Kulturarvsfrågor

Fru talman! Människor i Sverige har skapat saker i tusentals, kanske 13 000, år. En del av det som har skapats är borta, och annat har vi sparat. En del håller, och annat håller inte. En del är bra. Annat är fantastiskt. En del förstår vi inte riktigt längre, och vi rycker kanske till och med på axlarna inför det. Annat kan vi inte sluta att fascineras av.

En del är säkert inspirerat av människor från andra sidan det som vi i dag känner som den svenska gränsen. Annat är helt unikt för Sverige. En människa inom vårt lands nuvarande gränser som har fått en alldeles egen idé förekommer säkert, på samma sätt som det förekommer människor som har fått idéer som inspirerats av andra människor från andra länder.

I efterhand försöker vi dra linjer mellan de olika saker som vi hittar i det förflutna. Vi försöker se mönster i dessa linjer. Lite beroende på hur man drar dessa linjer ser man olika mönster. Vi försöker förstå och tolka forntiden. Men ibland försöker vi också skapa en bild som vi sedan försöker sätta på hur detta ska tolkas genom att vi sätter vissa mönster och metaforer framför andra.

Sanningen är dock att många olika bilder kan vara sanna samtidigt. En sak som skapats i Dalarna kan ju ha samband med något som skapats i Uppland eller Skåne. Men det kan samtidigt också ha en relation till något som skapats i Norge. Och om något har skapats i Norge kan det också finnas en kontakt med Skottland och så vidare. Dessa bilder kan vara sanna samtidigt. Det kan handla om något som är genuint svenskt, men det kan också ha kopplingar till andra länder.

Fru talman! När vi diskuterar saker som dessa tror jag att det vore bra om vi lite grann tog bort mystiken. Vi bör ta bort mystikens skimmer över kulturarvet och ser saker som det fantastiska som de faktiskt är. Det behövs ingen mytologi eller någon stor berättelse om nationalism för att se att bra saker har skapats i Sverige. En del har fått inspiration från andra länder, och en del har vi själva kommit på.

Man behöver heller inte förneka att vi har gjort bra saker i Sverige. Det räcker med att konstatera att det finns bra saker som är gjorda här. En del har vi själva hittat på, och en del har vi fått inspiration till från andra. Det är bra som det är. Det behövs ingen stor mytologiserande berättelse om detta.

Människor i vårt land som har skapat något och deras produkter, tankar och idéer blir varken bättre eller sämre om man har kommit på det helt själv eller om man har fått inspiration utifrån. Det spelar ingen roll om köttbullen först skapades i Sverige genom att någon kom på att man kunde knöla ihop lite färs så att det blev något annat. Det blir varken bättre eller sämre om sådan inspiration kommit från något annat land eller om man gjorde likadant i något annat land samtidigt. Det är ändå lika bra.

Fru talman! En avmytologisering av kulturarvet vore till nytta för Sverige och debatten kring detta. Det skulle bli mycket enklare. Det är dags att avdramatisera det hela.

Det är konstigt att det kan bli en hatstorm när ett flygbolag gör en reklamfilm där man problematiserar att vi på olika sätt hör ihop och att vi lär av varandra. En del saker är svenska. En del är svenska med inspiration från andra. En del har vi bara importerat. Det är konstigt att det kan bli en hatstorm av det där.

Detta beror på att man försöker säga att just den tolkning av kulturarvet som man själv gör är den rätta och rimliga och den enda sanna. Så ligger det dock inte till. Vad gör det om det finns flera, samtidiga och sanna berättelser och tolkningar?

I detta betänkande diskuterar kulturutskottet kulturarvet. Diskussionen om detta är ofta inflammerad. Alla de motioner som vi i Sveriges riksdag skrivit om detta visar dock också att det finns ett väldigt stort engagemang. Runt om i landet finns riksdagsledamöter som har fångat upp detta stora engagemang som finns överallt om kulturarvet.

Liberalerna lyfter bland annat upp behovet av att förenkla import av konstverk. När ett museum eller en konsthall vill göra en utställning kan det ibland vara bra att komplettera från andra länder, och då måste krånglet vara mindre. Vi lyfter också upp problemet med att man ibland kan hitta arkeologiska fynd när man ska bygga nytt. Dessa står då emot varandra, vilket kan göra att det blir svårare att bygga nytt.

Fru talman! Jag vill med detta säga att kulturarvet i Sverige är fantastiskt. Vi har skapat så mycket som är väldigt bra. Men det behövs ingen mytologiserande nationalistisk berättelse om detta. Det är lika bra ändå.

Jag vill yrka bifall till reservation 3.

Fru talman! I dag debatterar vi frågor som rör kulturarv, något som är stort och brett. För Moderaternas del kommer jag särskilt att lyfta fram museernas roll som självständiga institutioner, gestaltad livsmiljö och repatriering av samiska kvarlevor.

