Säkerhetspolitisk inriktning - Totalförsvaret 2021-2025

Herr talman! Vart femte år fattar riksdagen ett långsiktigt femårigt beslut om Sveriges försvarspolitik. Grunden för det är den säkerhetspolitik som vi lägger fast, och det är detta som är det första ärende vi debatterar i dag. Därefter kommer kammaren att debattera den försvarspolitiska inriktningen, och i morgon fattar kammaren beslut genom votering.

Det här arbetet har föregåtts av flera år av arbete i den av regeringen och försvarsminister Peter Hultqvist tillsatta Försvarsberedningen, där alla åtta partier har ingått och där mycket tid har lagts på att analysera omvärlden och utvecklingen och – i viss mån – på att resa runt i världen och träffa såväl militärer och försvarspolitiker som experter och akademiker. Naturligtvis har vi också träffat en stor mängd av alla dessa här hemma i Sverige.

Det är ett grundligt arbete som Försvarsberedningen har gjort. Vi har inte varit överens om allt, men vi har kunnat bli överens om väldigt mycket. Framför allt har vi kunnat bli överens om hur vi, i alla fall i de stora dragen, ser på utvecklingen i världen – om att den har blivit osäkrare de senaste fem åren, om att risken för konflikt har ökat, om att demokratin krymper samt om att människor hotas inte bara av militära konflikter utan också av civila katastrofer, av cyberangrepp och av att all den avancerade tekniken i vårt moderna samhälle alldeles av sig själv ibland kanske slutar att fungera.

Alla dessa hot måste beaktas i den samlade hotbilden, för hotbilden är inte bara militär. Det är för detta som Sverige behöver ha en säkerhetspolitik – en bred säkerhetspolitik, herr talman. Sverige behöver ha en säkerhetspolitik som också är långsiktig, stabil och förutsägbar. Detta är viktigt för Sveriges säkerhet givet det geografiska läge som vi har och den del av Europa som vi befinner oss i: på kanten av Östersjön, där mycket av den militära spänningen i vår del av världen finns.

Därför brukar det heta att Sveriges säkerhetspolitiska linje har legat fast under mycket lång tid. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i Europa. Den förutsätter en aktiv, bred och ansvarsfull utrikes- och säkerhetspolitik i kombination med fördjupade försvarssamarbeten, särskilt med Finland, och en trovärdig nationell försvarsförmåga. Sverige ska bidra till långsiktig stabilitet och säkerhet i vår del av Europa. Det är så det brukar heta när det gäller den säkerhetspolitiska linje som Sverige har.

När vi nu går vidare med ett nytt försvarsbeslut är alla åtta partier överens om att vi inte kan utesluta ett militärt angrepp på Sverige. Alla åtta partier är överens om att försvarsanslagen behöver öka; sedan är det skillnader i hur mycket och kanske framför allt i hur fort. Regeringspartierna – Socialdemokraterna och Miljöpartiet – har i januariavtalet kunnat enas med Centern och Liberalerna om hur vi ska gå vidare med finansieringen för de fem kommande åren.

Herr talman! Normalt sett brukar vi, om vi ens gör ändringar i säkerhetspolitiken, göra det efter noggranna överväganden och i ett brett samförstånd. Men för en dryg vecka sedan började plötsligt hela havet storma. Då fick nämligen en motion – eller faktiskt tre motioner – från Centern och Liberalerna majoritet i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet.

Vad var det då egentligen som fick majoritet, herr talman?

Kerstin Lundgren sa att en Nato-option innebär att man ska agera så att man har en möjlighet att ansöka om medlemskap eller bli medlem i Nato. Vi ska göra som Finland, där det råder en total politisk enighet, och vi hoppas att vi kan ha det också i Sverige, sa Kerstin Lundgren. Hon underströk dock att det inte är riksdagen som fastställer den säkerhetspolitiska linjen, utan det är regeringen.

Hans Wallmark sa att en Nato-option är en viktig signal till omvärlden om att Natomedlemskap finns i Sveriges säkerhetspolitiska verktygslåda. Fortfarande höll sig utskottets ledamöter borta från att säga någonting annat än att det är regeringen som fastställer den säkerhetspolitiska linjen.

Om det nu var så att man ville ha en Nato-option kunde man ju fundera på vad den skulle vara till för. Ska vi gå med i Nato eller inte?

De fyra borgerliga partierna brukar numera hävda att de vill gå med i Nato. Men det femte parti – Sverigedemokraterna – som anslöt sig till denna Nato-option brukar hävda att Sverige inte ska gå med i Nato. Roger Richthoff sa att Sverigedemokraterna klart och tydligt säger nej och att de inte har ändrat uppfattning – Sverige ska inte gå med i Nato. Vi vill ingå ett försvarsförbund med Finland, var Sverigedemokraternas och Roger Richthoffs uttalande.

Ovanpå allt detta förklarade Mikael Oscarsson från Kristdemokraterna att det här var ett viktigt steg för att kunna höja försvarsanslagen till 2 procent. Men fortfarande var det ingen som sa att det är någon annan än regeringen som fastställer den säkerhetspolitiska linjen.

Då, herr talman, dök moderatledaren Ulf Kristersson in på sin Facebook och skrev sturskt: ”Vi förväntar oss att regeringen nu ställer sig bakom riksdagens säkerhetspolitiska linje.” Plötsligt fanns då, enligt Ulf Kristersson, riksdagens säkerhetspolitiska linje och regeringens säkerhetspolitiska linje. Var och en får fundera på hur väl detta tjänar Sveriges långsiktiga säkerhet.

Min uppfattning är att den säkerhetspolitiska linjen fastställs av regeringen och att ett land inte kan ha två säkerhetspolitiska linjer; det kan bara ha en, och det är regeringens.

Den här majoriteten som alltså förespråkar den så kallade Nato-optionen gör det uppenbart av olika skäl, herr talman. Det är inte ovanligt i politiken att vi ibland landar på samma punkt, trots att vi har tagit helt olika vägar dit och har helt olika syften med det. Det kan gå an i många fall, i kommunpolitiken och till och med här i riksdagen. Men säkerhetspolitik är lite för viktigt för att man av en slump ska landa på en och samma punkt och sedan komma fram till något som man ser ut att vara överens om, trots att man egentligen inte är det och absolut inte har samma mål.

Jag tycker att alla borgerliga ledamöter och sverigedemokratiska ledamöter ska ta sig en funderare från nu och fram till omröstningen i morgon om ni verkligen ska stödja det majoritetsförslag som finns vad gäller Nato-option från det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets hela förslag i betänkandet förutom till just den beslutspunkt som handlar om Nato-option. Där vill jag yrka bifall till den reservation som finns från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Herr talman! Sverige är en konstitutionell monarki och en parlamentarisk demokrati. Ytterst handlar skyddet av riket om att värna de mänskliga fri- och rättigheterna, den fria opinionsbildningen och vårt sätt att vara som svenskar. Därför slår vi vakt om Sveriges oberoende och vårt lands försvar.

Den parlamentariska demokratin innebär en uppdelning mellan den folkvalda församlingen och den utövande makten. Regeringen styr riket och lägger fast den utrikespolitiska linjen. Men det är dumt av en klok regering att inte lyssna på riksdagen och vad en klar majoritet uttalar. I regeringsformen, en av de svenska grundlagarna, står det i 4 § att ”riksdagen är folkets främsta företrädare” och i 6 § att ”regeringen styr riket” och att ”Den är ansvarig inför riksdagen”.

Herr talman! Det finns anledning att påminna om denna statsvetenskapliga grund inför den säkerhetspolitiska debatt som nu ska föras, för att förekomma det som kan komma att sägas om en så kallad Nato-option. Ifall riksdagen ställer sig bakom utskottets förslag är det något som regeringen måste förhålla sig till. Hur den gör det blir en avgörande fråga.

Att det finns olika åsikter om säkerhetspolitiska samarbeten och ytterst ett svenskt Natomedlemskap är ingen hemlighet. Det har jag och Moderaterna den största respekt för. Av den anledningen yrkar jag också bifall till den fyrpartireservation, reservation 10, som föreligger och där Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna uttalar sig om just värdet av ett svenskt Natomedlemskap.

Det är något helt annat än den majoritet som samlats bakom den så kallade Nato-optionen, ytterst genom ett motionsförslag från Centerpartiet. Det är dock ingen ny tanke och absolut inget hugskott. Regeringen berör själv frågan i sin proposition, och jag kan som ledamot av Försvarsberedningen bekräfta att den har varit uppe till diskussion under de drygt två år av överläggningar som föregick framtagandet av det inriktningsbeslut som nu debatteras och som det ska fattas beslut om.

Som framhålls är relationen mellan Sverige och Finland speciell. Ett närmande har under senare år skett mellan länderna och åtnjuter en bred uppslutning här i riksdagen. Vi talar rent av om ett samarbete bortom fredstida villkor. Försvarsberedningen och nu även regeringen markerar också att en väpnad konflikt i närområdet oundvikligen kommer att påverka och dra med länderna runt Östersjön.

Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas, eller som det uttrycks i betänkandet: ”Utskottet delar regeringens bedömning att det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde och i Europa har försämrats över tid. Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde. Sverige och vårt närområde ingår i en militärgeografisk helhet.” Då är det i sammanhanget klokt att Sverige gör samma offentliga markering som Finland, att ett medlemskap ligger med i den säkerhetspolitiska verktygslådan. Det är ett beslut vi själva fattar, oberoende och självständigt.

I Finland har en sådan option funnits sedan 1995. I vårt östra grannland finns fortfarande en majoritet som är emot tanken på ett Natomedlemskap, i dess riksdag, i dess nuvarande regering och hos folket. Ändå har denna markering funnits i 25 år och lär säkert göra det under överskådlig tid.

Det är därför naturligt att Sverige, självständigt och inte på något sätt som krav eller önskemål från andra länder, markerar samma typ av beredskap. Det skulle ske genom den typ av beslut som en majoritet i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet nu har ställt sig bakom.

Givet storleksordningen här i riksdagen, undantaget två så kallade vildar bland ledamöterna, ger det 204 ledamöter för en Nato-option och 143 ledamöter emot. Det är inte precis någon nära eller snäv riksdagsmajoritet – tvärtom, herr talman!

Herr talman! Sverige fördjupar och intensifierar sina internationella samarbeten. Det är bra. Säkerhet byggs tillsammans med andra. Inför det försvarsbeslut som nu ska fattas har regeringen själv uttalat som motiv för etablering och lokalisering av nya förband att det underlättar hjälp och stöd västerifrån. Vi talar i Sverige om att vi vid en väpnad konflikt ska stoppa och hejda en fiende, och kämpa i avvaktan på.

I avvaktan på vadå? Naturligtvis hjälp och stöd från andra. Det är därför vi fördjupar samarbeten. Det är därför Sveriges riksdag har ställt sig bakom ett så kallat värdlandsstöd. Och det är därför Sverige deklarerar vår vilja att stödja och bistå andra i händelse av kris och krig, på samma sätt som vi utgår från att andra kan stödja och bistå oss i händelse av kris och krig.

Herr talman! Med nuvarande ordning kan vi dock aldrig veta. Vi kan hoppas, tro, önska och vilja. Men vi kan aldrig veta. Endast ett medlemskap i Nato kan skänka oss bindande säkerhetsgarantier och, nog så viktigt, en reell gemensam försvarsplanering. Därför är det vi som pläderar för ett svenskt Natomedlemskap som företräder en linje för ökad säkerhet och medverkar till att värna freden i Östersjöområdet i kontrast till en osäkerhets- och oklarhetslinje.

Regeringen noterar själv i sin proposition: ”Att Sverige kan ge och ta emot militärt och civilt stöd är avgörande för att skapa en reell möjlighet att agera tillsammans och samordnat i händelse av en kris eller krig.”

Herr talman! Låt mig avslutningsvis, så här från riksdagens talarstol, rikta beröm och tack till Björn von Sydow. I egenskap av Försvarsberedningens ordförande, har han med stor integritet och gedigen kunskap medverkat till framtagandet av två rapporter som utgör den solida grunden för vårt kommande försvarsbeslut och den inriktning som ska gälla de kommande åren. Under åren har från regeringsföreträdare beredningen och dess slutsatser stundom närmast undergrävts. Det sista året, 2020, har onödigt mycket tid gått förlorad på samtalsverksamhet under Peter Hultqvists ledning. Men nu är vi här – till slut.

Jag yrkar bifall till Moderaternas reservation 1 angående de övergripande säkerhetspolitiska bedömningarna och yrkar avslag på reservation 11 från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet angående en Nato-option.

Herr talman! Givet den mediedebatt och medierapportering som har varit, liksom uttalanden dels av Hans Wallmark, dels av Ulf Kristersson måste jag naturligtvis passa på att fråga Hans Wallmark: Finns det en ”riksdagens säkerhetspolitiska linje”? Är det Hans Wallmarks ord eller Ulf Kristerssons ord som gäller?

Herr talman! Jag tyckte att jag var väldigt tydlig. Det är naturligtvis så att en klok regering har att förhålla sig till vad en riksdagsmajoritet uttalar sig om.

Jag vill därför ställa frågan tillbaka till Kenneth G Forslund: Om en riksdag som representerar 204 ledamöter uttalar någonting – en tydlig majoritet, alltså – hur förhåller sig en regering till det?

Herr talman! Hans Wallmark är tydlig, men vad ska vi då tro om Ulf Kristerssons ord på hans egen Facebooksida, där han skriver att det finns en ”riksdagens säkerhetspolitiska linje”? Gäller inte de orden?

Hans Wallmark pekar på 204 ledamöter. Det är 204 ledamöter från fem olika partier med minst tre olika synsätt på relationen till Nato och vad en Nato-option ska innebära. Är det en klok och ansvarsfull grund för att föra den här politiken?

Och hur menar Hans Wallmark att en regering ska kunna tolka ett beslut i riksdagen? Det är ju inte vilket beslut som helst. Det handlar inte om åt vilket håll vi ska köra på gatorna eller hur hög socialbidragsnormen ska vara eller någonting sådant, där vi förvisso kan ha olika uppfattningar och olika mål med det vi fattar beslut om. Det andra kan vara nog så viktiga frågor, men det här är allvarligt på ett annat sätt.

Det är fem partier med minst tre olika tolkningar. Hur ska man bringa reda i detta, Hans Wallmark?

Herr talman! Det är inte första gången frågan om en Nato-option debatteras och avgörs i Sveriges riksdag. Socialdemokraterna har gjort det tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Menar Kenneth G Forslund att man då har haft samma politiska grund för detta avvisande? Har det varit ett enda block som har bestått av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna? Jag skulle vilja säga att det finns minst tre linjer, kanske fyra, representerade i det blocket.

Därför tycker jag att man nog ska förhålla sig till de riksdagsmajoriteter som uppstår. Om man då har, herr talman, ett beslut som 204 ledamöter mot 143 står bakom finns det skäl för en klok regering att förhålla sig till det.

Dessutom, herr talman, hoppas jag att vi får se andra socialdemokrater och miljöpartister som också argumenterar i sak. Det intressanta både med Kenneth G Forslunds anförande och det replikskifte vi nu har är ju att själva idén om en Nato-option över huvud taget inte berörs.

Det tycker jag är tråkigt. Jag tror nämligen att en Nato-option, rätt hanterad, vore en möjlighet och inte ett problem för det socialdemokratiska partiet.

