Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Anf. 37 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Nu har vi att debattera ett motionsbetänkande med titeln Prioriteringar inom hälso- och sjukvården.

Under den här rubriken gömmer sig en lång rad olika frågor, bland annat om vård vid ett stort antal olika specifika sjukdomar och tillstånd. Det är omöjligt för mig att under den här debatten täcka alla de områden som tas upp i betänkandet. Jag kommer därför att fokusera på några delar, såsom förlossningsvården och kvinnosjukvården, men låt mig inleda något mer övergripande!

Hälso- och sjukvården har varit mycket hårt prövad de senaste åren. Först kom pandemin, som innebar en enorm påfrestning för en redan ansträngd sjukvård och personal. Sedan slog inflationen till, vilket innebar en ny käftsmäll för regionerna. När Magdalena Andersson lämnade posten som statsminister var inflationen omkring 10 procent, vilket innebar att pensionskostnaderna för regionerna skenade och att stora underskott och varsel hotade.

När Moderaterna och Tidöpartierna vann valet 2022 var det därför självklart för den nya regeringen att agera snabbt och kraftfullt och att prioritera sjukvården. Tack vare en framgångsrik inflationsbekämpning i kombination med sektorsbidrag till hälso- och sjukvården har uppsägningar hindrats och vården värnats. Ja, läget är alltjämt ansträngt – men det ljusnar. Hela 25 miljarder kronor extra finns nu tillgängliga tack vare de lägre pensionskostnader som har följt. Underskott vänds till överskott.

Den moderatledda regeringens ansvarsfulla ekonomiska politik och extra sektorsbidrag har helt enkelt gjort mycket positiv skillnad. De 9 miljarder i sektorsbidrag som betalades ut till regionerna under fjolåret motsvarar 10 500 sköterskor. De extra sektorbidragen har varit riktade till sjukvården, men regionerna har haft möjlighet att självständigt prioritera resurserna dit där de regionalt har behövts som allra mest.

I de oroliga tider vi nu lever i är det viktigt att agera med lugn och saklighet. Vi förfäras ju alla över hur president Trumps nycker och infall både skapar allvarlig säkerhetspolitisk oro och får världens börser att skaka. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att Socialdemokraterna och deras partiledare Magdalena Andersson väljer att på Trumpmanér sprida rena lögner om den svenska vården. Nu senast påstod hon att 1 000 vårdanställda skulle sägas upp bara i region Skåne. Sanningen är att ingen vårdpersonal i region Skåne är varslad om uppsägning. Faktum är att Region Skåne aldrig har haft fler som arbetar i vården än nu.

Fru talman! Även om det ekonomiska läget för regionerna är väsentligt mycket bättre nu än för bara ett år sedan är regionernas ekonomi utmanande både i dag och, framför allt, långsiktigt – inte minst givet den demografiska utvecklingen med allt fler äldre som är i behov av vård och allt färre yngre som är i arbetsför ålder. Det kommer att kräva mer diskussioner om det som är temat för dagens debatt, det vill säga prioriteringar.

Vad vi framför allt behöver fokusera på är dock hur vi kan få mer vård för pengarna. Att det går är jag och Moderaterna fast övertygade om. Men för att få mer vård för pengarna och nå det som för oss moderater är särskilt prioriterat, nämligen en mer tillgänglig vård utan långa vårdköer, måste onödig administration minska, liksom annat som stjäl tid från det enskilda patientmötet.

Angående vårdköerna är jag väldigt glad över att vi nu har en regering som prioriterar arbetet med att korta köerna och öka vårdkapaciteten – en regering som testar nya lösningar för att kapa köerna. En särskild satsning görs nu för att öka operationerna av starr, framfall och höftledsproteser. Arbetet är också i full gång med att ta fram en nationell vårdförmedling. Men mer behövs. Ytterligare åtgärder krävs. Inte minst behöver vi bli bättre på att nyttja hälso- och sjukvårdssystemets alla delar och de många olika kompetenser som arbetar inom vården.

I detta betänkande finns det gott om förslag om vad inom vården som borde ges högre prioritet. Slående är dock att förslagen om vad som då bör prioriteras lägre lyser med sin frånvaro.

Inom den nationella hälso- och sjukvårdspolitiken prioriterar den moderatledda regeringen strukturella och strategiska utmaningar, liksom frågor och områden som kräver nationell handling. Konkret handlar detta särskilt om att korta vårdköerna och öka vårdkapaciteten. Det kräver i sin tur satsningar på kompetensförsörjning och andra strukturellt viktiga frågor, såsom skapandet av en nationell digital infrastruktur.

Andra exempel där ett nationellt ledarskap behövs handlar om kvinnosjukvården och förlossningsvården. Vi vet att vården ännu inte är jämställd och att vården och forskningen kring sjukdomar och besvär som särskilt drabbar kvinnor är eftersatt. Därför är jag väldigt glad att Tidöavtalet tack vare oss har en särskild punkt om jämställd vård och forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa.

Utifrån denna punkt sker nu otroligt mycket. Nämnas kan exempelvis arbetet med en nationell förlossningsplan, liksom det breda uppdraget till Socialstyrelsen att genomföra insatser för en jämlik hälso- och sjukvård med fokus på just sjukdomar som drabbar kvinnor och flickor. Uppdraget innebär konkret att bland annat ta fram relevanta kunskapsstöd. Ett område som har lyfts som prioriterat är klimakteriebesvär, där myndighetens plan är att publicera ett nationellt kunskapsstöd nu i höst. S och MP:s reservation 1 i detta betänkande är således helt överflödig.

Fru talman! Flera andra reservationer handlar om olika screeningsprogram. Screening är ett typiskt område där jag och Moderaterna ser anledning för staten att kliva fram och ta ett större ansvar.

Detsamma gäller blodgivning, där jag är väldigt stolt över de initiativ som regeringen har tagit och de satsningar som regeringen har gjort för att varje person som vill ge blod ska bedömas individuellt och inte väljas bort utifrån sin sexuella läggning. Nu görs också stora satsningar för att stegvis införa så kallad NAT-testning, som innebär en säkrare screening av blodgivare. Det kommer att betyda att vi kan korta karenstiderna vid blodgivning.

Sverige behöver fler blodgivare, så är du frisk – anmäl dig som blodgivare på geblod.nu! Du kan vara med och rädda liv.

Avslutningsvis, fru talman, är det en fråga för Vårdansvarskommittén att titta på hur styrningen av hälso- och sjukvården framåt bör se ut. Jag har själv förmånen att få ingå i kommittén, och jag känner att det finns gott hopp om att vi i början av juni ska kunna lämna ett betänkande till regeringen med förslag som tar fasta på det som fungerar väl i svensk hälso- och sjukvård men också adresserar utmaningarna och problemen vad gäller bland annat tillgänglighet och geografiska skillnader.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

(forts. § 8)

Anf. 114 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Ledamoten Hultberg tog upp Malmö, eller snarare Skåneregionen, och personalkostnaderna inom vården i Skåne. De ska sänkas med 1 miljard, vill jag ändå säga. Det kommer på olika sätt att innebära vissa uppsägningar, tror jag. Jag vill bara säga det. Där styr Tidöpartierna mer eller mindre.

Jag har också en fråga som gäller en studie om ojämlikhet som kom förbisvischande i går. Den klassbundna ojämlikheten är någonting vi pratar om ibland. Det är forskare vid Högskolan i Jönköping och Stockholms universitet som har tittat på det här med livslängd. Man har mätt under perioden 1962–2021. Skillnaden i livslängd mellan män med lägst och högst inkomst har ökat från 3,5 år på 60-talet till nästan 11 år nu. Det är ganska anmärkningsvärt. För kvinnor har det ökat från 3,8 till 8,6 år.

Under den här perioden har det suttit ett antal regeringar – inte tu tal om det. Men det här borde, tycker jag, ändå ha funnits med i funderingarna inför den budget som Tidöpartierna lade fram. Det jag saknar i era utspel, i er budget och så vidare är en tanke om den klassmässiga ojämlikheten i hälsa. Är detta någonting som ledamoten har funderat på?

Anf. 115 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Låt oss börja i Skåne. Jag tycker att det är viktigt att försöka reda ut en del av de på riktigt falska påståenden som har kommit från ledande företrädare för oppositionen, faktiskt även från oppositionsledaren Magdalena Andersson, som gör anspråk på att bli statsminister i Sverige. Hon har i direktsänd nationell tv ljugit om situationen i Skåne och hävdat att 1 000 personer skulle sägas upp. Faktum är att antalet vårdanställda i Skåne har blivit fler.

Det man har lyckats med i Skåne är bland annat att man har brutit med hyrberoendet. Man har sett till att få fler som är anställda direkt av Region Skåne, vilket har bidragit till en stärkt kontinuitet. Jag och ledamoten Rågsjö har många gånger diskuterat värdet av att man har en fast vårdkontakt och möter samma personal på vårdcentralen eller som kroniker i den specialiserade sjukvården. Jag tycker att Skåne förtjänar beröm för att man har lyckats väl med den omställningen.

När det gäller frågan om ojämlikhet är det inte alldeles enkelt för mig att uttala mig om den. Den utredning som ledamoten Rågsjö refererar till har jag inte tagit del av, herr talman. Jag kan ändå lite övergripande kommentera frågan.

Herr talman! Var finns den största skillnaden i inkomst mellan människor? Det är mellan den som arbetar och den som inte arbetar. Det är därför som det är så otroligt viktigt för oss moderater att vi nu återupprättar arbetslinjen och gör det mer lönsamt att arbeta.

Vi sänker trösklar in på arbetsmarknaden och stärker utbildningsinsatser som gör att människor kan bli anställbara. Vi gör också reformer för att skapa ett bättre näringslivsklimat i Sverige på olika sätt i smått och stort.

I går diskuterade jag och ledamoten Rågsjö en liten men ändå viktig reform för att skapa ett bättre näringslivsklimat, nämligen införandet av gårdsförsäljning. Där är Moderaterna för och Vänsterpartiet emot. Det är ännu ett exempel på skillnaden i politik mellan höger och vänster i svensk politik.

Anf. 116 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Där spriten går in rinner vettet ut.

Tillbaka till Skåne. Det var ett litet break i debatten här innan. Då gick jag och kollade en gång till om 1 miljard ska bort. Det handlar då inte om hyrläkare utan att man kommer att skära ned.

Man kommer att skära ned i Helsingborg. Man kommer att skära ned i Lund. Man kommer att skära ned i Malmö och överallt i Skåne. Det är inte fina moln och idel solsken där nere. Det är en allvarlig kris i Region Skåne. Det anser jag.

Jag ska inte strida mer för Skåne. Men jag tycker ändå att det är anmärkningsvärt. Om man tar bort 1 miljard från budgeten i en region innebär inte det att det enbart är hyrpersonal, utan det innebär att man kommer att göra nedskärningar.

Jag var själv i Helsingborg för någon månad sedan. Det är uppenbart att man har en stor kris i Skåne. Det är inget snack om det.

Nu till någonting helt annat, som jag knappast kommer att hinna med. Vi brukar ofta tala om kostnaden för administrationen. En fråga som kommer att öka administrationen oerhört är välfärdsbrotten.

Herregud, varje region kommer att få anställa allt fler personer för att ha koll på välfärdsbrotten. Välfärdsbrotten kan framför allt ske tack vare de svängdörrar som specifikt högern har öppnat när det gäller etableringsfriheten.

Jag undrar, ledamoten Hultberg: Har ni funderat på alla de specifika insatser som måste göras just på grund av välfärdsbrotten och vad det kommer att innebära för regionerna i ökade kostnader i administration?

Anf. 117 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Vi får väl ta debatten om den regionala sjukvården i grunden i respektive regionfullmäktige.

Återigen: Antalet vårdanställda i Skåne har ökat. Från 2021 till 2023 ökade antalet vårdanställda med hela 6,1 procent. Det är en ganska rejäl ökning.

Därmed inte sagt att det inte finns utmaningar och problem i skånsk sjukvård. Köerna i Skåne är för långa. Ekonomin är absolut ansträngd. Därför är det bra att man vakansställer tjänster om det är så att någon av naturliga orsaker lämnar regionen och att man prövar om varje tjänst ska återbesättas eller inte.

Det jag är mer bekymrad över är den otroligt snabba försämringen i sjukvården som vi ser i Region Stockholm, i ledamoten Karin Rågsjös region där Vänsterpartiet är med. Där ser vi nu dramatiska försämringar av tillgängligheten och också av ekonomin.

Skatten blir högre, bussarna färre, vårdplatserna färre och vårdköerna längre. Det är det facit som det rödgröna styret i Region Stockholm har efter två år.

Herr talman! Vi behöver kapa administrationen. Det är en av de viktigaste frågorna för att skapa mer tid för de vårdanställda att ägna sig åt patienter och således kunna få det som jag talade om i mitt anförande, nämligen mer vård för pengarna.

Där tror jag att det är viktigt med den digitala infrastrukturen för att säkerställa att vårdanställda inte behöver registrera samma uppgifter i journalsystem och nationella register utan att man kan göra det på ett ställe.

När det gäller välfärdskriminaliteten är det ett enormt problem som regeringen verkligen tar på största allvar. Vi tar en lång rad olika initiativ för att komma till rätta med det.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis innan tiden rinner ut påpeka det faktum att välfärdskriminaliteten finns överallt. Den finns på kommunala förvaltningar, i regioner och i privata företag. Vi ska bekämpa det fula trynet var det än dyker upp. Men det finns överallt i välfärden.

(Applåder)

Anf. 118 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Kristdemokraternas främsta prioritering när det gäller hälso- och sjukvården handlar om att den som är sjuk ska kunna få vård i tid och att människor ska kunna få del av den bästa vården oavsett var i landet de kommer ifrån.

Vi vill avskaffa regionernas ansvar och låta staten ta över det fulla ansvaret för svensk sjukvård så att vi kan erbjuda människor en jämlik vård.

Dagens motionsbetänkande berör väldigt många olika typer av förslag, men flera av yrkandena sätter fingret på just ojämlikheten inom vården.

Det efterfrågas mer av nationella riktlinjer och mer av statlig styrning. Det handlar om alltifrån krav på en nationell strategi för diabetesvården till Kristdemokraternas krav på likvärdiga regler för antalet IVF-försök vid ofrivillig barnlöshet och nationella planer för förlossningsvården. Jag välkomnar förstås detta. Sverige behöver en ökad statlig styrning av vården.

För mig som kristdemokrat är det också uppenbart att nationella riktlinjer inte alltid räcker till, utan att staten faktiskt behöver få det fulla mandatet att kunna kliva in och säkerställa att vi har en jämlik vård för människor i Sverige.

Ta bara cancervården som exempel. Socialstyrelsen har redan i dag i uppdrag att ta fram rekommendationer om nationella screeningprogram, och vi har regionala cancercentrum. Men det är samtidigt upp till de 21 självstyrande regionerna att bestämma om och när ett screeningprogram ska startas.

Det har lett till det orimliga och orättvisa i att det skiljer mer än tio år när det exempelvis gäller införandet av screeningprogram mot tarmcancer. Det är mer än ett decennium mellan den första regionen som införde detta program fullt utbyggt 2014, Region Stockholm, och Västra Götalandsregionen, som är sista regionen att fullt ut implementera programmet.