De kulturpolitiska målen, som fastställdes redan av alliansregeringen, anger vilken riktning som staten vill peka ut för kulturpolitiken. Enligt målen ska kulturen vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.

För Moderaterna är det självklart att armlängds avstånd ska råda mellan kulturens utövare och politiker. Det är grundläggande att konsten ska vara fri. Den ska fredas från politisk klåfingrighet; armlängds avstånd måste vara en realitet. Staten ska inte gå in och villkora, det vill säga styra, konsten och de fria institutionerna, hur vällovliga dessa ambitioner än är. De statliga kulturpolitiska målen ska inte bli styrande i den grad att de exkluderar vissa grupper. Regeringen bör därför se över regleringsbrev och statliga uppdrag i syfte att minska den politiska styrningen av konstens och kulturens innehåll.

Fru talman! Sveriges museer är viktiga för både lärande och bildning samt som förvaltare av kulturarv och historia. Vi lägger största vikt vid museernas roll som självständiga institutioner. Museernas verksamhet ska präglas av kunskapsuppbyggnad och hög kompetens inom respektive ämnesområde.

Offentligt finansierade kulturinstitutioner, såsom museer, ska inte politiseras. De ska självfallet vila på en demokratisk grund, men innehållet ska i så stor utsträckning som möjligt vara fritt. Dagsaktuella politiska strömningar ska inte styra kulturens innehåll. Politiska pekpinnar kan leda till självcensur och i värsta fall historierevisionism och rädsla för att lyfta fram delar av kulturarvet. Därför är det viktigt att hela kulturen får vara fri från detta.

Fru talman! Kulturen genomsyrar samhället på olika sätt, och den tar sig också uttryck genom arkitektur och konst i såväl nya bostäder som offentliga rum. Sverige växer snabbt, och Boverket uppskattar att 600 000 nya bostäder behöver byggas till år 2025. Det innebär också att nya offentliga rum skapas. För att värna konst och arkitektur i det offentliga rummet bör vi blicka såväl bakåt som framåt.

De rivningar som skedde under mitten av 1900-talets andra hälft, och därefter framväxten av de så kallade miljonprogrammen, innebar viktiga standardhöjningar i form av till exempel rinnande vatten och minskad trångboddhet för många i vårt land. Men erfarenheter från denna tid har också visat att trivsel och trygghet handlar om mer än så. Rivningsvågen gjorde oåterkalleliga avtryck i många svenska städer, och många av ingreppen framstår i efterhand som ganska svårförståeliga.

Denna samtidshistoria bör vi dra lärdom av. Balansgången mellan nytt och gammalt, mellan bevarande och innovation, är sällan enkel. Men de behöver heller inte alltid stå i motsats till varandra.

Här kan staten spela en viktig roll i att skapa förutsättningar för arkitekter, konstnärer och andra skapande grupper att samverka när nya bostadsområden växer fram. Staten kan också föregå med gott exempel när offentliga miljöer utformas genom att på ett tydligt sätt koppla ihop byggande, arkitektur och konstnärskap. I denna strävan är det dock lika viktigt att bejaka den kraft med vilken miljöer kan växa och utvecklas organiskt genom enskilda människors samlade krafter.

Fru talman! Sist men inte minst skulle jag vilja lyfta fram frågan om repatriering av samiska kvarlevor, ett utmärkt initiativ från Centerpartiet som även Moderaterna har valt att stödja. Vår samiska ursprungsbefolkning har under historien ofta behandlats illa av den svenska staten. Ett exempel är de samiska kvarlevor som finns i svenska samlingar.

Ett sätt att läka de sår som staten orsakat samerna är därför repatriering av samiska kvarlevor. Det innebär att de kvarlevor som bortförts av staten på ett orättmätigt sätt återbördas. Samerna har länge krävt att mänskliga kvarlevor som finns i statliga samlingar ska återlämnas. Ändå har bara ett fåtal kvarlevor återbördats. I fjol på urfolkens dag skedde den hittills största repatrieringen av samiska kvarlevor i Sverige. Kvarlevorna av 25 individer återbördades till sin ursprungliga viloplats på Gammplatsen i Lycksele, där de grävdes upp så sent som på 1950-talet.

Sedan 2018 finns det på plats en ny museilag som tydligt säger att museer ska delta i repatriering. Sametinget och Riksantikvarieämbetet fick i uppdrag att ta fram vägledning för repatriering, och Historiska museet fick ett huvudansvar bland museerna. Vi moderater anser att det är viktigt att staten skyndar på återlämnandet av samiska kvarlevor, då detta även är en viktig del i försoningsarbetet med det samiska folket.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till Moderaternas reservation nr 1.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 11. Jag kommer förmodligen att dra över min talartid lite grann och ber om ursäkt för det redan inledningsvis.

