Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Polisfrågor

Betänkande 2025/26:JuU16

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
15 april 2026

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Polisfrågor(pdf, 735 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2025/26:16 Polisfrågor

Beslut

Nej till motioner om polisfrågor (JuU16)

Riksdagen sa nej till 215 förslag i motioner från den allmänna motionstiden 2025 som handlar om polisfrågor.

Förslagen handlar bland annat om polisens uppdrag och mål, hur polisen är organiserad, prioritering av olika typer av brott och polisens befogenheter och arbetsmetoder.

Riksdagen hänvisar bland annat till pågående utrednings- och beredningsarbete.

Utskottets förslag till beslut
Avslag på samtliga motionsyrkanden.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 132

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2026-03-19
Justering: 2026-03-26
Trycklov: 2026-03-26
Reservationer: 20
Betänkande 2025/26:JuU16

Alla beredningar i utskottet

2026-02-19, 2026-03-19

Nej till motioner om polisfrågor (JuU16)

Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger nej till 215 förslag i motioner från den allmänna motionstiden 2025 som handlar om polisfrågor.

Förslagen handlar bland annat om polisens uppdrag och mål, hur polisen är organiserad, prioritering av olika typer av brott och polisens befogenheter och arbetsmetoder.

Utskottet hänvisar bland annat till pågående utrednings- och beredningsarbete.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Bordläggning: 2026-04-13
Debatt i kammaren: 2026-04-14
Stillbild från Debatt om förslag 2025/26:JuU16, Polisfrågor

Debatt om förslag 2025/26:JuU16

Webb-tv: Polisfrågor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Mats Hellhoff (SD)
Anf. 74 Mats Hellhoff (SD)

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Det betänkande vi debatterar i dag är omfattande och innehåller en mängd olika områden inom ämnet polisfrågor. Då tiden knappast kommer att räcka till för att beröra alla områden tänker jag begränsa mig till några få.

Herr talman! Jag vill återge ett stycke ur Länsstyrelsen i Stockholms läns rapport om polisen från 1993. Där står: Jag är övertygad om att en avgörande förändring sker den dag då poliser inte bara dyker upp som tillfälliga besökare utan också kliver ur polisbilarna, skaffar sig lokal på platsen, stannar för gott och blir en naturlig del i lokalsamhället.

Rapporten, eller utredningen om man så vill, gjordes av Olof Egerstedt. Även citatet är hans. Detta är den vision som i stort låg till grund för den så kallade närpolisreformen, som genomfördes i mitten av 90talet. Jag konstaterar att detta fortfarande i dag bara är en vision.

Herr talman! Vad ska polisen göra? Bekämpa brott såklart, säger de flesta, och detta menar jag att polisen nu gör bättre och bättre tack vare att regeringen och Sverigedemokraterna genom en mängd åtgärder stärkt polisens möjligheter att fullgöra sitt uppdrag.

Polismyndigheten har de senaste åren fått både resurser och nya verktyg för att bland annat bekämpa och förebygga den organiserade brottsligheten i en omfattning som vi inte sett tidigare. Vi ser till exempel att antalet skjutningar i den offentliga miljön minskat kraftigt och att uppklaringen av den typen av brott ökat markant. Vi ser att brottslingar och gängkriminella frihetsberövas och lagförs oavsett var i världen de befinner sig. Här har svensk polis tagit flera stora steg framåt i det internationella samarbetet, med tydliga positiva resultat.

Kampen mot den organiserade brottsligheten är dock inte på långa vägar vunnen, och den får inte heller vinnas på bekostnad av kampen mot den brottslighet som företrädesvis drabbar gemene man: tillgreppsbrott och bedrägerier. Här har polisen fortfarande lång väg att gå innan man når tillfredsställande uppklaringssiffror. En del i detta ligger i det förebyggande arbetet, och en del av det förebyggande arbetet ligger i en ökad synlighet ute bland människor och inte minst på våra vägar. För att kunna öka synligheten krävs dock en ökad numerär. Vi behöver helt enkelt fler poliser.

Herr talman! Hur många poliser ska det finnas i Sverige? Hur många poliser måste vi anställa för att uppnå det ena eller det andra målet i absoluta tal eller i jämförelse med andra europeiska länder? Måste man verkligen vara polisutbildad för att utföra polisarbete?

När jag för tio år sedan, 2016, räknade på behovet av poliser jämfört med hur det såg ut 1975 baserat på befolkningens storlek, antalet poliser och antalet anmälda brott kom jag fram till att vi skulle behöva ytterligare 15 000 poliser för att uppnå samma förhållanden som rådde 40 år tidigare. Sedan dess har antalet poliser ökat med cirka 5 000, och min bestämda uppfattning är därför att vi behöver anställa fler. Hur många fler och vilken jämförelse vi eventuellt ska använda kan man ha olika uppfattning om.

Herr talman! Det är ingen lätt uppgift att rekrytera, utbilda och utlokalisera poliser i rätt mängd och till rätt ställen. Svårigheterna lockar till enkla lösningar, som till exempel att i stället för att rekrytera poliser nöja sig med att rekrytera polisanställda. Det är mycket enklare, mycket billigare och går mycket snabbare, för de behöver ju ingen lång och dyr polisutbildning. De kan i stället snabbt sättas in i tjänst och jobba där fram tills att utbildade poliser kan överta deras arbetsuppgifter – alltså tills de kan ersättas av poliser.

Det är ju ett tankesätt som antyder att poliser egentligen inte behöver den långa dyra utbildningen. I praktiken innebär 10 000 polisanställda att vi inte skulle behöva utbilda och anställa en enda polis, utan vi skulle kunna uppnå den siffran genom att anställa civila som efter en kort utbildning ska göra polisarbete.

Det finns givetvis en mängd arbetsuppgifter i polisorganisationen som inte kräver polisutbildning och som bättre utförs av civilanställda i olika befattningar. Det finns också ett behov av personal med kunskaper utanför det rent polisiära spektrumet, som till exempel tekniskt och analytiskt kunnig personal som bidrar med spetskompetens i brottsbekämpningen.

Ett annat sätt att snabba på processen och öka takten i rekrytering och utbildning är att sänka intagningskraven till polisutbildningen. Om det visar sig att någon del i antagningsprocessen är ett problem för någon speciell grupp kan man alltid sänka kraven i den delen eller ta bort momentet helt och hållet. På så sätt kan man pressa in så många individer som systemet tillåter genom polisutbildningen och ut i verksamheten.

Jag tror inte på någon av dessa metoder för att öka antalet poliser eller intresset för polisyrket. I stället är jag övertygad om att bra lönesättning och ekonomiska reformer av det slag som regeringen och Sverigedemokraterna nu genomför, till exempel i form av betald utbildning, är det som kommer att locka rätt individer till polisyrket. Man kommer då att kunna rekrytera dem som även om kraven skulle höjas tar sig igenom polisutbildningen utan problem, och de blir då stabila medarbetare i den svenska poliskåren.

Herr talman! I mina ögon är polisyrket bland de finaste yrken man kan ha i vårt samhälle. Det är polisen – och poliser – som står mellan oss och dem som inte vill oss väl och som står mellan vår demokrati och dem som vill ha något annat. Det är polisen – och poliser – som varje dag, dygnet runt, under årets alla dagar försvarar det samhälle de flesta av oss bär och bidrar till. Det är därför vårt ansvar att se till att förutsättningarna för att göra det arbetet är de allra bästa.

(Applåder)

Petter Löberg (S)
Anf. 75 Petter Löberg (S)

Herr talman! Det var ett balanserat och bra inlägg från Mats, känner jag.

Inledningsvis har vi i Socialdemokraterna en hel hop reservationer i detta betänkande. För tids vinnande, som det heter, yrkar jag dock bifall endast till reservation nummer 1, som handlar om att vi vill införa en tydlig och bra princip om att vi för varje krona vi lägger på den hårda, repressiva sidan ska lägga lika mycket på det förebyggande arbetet. Det är naturligtvis punkt 1 bland reservationerna av en tillfällighet, men det är också det kanske viktigaste grundläggande förslag som vi socialdemokrater lägger fram inom rättspolitiken. Krona för krona, helt enkelt – det genomsyrar allt arbete som vi gör på det rättspolitiska området.

Jag ska i detta anförande kanske framför allt lägga fokus på den lokala polisnärvaron. Det handlar egentligen om mycket mer än det som får plats i den offentliga kriminalpolitiska debatten, upplever jag. Här i kammaren har vi ofta varit rörande överens om detta, men jag tycker att vi bör påminna varandra.

Det talas oftast om antalet poliser i stort, och antalet spelar naturligtvis stor roll. Men för människor i vardagen handlar det inte bara om organisationsscheman och Excelark, utan det handlar om hur dessa människor finns i organisationen i vårt land och i praktiken – om polisen är synlig, om polisen känner de områden man verkar inom, om polisen känner människorna och, kanske allra främst, om människorna känner polisen. Det handlar om den relationen; det är där den långsiktiga tryggheten trots allt byggs i vårt samhälle.

En polis som är lokalt närvarande ser sådant som annars missas. Man ser vilka platser som håller på att förändras i närtid, inte bara genom ett stickprov eller en rondering med bil, kort och snabbt och med olika människor varje gång. Du behöver kontinuitet, och du behöver långsiktighet.

Man ser också på individnivå vilka ungdomar som är på väg in i kriminalitet. Man kan möta de butiksägare som dagligen upplever hot i sin vardag, på stadsdelstorget. Man kan också notera när öppen droghandel ökar i ett närområde – eller kanske minskar, som vi kan se inte minst i Stockholm där antalet öppna drogscener minskar dramatiskt, vilket är oerhört glädjande.

När man är lokalt arbetande polis märker man också när människor slutar prata med polisen – när de slutar ringa när de är utsatta för brott eller ser något som händer. Det är i grund och botten detta lokal polisnärvaro handlar om. Det handlar inte bara om att rycka ut när något redan har hänt. Det handlar om att förhindra, innan det händer.

