu finns en vägledning på plats för att museerna ska få hjälp att hantera till exempel samiska kvarlevor och föremål som insamlats på ett oetiskt sätt, till exempel utifrån rasbiologiska föreställningar i vårt land. Vägledningen är framtagen av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Sametinget.
Jag hoppas att det här kommer att innebära att detta arbete prioriteras framöver. Vänsterpartiet har därför skrivit ett särskilt yttrande i frågan i anslutning till Centerpartiets motion om repatriering.
Fru talman! Förra veckan sändes ett mycket intressant program i P1, Museernas skelett i garderoben. Det handlade bland annat om det jag nyss talat om. Mer specifikt handlade det om vad vi vill minnas och vad vi vill glömma. Det är en mycket relevant frågeställning som vi tar upp i en motion i dagens betänkande.
Vi föreslår att ett minnesmärke ska resas för de så kallade kirunasvenskarna. Deras öde är nära förknippat med en del av Vänsterpartiets historia som vi inte är stolta över. Men vår väg har länge varit att undersöka och synliggöra våra historiska misstag och att dra slutsatser av detta - inte att glömma, dölja eller ljuga om det för att framstå i bättre dager för dagens väljare.
Under 20- och 30-talet emigrerade många svenskar till Sovjetunionen. De flesta bosatte sig i sovjetiska Karelen. De lämnade ett Sverige med fattigdom, klassorättvisor och hög arbetslöshet. Många av dem kom från Norrbotten, och de kallas därför ibland kirunasvenskarna.
De flesta sympatiserade med och trodde på den sovjetiska kommunismen. I Sovjet mötte de armod, förtryck och rättslöshet. Tiotals av dem mördades i stalinismens terror eller gick under i fångläger. De tillhör stalinismens offer.
En del av de överlevande kunde återvända till Sverige. Trots deras dramatiska och tragiska öden var deras historia relativt okänd fram till 90-talet, då de uppmärksammades i böcker och andra medier. Flera av dem som återvände kände sig mobbade och utstötta av kommunister i Norrbotten eftersom de vittnade om övergrepp och armod i Sovjetstaten.
I dag lever mycket få som har egna minnen från denna tid, men runt om i Sverige bor efterlevande till dem som drabbades. Mer borde göras för att minnet av deras anhöriga som emigrerade till Sovjet ska bevaras och för att stimulera oberoende forskning om deras öden.
När debatten om kirunasvenskarna startade på 90-talet handlade den delvis om Vänsterpartiets skuld. Partiets okritiska och idealiserande bild av dåtidens Sovjet spreds och gav grogrund för tanken att resa iväg. Denna diskussion ledde till att dåvarande partiledaren Lars Ohly bad om ursäkt för partiets agerande i frågan. Detta var bra och nödvändigt.
Nu vill vi på nytt aktualisera frågan om ett minnesmärke för att fler ska uppmärksamma det öde som drabbade kirunasvenskarna. Därför yrkar jag i dag bifall till reservation 13.
Fru talman! Jag vill avsluta med några ord om läget på landets museer i dag.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor
Redan före coronakrisen hade många av landets museer svårt att klara av sitt uppdrag på ett tillfredställande sätt. I en undersökning uppgav de tillfrågade cheferna att de inte klarade att uppnå målen på ett tillfredsställande sätt. Resurserna är helt enkelt för knappa för att hålla en bra nivå på säkerhetsarbete, underhåll och bevarande av föremål samt tillgängliggörande och dokumentation via till exempel digitalisering. Mycket få har möjlighet till samtidsdokumentation och nyinköp av det som ska bli det framtida kulturarvet.
Sveriges Museers Jeanette Gustafsdotter har meddelat att man nu räknar med ett intäktsbortfall på bortemot 1 miljard om krisen blir långvarig. Det var alltså en viktig politisk fråga och viktigt med ett politiskt agerande redan före krisen, och det är alldeles nödvändigt i spåren av corona. Det senaste exemplet är Skansens tuffa ekonomiska läge.
Jag hoppas att regeringen har med detta i sin planering. Vi i Vänsterpartiet kommer att fortsätta att vara en konstruktiv part för att lansera nya förslag och snabbt agera här i kammaren.