I dag, mitt under en pandemi, debatterar vi motionsbetänkandet om kulturarvsfrågor. Det är ett område som ligger oss sverigedemokrater varmt om hjärtat, och det förvånar nog ingen heller.

Vi har sedan riksdagsinträdet lagt flera hundra miljoner kronor mer än regeringen på kulturarvsområdet och på fler satsningar. I årets budget samlade vi alla satsningar och kallade det för en kulturarvsmiljard. Vi lägger alltså 1 miljard för att även våra nästkommande generationer ska kunna ta del av det kulturarv som finns kvar. Det finns inget parti i den här församlingen som satsar lika mycket som vi på det här området.

”Det är viktigt att värna och vårda det svenska kulturarvet, både för nationens sammanhållning och för att öka kunskaperna om svensk historia och svensk identitet, både i Sverige och utomlands.” Så här beskriver vi som parti i en mening synen på vårt kulturarv. Genom att lära sig, återberätta och föra vidare kunskap fördjupar vi samtidigt vår egen insikt om den och vår omgivning. Det vi en gång har varit har gjort oss till det vi är i dag. Det må låta klyschigt, men det är samtidigt en enkel mening med ett stort djup.

Fru talman! I det här betänkandet har vi sex reservationer från SD. Jag kommer inte att prata om alla, men ansvar för världsarven, jakt med löshund och k-märkning av fartyg vill jag i år lyfta fram och sätta lite extra fokus på i mitt anförande. Det är dessutom tre områden som inte uppmärksammats i tillräcklig omfattning av övriga partier.

Visste ni att Sverige är ett av världens mest fritidsbåtstäta länder? Våra fritidsbåtar är en del av vårt rörliga – jag kanske ska säga flytande – kulturarv.

Sjöhistoriska museet har k-märkt 135 kulturhistoriskt värdefulla båtar, och fler är på gång. Syftet med k-märkning är att visa uppmärksamhet och uppskattning gentemot de människor som satsat både tid och pengar på att vårda och använda äldre fritidsbåtar.

För att skydda det flytande kulturarvet måste mer göras. Därför yrkar vi dels på att bevara det maritima kulturarvet genom en utökad k-märkning av fartyg, dels på att ge utökade förmåner för dessa, såsom båtklubbar, varv, hamnar och kanaler som hjälper till att synliggöra kulturarvet.

Fru talman! Jakt må vara en fråga som hanteras och debatteras av miljö– och jordbruksutskottet, men i dag behandlas jakt med löshund hos oss med anledning av frågan om att klassa det som en del av vårt kulturarv.

Människan har jagat lika länge som vi funnits på denna jord. I Norden har vi jagat med lös hund i århundraden. I dag är det en viktig del av jakten, inte minst vid uppsökande av skadat vilddjur.

I takt med urbaniseringen lever vi allt längre ifrån naturen. Det leder i sin tur till stor okunskap. Vi ser i dag krafter som vill förbjuda löshundsjakt utan att de ser vilka konsekvenser det kommer att föra med sig.

Ett immateriellt kulturarv syftar till att säkra respekten för och öka kunskaperna om muntliga traditioner, sociala sedvänjor och traditionell hantverksskicklighet. En klassning av löshundsjakten som kulturarv är en viktig pusselbit för att kunna bevara jaktformer med lös hund i framtiden. Vi önskar att regeringen snarast utreder möjligheten att få till en klassning av löshundsjakten som ett immateriellt världsarv.

År 1984 skrev Sverige under världsarvskonventionen. Nu har vi som nation en särskild skyldighet att för all framtid skydda, bevara och vårda världsarven i Sverige.

Det har framkommit att förståelsen för detta ansvar ibland har brustit från det offentliga. År 2011 diskuterades huruvida Förbifart Stockholm skulle påverka världsarvet Drottningholm till den grad att det riskerade att förlora sin världsarvsstatus. Först efter omfattande protester lovade Trafikverket att vägen ska utformas så att världsarvet inte hotas. Under sommaren 2019 framkom det uppgifter om att ett annat världsarv, Birka, inte vårdades i den omfattning som krävs.

Vår poäng är att det offentliga inte har en tydlig och samlad strategi och ansvarsfördelning för vården av världsarven i Sverige. Utöver detta behövs dessutom tydliggörande av resursbehoven, medelstilldelningen och ansvarsfördelningen för medelstilldelningen för vården av världsarven. Det är av stor betydelse att samtliga offentliga parter, från lokal till statlig nivå, vet vilka åtaganden som de ansvarar för. Det vore inte bara extremt pinsamt utan en direkt skymf mot de objekt som i dag är av en sådan särskild betydelse att de just fått ett minnesmärke om man sedan inte bryr sig om dem över huvud taget. Det blir så händelserna tolkas.