Detta är naturligtvis självklarheter, men i grund och botten handlar det om något som vi i politiken måste utöva ett starkt tryck för. När vi i politiken orkar ha det kommer det också att ge återbäring i organisationen – det är jag helt övertygad om.

Lokal närvaro är inte nostalgi. Ibland kan vi prata om våra gamla favoriter, som kvarterspoliserna. Jag har gjort det i kammaren flera gånger och nämnt Conny och Lasse hemma på Hässleholmen i Borås, som betydde mycket för mitt område under min uppväxt. Hässleholmen är ett av de särskilt utsatta områdena i vårt land, som ni kanske känner till.

Men nostalgi i all ära – i grund och botten handlar det om en arbetsmetod och ett förhållningssätt som jag tror att vi har mycket att lära av, även 40 år senare. Vi behöver självklart ha en polis som klarar de grova, komplexa, nationella och internationella problembilderna. Men vi får inte bara fokusera på spetsförmågor, även om det ibland i allra högsta grad är det som krävs.

Den lokala polisen är en bro mellan rättsstaten och det sociala förebyggande arbetet, inte minst – den konkreta samverkan som sker mellan skola, socialtjänst, polis och fritid. Där får vi inte dra oss tillbaka.

Jag kan notera att vi de senaste åren, under SD-regeringens vakt, har kunnat läsa om att polisstation efter polisstation stänger i vårt avlånga land. Man ändrar beteckning på dem, och öppettiderna förändras – från fem dagar i veckan till bara några timmar i veckan. Du kan ha en polisskylt där, men i praktiken finns det ingen polisstation kvar. Det kan fortfarande till och med vara lika många poliser som jobbar inne i huset och befinner sig i kommunens område, men i grund och botten lämnar man helt enkelt walkover i kontakten med medborgarna.

Den statliga närvaron dras tillbaka på många fronter. Vi kan nämna här att vi har stängt polisstationer i Olofström, Sölvesborg, Rättvik, Hallstavik, Leksand och Vansbro. Det är många ställen i Dalarna – jag ser på Ulrika och Lars här i kammaren.

Socialdemokratins svar har varit ett moratorium. Det krävde vi i Almedalen, och vi följer upp det i dagens betänkande. Vi måste sätta stopp för detta. Jag har glädjande nog också hört att Petra Lundh har haft samma uppfattning; hon är också orolig för att hennes egen myndighet har gått åt det hållet. Det får vara slut med detta nu, helt enkelt.

Det handlar inte bara om polisstationer, ska sägas. Vi har sett en drakonisk nedskärning när det gäller servicekontor i vårt land. Det rör sig då om ett annat utskott och en annan ministär, men listan över orter som har blivit av med sin statliga närvaro när det gäller Försäkringskassan, skattekontor och Arbetsförmedlingen, inte minst, är lång. Det är Ånge, Tranås, Trelleborg, Piteå, Ludvika, Sandviken, Östhammar, Arvika, Kungälv, Landskrona, Lindesberg och många andra platser. Den listan är oerhört lång, och det ser ut att fortsätta på samma sätt även nästa år.

Varför gör man detta? Varför stänger man polisstationer med lokal närvaro? Varför stänger man statliga myndigheter i vårt avlånga land? Det blir bakläxa för SD-regeringen när det gäller detta. Ska man ha en samhällsgemenskap bör det baske mig också vara lite action in the house. Det kan inte bara vara vackra ord om att hela Sverige ska leva. Det måste finnas någonting konkret också.

Lite kortfattat om två andra reservationer som vi har.

Den ena handlar om ekonomisk brottslighet, som vi behöver ha ett starkt fokus på. Här handlar det om bolag, falska fakturor, penningtvätt och avancerade upplägg. Det handlar om fotbollsagenter som är oseriösa. Och det handlar om en ekobrottsmyndighet som just nu känns lite svajig när det gäller förtroendet. Vi behöver markera att Ekobrottsmyndigheten är ett av våra vassaste redskap för just detta.

Det andra som vi socialdemokrater har drivit i det här betänkandet handlar om uppdrag gällande kriminalitet som läggs ut via kontaktannonser riktade mot framför allt väldigt unga människor – crime as a service, som ni alla har hört talas om. Vi kräver att man från polisens sida ska ha möjlighet att ta ned dessa annonser, på samma sätt som inom terrorlagstiftningen, för övrigt.

Avslutningsvis vill jag göra en liten valsummering, ett klassiskt val-statement. Vi behöver lite ideologi här också, känner jag, herr talman; det mår vi aldrig dåligt av.

Vi socialdemokrater tänker aldrig backa i kampen mot kriminaliteten. Det är väldigt tydligt. Vi är inte på studiebesök när vi åker ut till de så kallade särskilt utsatta områdena. Vi gör inte som den liberala ministern gjorde för ett par år sedan, som hade skyddsväst och tog selfier med den på sig när han åkte ut till en förort. Det är där vi har våra S-föreningar och vår verksamhet. Vi känner människorna i de här förorterna. Det är våra förorter. Jag är själv född i en sådan förort, för övrigt. Att springa runt med skyddsväst och ta selfier där om man är minister i en SD-regering är inget annat än skamligt. Nu är han ju inte kvar längre, som tur är.

Med detta sagt är det också viktigt att vi inte dras med i den förenklande och delvis fördummande retorik som finns när det gäller rättspolitiken och hela dagens politiska samtal, för övrigt.

Jag tänker ofta på hur vi egentligen har hamnat där. Vad kommer man att tänka om oss i kammaren när man blickar tillbaka på vår tid om 20 år? Vi riksdagsledamöter ser en liten glimma av ljus genom att få ha det finaste uppdrag man kan ha i vårt land. Har vi kanske skäl att känna skuld lite till mans? Ja. Vi lyckades inte ge trygghet och framtidstro åt alla, kommer man kanske att tänka. Vi lät kriminaliteten bita sig fast och segregationen gå långt i vårt samhälle. Vi satsade inte på hela lösningen. Vi lutade oss mycket mot repression men lade inte samma kraft på att stoppa nyrekryteringen – vi klarade inte den balansakten. Vi klarade inte heller balansakten mellan behovet av effektivitet i rättskedjan och de krav på rättssäkerhet och rättsstatliga principer som vårt samhälle vilar på. Vi hittade inte balanspunkten. Det är kanske det vi kommer att dömas för i framtiden, när vi är borta.

Det är också så att politiken ofta valt utspel, pressträffar och taktiska manövrer i stället för att sätta sig ned vid ett bord och prata om lösningar. Jag saknar de partiöverskridande kommittéer och utredningar som vi haft under tidigare mandatperioder då jag suttit i riksdagen, i mångt och mycket av parlamentariska skäl. Man satt i långa utredningar tillsammans med de andra partierna och mejslade fram bra förslag för Sveriges bästa. Detta är totalt osynligt i dag. Finns inte det behovet av samtal längre? Om vi vinner valet hoppas jag att vi orkar bjuda in er från den blivande oppositionen till samtal på ett sätt som ni inte riktigt har orkat under de senaste åren.

Herr talman! Jag är lite långrandig, men nu har jag bara tre rader kvar i mitt manus. Jag vill återkomma till det jag avslutade mitt anförande med i förra årets betänkandedebatt. Mest av allt borde vi ha en hel del ångest för att vi tillät ett samhälle formas där klyftorna växte och människorna lämnades bakom. Det är där roten till skulden ligger – ingen annanstans.

(Applåder)

Torsten Elofsson (KD)
Anf. 76 Torsten Elofsson (KD)

Herr talman! Jag tackar Petter Löberg för ett intressant anförande. Jag hade från början inte tänkt begära replik, men jag blev lite intresserad när Petter Löberg nämnde att för varje krona som går till repressiv verksamhet ska en krona gå till förebyggande verksamhet. Det låter ju bra, kan man tycka. Men brottsförebyggande verksamhet är egentligen ett ganska vitt och brett begrepp. Vad är brottsförebyggande? Det kan handla om trygga familjer. Det kan handla om socialtjänst och skola. Det kan handla om en väldig massa saker. Är det polisen som ska arbeta brottsförebyggande? Hur ska de här kronorna användas? Hur har ni tänkt att de ska fördelas för att man ska uppnå det här? Det är min första fundering.

Petter Löberg känner till min bakgrund – jag har jobbat som polis i Malmö i ungefär 40 år. De senaste 30 åren har man hela tiden pratat om brottsförebyggande verksamhet – det primära är att vi måste jobba brottsförebyggande och se till att brott inte inträffar. Så är det självklart – det vill ju alla. Men jag tror att Petter Löberg håller med om att resultaten är ganska nedslående. Hade vi lyckats med det brottsförebyggande arbetet för 30 år sedan hade vi inte stått här i dag och diskuterat gängvåld, organiserad brottslighet och unga människor som begår grova våldsbrott och sådana saker.

Hur har Socialdemokraterna och Petter Löberg tänkt att de här kronorna ska fördelas och användas?

Petter Löberg (S)
Anf. 77 Petter Löberg (S)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Elofsson för väldigt fina frågor. Jag funderar mycket på detta. För några år sedan – det är väl sju år sedan nu – införde vi det första brottsförebyggande programmet i Sverige på över 25 år. Det var en pappersprodukt. Det var jag som tog den till kammaren och lade den här, och vi röstade igenom den med ganska bred majoritet. Jag tror att det var bra att vi gjorde det – för att synliggöra vad som behövde göras. Men så skulle man resurssätta det brottsförebyggande programmet. Då blev det inte mer än en samordnare på länsstyrelsen. Det kändes inte direkt som action in the house.