Herr talman! Det är viktigt att bidra till avspänning i det militärt strategiska område där Sverige befinner sig. Därför är det viktigt att inte rubba balansen i vårt närområde. Det finns däremot skäl att försäkra sig om att kunna arbeta förebyggande för att minska risken för militär aggression mot svenskt territorium syftande till att menligt påverka landets nationella frihet eller det svenska folkets självbestämmanderätt.

Vi sverigedemokrater har i många år förespråkat att Sverige ska ingå ett defensivt försvarsförbund med Finland. Sverige och Finland möter samma säkerhetspolitiska situation med hänsyn till ländernas gemensamma geografiska läge. Ett försvarsförbund med Finland vore därför, enligt vår analys, ett mycket bra alternativ för att skapa säkerhet i vår del av världen.

Under senare år har samarbetet med Finland intensifierats, och så sent som den 8 september i år sa riksdagen ja till att införa en ny lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland. Syftet med lagen är att stärka ländernas nationella försvar och deras förmåga att agera militärt tillsammans.

Beslutet innebär bland annat att regeringen får rätt att fatta vissa beslut om att ge eller ta emot militärt stöd inom ramen för samarbetet. Förutsättningarna för att finska militära styrkor ska kunna ge Sverige militärt stöd förbättras också genom vissa lagändringar.

När Krister Bringéus 2016 utredde Sveriges internationella samarbeten på försvars- och säkerhetsområdet framkom i samtal med finska företrädare att man från finskt håll gett uttryck för tanken att ett svensk-finskt försvarsförbund på sikt vore ”naturligt”, och i slutet av förra månaden nåddes vi av nyheten att flera ledande finländska politiker nu öppnar dörren för att ingå ett försvarsförbund med Sverige.

Sverige och Finland har starka kulturella och politiska band och en lång gemensam historia. Genom ett försvarsförbund skulle tröskeleffekten höjas och nya strategiska djup skapas, vilket skulle stärka ländernas försvarsförmågor.

Herr talman! Sedan utskottets beslut i det betänkande som vi i dag behandlar här i kammaren har debatten gått het. Frågan om en svensk Nato-option är i sig inte det minsta kontroversiell. Den förändrar inte Sveriges säkerhetspolitiska linje. Denna ligger fast. Nato-optionen innebär inget medlemskap i Nato, vilket regeringen i debatter mer eller mindre försökt göra gällande.

Nato-optionen innebär emellertid att vi ska möta de krav som Nato ställer på ett potentiellt medlemsland. Detta i sig betyder att vi hindrar en del partier från att använda det svenska försvaret som en budgetregulator.

För att en Nato-option ska vara trovärdig krävs att landets försvar uppfyller den storlek och standard som krävs för att en medlemsansökan ska kunna beviljas. En sådan option kan därmed utgöra ett viktigt argument för en ökad upprustning av det svenska försvaret och vidare försvåra en eventuell framtida nedrustning.

Nato-optionen innebär också att vi nu harmoniserar Sveriges och Finlands inställning till handlingsfrihet i Natofrågan, vilket innebär ett ytterligare närmande och signalerar en vilja till fördjupat samarbete som stärker möjligheterna att på sikt ingå just ett försvarsförbund. För att underlätta bildandet av ett försvarsförbund är det av vikt att våra länder formulerar sig på likvärdigt sätt gällande en Nato-option.

Därför anser vi att Sverige, i likhet med Finland, bör uttala en tydlig Nato-option. Denna option innebär, på samma sätt som i Finland, att till grunderna för Sveriges utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik hör att det finns ett nationellt spelrum och valmöjligheter. Detta inbegriper en möjlighet att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato. Vi vill dock starkt betona att så länge Finland står utanför Nato bör Sverige också göra det. Vidare är det inte aktuellt med ett medlemskap i Nato med mindre än att ett sådant fått tydligt stöd i en folkomröstning. Det är en rimlig avvägning som även Finland gör.

Att regeringen hävdar, som försvarsministern och utrikesministern gjorde i en debattartikel i Expressen i torsdags, att en harmonisering med Finlands säkerhetspolitik skulle utgöra ett hinder för samarbete är en absurd analys som helt saknar grund.

Likartade system och likartade förutsättningar att kunna fatta säkerhetspolitiska beslut i samklang med Finland stärker bägge länders manöverutrymme och säkerhet i ett potentiellt förändrat läge. En svensk Nato-option bidrar till att stärka, inte försvaga, Finlands option. Detta gör sammantaget att vi höjer trösklarna för en angripare.

Samtidigt ska Sverige fortsätta det omfattande Natosamarbetet som grundar sig på ett partnerskap, och vi ska fortsätta att delta i utbildnings- och övningsverksamhet på egna premisser.

Herr talman! Det tål att upprepas: Vårt beslut om att stödja förslaget om en Nato-option innebär inte att vi ändrat uppfattning i frågan om ett svenskt medlemskap i Nato. Det framgår också tydligt i betänkandet, där vi med majoritet har avslagit de motioner som yrkar på ett svenskt medlemskap.

Men det är inte bara med Finland som vi vill fördjupa det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet. Mot bakgrund av det försämrade säkerhetspolitiska läget i vår del av världen vill vi också fortsätta att fördjupa samarbetet med övriga nordiska länder inom det nordiska försvarssamarbetet Nordefco. Möjligheter finns att fortsätta att fördjupa samarbetet oavsett om Sverige och Finland utgör ett försvarsförbund och Norge, Danmark och Island ingår i en annan försvarsallians.

I den vision för Nordefcosamarbetet 2025 som antogs förra året anges att staterna ska förbättra sin försvarsförmåga och sitt samarbete i fred, kris och konflikt. I de mål som ska ha uppnåtts till 2025 ingår att minimera begränsningarna av militär rörlighet inom och mellan de nordiska länderna, skapa förutsättningar för ett ökat utbyte av lägesinformation i fred, kris och konflikt samt stärka Nordefco som en plattform för kriskonsultationer mellan ländernas försvarsdepartement.

Vi välkomnar detta, och precis som utskottet anför bidrar ett sådant utvidgat samarbete, förutom att det har ett säkerhetspolitiskt värde, till effektivare resursanvändning och ökad operativ förmåga.

Herr talman! Vi står givetvis bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 6 och 13.

Herr talman! Den Nato-option som Sverigedemokraterna ställde sig bakom för en dryg vecka sedan, vilket var en överraskning för i alla fall en del, är inte något som Finland har efterfrågat i några av de kontakter som vi har haft med dem. Sverige och Finland är partnerländer till Nato, dessutom på den högsta nivån. Våra länder anses högt Natoanpassade och hyllas av Nato, och Nato kommer regelbundet till Sverige och Finland och studerar hur vi jobbar. De säger dessutom att vi är mer Natoanpassade i vår verksamhet än många av Natos medlemsstater.

Vad är det som Nato-optionen skulle lösa för problem, Björn Söder, och väger det upp alla de frågetecken som denna vinglighet skapar i vår omvärld?

Herr talman! De frågetecken som vingligheten skapar, som Kenneth G Forslund säger, är till stor del skapad av honom själv, hans parti och regeringen, som börjar spekulera i vad detta kommer att leda till. Kort och gott är det precis vad som står i betänkandet om Nato-option. Det innebär att det finns en handelsfrihet. Att vi nu gör vår säkerhetspolitiska linje eller hållning mer lik Finlands innebär att vi har möjligheter framöver att på ett enklare sätt ingå i försvarsförbundet, om vi har en likvärdig syn på det.

Detta skapar en möjlighet framöver att fatta beslut utifrån de förutsättningar som råder i framtiden. Detta ger ett ökat spelutrymme, och det ger också en viktig signal om att vi har den möjligheten. Dessutom innebär Nato-optionen att vi måste uppfylla de krav som ett medlemskap skulle kräva. Det innebär att vår försvarsförmåga tvingas rustas och att man inte, som både Kenneth G Forslunds egen regering och tidigare socialdemokratiska regeringar men även borgerliga regeringar har gjort, kan använda Försvarsmakten som en budgetregulator. Man har mjölkat den på pengar för att finansiera olika reformer, men det är slut med det nu.

För att kunna bli medlemmar måste vi uppfylla en viss miniminivå, och detta ser vi som väldigt positivt. Det skapar ett ökat handlingsutrymme, och det gör vår säkerhetspolitik mer lik Finlands.

Herr talman! Tack, Björn Söder, för svaret! Jag håller inte riktigt med om det naturligtvis. Jag tycker inte att Nato-optionen skapar några nya möjligheter för oss som inte funnits tidigare. Det intressantaste i Björn Söders argumentation är att den gör att vi måste börja uppfylla de olika medlemskraven, exempelvis 2 procent vad gäller försvarsanslag mätt i andel av bnp.

Ett annat krav för medlemskap, Björn Söder, är att det ska finnas en folklig förankring. Ska Sverige börja uppfylla det kravet också då? Ska Björn Söder för säkerhets skull börja kampanja ute i Sverige för att Sverige eventuellt ska gå med i Nato? Jag har lite svårt att se den utvecklingen framför mig, givet att Sverigedemokraternas uppfattning brukar vara att Sverige inte ska gå med i Nato.

Roger Richthoff sa i förra veckan att den uppfattningen ligger fast. Men hur länge ligger den uppfattningen fast, Björn Söder? Ni är ett parti som har bytt uppfattning i alla frågor utom migrationspolitiken. I den mån ni har bytt uppfattning där är det i så fall från en hård till en ännu hårdare migrationspolitik, men i övrigt är listan lång över politikområden där ni har tvärvänt och bytt uppfattning. När kommer ni att tvärvända om Nato och förespråka Natomedlemskap också?

Herr talman! Man kanske ska vara lite försiktig med att beskylla oss för att byta politik. Jag tycker att Socialdemokraterna är ett väldigt bra exempel på ett kappvändarparti som gör allt för att behålla makten, för det är det viktigaste i Socialdemokraternas värld. Då är man beredd att byta politik från en dag till en annan.

Precis som Kenneth G Forslund säger skapas förutsättningar för att vi ska kunna nå upp till tvåprocentsmålet, och vi måste ligga på den nivån därför att ett medlemskap skulle kräva det. Det ser vi som en otroligt positiv effekt.

Jag tyckte att jag var tydlig i mitt anförande, herr talman, om att vi står fast vid vår syn på ett svenskt medlemskap. Det skapar en flexibilitet inför framtiden. Precis som sägs i tillkännagivandet är det en skarp uppmaning till regeringen att man måste leverera så att inga praktiska hinder föreligger. Detta gör att om svenska folket en dag skulle säga ja till att gå med, beroende på hur omvärldsläget ser ut, finns det möjligheter att ansluta sig. Om det skulle finnas en stark folklig opinion i det läget, och om resultatet av att bli medlem i Nato skulle bli att vi kan rädda vårt land och vår frihet, är vi beredda att omvärdera vårt ställningstagande. Men vi ställer kravet att det ska finnas en folklig förankring. Det tror jag kan finnas om det skulle bli en försämring i framtiden.

Herr talman! Sveriges säkerhetspolitik syftar till att garantera landets oberoende och självständighet.

År 2004 fattades försvarsbeslutet utifrån bedömningen att det säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen präglades av lugn, stabilitet och samarbete. Ryssland hade utvecklat goda samarbetsrelationer med EU och Nato samtidigt som Estland, Lettland, Litauen och Polen blivit medlemmar i både EU och Nato. Spänningen hade minskat dramatiskt i vårt närområde. Försvarsbeslutet fem år senare fick skjutas upp efter Rysslands krig med Georgien, och innan nästa försvarsbeslut genomförde Putinregimen den olagliga annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina. Detta pågår ännu, och till det har lagts Syrienkriget.

Demokratin har backat sedan 2005, likväl som respekten för mänskliga fri- och rättigheter. Geopolitiken har återkommit, och vi kan se en tyngdpunktsförskjutning av politisk, ekonomisk och militär makt mot Asien och då särskilt Kina.

USA:s inflytande utmanas och ifrågasätts. Normer, samarbeten, institutioner och värderingar som format vår del av världen efter andra världskriget och som är baserade på mänskliga rättigheter, demokrati och fungerande rättsstater undermineras. Drivande i denna utveckling är Ryssland och Kina. Ryssland bryter mot och utmanar systematiskt den europeiska säkerhetsordningen och dess centrala principer. Kina visar en liknande hållning i Sydkinesiska sjön. Detta har underlättats av den nuvarande administrationen i USA, och vi hoppas att den nya ska ändra det.

Folkrätten är grunden för den regelbaserade världsordning som vi följer. FN är en hörnsten i vår säkerhetspolitik likaväl som Europakonventionen.

Herr talman! Sveriges medlemskap i EU är ett fundament för vårt välstånd men också för vår säkerhet. EU är Sveriges viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska arena. Ingen europeisk stat kan på egen hand möta alla dagens allvarliga och komplexa säkerhetspolitiska utmaningar eller få genomslag som global aktör. Det kräver att EU:s förmåga att svara och agera som en global utrikes- och säkerhetspolitisk aktör stärks.

Sverige bedriver en solidarisk säkerhetspolitik. Vi har i bred enighet uttalat en unilateral solidaritetsförklaring. Vi förhåller oss inte passiva om en katastrof eller ett angrepp sker mot något annat EU-land eller något nordiskt land. Vi förväntar oss att de agerar på motsvarande sätt. Till det kommer den nordiska solidaritetsdeklarationen. Det nordiska samarbetet är ett komplement till de existerande samarbetena inom EU och Nato.

Herr talman! Sverige har ökat förmågan att ge och ta emot hjälp genom värdlandsavtalet. Vi har stärkt vårt nordiska samarbete genom Nordefco, och vi har nu ett mycket nära samarbete med Finland som omfattar operativ planering, även för att kunna möta kris och krig. Centerpartiet vill se att den förmågan utvecklas till att omfatta även EU- och Natoländer. Det är tveklöst så att Rysslands agerande är det största hotet mot vår regions säkerhet. Ett angrepp på Sverige kan inte uteslutas, och en konflikt eller ett angrepp på någon kommer att bli ett angrepp på oss alla. Det faktum att vi nu fördjupar samarbetet mellan Sverige och Finland visar att det inte räcker med att öva tillsammans; det krävs även förmåga till operativ planering och ledning. Den insikten ligger också bakom regeringens ambition till nationell operationsplanering tillsammans med Danmark, Norge, Storbritannien, USA och Nato.

Centerpartiet ser det som naturligt att utifrån den insikten söka medlemskap i den enda organisation som har förmåga att utföra komplicerade operationer: Nato. Vi bestämmer själva när och hur, men vi vill gärna se att vi startar och landar denna process tillsammans med Finland, så att hela Norden kan samverka inom ramen för samma struktur. Det skulle öka förutsägbarheten och därmed höja trösklarna för en konflikt. Det skulle för oss i likhet med våra baltiska vänner vara konfliktavhållande och stärka vår gemensamma säkerhet.

Herr talman! Vi eftersträvar en bred politisk samsyn. För Centerpartiet är det klart att en folkomröstning om vår säkerhetspolitik inte kan bli aktuell. Jag yrkar bifall till reservation 10.