Fru talman! Kanske har det här att göra med den enorma brist som våra kommuner har gällande kulturmiljökompetens. De hanterar kulturmiljöfrågor inom ramen för plan- och bygglagen men saknar samtidigt behörighet. Ekvationen går inte ihop. Det är centralt att det finns adekvat kompetens för att se till att inte bebyggelsemiljöer förvanskas, förringas, skadas eller till och med rivs och historiska perioder därmed går förlorade. Av den anledningen vill vi förstärka kommunernas kulturmiljökompetens.

Det är svårt att inte nämna något om rådande situation. Just nu prövas vårt samhälle hårt. Kultursektorn har drabbats på flera plan. I lördags besökte jag och stödköpte ett årskort på Skansen för att de varnat om konkurs eftersom 90 procent av publikintäkterna uteblivit till följd av covid-19.

Efter helgens kärleksbombning hade Skansen fått in 3 miljoner kronor. Det här visar att Skansen som museum är uppskattat, att man värnar om sitt kulturarv. Men framför allt visar det att vi tycker att Skansen gör något viktigt, och att man vill se deras verksamhet fortsätta.

Flera andra museer har varnat för stora intäktsbortfall på grund av utebliven publik. Frågan är högaktuell. Det kommer sägas mycket, och vi kommer att lära oss mer. Men här och nu vill vi få svar.

Kommer vi se samma krispaket till kulturarvssektorn som idrotten och kulturen fick? Kommer kulturarvssektorn kunna ta del av de 500 miljoner kronor som getts till kulturen? Vilka museer är näst på tur att larma om konkurs? Här måste tydliga besked ges.

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 5 om repatriering av samiska kvarlevor.

Fru talman! Samerna är ett av världens urfolk och det enda urfolket i Europa. Samerna har en lång sammanhängande historisk anknytning till de områden i Ryssland, Finland, Norge och Sverige där de bedrivit sin näring och utvecklat sin kultur. Det går tillbaka ända till tiden före nationalstatens bildande.

Repatriering är en process för återbördande av föremål eller kvarlevor till deras ursprungliga eller rättmätiga platser. Repatriering görs då man upptäcker att kvarlevor eller föremål förts bort på ett orättmätigt sätt. Därför ingår det också ett försoningsarbete i begreppet för att göra upp med ett smärtsamt förflutet och återskapa förtroendet mellan den som tog och den som blev drabbad.

Samerna har under många år begärt att svenska staten ska återlämna de mänskliga kvarlevor som finns i statens förvar på statliga museer och i andra samlingar. Trots detta, precis som John Weinerhall tog upp i sitt anförande, är det ett fåtal kvarlevor som återbördats och kunnat begravas så här långt. År 2018 kom en ny museilag där det tydligt står att museer ska delta i repatriering. Även i det internationella museisamarbetet ICOM:s föreskrifter och i urfolkskonventionen framgår det att repatriering ska göras tillsammans med urfolk och lokalbefolkningen.

Samiska rådet i Svenska kyrkan, Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd har också i sitt yttrande till FN:s råd för mänskliga rättigheter inför den tredje periodiska översynen i januari 2020 framfört vikten av att svenska staten skyndsamt utformar ett nationellt relevant och sammanhållet regelverk samt nationell finansiering av just repatrieringen av samiska kvarlevor. Från Centerpartiets sida anser vi att det är angeläget att staten skyndsamt säkerställer ett fortsatt återbördande av samiska kvarlevor.

Fru talman! För Centerpartiet är det en självklarhet att alla barn och ungdomar oavsett ekonomiska förutsättningar, var de bor eller vilka funktionsförutsättningar de har, ska kunna ta del av den statliga kulturen. Därför är det också självklart viktigt att kulturen, såsom kulturarvet, görs tillgänglig över hela landet.

Det finns nationellt intressanta och viktiga kulturarv på många håll i vårt land. Det statliga ansvaret för kulturarvet och vår historia får därför inte stanna vid storstadens gräns och de statliga museer som finns där. För oss i Centerpartiet handlar det inte heller bara om det kulturarv som ryms inom statliga institutionerna. Vi måste även se många av de kulturarv som finns runt om i vårt land som en möjlighet att vara en del av utvecklingen av regionen och det samhälle de finns i.

Det gäller, skulle jag vilja påstå, inte minst i dessa dagar. När vi återigen kommer att kunna röra oss i vårt land och återigen mötas i sociala sammanhang kan just ett kulturarv vara målet för ett besök, en resa, eller kanske just för din semester nu i sommar.

Men vi måste bli bättre på att också lyfta fram viktiga kulturarv på ett nationellt plan, även de som inte finns i Stockholms direkta närhet. Det handlar minst lika mycket om det nära kulturarvet i hela landet. Det är de kulturarv som ofta vårdas av regioner och kommuner. Men det handlar kanske ännu mer om de kulturarv som vårdas och visas av civilsamhället och privatpersoner.