När vi pratar om brottsförebyggande arbete – vi har följt upp detta i våra budgetmotioner de senaste åren – handlar det om enormt kraftfulla insatser inom arbetsmarknadspolitiken. Jag anser att det bästa brottsförebyggande arbetet är 90-dagarsgarantin. Ingen ungdom under 25 år ska gå utan studieplats, praktikplats eller arbete – ingen! Man ska söka upp dem som inte är inskrivna i de här systemen och ta reda på varför de inte är det. Så gör man i många socialdemokratiskt styrda kommuner, bland annat i min egen kommun Borås. Det kostar pengar att se till att alla ungdomar har arbete, studieplats eller praktikplats. Men det är också det bästa brottsförebyggande arbetet.

Alla ungdomar, 100 procent, ska ha sommarjobb – det finns många socialdemokratiska kommuner som har den målsättningen, liksom en och annan borgerligt styrd kommun. När det gäller satsningar som görs på skola och annat är det också så att man måste prioritera något så tråkigt som statsbidrag till kommuner och regioner. De behöver dessa bidrag för att kunna klara barn- och ungdomspsykiatrin och se till att det finns pengar till skola, fritid och arbetsmarknadsinsatser. Men i stället har man valt att sänka skatterna för de rika och dra in enorma resurser från kommuner och regioner, vilket är synd.

Torsten Elofsson (KD)
Anf. 78 Torsten Elofsson (KD)

Herr talman! Det sista var ju ett standardsvar från Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, om man säger så.

Det är väl ungefär 40 miljarder som vi lägger på Polismyndigheten. Jag kanske tolkar Petter Löberg fel på något sätt, men om jag förstår honom rätt är det då fråga om 40 miljarder till repressiv verksamhet. I så fall ska man även lägga 40 miljarder på den brottsförebyggande verksamheten. Då återstår ändå arbetsmarknadsåtgärder. Ska man även subventionera jobb med de här 40 miljarderna, eller hur är det tänkt? Det blir väldigt vagt i kanterna, tycker jag, när man pratar om det här. Polisverksamheten är väldigt konkret, och det finns en brottsförebyggande verksamhet inom polisen också. Petter Löberg var ju själv inne på det här med ökad synlighet i lokalområden och kommuner och så vidare.

Jag är fortfarande lite konfunderad över hur fördelningen ska ske. Även om man beskattar rika tror jag inte att det räcker med de där 40 miljarderna. Men jag vet inte – jag kan ha räknat fel.

Petter Löberg (S)
Anf. 79 Petter Löberg (S)

Herr talman! Ledamoten sätter naturligtvis ett bra fokus på vad man ska definiera som brottsförebyggande arbete. Till exempel har polisen genom ett omfattande arbete med bankerna sett till att internetbedrägerierna sjunkit i år, vilket är väldigt glädjande. Det är brottsförebyggande arbete. Det finansieras dock inom budgetposten för Polismyndigheten, så det skulle kunna uppfattas som repressivt. Men självklart går det att kvantifiera även detta. Det behövs då naturligtvis blickar bakåt, så att man får en tidshorisont.

I våra budgetar har vi satsat på det som vi upplever är de långsiktigt brottsförebyggande aspekterna: att se till att klara av segregationen och arbetslösheten och se till att människor klarar skolgången. Det här stämmer med all forskning och alla de internationella erfarenheter som vi i vårt utskott fått när vi varit ute och rest. Detta sägs av polisen var man än är på jorden, inte minst av den amerikanska polisen, som ju inte är känd för att vara speciellt mjuk i kanterna, om man säger så. Ni ska inte bara bygga fler fängelser, skaffa fler poliser och höja straffen, utan ni måste komma ihåg att allting handlar om skolan, sa polisen i Baltimore när vi var på resa och mötte dem. Samma sak sa polisen i Chicago och New York – satsa på skolan!

Men det måste också göras. Man gör det inte genom att bara skriva krav på olika papper. Nej, det krävs resurser för att se till att det finns fritidspedagoger som tar hand om dem som kanske inte har det så roligt hemma och att det finns bra barn- och ungdomspsykiatri för dem som har behov av att få hjälp med sitt mående och som tar ut det i form av kriminalitet. Vi vet att nästan alla kriminella mår väldigt dåligt.

Martin Melin (L)
Anf. 80 Martin Melin (L)

Herr talman! Jag har tre saker att säga. Först vill jag tacka ledamoten Löberg för att han framhåller att skolan är viktig. Jag företräder ju ett parti som också tycker så. Glädjande nog kan jag meddela att den här regeringen lägger fram den största skolbudgeten i modern tid. Vi satsar väldigt mycket på skolan, och förhoppningsvis kommer det att bära frukt framöver.

Det är två saker utöver det som jag studsar lite grann på. Först och främst vill jag berömma anförandet. Petter Löberg är min favoritsocialdemokrat i talarstolen. Jag håller med om mycket som ledamoten säger. Så var det även i dag. Fram till 3 minuter och 51 sekunder in i anförandet höll jag med om hundra procent av vad han sa. Sedan började han tala om Mats Persson och en skyddsväst.

Jag var med då. Det var jag och Mats som var ute och åkte med polisen ute i Rinkeby i Stockholm. Det var alltså inte ett besök som många ledamöter gör där man går in på en station, träffar någon polischef och får en föredragning. Vi åkte med poliser på skarpt larm.

Det var poliserna som krävde att vi hade skyddsväst. Jag har lite mer vana att bära skyddsväst och bar den under min jacka. Mats fick ha den på sig innanför kavajen. Det var poliserna som krävde det. Jag tycker inte att Mats ska beskyllas för detta.

Jag kan också meddela att Mats tog av sig skyddsvästen så fort vi klev ur polisbilen och gick runt och pratade med folk i Rinkeby. Jag tycker att han ska ha det erkännandet.

Jag har en fråga om polisstationerna, som kommer att ta mer än 30 sekunder att ställa. Ledamoten kan fundera på: Vad är det ledamoten vill att man ska kunna göra på en polisstation?

Petter Löberg (S)
Anf. 81 Petter Löberg (S)

Herr talman! ”Mats Persson är inte här och kan försvara sig”, brukar man säga. Men han var ändå minister och en offentlig person.

Jag har inga synpunkter på att han bar skyddsväst. Jag är väl medveten om varför han bar skyddsväst. Jag har själv haft skyddsväst när jag varit ute och åkt med patrull på det viset. Det ska man göra. Man ska följa de regler som finns.

Det jag reagerade mot var i första hand att han var tvungen att ta en selfie i förorten. Det blev en väldigt konstig signal med den bilden som jag tycker var olycklig. Han hade kunnat ta en bild på sig när han inte hade skyddsvästen på sig och gick runt och pratade med folk. Nu lämnar vi den frågan, och går till den kanske mer centrala frågan.

Vad ska man ha en polisstation till? Det är en viktig fråga. Många talar om inställningstider och känner störst behov av att polisen är tillgänglig när det händer något riktigt allvarligt.

Vi menar att en lokalt närvarande polis har andra värden. Man ska ha utredningsverksamhet på plats även i mindre orter och i mindre kommuner. En polisstation är inte bara en expedition.

Det är risken när man döper om dem och kallar dem för polisexpedition eller liknande. En polisstation är mer eller mindre en mekanism med utredande verksamhet, kompetenser och personkännedom om orten.

Det är det vi menar att man tappar om man regionaliserar för mycket och sätter alla utredare i de regionala centren. De behöver sitta ute i områdena där människor begår vardagsbrotten. Det gäller inte minst mängdbrottsligheten eller när vi har stöldligor på plats.

Då krävs det lokal kunskap för att utreda och lösa brotten. Det är vad vi talar om när vi talar om polisstationer. Det är inte en expedition i första hand för dem som inte har bank-id. Det behöver vi också hjälpa till med. Det är många äldre som känner sig osäkra.

För oss är en polisstation ett mycket bredare begrepp. Det ska vara en fullt bestyckad polisverksamhet.

Martin Melin (L)
Anf. 82 Martin Melin (L)

Herr talman! Jag tackar Petter Löberg för det svaret. Det var ett bra svar som förtydligar mycket.

Det verkar som att det finns en tro om att finns det en polisstation i en liten stad finns det också poliser där. Problemet är att om det finns en polisstation där sitter poliserna inne på polisstationen och håller den under bevakning, håller den öppen och så vidare.

I Stockholms innerstad innanför tullarna fanns det tolv polisstationer för 25 år sedan varav två hade öppet dygnet runt. I dag finns det två stationer. Jag tror inte ens att de är öppna, om jag ska vara ärlig.

Vad det handlar om är att i dag görs alla anmälningar digitalt. Du kan ringa och göra anmälningar. Är det akut kommer poliserna hem till dig. Detsamma gäller ute i de mindre byarna. Det är många som tror att de vill ha en polisstation för att polisen då kan komma snabbt. Men det är inte så.

Jag tackar för svaret. Vad man vill se är en lokalt förankrad polis även på utredningssidan och så vidare. Det köper jag. Det är ett bra svar.

Socialdemokraterna lade fram ett förslag om att det skulle finnas en polisstation i varje kommun. Det blir 290 polisstationer. Tänk bara på vad det kostar att hyra en polisstation. Sedan ska det vara fyra, fem poliser dygnet runt på varje. Det är orimligt.

Jag köper svaret. Jag har fått ett svar som jag är nöjd med. Det innebär att man vill ha en lokal polis som inte bara är polis ute utan att det även finns polis som kan utreda. Jag antar att jag tolkade svaret rätt.

Petter Löberg (S)
Anf. 83 Petter Löberg (S)

Herr talman! Är Martin Melin nöjd, så är jag nöjd!

(Applåder)

Charlotte Nordström (M)
Anf. 84 Charlotte Nordström (M)

Herr talman! Polisen grep misstänkta för nästan alla dödskjutningar 2025. Det finns ett enkelt sätt att mäta kriminalpolitisk framgång. Det är inte i antalet presskonferenser man har hållit, i antalet twitterinlägg man gör eller i antalet motioner som man har lagt fram. Det mäter man i att fler brottslingar fångas, att färre människor skjuts och att fler brottsoffer får upprättelse. För första gången på mycket länge pekar riktningen åt rätt håll.