Det här är en oacceptabel ojämlikhet. Den drabbar svårt sjuka människor som är i behov av en tidig upptäckt för att kunna botas från sin sjukdom.

När det gäller lungcancer var väntetiden mellan remiss och läkemedelsbehandling 23 dagar i Uppsala i januari i år. I Gävleborg och Västmanland var väntetiden mer än dubbelt så lång. Då finns det ändå många regioner som har ännu längre väntetider.

För att ta ett tredje exempel omnämns i betänkandet screeningen för livmoderhalscancer. I december förra året kunde Dagens Nyheter avslöja att regionerna, tvärtemot de nationella riktlinjerna, hade valt bort HPV-test för 155 000 kvinnor som borde ha testats innan de skrevs ut ur det nationella screeningprogrammet för livmoderhalscancer.

Av dessa kvinnor diagnostiserades 117 med livmoderhalscancer åren 2021–2023. I 76 procent av fallen upptäcktes cancern i ett så sent stadium att den redan hade spridit sig och blivit svår eller omöjlig att bota. Det hade inte behövt hända om regionerna följt de nationella riktlinjerna.

I fall av livmoderhalscancer som upptäcks genom screening är andelen cancer i ett sent stadium endast 3 procent. I Sverige har kvinnor alltså blivit svårt sjuka i cancer helt i onödan på grund av att enskilda regioner har valt bort dem.

Att det finns 21 självstyrande regioner leder till en ojämlik vård, och ojämlikheten kan bokstavligt talat vara skillnaden mellan liv och död.

Vi kristdemokrater kommer därför att fortsätta arbeta för att låta staten ta ansvaret för svensk sjukvård. Det gör vi inom ramen för den pågående Vårdansvarskommittén och inom ramen för vårt regeringssamarbete.

Herr talman! Kristdemokraterna står i huvudsak bakom utskottets betänkande, men jag vill därutöver yrka bifall till reservation 12, som berör frågan om den nya könstillhörighetslagen.

Våren 2024 beslutade riksdagen om en ny könstillhörighetslag, som ska träda i kraft den 1 juli 2025. Endast två partier reserverade sig: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Vi kristdemokrater menar fortfarande att den nya lagstiftningen riskerar att få allvarliga konsekvenser för de barn och ungdomar som berörs. Vi är fortfarande emot införandet.

Vi säger för det första nej till att sänka åldersgränsen för juridiskt könsbyte till 16 år så att den möjligheten framöver också ska omfatta barn efter föräldrarnas ansökan. Vi vet att alltfler barn i Sverige har sökt sig till vården de senaste åren på grund av könsdysfori. Antalet fall av könsdysfori sköt verkligen i höjden under 2010-talet, och vi vet inte fullt ut vad detta beror på.

Vi vet däremot att professorer och specialistläkare inom psykiatrin har varnat oss för att möjligheten att enklare byta juridiskt kön i unga år skulle kunna leda till att könsdysforin förvärras och att detta därför blir ett första steg mot hormonbehandlingar och könskorrigering i ett senare skede. Det här är behandlingar med irreversibla biologiska konsekvenser, som kanske inte hade behövts eftersom det finns studier som visar att könsdysforin kan avta eller försvinna efter puberteten. I det här fallet menar vi därför att det gäller att iaktta försiktighet.

Herr talman! Vi kristdemokrater vänder oss för det andra mot den principiella uppfattningen att juridiskt könsbyte är något som man fritt ska kunna göra trots att det inte finns någon diagnos om könsdysfori i botten. Sverige ska inte ha en lagstiftning som innebär att könstillhörighet reduceras till något godtyckligt.

Kristdemokraternas utgångspunkt är att det juridiska könet ska stämma överens med det biologiska könet. Det ska självklart fortsatt vara möjligt att byta juridiskt kön, men först efter en medicinsk utredning där man har diagnosticerats med könsdysfori och efter godkännande av Socialstyrelsen. Vi säger av det skälet nej till den förenklade prövningen inför ett juridiskt könsbyte som föreslås i den nya könstillhörighetslagen.

Problemet med den förenklade prövningen är att när läkarnas möjlighet att ställa krav på en diagnos om könsdysfori inför ett juridiskt könsbyte försvinner och när även läkarnas möjlighet att fästa vikt vid hur länge en person har haft den här självuppfattningen försvinner påverkas också vårdpersonalens möjlighet att göra en ordentlig medicinsk utredning.

Om vårdpersonalen bakbinds på det sättet är risken att man missar andra förklaringar till personens självuppfattning och mående och att barnen och ungdomarna inte får det som stöd de behöver. Vi vet att psykisk ohälsa, exempelvis ångest och autism, är vanligare bland personer som lider av könsdysfori. Det är vanligt bland personer med autism att inte fullt ut kunna relatera till sin kropp, särskilt i tonåren.

Att bekräfta barn och ungdomar i deras upplevda könsidentitet genom ett juridiskt könsbyte i unga år, utan ordentlig utredning, är därför inte ansvarsfullt.

Den psykiska ohälsan bland transpersoner är utbredd, och många får i dag vänta alldeles för länge innan de får det stöd de behöver. Kristdemokraterna vill förbättra vården och korta väntetiderna till stöd för personer som lider av könsdysfori så att fler får vård i tid.

Regeringen arbetar nu intensivt för att korta väntetiderna till vården, inklusive barn- och ungdomspsykiatrin. Nyligen presenterades en förstärkt satsning på psykiatrin för 2025. Allt detta är satsningar som vi kristdemokrater har drivit på för.

Den nya könstillhörighetslagen bör dock rivas upp. Kristdemokraterna kommer därför att göra gemensam sak med Sverigedemokraterna, och vi kommer att rösta för att upphäva den nya könstillhörighetslagen innan den träder i kraft.

Anf. 119 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Jag kommer inte att prata könsidentitet. Jag kommer inte att prata transvård. Det gjorde vi för ett år sedan här inne i vad som kändes som ett dygn. Och ni förlorade.

Herr talman! Jag har några andra frågor som handlar om sjukvården. Allting låter så rosenrött när ni på högersidan pratar om den svenska sjukvården, och riktigt så är det ju inte. Nu pratas det väldigt mycket om försvar och beredskap, och samtidigt kan vi se att intensivvårdsplatserna har minskat med 5 procent efter pandemin. Så illa är det, och det kan man fundera på.

Herr talman! För att man exempelvis ska få möjlighet till mammografi om man känner på sina bröst och blir orolig krävs en sjyst primärvård. Det har kommit diverse utredningar, bland annat från Vårdanalys, som säger att det efter de satsningar man i flera år har gjort på omställning – en god och nära vård, som det heter – nu krävs omtag. Man kan nämligen se att väldigt lite har hänt. När det gäller antalet patienter per läkare, exempelvis, har vi helt enkelt inte uppnått målen. Det handlar också om tillgängligheten över huvud taget, om delaktigheten och om kontinuiteten. Nästan allting har backat.

Därför blir man lite orolig. Har vi ingen primärvård som fungerar ute i landet lär det bli väldigt svårt att få snurr på den andra delen av vården. Då blir det svårt att som patient få hjälp och exempelvis få remiss till en specialist.

Jag undrar om regeringen har några otroligt bra tankar om just primärvården, för det krävs ganska mycket för att rigga om den.

Anf. 120 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Allting som rör svensk sjukvård är sannerligen inte rosenrött, utan ojämlikheten är stor och vårdköerna alldeles för långa. Men det kanske i så fall är just vårdköerna som är rosenröda. Låt mig påminna om den situation vi befann oss i när vi fick ta över makten i Sverige. Efter åtta år av socialdemokratiskt styre i Sverige hade vårdköerna fördubblats, och till barn- och ungdomspsykiatrin hade de tredubblats. Och köerna var rekordlånga även före pandemin.

Men faktum är att vårdköerna har bitit sig fast, och regeringen gör mycket för att korta dem. Vi skjuter till särskilda medel för att korta vårdköerna och öka vårdkapaciteten.

En viktig del är också att stärka primärvården. Det är oerhört frustrerande att se att det inte har blivit någonting av de medel som staten har skjutit till, över 16 miljarder under fyra års tid, för att regionerna ska öka budgeteringen till primärvården och stärka den. Regionerna har alltså inte hållit vad man har lovat. De har inte skjutit till mer pengar till primärvården.

Detta innebär 16 miljarder i sjön av statens pengar. Det sätter fingret på hur dysfunktionell svensk sjukvårdsorganisation är och hur ineffektiv den är.

Vi hade gärna sett att staten fick ta ett större ansvar och få det fulla ansvaret. Vi kan konstatera att det hade underlättat omställningen eftersom staten har varit beredd att budgetera mer till primärvården, vilket inte regionerna har varit.

Vår ambition är att man ska ha en fast läkarkontakt. Det är det som på riktigt gör att man får en kontinuitet i vården, vilket leder till bra kvalitet och trygghet för patienterna.

Anf. 121 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! När KD pratar låter det alltid som om man vore på ett promotionmöte, ett marknadsföringsmöte, om statlig vård. Det är intressant.

Ni har fantastiska förutsättningar att göra någonting och att inte bara skjuta över ansvaret på regionerna, som ni gör i varje debatt. När man lyssnar på er hör man att det egna ansvaret är långt borta, medan regionernas ansvar är totalt när det gäller primärvården och så vidare.

Läser man Vårdanalys olika rapporter, som jag rekommenderar, kan man se att det handlar om att staten inte har gett förutsättningar. Det är de långsiktiga förutsättningarna som saknas när det gäller att bygga upp en primärvård. Detta saknar jag, och det saknar också patienterna. Man kan inte hela tiden säga att regionerna inte har gjort vad de ska göra. Herregud! Man har levt under en extrem kris ekonomiskt de senaste åren, både 2023 och 2024.

Det låter som att det var fantastiska satsningar på vården, men dem kan jag inte riktigt se. Om det hade varit sådana fantastiska satsningar på vården skulle ju allting gå som tåget – nu går ju tåget inte heller längre, men det skulle i alla fall gå framåt.

Hur kan det komma sig att KD och de övriga partierna ständigt bollar över allt ansvar till regionerna fastän staten har en möjlighet att arbeta långsiktigt, exempelvis med resurser? Den frågan tycker jag är intressant, herr talman.

Anf. 122 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Staten tar sitt ansvar. Vi tar gärna ett ännu större ansvar för att bland annat stärka primärvården. Kristdemokraterna skulle vilja att staten tog det fulla finansieringsansvaret för sjukvården. Vi skulle också gärna ha det fulla ansvaret för kompetensförsörjningen. Det är två problem som också Karin Rågsjö lyfter upp. Om vi ska kunna få en bra primärvård behöver vi hantera detta. Till dess att vi har det fulla mandatet att göra detta får vi laga efter läge.

Vad gör vi då? Ja, 16 miljarder till regionerna för att stärka primärvården är ett försök från vår sida att få dem att göra det. Men vi har ju inget mandat att faktiskt styra dem till att göra det. Vi ska göra upp med SKR i överenskommelser, men vad ska staten göra när SKR inte håller sitt ord och det inte blir några pengar? Här har vi ett problem: Statens styrning når inte hela vägen fram.

Vad gäller personalförsörjningen vet vi att det finns för få allmänläkare som kan bemanna våra vårdcentraler. Det var först den här regeringen som såg till att vi fick en nationell plan för kompetensförsörjningen så att vi får ett samlat grepp om vilka kompetensbehov vi har och vad man faktiskt borde göra för att möta dem.

Detta gör alltså vi. Men då är det samtidigt ett problem att inte alla regioner ser det som sin kärnuppgift att tillhandahålla tillräckligt många utbildningsplatser. Om man inte prioriterar det och inte heller vet hur behoven ser ut, och om staten inte kan peka med hela handen och säga till regionerna att de har ett visst utbildningsbehov och måste ta sitt ansvar, ja, då får vi de problem inom svensk sjukvård som vi ser.

Staten är beredd att ta ansvar. Vi tar gärna ett större ansvar. Men Kristdemokraternas slutsats är att vi då också behöver få det fulla mandatet.

Anf. 123 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Jag håller egentligen med Karin Rågsjö om att detta är färdigdiskuterat, men när nu Kristdemokraterna vill dra upp det igen måste jag ändå svara.

Jag vill börja med en kortare historieskrivning. År 1972 – samma år som jag föddes, alltså för ganska länge sedan – införde Sverige världens första könstillhörighetslag. Då gjorde vi detta brott mellan biologiskt kön och juridiskt kön.

I reservationen uttrycks det nu att KD:s och SD:s hållning är att man egentligen tycker att de två sakerna ska stämma överens. Då blir jag nyfiken på vad man menar. Vill vi backa tillbaka till det läge som var före 1972?

Nästa årtal jag vill dra upp är 2013. Det var då Sverige till slut avskaffade tvångssteriliseringarna av personer som ändrar juridiskt kön. Kristdemokraterna var i allra högsta grad medverkande till att den processen blev väldigt utdragen. På grund av Kristdemokraterna har vi i dag fler personer i Sverige som är tvångssteriliserade än vad vi annars hade haft. Där kan man snacka om ett irreversibelt ingrepp som människor ångrar.

Detta berodde bland annat på att det fanns ett väldigt strikt regelverk för vilken typ av vård man skulle genomgå för att få ändra juridiskt kön. Därmed har människor tvingats till ingrepp som de egentligen kanske inte kände något behov av.

En stor vinst med de reformer som har genomförts sedan dess är att vi har skilt på det juridiska och det biologiska och att det har blivit möjligt att ändra juridiskt kön utan att genomföra några ingrepp som personen inte är i behov av – som läkare inte bedömer att personen behöver och som personen själv inte önskar. Då är det mindre risk att man ångrar någonting än om det finns en tvingande lagstiftning eller en tvingande praxis som tvingar fram fler ingrepp på en kropp som inte är i behov av de ingreppen.

Det är detta vi måste ha med oss när vi diskuterar frågan här i dag igen.

Anf. 124 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Jag tackar Ulrika Westerlund för frågorna.

Kristdemokraterna menar att utgångspunkten självklart måste vara att det juridiska könet stämmer överens med det biologiska könet. Ska det inte göra det måste det också finnas någon grund för det. Det är det vi menar: Vi tycker inte att man bara ska få välja. Har man könsdysfori ska man få byta juridiskt kön, men det är just att man avskaffar diagnoskravet om könsdysfori för att få genomföra ett juridiskt könsbyte som vi har invändningar emot.

Vi tycker att man ska kunna byta juridiskt kön även fortsättningsvis. Kravet är då också att man ska vara myndig. Man ska vara en vuxen person för att få göra detta. Vi vänder oss emot den sänkta åldersgräns som gör att även barn omfattas av möjligheten att byta juridiskt kön. Det var också därför vi valde att säga nej till den nya lagstiftningen.

Anf. 125 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret.