Fru talman! Det rörliga kulturarvet är ett tydligt exempel på kulturarv som engagerar många i vårt land. Det rörliga kulturarvet är fordon som brukats och transporterat människor och gods runt om i vårt land. Det är kort sagt historiebärare från en tid då vårt samhälle blev alltmer mobilt.

Varje helg och nästan varje vardagskväll under den ljusa årstiden finns det evenemang runt om i vårt land där det rörliga kulturarvet uppmärksammas och inte minst används. Det är många som lägger stor del av sin fritid på att bevara dessa klenoder. Det är till största delen ideella krafter som renoverar bilar, båtar och flygplan och som driver museijärnvägar och museer för dessa klenoder.

Samtidigt skapar det jobb och företagande på många olika sätt. Det handlar om försäljning av reservdelar liksom om mekaniker och verkstäder med specialistkunskaper. Men det är inte minst besöksmål som genererar både handel, restaurangbesök och hotellövernattningar.

Allt detta skapas ofta på mindre orter och på landsbygden. Det rörliga kulturarvet är därmed också en del av en levande landsbygd och en möjlighet för hela landet att leva. Men det finns exempel på där både politiska beslut och myndigheters tolkningar av regelverk varit hinder och där till och med kulturarvsföremål inom det rörliga kulturarvet har gått förlorade. Här behöver mer göras för att underlätta bevarandet av vårt rörliga kulturarv.

Fru talman! Kulturarv är inte bara det jag tagit upp här i mitt anförande. Det är så mycket mer än så. Jag har till exempel inte tagit upp det immateriella kulturarvet, som folkmusik, nyckelharpan och dansen. Men det, fru talman, får bli vid ett annat tillfälle.

Fru talman! Jag tror att många i dag känner att vi lever i en mycket omvälvande tid som kommer definiera hela världens politiska och sociala riktning de kommande åren. Vi förstår redan nu att det vi gör här i riksdagen under dessa veckor och de kommande månaderna präglade av coronavirusets framfart kommer att vara intressant för historiker och statsvetare. Vad pratade de egentligen om i debatterna? Var det möjligt att debattera annat än krispaket och smittbegränsningar?

Mycket av det som skrivs och sägs både här och på annat håll kommer att finnas bevarat för eftervärlden. Annat kommer att bli svårare att hitta. Vem ska ansvara för att spara Trumps och Bolsonaros twittrande och människors kreativa memes på Facebook om karantänens konsekvenser? Det är tydliga tidsmarkörer som nu ligger på internationella företags servrar.

De beslut vi fattar om arkiv, insamling av material, pliktexemplar och institutionernas resurser till allt detta sätter ramarna för vilka av våra samtida samhällsuttryck, kulturella företeelser och föremål som sedan kommer utgöra kulturarvet. Den tanken förpliktar.

Fru talman! Jag kommer att återkomma till resursfrågorna om en liten stund men vill innan dess uppehålla mig kring frågan om vad som finns i museernas samlingar i dag. Vi har i museilagen stärkt museernas självständiga ställning. Det betyder inte att de är opolitiska, men vi ska säkra att kulturinstitutionerna inte styrs av kulturpolitik.

Samtiden och dess politiska strömningar påverkar självklart hur vi ser på dåtiden. Värdeförskjutningar och kritik av tidigare normer spelar roll för vilken forskning som nu bedrivs, och det kan leda till att tidigare tolkningar inte anses riktiga och relevanta längre. Det finns också en viktig poäng i att utställningar kan göras för att kommentera dagsaktuella frågor och på så sätt kännas extra intressanta för besökarna.

Sverigedemokraterna hävdar ibland att detta innebär att vi får så kallade debattmuseer – det är ett begrepp de använder – och anser att det är något negativt och pådyvlat, kanske från ett rödgrönt håll. Jag ser det i stället som en önskan från professionen att visa betydelsen av vårt kulturarv för dagens utveckling. Vad kan vi lära av historien?

Till exempel var intresset för spanska sjukan inte särskilt stort för ett halvår sedan, men nu går det att se hänvisningar till detta i artiklar nästan varje dag. Man intresserar sig för om skolorna stängdes under spanska sjukan 1918. Det är sådant som går att hitta i arkiv och dokument.

Fru talman! När jag gick i grundskolans tidiga årskurser var det oftast kungarnas historia som genomsyrade historieböckerna och som därmed formade allmänhetens bild av Sverige. Den bilden var inte osann, men den var mycket begränsad och gav oss ingen djupare förståelse.

Hur vi ser på dåtiden har alltid varit politiskt laddat. Vilka berättelser och vems erfarenheter är det som anses viktiga? Vad som har hänt har sällan bara ett svar – inte för att det inte finns några sanningar utan för att många sanningar kan existera samtidigt.