Antalet skjutningar har nästan halverats. Färre människor dödas. Fler våldsdåd förhindras innan de sker. Internationella stöldligor stoppas i större omfattning än någonsin. Anmälda stölder och tillgreppsbrott har minskat mer än något tidigare år. Det är inte retorik. Det är Polismyndighetens egna siffror.

Det är inte en slump. Det är ett resultat av ett metodiskt, uthålligt och ibland svårt reformarbete. Det är resultatet av att regeringen levererar genom att ge polisen verktyg, mandat och resurser att göra sitt jobb.

Herr talman! En av de viktigaste förändringarna handlar om nya verktyg till polisen. Vi har stärkt möjligheterna att använda hemliga tvångsmedel, inte minst i det förebyggande arbetet. Det betyder att brott kan stoppas innan någon hinner trycka på avtryckaren.

Det handlar om att ligga steget före, att inte bara reagera på brott utan att förhindra. Resultaten syns: fler planerade våldsdåd stoppas i tid, och fler anstiftare lagförs.

När regeringen tillträdde hösten 2022 hade Sverige ungefär 22 000 poliser. I dag är vi uppe i dryga 25 000. Rekordmånga påbörjade polisutbildningen under 2025. Det var det högsta antalet någonsin under ett enskilt kalenderår.

Uppsala universitet öppnar en ny polisutbildning från 2027. Studielån ska kunna skrivas av för dem som väljer polisyrket. Aspirantlönerna höjdes för första gången sedan 2002. Vi bygger inte bara en större poliskår utan en mer attraktiv sådan, och det ger resultat.

Herr talman! Den kriminella ekonomin omsätter enorma summor med brottsvinster på cirka 185 miljarder. Det är pengar som finansierar vapen, narkotika och rekrytering av barn. Tar man gängens pengar, då tar man livsnerven. Därför har arbetet mot den ekonomiska brottsligheten intensifierats.

Ekobrottsmyndigheten förstärks med tydligare fokus: fler brott ska utredas, fler ska lagföras och skarpare samverkan ska ske med andra myndigheter.

Ett avgörande steg har tagits genom att etablera Finansiellt underrättelsecentrum där Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket tillsammans med privata aktörer arbetar sida vid sida för att spåra pengarna, för att slå mot vinsterna och för att göra det svårare och mindre lönsamt att vara kriminell.

Nu finns för första gången en samlad kraft som kan angripa den kriminella ekonomins blodomlopp. Tar man pengarna, då tar man också makten.

Herr talman! Vi har också sett hur kriminaliteten förändras. Gängen rekryterar barn i sociala medier med öppna annonser om uppdrag – mord och misshandel – för att sedan locka in dem i krypterade kanaler där ingen ser. Det är ett system, och det systemet ska vi slå sönder. Den digitala världen är inte ett rättsfritt rum. Den ska inte heller tillåtas att bli det.

Regeringen remitterade den 16 januari ett förslag om att ge polisen rätt att beordra plattformar att ta bort rekryteringsinnehåll inom en timme – alltså inte inom en dag eller inom en vecka, utan inom en timme. Följer inte plattformen lagen väntar sanktionsavgifter.

Regeringen arbetar nu i ett snabbspår för att kunna lägga skarpa förslag på riksdagens bord så snart som möjligt. Detta är en viktig del för att bryta nyrekryteringen. Varje barn som inte dras in i kriminalitet är en seger för individen och för hela samhället. Vi är inte naiva inför verkligheten. Vi möter den.

Herr talman! Detsamma gäller våldet mot kvinnor. Tryggheten handlar inte bara om att bekämpa gängen. Den handlar också om att skydda kvinnor i deras mest utsatta situation. Våld i nära relation sker ofta i det tysta, bakom stängda dörrar.

Polisen har stärkt sitt arbete. Fler högriskindivider identifieras, fler brott upptäcks och fler misstänkta lagförs. Detta arbete måste fortsätta, för varje kvinna som lever i rädsla i sitt eget hem är ett misslyckande för samhället. Det tänker inte vi acceptera. Männen som slår, hotar och terroriserar sina partner ska inte längre kunna gömma sig bakom hemmets väggar.

När de preventiva hemliga tvångsmedlen infördes mot gängen var det ett historiskt genombrott. Avlyssning, läsning av meddelanden och teknisk utrustning är verktyg som räddar liv och som ger rättsväsendet möjlighet att förhindra gängbrott innan de begås.

Regeringen har nu tillsatt en utredning som utreder möjligheten att använda samma verktyg mot mäns systematiska våld mot kvinnor i nära relationer. Samma logik som räddat liv i gängkriminaliteten ska tillämpas för att rädda de kvinnor som lever i vardaglig terror i sina hem.

Herr talman! Trygghet byggs inte bara med lagar; den byggs också i människans vardag. Den byggs av en polis som syns, som finns nära och som bygger relationer. Vi ser nu fler poliser som arbetar i yttre tjänst och en lokal närvaro som prioriteras igen. I samverkan med kommuner, näringsliv och föreningar kan de bedriva ett förebyggande arbete som gör skillnad och som är smidigt och effektivt mot såväl mindre som större brottsutmaningar.

En sådan trygghetsskapande insats gör verkligen skillnad på små orter såväl som i större städer. Det är i precis den riktningen vi vill fortsätta. Polisen ska växa lokalt, och en större del av tillväxten ska ske i yttre tjänst.

Vi har också infört vistelseförbud, vilket många här inne var emot. Farliga personer kan förbjudas att vistas på platser där de skapar otrygghet. Bryter man mot förbudet väntar fängelse. Resultaten är tydliga: Öppna drogscener stängs ned, personrånen har minskat och butiksägare vågar ha kvällsöppet igen då fler vågar gå ut. Detta är konkret politik som gör skillnad här och nu och som tydligt märks i människors vardag.

Herr talman! Sverige ska vara ett land där en kvinna kan gå hem tryggt på kvällen och där ett barn i ett utsatt område inte ska behöva välja mellan gängen och framtiden. Sverige ska vara ett land där de som begår brott vet att rättsväsendet hittar dem och ställer dem till svars. Det är inte löften, utan det är det vi levererar.

Vi har vänt utvecklingen, men arbetet är långtifrån klart. Den grova brottsligheten finns kvar. Rekryteringen av unga måste brytas. Den kriminella ekonomin måste pressas tillbaka ännu mer. Men riktningen är tydlig. Tidigare passivitet har övergått till handlingskraft. Vi har gått från otillräckliga verktyg till en polis som får göra sitt jobb.

Det spelar roll vem som styr. Det spelar roll om man vågar fatta beslut som stärker rättsstaten eller om man tvekar. Vi moderater står fast. Vi vill ha en stark polis, skarpa verktyg och tydligt fokus på resultat. Tryggheten är inte förhandlingsbar. Den ska gälla för alla, i hela Sverige.

Herr talman! Med hänvisning till pågående och genomfört arbete yrkar jag bifall till utskottets förslag att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden i betänkandet.

(Applåder)

Gudrun Nordborg (V)
Anf. 85 Gudrun Nordborg (V)

Herr talman! Jag står förstås bakom samtliga reservationer som Vänsterpartiet är delaktigt i, men jag yrkar bifall endast till reservation 14.

Den handlar om mäns våld mot kvinnor – ett väldigt brett tema. Det är också ett urgammalt tema. White Ribbon har kallat det för världens längsta krig. Det är ett allvarligt krig.

När vi hör det här begreppet tänker de flesta av oss kanske att det handlar om män som misshandlar sin kvinna, den han är eller har varit gift eller sambo med. Men det är också ett begrepp som inkluderar prostitution och människohandel för sexuella ändamål, vilket jag snart ska återkomma till.

Det här är allvarliga samhällsproblem på alla nivåer. Alla möjliga och rimliga effektiva medel måste användas för att motverka detta våld. Det får inte enbart handla om vackra ord. Regeringen markerar nu – efter julhelgen då vi hade en serie uppmärksammade mord på kvinnor av närstående – att man vill ha en nollvision och sätta stopp för detta dödliga våld. Gärna, säger jag! Vid en första anblick verkar det här handlingskraftigt, men mycket återstår om vi ska komma dit.

Genom årtionden har vi, tack och lov, sett att olika åtgärder har resulterat i att våldet minskar. Tidigare var det länge så att en kvinna dödades av en närstående man var tredje vecka. Nu är det en kvinna ungefär varje månad; det var elva kvinnor förra året. Varje kvinnas liv är naturligtvis oerhört viktigt och ska värnas.

Det handlar också om alla de kvinnor som är på väg mot vad som kan bli ett dödligt våld. De åsamkas otroligt svåra skador, åtminstone inombords. Men många skadas också fysiskt.

För att se till att det här ska minska säger regeringen att man nu med full kraft ska motarbeta detta och att denna brottslighet ska bekämpas lika medvetet och systematiskt som gängkriminaliteten. Här har vi ett annat dilemma. Vi ser ibland dessa som motsatser, men de hänger ibland också starkt ihop.

Mycket går faktiskt åt fel håll när det handlar om mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Vi har fått stora problem för de kvinnor som vill bryta upp ur en relation. Tillståndsplikten, som infördes på tokiga grunder 2024, har lett till att 34 ideella skyddade boenden har lagts ned. De är tvingade att stänga, för de har inte fått tillstånd.

En del krav i denna tillståndsprocess är vad jag skulle säga horribla. Det gäller till exempel att man inte får tillstånd därför att man vill ha alkoholförbud på det skyddade boendet, vilket jag tycker är en utgångspunkt. Man behöver det särskilt eftersom det handlar om både kvinnor och barn och deras trygghet på boendet.