Herr talman! Den finländska utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen 2020 gör det tydligt att Natos och USA:s ökade verksamhet och närvaro i de baltiska länderna och i Polen ökar stabiliteten i Östersjöregionen. Vidare framgår att Rysslands maktpolitik bidragit till ökade spänningar, att regionens militärstrategiska betydelse ökat och att vapensystem av alltmer avancerad teknisk förmåga placeras i Finlands närområden. Till detta kommer Kinas ökade intresse för regionen inklusive Arktis. Rysslands mål är enligt rapporten en europeisk säkerhetsstruktur byggd på intressesfärer. Det ligger i vårt gemensamma intresse att med kraft motverka en sådan utveckling på vår kontinent och i vår region.

Herr talman! Vårt allt närmare säkerhetspolitiska samarbete med Finland utmanar, precis som det svenska EU-medlemskapet en gång gjorde, den svenska säkerhetspolitiska linjen. Linjen ligger fast såtillvida att Sverige de facto inte är med i någon militär allians, enbart en politisk allians med solidariska förpliktelser. Men vi bedriver en solidarisk säkerhetspolitik med allt närmare operativt samarbete inte bara med Finland. Vi utvecklar samarbetet inom EU som ett komplement till Natos strategiska förmåga. Vårt unika samarbete med Finland påverkar i sig den svenska handlingsfriheten.

Ett resultat av det förra försvarsbeslutet blev den utredning vi då enades om kring Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Regeringen vilade då som nu i övrigt sin säkerhetspolitiska linje på Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Utredningen Säkerhet i en ny tid valde regeringen att lägga åt sidan utan vidare åtgärd. Det beklagar vi, för den borde – i likhet med den tidigare utredningen av Bertelman – ha blivit föremål för ett bredare politiskt samtal.

Centerpartiet har ställt frågan om regeringen ansett sig ha brett parlamentariskt stöd för sin säkerhetspolitiska linje baserat på Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Regeringen måste ha bedömt att det räckte. På annat sätt kan Centerpartiet inte tolka det faktum att regeringen ännu en gång valde att stå ensam bakom den säkerhetspolitiska delen av totalförsvarspropositionen.

Regeringen hävdar att den säkerhetspolitiska linjen ligger fast och att den militära alliansfriheten alltjämt tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Men nog borde även regeringen se att något har förändrats och att den gamla linjen inte tjänar vår, våra nordiska grannländers eller EU-staternas säkerhet väl? I dag bygger vår säkerhet på ett värdlandsavtal med Nato, ett väldigt nära samarbete och ett fördjupat partnerskap med Nato. I morgon bygger den på operativt samarbete med Nato och inte bara Finland. Dessa omfattande samarbeten, i kombination med vår egen solidaritetsförklaring, bringar oss så nära Nato att vi knappast kan undgå att identifieras med alliansen – utan att få vare sig den effekt av samarbetet eller det solidariska skydd som ett medlemskap skulle innebära.

Herr talman! Till grunderna för Finlands utrikes, säkerhets- och försvarspolitik hör att upprätthålla en nationell rörelsefrihet samt valmöjligheter. Detta inbegriper en möjlighet att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato. Beslut ses alltid över i realtid med beaktande av förändringarna i den internationella säkerhetsomgivningen. Genom den kompatibilitet som uppnås via samarbetet med Nato säkerställs att det inte uppstår några praktiska hinder för en eventuell anslutning. Detta handlar om den så kallade Nato-optionen, som har ett samlat stöd i den finländska riksdagen.

Med ett allt närmare samarbete mellan Finland och ett Sverige vars säkerhetspolitiska linje helt avvisar Nato – fram till nyligen har denna linje även avvisat en Nato-option – skulle Sverige i praktiken devalvera värdet på den finländska optionen och vår säkerhet. Centerpartiet vill stärka den och vår gemensamma säkerhet. Därför är det välkommet att Sveriges riksdagsmajoritet nu väljer att uppmana regeringen att följa Finlands exempel; Sverige ska uttala att vår säkerhetspolitiska linje inbegriper en möjlighet att ansöka om medlemskap i Nato. Detta är Centerpartiets hållning sedan flera år tillbaka, och vi är glada att den nu verkar få stöd i riksdagen. Det är regeringen som ska ta emot tillkännagivandet, och det är vår förhoppning att det sker på ett bättre och mer framåtsyftande sätt än vad som hände med de två nämnda utredningarna.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 14 under punkt 5 om internationella militära och civila insatser. Utvecklingen av vårt territoriella försvar får inte leda till att vi isolerar oss och ensidigt riktar oss inåt. Vi måste vara redo att bidra där vi kan göra skillnad och bidra till fred och säkerhet, långsiktig utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter.

Herr talman! Kerstin Lundgren är tydlig, tycker jag, med att det är regeringen som lägger fast den säkerhetspolitiska linjen. Men vad tycker då Kerstin Lundgren själv om den förvirring som uppstår om huruvida det är riksdagen, regeringen eller båda som har en säkerhetspolitisk linje? Med ledning av Ulf Kristerssons kommentarer på hans egen Facebooksida tycks det bland den majoritet där Kerstin Lundgren nu förefaller ingå finnas uppfattningar om att det kan finnas en riksdagens säkerhetspolitiska linje.

Sedan vill jag passa på att fråga Kerstin Lundgren om Centerpartiets omsvängning i inställningen till Nato. Enligt det beslut som togs på centerstämman – Kerstin Lundgren var såvitt jag förstått synnerligen aktiv i processen fram till det – är Centerpartiet för ett svenskt Natomedlemskap med förbehållet att vi ska ha det man kan kalla en norsk och dansk modell: ingen fast stationerad trupp i Sverige och inga kärnvapen på svensk mark.

Är det här bevekelsegrunder som ska vägas in i en Nato-option? Är det här bevekelsegrunder som fortfarande gäller för Centerpartiets ställningstagande att Sverige bör söka medlemskap i Nato? Eller vad det någonting som bara användes i debatten på Centerstämman för att vinna den voteringen?

Herr talman! Ja, Centerpartiet förefaller ingå i den majoritet som kanske beslutar om en Nato-option. Men, herr talman, det är Centerpartiets motioner. Självklart är vi glada över att de motionerna får stöd – Centerpartiet tillsammans med Liberalerna i den sista motionen.

Partistämmans beslut gäller självklart tills partistämman fattar ett annat beslut. Det har jag inte sett som aktuellt. Sedan har det vantolkats av en del, inte minst i debatten här i kammaren. Man kan dock gå tillbaka och se att vi har påtalat detta.

Herr talman! Den otydlighet som Kenneth G Forslund nämner måste ju också hänga samman med – åtminstone är det min bild – hur regeringen väljer att tolka den. Säg att regeringen säger: Vi hör ingenting. Vi ser inte att vårt underlag har förändrats. Då blir det naturligtvis så att andra där ute funderar: Vad är det som pågår?

Det var därför jag från min sida var tydlig med att jag hoppas och förväntar mig att regeringen lyssnar och agerar på ett annat sätt än vad regeringen, eller regeringarna, har gjort när det gäller de utredningar som har tagits fram och lämnats till regeringen. Vi hade hoppats på och begärt en större politisk debatt runt dem, ett politiskt samtal, men regeringen valde att lägga dem i byrålådan.

Gör regeringen detsamma med riksdagens beslut i den här delen kommer det att finnas en diskrepans. Vi har det i några sådana frågor, och det påverkar naturligtvis.

Regeringen har alltså det yttersta ansvaret. Regeringen fattar beslut och har att göra det. Men den har också att agera för att få det hela att gå ihop.

Herr talman! Tack för svaret, Kerstin Lundgren! Jag hoppas att Kerstin Lundgren i sin andra, avslutande replik också kommer fram till frågan om hur hon ser på de olika tolkningar som uppenbart finns bland de fem partier som står bakom majoritetsförslaget och om huruvida det finns en riksdagens och en regeringens säkerhetspolitiska linje. Jag tycker att det är ganska intressant.

Sedan är det ju så: I och med att Kerstin Lundgren gör klart att Centerpartiets förbehåll vad gäller Natomedlemskap kvarstår, så vilar den här majoriteten på tre olika uppfattningar om förhållandet till Nato. Man skulle kunna tala om en moderat uppfattning, sannolikt delad av Liberalerna och Kristdemokraterna, att vi ska gå med i Nato. Centerns är: Jo, vi går med i Nato, men inga stationerade trupper och inga kärnvapen på svensk mark. Sedan har vi Sverigedemokraternas uppfattning: Vi ska införa den här Nato-optionen, men vi ska inte gå med i Nato – fast kanske någon gång i framtiden, eventuellt. Det var inte helt lätt att reda ut vad Björn Söder menade.

Är det här en tillräckligt stabil grund, tycker Kerstin Lundgren, för att göra väsentliga förändringar av Sveriges säkerhetspolitiska linje? Jag tycker att det finns en skillnad mellan att upprätthålla en linje och att göra förändringar i den. När man gör förändringar ska man tänka sig för väldigt noga.

Detta är inte heller vilket beslut som helst. Detta är ett beslut där man behöver vara överens inte bara om var man ska landa utan också om hur man kommer dit och vad det ska innebära sedan.

Herr talman! Detta är ändå lite intressant att höra. Jag skulle ha kunnat tänka mig att ställa en retorisk fråga. Det hade varit intressant, herr talman, om Kenneth G Forslund hade avslöjat de gemensamma åsikterna hos Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna kring att Sveriges säkerhetspolitiska linje ska ligga fast, hur den argumentationen har sett ut och hur likalydande deras bilder är av verkligheten. Jag ställer dock inte den frågan eftersom jag vet att Kenneth G Forslund inte kan svara, herr talman.

Är det här ett stort beslut? Ja, det är ett stort beslut om Sveriges riksdag öppnar dörren och ger en uppmaning till regeringen att agera inte för ett medlemskap, för det är inte medlemskap det handlar om, men för att likställa vår hållning med den finländska – en option, en möjlighet, en handlingsfrihet.

Regeringen brukar hävda att det är viktigt med handlingsfrihet. Men just på ett område, herr talman, vill regeringen inte ha handlingsfrihet, nämligen när det gäller Natomedlemskap. Vi vill öppna den möjligheten också, herr talman. Det handlar Nato-optionen om.

När man lyssnar på Kenneth G Forslund låter det ibland som att detta inte är någonting som riksdagen ska ägna sig åt. Det är bara regeringen som fattar beslut. Men, herr talman, regeringen måste ju ändå – och det sa man att man ville i en debattartikel jag läste – försäkra sig om att den har ett brett parlamentariskt stöd. Och vill man ha ett brett parlamentariskt stöd är frågan: Hur stort är det? Hur stort ska det vara? Uppenbarligen kan det räcka med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Herr talman! Ett väpnat angrepp mot Sverige är fortfarande osannolikt.

Regeringen gör dock en annan bedömning i denna proposition, där man anser att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det är en ny bedömning för denna försvarspolitiska proposition. Vänsterpartiet menar att det inte finns någon anledning att värdera risken för ett väpnat angrepp på detta sätt. Det är fortfarande osannolikt att ett enskilt militärt angrepp skulle riktas mot Sverige. Det är en uppfattning som delas av exempelvis fredsforskningsinstitutet Sipri.

Regeringens ställningstagande riskerar att skapa onödig oro och trissa upp hotbilden på ett sätt som inte stämmer med verkligheten. Som vi hör finns det gott om borgerliga ledamöter som redan gör det. En mer korrekt bedömning är att det fortfarande är osannolikt att ett militärt angrepp skulle riktas mot oss i Sverige. Däremot skulle Sverige oundvikligen påverkas av en säkerhetspolitisk konflikt eller kris i vårt närområde. I ett sådant fall kan det inte uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana skulle kunna användas mot Sverige.

Vårt lands säkerhet förutsätter en aktiv, självständig utrikespolitik med ett brett engagemang för demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt, för kvinnors frigörelse och för global social rättvisa. Vår utgångspunkt för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik måste vara att värna vårt lands säkerhet. Det kräver en modern försvarsmakt som har förmåga att möta de olika former av hot som vårt land kan ställas inför men också har möjlighet att vara en fredsbevarande kraft i andra delar av världen.

Sverige och världen står i dag inför större utmaningar än på länge. Vi befinner oss i ett i många avseenden nytt säkerhetspolitiskt läge. Den säkerhetspolitiska situationen i Europa har förändrats och försämrats. Vi ser växande motsättningar, militär upprustning och ökad konfrontation på vår kontinent och i vårt närområde.

Rysslands destabiliseringsförsök, kriget i Syrien och turkiska kränkningar av mänskliga rättigheter är några exempel på sådant som genererar en politisk osäkerhet samtidigt som terrordåd och ökande fascistiska strömningar skapar osäkerhet och otrygghet i Europa. Också klimatförändringen, cyberhot, pandemier, hybridhot och naturkatastrofer måste inkluderas i det säkerhetspolitiska perspektivet.

I dag är fler människor i världen på flykt som en konsekvens av klimatförändringarna än på grund av krig och konflikter. Trots betydande framsteg i enlighet med FN:s millenniemål svälter människor ihjäl, och många dör i enkla eller okomplicerade sjukdomar och i samband med graviditet och förlossning i stora delar av världen, särskilt i spåren av coronapandemin.

Vi ser med oro på att den ryska ledningen har visat sig beredd att använda militära medel för att uppnå politiska mål. Det finns inga ursäkter för Rysslands agerande gentemot Ukraina och den folkrättsvidriga annekteringen av Krim. Ryssland är ett säkerhetspolitiskt hot, först och främst mot alla i Ryssland som motsätter sig styret i Kreml. Förgiftningen av oppositionsledaren Aleksej Navalnyj är det senaste exemplet. Putinregimens imperialistiska politik utgör dock främst ett direkt hot mot befolkningarna i flera grannländer – Ukraina, Georgien, Belarus, Moldavien och länderna i Centralasien – och inte främst mot Sverige och Norden.

Men att som regeringen bara skylla på Ryssland är en uppenbar förenkling av en betydligt mer komplex situation, inte minst då Natos upprustning och utvidgning i Europa också har bidragit till att öka spänningen i vårt närområde. Vänsterpartiet delar inte regeringens syn på det svenska samarbetet med Nato. Sverige ska vara militärt alliansfritt. Det är den klokaste säkerhetspolitiska strategin. Då måste alla närmanden till Nato avbrytas och det så kallade värdlandsavtalet rivas upp. Detta har Vänsterpartiet återkommande krävt.

Vänsterpartiet delar inte heller regeringens syn i propositionen på vikten av att stärka det militära samarbetet med USA och att amerikanskt engagemang är avgörande för Europas, och därmed Sveriges, säkerhet och stabilitet. Bara en sådan sak som avslöjandet om att USA har bedrivit spionage på svensk försvarsindustri visar att vi knappast kan räkna USA som en allierad som alltid kommer att ha samma intressen som vi.

I detta betänkande röstar det blåbruna gänget igenom en så kallad Nato-option. Detta kom man mer eller mindre på i förra veckan att man skulle göra när Sverigedemokraterna svängde. Då har man alltså i tre års tid suttit i Försvarsberedningen och diskuterat säkerhetspolitik över partigränserna.

Herr talman! Beslutet om en Nato-option är i sig självt mycket olyckligt, och det är fel väg för Sverige att gå. Att det blåbruna gänget gör denna sväng i säkerhetspolitiken helt utan beredning, helt utan debatt och helt utan folklig förankring gör bara saken än värre. Det är ett beslut som inte borde fattas. Det kommer att leda till att debatten inte kommer att beröra om Sverige ska gå med i Nato utan om när Sverige ska göra det. Detta sker utan att det finns ett folkligt stöd för ett Natomedlemskap.