Själva grunden för och anledningen till att könstillhörighetslagen finns är inte synen på diagnoser och vilka tillstånd som kan finnas utan att vi anser att könsidentitet finns. Det är ganska många länder i världen som inte tycker det utan tycker att du är född med ett visst biologiskt kön – slut på diskussionen; du får ett juridiskt kön som matchar. I vår del av världen är det dock ganska vanligt att man erkänner att det finns någonting som heter könsidentitet. Det är hela anledningen till att man har en könstillhörighetslag, inte diskussionen om vilka medicinska diagnoser som ska finnas och hur vården sedan ska bedrivas. Det är just detta att man respekterar könsidentiteten som är själva orsaken till lagens existens. Det måste man också ha med sig när man uttrycker sig som Christian Carlsson nu gjorde.

Samtliga våra nordiska grannländer har också infört könstillhörighetslagar med självbestämmande. Vi har inte gjort det. Det som infördes här i Sverige var en kompromiss – som alla här minns, tror jag. Olika partier, till exempel mitt eget, som ville ha självbestämmande gick med på kompromissen för att komma vidare och få någonting som ändå var bättre än det som fanns innan.

Det är inte heller bara Norden som tycker att det kan vara på det här sättet, utan det tycker också tunga aktörer inom MR-området. Som exempel kan nämnas att både Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter tycker att det är självbestämmande som ska ligga till grund för ändring av juridiskt kön.

Detta handlar alltså inte om vården. Det är kanske också värt att upprepa att de i vårdpersonalen som beslutar om vem som ska få vilken sorts vårdinsats inte är styrda av vilket juridiskt kön personen har eller vad som har ändrats i skatteverkets register. De gör en bedömning: Tror vi att en vårdinsats kommer att få den här personen att må bättre? Det är alltså upp till läkarna.

Anf. 126 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Ja, det finns biologiskt kön, och det finns könsidentitet. Det skriver vi naturligtvis under på. Det är därför vi över huvud taget har en könstillhörighetslag. Det är inget märkligt med det.

Problemet är bara att det när man avskaffar kravet på att det ska föreligga en könsdysforidiagnos för att få ändra juridiskt kön blir väldigt mycket svårare för läkarna att göra en bedömning och en ordentlig medicinsk utredning. I och med det nya förslaget får läkarna inte heller fästa någon vikt vid hur länge någon upplevt att man tillhör fel kön. Ändå förväntas vårdpersonalen skriva ett intyg om att man borde få ändra juridiskt kön.

Det hade varit väldigt intressant att veta vad de vårdanställda själva tycker om det. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna ville också att förslaget skulle skickas på remiss för att vi skulle kunna ta reda på hur de bedömde att det påverkade möjligheterna att göra en medicinsk bedömning och utredning, men tyvärr fick vi inte den möjligheten. Det hade varit väldigt bra. Begränsningarna i hur vårdpersonalen skulle göra sina bedömningar fanns inte med i det förslag som skickades ut på remiss från början.

Vi tycker inte att det är ett genomtänkt förslag. Vi tar fasta på att specialisterna inom barn- och ungdomspsykiatri varnar för att den sänkta åldersgränsen för det juridiska könsbytet kan innebära att könsdysforin förstärks och att man i ett senare skede leds in på hormonbehandlingar och fysiska ingrepp som inte hade varit nödvändiga. Därför borde lagen upphävas innan den träder i kraft.

Lina Nordquist (L)

Anf. 127 Lina Nordquist (L)

Herr talman! Det är många bra saker som föreslås i dagens betänkande. En hel del är sådant som redan är påbörjat. Mycket har gjorts av denna regering, och en del saker har gjorts av tidigare regeringar. Socialstyrelsen har till exempel fått två uppdrag av regeringen att betala ut medel för säkrare screening av blodgivare, precis som motionärerna vill. Det pågår i detta nu satsningar på tryggare, bättre och mer kunskapsfylld vård när det gäller sjukdomar som oftast drabbar kvinnor. Det kan vara klimakteriebesvär, endometrios, eftervård efter svåra förlossningar och så vidare. Regeringen har också satsat stort på kompetens när det handlar om vården av människor som har utsatts för våld, specifikt hedersrelaterat våld.

Det finns många områden som är viktiga men som inte riktigt är riksdagens uppgift att fatta beslut om. Det som slår mig när jag läser yrkandena i betänkandet är att mycket är lovvärt, men varje rad handlar om satsningar. Allt ska läggas till men inget ska dras ifrån. Jag vet inte riktigt hur detta ska lösas på sikt.

Två saker blir tydliga för mig. Det första är att vi måste införa en rätt till fortbildning för alla sjukvårdens anställda. Alla dessa yrkanden landar alltid i att det krävs mer kompetens, mer kunskap, i mötet med patienter med olika diagnoser. Rätten till fortbildning är det enda sättet att lösa detta problem på ett säkert sätt utan att dutta i enskilda diagnoser och riskera att glömma andra.

Det andra är att vi glömmer vissa diagnoser men minns andra. Det är helt uppenbart att svensk sjukvård behöver en fördjupad och ansvarstagande utredning om prioriteringsplattformen. Det är snart 30 år sedan som riksdagen ställde sig bakom dagens riktlinjer – och de är bra. De baseras på tre grundläggande principer. Vi liberaler står helt bakom att vården ska prioriteras – i rangordning – efter människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen.

Men vi ser många otydligheter i hur dessa principer tillämpas. Hur säkra kan vi vara på att principerna följs? Vi tycker till exempel att kostnadseffektivitetsprincipen är relevant när det handlar om vårdens organisation eller när det handlar om valet mellan olika behandlingsmetoder för samma patientgrupp, men vi tycker inte att det är relevant med den principen när det handlar om att ställa patientgrupper mot varandra. Det får inte ske. Där är vi inte övertygade om att det inte är så i dag.

Därutöver anser vi att det i dag är otydligt hur förebyggande vård ska prioriteras. Det förebyggande arbetet finns tydligt med i prioriteringsgrupperna, men vi uppfattar inte att det alltid är så vården de facto finansieras och utförs. Det behövs en fördjupad prioriteringsutredning, det vill säga en fördjupad diskussion om vilken vård som behöver prioriteras högre och vilka insatser som inte ska prioriteras lika högt eller som ibland, lite motsvarande närsynthetsoperationer och vissa åderbråck, behöver utföras av sjukvårdskunniga anställda men som vi kanske inte ska använda vårdens gemensamma resurser till. Allt detta är helt nödvändigt, men lika nödvändigt är det att vi inte duttar i enskilda saker här i kammaren.

Jag är stolt över att regeringen och många myndigheter, med de uppdrag de har fått av regeringen, gör betydelsefulla insatser i dag. Jag är tacksam över att vårdens yrkeskunniga gör de riktigt betydelsefulla insatserna. Själv lovar jag att göra allt jag kan för att fortbildning och rejält genomtänkta prioriteringar blir verklighet i vården framöver.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Anf. 128 Karin Sundin (S)

Herr talman! Vi talar om prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Det här betänkandet utgår från tidigare riksdagsbeslut om vilka riktlinjer som ska gälla för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Utgångspunkten är viktiga grundläggande principer om att alla människor är lika värda och har samma rätt till hälso- och sjukvård, oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. Resurserna ska fördelas efter behov, och det bör finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet.

Det här är en bra utgångspunkt för att debattera dessa frågor. Det handlar om 140 förslag – det vi kallar yrkanden – från den allmänna motionstiden. Det är en stor bredd på frågorna; det har vi redan hört i kammaren i dag. Men innan jag går in på frågorna och på vad Socialdemokraterna har valt att särskilt lyfta fram i år vill jag stanna kvar ett ögonblick vid de övergripande principerna om hur man bör prioritera inom hälso- och sjukvården. Tidigare beslutade principer är en sak, och det är en annan sak att leva upp till dem. Jag tänkte ge tre exempel på hur svårt det kan vara.

Mitt första exempel är att en fungerande sjukvård är en av de politiska frågor som medborgarna betraktar som allra viktigast. Det är med all rätt. En fungerande sjukvård är livsviktig i ordets rätta bemärkelse. Vi vet att det finns stora bekymmer i sjukvården i dag. Primärvården har inte rätt förutsättningar att klara sitt uppdrag att vara navet för patienten. Köerna är på många områden långa, och när det saknas vårdplatser blir prioriteringarna ibland så hårda att de går ut över patienterna.

Men när Tidöregeringen i budgeten för 2025 bedömde att det fanns ett stort reformutrymme, 60 miljarder kronor, valde man att prioritera att sänka skatten för dem som tjänar mest framför att ge mer resurser till hälso- och sjukvården. I stället minskade man på statsbidragen för kommuner och regioner. Det underlättar inte när man ska prioritera inom hälso- och sjukvården.

Mitt andra exempel på hur svårt det kan vara att prioritera är när regeringen säger att man ska ta krafttag för att minska väntetiderna i vården. Det gör man med en engångssatsning på 497 miljoner kronor i prestationsbaserade medel för att korta vårdköerna. Det är bra att regeringen satsar pengarna eftersom varenda krona behövs i svensk sjukvård. Men man begränsar satsningen till tre tydligt avgränsade områden, apropå att inte dutta, nämligen operationer av höftledsproteser, framfall och grå starr.

Det är utan tvivel så att det är viktigt att vården fungerar på dessa områden. Många patienter lider och upplever stort obehag. En del har mycket ont, och det kan förstås vara både frustrerande och svårt att leva i väntan på operation. Men är det inom dessa områden som behoven är som störst inom svensk sjukvård i dag? Är det verkligen rätt prioritering att landets regioner ska tävla om att göra så många operationer som möjligt på just dessa tre områden? Finns det inte andra, kanske rent av livshotande tillstånd, som borde prioriteras högre än till exempel grå starr?

Det ser dessutom väldigt olika ut över landet. Vore det inte klokare om regionerna fick avgöra vilka köer som är för långa hos just dem?

Mitt tredje exempel på hur svårt det är att prioritera är läkemedelsbehandling, som ju är en central del av sjukvården.

Med nya läkemedel sker det underverk i vården i dag, men kostnaderna ökar. Regeringen väljer att lämpa över en stor del av kostnadsökningen för läkemedel på de sjuka själva genom att chockhöja egenavgiften i högkostnadsskyddet med 34 procent, från 2 900 kronor till 3 800 kronor. Det här är en höjning som per definition drabbar sjuka människor. Runt om i landet varnar nu patientorganisationer och pensionärsorganisationer, läkare och farmaceuter för att den kommer att leda till att många inte har råd att hämta ut sina mediciner.

Det här är enligt min mening en helt galen prioritering. Det är orimligt, orättvist och ovärdigt. Jag och Socialdemokraterna anser att hälso- och sjukvården borde prioriteras mycket högre än vad regeringen gör, och i vårt förslag till statsbudget för det här året lade vi 10 miljarder mer än regeringen till välfärden, sjukvården och tandvården.

Herr talman! I det betänkande som ligger på bordet i dag vill jag särskilt lyfta fram tre områden.

Det första är klimakterievården. En stor andel av alla kvinnor, 70 procent, drabbas under en period i livet av klimakteriebesvär som på olika sätt påverkar deras livskvalitet. Men många vet inte vilken hjälp de kan få eller var de kan få den.

Den tidigare, socialdemokratiskt ledda, regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att beskriva vilka insatser som görs i vården för att möta besvären, och den undersökningen visade på ett stort behov av förbättrad information och vägledning. Den visade också på stora regionala variationer när det gäller råd, stöd och behandling.

Socialstyrelsen föreslog att det skulle tas fram ett nationellt kunskapsstöd om råd, stöd och behandling vid klimakteriebesvär. Det är ett förslag som vi har drivit på för, och vi noterar med stor tillfredsställelse att Socialstyrelsen nu arbetar med nationella riktlinjer för vård vid klimakteriebesvär som ska presenteras i höst.

Det andra området jag vill lyfta fram är arbetet för att utrota livmoderhalscancer. I Sverige drabbas ungefär 500 kvinnor om året av detta, och ungefär 150 kvinnor dör. Det är 150 kvinnor för mycket.

Vi kan skydda oss genom vaccination mot HPV-virus, men det bygger på att så många som möjligt vaccinerar sig. Det arbetet pågår, både genom att vaccin erbjuds till alla skolbarn – både flickor och pojkar – och genom en särskild vaccinationsinsats för alla kvinnor födda mellan 1994 och 1999. Den satsningen har förlängts, vilket är bra.

Det räcker dock inte. Ska vi lyckas utrota livmoderhalscancer måste också så många vuxna kvinnor som möjligt delta i screeningen för livmoderhalscancer. Det finns grupper som har ett betydligt lägre deltagande än andra, till exempel kvinnor som lider av psykisk sjukdom eller missbruk. Därför vill vi socialdemokrater se en särskild samordnad informationsinsats för att nå de kvinnor som i dag inte deltar i screeningen.

Det tredje och sista området jag vill lyfta fram är blodgivning. Tillgången till blod är avgörande inom bland annat cancervård och vid olika blodsjukdomar, operationer, förlossningar och allvarliga olycksfall. Blod är en ständig bristvara, och Sverige behöver varenda en som kan och vill ge blod.

I dag har vi dock en förlegad syn på vilka som kan ge blod, vilket innebär olika regler beroende på människors sexuella läggning. Män som har sex med män får i dag inte ge blod om de har haft sex det senaste halvåret, oavsett om de har haft sex inom ramen för en långvarig, monogam relation eller inte. I dag vet vi tillräckligt mycket om smittspridning för att veta att det är helt orimligt att på det sättet betrakta en hel befolkningsgrupp som potentiella smittbärare. Man behöver göra en individbaserad riskbedömning.

Som vi har hört här i dag är det också på gång; Folkhälsomyndigheten har kartlagt hur man har gjort i andra länder och konstaterar att det inte har skett någon tydlig ökning av transfusionsöverförd smitta i länder som har övergått till en individbaserad riskbedömning. Det är dags att Sverige behandlar alla människor lika också när det gäller blodgivning. Självklart ska homosexuella som inte riskerar att sprida någon smitta kunna ge blod som andra.

Herr talman! Med detta sagt om Socialdemokraternas prioriteringar inom hälso- och sjukvården vill jag yrka bifall till reservation 5.

Anf. 129 Johan Hultberg (M)

Herr talman! I mitt anförande gick jag lite grann till attack mot Socialdemokraterna för det faktum att Magdalena Andersson, partiordförande för Socialdemokraterna, ljuger om den svenska sjukvården. Lite på samma tema talade Karin Sundin om läkemedelsfrågorna i sitt anförande och kritiserade i hårda ordalag den moderatledda regeringen för förändringen av högkostnadsskyddet.

Jag är den första att hålla med om att det är en förändring som naturligtvis kommer att påverka många människor. Det är absolut en tuff förändring. Men jag vill också påminna om att Socialdemokraterna i sin budget inte lägger ett korvöre mer till läkemedelsförmånen än vad regeringen gör i sin budget. Den kritik som Socialdemokraterna riktar mot regeringen tycker jag alltså rimmar väldigt illa med verkligheten och vad man prioriterar i sin budget, herr talman.

Sedan är det bra att ledamoten Sundin lyfter kvinnohälsan. Jag gjorde också det i mitt anförande, och jag tycker att det är fantastiskt bra att det nu sker så mycket på det området. Det sker tack vare den moderatledda regeringen och tack vare att det är en särskild punkt i Tidöavtalet.