Det finns också riskreducerande metoder, markeras det i reservationen. Det finns exempel på redovisade stora framgångar med att använda sådana. Polisregion Syd har rapporterat hela 97 procent lyckosamma fall där våldet ska ha upphört.

Där får vi nog vara väldigt vaksamma. Vad är det man tänker på som har upphört, och hur har vi på ett effektivt sätt kontrollerat detta? Jag menar att man alltid måste ha partnerkontrakt. De kvinnor som kan vara eller har varit berörda ska vara involverade och snabbt kunna rapportera till polisen om något inte funkar, och de ska få veta om en person som de är rädda för bryter sitt avtal i det riskreducerande arbetet.

Här måste vi också återigen fråga: Kan kvinnan lämna en relation? Kan hon få skyddat boende? Kan hon få en egen lägenhet? Och framför allt: Har allt våld upphört? Har eftervåldet upphört, det som vi så ofta ser grymma exempel på med psykiskt och ekonomiskt våld? Där måste vi också öka vaksamheten, och där gläds jag åt att vi snart kommer att få ny lagstiftning.

Jag kommer så in på prostitution och människohandel. Här finns det samband med det privata våldet. Ett uppmärksammat fall just nu påminner oss om detta, där en man i Västernorrland åtalas både för att ha misshandlat och våldtagit sin fru och för att ha levererat henne för sexköp till minst 120 män. Detta måste åtminstone vara koppleri – ett svenskt parallellfall till Pelicotfallet i Frankrike.

Kvinnan krävs horribelt nog också på skatt för sina så kallade inkomster från den verksamhet hon varit tvingad till under påverkan av både alkohol och droger. Det blir verkligen en dubbel bestraffning via skatteskulder till staten. Detta är orimligt och något vi absolut måste förändra.

Något som vi också tycker är svårt och som borde vara enklare när det handlar om övergrepp i nära relation är rättsprocessen. Vi borde ha väldigt goda förutsättningar att få till stånd en rättsprocess där. Vi har en utpekad misstänkt gärningsperson. Vi har ofta en brottsplats. Men den kallas hemmet, och där gör man alltför sällan brottsplatsundersökningar. Polisen markerar nu genom instruktioner på hemsidan att så alltid borde ske och att man borde använda kriminaltekniker i samtliga fall. Jag tror att vi skulle komma oändligt mycket längre i rättsprocesserna om det blev möjligt.

Något jag också skulle vilja fokusera på är att människohandel, eller i varje fall exploatering, kan vara aktuellt när det handlar om barn och unga. Inte sällan gromas de in i en kriminell verksamhet, som någon berörde här i talarstolen tidigare. Vi skulle ha mycket att vinna på att fokusera bättre på denna väldigt allvarliga brottsarena, som är svårutredd men där kvinnor utsätts för trafficking och görs till offer många gånger varje dag.

Det finns exempel där en kvinna blivit utnyttjad av tio eller fler män på en och samma dag. Det är ett fruktansvärt lidande som dessa kvinnor är utsatta för. Där skulle vi kunna göra mycket mer. Bland annat skulle vi kunna skapa en annan tillit genom att samarbeta brett, låta polisen få stöd från socialtjänsten och verkligen förklara hur man kan få stöd och hjälp på olika sätt – inte enbart att man kan vara brottsoffer och målsägande i processen, om det blir en sådan, och få ett målsägandebiträde utan också att man kan få rätt till skadestånd och att man via IOM, International Organization for Migration, också kan få hjälp med en rimlig etablering i sitt hemland med utbildning eller ett nytt yrke.

Polisens arbete med dessa frågor måste prioriteras ännu mycket mer. Jag vill hävda att detta är en form av organiserad verksamhet där man tjänar ännu mycket mer än på narkotika. Man kan alltså låta kvinnorna förbrukas gång på gång, medan narkotika ju försvinner och måste levereras åtskilliga gånger.

Jag menar att vi måste hitta många fler åtgärder. Det behövs kompetensutveckling så att man förstår vidden av det sexualiserade våldet på alla dess arenor för att kunna agera skickligt som polis eller samarbetspartner till polisen. Det gäller också att skapa tillit, och det gäller inte minst att vi måste agera ute i skolor och nå de unga så att de inte involveras i den här verksamheten utan att vi i stället, bland annat med hjälp av polisen i utbildningssituationer, kan skapa ett hopp om ett mycket bättre och tryggare samhälle där vi alla hjälps åt mot destruktiva och grymma krafter.

(Applåder)

Torsten Elofsson (KD)
Anf. 86 Torsten Elofsson (KD)

Herr talman! Det har nu gått drygt elva år sedan polisen gjorde den största organisationsförändringen sedan förstatligandet 1965. 21 länspolismyndigheter slogs samman, och Sverige fick en enda polismyndighet med sju regioner och ett antal nationella avdelningar, varav en nationell operativ avdelning, Noa.

Jag var själv till en del involverad i arbetet i Genomförandekommittén, vars bärande motto var ”En polis närmare medborgarna”. Många, inklusive undertecknad, var lite kritiska till delar i förändringen, men förslaget antogs av en enig riksdag och sjösattes den 1 januari 2015. Alla partier var alltså med på att vi skulle ha en polismyndighet.

Förändringen var i många avseenden relativt smärtsam och hade inledningsvis stor negativ påverkan på den operativa verksamheten. Det sågs som lite motsägelsefullt att man skulle verka för att komma närmare medborgarna och samtidigt centralisera verksamheten. Resultatet blev också inte helt oväntat det motsatta. Polisstationer har stängt ned på många orter, som nämnts här tidigare, och den lokala polisnärvaron har till stor del försämrats.

De brister som konstaterats och kritiserats av bland annat Riksrevisionen handlar om att polisen inte lyckats bemanna lokalpolisområdena i tillräcklig utsträckning och att det finns brister i utredningsverksamheten.

Herr talman! Mängdbrotten utgör i dag drygt 80 procent av alla anmälda brott. Det är vardagsnära brottslighet som kommer en nära inpå livet och får stor påverkan på tryggheten både för individen och i de bostadsområden där man har sitt boende.

Detta tillfogar brottsdrabbade stor skada och innebär en stor kränkning. Det handlar också ofta om brott som har en nära koppling till den grova organiserade brottsligheten. I dag räknar man faktiskt med att runt 40 procent av de polisanmälda brotten har koppling till gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Runt 400 000 brott har alltså koppling till gängkriminalitet och organiserad brottslighet.

Vi kristdemokrater har under lång tid drivit på för att mängdbrottsligheten tydligt ska prioriteras. Det är oacceptabelt att ärenden läggs på hög. Vi kan dock konstatera att det finns en annan väg framåt, för om vi exempelvis tittar på butiksstölder och blickar söderut ser vi att uppklaringen för denna brottstyp ligger på över 80 procent i Tyskland. Där klarar man alltså upp 80 procent av butiksstölderna. Här i Sverige klarar vi upp kanske 5 procent – i bästa fall.

Detta är inte bra. Flera handlare som jag har mött säger att de har slutat anmäla butiksstölder eftersom alldeles för få brott leder till lagföring. Handlarna ser det som meningslöst att anmäla; man upplever att polisen rycker på axlarna och bara pliktskyldigt tar emot anmälan, som sedan skrivs av utan åtgärd. Tjuven blir inte lagförd utan kan lugnt fortsätta sitt värv.

Som kristdemokrat, herr talman, talar jag gärna om de värderingar som har byggt vårt samhälle starkt. I Sverige har vi en lång tradition av hög tillit till rättssystemet. Att polisen har tid att hantera vardagsbrottsligheten är fundamentalt för att bevara tilltron till rättsstaten – och ytterst tilltron till varandra som medmänniskor. Oavsett allvarlighetsgraden i det inträffade gör det nämligen något med oss att veta att rättskipningen inte fungerar som den ska. Maktlösheten blir påtaglig, och samtidigt blir signalen till brottslingen att det går att komma undan med brott. Det är en oroväckande utveckling.

Förtroendet för polisen är fortsatt högt. Polisen har faktiskt högst förtroende av alla myndigheter som man mäter. Men när man gör motsvarade mätning bland brottsoffer konstaterar man att bara 20 procent tycker att polisen gör ett effektivt arbete, och det är en siffra som vi måste ta på stort allvar.

Man kan konstatera, herr talman, att Polismyndighetens ledning är väl medveten om problemet. På uppdrag av regeringen har man nu vidtagit flera åtgärder inom ramen för ett större förändringsarbete som tar sikte på en ökad lokal närvaro och ökade insatser mot mängdbrotten. Vi måste verka för att en större andel av mängdbrotten prioriteras och att fler brott klaras upp, för brottsoffer får aldrig lämnas i sticket.

Herr talman! Det finns kanske en förklaring till att det ser ut som det gör. Det har nämnts härifrån talarstolen tidigare att en av orsakerna är att stora resurser binds upp av det dödliga skjutvapenvåldet, som vi fortsatt har problem med. Det är givetvis viktigt att man prioriterar den typen av brott. Den tunga kriminaliteten har haft och ska givetvis ha mycket hög prioritet.

Den andra delen i det hela är att vi har fått en digitalisering av brottsligheten som i sig är utmanande. Även den har en stark koppling till mängdbrotten och tydliga band till gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Det gäller inte minst bedrägeribrott, narkotikabrott och utpressning.

För att bekämpa den grova brottsligheten måste vi därför utreda även mängdbrotten när prognosen för lagföring är god och se till att gärningspersonerna lagförs. Inte minst handlar det om att fånga upp unga som är på väg in i kriminalitet. Det är med andra ord mycket angeläget att utreda och lagföra även i de här fallen.