I dag utgörs ett av de allvarligaste hoten mot den globala säkerheten av klimatförändringarna och dess konsekvenser. Torka, översvämningar och extrema väderhändelser utgör direkta hot och kan vara orsaker till krig och konflikter.

Därför är det av säkerhetspolitiskt värde att målen i Parisavtalet och Agenda 2030 nås. Vi menar att en säkerhetspolitisk analys behöver lägga stor vikt vid klimatproblemen som uppstår både lokalt och globalt och som utgör vårt största samhällshot.

De traditionella instrumenten för att skapa säkerhet – militär maktbalans och avskräckning – är alltför trubbiga för att hantera många utmaningar. För att möta dagens säkerhetsproblem krävs därför en bredare syn på vad säkerhet är och vem den är till för. En stark tonvikt måste läggas på att förebygga motsättningar som eskalerar till konflikt. Att Sverige inte ska bidra till krig och konflikter, exempelvis genom vapenexport till diktaturer, bör vara en självklarhet.

Arbetet med att förebygga väpnade konflikter får inte det utrymme som det bör få enligt fastslagna prioriteringar i utrikes- och säkerhetspolitiken. Sverige måste i högre grad prioritera förebyggande arbete för fredsbyggande och undanröjande av risker för väpnade konflikter. Det kan handla om utvecklingssamarbete och nedrustningsarbete som måste gå hand i hand med mer konkreta insatser som diplomati, kunskapsinhämtning och valobservation. Sverige bör i större utsträckning prioritera arbetet med att förebygga väpnade konflikter.

Herr talman! I dag används stora delar av Norrbotten som ett övnings- och testområde både för svensk och för utländsk militär. Sveriges medverkan i ett antal internationella militära samarbeten på EU- och Natonivå innebär en rad åtaganden och gemensamma övningar.

Vänsterpartiet ser med oro på hur stora delar av Norrbotten görs om till ett militärt övningsfält. En ökad övningsverksamhet, oavsett om den sker tillsammans med Nato, Pesco eller andra konstellationer inom EU, riskerar att få negativa konsekvenser för såväl människor som för miljö och viktig näringsverksamhet i området.

Det är också av försvarspolitiska skäl tveksamt hur Sveriges försvarsförmåga stärks genom att andra länder ges möjlighet att testa och öva i vårt kalla klimat. Övningsfältet Neat inkluderar både Esrange Space Center utanför Kiruna och Vidsel Test Range i Älvsbyn och utgör därmed Europas största militära övningsområde över land. Övningsfältet har utvecklats till en allt viktigare arena för Natos tester av bombflygplan, drönare, missiler och andra vapentyper.

Vänsterpartiet har kraftigt motsatt sig denna utveckling. På sikt vill vi avveckla detta testområde. Regeringen bör därför uppdra åt Försvarsmakten att återkomma med en plan för hur det skulle kunna göras.

Sverige ska inte delta i Natoledda övningar då dessa urholkar den svenska militära alliansfriheten. Natoledda övningar som äger rum på svensk mark, i vårt luftrum och på vårt territorialvatten ska upphöra, och Nato ska inte tillåtas att öva eller testa vapensystem inom Sveriges gränser. Sverige måste därför riva upp samförståndsavtalet om värdlandsstöd med Nato.

Herr talman! I år är det 75 år sedan atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki. Men kärnvapen är fortfarande en viktig del i många länders försvarsdoktrin.

Den 24 oktober i år nåddes målet om att 50 länder skulle ha ratificerat FN:s konvention om kärnvapenförbud, och den börjar gälla från och med den 22 januari 2021. Detta är en stor framgång. Som självständig och militärt alliansfri stat bör Sverige självklart tillhöra den grupp länder som signerar och ratificerar FN:s konvention om kärnvapenförbud. Det gör vi tyvärr inte i dag.

Överenskommelser om kärnvapenfria zoner har visat sig vara ett av de allra mest effektiva verktygen mot kärnvapen och mot kärnvapenspridning. Om länder kan vara förvissade om att andra stater inte skaffar kärnvapen dämpar det viljan att skaffa egna. Stora delar av världen, särskilt på det södra halvklotet, omfattas redan av kärnvapenfria zoner.

Den globala upprustningen vad gäller kärnvapen är mycket illavarslande. Särskilt oroande är de misslyckade kärnvapensamtalen mellan USA och Nordkorea, respektive USA och Iran. Den spända relationen mellan Ryssland och Nato riskerar att bidra till en ökad tilltro till kärnvapnens avskräckande förmåga, med upprustning och terrorbalans som följd.

I sin årsbok för 2020 konstaterar fredsforskningsinstitutet Sipri att även om antalet kärnvapen har minskat något i världen, så fortsätter alla stater som innehar kärnvapen att modernisera sina vapenarsenaler. Att USA och Ryssland, som tillsammans innehar 90 procent av alla kärnvapen, fortsätter att modernisera sina stridsspetsar skapar osäkerhet i omvärlden.

Det nya START-avtalet, som reglerar USA:s och Rysslands strategiska kärnvapen, löper ut så snart som i februari 2021. Länderna har ännu inte lyckats nå en överenskommelse om en förlängning. Sverige bör i sina bilaterala kontakter verka för att START-avtalet förlängs.

Det är oroande att USA valt att lämna INF-avtalet om ömsesidig kärnvapennedrustning med Ryssland. Sverige bör också där verka för att ett nytt avtal kan komma på plats.

Det senaste som oroar är uppsägningen av det så kallade Open Skies-avtalet. Sverige bör verka för att USA, med en ny president, återansluter sig till Open Skies-avtalet.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om Kina. Kina är i dag, efter USA, världens näst största militärmakt. Det är alltså Kina och inte Ryssland som militärt är den verkliga utmanaren till USA:s hegemoni. Därför måste Kinas hot, framför allt mot grannländerna, tas på stort allvar. Nya mekanismer mot rustningskontroll och framhållande av diplomati måste därför stå i fokus. Att Kina inte geografiskt befinner sig nära Sverige betyder inte att man inte utgör ett hot mot Sveriges säkerhetspolitiska intressen.

Vänsterpartiet motsätter sig att Sverige blir en bricka i stormaktsspelet. Sverige ska verka för avspänning och nedrustning. Som en militärt alliansfri stat har Sverige tidigare haft ett stort internationellt förtroende i fredsförhandlingar. Det bör vara vårt mål att återta den rollen i stället för att medverka till ökad spänning och ökad upprustning. Sverige borde motverka de verkliga orsakerna till krig och de hot mot Sverige och världen som klimatförändringen och de ökande klyftorna mellan fattiga och rika utgör. Fred byggs bäst med fredliga medel.

Jag yrkar bifall Vänsterpartiets reservation nummer 3.

Herr talman! Vi får notera att det var tolv vältaliga minuter som Vänsterpartiets Håkan Svenneling lyckades prestera. I mycket stor utsträckning var det ganska hårda puckar rakt in mot den sittande regeringen. Det är notabelt att regeringsföreträdaren Kenneth G Forslund inte begärde replik på Håkan Svennelings anförande med tanke på de ganska många attacker som Svenneling riktade mot regeringen.

Nu kommer spelreglerna att förändras efter Svennelings anförande, det vill säga han har också möjlighet att ställa frågor till försvarsministern och utrikesministern. Det kommer att bli ett sant nöje för oppositionen att följa det meningsutbytet.

Jag vill bara ställa en kontrollfråga, så att jag vet om jag har lyssnat och förstått rätt, och framför allt också ge lite lyssnaranvisning till den publik som följer detta.

Det är alldeles riktigt att Vänsterpartiet har reserverat sig i Försvarsberedningen mot formuleringen att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det är riktigt, så Vänsterpartiet kan säga detta från talarstolen. Då måste ju vi som står utanför undra lite grann hur det är med de röda schatteringarnas block, som samlas i en gemensam reservation när det gäller en Nato-option.

Precis som Kerstin Lundgren så klokt påpekade i sitt anförande om formuleringarna i betänkandet om de säkerhetspolitiska samarbetena, är det sex partier som har andra åsikter än de som regeringen förfäktar. Då måste jag få ställa en fråga. Regeringen säger att de har en gemensam och ensad säkerhetspolitisk linje. Står Vänsterpartiet i alla delar bakom den?

Herr talman! Vänsterpartiet är i opposition, och det vill jag tydliggöra och upplysa Hans Wallmark om. Det betyder inte att vi samarbetar med regeringen, varken om budget eller om säkerhetspolitik för den delen, utan det är regeringen som lägger fast regeringens säkerhetspolitiska linje.

Det som jag tycker är så olyckligt med det som Hans Wallmark med flera har drivit igenom är att det nu har blivit en otydlighet om vad som är Sveriges säkerhetspolitiska linje, om det är regeringens eller riksdagens så kallade linje som gäller och vad den innebär, och framför allt att man gjort det utan debatt. Man slår på trumman och meddelar svenska medier: Vi har ändrat oss. Vi har infört en så kallad Nato-option. Och alla undrar direkt: Vad är det här? Vad betyder det? Vad får det för konsekvenser för svensk säkerhetspolitik? Detta tror jag att både utrikesministern och försvarsministern här bakom mig också sitter och funderar på.

Det som jag tycker är det mest olyckliga med den här debatten är att vi hamnar i en diskussion där viljan att närma sig Nato är så mycket viktigare än motiven, skälen och resonemangen. Jag hade varit emot det men haft stor respekt om Försvarsberedningen hade kommit fram till en Nato-option, haft tydliga argument, motiv och så vidare och hade förklarat vilka skälen var. Då hade man ju ägnat tre år att fundera på det. Nu känns det som att man har ägnat ungefär tre minuter åt det, för det var verkligen under märkliga former som vi fick skjuta fram beslut efter beslut.

Ni hoppar på oss på andra sidan och frågar varför vi inte har några motargument mot Nato-optionen. Det är ju för att ni inte har några argument för. Vi kan ju inte säga vad som är felen och bristerna med den, för vi vet inte vad beslutet som vi kommer att fatta i morgon kommer att innebära för svensk säkerhetspolitik, och det oroar mig.

Jag står för en linje i svensk säkerhetspolitik som är lite mer lugn än många andra partiers. Den tänker jag stå kvar vid, oavsett hur vinden blåser.

Herr talman! Vi som är för en Nato-option har nog använt mer än tre minuter för den. Men jag har full förståelse för att Håkan Svenneling och det vänsterparti som han representerar inte har ägnat frågan mer än tre minuter.

Jag tycker att det i grunden är väldigt bra att det efter morgondagens beslut i alla fall finns en tydlig riksdagsmajoritet bakom att Sverige ska göra samma säkerhetspolitiska uttalanden som Finland. Som jag påpekade i mitt anförande är det inte samma sak som att det finns en majoritet för ett Natomedlemskap i Finland, ej heller i Sverige. Däremot tror jag att det är klokt att markera att detta verktyg finns i den säkerhetspolitiska verktygslådan.

Här tycker vi helt uppenbart olika. Därför ska det bli mycket intressant, herr talman, att få höra hur regeringen ser på att de ändå har en ganska betryggande majoritet i riksdagen för en Nato-option.

Min fråga var huruvida det finns en enad säkerhetspolitisk linje inom de röda schatteringarnas block, mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då upprepar jag bara det som jag i kondenserad form uppfattade att Håkan Svenneling sa: Nej, det finns inte en ensad, gemensam säkerhetspolitisk linje i de röda schatteringarnas block.

Herr talman! Det är en helt riktig analys. Om regeringen vill ha en sådan är de välkomna att ringa mig och förhandla om en sådan. Då tar vi fram en sådan. Men vi har varit tydliga i våra reservationer i Försvarsberedningens olika betänkanden med att vi inte tycker att man ska ändra den säkerhetspolitiska linjen, vilken alla andra partier är överens om, till att ett angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Vi tycker fortfarande att det är osannolikt.

Det finns mycket i vår omvärld som är oroväckande och väcker obehag, men samtidigt kan vi se att mycket av det som Ryssland gör har man gjort förut. Nu är man lite mer transparent, öppen och berättar vad det är man ska göra. Man har ett mer hotfullt sätt att göra det. Samtidigt är man ett tydligt imperialistiskt hot mot grannländerna runt omkring sig, det som beskrivs som en intressesfär som man försöker uppnå.

Att göra den här Nato-optionen, som vi inte riktigt vet vad den innebär, och säga att den är ett verktyg i verktygslådan blir för mig väldigt otydligt. För mig är det som en skruvmejsel som ska in i en mutter, alltså ett verktyg som inte är till för det som man vill uppnå.

Jag vet inte vad det här betyder. Betyder det att vi nästa vecka ska rösta om Natomedlemskap i riksdagen eller om vi ska ha 2 procent i budget? Det är ju ingen som vet. Det enda vi säger är att vi hela tiden flyttar oss närmare ett Natomedlemskap. Och jag vet att Hans Wallmark är glad över det; det har varit tydligt hela tiden. Men jag är förvånad över alla andra som också går i en riktning närmare ett Natomedlemskap utan att diskutera vad det innebär för Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det är därför som jag är djupt oroad över det beslut som riksdagen kommer att fatta i morgon.

Herr talman! Det är lite intressant att borra lite djupare i det breda parlamentariska stöd som finns för regeringens säkerhetspolitiska linje. Vänsterpartiet är ju i dag det enda parti utanför regeringen som stöder hela den säkerhetspolitiska linjen, som det verkar.

Mot den bakgrunden, herr talman, skulle jag sätta värde på om Håkan Svenneling och Vänsterpartiet kunde förtydliga vad den säkerhetspolitiska linje som de stöder faktiskt består i. Vad innehåller den säkerhetspolitiska linje som ligger fast och som tjänar oss väl? Skulle Håkan Svenneling vilja svara på den frågan?

Herr talman! Jag vet inte om jag vill svara på frågan, av den enkla anledningen att Vänsterpartiet, precis som Centerpartiet, har en reservation i de delar som handlar om Sveriges säkerhetspolitiska linje. Där riktar vi den kritik som jag riktade mot regeringen i mitt anförande. Vi tycker att man glider för nära Nato och inte har en tydlighet i var gränserna går. Nu kommer en riksdag att fatta ett beslut emot regeringens vilja – ett beslut till som gör att vi inte riktigt vet vilken Sveriges säkerhetspolitiska linje är.

Jag tror att vår styrka som land är att kunna säga att vi är militärt alliansfria och därigenom visa för vår omvärld vad vi är för typ av land. Men nu har vi börjat blanda ihop korten, mixa dem och göra det otydligare. Det gör att jag är orolig för hur omvärlden uppfattar Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det är därför jag tycker att det vore bättre om vi inte dag för dag gled mot Nato i riktning mot ett medlemskap, om vi inte tillät till exempel övningsverksamhet i den omfattning som vi låter ske i Norrbottens inland, utan att vi i stället prioriterade fredsförebyggande arbete och satte vår egen trygghet främst. Nu känner jag inte vet vart vi är på väg någonstans, och det oroar mig.