Det sker även tack vare att moderater ute i Sverige driver de här frågorna lokalt. I Västra Götaland, som jag kommer från, har en partikollega till mig i Partille – Marith Hesse – gått före och visat hur man som arbetsgivare, genom att erbjuda utbildning till chefer och medarbetare, kan ge kvinnor som är i klimakteriet bättre vård och bättre stöd och på det sättet faktiskt sänka sjukskrivningstalen och kostnaderna. Det är ett gott exempel på något som man kan göra lokalt och som förstärker det viktiga arbete som den moderatledda regeringen gör nationellt.

Anf. 130 Karin Sundin (S)

Herr talman! Jag vet inte om jag uppfattade att jag fick någon fråga, men jag konstaterar att ledamoten Hultberg har rätt när det gäller budgeteringen för läkemedelskostnader.

Den besparing som regeringen gör motsvarar en halv miljard i en budget som omfattar 40 miljarder till läkemedel. I Socialdemokraternas budget finns motsvarande besparing med, men man kan göra en besparing på olika sätt. Vi menar att det finns förutsättningar att göra betydligt smartare upphandlingar. Det finns betydligt mer att göra vad gäller samarbete inom Europeiska unionen för att pressa kostnaderna för läkemedel.

Det regeringen väljer att göra är att lägga hela besparingen på dem som är sjuka. Och personer som behöver läkemedel – som är beroende av läkemedel – är generellt sett personer som har sämre ekonomiska förutsättningar än andra. Det hänger ihop med att man är sjukskriven eller att man lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Lever man på sjuk- eller aktivitetsersättning i Sverige i dag är man dessutom högre beskattad än den som har ett lönearbete. De som har minst inkomster har i dag högst skatt och får nu en radikalt mycket högre kostnad för sina läkemedel.

Det är en precisionsjakt på sjuka människor som pågår i det här landet, och så hade vi i Socialdemokraterna inte valt att prioritera om vi hade haft möjligheten att prioritera i landets budget.

Anf. 131 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Om man läser Socialdemokraternas budget ser man att det inte är ett öre mer till läkemedelsförmånen.

Jag håller med ledamoten Sundin om att det långsiktigt finns andra åtgärder som vi också kan vidta för att pressa ned läkemedelskostnaderna. Men att göra bättre upphandlingar och jobba på EU-nivå är långsiktiga förändringar. Det finns inga skarpa förslag från Socialdemokraterna om hur vi här och nu ska minska statens kostnader för läkemedel – eller snarare, herr talman, hejda kostnadsutvecklingen. För detta handlar i grunden inte om en besparing. Det handlar om att statens andel och statens kostnader för läkemedel har ökat dramatiskt de senaste åren.

Detta, herr talman, är i grunden ett uttryck för en fantastiskt positiv utveckling. Vi har en medicinsk utveckling här i landet och globalt som är fantastisk. Nya läkemedel och nya behandlingar utvecklas, men detta driver också kostnaderna. Staten har tagit de kostnaderna i väldigt stor utsträckning. Kostnaderna för enskilda patienter har inte alls utvecklats i samma utsträckning som kostnaderna för staten. Denna utveckling är helt ohållbar. Det konstaterar Socialdemokraterna också i sitt budgetförslag eftersom man lägger sig på precis samma nivå som regeringen.

Min kritik och min fråga till ledamoten Sundin var: Hur ska ni, på riktigt, finansiera detta när faktum är att ni å ena sidan inte lägger ett öre mer men å andra sidan med brösttoner säger nej till den förändring vi gör av högkostnadsskyddet? Vi menar att det är viktigt att vi har ett hållbart system som gör att vi kan erbjuda nya läkemedel även i morgon. Vi ser utvecklingen med kostnader som kommer att öka radikalt. Om till exempel de nya effektiva läkemedlen mot övervikt, obesitas, får förändrade indikationer för förskrivning kan läkemedelskostnaderna bara på grund av detta rent av fördubblas.

Vi behöver ha en ansvarsfull politik, men Socialdemokraterna agerar här faktiskt rent populistiskt, när man säger saker som man inte har täckning för i budgeten.

Anf. 132 Karin Sundin (S)

Herr talman! Det ska erkännas att det socialdemokratiska riksdagskansliet inte har samma utredningsresurser som Finansdepartementets tjänstemän, som tar fram underlag för statsbudgeten.

Men i en budget för läkemedel som omfattar 40 miljarder finns det andra förutsättningar att göra besparingar än att lägga hela kostnaden direkt på patienterna. Regeringen förmår inte att på något sätt förklara hur man ska jobba långsiktigt för att få ned dessa kostnader utan väljer att lägga hela kostnaden direkt på dem som behöver läkemedel. Det är inte rimligt, och det är kanske detta som skiljer den nuvarande regeringen från den tidigare.

Man behöver klara av att attackera frågorna ur både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv. Jag menar att det den här regeringen gör när man lägger hela ansvaret på patienterna är att tänka långsiktigt, och det är att bedriva en klappjakt på en utsatt grupp.

Anf. 133 Carita Boulwén (SD)

Herr talman! Tack, Karin Sundin, för ditt anförande!

Socialdemokraterna brukar så fort de kan ta tillfället i akt att skylla vårdkrisen, som de säger, på den nuvarande regeringen och inte minst på Sverigedemokraterna. Om man tittar tillbaka historiskt ser man att Socialdemokraterna tidigare satt vid makten i åtta år. Under den tiden ökade vårdplatskrisen – 160 000 patienter väntade på vård när sossarna lämnade regeringsmakten 2022, trots löften om kortare köer. Trots höga skatter har vården varit underfinansierad. Antalet administratörer ute i vården ökade med 36 procent mellan 2010 och 2020.

Under den tidigare regeringen ökade beroendet av dyr hyrpersonal explosionsartat. Mellan 2014 och 2022 mer än fördubblades kostnaderna för inhyrda stafettläkare och sjuksköterskor. Det ledde till försämrad kontinuitet, pressade arbetsmiljöer för fast personal och miljardkostnader – pengar som kunde ha gått till permanent personal.

Socialdemokraterna tog inte fram något åtgärdsprogram. I stället sköt man problemen på framtiden. Vårdköerna fördubblades, och köerna till bup tredubblades.

Jag undrar nu: Vad tänker Socialdemokraterna att de ska göra annorlunda om de kommer till makten igen? Vad har man för nya förslag? Det hjälper uppenbarligen inte med de förslag som man har lovordat och som man har fört fram att man själv har genomfört. Var brister det? Har ni rannsakat er själva för att se vad ni kan göra annorlunda?

Anf. 134 Karin Sundin (S)

Herr talman! Det var en bred och svår fråga med väldigt många siffror som ingångsvärde. Jag kan konstatera att det finns många utgångspunkter när vi pratar om kötider i vården och om hyrpersonal och kostnader för den, och det ser väldigt olika ut över landet.

I mitt tidigare liv som regionråd i Örebro län följde jag noggrant hur vi arbetade i regionen med både kötider och inte minst det ledamoten lyfter gällande hyrpersonal. Jag är den första att säga att jag är djupt imponerad och väldigt glad över att det mångåriga arbete som har bedrivits för att bryta beroendet av hyrpersonal runt om i landet faktiskt har gett effekt. Det har krävt en enorm kraftansträngning av alla regioner för att klara detta.

Jag kommer från en region där vi klarade att aldrig släppa in hyrsjuksköterskor i någon större omfattning. Det har vi haft stor nytta av. Vi ser nämligen att kostnaderna ökar dramatiskt så fort vi släpper in bemanningsföretagen.

Det har kostat på att hålla emot. Det är resultatet av ett långsiktigt arbete som har drivits av regionerna gemensamt, med stöd av inte minst Sveriges Kommuner och Regioner, och som gör skillnad.

När det gäller rannsakan och hur vi borde göra kanske vi ska titta på det motsatta – vad som nu händer i Region Stockholm, där Socialdemokraterna har kunnat ta över regionledningen efter 16 år, tror jag att det är, av moderatlett styrde. Där ser vi nu hur köerna faktiskt minskar. När man tar tag i marknadsmisslyckandena, gör upp med privata företag som inte har lyckats leverera och tar tillbaka vård hem kortar man också köerna. Detta tänker jag att vi socialdemokrater kommer att fortsätta följa, med stort intresse.

Anf. 135 Carita Boulwén (SD)

Herr talman! Ledamoten Sundin tar upp situationen i Region Stockholm. De har varit föremål för ganska hård kritik, för att vårdval och mottagningar har lagts ned och köerna faktiskt har ökat med 2 700 personer sedan mars 2023. Jag vet inte vilka siffror som stämmer. Jag får till mig en siffra från ett håll och ganska ofta en helt annan från Socialdemokraterna.

Man har försämrat barn- och ungdomspsykiatrin, och man skär ned inom kvinnosjukvården. Det finns en rad orosmoment när det gäller hur man ska ge vård till invånarna i Stockholm.

Utöver detta ser vi att man lägger ned sjukhus runt om i landet. Nu är det Sollefteå som riskerar att drabbas av stora nedläggningar, och vi ser det också på andra håll i landet. Där är Socialdemokraterna med och styr. Jag undrar hur det rimmar med hur ni framhåller att ni vill se en jämlik vård i hela landet.

Anf. 136 Karin Sundin (S)

Herr talman! Jag konstaterar att Socialdemokraterna i Stockholm tog över ett budgetunderskott på 3 ½ miljard kronor när man tog över makten. Jag förstår att det skaver att se hur man nu långsiktigt arbetar för att komma till rätta med det underskottet. Och jag förstår att det skaver ännu mer när det oberoende kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor nu alldeles nyligen, i mars, höjde Region Stockholms kreditbetyg från AA+ till AAA, som är den högsta nivån. Jag förstår att det skaver.

Men jag tänker att det kanske skaver ännu mer att Region Stockholm, som hade de längsta väntetiderna på akuten, har kortat den tiden med i genomsnitt en halvtimme sedan Iréne Svenonius tid. Och jag förstår att det skaver att man i dag genomför en högre procentandel av alla operationer inom vårdgarantin än under den borgerliga tiden i Region Stockholm.

Anf. 137 Carita Boulwén (SD)

Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande nummer 17, Prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Vi i Sverigedemokraterna står bakom samtliga våra reservationer, men jag yrkar här särskilt bifall till reservation 12, som vi delar med Kristdemokraterna.

Herr talman! Sverige är ett av de länder i världen som satsar mest pengar per invånare på sjukvård. Ändå har vi bland Europas längsta vårdköer, och vi har färre vårdplatser per capita än många jämförbara länder. Vi har en personalbrist som gör att vårdkapaciteten inte kan utnyttjas fullt ut.

Detta handlar inte om resursbrist utan om bristande prioriteringar, svag nationell styrning och ett splittrat system där 21 regioner drar åt lite olika håll. Den tidigare regeringen hade år efter år möjlighet att åtgärda problemen, men man valde att inte göra det. Problemen tilläts växa.

Herr talman! Sverigedemokraterna är i dag en del av ett samarbete som på allvar tar itu med utmaningarna i vården. Genom Tidöavtalet driver vi nu igenom nödvändiga reformer för att rätta till de allvarliga brister som fått växa i decennier trots att problemen varit kända. Det handlar om reformer som bland annat ska kapa vårdköerna, öka tillgängligheten, förbättra effektiviteten och jämlikheten i hälso- och sjukvården samt förbättra arbetsmiljö och kompetensförsörjning för anställda inom vården.

Vi har också initierat flera åtgärder för att bekämpa välfärdskriminaliteten, stärka rättssäkerheten, öka effektiviteten i välfärdssystemet och förhindra att offentliga medel missbrukas. Inte heller här har den tidigare regeringen tagit ansvar och visat handlingskraft. Det här är resultatet av en naiv och oansvarig politik som har fått pågå alltför länge.

För år 2025 satsas det 18,4 miljarder på vården, bland annat 7,5 miljarder till regionerna för att stärka vårdkapaciteten och korta köerna. Vi inrättar en ny nationell vårdförmedling, så att patienter ska få vård där kapaciteten finns. Vi avsätter 500 miljoner kronor till flera operationer inom höftled, grå starr och framfall. Vi upprättar en nationell plan för kompetensförsörjning med 25 konkreta förslag från Socialstyrelsen och vårdkompetensrådet.

Herr talman! Regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna genomför som jag nyss nämnt en rad konkreta och avgörande satsningar inom hälso- och sjukvården, exempelvis när det gäller cancervården. Det är satsningar på en mer jämlik och effektiv cancervård med fokus på kortare väntetider, tidig upptäckt och tillgång till avancerad diagnostik.

Vi gör en förstärkt satsning på kvinnors hälsa och förlossningsvård inklusive eftervård och bemötande. En nationell förlossningsplan har tagits fram för att stärka förlossningsvården och minska regionala skillnader. En nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention har beslutats, med särskilt fokus på barn och unga. Detta är exempel på hur vi arbetar brett, målinriktat och ansvarsfullt – inte med tomma löften utan med konkreta reformer.

Herr talman! Trots de viktiga satsningar som görs ser vi fortfarande behov av ytterligare åtgärder som vi lyfter i detta betänkande. Vi i Sverigedemokraterna föreslår bland annat en nationell strategi för diabetesvård för att minska orättvisa skillnader mellan regionerna när det gäller behandling, hjälpmedel och uppföljning. Vi föreslår utökad screening för tidig upptäckt av typ-2-diabetes och att Sverige skyndsamt ska implementera EU:s screeningrekommendationer inom cancerstrategin.

Vi vill också att Socialstyrelsen på nytt ska utreda ett nationellt screeningprogram för prostatacancer och att det nationella vårdprogrammet för palliativ vård av barn ska genomföras i hela landet. I dag är programmet ännu inte fullt ut implementerat, vilket innebär att barn i livets slutskede får olika vård beroende på var i landet de bor. Det är oacceptabelt. Alla barn och deras familjer har rätt till samma stöd, trygghet och värdighet.

Herr talman! Det finns mycket viktigt i detta betänkande. Jag skulle kunna stå här ganska länge och rada upp alla förslag som jag och vi i Sverigedemokraterna tycker är bra och verkar för. Men jag ska gå in lite grann på den reservation som vi yrkar bifall till. Det är den reservation som gäller könstillhörighet.

Efter en lång debatt i kammaren i fjol klubbades en ny lagstiftning gällande könstillhörighet igenom. Den väntas träda i kraft den 1 juli i år. Enligt vår uppfattning bör riksdagens beslut i detta upphävas, utom när det gäller förslagen till ändring i fängelselagen och häkteslagen.

Jag vill vara tydlig med att jag hyser stor respekt för det allvar och lidande som könsdysfori kan innebära. Det handlar ofta om unga människor i en mycket sårbar situation som kämpar med psykisk ohälsa och söker trygghet och identitet. Men just därför måste vi agera med eftertanke. Den nya lagen riskerar att förvärra situationen, inte förbättra den.