Herr talman! Med detta sagt: Problembeskrivningen är väl känd av regeringen, och vi har nu en regering som gör det som krävs. Under mandatperioden har vi fått en ny och vassare lagstiftning på plats. Som har nämnts har polis och åklagare fått bättre verktyg, vilket i kombination med en ändrad arbetsmetodik resulterat i en markant ökad uppklaring av just de grova våldsbrotten.

Ett stort antal planerade grova brott har faktiskt också förhindrats genom tidiga ingripanden tack vare ökade möjligheter till användning av hemliga tvångsmedel. Vi ser nu också en minskning av det dödliga våldet, även om det så sent som i förrgår skedde en skjutning i Helsingborg som orsakade ett dödsfall och en allvarligt skadad. Det är alltså fortsatt ett problem, men trenden är nedåtgående. Det gäller dock att hålla i och hålla ut, för utifrån att ha pratat med polisen vet vi att det fortfarande bubblar under ytan. Mycket arbete återstår.

Vi genomför nu en offensiv mot brottsligheten med en ny straffrättsreform där hela brottsbalken ses över i syfte att skifta fokus från gärningsman till brottsoffer. Vi stärker det brottsförebyggande arbetet, sätter familjen i centrum och gör historiskt stora satsningar på hela rättsväsendet. Vi bygger ut polis och rättsväsen i rekordfart för att stärka utredningsverksamheten men också den lokala närvaron, som länge varit eftersatt.

Herr talman! Det räcker inte med polisnärvaro någon timme i veckan. Den bärande tanken med omorganisationen 2015 var att polisen ska finnas närmare medborgarna. Polisen ska vara synlig och ha god lokal- och personkännedom samt ett nära samarbete med kommun, näringsliv, föreningar och boenden. Sverige ska vara ett tryggt land oavsett var man bor.

Detta och mycket mer behövs. Kristdemokraternas intensiva arbete med att bekämpa brotten fortsätter – steg för steg, budget för budget och reform för reform. Du som brottsoffer ska kunna lita på Sverige igen.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet, herr talman.

(Applåder)

Ulrika Liljeberg (C)
Anf. 87 Ulrika Liljeberg (C)

Herr talman! Sverige nås om inte varje dag så åtminstone varje vecka av nyheter om skjutningar, sprängningar, mord och annat grovt våld. Vi hör om olika övergrepp och allvarliga brott. Brotten är alldeles för många och alldeles för grymma, och de är förödande både för enskilda och för oss som land.

Vi läser även i notiser eller kanske i sociala medier om mängdbrott som stölder, skadegörelse och hot – brott som inte ens får någon svart rubrik längre.

Polisen har en mycket viktig – många gånger avgörande – roll i att skapa och återskapa tryggheten. Jag vill därför ta tillfället i akt att tacka alla poliser och polisanställda för de insatser som de gör dygnet runt, året runt, för oss alla i Sverige. Ett stort tack till er!

Det var med sorg och bestörtning som vi i helgen kunde läsa i Svenska Dagbladet om de poliser som valt att själva avsluta sina liv. Jag har inte mer information än vad som står i tidningen, men givet det som har framkommit och den situation som vårt land befinner sig i känns det viktigt att lyfta det här i dagens debatt.

Det vi har är nämligen en verklighet där våra poliser möter grov brottslighet, gängvåld, relationsvåld och mängdbrott. De möter också all den psykiska ohälsa som finns i vårt samhälle. Detta sker samtidigt som Polismyndigheten växer enormt och varannan polis i dag har mindre än tio år i yrket.

Dessutom fattar vi från regering och riksdag beslut i rask takt – ibland kanske alltför rask. Det kommer nya lagar – komplicerade, avancerade lagar – och nya verktyg som ibland med bara någon dags varsel ska användas korrekt och rättssäkert av våra enskilda poliser. Jag säger inte att våra poliser inte klarar detta, men vi måste vara medvetna om att nuläget innebär en enorm press.

Till detta ska läggas att poliser inte kan koppla av helt efter jobbet, som vi andra ofta kan. De behöver förvisso inte vara i uniform eller befinna sig på jobbet, men de har en ständig skyldighet att ingripa vid brott både på och utanför jobbet. Det är en skyldighet som är unik för polisen.

Arbetet med en hållbar arbetsmiljö blir därför helt avgörande för att vi ska kunna bekämpa den brottslighet vi har i Sverige i dag. Utan poliser spelar nämligen inte de stora budgettillskotten och alla de nya verktygen – såsom biometri, hemliga tvångsmedel och förverkande – någon roll. I samband med att rikspolischef Petra Lundh kommer till utskottet nästa vecka kommer jag därför att ställa frågor särskilt om det som har framkommit och om polisens arbetsmiljöarbete.

Herr talman! Polisen styrs av lagar, budget och regleringsbrev. Polisen har också en vision: Vi gör hela Sverige tryggt och säkert. Som centerpartist vill jag lyfta fram detta med hela Sverige.

Regeringen lägger landsbygdspropositioner på riksdagens bord. Man säger att hela landet ska funka och att den statliga närvaron är viktig. Där nämns såklart också polisen. Men i Tidöregeringens Sverige stänger polisen på landsbygden. Trots historiskt stora satsningar på polisen stängs flera polisreceptioner på landsbygden. Befolkningen i bland annat Dalarna och Blekinge har fått besked om att deras möjligheter att fysiskt besöka polisen med fasta öppettider kommer att försvinna.

Jag tycker att det är bra med satsningar på förbättrad service per telefon och digitalt. Jag tror heller inte att vi ska ha polisstationer i varje kommun. Men när det gäller samhällsservice som pass och hittegods samt anmälningar av brott och iakttagelser är det helt avgörande med viss lokal närvaro och tillgänglighet.

Att hänvisas till en polisreception många mil och många timmar bort drabbar dessutom de resurssvagaste hårdast. Det är alltid personer med funktionshinder, personer som är hänvisade till allmänna kommunikationer, personer som inte är digitala och personer som har andra utmaningar som drabbas hårdast av sådana här beslut.

En tillgänglig och närvarande polis bygger det förtroende som är avgörande för att förebygga och utreda brott. Jag vill passa på att ge en eloge till den föregående talaren, kristdemokraten Torsten Elofsson, som tog upp hur viktigt det är att komma åt mängdbrotten och att Sverige kan göra mer på det området. Kanske är det först den femte gången som du träffar en polisanställd som du vågar berätta att du är utsatt i ditt eget hem eller att du känner till någonting om lokal brottslighet. Förtroendet för polisen är helt avgörande. Polisens receptioner kan inte ensamma förväntas lösa allt det här, men receptionerna kan heller inte enbart ses som en försumbar del av en slimmad organisationskarta.

Herr talman! Vi från Centerpartiet har stått bakom den historiskt stora och välbehövliga ökning av resurserna till svensk polis som nu förverkligas. Polisen måste dock använda sina resurser på ett effektivt sätt och ägna sig åt rätt saker. Arbetet ska organiseras kostnadseffektivt, och flödet från misstanke om brott till verkställt straff kan effektiviseras.

Det avgörande är att polisen kan fokusera på sitt huvuduppdrag: det brottsbekämpande och brottsutredande arbetet. Det finns en rad uppgifter som i dag utförs av polisen som i stället skulle kunna utföras av andra.

Vi vet att omhändertaganden av personer med psykisk ohälsa och av påverkade personer tar mycket tid i anspråk, trots att det inte handlar om begångna brott eller brottsbekämpning. Dessa uppgifter borde rimligtvis kunna hanteras av andra huvudmän, åtminstone i mycket större utsträckning än i dag. Samtidigt skulle andra myndigheter på ett bättre sätt kunna bistå Polismyndigheten i det brottsförebyggande och brottsbeivrande arbetet. På så sätt skulle polisen kunna lägga mer tid och resurser på att hantera sitt kärnuppdrag.

Det här är utredningar och reformer som behöver genomföras och som Sverige behöver. Sverige kan mer.

Jag vill yrka bifall till reservation 7.

Martin Melin (L)
Anf. 88 Martin Melin (L)

Herr talman! När jag stod här i talarstolen 2023 och vi skulle debattera motioner gällande polisen pratade jag i 18 minuter – sedan var vi tvungna att bryta för frågestund. Jag lovar att fatta mig mycket, mycket kortare i dag. Jag ska försöka att vara lite mer konkret.

Jag började med politiken för att jag upptäckte att saker och ting inom rättspolitiken inte riktigt fungerade. Lagar och förordningar var föråldrade och verkningslösa. Inte otippat var det framför allt lagar som styrde polisens arbete som jag tyckte hade sina brister. Det var brister som bara politiken kunde ändra på. Jag var absolut inte ensam om att påtala de här bristerna; det var många andra poliser som gjorde det.

Hur mycket jag än skrev debattartiklar, gav intervjuer eller satt i morgonsoffor var det dock ingen i det här huset, eller i huset på andra sidan Strömmen, som lyssnade eller reagerade. Ingen lyssnade på poliserna på gatan, som dagligen såg hålen och bristerna i lagstiftningen och som såg hur lagstiftningen i vissa fall gjorde att den brottsbekämpande verksamheten inte fungerade effektivt utan var uddlös. Kriminella kom undan. Det var varken svårt eller jobbigt att vara kriminell.

Det här var poliser som såg hur bättre lagstiftning och bättre verktyg skulle kunna göra att fler brott förhindras eller till och med klaras upp. Det enda som krävdes var nya lagar eller en förbättring av den befintliga lagstiftningen.

Jag vill påstå att det vi ser i dag – den organiserade brottsligheten, gängkriminaliteten och allt fler unga som dras in i kriminalitet – är ett resultat av en historiskt sett urusel rättspolitik. Men, herr talman, nu är jag här. Nu är jag engagerad i politiken, och jag känner någonstans att jag är i en position där jag faktiskt kan påverka. Jag är glad över att vara det under en period då vi äntligen har en regering som faktiskt vill göra skillnad. Det är inte en regering som bara pratar om att göra skillnad och tillsätter utredningar utan en regering som faktiskt vill göra skillnad och som också gör skillnad.