Verkligheten är komplex. Klass och kön har alltid gett oss människor olika livsvillkor, och detta måste förstås avspegla sig i historieskrivningen och kulturarvet. Från Vänstern har vi genom åren fört fram att kvinnors liv och arbetarklassens förhållanden måste synliggöras, och detsamma gäller de nationella minoriteternas kultur och historia.

Fru talman! Det finns idag 1 644 museer i vårt avlånga land, och tillsammans har de samlingar med runt 100 miljoner föremål. Det är verkligen ett svindlande antal.

Hur har dessa föremål hamnat där? Den frågan har aktualiserats till och från under de senaste åren. Vad ska ett museum eller en vetenskaplig institution göra när man misstänker eller får kännedom om att man har kvarlevor eller objekt som införskaffats på ett tveksamt sätt?

Jag har stor respekt för att det här är komplexa frågor. Att föremål och därmed berättelser från hela världen finns spridda på museer i alla världsdelar kan hjälpa till att skapa kunskap och förståelse för människor vi aldrig träffat, både döda och levande. Det kan leda till respekt för andra kulturer. Samtidigt är en stor del av samlingarna på de västerländska museerna insamlade under koloniala förhållanden och tveksamma villkor.

Ett tydligt exempel på nära håll är behandlingen av den samiska befolkningen och dess kultur. Det har tagit alltför lång tid, men nu finns en vägledning på plats för att museerna ska få hjälp att hantera till exempel samiska kvarlevor och föremål som insamlats på ett oetiskt sätt, till exempel utifrån rasbiologiska föreställningar i vårt land. Vägledningen är framtagen av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Sametinget.

Jag hoppas att det här kommer att innebära att detta arbete prioriteras framöver. Vänsterpartiet har därför skrivit ett särskilt yttrande i frågan i anslutning till Centerpartiets motion om repatriering.

Fru talman! Förra veckan sändes ett mycket intressant program i P1, Museernas skelett i garderoben. Det handlade bland annat om det jag nyss talat om. Mer specifikt handlade det om vad vi vill minnas och vad vi vill glömma. Det är en mycket relevant frågeställning som vi tar upp i en motion i dagens betänkande.

Vi föreslår att ett minnesmärke ska resas för de så kallade kirunasvenskarna. Deras öde är nära förknippat med en del av Vänsterpartiets historia som vi inte är stolta över. Men vår väg har länge varit att undersöka och synliggöra våra historiska misstag och att dra slutsatser av detta – inte att glömma, dölja eller ljuga om det för att framstå i bättre dager för dagens väljare.

Under 20- och 30-talet emigrerade många svenskar till Sovjetunionen. De flesta bosatte sig i sovjetiska Karelen. De lämnade ett Sverige med fattigdom, klassorättvisor och hög arbetslöshet. Många av dem kom från Norrbotten, och de kallas därför ibland kirunasvenskarna.

De flesta sympatiserade med och trodde på den sovjetiska kommunismen. I Sovjet mötte de armod, förtryck och rättslöshet. Tiotals av dem mördades i stalinismens terror eller gick under i fångläger. De tillhör stalinismens offer.

En del av de överlevande kunde återvända till Sverige. Trots deras dramatiska och tragiska öden var deras historia relativt okänd fram till 90-talet, då de uppmärksammades i böcker och andra medier. Flera av dem som återvände kände sig mobbade och utstötta av kommunister i Norrbotten eftersom de vittnade om övergrepp och armod i Sovjetstaten.

I dag lever mycket få som har egna minnen från denna tid, men runt om i Sverige bor efterlevande till dem som drabbades. Mer borde göras för att minnet av deras anhöriga som emigrerade till Sovjet ska bevaras och för att stimulera oberoende forskning om deras öden.

När debatten om kirunasvenskarna startade på 90-talet handlade den delvis om Vänsterpartiets skuld. Partiets okritiska och idealiserande bild av dåtidens Sovjet spreds och gav grogrund för tanken att resa iväg. Denna diskussion ledde till att dåvarande partiledaren Lars Ohly bad om ursäkt för partiets agerande i frågan. Detta var bra och nödvändigt.

Nu vill vi på nytt aktualisera frågan om ett minnesmärke för att fler ska uppmärksamma det öde som drabbade kirunasvenskarna. Därför yrkar jag i dag bifall till reservation 13.

Fru talman! Jag vill avsluta med några ord om läget på landets museer i dag.

Redan före coronakrisen hade många av landets museer svårt att klara av sitt uppdrag på ett tillfredställande sätt. I en undersökning uppgav de tillfrågade cheferna att de inte klarade att uppnå målen på ett tillfredsställande sätt. Resurserna är helt enkelt för knappa för att hålla en bra nivå på säkerhetsarbete, underhåll och bevarande av föremål samt tillgängliggörande och dokumentation via till exempel digitalisering. Mycket få har möjlighet till samtidsdokumentation och nyinköp av det som ska bli det framtida kulturarvet.