Vi står inför en lagändring som i grunden förändrar synen på kön, identitet och samhällets ansvar gentemot barn och unga. Från och med den 1 juli i år ska en 16-åring kunna byta juridiskt kön utan diagnos, utan ordentlig medicinsk utredning och utan krav på mognad och förståelse. Detta sker i en tid när ungas psykiska ohälsa ökar och identitetsförvirring ofta hänger ihop med trauma, mobbning eller neuropsykiatrisk problematik.

Herr talman! I stället för att ge unga trygghet, förutsägbarhet och hjälp ger staten dem en juridisk identitet på glid. Det är en politisk eftergift till en ideologiskt driven rörelse som sätter känslor före fakta och symbolhandling före ansvar. Det här är inte bara en förändring av folkbokföringen, utan det är en förändring av grunderna för vår lagstiftning.

Den tidigare kopplingen mellan kropp, biologi och juridik monteras nu ned. Det juridiska könet blir ett slags självvalt identitetsuttryck som samhället tvingas anpassa sig efter.

Vi säger därför nej till att sänka åldersgränsen till 16 år. Vi säger nej till att juridiskt kön ska kunna ändras utan medicinsk diagnos och prövning. Vi säger nej till förenklad prövning av könsidentiteten, liksom till att avskaffa Socialstyrelsens tillståndsprövning vid kirurgiska ingrepp i könsorganen.

Herr talman! Vi och många med oss, inte minst kvinnorörelsen som under så lång tid kämpat för kvinnors rättigheter, är ganska glada över avgörandet från högsta domstolen i England som slog fast att begreppet ”kvinna” i lagtext syftar på biologiskt kön och inte på könsidentitet.

Herr talman! Allra sist vill jag lyfta vikten av förebyggande insatser. Ska vi klara framtidens vårdutmaning kan vi inte enbart behandla – vi måste förebygga. Sjukvården måste tidigt fånga upp risker, minska livsstilsrelaterad ohälsa och arbeta långsiktigt, inte bara akut. Det handlar om både ansvar och långsiktig hållbarhet.

Vi måste också se hela människan, inte bara en diagnos. Orsakerna till ohälsa måste tas på allvar. Vi ser hur många patienter med kronisk smärta, klimakteriebesvär eller autoimmuna tillstånd i dag upplever att vården saknar helhetssyn och tvingas söka sig till kostsamma privata behandlingar eftersom kunskap och möjligheter allt oftare saknas inom den offentligt finansierade vården.

Anf. 138 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Jag har många frågor till ledamoten Boulwén. Jag antecknade flitigt under hennes anförande.

Först undrar jag om Carita Boulwén skulle kunna berätta vad könsidentitet enligt Sverigedemokraterna är för någonting. Är det någonting som finns och ska tas på allvar? Hur tänker ledamoten Boulwén när hon beskriver en grupp människor som att deras existens är ideologiskt driven – vad betyder det?

På vilket sätt bryts kopplingen mellan biologiskt kön och juridiskt kön just genom den ändring som vi röstade igenom förra året till skillnad från vad som gällt enligt den lag som vi haft sedan 1972? På vilket sätt strider ändringen mot fakta?

I den här debatten låter det ofta som att de som är för en ändring av könstillhörighetslagen, vill ta könsidentitet på allvar och menar att självbestämmande är en bra grund inte förstår att det finns biologiskt kön.

Då blir det en väldigt konstig diskussion. Jag har till exempel fått frågan om jag känner till att det bara finns ägg och spermier och liknande typer av väldigt konstiga kommentarer. För mig är det väldigt tydligt att det, om man ställer en sådan fråga, betyder att man inte förstår vad skillnaden mellan biologiskt kön, juridiskt kön, könsidentitet och könsuttryck är.

Det som det beslutades om i riksdagen var just vad som skulle gälla för ändring av juridiskt kön. Det var inte vad som skulle gälla för att man skulle få tillgång till olika typer av vårdinsatser. Men i inlägget från ledamoten här och i den tidigare debatten blandades allt det här ihop. Därför tar jag nu tillfället i akt att ställa lite frågor.

Anf. 139 Carita Boulwén (SD)

Herr talman! Tack, ledamoten Westerlund, för dina frågor!

Jag får säga som en ledamot tidigare sa: Det var väldigt många frågor. Jag hann inte anteckna allting.

Finns könsidentitet? Ja, det finns kön, och det finns könsidentitet. Men när det gäller lagstiftningen bör det vara så att du antingen är man eller kvinna. All statistik är baserad på kön, helt enkelt, inte på könsidentitet. Det är där vi ser problematiken. Du kan mycket väl uppleva att du inte hör till det kön som du är född i, men det ska inte inverka på våra lagar och regler i detta land.

Detta ställer till ganska mycket problem både inom vården och inom idrotten, där vi ser män som tävlar mot kvinnor i damidrott. Det ställer till problem.

Där är skillnaden. Vi vill att det ska vara en tydlig skillnad när det gäller biologiskt kön och när det gäller egen könsidentitet eller egen könsuppfattning.

Sedan gäller det detta med ideologiskt driven. Ja, jag vill mena att det är väldigt mycket lobbyorganisationer som har varit drivande i de här frågorna och som har varit med och påverkat i förskola och skola. Man ser att politiker inte vågar gå emot. Går man inte med i det här tåget anses det många gånger som att man inte vill alla människors väl och som att man är en ond människa.

Det här är väldigt komplexa saker att diskutera. Många gånger avstår man från det; man hänger bara med. Jag tycker inte att vi gör barn och unga en tjänst genom att bara hänga med på det här tåget. Många barn och unga som mår dåligt och som upplever att de har en annan könsidentitet behöver ju vård.

Anf. 140 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Jag tackar för svaret. Det känns som att det är underlag för ett helt litet rundabordssamtal, som vi kanske får ha vid något annat tillfälle.

Det är otroligt mycket som skiljer våra uppfattningar åt – det är väldigt tydligt.

I svensk lagstiftning finns det flera olika diskrimineringsgrunder. Det finns diskrimineringsgrunden kön. I den har sedan länge även personer som har ändrat juridiskt kön – och som har genomgått olika typer av behandlingar, så som gällde tidigare – ingått. De ingår i diskrimineringsgrunden kön. Sedan har vi den andra diskrimineringsgrunden, som kallas för könsöverskridande identitet och könsuttryck, som, så att säga, täcker in alla andra transpersoner. Könsidentitet påverkar alltså redan svensk lagstiftning. Det är för att vi försöker respektera alla människor och jobba även mot diskriminering mot transpersoner. Det är alltså inget nytt här.

I den här debatten, både i kammaren i dag och i offentligheten, dyker det ofta upp exempel som inte riktigt är tillämpliga i en svensk kontext. Det gäller till exempel det här med idrott.

Jag har haft ganska mycket kontakt med Riksidrottsförbundet i den här frågan om hur de ställer sig. De olika exempel som lyfts upp i debatten kommer inte från den svenska kontexten. Riksidrottsförbundet har tagit fram ett underlag om hur de tänker sig att man ska jobba med inkludering av transpersoner och intersexpersoner i svensk idrott. Där är de ganska tydliga med att det är väldigt stor skillnad på till exempel barn- och ungdomsidrotten och breddidrotten, som syftar till en allmän höjning av folkhälsan, och elitidrotten. De tycker inte heller att man, bara för att man ändrar juridiskt kön, helt plötsligt ska få tävla i vilken kategori som helst, hur som helst.

Den diskussionen förs i den svenska idrottsrörelsen. Det har inget med den här lagen att göra, som vi försöker diskutera här i dag.

Jag skulle önska att det skulle vara mer fakta och mer koppling till den svenska kontexten och de lagar som vi har här när vi, här i kammaren i Sveriges riksdag, diskuterar våra svenska lagar och vår situation i Sverige.

Anf. 141 Carita Boulwén (SD)

Herr talman! Jag vet inte om jag uppfattade någon konkret fråga.

Det är en rad företrädare inom professionen, bland annat barnläkare och specialistläkare, och inom psykiatrin som varnar för att man, när man tar det första steget och ändrar juridiskt kön, fullföljer processen.

Vi vet att väldigt många barn och unga är förvirrade i sin pubertet men att de hamnar rätt när de kommer ur puberteten. Många av dem har mått dåligt, som jag sa i mitt anförande. De har utsatts för mobbning eller övergrepp av något slag, som gör att de känner som de gör.

Det här är någonting som vi måste ta på allvar. Vi tycker att det är oansvarigt att sänka åldersgränsen när det gäller juridiskt kön när man riskerar att få in dem i fortsatt behandling. Åldersgränsen bör i stället höjas. Man säger ju att det är först när man är 25 år som hjärnan är mogen.

Det här är väldigt viktiga frågor. Barn och unga riskerar att hamna mellan stolarna, så att de inte får den vård och den hjälp de behöver. Upplever man att man har en annan könsidentitet har man någon form av könsdysfori. Man upplever sig då inte höra till det kön som man är född i. Och man vill, i det här fallet, då få en ändring av personnumret. Jag förstår inte hur det skulle göra att de här barnen och unga skulle må bättre. Jag tycker inte att vi ska släppa dem så lätt, utan vi behöver verkligen utreda. Ska man ändra juridiskt kön ska det föregås av en ordentlig utredning, och man ska få diagnosen könsdysfori. Det är för oss grundläggande i den här frågan.

Niels Paarup-Petersen (C)

Anf. 142 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! I Tidöavtalet har utrikesfödda fått ta över rollen som syndabockar för Sveriges alla problem. Att montera ned trygghetssystem, välfärd och rättighetsskydd är lättare att motivera om man pekar på vissa grupper och börjar där.

Inom hälso- och sjukvården blir den politiken som tydligast i regeringens förslag om att införa en angiverilag och att begränsa rätten till tolktjänster. Genom att peka ut minoriteter som syndabockar slipper regeringen ta ansvar för att politiken inte funkar i Sverige just nu, att tillväxten tillhör de lägsta i Europa, att arbetslösheten har tickat upp till 8,1 procent och att matpriserna har ökat med 25 procent sedan 2022.

Hur är läget med vården? Jag är ganska oroad. Jag tänker på om vi exempelvis skulle få en pandemi i Sverige – eller en kris eller ett krig. Antalet intensivvårdsplatser har minskat med 5 procent sedan före pandemin. Det kan man fundera på.

En annan fråga som jag tycker är oerhört viktig och som handlar om prioritering gäller den nära vården, som känns väldigt långt borta, alltså primärvården. Vi har fått dragningar i socialutskottet på olika sätt om detta. Enligt patientundersökningar har tillgängligheten, delaktigheten och kontinuiteten i vården inte blivit bättre under de här åren, skriver Vårdanalys. Det kan bero på att det har varit en extrem kris inom vården under två år – 2023 och 2024. Men det är jätteproblem.

Det finns en annan fråga som jag vill lyfta och som handlar om prioritering. Forskare vid Högskolan i Jönköping och Stockholms universitet har analyserat sambandet mellan inkomst och livslängd i Sverige under en ganska lång period – 1962–2021. Gapet när det gäller förväntad livslängd har ökat kraftigt.

Skillnaden i livslängd mellan män med lägst och högst inkomst har ökat från 3,5 år på 60-talet till nästan 11 år där vi befinner oss nu. För kvinnor har skillnaden i livslängd ökat från 3,8 år till 8,6 år under samma period. Det är ganska svarta siffror som handlar om stor ojämlikhet.

Jag övergår nu till att prata om cancer.

Varje år insjuknar 3 000 kvinnor i Sverige i gynekologisk cancer. Det kan vara livmoderkroppscancer, äggstockscancer eller livmoderhalscancer. De här sjukdomarna skiljer sig förstås åt.

Det är viktigt att upptäcka cancer i tid och få grepp om den i dess förstadier, för då kan man göra väldigt mycket mer än senare. Men då krävs en stabil vård. Kvinnor som regelbundet deltar i olika screeningprogram för gynekologisk cellprovtagning sänker risken för att drabbas av livmoderhalscancer med cirka 90 procent, vilket är en oerhört glädjande siffra. Screening enligt det nationella vårdprogrammet kommer att stärka skyddet ytterligare.

För övriga gynekologiska cancersjukdomar finns dock ingen screening i dag. Vi har diskuterat vad staten ska göra och inte göra. Där tror jag att Moderaterna har lyft att det kanske vore bra om staten tog ett lite fastare grepp om screening – någonting som vi kan vara överens om!

Vi anser att regeringen bör återkomma med förslag som leder till att fler genomgår screening för gynekologisk cancer. I dag finns det också stora skillnader, herr talman, mellan regionerna. Region Stockholm-Gotland har rapporterat en deltagandegrad i studier vid primär sjukdom på 19 procent, medan Sydöstra regionen har en deltagandegrad på 1,4 procent.

Deltagande i den här typen av studier är avgörande för att få fram nya behandlingsmetoder och läkemedel som prövas och godkänns. Studier spelar en avgörande roll för framsteg inom medicinsk vetenskap men även för patienternas direkta överlevnad och livskvalitet. Vi menar att regeringen bör återkomma med förslag om att stärka vården för gynekologisk cancer och göra den jämlik över hela landet.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor i västvärlden, och den ökar dessutom. Totalt ställs 61 000 cancerdiagnoser varje år i Sverige, och av dessa är över 9 000 bröstcancerdiagnoser.

80 procent av alla som fått en bröstcancerdiagnos är över 50 år. Bröstcancer har blivit allt vanligare, men samtidigt har möjligheten att överleva sjukdomen glädjande nog också ökat. Att allt fler kan botas anses framför allt bero på en förbättrad behandling och på mammografikontrollerna, som gör att bröstcancer upptäcks tidigare. Vänsterpartiet har tillsammans med den tidigare regeringen infört avgiftsfri mammografi i hela landet för kvinnor mellan 40 och 74 år.

Ungefär hälften av alla fall av bröstcancer upptäcks vid screening med mammografi, och tre fjärdedelar av tumörerna upptäcks hos kvinnor som är 55 år eller äldre. Samtidigt har var femte kvinna som drabbas av bröstcancer uppnått 74 års ålder, och vid 74 år tar screeningen slut.

Åldersgränsen är alltså 74 år och är baserad på Socialstyrelsens rekommendationer om åldersgränser. Rekommendationerna motiveras med att det inte har gått att bevisa att bröstcancerscreening för kvinnor över 74 år skulle minska dödligheten hos äldre. Det här beror i sin tur på att det inte finns några studier om bröstcancerscreening för just den gruppen. Socialstyrelsen har inte tagit ställning till andra data eller efterlyst nya studier eller pilotprojekt. Det beklagar vi i Vänsterpartiet.

Mot bakgrund av att medellivslängden har ökat och att flertalet av de förändringar som hittas hos äldre kvinnor är just cancer som behöver behandlas finns det skäl att se över dessa rekommendationer. Det får inte finnas någon typ av åldersdiskriminering när det gäller den här typen av behandling.

Regeringen bör arbeta aktivt för jämlik mammografi även för kvinnor över 74 år för att motverka åldersdiskriminering. Vi vill att regeringen ger lämplig myndighet i uppdrag att komma med förslag på just detta.

Nu går jag över till något helt annat, nämligen könsstympning, som är en vidrig sedvänja.