Vi har ett justitiedepartement som jobbar dygnet runt, med personal som är kunnig och ambitiös och som, misstänker jag, har den kontakt med verkligheten som jag tror tidigare har saknats på Justitiedepartementet.

Vi har för en gångs skull en justitieminister som på riktigt vill göra skillnad och som inte bara vill ha ett ämbete och en titel.

Gång på gång levererar Tidösamarbetet, med den ena reformen efter den andra, nya och effektiva lagar samt bra och efterlängtade verktyg till de brottsbekämpande myndigheterna. Inte minst får tullen nu vara den spjutspets mot smuggling som jag tycker att man ska vara. Kriminalvården får äntligen börja bygga och får äntligen börja anställa mer personal. Vi blir också fler poliser – antalet poliser per invånare är nu större än vad det varit de senaste 20–25 åren.

Vi har en regering som lyssnar, som tar in och som levererar. Det är förvisso en leverans som jag gärna hade sett redan för 20 år sedan.

(Applåder)

Ulrika Westerlund (MP)
Anf. 89 Ulrika Westerlund (MP)

Herr talman! Jag tänkte framför allt tala om det som vår reservation 10, som jag vill yrka bifall till, handlar om.

Missbruk av narkotika är en källa till många allvarliga samhällsproblem. Handel med narkotika driver kriminalitet. Missbruk av olika droger skadar och dödar människor, både dem som använder narkotika själva och dem som finns runt omkring. Det ligger alltså i samhällets intresse att med politiska styrmedel försöka minska skadan.

Då blir frågan om vi bedriver den effektivaste politiken för att uppnå detta. Det har ifrågasatts av många olika aktörer. Bland annat kan jag nämna Narkotikautredningen, som i sitt slutbetänkande Vi kan bättre! föreslog att regeringen skulle överväga att föreslå riksdagen att ändra målet för narkotikapolitiken som helhet från ”ett samhälle fritt från narkotika” till ”ett samhälle med minskade skador av narkotika”. Miljöpartiet menar att detta är ett förslag som man skulle kunnat ta vidare.

Narkotikapolitiskt Center, NPC, kritiserade i somras Straffreformutredningen för att man valde att inte stärka möjligheten till vårdinriktad påföljd när någon med narkotikaberoende döms för ringa narkotikabrott. NPC förordar inte legalisering eller generell avkriminalisering utan smartare påföljder som träffar mer rätt än enbart böter.

NPC pekar på Narkotikautredningens förslag att låta Polismyndigheten utveckla verktyget rapporteftergift oftare vid ingripande mot personer med beroende eller vid överdostillfällen som en väg att gå.

NPC menar att detta skulle få positiva effekter och konstaterar också att Narkotikautredningen inte hade möjlighet att föreslå ändringar i straffrätten på det sätt som Straffreformutredningen hade. NPC vill därför att en ny utredning tillsätts i syfte att lägga fram förslag om hur personer med beroendesjukdom i framtiden kan få annan påföljd än böter i form av någon typ av stöd eller behandling.

Vi i Miljöpartiet instämmer i att detta vore en positiv reform, men vi vill också att en ny utredning ska få i uppgift att förutsättningslöst utreda lagstiftningen på narkotikaområdet för att säkerställa att den är effektiv och bidrar till att uppnå målet om ett samhälle där skadorna av narkotikan minskar.

Därför yrkar jag bifall till reservation 10, som handlar om detta.

Herr talman! Under förra mandatperioden påbörjades den största tillväxten av Polismyndigheten någonsin. Det arbetet måste nu fortsätta. Det behövs fler välutbildade poliser och fler civila handläggare samtidigt som villkoren för dagens poliskår måste stärkas så att fler vill stanna i yrket. Det är tydligt i dagens debatt att flera kollegor i utskottet som har sett samma behov.

Det är viktigt att polisen har goda förutsättningar att arbeta brottsförebyggande och trygghetsskapande, och för det behövs en ökad lokal polisiär närvaro i hela landet. Också detta har betonats av tidigare debattörer. Inte minst behövs detta i storstadsregioner och särskilt utsatta områden.

Miljöpartiet vill att det utbildas och anställs fler områdespoliser som kan fokusera på att arbeta långsiktigt, bygga relationer och öka människors tillit till polis och rättsväsen. På så sätt ökar vi tryggheten på gator och torg, stärker polisens förmåga att förhindra och upptäcka brott och underlättar människors möjlighet att komma i kontakt med polisen. Av detta skäl skrev vi särskilt att 500 miljoner kronor av anslaget till Polismyndigheten ska gå till att utbilda och anställa fler områdespoliser och mer civil personal. Vi har alltså samma nivå i vår budget som regeringen men vill särskilt peka ut att pengar ska satsas på just detta.

Miljöpartiet anser också att det är viktigt att arbeta för att stärka hela allmänhetens förtroende för polisen – detta bland annat för att säkerställa att brottsutsatta inte avstår från att anmäla brott. Som ett led i arbetet med detta borde insatserna som görs för att de som arbetar som poliser ska spegla befolkningen avseende kön och etnicitet intensifieras. En bred rekryteringsbas ger också bättre möjligheter för att polisen har rätt kompetens avseende kulturell och språklig förståelse med de förbättrade förmågor detta ger i såväl det brottsbekämpande som det förebyggande arbetet.

Herr talman! Detta breda betänkande innehåller ganska många angelägna frågor, och jag vill nämna ytterligare några av dem.

Miljöpartiet anser att arbetet med att bekämpa den ekonomiska brottsligheten borde intensifieras. Detta krävs inte minst för att förbättra möjligheterna att komma åt den organiserade brottsligheten. Kriminella nätverk tvättar pengar, undviker skatt och bedriver tvivelaktiga verksamheter. Att se och förstå de företag som på ytan bedriver helt legitim verksamhet men samtidigt fyller centrala funktioner i det kriminella ekosystemet är svårt och kräver en särskild, ofta ingående branschkunskap och riktade verktyg och förmågor. Vi vill därför se en satsning på att utveckla Ekobrottsmyndighetens verksamhet ytterligare, och vi anser att möjligheten att inrätta en nationell insatsstyrka mot ekobrott bör utredas.

Miljöpartiet vill också att hotet från våldsbejakande extremism tas på allvar. En särskild fråga gäller fenomenet med så kallade aktivklubbar. Säkerhetspolisen beskriver att aktivklubbarna har en tydlig koppling till våldsbejakande högerextremism. Antalet aktiviteter fördubblades i landet under förra året, och Aktivklubb Sverige fortsätter att växa. Verksamheterna är inte alltid enkla att avslöja, och kommuner som hyr ut exempelvis gym eller andra idrottslokaler behöver fler verktyg för att upptäcka och stänga ned verksamheter. Nätverket har också visat sig komma nära beslutsfattare på allra högsta nivå. Vi efterlyser en samlad kunskap om aktivklubbarnas, högerextremismens och andra extrema rörelsers utbredning i Sverige i dag, inte minst för att kunna uppdatera lagstiftningen på området.

Malte Tängmark Roos (MP)
Anf. 90 Malte Tängmark Roos (MP)

Herr talman! Förra helgen drog herrallsvenskan i fotboll äntligen igång, men utöver att det inte har gått så bra för mitt lag Halmstads Bollklubb i de första två omgångarna är det en helt annan sak som har tagit mycket av medieutrymmet efter de första två omgångarna: matchavbrotten och användandet av pyroteknik på många av läktarna.

Svensk supporterkultur håller världsklass. Under flera år har vi sett ökade åskådarantal inom de flesta elitidrotter, och kvinnor och barnfamiljer hör till de snabbast växande supporterskarorna. Vad gäller tifon och sånger kan få länders supportrar mäta sig med exempelvis de svenska fotbollsklubbarnas, vilket premiäromgången av allsvenskan än en gång bevisade.

Idrottsföreningarna och de supporterrörelser som är kopplade till dem är centrala delar av det svenska föreningslivet och civilsamhället och är arenor för både socialt sammanhang och utveckling i demokratiskt hantverk för hundratusentals svenskar. Att värna och vårda den positiva supporterkulturen är därför något som alla borde sträva efter. Samtidigt ska alla besökare också känna sig trygga och säkra på och kring våra arenor, och matcher måste kunna genomföras utan långa avbrott.

Ska vi uppnå båda de målen, herr talman, är en sak uppenbar enligt mig och Miljöpartiet: Det är dags att vi inför säkra zoner för pyroteknik på svenska arenor. Jag vet att det är en kontroversiell ståndpunkt. Många åskådare känner oro för att stå i närheten av brinnande instrument, och röken kan både göra det svårt att se vad som händer på planen och skapa obehag vid inandning. Jag fick själv en bengal kastad mot mig av en alkoholpåverkad åskådare när jag var i tonåren, så jag har full respekt för den oro många känner.

Men det är också därför jag tycker att det är så viktigt att vi kommer någonvart i den här frågan, för sanningen är att pyrotekniken inte kommer att försvinna från våra läktare. Det visar säsongens första matcher tydligt. Faktum är att en stor grupp supportrar och spelare tycker att pyroteknik bidrar till en bättre stämning och inramning kring matcherna och är positiva till att använda dem trots att det är olagligt.

För mig är det då självklart att vi behöver hitta en annan väg framåt för att säkerställa att den pyroteknik som kommer att brännas används på ett så säkert sätt som möjligt och på ett sätt som minskar risken för avbrott i matcher och obehag för åskådare som inte deltar i brännandet. Skademinimering, inte nolltolerans, behöver vara vägen framåt.