Sveriges Museers Jeanette Gustafsdotter har meddelat att man nu räknar med ett intäktsbortfall på bortemot 1 miljard om krisen blir långvarig. Det var alltså en viktig politisk fråga och viktigt med ett politiskt agerande redan före krisen, och det är alldeles nödvändigt i spåren av corona. Det senaste exemplet är Skansens tuffa ekonomiska läge.

Jag hoppas att regeringen har med detta i sin planering. Vi i Vänsterpartiet kommer att fortsätta att vara en konstruktiv part för att lansera nya förslag och snabbt agera här i kammaren.

Fru talman! Med kulturarv åsyftas materiella objekt, monument eller miljöer och immateriella idéer, traditioner eller livsstilar som ger uttryck för vad ens samtid minns och vill minnas av det förflutna. Kulturarv är alltså inte samma sak som det förgångna eller det förflutna, utan det är det som samtiden bevarar av densamma. Kulturarv skapas i den stund vi beslutar oss för att något är värt att bevara och bruka som en symbol för en förgången tid.

Fru talman! Det är lika viktigt att det ges en förståelse för kulturmiljön – alltså den miljö som har formats av oss människor genom tiderna, vilket kan vara alltifrån byggnader till hela landskap – som det är att få ta del av berättelser, traditioner och andra immateriella värden som vi övertar från tidigare generationer.

När det talas om kulturarv i offentliga sammanhang åsyftas vanligen det institutionaliserade nationella svenska kulturarvet, som företrädesvis finns i arkiv, på bibliotek och på museer. Huvudsakligen förvaltas det svenska kulturarvet, vilket fick sin begreppsdefinition under mitten av 1800-talet. Detta skedde parallellt med nationalismens intåg i den europeiska föreställningsvärlden.

Den svenska kulturarvsförvaltningen, med Riksantikvarieämbetet som huvudaktör, ägnade en stor del av sitt arbete åt att legitimera den framväxande nationalstaten och åt att främja den svenska nationella identiteten. Ett uttryck för denna tidsanda är uppbyggnaden av nationalmuseet, där man samlade landets alla historiska konstföremål, fornsaker och myntkabinett under ett och samma tak. Nationalmuseet är fortfarande en viktig institution för vårt svenska kulturarv och en tydlig symbol för just den tidsandan.

Fru talman! Med tiden växte det fram en vetenskaplig och politisk kritik mot den tidigare monolitiska och homogeniserande förståelsen av svenskhet och kultur, särskilt i samband med framväxten av folkrörelserna, den politiska demokratin och arbetets och ekonomins industrialisering.

Nationalstaten är i allra högsta grad verklig som gemensam samling, med institutioner, folkvalda lagstiftare, förvaltningsstruktur och gränser, men också som en historisk, samhällelig och känslomässig anknytningspunkt. Den politiska idén om ett folk som har en monokulturell gemenskap har dock prövats och bör med kraft ifrågasättas.

Kulturarvets koppling till politik och makt gör att det kan utnyttjas. Extremister raderar gärna historiska kulturmiljöer, och antidemokrater har ofta ändrat historien till förmån för sin härskande föreställning.

Därför är det helt avgörande att den tolkning som görs av vad som är och bör ingå i ett kulturarv utgår från att institutionerna har ett självständigt vetenskapligt förhållande till den politiska beslutsnivån.

Fru talman! Ett politikområde som de regeringsbärande partierna tog sig an under förra mandatperioden var just kulturarvspolitiken. Vi införde en museilag som innehåller en särskild bestämmelse om museernas självständiga ställning i förhållande till den politiska beslutsnivån. Vi har definierat museernas övergripande mål att bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning. Vi har också höjt ambitionen att tillgängliggöra kulturarvet så att det når ut till fler. Till denna prioritering ska också inräknas den stora kulturpolitiska reformen att införa gratis entré på våra statliga museer.

Just nu genomförs också insatser att följa upp intentionerna med såväl museilagen som fri-entré-reformen. Dessutom pågår ett strategiskt internationellt samarbete för utbyte av konst. Många av frågorna bereds just nu i Regeringskansliet, och utskottet kommer senare i vår att debattera Riksrevisionens granskning av fri-entré-reformen.

Fru talman! Jag vill också, liksom många andra talare här, lyfta fram den angelägna frågan om repatriering av samiska kvarlevor.

Under åren 1950–1951 gjordes arkeologiska utgrävningar på Gammplatsen i Lycksele. De mänskliga kvarlevorna som upptäcktes skickades till Historiska museet för undersökningar. Dessvärre tog det hela 66 år innan de fick komma hem till Västerbotten igen där de placerades på Västerbottens museum i väntan på repatriering.