Mellan 13 000 och 23 000 flickor uppskattas befinna sig i risk för att utsättas för könsstympning. Det här är väldigt höga siffror. Vänsterpartiet har sedan tidigare föreslagit införande av obligatorisk utbildning om könsstympning för personal inom hälso- och sjukvård, skolväsen, socialtjänst, skolhälsovård och så vidare för att upptäcka detta.

Vi vill även här att regeringen ger lämplig myndighet i uppdrag att följa upp och utvärdera de kunskapshöjande insatser om könsstympning som måste genomföras.

Amelmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm har i flera år arbetat metodiskt och effektivt för att sprida kunskap om könsstympning. Verksamheten har fokuserat på att erbjuda stöd och vård till flickor och kvinnor som har utsatts för könsstympning. Verksamheten har även haft ett utbildningsuppdrag, där de har utbildat personal inom hälso- och sjukvård och socialtjänsten runt om i Sverige.

Genom Amelmottagningens arbete har en bred kunskap och djup förståelse för problematiken spridits vidare, och vi anser att regeringen borde tillsätta en utredning för att se om verksamheter som har specialistkompetens om kvinnlig könsstympning kan få ett utvidgat ansvar och fungera som regionala eller nationella kompetenscentrum.

Anf. 143 Niels Paarup-Petersen (C)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 13.

Jag vill i dag prata om dödshjälp.

”Om du läser det här, så har jag gått ur tiden.” Så inledde den tidigare buddhistiska munken, näringslivschefen och sommarprataren Björn Natthiko Lindeblad sitt avskedsmeddelande till allmänheten när han valde att avsluta sitt liv.

Natthiko Lindeblad kom fram till att hans liv hade nått en punkt där döden var att föredra framför livet eftersom livet med ALS inte längre hade mycket mer att erbjuda än smärtor, förlamning och en långsam död. Att han valde att framkalla döden tidigare, enklare och snabbare är inte så svårt att förstå.

Men Natthiko Lindeblad valde inte döden, herr talman. Döden hade redan valt honom. Han valde dock hur han skulle möta döden. Han valde att bestämma att över sig själv, över sitt liv och sitt lidande – ett val han tyvärr inte får göra i Sverige. Hans sista handling, hans befrielse, var inte ett val han hade rätt till.

Dödshjälp är nämligen inte tillåtet i Sverige i dag, herr talman. Den läkare som hjälper personer som Natthiko Lindeblad bryter mot reglerna när de ger döende hjälp att få ett värdigt avslut. Det är inte rimligt.

Så behöver det inte heller vara. Många länder – allt fler, faktiskt – tillåter dödshjälp. Danmark och England är de senaste två länderna som har satt igång processen för att införa dödshjälp. Men svenskar åker redan i dag till exempel till Schweiz för att få den hjälp som de inte kan få i Sverige. Det kostar såklart väldigt mycket pengar, och man kan inte åka dit om ett sjukdomsförlopp har gått för långt. Med dagens lagstiftning är det alltså bara de som har pengar nog och är friska nog som kan slippa lida sig igenom sin sista tid i livet. Den som inte har pengar eller befinner sig i den absolut sista stunden i livet får inte den möjligheten.

Det kan inte vara en rimlig ordning.

Det händer dock redan, och jag tror inte att det krävs så mycket för att undersöka det, att människor i Sverige får hjälp till en värdig och trygg död. Det finns hemliga grupper som åker runt och hjälper människor som vill ha hjälp att lämna livet på ett värdigt sätt utan lidande när det ändå är på väg att ta slut. Hemliga, eftersom den läkare som hjälper en person att avsluta sitt lidande straffas med att förlora läkarlegitimationen. Så skedde för läkaren Staffan Bergström, som hjälpte Natthiko Lindeblad.

I grunden är det här dock inte reglerat i svensk lag, vilket också strider mot Europadomstolens krav på att just detta måste regleras när det inte är olagligt. Statens medicinsk-etiska råd, Smer, har flera gånger bett skiftande regeringar att utreda frågan om dödshjälp. Men varken Reinfeldtregeringen 2008 eller Löfvenregeringen 2017 har velat lyssna.

Inte heller den nuvarande regeringen har velat utreda frågan, trots ett nytt och gediget underlag från Smer, trots att den svenska befolkningen är överväldigande positiv till att följa andra länders exempel och ge människor makten över sin sista stund på jorden och trots att majoriteten av alla läkare, sjuksköterskor etcetera är för. Åtta av tio bland befolkningen är för att införa någon form av dödshjälp. Bland läkare är det lite mer än hälften, men bland vårdpersonal generellt är det också åtta av tio som är för.

Två partier i Sveriges riksdag hindrar just nu att det görs en utredning av frågan. Man behöver fråga sig varför Socialdemokraterna och Kristdemokraterna vill att plånboken ska avgöra om livets sista tid ska befrias från lidande. Är det likvärdighet? Är det kristen etik?

Herr talman! Den första friheten som skapades sägs vara rätten till tro. Den sista friheten är rätten att bestämma över sitt eget liv. Varför har vi lov att bestämma över så många saker men inte rätt att bestämma över vår död? Dödshjälp är verkligen ingen enkel fråga. Jag har extremt stor respekt för det. Men den är viktig. Att den är svår betyder inte att vi ska låta bli att diskutera den – tvärtom!

En sådan existentiell fråga som människors rätt att ha makten över sin egen död förtjänar både diskussioner och medvetna beslut. Därför är det bra – det vill jag verkligen säga – att politiken inte tar den här typen av beslut lättvindigt. Det är rimligt att det tar tid, för det ska vara genomtänkt. Om det tror jag i alla fall att vi alla kan vara överens. Men om det ska vara genomtänkt borde det också vara rimligt att utreda frågan. Att hindra en utredning är att hindra den diskussion som frågan och de människor som lider och är sjuka förtjänar.

Natthiko Lindeblad skrev i sitt offentliga avskedsbrev: ”Tycker du som jag, att alla, under vissa omständigheter, borde få samhällets hjälp till en värdig och trygg död, så gör dig hörd.” En majoritet av befolkningen, en majoritet inom vården och en majoritet i riksdagen har hört honom och tycker att frågan bör utredas. Sveriges befolkning har som sagt gjort sin röst hörd. De vill se en förändring. Men Socialdemokraterna och Kristdemokraterna är fortfarande svaret skyldiga. Ska den utan pengar lida i onödan, eller kommer partierna att lyssna på befolkningen och vårdpersonalen och säga ja till att utreda dödshjälp? Jag hoppas på det sista.

Niels Paarup-Petersen (C)

Anf. 144 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Jag vill tacka ledamoten för att han väcker en mycket viktig och etiskt svår fråga.

Jag vill börja med att säga att jag känner oerhört stor ödmjukhet inför det lidande som svårt sjuka människor kan drabbas av. Jag förstår att det finns tillfällen då man som patient önskar att allt bara skulle ta slut. Det är viktigt att alla människor får en värdig tillvaro också i livets slutskede. Därför är det viktigt att man lindrar smärta och ångest. Men när det gäller att införa dödshjälp i Sverige anser Kristdemokraterna mycket riktigt att det vore fel väg att gå.

Det kan naturligtvis framstå som en enkel lösning att införa dödshjälp, men vi ser många problem. Ett är att en diagnos eller bedömning av förväntad livslängd lätt kan bli felaktig. Den som är svårt sjuk kan även drabbas av psykisk sjukdom och depression, vilket kan leda till självmordstankar. Men de tankarna kan försvinna och vara övergående.

I många andra länder har man sett en påtaglig risk att den som på grund av ålder eller sjukdom ansöker om dödshjälp faktiskt inte gör det för sin egen skull, utan för att man känner sig som en belastning för samhället för att man kostar pengar eller för familj och anhöriga som också lider i den svåra situationen. Vi tycker inte att någon människa ska behöva känna så. I Oregon har det uppgetts vara den tredje vanligaste orsaken till att man begär ut den dödliga dosen. Ingen ska behöva välja mellan fortsatt vård och att ta sitt liv. Det är därför Kristdemokraterna säger nej till detta.

Anf. 145 Niels Paarup-Petersen (C)

Herr talman! Jag tycker att ledamoten Christian Carlsson tar upp många rimliga frågor – och det är just för att det finns många rimliga frågor från båda håll som frågan bör utredas. Det är min, Centerpartiets och riksdagsmajoritetens uppfattning. Det är också majoritetens uppfattning bland befolkningen och bland vårdpersonalen på grund av att det är en jättesvår fråga. Jag uppskattar att även Christian Carlsson säger det. Det är en etisk balansgång, definitivt.

Till exempel Danmark har precis gjort en utredning kring det här. Det är det senaste landet som har gjort en sådan utredning – jag nämner den inte bara för att jag kommer därifrån. I den tas det upp att svåra avvägningar måste göras. De säger att bedömningen måste vara mycket tydlig – och göras av inte bara en läkare, utan två – att det handlar om någon som har väldigt kort tid kvar i livet. Det går inte bara att säga att man vill ha dödshjälp. Det måste gå en tid mellan att man säger det första gången och sedan säger det igen. Man måste också kunna utföra det själv. Självklart ska ingen annan kunna göra det åt en. Det är ett exempel på gränsdragningar.

Det ska sägas att det finns länder som gör detta mycket lättvindigt. Jag tror att vi är helt överens om att vi vill undvika det. Men det finns även väldigt mycket lidande som vården i dagsläget inte kan ta hand om. Det handlar också om trygghet för en hel del människor att veta att möjligheten finns.

I dagsläget är det faktiskt så, som jag sa, att detta strider mot Europadomstolens beslut. När det här inte är olagligt bör det vara reglerat. I dagsläget är det inte reglerat i lag var gränsen går för om man begår ett brott när man hjälper någon eller inte. Det i sig självt gör att vi, oavsett på vilken sida vi står i detta, borde vara överens om att detta måste utredas. Vi behöver kunna säkra att det här faktiskt blir reglerat område – för vårdpersonalens skull men också för den som i sin sista stund har svåra smärtor.

Niels Paarup-Petersen (C)

Anf. 146 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! De som förespråkar dödshjälp brukar ofta lyfta fram att det här skulle vara en fråga om att få välja själv. Vissa anser till och med att det skulle vara en mänsklig rättighet att få begära dödshjälp. Men frågan blir då vem som ska ha rätt till dödshjälp. Vems liv är tillräckligt värdefullt för att levas? Och vem är tillräckligt sjuk för att staten ska kunna välja att ta den personens liv?

Frågan blir om man ens ska behöva vara sjuk om det i grunden handlar om självbestämmande och rättigheter. Jag tycker att erfarenheten från länder som Nederländerna och Kanada verkligen förskräcker. Där har man sett en lavinartad ökning av antalet dödshjälpsfall. Fler och fler begär dödshjälp, och fler och fler beviljas dödshjälp.

Sådan här lagstiftning tenderar tyvärr att utvidgas. Det börjar ofta med något som det är lätt att känna sympati och förståelse för. Och det som också riksdagsledamoten ger uttryck för är att personen ska ha väldigt kort tid kvar att leva och att det inte ska finnas något hopp. Det ska vara väldigt mycket lidande. Men det hörs snart krav på att fler och fler grupper ska omfattas eftersom det anses vara en valfrihetsfråga och en mänsklig rättighet. Från att det har varit tänkt endast för dödligt sjuka och dem som lever med obotligt lidande har det gått till att det i dag i till exempel Nederländerna inte finns något krav på att man ska lida av en dödlig sjukdom.

Det som dödshjälp innebär är de facto att vi får en stat som värderar vissa medborgares liv så högt att självmord måste förebyggas, medan andras liv värderas så lågt att vi är beredda att ta deras liv. Det här innebär en farlig förskjutning i synen på varandra och när det gäller respekten för människovärdet. Det är därför Kristdemokraterna säger bestämt nej till att införa dödshjälp i Sverige. Därmed vill vi inte heller utreda frågan.

Anf. 147 Niels Paarup-Petersen (C)

Herr talman! Jag måste bemöta det Christian Carlsson säger om att staten väljer att ta människors liv. Det är inte det som ska hända. Det är jätteviktigt. Där är vi helt överens. Det är viktigt att differentiera. Staten ska inte ta människors liv. Vi är helt överens om det. Jag vill inte öppna för någon lagstiftning som gör att staten kan ta människors liv. Det är jätteviktigt!

Det jag och Centerpartiet vill utreda är om det finns tillfällen där staten kan möjliggöra för en människa att på eget bevåg, med massor av gränsdragningar och kontroller, få möjlighet att ta sitt liv på ett sätt som gör att de inte går igenom svåra smärtor och lider i livets absoluta slutskede. Det är otroligt viktigt. Jag vill inte att staten ska bestämma över folks liv. Allas liv är lika värda att leva. Det kan inte ifrågasättas. Det är inte staten som ska avgöra det. Jag tror dock att vi alla vet att självmord förekommer. Vi vet att det redan nu händer att folk får hjälp. Det finns kända fall som det har stått om i tidningarna. Det finns också tv-dokumentärer om dem. Det här finns, men det är inte reglerat.

Jag vill också vara jättetydlig med den andra delen, det vill säga att staten inte ska ta liv. Det är människan själv som bestämmer. I dagsläget har vi ingen lagstiftning om det. Frågan behöver besvaras: Varför är det så när vi vet ju att det här händer? Människor får hjälp att ta sitt liv, och sannolikt sker det hundratals gånger varje år i Sverige. Vi vill ju reglera allt annat – ibland kanske lite för mycket, vilket vi väl kan vara överens om – men just när människor förlorar livet ska vi tydligen inte ha några regler. Det är inte rimligt.

Anf. 148 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Vi är uppenbarligen flera här i kammaren som brinner för ungefär samma frågor. Det blir lite upprepningar i mitt anförande. Jag ska försöka korta det något. Jag vill tala om bröstcancerscreening, även om flera redan har tagit upp det.

I somras såg jag ett upprop från Bröstcancerförbundet mot ålderism. Det handlade om äldre kvinnors rätt till mammografi. Bröstcancerförbundet konstaterade att vart fjärde fall av bröstcancer hittas hos en kvinna som är över 75 år och att fler än dubbelt så många kvinnor över 75 dör av sin bröstcancer än vad yngre kvinnor gör.

Bröstcancerförbundet var såklart starkt kritiskt till att Socialstyrelsen trots detta beslutat att fortsatt rekommendera att äldre kvinnor inte ska kallas till mammografi. Det här beslutade Socialstyrelsen efter en utredning 2022, då man tittade på en eventuellt höjd åldersgräns för bröstcancerscreening. Man kom fram till slutsatsen att eftersom det inte existerar några studier om bröstcancerscreening för äldre kunde man inte bevisa att bröstcancerscreening skulle minska dödligheten. Därför beslutade man att behålla den övre åldersgränsen på 74 år.

Enligt min uppfattning ska politiker inte lägga sig i hur vård ska bedrivas. Det sköts bäst av specialiserade läkare med utgångspunkt i vetenskap och beprövad erfarenhet med stöd av kunskapsstöd och riktlinjer från ansvariga myndigheter. Men det här handlar inte om vård, som flera tidigare talare också har nämnt, utan det handlar om rekommendationer för screening. Det framstår som väldigt olyckligt att bristen på studier som inkluderat äldre leder till att äldre kvinnor nekas screening trots tydlig statistik om den högre dödligheten.