I Norge beslutade regeringen 2024 att ge det norska fotbollsförbundet dispens vad gäller användningen av viss pyroteknik, som bloss och rök, på norska läktare. Supportrar får, inom tydligt avgränsade områden av arenorna, tända pyrotekniska produkter av godkända märken och sorter. Det ska göras en risk- och sårbarhetsanalys och en brandsäkerhetsanalys före match, och den som använder pyroteknik ska vara nykter och över 18 år, ha utbildning och vara identifierbar.

Fördelarna med detta system är många. Genom att på förhand välja ut inom vilka områden på arenan som det får tändas bengaler blir det möjligt för åskådare att välja bort att stå eller sitta på sektioner där de kan utsättas för rök.

Det kan säkerställas att de områden på läktarna som väljs ut för pyroteknik är de platser där risken för olyckor eller ovälkommen rökutveckling är som lägst, och det kan säkerställas att de pyrotekniska produkter som används på läktarna är de som är mest lämpade utifrån hälso- och säkerhetsskäl.

Genom att användarna är både utbildade och lätta att identifiera minskar risken för skador på dem och omgivningen, och även problemet med maskering på läktarna borde minska i och med att användarna av pyroteknik inte längre skulle begå ett lagbrott som de vill undgå bestraffning för.

Beslutet i Norge har varit lyckat, och jag är stolt över att Miljöpartiet är det första parti som har tagit ställning för att säkra zoner för pyroteknik bör införas även i Sverige. Det är bra att Hübinetteutredningen slängts i papperskorgen, men det är tydligt att något behöver göras för att stärka tryggheten på arenorna utan att slå undan benen för den positiva supporterkulturen. Laglig pyroteknik under ordnade former är vägen framåt.

Herr talman! Jag vill kort passa på att lyfta upp problemet med vansinneskörningar, som plågar många städer, inte minst min hemstad Malmö. Bilar som kör alldeles för fort eller som har utrustats med modifikationer för att låta extra mycket skapar stor otrygghet och oro bland boende och försvårar nattsömnen för många.

Malmö stad har satt upp flera så kallade bullerkameror, som med avancerad teknik och AI kan identifiera exakt vilka bilar som bullrar, mäta hastigheten och köra registreringsnumret mot Trafikverkets register. Detta är en teknik som fungerar väldigt väl bland annat i Paris. Svenska kommuner har dock ingen rätt att vare sig ta del av specifika detaljer för dessa uppgifter eller dela dem med polisen, och polisen har inte rätt att använda sig av uppgifterna för att lagföra de bilister eller fordonsägare vars bilar är olagligt högljudda eller kör för fort.

I en interpellationsdebatt med mig i november förra året meddelade justitieminister Gunnar Strömmer att den nya lagen om informationsutbyte mellan myndigheter skulle innebära att kommuner som Malmö stad skulle få möjlighet att dela med sig av information från bullerkameror till polisen.

En ny rättslig analys från Malmö stad konstaterar dock att fastän kommunen nu får dela med sig av information från bullerkamerorna över antalet bulleröverträdelser och hastighetsöverträdelser får kommunen med gällande lagstiftning fortfarande inte samla in personuppgifter i form av bilars registreringsnummer eller koppla dessa till trafiköverträdelser. För detta skulle det krävas ytterligare lagändringar som medger att kommuner får lov att genomföra trafikövervakning i detta syfte och samla in personuppgifter.

Analysen konstaterar också att även om kommuner hade fått dela uppgifter om överträdelser med Polismyndigheten hade polisen inte fått lagföra överträdelserna då straffrättsligt ansvar för exempelvis hastighetsöverträdelser och andra liknande förseelser faller på fordonets förare, inte på fordonets ägare. Polismyndigheten hade därmed inte haft nytta av uppgifter om vilket fordon som kört för fort eller bullrat för det specifika syftet att lagföra överträdelsen. För att kunna använda uppgifterna skulle lagstiftningen gällande det straffrättsliga ansvaret behöva ändras så att detta faller på fordonets ägare, inte på föraren, som i dag.

Regeringens främsta och hittills enda åtgärd mot vansinneskörningarna, som dessutom bara var en bieffekt av en annan lag med ett annat syfte, kommer därmed att göra väldigt liten nytta i kampen mot ligisterna.

Regeringen behöver ta ett betydligt mer aktivt ansvar för bekämpandet av vansinneskörningarna i våra städer, och det absolut minsta man kan kräva är att kommunerna ska få lov att samla in och dela med sig av alla relevanta data från bullerkameror till polisen och att polisen ska få lov att använda dessa data till att lagföra ligisterna. Malmöborna förväntar sig att alla partier tar det här problemet på allvar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 april.)

Beslut, Genomförd

Beslut: 2026-04-15
Förslagspunkter: 29, Acklamationer: 25, Voteringar: 4
Stillbild från Beslut 2025/26:JuU16, Beslut: Polisfrågor

Beslut 2025/26:JuU16

Webb-tv: Beslut: Polisfrågor

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Polisens uppdrag och mål

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2025/26:3581 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkande 6 och

    2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkandena 2-4.
    • Reservation 1 (S)
    • Reservation 2 (C)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (S)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S091015
    SD61009
    M560010
    C00204
    V18004
    KD16003
    MP15003
    L13003
    -3122
    Totalt182922253
    Ledamöternas röster
  2. Antalet poliser

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 112.
    • Reservation 3 (S)
  3. Ekobrottsmyndigheten och arbetet mot ekonomisk brottslighet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2025/26:3553 av Niklas Karlsson m.fl. (S) yrkande 16,

    2025/26:3559 av Mikael Damberg m.fl. (S) yrkande 13 och

    2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 131.
    • Reservation 4 (S, V, MP)
  4. Nätpoliser

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 126.
    • Reservation 5 (S)
  5. Sjöpolis

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:3256 av Camilla Brunsberg (M).
  6. Polisens insynsråd

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:363 av Michael Rubbestad (SD).
  7. Polisutbildningen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 124.
    • Reservation 6 (S, MP)
  8. Renodling av polisens arbetsuppgifter

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2025/26:3004 av Marléne Lund Kopparklint (M) och

    2025/26:3581 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkande 8.
    • Reservation 7 (C)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 7 (C)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S900016
    SD61009
    M560010
    C02004
    V18004
    KD16003
    MP15003
    L13003
    -4022
    Totalt27320254
    Ledamöternas röster
  9. Hemliga tvångsmedel

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 129.
    • Reservation 8 (S)
  10. Annonser om kriminella uppdrag

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 19.
    • Reservation 9 (S, V, MP)
  11. Rapporteftergift

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:505 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 2.
    • Reservation 10 (MP)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 10 (MP)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S910015
    SD61009
    M560010
    C20004
    V18004
    KD16003
    MP01503
    L13003
    -4022
    Totalt27915253
    Ledamöternas röster
  12. Förverkande av djur

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:3001 av Marléne Lund Kopparklint (M).
  13. Omhändertagande av båtnycklar

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:692 av Martin Melin (L).
  14. Kroppskameror

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2025/26:904 av Joakim Sandell (S) yrkandena 1-4 och

    2025/26:3396 av Marléne Lund Kopparklint (M) yrkandena 1-3.
  15. Bullerkameror

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2025/26:701 av Louise Eklund (L) yrkande 1,

    2025/26:765 av Joakim Sandell (S),

    2025/26:3063 av Noria Manouchi (M) yrkande 5 och

    2025/26:3540 av Malte Tängmark Roos m.fl. (MP) yrkandena 1 och 2.
    • Reservation 11 (MP)
  16. Drönare

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:1770 av Marie Nicholson (M).
  17. Våldsbejakande extremism

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 109.
    • Reservation 12 (S, MP)
  18. Våld i nära relation, prostitution och människohandel

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2025/26:2782 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkandena 10 och 17 samt

    2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 127.
    • Reservation 13 (S)
    • Reservation 14 (V, MP)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 14 (V, MP)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S009115
    SD61009
    M560010
    C20004
    V01804
    KD16003
    MP01503
    L13003
    -3212
    Totalt169359253
    Ledamöternas röster
  19. Brott mot företag

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2025/26:242 av Johnny Svedin (SD),

    2025/26:1187 av Magnus Resare (M) och

    2025/26:2366 av Oskar Svärd och Ann-Sofie Lifvenhage (båda M) yrkande 2.
  20. Polisens arbete i utsatta områden

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkandena 34 och 35.
    • Reservation 15 (S)
  21. Säkerhetspolisens personuppgiftsbehandling

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 144.
    • Reservation 16 (S)
  22. Säkerhetsprövningar

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:3400 av Lars Püss (M).
  23. Stalkerregister

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:1562 av Torsten Elofsson (KD).
  24. Underrättelse till socialtjänsten vid rattfylleri

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:55 av Malin Östh m.fl. (V) yrkande 18.
    • Reservation 17 (V)
  25. CSAM-förordningen och Chat Control

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2025/26:3778 av Rebecka Le Moine m.fl. (MP).
    • Reservation 18 (V, MP)
  26. Idrottsevenemang

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2025/26:302 av Malte Tängmark Roos m.fl. (MP),

    2025/26:2689 av Lars Isacsson (S),

    2025/26:2694 av Mattias Ottosson m.fl. (S),

    2025/26:3159 av Jesper Skalberg Karlsson (M) och

    2025/26:3367 av Mats Berglund m.fl. (MP) yrkandena 40 och 41.
    • Reservation 19 (MP)
  27. Ordningsvakter m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2025/26:438 av Kristina Axén Olin m.fl. (M) och

    2025/26:1794 av Magnus Berntsson och Magnus Jacobsson (båda KD) yrkandena 1 och 2.
  28. Internationellt samarbete

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2025/26:2233 av Magnus Berntsson (KD) yrkandena 1 och 2 samt

    2025/26:2776 av Håkan Svenneling m.fl. (V) yrkande 18.
    • Reservation 20 (V)
  29. Motioner som bereds förenklat

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår de motionsyrkanden som finns upptagna under denna punkt i utskottets förteckning över avstyrkta motionsyrkanden.

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.