Jag hoppas att Kerstin Lundgren kan bli tydligare med vad Nato-optionen innebär, för Kerstin Lundgren och Centerpartiet har ju varit drivande i att steg för steg trycka Sverige mot ett Natomedlemskap. De skulle nog vilja att det var som på Centerpartiets partistämma, där man lägger till lite meningar, känner sig trygga och hoppas att alla är centerpartister i världen, men så ser tyvärr inte verkligheten ut.

USA är världens största innehavare av kärnvapen. Betyder det att Sverige kommer att vara en plats för kärnvapen om vi blir medlemmar i Nato? Det kan det betyda. Det vet vi inte, och vi vet inte vad Nato-optionen innebär för detta.

Herr talman! Det är verkligen intressant att höra hur det breda parlamentariska stödet formerar sig. Jag hör om en säkerhetspolitisk linje som innebär ett nej till värdlandsavtalet. Det ska sägas upp. Man säger nej till övningar med Nato. Det låter inte som en solidarisk säkerhetspolitik, en linje som ingår i detta.

Herr talman! När jag lyssnar till hur regeringens parlamentariska stöd i riksdagen kommer till uttryck tycker jag att den säkerhetspolitiska linjens innebörd blir otydlig. Det har regeringen naturligtvis anledning att fundera över.

Håkan Svenneling funderar över en Nato-option som omnämns i betänkandet. Jag noterar att det finns en bred enighet i Finland. Håkan Svennelings partikamrater är där med och lägger fram den säkerhetspolitiska redogörelsen till den finska riksdagen, och i den ingår en Nato-option. Jag utgår från att de politiska kontakterna är så pass goda att Håkan Svenneling har kunnat lyssna in hur Nato-optionen har använts i den finska diskussionen, inte minst avseende den stora grannen i öster. Detta har kommit till nytta för att göra en markering: Vi fattar våra beslut själva. Vi är inte en del av er intressesfär. Vi förbehåller oss rätten att agera självständigt.

Det här handlar inte om medlemskap; det är en öppning till medlemskap. Vi tar inte lätt på att fatta beslut om ett medlemskap. Däremot ska vi inte stänga dörren. Om vi gjorde det skulle vi minska vår säkerhet, herr talman.

Herr talman! Det är Centerpartiet och inte Vänsterpartiet som utgör regeringens parlamentariska stöd. Det är med Centerpartiet regeringen förhandlar budget och därigenom får igenom den i riksdagen och därför kan sitta kvar. Vänsterpartiet har lagt ned sina röster för att regeringen ens ska kunna tillträda. Vi har sagt att vi tycker att det är bättre med en socialdemokratisk regering än en borgerlig regering, särskilt om den har stöd av Sverigedemokraterna. Men det är Centerpartiet som utgör det parlamentariska stödet, inte Vänsterpartiet.

Det finns mycket som vi i Sverige skulle kunna hämta inspiration från i den finska säkerhetspolitiken. Det handlar framför allt om det stoiska lugn som jag tycker finns i den finska säkerhetspolitiken. Kanske är det på väg att förändras. Vi såg några utspel efter den senaste gemensamma konferensen. Men i grund och botten har man hela tiden haft en mer krass och lugn inställning till Ryssland och dess agerande än vad vi ser i Sverige.

I Sverige spinner man ofta på oro och skapar ett tryck just för att man vill närma sig Nato. Det sätt på vilket den svenska debatten förs oroar mig väldigt mycket.

Jag tycker inte att man kan se Kerstin Lundgrens beskrivning av Nato-optionen som att man öppnar dörren. Om man lyssnar till den svenska debatten hör man att dörren väl aldrig varit lika öppen – både från Natos och från Sveriges sida – för att vi skulle gå med. Det är det som gör att man undrar vad detta innebär. Jag tolkar det hela som att det kommer att innebära att vi hela tiden kommer att diskutera när vi ska gå med i Nato i stället för om vi ska göra det.

Man borde ta sig en titt på det folkliga stöd som finns för att inte vara med i Nato. Annars skulle politiker fatta beslut som inte har folkligt stöd. Så var det till exempel vid EMU-omröstningen, då många politiker ville gå med. Men folket sa nej, och i dag är vi utanför med ett solitt stöd för det.

Herr talman! I dag debatterar vi det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande Säkerhetspolitisk inriktning – Totalförsvaret 2021−2025. För att inte glömma bort det vill jag börja med att yrka bifall till Kristdemokraternas reservation 4 under punkt 1.

Jag tänkte ta tillfället i akt och i debatten redogöra för Kristdemokraternas hållning i fråga om det säkerhetspolitiska läget, Sveriges roll och hur vi bör agera och navigera samt om Nato, Finland och specifikt Nato-optionen.

Låt mig börja med det säkerhetspolitiska läget som tyvärr har försämrats. Vi i Försvarsberedningen fick i januari för fyra år sedan i uppgift av försvarsminister Peter Hultqvist att analysera det säkerhetspolitiska läget. Vi kunde konstatera att Rysslands agerande hade ändrats. Man är beredd att använda maktmedel. Vi pekade särskilt på det som hände i Georgien men också i närtid i Ukraina.

Just nu, medan vi befinner oss här i kammaren, pågår ett krig i östra Ukraina. Under Björn von Sydows ledning var vi i Försvarsberedningen i Ukraina. I Minsk var vi inne på ett militärsjukhus. Jag kommer aldrig att glömma det. Vi träffade soldater som hade varit i östra Ukraina. Det var exempelvis en soldat som hade blivit träffad av en prickskytt, herr talman. En stor del av benet hade blivit bortskjutet. En annan soldat hade trampat på en mina. Detta är en påminnelse för oss att inte glömma bort att det pågår ett krig, om än lågintensivt, i östra Ukraina. Vi ser även ett tuffare ryskt övningsmönster i Östersjön.

Vi i Sverige har stått utanför krig i 200 år, vilket är fantastiskt. Det är dock viktigt att komma ihåg att krig visserligen är förfärligt och att man kan bli krigsskadad. Men man kan också bli fredsskadad så att man tar allting för givet. Detta påpekade vi också i våra analyser.

Sju partier deltog i analyserna. Alla partier utom Vänsterpartiet var överens om att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kunde uteslutas och att Sverige oundvikligen blir påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller en väpnad konflikt uppstår i närområdet. Om en militär kris eller konflikt i vårt närområde skulle uppstå kommer Sverige med största sannolikhet att dras in tillsammans med våra grannländer. Det är just detta vi måste ta höjd för. Vi måste se till att vi kan göra vår del. Det är denna miljö vi står i.

Vi i Sverige måste se till att kunna försvara oss på egen hand så att andra hinner hjälpa oss. Huset får inte brinna ned innan brandkåren kommer. Därför måste vi se till att stärka vår egen försvarsförmåga. Vi kommer att tala mer om detta i nästa debatt. Det är dock ett problem att regeringen var överens med oss om vad som behövdes och vilka militära förstärkningar som skulle krävas, men man ville inte lägga till pengar i ett tioårsperspektiv.

Låt mig säga något om Nato. Vi tycker att det är en självklarhet, herr talman, att det är Nato som ytterst sett garanterar säkerheten i vår del av världen. Sverige har i dag ett nära samarbete med Nato. Vi är partner, vilket är jättebra. Kristdemokraterna anser dock att vi i Sverige måste uppgradera detta så att vi blir en fullvärdig medlem. Jag brukar säga så här, vilket egentligen är en självklarhet: Det är bättre att förbereda sig med sina vänner än att behöva improvisera om det värsta skulle hända. Om vi blir en fullvärdig medlem i Nato skulle vi kunna ha en gemensam försvarsplanering. Det är en stor skillnad mot det vi har nu.

Ett Natomedlemskap gör att paragraf 5 gäller om en ömsesidig försvarsförpliktelse. Det skulle på allvar stärka Sveriges trygghet, och det skulle också hjälpa våra grannländer. Det är väldigt viktigt och skulle underlätta för Baltikum om de blev angripna. Om Nato ska kunna hjälpa dem behöver svenskt territorium användas.

Detta skulle ge en förutsägbarhet, och det är något som utredaren Krister Bringéus också konstaterade för fyra år sedan. Han sa att ett svenskt medlemskap i Nato skulle bli konfliktavhållande. Det skulle hjälpa både oss och omvärlden, och det är en uppfattning som Kristdemokraterna driver och hoppas få se genomförd.

När det gäller Europa är vi i Kristdemokraterna för ett utökat samarbete inom EU, men det ska vara ett komplement och inte något som är i stället för Natomedlemskap. Det ska inte konkurrera med Nato. Det är dock ett faktum att USA oavsett administration sannolikt kommer att vara mer inriktade på Stillahavsområdet. Därför måste vi i Europa ta ett ökat ansvar för vår egen säkerhet.

Detta för oss in på att Sverige i likhet med Natoländerna måste se till att satsa 2 procent av bnp. Sverige satsar i dag minst av Östersjöländerna, och det är inte hållbart, herr talman. Vi kommer inte att kunna betala räkningarna, och vi kommer inte att kunna genomföra de förstärkningar av vår försvarsförmåga som krävs. Detta är en väldigt viktig del i att förstå hur vi kan svara upp – se oss själva i spegeln, se våra vänner i ansiktet och göra vår del.

Finland och vi har ett nära försvarssamarbete, herr talman, vilket är väldigt bra. Vi tycker att det ska utvecklas. Det står i betänkandet: ”Finland har uttalat en Natooption som innebär att landet upprätthåller möjligheten att söka medlemskap i Nato och noggrant ger akt på förändringar i sin säkerhetspolitiska miljö. … Finland försäkrar sig om att inga praktiska hinder ska uppstå vid en eventuell anslutning till Nato.”

Detta är inga konstigheter, herr talman. Om vi ska ha ett nära samarbete med Finland, vilket vi ska, bör vi rimligtvis ha samma hållning. Detta är inte rocket science, utan det är en naturlig del i ett samarbete. Viktigast av allt, herr talman, är att det skulle öka säkerheten. En svensk-finsk Nato-option skulle höja tröskeln för en eventuell angripare, och det är det som är bottom line. Det är därför vi driver detta; det som driver Kristdemokraterna är att vi ska öka tryggheten.

Som jag inledde med ser vi en tuffare säkerhetspolitisk miljö. Då måste Sverige göra sitt, och vi måste stärka tryggheten. Vi måste stärka vår egen förmåga att agera innan huset brinner ned, om det värsta skulle hända – om en kris skulle bli ett krig. Vi skulle också behöva söka ett Natomedlemskap, det vill säga uppgradera vårt nuvarande partnerskap. Vi behöver också utveckla samarbetet med Finland – och i likhet med dem ha en Nato-option.

Herr talman! Vi har under de gångna sex åren med den rödgröna regeringen ingått både bilaterala och trilaterala försvarssamarbeten med USA. Vi har blivit guldpläterade partner och gått in i JEF, Joint Expeditionary Force. Vi deltar i EI2, det europeiska interventionsinitiativet. Som ledamoten Wallmark var inne på tidigare placerar vi nu också regementen i linjen Trøndelag och Mälardalen – allt i syfte att underlätta eventuell hjälp.

Peter Hultqvist har ingått fler bilaterala avtal med Natoländer än någon annan tidigare försvarsminister. Ibland får jag frågan från journalister vad Sverige kan göra för att fördjupa sitt samarbete med Nato, herr talman, och då brukar jag svara att det inte finns något mer att göra om inte Nato kommer på någonting nytt. Därför är just medlemsperspektivet en logisk fortsättning på den politik som regeringen har bedrivit, herr talman, men det är min uppfattning att man avstår av såväl partiinterna som inrikespolitiska skäl.

I säkerhetspolitiken tror jag att analytiker och länder tar fasta på vad olika länder gör snarare än vad de säger. Som Kerstin Lundgren har varit inne på tror jag inte att det är någon som helst överraskning att vi av Moskva uppfattas som en del av den västerländska säkerhetsgemenskapen. Problemet blir dock att man då landar i ett säkerhetspolitiskt ingenmansland där man å ena sidan inte har några försvarsgarantier och å andra sidan inte heller någon trovärdig alliansfrihet.

Kenneth G Forslund sa tidigare att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Jag studerar regeringsförklaringarna väldigt noga, och jag tror mig kunna konstatera att det sedan 2014 har skett förändringar på en del punkter i stort sett varje år. Jag blir lite förundrad när Kenneth G Forslund redogör för den linje som ligger fast utan att ens nämna den solidariska säkerhetspolitiken. För övrigt är den försvarsuppgörelse som Liberalerna tillsammans med Centern har ingått med regeringen inte en del av januariavtalet; den ligger helt separat.

Min fråga till Kenneth G Forslund är: Om nu riksdagen över huvud taget inte ska uttala sig om säkerhetspolitiken, varför skickar regeringen då dessa texter hit?

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 7 och 10.

Herr talman! Världen förändras – i många avseenden långsamt, men ibland går det väldigt fort. Vi ser en utveckling både i Sverige och i världen som under de senaste åren många gånger har präglats av tvära kast, och året vi snart lämnar bakom oss är ett tydligt exempel på det. I pandemins spår är det mycket som har förändrats, och än är det en bit kvar innan vi står på andra sidan.

Det är dock inte bara pandemin som har överraskat oss. En alltmer nyckfull amerikansk president hotar själva fundamentet till demokratin, nämligen tilltron till fria och rättvisa val. Vi har även överraskats av utvecklingen i länder i vårt närområde där kampen för demokratiska och mänskliga rättigheter måste föras allt hårdare – nu senast med hot om indragna budgetstöd från EU. Vi vet också att hotet från klimatförändringarna är överhängande; bara de senaste dagarna har det kommit flera oroväckande rapporter.

Coronakrisen kom oväntat, men klimatkrisen gör det inte. När beredskap, krisinsikt och katastrofläge under 2020 har stått högt på den inrikespolitiska dagordningen är det varken vapen eller pansarvagnar som har efterfrågats, utan det blir allt tydligare att vårt samhälles sårbarhet handlar om någonting helt annat. Vårt sätt att se på säkerhet i ett bredare perspektiv måste följa med denna nya tid och de utmaningar vi ser, men vi måste även ta de militära hoten och maktambitionerna på allvar. Alla önskar vi väl oss en värld utan vapen och utan krig, där friheten är för alla och där kampen för demokrati och mänskliga rättigheter är vunnen överallt och för alltid. Men det är inte så världen ser ut i dag – snarare raka motsatsen.

I stället för en allt fredligare värld, som vi såg under många år, är nu antalet konflikter på uppgång. Instabiliteten har ökat runt om i världen, och även i vårt närområde.

Hotet från alltmer totalitära regimer i vår närhet, eller långt borta, är allvarligt och finns ständigt närvarande. Det måste vi agera på. Svaret på de militära hoten är upprustning av det nationella försvaret liksom fördjupade internationella samarbeten men också diplomati och konfliktförebyggande på alla plan.

Herr talman! Liksom vi står inför ökad militär upprusning påverkas också Sveriges säkerhet av hybridhot, cyberattacker och gränsöverskridande terrorism. Dessutom vet vi nu alltmer om klimatförändringarnas effekter på fred och säkerhet.

Klimatet är vår tids ödesfråga. Det är det både i sig självt och framför allt i hur ett förändrat klimat tätt hänger samman med allting annat. Krig och konflikter följer redan i dag i torkans spår, och väpnade konflikter förvärras av att naturresurser sinar och allt fler måste dela på allt mindre.