Det framstår som rimligt att åtminstone initiera nya studier eller kanske ett pilotprojekt i syfte att få tillgång till mer information. Många aktörer var kritiska när beslutet kom om att fortsätta med samma rekommendation om 74 år, bland annat en överläkare vid Karolinska som också är registerhållare för Nationellt Kvalitetsregister för Bröstcancer.

Herr talman! Alla vet att tidig upptäckt bröstcancer förbättrar överlevnaden. Det ger också möjlighet till lindrigare behandling. Det är därför vi har mammografiscreening för alla kvinnor mellan 40 och 74 år. Dödligheten har nära halverats sedan screeningen infördes.

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor. Varje år insjuknar 9 000 kvinnor och dessutom 60 män i bröstcancer. Registerdata som Socialstyrelsen skulle kunna ha tittat på visar att vart fjärde fall av bröstcancer drabbar en kvinna över 75. Deras tumörer är större och hittas i ett mer avancerat stadium av sjukdomen. Äldre dör alltså också oftare av bröstcancern: 114 kvinnor i åldern 75–89 år jämfört med 48 kvinnor i åldern 60–74 år per 100 000 kvinnor.

Här kan man påminna sig om att kvinnors medellivslängd har ökat från 80 till 85 år mellan 1990 och 2022. Många fler har alltså goda chanser till ett längre friskt liv nu än för bara 35 år sedan. Dessa kvinnor vill inte heller dö av bröstcancer i onödan.

Miljöpartiet vill därför att det ska säkerställas att screening av till exempel bröstcancer inte ska vara diskriminerande avseende ålder. Åldersgränserna borde ses över och uppdateras utifrån ny forskning och annan tillgänglig kunskap. Tycker man inte att forskningen är tillräcklig får man initiera mer forskning, men det finns som sagt statistik.

Vi anser också att frågan om genetisk testning och screening för att tidigt identifiera kvinnor med förhöjd risk för bröst- och äggstockscancer behöver utredas. Det här handlar vår reservation 8 om, och jag yrkar bifall till den.

Herr talman! Den förra regeringen gav i mars 2020 Socialstyrelsen i uppdrag att beskriva vilka insatser som ges vid klimakteriebesvär i primärvården och i den gynekologiska specialistvården. Uppdraget resulterade i en rapport som visade på behov av förbättrad information och vägledning till kvinnor. Som vanligt visade den också på stora regionala variationer när det gäller råd, stöd och behandling.

I myndighetens rapport föreslogs att man skulle ta fram ett nationellt kunskapsstöd om råd, stöd och behandling av klimakteriebesvär utifrån en helhetssyn. Det är väldigt glädjande att det här arbetet har tagits vidare och att riktlinjer nu är på gång med planerad publicering i höst. Jag kommer att följa det här arbetet noga.

Jag kommer även att fortsätta följa arbetet med att förbättra vården vid endometrios, något som den här regeringen också har sagt sig vilja lägga mycket kraft på. Här finns sedan tidigare nationella riktlinjer, vilket är bra. Socialstyrelsen har ett uppdrag att stärka implementeringen av riktlinjerna. Man samarbetar med regionerna för att öka kunskapen om användandet av riktlinjerna. Det är väldigt välbehövligt.

Det skulle också vara välbehövligt att inrätta ett nationellt kvalitetsregister för hela endometriosvården och inte bara för vissa delar av kirurgin. En käpphäst för mig är också att man bör ge TLV ett uppdrag om att säkerställa att de mediciner som har tagits fram särskilt för behandling av endometrios ingår i högkostnadsskyddet.

Det här var egentligen allt jag tänkte tala om, men jag vill bara säga någonting ytterligare om en vårdfråga som vi har diskuterat några gånger.

Jag skulle önska att de som vill debattera könsbekräftande vård tog del av kunskapen från dem som är specialister, till exempel Socialstyrelsens personer som jobbar med att ta fram kunskapsstöd eller de läkare som jobbar med själva vården. Det är ju inte dem vi har hört i debatten. Dessa specialister i barn- och ungdomspsykiatri är med ganska få undantag själva involverade i just den könsbekräftande vården. Det var ett väldigt olyckligt inslag i förra vårens debatt som ledde till att en hel del felaktiga påståenden spreds och att de läkare som verkligen är kunniga inte hördes i diskussionen. Det leder till att man får fel information och kanske driver politiska frågor på ett sätt som inte är det allra bästa.

Också jag tycker att det är viktigt att människor får hjälp med alla sina problem. Man ska naturligtvis få utredning vid alla besvär som man känner. Det kan handla om olika typer av psykiatriska problem, och dem ska man självklart få hjälp med. Jag tror inte att någon här i kammaren tycker att man lättvindigt ska erbjuda en viss typ av vård. Den ska självklart ges efter en noggrann utredning, och det görs också av de läkare som jobbar med den könsbekräftande vården. Jag rekommenderar därför verkligen en kontakt med de specialister som är kunniga inom området könsbekräftande vård.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Anf. 149 Carita Boulwén (SD)

Herr talman! Tack, ledamoten Westerlund, för anförandet! Det var mycket i ditt anförande när det gäller cancerscreening som vi fullt ut instämmer i. Det är verkligen jätteviktiga åtgärder, och det ska inte finnas någon diskriminering över huvud taget i fråga om ålder.

Jag skulle vilja ta upp det som handlade om könsdysfori. Vi menar att man antingen föds som flicka eller som pojke. Sedan finns det i ytterst få fall tveksamheter vid födseln, men det brukar rätta till sig så småningom. Det handlar alltså om extremt få fall. De allra flesta föds som man eller som kvinna.

Det vi ser som problematiskt är att man inte har möjlighet att leva fullt ut som det man faktiskt är. Vi menar att det handlar mycket om könsnormer. Om man känner att man inte är som en kvinna, som man faktiskt är född som, utan identifierar sig mer som en man ska det inte spela någon roll. Du är som du är oavsett om du är född som man eller som kvinna.

Jag skulle vilja ställa några frågor till ledamoten.

Det finns en kroppsidentitetsstörning som orsakar en ihållande och intensiv önskan att bli amputerad. Debuten sker vanligtvis i tonåren. I början av 2000-talet uppmärksammades internationellt ett par fall där läkare i Asien och USA genomförde amputation av friska ben efter patientens önskemål. I Kanada rapporterade man ganska nyligen om en 22-årig man som genomgått amputation av två fingrar efter att långvarigt ha haft en kroppsidentitetsstörning. Han mådde väldigt bra efter att ha fått göra det här, uppgav han själv. Innan han fick göra det mådde han väldigt dåligt och hade tankar på att ta sitt liv.

Anf. 150 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Nu pratar vi återigen om lite olika frågor. När det gäller det här med tveksamheter om huruvida man är flicka eller pojke när man föds pratar vi om intersexpersoner, antar jag. Spädbarn kan ju sällan uttrycka en könsidentitet. Intersexpersoner är inte samma sak som transpersoner. Det är en helt annan grupp av personer.

Med undantag för just intersexpersoner, där det biologiska könet inte är entydigt, föds alla som antingen pojke eller flicka. Men här kommer vi åter in på skillnaden mellan biologiskt kön och könsidentitet, en känsla som många barn kan ge uttryck för i två- till treårsåldern när de kanske börjar tänka att de är pojkar eller flickor. För den absoluta majoriteten personer överensstämmer biologiskt kön och könsidentitet. De flesta är ju inte transpersoner. Då är det väldigt lätt. I sammanhanget kan man nämna att de flesta intersexpersoner inte heller är transpersoner; de har också en entydig könsidentitet, även om det biologiska könet inte är entydigt. Det är viktigt att hålla isär alla de här sakerna.

Jag är verkligen för att man bedriver vård baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag känner inte till just de fall som ledamoten tog upp, men de handlade om någonting annat än transpersoner. Jag känner inte till att det i svensk vård skulle förekomma att vi rekommenderar läkare att operera bort till exempel ett ben om någon skulle vilja det. Jag tycker verkligen att vi ska fortsätta hålla oss till den svenska kontexten och vara tydliga med att vi anser att svensk vård ska bedrivas baserat på den tillgängliga kunskap som finns av olika slag, både olika typer av forskning och beprövad erfarenhet. Jag är helt för att vi fortsätter att göra så.

(Applåder)

Anf. 151 Carita Boulwén (SD)

Herr talman! Jag fortsätter med frågan som jag inte hann ställa färdigt.

I Sverige betraktas önskemål om amputation av friska kroppsdelar som en psykiatrisk fråga. Vården erbjuder psykologisk behandling snarare än kirurgiska ingrepp. Denna praxis står i kontrast till hanteringen av könsdysfori, där könsbekräftande kirurgi kan erbjudas efter noggrann utredning. En person som vill ta bort en frisk arm för att det inte känns rätt att ha den nekas dock kirurgi och får remiss till psykiatrin.

Svensk lag förbjuder i dag könsstympning av flickor. Det är ett förbud som är absolut. Det spelar ingen roll om den berörda personen är myndig eller själv samtycker till ingreppet – detta med rätta, eftersom syftet är att skydda individen från oåterkalleliga kroppsliga skador som inte är medicinskt motiverade.

Samtidigt tillåter man i Sverige i dag omfattande könskirurgi inom ramen för så kallad könsbekräftande vård. Denna vård inkluderar ingrepp som borttagande av bröst, livmoder och testiklar, trots att den medicinska nyttan ofta är omtvistad och trots att flera länder i Europa nu inför kraftiga begränsningar av sådan vård. Jag undrar hur ledamoten ställer sig till detta. Det är jag genuint intresserad av att höra.

Som jag nämnde tidigare: Mannen som fick amputera två fingrar mådde dåligt innan det gjordes och mådde bättre sedan. Var drar vi gränsen? Jag vet att det är en komplex fråga, och det här är inte direkt samma sak. Men i förlängningen – var drar vi gränsen för när man ska gå in och operera bort frisk vävnad? Som jag sa är det enligt svensk lag förbjudet med könsstympning. Då är frågan: Hur ser ledamoten på att man faktiskt utför könsstympning i Sverige?

(Applåder)

Anf. 152 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Ledamoten sa själv precis det som är mitt svar, nämligen att man efter noggrann utredning kan få olika typer av vårdinsatser inom ramen för den könsbekräftande vården. Det är ju själva grejen. Det är det som är vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi har en könsbekräftande vård som innehåller inslag som till exempel hormonbehandling eller kirurgi. Sedan är det långt ifrån alla som vill ha kirurgi. Det har också blivit färre nu när man inte längre är tvungen till kirurgi för att ändra juridiskt kön, vilket jag tycker är superpositivt. Man får ha vilken kropp man vill och ändå ändra juridiskt kön. Så ska det vara, tycker jag. Men när ett ingrepp eller en hormonbehandling sker gör kunniga läkare en noggrann utredning och en helhetsbedömning av om det här kommer att få personen att må bättre. Om så är fallet är jag för att vi har den vården, om det nu var detta ledamoten undrade.

Jag är emot könsstympning. Traditionell könsstympning görs inte med syftet att en person ska börja må bättre psykiskt utan utifrån kulturella föreställningar om vad som händer annars. Det är alltså en annan fråga.

Poängen är att det här ska göras inom ramen för vårdens kompetens med den tillgängliga och samlade kunskapen om vad som brukar få personer att må bättre. Det är också en missuppfattning att det inte skulle finnas någon evidens alls för att den könsbekräftande vården hjälper. Det stämmer inte. Sedan tvistar läkarna om exakt hur mycket evidens som behövs för att man ska tycka att det är rimligt med olika typer av åtgärder. Det tycker jag absolut att de ska fortsätta med. Jag ser också fram emot mer forskning om detta.

Jag tycker såklart också att man får vara precis som man vill. Man får vara en pojkflicka, och man får vara en tjejig kille. Det är toppen med den här unga killen som var i medierna nyligen och som vill ha långt hår, smink, hårspännen och så vidare och ändå identifierar sig som pojke. Jag är helt för detta. Den här diskussionen handlar inte om det.

(Applåder)

Patrik Björck (S)

Anf. 153 Patrik Björck (S)

Herr talman! Det är med de orden vi alltid inleder våra anföranden i kammaren. Det händer väl ibland att man glömmer det, men det hör till ovanligheterna. Det känns särskilt viktigt för mig att inte glömma det, eftersom jag tänkte ta upp den här bollen med könstillhörighet som den miljöpartistiska ledamoten spelade upp.

Herr talman! Jag yrkar inledningsvis bifall till reservation 12. Sedan ska jag förklara varför jag gör det och varför jag anser att detta är en fråga som är mycket viktig. Tyvärr är det i den allmänna debatten en undangömd fråga. När den diskuteras försöker förespråkarna för så kallat självbestämmande blanda bort korten. Det har vi hört ett väldigt bra exempel på i kammaren här i dag från Miljöpartiet. Det gjordes väldigt skickligt och erfaret. Ledamoten kan frågorna och vet precis hur rökridåerna ska läggas för att man ska slippa svara på de riktiga frågorna. Men jag kommer till det.

För ett år sedan tog vi ett mycket olyckligt beslut här i riksdagen. Vi beslutade om en ny lag som i princip gör det möjligt att välja vilket kön man har – om man är man eller kvinna, om man är herr eller fru talman. Beslutet riskerar att skapa många olika problem. Det fanns många och tunga argument emot beslutet, men bara få och svaga argument för. Om riksdagen skulle bifalla reservation 12 skulle man kunna beträda en väg tillbaka från ett olyckligt beslut. Bland de ledamöter som röstade för den nya lagen fanns det olika bevekelsegrunder och resonemang. Det var naturligtvis på samma sätt bland de ledamöter som röstade emot. Jag röstade emot, och jag ska förklara varför. Det är mina uppfattningar jag talar om. Jag talar inte för alla som röstade som jag.

Det första skälet att rösta emot den nya lagstiftning som beslutades för ett år sedan – det är bland annat det här som ledamoten från Miljöpartiet försöker ”dimma bort” – är att den bygger på en felaktig uppfattning om världen. Den är felaktig på grund av hur världen ser ut när vi studerar den på ett rationellt och vetenskapligt sätt. Det tror jag faktiskt att vi som röstade emot kan vara ganska överens om. Man kan inte välja kön. Vi tillhör det kön vi föds till, och det kön vi föds till är också det kön vi har när vi dör. Det är obestridliga fakta. Det går inte att välja kön.

Enligt min erfarenhet kan man inte heller välja sexuell läggning. Jag har inte lika stark biologisk argumentation för det. Men jag är övertygad om att man inte kan det.

Min erfarenhet bygger jag på samtal med människor av olika sexuell läggning. Det är ingenting som man har valt. Jag har i varje fall inte träffat någon som säger sig ha valt det. Det kanske finns. Jag är inte riktigt lika stenhård på den punkten som när det gäller att man inte kan välja kön.

Jag är född som pojke, man, och jag är heterosexuell. Det är så. Jag har inte valt det. Jag ska återkomma till det här med sexuell läggning lite senare i mitt anförande.