Den 9 augusti 2019, på internationella dagen för världens ursprungsfolk, återbegravdes de på sin ursprungliga viloplats. Det är den största repatriering som har genomförts i Sveriges historia och ska innebära ett försoningsarbete och bidra till att göra upp med ett smärtsamt förflutet. Lycksele Sameförening, Lycksele kommun, Svenska kyrkan, Sametinget, Västerbottens museum och museet i Lycksele samverkade för att göra ceremonin respektfull och värdig. Under repatrieringen i Lycksele gavs besked om att det ska etableras en samisk sanningskommission som nu har påbörjat sitt arbete.

Fru talman! Detta är den grundläggande orsaken till varför kulturarvet är viktigt. Det ska ge oss en bred förståelse för vår komplexa och mångfacetterade historia. Och förhoppningsvis kan kulturarvet genom kunskap vägleda oss i vår samtid.

Sverige är ett mångkulturellt samhälle som präglas av att politiken och samhällets institutioner sätter den enskilda människans frihet och värdighet främst. Här ska nationella minoriteter tillförsäkras grundläggande skydd.

Med det sagt yrkar jag avslag på samtliga motionsyrkanden och bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Kulturarvet är vårt gemensamma, och det är en angelägenhet för oss alla.

Kulturarvet beskrivs på ett bra sätt som spår och uttryck från det förflutna som tillskrivs värde och som används i samtiden. Det bidrar till gemenskap och skapar förståelse för samhällets utveckling, för vår kultur och för vår historia. Men det kan också vara utgångspunkt för reflektion kring, och kritik av, olika samhällsskeenden. Det är angeläget att bredda kunskapen om kulturarvet, och det handlar om bildning.

Kulturarvet är mångfasetterat. Det är samlingarna på våra institutioner, våra gemensamma kulturskatter. Men det är också enskilda människors språk och levnadssätt, byggnader och miljöer, traditioner och mycket annat som tillsammans utgör kulturarvet.

Men hur kulturarvet mer specifikt definieras är inte en fråga för politiker. Kulturarvet definieras av hur det uppfattas och används av oss alla gemensamt. I den mån det behöver bestämmas och avgränsas ska det göras av professionen och forskningen. Politiken ska skapa organisatoriska ramar och finansiera kulturarvsinstitutionerna medan expertisen ska ansvara för förvaltningen och möjligen också till viss del definitionen av kulturarvet.

Vi har en museilag. Den antogs under förra mandatperioden med Miljöpartiet i regering och med en miljöpartistisk kulturminister. Det är den första i sitt slag som vi har i Sverige.

Museilagen slår fast museernas oberoende gentemot politiken och formaliserar principen om armlängds avstånd. I museilagen stärks också museernas status som kunskapsinstitutioner. Allt det här är centralt och viktigt för Miljöpartiet.

Kulturarvet bör tolkas och kontinuerligt omtolkas under tidens gång i takt med att ny kunskap tillkommer. Det innebär inte på något sätt att kulturarvet är flyktigt eller godtyckligt. Tvärtom måste kulturarvet omtolkas med ödmjukhet utifrån den kunskap som vid varje givet ögonblick står till buds. Det som sker, görs och händer i dag kan vara kulturarv i morgon. Därför måste den kultur som skapas i dag förvaltas med omsorg så att den kan komma nya generationer till del i framtiden.

Miljöpartiets partiprogram inleds med tre solidariteter. En av dem är solidaritet med kommande generationer. Det handlar om att vi ska leva på ett sådant sätt att vi kan överlämna en planet som är frisk och som går att leva på men där också kulturen och kulturarvet finns med. Det är viktigt.

Med Miljöpartiet i regering har vi länge arbetat för att göra kulturarvet tillgängligt för fler och över hela landet. I museilagen är det uttalat att museernas samverkan ska underlättas. Samlingar och föremål ska lättare kunna delas mellan olika museer och kulturarvsinstitutioner så att människor över hela landet kan ta del av det gemensamma kulturarvet.

Flera av våra kulturinstitutioner har fått ekonomiska förstärkningar. Fri-entré-reformen som försvann i högeralliansens budget förra hösten är återinförd. Det är bra. Det är viktigt att entréavgifterna inte står i vägen för att människor ska kunna ta del av våra gemensamma kulturskatter. Kulturarvet tillhör oss alla och ska vara öppet och fritt och tillgängligt för alla.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag uttrycka min oro över att det finns krafter i vårt eget land och i omvärlden som vill använda kulturarvet för politiska syften. Genom att lyfta ut vissa delar av kulturavet vill man skapa splittring i stället för öppenhet och gemenskap.

Museerna ska vara fria att själva bestämma över sin verksamhet och sina utställningar. Precis som medierna, forskningen och den fria konsten inte ska tjäna politiska intressen ska inte heller kulturarvet göra det.

Jag yrkar bifall till förslaget i kulturutskottets betänkande.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)