Dessutom är fördelningen av resurser djupt orättvis, både inom och mellan länder. Klimatfrågan är en säkerhetsfråga, och det är dags att den även i dessa sammanhang tas på större allvar. Om vi inte klarar att drastiskt minska utsläppen är det inte bara naturkatastrofer vi står inför, utan också effekterna av ett hårdare samhälle där man vill säkra den egna gruppens privilegier.

Vi måste använda alla våra verktyg för att minska risken för vår egen säkerhet. Att stärka vår egen förmåga är ett sätt. Ett annat är att arbeta genom fördjupade samarbeten. Det internationella arbetet görs på många plan. Det görs genom försvarssamarbeten liksom genom internationella institutioner.

EU:s och FN:s roll är avgörande för internationell solidaritet både genom bistånd och genom alla de organisationer som stärker, stöttar och utvecklar arbetet för mer global jämlikhet. För att inte tala om deras ledande roller och den betydelse det hade när världen skulle anta, och nu måste klara, målen i Parisavtalet. Sverige har en lång tradition av stöd till FN. Vi måste fortsätta att vara aktiva inom FN:s samtliga områden, som fred, säkerhet, utvecklingssamarbete, mänskliga rättigheter och inte minst klimatarbetet.

Herr talman! Spridningen av massförstörelsevapen är ett av de största hoten mot internationell fred och säkerhet. För en förbättrad säkerhet är nedrustning helt nödvändig, inte minst av kärnvapen och andra massförstörelsevapen. Men inte heller här ser vi positiva tendenser. Utvecklingen på kärnvapenområdet har på senare år lett till allt större oro. Detta beror på både omfattande investeringar som kärnvapenstaterna gör för att utveckla och modernisera arsenalerna och att internationella avtal lämnas av parterna och då får allt mindre betydelse.

Sverige måste här fortsätta att vara en kraft för nedrustning och icke-spridning av kärnvapen. Målet måste vara effektiv och verifierbar nedrustning och att förhindra att nya länder skaffar massförstörelsevapen. Det gäller även autonoma vapen och användning av artificiell intelligens för militära ändamål. Sverige gör ett viktigt arbete här och måste ligga i framkant.

Men vi skulle också kunna göra mer. Jag och Miljöpartiet har länge varit tydliga: Vi vill att Sverige skriver på den internationella konventionen för förbud mot kärnvapen. När vi måste vända på varje steg för att i alla sammanhang bygga för en hållbar fred finns det inga verktyg att lämna därhän. Jag hoppas att alla andra i denna kammare också kommer att komma fram till samma slutsats så småningom.

Herr talman! Jämställdhet är ett viktigt mål i sig. Det handlar om att alla människor ska ha samma rättigheter, oberoende av vilket kön de har. Men det är också ett medel för att nå andra mål, såväl inom det traditionella försvarsarbetet som i det bredare perspektivet.

Fler kvinnor i fredsprocesser och vid fredsförhandlingar ger mer varaktiga resultat. Därför måste vi fortsätta att stärka FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Att stärka kvinnors egenmakt generellt på alla plan ger också positiva resultat på staters styrka och demokratiska utveckling. För detta är den feministiska utrikes- och utvecklingspolitiken av yttersta vikt.

Den svenska säkerhetspolitiska linjen har länge varit stabil, långsiktig och förutsägbar. Grundläggande för goda utrikes relationer är just det: stabilitet och långsiktighet. Det borde även de borgerliga och högernationalistiska partierna både förstå och hålla med om.

Men efter förra veckans häftiga svängningar i frågan om en Nato-option verkar det inte längre vara så. Oppositionen verkar å ena sidan ivrig att driva igenom ett ogenomtänkt och oförberett förslag, men å andra sidan själva inte vara överens om vad de önskar åstadkomma med detta, som ändå måste ses som ett slag i luften. Det spelet hade förvisso kunnat vara lite roande, om det inte var så att det var Sveriges säkerhet som sattes på spel.

Miljöpartiets och regeringens linje ligger fast och är tydlig. Sverige ska inte gå med i Nato, och det ändrar inte en Nato-option på, vad den än anses innebära.

Herr talman! Friheten är värd att försvara. Det är just det vi gör. Det är det som Sveriges försvar går ut på. Det handlar om att du och jag och alla andra ska kunna leva fria liv i en fri demokrati. Med det yrkar jag bifall till reservationen från MP, S och V och bifall till utskottets förslag i resten av betänkandet.

Herr talman! Låt mig inledningsvis säga att jag delar Janine Alm Ericsons inledning av sitt anförande om klimatförändringarnas betydelse för säkerhetspolitiken. Det är någonting som vi också har uppmärksammat från Moderaternas sida, rent av för något år sedan när vi lade fram en ny försvars- och säkerhetspolitik inför vår partistämma. Jag tror att det är viktigt och riktigt.

Herr talman! Låt oss då kanske också anbefalla dagens ledare i Dagens industri till läsning. Där påpekar man just att även Nato har börjat lyfta fram betydelsen av klimatfrågor och säkerhetspolitik. Den kan anbefallas till läsning.

Herr talman! Jag har dock två frågor. För det första: Hur tolkar Janine Alm Ericson, vars parti är en del av regeringsunderlaget, det Försvarsberedningen slog fast och det som nu också lyfts fram i propositionen om att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas? Det kan heller inte uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Hur ser skillnaden ut mellan Vänsterpartiet, som är emot detta, och Miljöpartiet, som är för detta?

För det andra: Precis som konstaterats handlar detta betänkande också om massförstörelsevapen. Där har Vänsterpartiet en reservation som landar i att man uttalar sig till förmån för det man kallar FN:s förbud mot kärnvapen. Miljöpartiet har ingen reservation. Dessutom har jag återkommande ställt frågor till företrädare för Utrikesdepartementet som säger att regeringen inte har någon ambition att underteckna detta förbud. Samtidigt säger en miljöpartist i talarstolen att man är för det. Hur ser regeringens linje ut i den här frågan, herr talman?

Herr talman! Det är väldigt bra att det nu är fler som ser kopplingen mellan säkerhetspolitiken, instabilitet och klimatförändringarna. Jag har inte läst artikeln i Dagens industri men ser fram emot att göra det. Det är välkommet om såväl Nato som Moderaterna talar mer om det, trots att det inte fanns så mycket om just klimatet i Wallmarks anförande.

När det gäller Hans Wallmarks frågor om hur vi tolkar att det inte kan uteslutas står vi bakom det som står i Försvarsberedningens uttalande. Däremot tror vi inte att det är det allra troligaste att det är det hotet som är det största och står för dörren.

Vi måste snarare förbereda oss på andra hot. Vi måste se till att det finns en förberedelse för att man ska kunna använda resurser där de behövs bäst. Det kommer jag att återkomma till i nästa debatt när det handlar om det militära försvaret och det civila försvaret. Men det är en väldigt intressant och viktig fråga. När vi satsar så här mycket pengar, resurser, tid och kraft måste det vara på saker som kan användas där de behövs och när det behövs.

Hans Wallmark säger att Miljöpartiet inte har någon reservation här, men det har vi naturligtvis – vi har en emot den Nato-option som nu är föreslagen men som ingen riktigt vet vad den betyder.

Men när det gäller kärnvapenförbudet och den konvention som nu kommer att gå igenom är det helt riktigt noterat att regeringen har enats om att inte gå vidare med att skriva under eller ratificera. Det beror också på att vi ser att det inte finns någon majoritet i den här kammaren för att göra det; motståndet är kompakt.

Däremot kan vi som parti fortfarande uttrycka att vi gärna skulle se att det gjordes. Vi får se vad som händer sedan.

Jag skulle vilja passa på att fråga Hans Wallmark: Vad är det egentligen en Nato-option innebär som vi inte redan har möjlighet till i dag?

Herr talman! Nu blir jag konfunderad. Vad är det som är regeringens linje när det gäller det så kallade FN:s förbud mot kärnvapen?

Är det det som Janine Alm Ericson som företrädare för ett av två regeringspartier säger från riksdagens talarstol, eller är det det som företrädare för Utrikesdepartementet säger – att man inte ska ratificera? Jag har tidigare beklagat mig över att regeringen anför en osäkerhetslinje. Jag tycker att den har fått ännu tydligare drag av osäkerhet. Är det ett ja eller ett nej?

Janine Alm Ericson säger att det inte är troligt när jag citerar det som Försvarsberedningen har kommit fram till, det som står i propositionen och det som Vänsterpartiet har reserverat sig emot, nämligen detta: Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan heller inte uteslutas militära maktmedel eller att hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.

Då säger Janine Alm Ericson som företrädare för regeringsblocket att det inte är troligt. Det som var hela poängen och det som Försvarsberedningen sa, inte minst via sin ordförande Björn von Sydow, var att vi inte skulle ägna oss åt sannolikhetslära.

Herr talman! Det är precis det Miljöpartiet gör nu, på samma sätt som Vänsterpartiet. Men de har rätten att göra det, för de har reserverat sig emot det.

Herr talman! Det vi nu har sett är en uppvisning av en oklarhetslinje – ett bristande samband hos regeringen där man kan säga en sak från talarstolen och något annat i de texter man levererar. Det här duger inte, herr talman.

Herr talman! Jag tycker att Hans Wallmark nu bygger ganska många halmgubbar angående vad det var jag sa från talarstolen och vad jag svarar på hans frågor.

Jag sa tydligt att vi står bakom den linje som finns i den proposition som är lagd, och det är det besked som finns. Däremot är inte jag här som representant för regeringen; jag är här som representant för Miljöpartiet och den politik vi helst skulle se fördes.

Sedan vet alla, inklusive Hans Wallmark, att i politiken måste man göra kompromisser, och dem står vi bakom fullt ut. Jag ser fram emot att Hans Wallmark ingår några överenskommelser som han sedan måste stå bakom oavsett vad och inte kan tala för sitt partis linje.

Jag undrar om det verkligen är på sin plats att Hans Wallmark pratar om en otydlighetslinje. Jag ställde frågan om vad en Nato-option egentligen innebär mer än det man redan kan göra. Jag har svårt att se att vi skulle ha några som helst svårigheter att gå med i Nato om Sverige skulle vilja det utan en Nato-option.

Vad är det som man ser har hindrat oss? Det har inte framkommit vare sig i den här debatten, i det som ni skriver eller i det som ni pratar om. Därför kan vi inte uppfatta det som någonting annat än ett ganska kraftfullt slag i luften som inte innebär någonting annat än att ni kan flytta fram positionerna och signalera någonting som vi inte är överens om, och dessutom göra det med hjälp av Sverigedemokraterna. Det tycker jag däremot är en otydlighetslinje.

Herr talman! Att bygga en säkerhetspolitisk arkitektur som håller över tid, som är långsiktig och som skapar stabilitet är en mycket grannlaga uppgift.

Finland är ett militärt alliansfritt land som för 20–25 år sedan också markerade en Nato-option. Det ska ses i ljuset av att man vid den tiden på grund av den gamla historien med närheten till Sovjetunionen och vad det innebar ville markera en frihet. Man gick sedermera också med i Europeiska unionen och i EMU.

Finland har nu haft den här optionen under mycket lång tid. Det ingår i det mönster av förutsägbarhet och stabilitet som det landet står för.

Sverige kommer ur en tradition och en historia som har handlat om neutralitet och militär alliansfrihet och som numera handlar om militär alliansfrihet.

Vi har ett Norge som var en av grundarna av Nato, och utifrån den historia som Norge har är det ett naturligt val för dem. Vi har också en likartad historia i Danmark. Att de baltiska länderna gick med i Nato är närmast en självklarhet med tanke på deras historia och deras bakgrund. Polen har också en särskild historia här.

Vad det handlar om är att utifrån den historia, utifrån den geografi och utifrån den militärgeografi som finns komponera en helhet som bygger bästa möjliga säkerhetsarkitektur för att bevara freden och för att få en långsiktig stabilitet.

I det ingår också momentet förutsägbarhet. Om man har en långsiktig ambition och en långsiktig förutsägbarhet kan man då inte plötsligen bara plocka in några nya pusselbitar och tro att det inte betyder någonting och tro att det inte skapar frågetecken eller saker som andra funderar på så att de tänker: Vart är de på väg? Det är inte bara att göra det, men det tycks vara den uppfattning som råder på en del håll.

Jag anser att den säkerhetspolitiska arkitektur som har byggts är en bra grundstomme i vår del av Europa. Jag har aldrig mött några regeringspåtryckningar från någon under de här sex åren om att Sverige behöver gå med i Nato eller behöver någon sorts Nato-option, utan det har varit full respekt för den svenska linjen.

Vi har byggt de internationella samarbeten som har varit nödvändiga och som dessutom handlar om rätt många avtal vid det här laget – om jag nu ska utveckla Widmans resonemang. Vi har alltså undertecknat ett trettiotal internationella överenskommelser och drygt 20 samarbetsavtal. Det bygger på ett brett stöd också i Sveriges riksdag.

Jag är djupt övertygad om riktigheten i den här politiken. Jag är stolt över att vi har kunnat göra detta, för det har bidragit till det säkerhetspolitiska pusslet i vår del av Europa. Vi har också kunnat göra det utifrån att vi har haft en grundplattform av militär alliansfrihet som har varit stabil och där vi inte har hållit på att plocka med olika pusselbitar och fört in eller fört ut det ena eller det andra.

Det är det här jag tror är den bästa plattformen också för att utveckla de internationella samarbetena framtidsmässigt. Då är den stora utmaning som ligger med i detta beslut och någonting som jag tycker är genuint rätt formuleringen på sidan 70: Sverige ska kunna ge och ta emot militärt och civilt stöd. Det är avgörande för att skapa en reell möjlighet att agera tillsammans och samordnat i händelse av en kris eller ett krig. Sverige bör så långt som möjligt utveckla en gemensam operationsplanläggning med Finland samt samordna operationsplanering med Danmark, Norge, Storbritannien, USA och Nato.

Jag tycker att det är helt rätt anpassning och helt rätt balans i den tid vi just nu lever i när det gäller de internationella samarbetena. Vi ingick ett avtal med Norge och Finland om Nordkalotten, som vi skrev under i Porsanger, om att vi skulle titta på hur vi kan ta ett ökat gemensamt ansvar där uppe. Det var ett steg framåt i den här andan. I avtalet ingår också att vi ska titta på koordinering och planering. Men det här öppnar också för mycket mer.

Sverige ska, tror jag, ha den position vi har i dag som grund för att gå vidare i de internationella samarbetena.

Att det vi gör inte har någon betydelse känns väldigt märkligt att höra. Det har en djup betydelse. Vi bygger interoperabilitet i vardagen, det vill säga möjligheten att agera om det krävs. Det är detta flyg, marin- och arméövningarna går ut på. Operativ planering med Finland har vi inte av terapeutiska skäl utan för att vi, om det behövs, ska kunna använda det. Men detta kräver att båda regeringarna fattar det beslutet. Att vi är med i både JEF och EI2 med flera grupperingar handlar också om att vi bygger ett säkerhetsnätverk där vi blandar in fler. Länken till USA, som vi har lagt ned mycket arbete på, omfattar samarbetsförmåga, övningar, utbildningar, materielsamarbeten, forskning, utveckling och internationella insatser.

De avtal vi har skrivit har haft stor betydelse för att öka den gemensamma aktiviteten. Allt detta har bidragit till en ökad säkerhet i vår del av Europa. Det är stabiliserande, och det bidrar långsiktigt till freden. Det är så vi ser det.