Det förekommer många konstiga påståenden i den här debatten. Det kan jag hålla med om. Ett av dem är att man skulle vara född i fel kropp. Det är inte heller möjligt. Det finns en kropp och inte något rätt eller fel. Man kan av olika skäl vara missnöjd med den kropp som man fick sig tilldelad. Men det är något helt annat.

Bland dem som röstade för den nya lagen fanns det de som tror att man inte bara kan välja kön. Det finns dessutom många kön att välja på. Det är naturligtvis inte heller sant. När jag berättar för människor utanför det här huset att det finns riksdagsledamöter som tror att man kan välja kön skrattar de flesta lite misstroget.

När jag berättar att det dessutom finns ledamöter som tror att det finns många kön att välja på, då slutar de flesta att skratta, skakar på huvudet och undrar: Vad håller ni egentligen på med där? Har ni inget viktigt att syssla med? Finns det inga verkliga problem att lösa?

Det här är kanske en förklaring till att vi kunde hamna så här fel i frågan. Även de som egentligen inte tror på att kön är något man kan välja tycker inte att frågan är viktig, och då bryr de sig inte. Det är naturligtvis en spekulation från min sida. Men jag tror att det kan vara en orsak till att vi har hamnat så fel.

Herr talman! Att vi har en lagstiftning som grundar sig på tro och inte på vetande, som grundar sig på vanföreställning och inte på vetenskap, är naturligtvis skäl nog för att inte genomföra en sådan lagstiftning.

Herr talman! Men det finns andra tunga argument mot den lag som antogs för ett år sedan och som om ingenting görs kommer att träda i kraft den 1 juli i år.

Det finns en orsak till att den samlade svenska kvinnorörelsen kämpade emot denna lagstiftning och en massa orimliga företeelser i samhället som visserligen inte ingår i lagstiftningen men som grundar sig på samma vanföreställningar och som drivs av samma grupper och personer. Det är grupper som skickligt arbetat med påverkansarbete och kommit väldigt långt i att förändra samhället enligt sin på tro och vanföreställningar grundade uppfattning.

Själv snubblade jag på den här frågan när jag i sociala medier noterade en märklig debatt. Den handlade om att man i vården skulle undvika ordet kvinna. Det var faktiskt en partikamrat till mig som röt ifrån och pekade på det orimliga i att sluta kalla kvinnor för kvinnor.

Det resulterade i en hatkampanj som förvånade mig både för dess styrka och för dess orimlighet i sak. Jag försökte förstå vad som höll på att hända och insåg att man under radarn var på väg att genomföra en samhällsförändring som få ville ha och som inte debatterades offentligt. Det var naturligtvis skickligt jobbat, men inte desto mindre obehagligt.

Den som hade invändningar skulle tystas och utsättas för smutskastning. Många tystnade, men kvinnorörelsen, som såg vad som stod på spel, kämpade emot. Det som kvinnorörelsen såg var ju naturligtvis att om begreppet kvinna gröps ur försvåras jämställdhetsarbetet. Utan kvinnor ingen kvinnorörelse. Det är också därför som det företrädesvis är kvinnor som kämpar emot.

Det är jämställdheten på alla plan i samhället som hotas. Ekonomiskt, politiskt och idrottsligt inflytande i alla dess former för kvinnor hotas. För kvinnorörelsen är en samhällsanalys baserad på förståelsen av könsmaktsordningen helt central. Det är inte konstigare än att det för arbetarrörelsen är helt centralt att ha en klassanalys för att förstå hur samhället fungerar, eller för den delen att vara väldigt noggrann med arbetstagarbegreppet. Det är helt centrala begrepp för arbetarrörelsen på samma sätt som kön är centrala begrepp för kvinnorörelsen.

Männen kan skratta hela vägen till banken, styrelserummet eller prispallen. Det är inte manliga boxare som protesterar hos IOK när de upptäcker att de lottats mot fyra kvinnor på vägen till guldmedaljen. Det är kvinnor som upplever obehag när deras utrymmen, som till exempel omklädningsrum, inte upplevs som säkra. Det är kvinnor som känner sig hotade om de tvingas duscha med män. Det är också bara kvinnor som hamnat i rättstvister när de ifrågasatt att detta förekommer.

Att könsmaktsordningen är biologi är inte någonting man komma runt genom att låta människor välja något som inte går att välja. Det är så självklart att det känns märkligt att behöva säga det. Det är ännu märkligare att det ifrågasätts här i Sveriges riksdag.

Jag har inte läst domen från Högsta domstolen i London som togs upp här tidigare i debatten. Men jag kan i nyhetsrapporteringen konstatera att det är kvinnor som jublar. Frågan har gällt att definiera vem som är kvinna. Hur hamnade vi där?

Svaret från Högsta domstolen i London är att kön bestäms vid födseln. I Storbritannien har man låtit gammal kunskap bli ny, och så har man lämnat vidskepligheten bakom sig.

Hur kunde man hamna där? Hur hamnar man i en situation där Högsta domstolen i London ska rättsligt pröva vem som är kvinna?

Den utveckling som ledde fram till det olyckliga beslutet som vi fattade den 17 april förra året hotar flickor och kvinnor, herr talman, och nota bene flickor och kvinnor oberoende av deras sexuella läggning. Alla flickor och kvinnor hotas av denna utveckling. För att tillfredsställa en liten grupp män slänger man halva mänskligheten under bussen.

Men det finns fler tunga argument mot det beslut som togs för ett år sedan och som borde rivas upp så fort som möjligt. De första att drabbas är som sagt flickor och kvinnor, oavsett sexuell läggning. Men det är något som uppmärksammats för lite, tror jag. De som står på tur att drabbas, tror jag, är alla hbt-plus-personer oavsett kön.

Först och främst: När det går upp för allmänheten vad som är på gång är risken stor att det uppenbart orimliga i trosföreställningen om vad kön är kommer att leda till en backlash för hela hbt-plus-kollektivet och kan användas för att ta tillbaka många decenniers viktiga framsteg för allas lika värde och för den självklara rätten att älska vem man vill. Det är en stor risk som hbt-rörelsen tar.

Den andra uppenbara risken är att om det går att hävda att kön är någonting man kan välja är det naturligtvis mycket lättare att hävda att sexuell läggning är något som man kan välja. Kan du välja kommer det alltid att finnas någon som tycker att du gjort fel val. För att tillfredsställa en liten grupp män slänger man hela hbt-plus-kollektivet under bussen. Det är en väldigt stor risk man tar.

Det finns ytterligare argument för varför denna utveckling är farlig. Det är en utveckling som undergräver demokratin. Jag hör till dem som anser att folkrörelserna är en viktig del av den svenska demokratin. Men som det uppmärksammades i en ledare i Expressen häromdagen har medlemsengagemanget i folkrörelserna minskat så kraftigt att små välorganiserade grupper kan ta över och driva ett extremt påverkansarbete med gamla organisationers goda renommé och rykte.

Vem ifrågasätter Amnesty International? Det vet väl alla att de är på den goda sidan. Vem ser att en organisation som bildades för att stödja politiska fångar och arbeta för att man inte skulle fängslas för sina åsikter nu arbetar för att skapa politiska fångar, kvinnor som slåss för sina rättigheter?

Sedan några ord till hbt-rörelsen. Jag tror att det är dags för lite självrannsakan. Var det hit ni ville? Ni borde göra upp med patriarkala strukturer. Ni reflekterar inte ens över att ni utser Agnes Wold till er största fiende.

Antingen har ni tappat det helt, eller så har ni uppnått alla era mål och kan lägga ned verksamheten. Om ni inte har större problem än Agnes Wold har ni inga problem. Agnes Wold står naturligtvis upp för allas lika värde och allas rätt att älska vem man vill. Det gör jag också.

Jag tar gärna emot utmärkelsen Rosa tisteln. Den är nu blivit någon sort hedersutnämning för den som orkar stå upp för sunt förnuft och allas lika värde. Jag tar emot den med stolthet. Var det så ni tänkte att det skulle bli?

Erfarenheterna från vår omvärld pekar på att den utveckling som den olyckliga lagstiftningen är ett resultat av fortsätter. Det kommer att ställas krav på att legalisera surrogatmödraskap och så vidare – allt i någon sorts tokliberal valfrihetsextremistisk ideologisk anda.

Ett av de få och svaga argumenten för det olyckliga beslutet den 17 april förra året var att man skulle förbättra situationen för barn och unga med psykiska problem. Tyvärr talar allt för att det är tvärtom. Det finns inga vetenskapliga belägg för att unga med identitetsproblem och psykiska diagnoser skulle må bättre av att man bara bekräftar deras diagnoser.

Det är också viktigt att komma ihåg att vårdskandalen med behandlingen av barn och unga inträffade med den nuvarande lagstiftningen. Det är alltså ingen fråga som har med det här att göra, utan det är en separat fråga. Och det är naturligtvis en stor tragedi. Däremot är det viktigt att komma ihåg att denna vårdskandal inträffade som ett resultat av samma vridna verklighetsuppfattning som ledde fram till det olyckliga beslutet den 17 april förra året.

För tydlighetens skull och med tanke på de replikskiften som har varit här tänker jag vara väldigt tydlig med att jag tycker att den nuvarande lagstiftningen, som gör det möjligt för vuxna att byta juridiskt kön efter en noggrann utredning och efter ett myndighetsbeslut, är bra. Det är en rimlig balans mellan samhällets behov av ordning och reda och en liten grupp individers speciella behov.

Det här kan dock aldrig vara en valfrihetfråga, för då går vi helt vilse. Och det är det vi är på väg att göra med den nya lagstiftningen. Man väljer inte föräldrar, kropp, ålder eller kön. Det är sådant som man bara får acceptera.

Alla ska bli behandlade med respekt; det är en annan sak. Att man får älska vem man vill är för mig en självklarhet. Att man har rätt att tro på att man lider av elallergi eller är född i fel kropp är en sak. Men att samhället ska underordna sig den tron är en annan. När WHO, Strålsäkerhetsmyndigheten eller Socialstyrelsen inte hittar några vetenskapliga belägg för elallergi beror det inte på att de saknar respekt för de människor som anser sig lida av det. Det beror på att de tar sitt samhällsansvar.

Det hade varit vansinne om myndigheter och lagstiftare hade underordnat sig vanföreställningar. Man kan tänka sig en situation där Folkhälsomyndigheten hade haft ett gäng antivaxxare i ledningen under pandemin. Det kanske hade varit respektfullt mot antivaxxarna men förödande för vårt samhälle.

Det är okej, herr talman, att tro att jorden skapades för 6 000 år sedan – det har vi exempel på i den här kammaren. Men om myndigheter, skolverk, högskolor och universitet accepterade detta i sin verksamhet och om vi lagstiftare stiftade lagar utifrån sådana uppfattningar skulle det bli samhällsfarligt.

Jag ser fram emot en debatt om de här frågorna med er som anser att man kan välja kön. Visa upp era bästa argument – ni som tror att det finns många kön att välja på! Begär gärna replik på mig nu och förklara det för mig och era väljare så att vi förstår! Det är nyttigt med debatt, och jag tror att den här frågan behöver debatteras mycket mer och mycket mer offentligt. Det behövs möjligheter att blåsa bort rökridåer.

Anf. 154 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Jag satt och väntade ganska länge på att få höra vilket av mina inlägg som ledamoten ansåg vara rena galenskaper. Jag förstår att ledamoten menar att det är rena galenskaper, men jag fick liksom inte riktigt något exempel.

Jag har till exempel inte hört någon i den här diskussionen använda formuleringen att man tror att man kan födas i fel kropp. Jag har inte sagt det, och jag har inte hört någon annan säga det heller.

När det gäller diskussionen om att välja kön och när ledamoten uttrycker sig så som han gjorde nu kan jag inte tolka det på något annat sätt än att han anser att könsidentitet inte finns. Det är ju det vi pratar om. Det är inte att välja kön i betydelsen att jag skulle tro att det är möjligt att byta ut varenda cell i en kropp eller någonting sådant. Det handlar inte om att jag helt plötsligt kan få spermier i stället för ägg, som jag föddes med.

Det är inte det som diskussionen handlar om, utan den handlar just om huruvida vi tror att könsidentitet finns och om vi tänker att det ska respekteras eller inte. Det är ingenting som dök upp i den här kammaren förra våren, utan detta är som sagt svensk lagstiftning som har funnits ganska länge. År 2009 kom den diskrimineringsgrund som handlar specifikt om andra transpersoner än dem som ofta kallas transsexuella. De har varit inkluderade tidigare i diskrimineringsgrunden.

Jag tycker att det är ovärdigt att prata om vanföreställningar. Den enda vanföreställning jag har hört ledamoten tala om är föreställningen att man tror att könsidentitet finns, det vill säga att transpersoner finns.

Jag tror att transpersoner finns. Jag tror också att män och kvinnor finns. Det är ingen motsättning här. Jag är kvinna, till exempel. Jag föddes som flicka och är kvinna nu. Det är inga konstigheter med det. Jag uppfattar ledamoten som man – rätta mig gärna! Herr talmannen uppfattar jag också som man. Det är inga konstigheter. Det är för mig jättesvårt att förstå vari den konflikt ligger som leder till de hårda orden.

(Applåder)

Patrik Björck (S)

Anf. 155 Patrik Björck (S)

Herr talman! Jag tackar särskilt för att Miljöpartiets ledamot begärde replik. Men nej, jag tror inte att jag kallade ledamoten från Miljöpartiet för galen eller något sådant. Jag sa att ledamoten från Miljöpartiet var ett exempel på hur man sprider ut rökridåer när man diskuterar de här frågorna. Det tycker jag är lite annorlunda.

Sedan sa jag att det finns mycket galenskap i den här debatten, och då menar jag inte specifikt den här debatten utan den stora samhällsdebatten. Det förekommer också i den stora samhällsdebatten diskussioner om att man föds i fel kropp och så vidare. Det var inget citat av någon som deltar här.

Däremot anklagade – så kan man möjligen uttrycka det – jag ledamoten från Miljöpartiet för att sprida dimridåer. Det handlar om att försöka låtsas som att det inte handlar om biologi. Det är trots allt så att själva definitionen av man och kvinna är biologi. Sedan får man naturligtvis ha identiteter, uppfattningar eller olika sätt att leva. Man kan älska vem man vill och leva sitt liv hur man vill.

Men vi måste ändå någonstans ha lite ordning och reda i det här samhället. Då måste den som byter kön göra det under reglerade former. Precis som ledamoten säger, herr talman, har man kunnat göra det i Sverige under lång tid. Vi hade ett sätt att göra det under reglerade former som har moderniserats under tiden. Det infördes 1972 och har alltså moderniserats flera gånger. Det är mycket möjligt att man hade kunnat se över den lagstiftningen och skruva lite i den.

Det som blir helt fel är när det blir ett så kallat självbestämmande. Den här lagstiftningen är så snubblande nära ett självbestämmande att den så kallade lilla spärren som finns kvar är näst intill ingenting värd. Det är om man själv kan välja som det blir fel. Det är det som jag starkt vänder mig mot. Det är då jämställdhetsarbetet och kvinnorörelsens arbete försvåras starkt.