Att däremot börja ändra den säkerhetspolitiska doktrinen, där detta med Nato-optionen är början på en glidning – jag ser inte att det är nog för Moderaterna, KD och vilka partier det nu är, utan sedan kommer nästa och nästa igen. Detta handlar ytterst om Natomedlemskap.

Här har vi olika uppfattning. Jag har redogjort för varför jag tror att den linje vi har i dag är den bästa: att vi utgår från en militär alliansfrihet och samarbetar utifrån detta. Vi har alltså olika ingångsvärden i bedömningen av att ändra de geomilitära förhållandena och de grundläggande doktrinerna.

Däremot har vi ingen som helst naivitet i detta. Ryssland har gjort det man har gjort. Georgien är ett faktum, liksom Krim, konflikten i Ukraina och spelet i Belarus. Desinformationen är ett faktum, liksom övningsverksamhet som är mer eller mindre provocerande. Uppbyggnaden i Arktis, patrulleringen i Nordatlanten och aktiviteten kring Storbritannien är faktum. Detta måste man se med klara ögon, och det är därför vi i dag har att ta ställning till höjd militär förmåga i kombination med fördjupade samarbeten.

Vi tvekar inte ett dugg när det gäller att fördjupa samarbetena. Däremot är vi bestämt motståndare till att ändra den grundläggande doktrinen. Det är i det vi gör i praktiken – samarbetena, övningarna, informationsutbytet, planeringsarbetet och allt deltagande vi har i det ena och det andra – som vi bygger det kitt som är användbart när det väl gäller. Sedan är syftet att genom vårt agerande se till att vi inte hamnar i den typen av situationer.

Jag blir också väldigt förvånad när man ibland vill använda Finland för att på något sätt argumentera för ett Natomedlemskap. Opinionen mot ett Natomedlemskap i Finland är stabil. I den finska riksdagen finns ingen form av majoritet för ett Natomedlemskap. Jag hade över 50 möten med den förra försvarsministern, och jag har haft över 20 med den nuvarande. Jag har nog rätt klart för mig hur opinionssituationen ser ut i Finland.

Vi har ett mycket bra och förtroendefullt samarbete, och det finns inga krav från den finska regeringen på att vi ska ändra oss och ha någon sorts Nato-option. Jag vill bara göra detta fullständigt klart. Det man säger i den typen av samtal förutsätter jag är det som gäller i olika sammanhang.

Jag tycker att vi har utvecklat vår politik på ett sådant sätt att vi svarar upp mot de krav som dagens situation ställer. Vi har gjort detta med hänsyn till svensk historia, svensk tradition och den säkerhetspolitiska arkitektur som gäller. Vi har inte varit benägna att ägna oss åt någon experimentverksamhet eller att göra några tvära kast, utan vi har försökt prioritera långsiktighet och stabilitet. Det som anges i regeringsförklaringen och utrikesdeklarationen om militär alliansfrihet är också det som är regeringens linje.

För vår del står vi alltså bakom det som står i propositionen. Det är detta vi förordar som den svenska linjen framöver. Sedan har jag respekt för att det kan finnas olika uppfattningar. Men jag har nu redogjort för vad vår uppfattning är, varför vi anser att den är den mest stabila, varför vi inte vill göra förändringar och varför vi tror att detta gagnar säkerheten, stabiliteten och freden bäst långsiktigt.

Herr talman! Jag har egentligen bara en fråga, och jag går pang på rödbetan, så att säga. På vilket sätt är Nato-optionen skadlig för Sverige men tydligen fullt okej för Finland?

Herr talman! Jag har nyss redogjort för hur en säkerhetspolitisk arkitektur i Skandinavien och runt Östersjön kan betraktas. Jag har lite kort redogjort för de historiska förloppen i både Finland och Sverige och för varför Norge har sin position och Danmark sin. Jag tror att denna säkerhetspolitiska arkitektur är den som gagnar freden och stabiliteten bäst långsiktigt och att man bör utgå från den när man går vidare med de internationella samarbetena.

Finland har en förutsägbarhet i att de har lagt fast sin linje och haft den i 25 år. Vi har en förutsägbarhet i att vi har haft vår linje med militär alliansfrihet konsekvent sedan vi gick med i EU. Börjar man ändra på olika pusselbitar i detta, Oscarsson, uppstår frågetecken, och det är därför vi har en massa frågetecken i luften.

Jag är stolt och glad över att ha ingått alla dessa militära samarbeten, för det är nödvändigt. Men jag tror att det klokaste är att fortsätta längs den linjen.

Finland har sin förutsägbarhet, och vi har vår. Norge har sin förutsägbarhet. Jag tror inte att man ska gå in och rubba de här bitarna.

Herr talman! Vi har på försvarsministerns redogörelse förstått att han har haft 70 möten med den förra och den nuvarande försvarsministern i Finland. Vi har förstått att han är stolt över de samarbetsavtal som upprättats, och det tycker jag att han har rätt att vara. Han upprepar också ännu en gång för kammaren vikten av det nära samarbetet med Amerika och att Amerika är vår närmaste partner. Inte heller där har jag något att anmärka.

Men, herr talman, det blir lite svårt att förstå vad upprördheten egentligen gäller. Försvarsministern ägnar nästan hela sitt tal åt Nato-optionen, som mycket riktigt har varit en grundbult i den finska utrikespolitiken under lång tid. Men det är inget hokuspokus. Det är precis som jag sa i mitt tal, herr talman: Finland har uttalat en Nato-option som innebär att landet upprätthåller möjligheten att söka medlemskap i Nato och noggrant ger akt på förändringar i sin säkerhetspolitiska miljö. Finland försäkrar sig om att inga praktiska hinder ska uppstå vid en eventuell anslutning till Nato.

En majoritet säger att genom en stärkt gemensam säkerhet med Finland höjer vi tröskeln. En svensk-finsk hållning gällande Nato-option skulle alltså öka tryggheten och förutsägbarheten. Detta är precis i linje med Krister Bringéus hållning.

Jag förstår inte riktigt, och jag tror att många i svenska folket undrar hur det kan komma sig att försvarsministern är så mån om ett samarbete med Finland medan det som är okej för Finland med en Nato-option skulle vara skadligt för Sverige. Det hänger inte ihop.

Herr talman! Om det är någon fråga som ställs tror jag att det är varför detta kommer nu från den borgerliga sidan. Varför ska vi ändra på något som fungerar och bidrar till fred och stabilitet i vår del av Europa?

Det här blir en konstruerad diskussion. Vi har kommit långt i det svensk-finska samarbetet med operativ planering, informationsutbyte, personalutbyte och interoperabilitet. Vi kan ta många ytterliga steg, vilket jag ska återkomma till i nästa debatt. Det går alldeles utmärkt utan att vi behöver föra in denna fråga.

Jag har två gånger försökt förklara, och vet inte om jag ska dra det en tredje gång, att den säkerhetspolitiska arkitekturen skapar den samlade stabiliteten i en del av Europa, och det ingår som en del i grundfundamentet till varför vi kan agera som vi gör. Men plockar vi ut en pusselbit och för dit skapar vi osäkerhet kring vart Sverige är på väg.

Detta från er sida ser jag bara som en del i att ni så småningom vill driva igenom ett Natomedlemskap. Här har vi olika uppfattning. Vi anser att det går utmärkt att samarbeta med Nato inom ramen för Enhanced Opportunities Partner utan medlemskap och utan att driva någon form av experimentverksamhet där vi rubbar den balans som jag nu försökt beskriva för tredje gången.

Herr talman! Genom Sveriges medlemskap i EU:s militära samarbete Pesco, genom Sveriges värdlandsavtal med Nato och till exempel genom Sveriges trilaterala samarbete med USA har Sverige öppnat för att andra länder kan bedriva test- och övningsverksamhet i framför allt Norrbotten.

Genom övningsfältet Neat har därmed Europas största militära övningsområde över land för framför allt flyg och arméer skapats. Övningsfältet har utvecklats till en viktig arena för Natos tester av bombplan, drönare, missiler och andra vapentyper. Området marknadsförs ofta med argument som stora ytor, gles befolkning, snö, mörker och kyla.

Redan under Perssonregeringens tid drev Socialdemokraterna på för att utveckla testverksamheten i norr, bland annat genom den statliga offentliga utredningen 2006:62. Det är initiativ som vi nu femton år senare ser förverkligas.

Men verksamheten har konsekvenser, inte bara för de boende i området utan också för den känsliga arktiska miljön. När stora landytor reserveras för militära övningar riskerar viktiga näringar att få stå tillbaka, till exempel turism, skogsbruk, vindkraft och rennäring, som alla är viktiga inkomstkällor i regionen.

Det är också av försvarspolitiska skäl tveksamt hur Sveriges försvarsförmåga stärks genom att andra länder ges tillåtelse att testa och öva i vårt kalla klimat. Det betyder att flera länder som i dag saknar kapacitet att föra krig i arktiskt klimat plötsligt får den förmågan.

Jag undrar därför, försvarsministern: Hur säkrar vi freden i Norden och Arktis om fler länder tillåts att lära sig att kriga i arktiskt klimat?

Herr talman! De regler och tillstånd som verksamheten i det aktuella området har är de man har att rätta sig efter när man lägger upp sin verksamhet. Det är överenskommelser och regler som står i relation till svensk lag och myndighetsutövning.

Vi övar tillsammans med många andra länder. Vi deltar i olika typer av verksamheter med andra för att höja vår egen nationella förmåga. Jag har redogjort för varför vi behöver ha internationella samarbeten för stabilitet och fred i vår del av Europa. Detta är ett exempel på hur man kan samarbeta med andra.

Jag kan inte se ett problem med att vi har en verksamhet i Vidsel. Jag tror att den är bra för Sverige. Jag tror också att det är bra för freden och stabiliteten att samverka med andra och därmed också skaffa sig kunskap.

Herr talman! Jag menar att det är en farlig väg som Socialdemokraterna med Peter Hultqvist i spetsen har lett oss in på. I dag finns ingen tydlig gräns mellan Sverige och Nato. Bortsett från att säga nej till själva Natomedlemskapet tar Socialdemokraterna under Peter Hultqvists ledning oss steg för steg närmare Nato.

Det är bra att regeringen i dag säger nej till Nato-optionen, som det blåbruna gänget driver på för genom att höja tonen i debatten och pressa på. Men det räcker inte på långa vägar för att bidra till avspänning i vår region.

Det är dags att regeringen lägger om politiken och gör halt i att tillåta andra länder att genomföra övningar och testverksamhet i den utsträckning som nu sker i Norrbotten. Regeringen bör göra åtgärder, till exempel inrätta en kärnvapenfri zon i Arktis, för att skapa ökad avspänning. Nu lägger man i stället hela tiden sten på sten och ökar nivån.

Visst finns det en hotbild från Ryssland, men Sverige bidrar inte till ökad avspänning i området genom den politik regeringen för.

När det gäller glidningen mot Nato, som nu fortsätter ytterligare ett steg, måste försvarsministern kliva in med ökad tydlighet och säga: Nej, vi är inte intresserade av ett Natomedlemskap. Här har vi satt gränsen, och vi tänker inte gå längre.

De borgerliga partierna pushar helt uppenbart på med sin egen agenda, och vi ser att de är beredda att försaka tydligheten i Sveriges säkerhetspolitiska linje för att de älskar Nato.

Jag hoppas på en tydligare försvarsminister som säger nej till Nato och pekar på var gränsen för samarbete med Nato faktiskt går.

Herr talman! Vi har valt en samarbetslinje med Nato, som vi också har brett stöd för i parlamentet. Vi har inte valt en medlemslinje. Detta har vi varit hur tydliga som helst med.

Vi och Vänsterpartiet har olika uppfattning i denna fråga. Vi anser att vi ska ha de bilaterala och trilaterala avtalen, att vi ska vara med i Enhanced Opportunities Partner och att vi ska öva tillsammans med andra eftersom vi menar att det skapar stabilitet och säkerhet.

Det här andra leder inte till ökad stabilitet och säkerhet, utan det bidrar mer till att vi inte når upp till den stabilitet och den säkerhet vi behöver. Vi måste inse att den militära uppbyggnad och de folkrättsbrott som sker runt om oss är en realitet, och då kan vi inte bara prata om det utan måste också på olika sätt gardera oss. Det ska dock göras på ett sådant sätt att vi utgår från vår militära alliansfrihet och inte experimenterar med den grundläggande doktrinen.

Vi har olika uppfattning, och det är demokrati.

Herr talman! Det finns en likhet mellan försvarsministern och undertecknad såtillvida att vi har respekt för att det finns andra åsikter än våra egna i frågan om värdet av ett svenskt Natomedlemskap. Jag har den största respekt för att andra personer kan tycka helt annorlunda än jag. Det är också därför jag driver opinion för det som jag tycker är rätt och riktigt utifrån ett svenskt säkerhetsperspektiv, nämligen ett svenskt Natomedlemskap. Men jag träffar dem som har en annan uppfattning, och jag argumenterar också med dem.

Vi kan dock inte komma ifrån att i den långsiktiga utvecklingslinjen i Sverige ökar sakta men säkert andelen som är för ett svenskt Natomedlemskap.

Jag är dessutom helt enig med försvarsministern om att Natodiskussionen är annorlunda i Finland. Där finns inte alls samma tendenser som i Sverige.

Med detta sagt finns det dock en del skillnader mellan mig och försvarsministern. Jag tror inte att all säkerhetspolitisk doktrin började i och med regeringsskiftet 2014. Det som skedde då var ju att den nya regeringen ändrade linje.

Det är precis som det har sagts och som det också står i en del texter: Sverige är inte med i någon militär allians. Det är sakligt korrekt. Det är inte värderande; det är en beskrivning. Sverige är i dag inte med i någon militär allians. Sedan kan man beklaga det, som jag, eller tycka att det är bra, som Peter Hultqvist och Björn Söder.

Det man gjorde 2014 var att man införde en tidigare socialdemokratisk formulering: tjänar oss väl. Man ändrade den säkerhetspolitiska doktrinen utan att förankra eller fördjupa detta.

Därför är min fråga till försvarsministern hur han som regeringsföreträdare ställer sig till om det blir en majoritet på 204 ledamöter som står bakom tanken på en svensk Nato-option.

Herr talman! Vad jag vet fanns det ingen Nato-option före 2014.

Den militära alliansfriheten är det som har präglat svensk politik på det här området sedan vi gick med i Europeiska unionen. Det är också det vi, utifrån det jag förklarat tidigare i debatten, tycker är rätt.

Sedan är det väl så att regeringen får återkomma till riksdagen i den händelse att det fattas ett sådant här beslut. Men för min del och för regeringens del är det det som redogjorts för i regeringsförklaringen och utrikesdeklarationen som gäller, och det är det som är regeringens inriktning.

Jag menar att formerna för det som skett de senaste veckorna också bidrar till att det blir en lång rad olika frågetecken kring detta. Ingen kan förneka att detta var en forcerad process, och det är inte så att Försvarsberedningen har föreslagit någon Nato-option. Det här är något som har tillförts – man grep fågeln i flykten när den dök upp, och sedan körde man igenom detta. Om man hade haft som ambition att föra något bredare resonemang, om det hade varit en ambition, då hade man kanske tagit kontakt med vår kant på ett annat sätt. Men nu var det inte så, utan nu var det så att man grep fågeln i flykten. Man kör fram det här till riksdagen, och så får vi se vad som händer i morgon. Det är så det är, Wallmark, och det tycker jag inte är ett ansvarsfullt agerande.

Herr talman! Jag tycker att den första minuten av försvarsministerns replik var bra, för det var nog det mest konstruktiva som sagts hitintills: att regeringen får återkomma om en riksdagsmajoritet i morgon ställer sig bakom tanken på en Nato-option. Jag tror att det är klokt. Jag tror att det är rätt av regeringen att i så fall återkomma.

Herr talman! Låt mig också kommentera det som försvarsministern säger och som även Allan Widman berörde om alla de olika former av samarbeten och avtal som ingås.

Jag tror att det i grunden är bra. Jag har ingen annan uppfattning. Däremot tycker jag att vi ska komma ihåg det som utredaren Bertelman, ambassadör Bertelman, varnade för: att Sverige just nu inte har några av de fördelar som ett medlemskap bär med sig men axlar nackdelarna. Det är det som är en fara med den typ av politik och linje som försvarsminister Peter Hultqvist företräder.

Herr talman! Försvarsministern säger att man ska bygga ett kitt, och det låter bra. Det som är problemet och utmaningen för honom och Socialdemokraterna, herr talman, är att det inte är prövat. Vi kan hoppas, vi kan tro och vi kan vilja, men vi kan aldrig veta att det är en linje som håller. Det är bara medlemskapet som kan skänka oss vetskapen. Allt annat är förhoppningar och tro.

För fem år sedan ingick Peter Hultqvists parti, undertecknads parti och några partier till en försvarsuppgörelse. En av effekterna av den var att det skulle göras en utredning om samarbete, inklusive det med Nato. Den har fått stort beröm, Krister Bringéus utredning. Problemet är att regeringen efter att utredningen gjordes har lagt den i byrålådan.

Jag tycker alltså att vi ska värdesätta den första minuten av Hultqvists replik, inte den andra.

Herr talman! Det är ju så att Wallmark är en, om jag nu ska använda det ordet, strategisk debattör. Han har gått sina Mufkurser och lärt sig de här frågorna. Det kan handla om att man ibland övertolkar saker som sägs. Andra gånger handlar det om att man medvetet försöker bidra till splittring. Och det handlar om att ställa motståndaren i lite dålig dager.

Jag säger att vi måste återkomma, för det är klart att vi måste återkomma. Det är ju så regelverket är. Vi kommer att återkomma och reagera på detta utifrån det regelverk som finns. Men jag har inte gett någon utfästelse om att regeringen kommer att ändra politisk kurs. Jag har sagt att utrikesdeklarationen gäller och att regeringsförklaringen gäller. Jag vill bara ha det klarlagt så att man inte försöker sprida någon annan bild här.

Jag hoppas inte, och jag tror inte. Däremot är det så i dagens verklighet att om något händer i Sverige, i Baltikum, i Finland eller i Norge påverkas vi med omedelbar verkan, allihop. Jag har sagt det tidigare: De samarbeten vi bygger är inte något terapeutiskt, utan det är realiteter som handlar om att skapa en högre tröskel tillsammans.

Däremot är vår geopolitiska belägenhet, vår historiska tradition och den säkerhetspolitiska arkitekturen sådan att det är bättre att bygga utifrån den än att ge sig in på experimentverksamhet, och en Nato-option är ett uttryck för det senare.

Herr talman! Det var intressant att höra det replikskifte som nyss utspelade sig här mellan försvarsministern och Vänsterns representant Håkan Svenneling. Jag är inte säker på att jag hörde att den säkerhetspolitiska linjen, som gällt under mycket lång tid, blev tydlig av det replikskiftet. Det är en fråga som regeringen också borde fundera över.

Självklart fattar Sverige egna beslut utan påtryckningar. Men, herr talman, jag undrar om försvarsministern hört någon säga att en svensk Nato-option skulle rubba den säkerhetspolitiska balansen.

Jag hörde försvarsministern tala om att Ryssland har agerat och agerar i vårt närområde på ett sätt som rubbar den balans som funnits. Är det då inte rimligt, herr talman, att Sverige kan agera som Finland utan att rubba någon balans?

På vilket sätt skulle en svensk Nato-option rubba en balans? Vem dömer av det? Är det Ryssland? Är det Finland? Är det Tyskland eller USA? Är det någon annan som har uttalat just detta? Eller är det balansen i regeringen som rubbas?

Herr talman! Först och främst agerar vi i det bygge vi gör utifrån det riksdagsbeslut vi har från 2015. Den totalförsvarsproposition vi nu har lagt fram för riksdagen ska utgöra grunden för det fortsatta bygget i kommande framtid. Det är det som är plattformen för politiken.

Sedan tycker inte jag att man utifrån det kan uttyda vare sig det ena eller det andra i förhållande till Vänsterpartiet, mer än att vi har olika uppfattningar på en rad punkter. Det är väl lika bra att få det sagt, för så är det ju. Sedan har vi samma syn när det gäller medlemskapet och samma syn när det gäller optionen. Men vi har olika syn på väldigt mycket annat.

Vi agerar ju med anledning av att ryssarna gör som de gör. Det är därför vi lägger fram förslagen om fortsatt upprustning av den militära förmågan, fortsatt samarbete som också ska fördjupas med bland annat koordinering av operativplanering med en rad länder och fortsatt fördjupning med Finland. Det är själva grundorsaken till att vi gör det vi gör. Vi agerar utifrån det som har hänt i vårt närområde.

Det finns en 25-årig förutsägbarhet i arbetet med att Finland har sin option. Det är en del i deras signalverkan, precis som en del i vår signalverkan är att den militära alliansfriheten är grunden. Det är det vi utgår ifrån när vi gör allt detta som vi nu ska ta ställning till.

Om man börjar att plocka och ändra i de här bitarna påverkar det, som jag har försökt att förklara tidigare, synen på Sverige och skapar frågetecken om vart vi är på väg. Min bild är väl att detta är en del i att borgerliga partier vill förflytta oss närmare att gå med i Nato.

Herr talman! Det är spännande. Bygget från 2015 var ju också en totalförsvarsproposition som inte hade ett brett stöd säkerhetspolitiskt. Vi stödde den andra delen; då precis som nu var vi inte överens om den säkerhetspolitiska delen annat än just när det gällde det stycke som handlade om det som blev Bringéus utredning. Denna kom dessutom efter en utredning av Bertelman. Båda dessa utredningar valde regeringen att lägga ad acta utan åtgärd och utan något politiskt samtal. Regeringen har enligt vårt tycke varit tondöv när man nu för andra gången lagt fram en säkerhetspolitisk del av en totalförsvarsproposition som inte har ett brett stöd.

Då kan man naturligtvis fundera på vad ett brett stöd är. Uppfattar regeringen att det finns ett brett parlamentariskt stöd för ett sådant agerande om riksdagen i morgon fattar ett beslut som innebär att vi vill se ett svenskt agerande för en svensk Nato-option i likhet med Finlands – det handlar inte om medlemskap utan om en Nato-option – eller kommer regeringen att göra på samma sätt som med Bringéus och Bertelmans utredningar och bara låta frågan vara?

När vi agerar, herr talman, är det gott att vi med det inte rubbar den balans som regeringen är så angelägen om att man ser att en Nato-option skulle rubba den. Det är spännande, herr talman, vad det är för balanspunkt som regeringen väger av mot.

Herr talman! Jag har redogjort för balansdiskussionen ett antal gånger, så jag går inte tillbaka till den.

En viktig del i det förra försvarspolitiska beslutet – jag sa att det var brett, och jag var övertygad om att Centern och även andra partier delade den uppfattningen – var just det här med att utveckla de olika avtalen och samarbetena. Jag uppfattade det i alla fall som att vi grundläggande var överens om detta. Jag vill bara säga det ordentligt så att inte Kerstin Lundgrens inlägg uppfattas som att detta var någonting som inte var värt någonting, för här upplevde jag verkligen en bred enighet.

Vi har som sagt olika uppfattningar i Natofrågan, och det har vi också redogjort för här.

Vi kommer – jag säger det än en gång – att i formell mening återkomma till riksdagen enligt det regelverk som finns när det gäller att reagera på tillkännagivanden. Men det som gäller för regeringen är det som har sagts i regeringsdeklarationen och i utrikesdeklarationen; det är den grundläggande inriktningen.

Herr talman! Försvarsministern ställde tidigare en fråga som inte blev besvarad. Frågan var: Varför en Nato-option nu? Det enkla svaret på den frågan är att det nu finns en majoritet i denna kammare för en Nato-option. Sverigedemokraterna stöder inte längre regeringens säkerhetspolitiska linje.

Försvarsministern redogjorde också för att Sverige i princip har lika många bilaterala avtal om försvarssamarbete som det finns medlemmar i Nato, och Socialdemokraterna har ju styckevis och delt en kollektivistisk tradition.

Min första fråga är om det operativt är lika effektivt med 30 bilaterala avtal som med ett medlemskap i Nato.

Min andra fråga gäller att jag påstod att vi nu etablerar oss i Falun, Sollefteå och Östersund bland annat för att kunna underlätta hjälp från Nato och närmast USA, som har trupp där. Stämmer detta påstående eller inte?

Herr talman! Widman vet ju att jag har sagt det själv; det var en av grunderna i beslutet om regementsorterna när vi diskuterade det. Det är klart att detta är kopplat till ett stöd från västsidan – det är väl ingenting att hymla om. Det är en del i vår planering. Mycket av det beslut som ligger bygger på just att vi ska kunna upprätthålla en inledande strid för att avvakta och kunna ta emot hjälp. Även HNS-avtalet, som vi antog i denna församling, ingick ju i den strategin. Jag var själv djupt involverad i den hanteringen och tog mycket av debatten. Jag tyckte dessutom att det spreds omfattande desinformation i det sammanhanget.

Vår linje är samarbete från en militärt alliansfri grund i kombination med höjd militär förmåga; det är ju hela idén bakom regeringens politik här.

Jag förstår att det är som Widman säger – det var nu fågeln flög, och då grep man den i flykten. Sverigedemokraterna ändrade sig på de grunder som de har redogjort för, och då knep man det. Det blev dock ingen diskussion över någon blockgräns i detta sammanhang.

Jag har försökt att redogöra för varför vi inte ser en Nato-option som en bra väg att gå. Det handlar om den säkerhetspolitiska arkitektur som har byggts i vår del av Europa. Här finns det olika uppfattningar, och det får man ha respekt för. Jag har redogjort för vår uppfattning, och det är där vi står.

Herr talman! Jag hade två frågor. Den fråga som inte blev besvarad gällde huruvida det operativt är lika effektivt med 30 bilaterala avtal – jag antar att de är lite individuella – som med ett medlemskap i Nato. I övrigt var jag mycket nöjd med försvarsministerns förklaring till etableringsorterna.

Herr talman! När det gäller de bilaterala avtalen har Widman rätt i att de är olika till sin karaktär. En del är rätt allmänt hållna, andra är väldigt ordentliga – avtalet med Storbritannien innehåller exempelvis över 40 punkter. Finland har vi också ett väldigt omfattande avtal med.

Det som jag tror är viktigt strategiskt nu är att vi klarar ut den punkt som jag läste upp här om att vi har operativ planering med Finland och sedan har ambitionen att koordinera planeringen med en rad länder. Detta ger avtalen utrymme för, och särskilt kan vi få ett tryck i den processen efter ett riksdagsbeslut. Det är en väldigt strategisk del för att få en bra fortsättning på avtalen. Jag är glad att jag upplever att vi har ett brett stöd i riksdagen på den punkten. Detta går att göra utifrån en militärt alliansfri position.

Herr talman! Den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Den förutsätter en aktiv, bred och ansvarsfull utrikes- och säkerhetspolitik i kombination med fördjupade försvarssamarbeten, särskilt med Finland, och en trovärdig nationell försvarsförmåga.

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra. Den solidariska säkerhetspolitiken utgör grunden för vår säkerhets- och försvarspolitik. Det är ett svenskt intresse att värna och stärka solidaritet och integration inom EU samt att upprätthålla ett fredligt, stabilt och förutsägbart närområde, förankrat i europeiska och euroatlantiska strukturer. Hot mot freden och mot vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp drabbar ett annat land i Norden eller EU. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vi ska därför kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt. Detta är en politisk riktning som den här regeringen kommer att slå vakt om. Regeringens uppfattning är att Sveriges säkerhetspolitiska linje ska vara långsiktig och förutsägbar och präglas av kontinuitet. Sverige har därför hittills fattat säkerhetspolitiska beslut i brett samförstånd.

Herr talman! Den europeiska säkerhetsordningen har utmanats i grunden liksom de normer, samarbeten och institutioner som utgör fundamenten för europeisk säkerhet. Det breda säkerhetsbegreppet, den multilaterala regelbaserade världsordningen inklusive folkrätten och gemensamma åtaganden om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer ifrågasätts i allt större utsträckning. Den ryska aggressionen i Georgien och Ukraina visar att Ryssland bryter mot den europeiska säkerhetsordningen och är berett att använda militära medel för att nå politiska mål. Detta agerande utgör brott mot de grundprinciper och de folkrättsliga regler som den europeiska säkerhetsordningen vilar på.

Propositionen är tydlig med att det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde och Europa har försämrats över tid. Sveriges närområde präglas i ökad utsträckning av en större närvaro av militära styrkor och ökad militär aktivitet. Regeringen följer noga utvecklingen i vårt närområde, inklusive händelserna i Belarus.

Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sveriges närområde. Nordeuropa inklusive Östersjöområdet och Arktis utgör en strategisk helhet. Jag vill framhålla att Sveriges säkerhetspolitiska läge också påverkas av en bredare hotbild, såsom hybrida hot, cyberattacker, gränsöverskridande terrorism och klimatförändringarnas effekter på fred och säkerhet.

Vår förmåga att i fredstid hantera antagonistiska hot behöver förbättras. Sårbarheter behöver minskas, och verksamheter av betydelse för Sveriges säkerhet behöver stärka sitt säkerhetsskydd. Regeringen har därför bland annat tagit initiativ till att inrätta en ny myndighet för psykologiskt försvar och ett nytt nationellt center för cybersäkerhet.

Regeringen betonar vikten av att kunna agera samlat för att möta utmaningar och hot såväl i fred som vid höjd beredskap. Det innebär att kunna använda alla de säkerhetspolitiska instrument som står till vårt förfogande på ett sammanhållet sätt i syfte att värna svensk suveränitet och Sveriges intressen.

Herr talman! Vi kan inte acceptera att den europeiska säkerhetsordningen undergrävs eller ersätts av en annan där användningen av militärt våld som politiskt medel inte får konsekvenser eller där så kallade intressesfärer de facto accepteras. Detta är en viktig fråga, även för vår nationella säkerhet.

Sveriges ordförandeskap i OSSE 2021 utgör en viktig plattform för att upprätthålla den europeiska säkerhetsordningen och stärka samarbetet kring bland annat ökad förutsägbarhet, militärt förtroendeskapande och det breda säkerhetsbegreppet.

I OSSE är också frågan om kvinnor, fred och säkerhet central. Jämställdhetsfrågan kommer att genomsyra hela vårt ordförandeskap. Men på grund av att konsensus saknas om dessa frågor verkar det inte sannolikt att vi under 2021 kommer att få igenom några framåtlutande beslut på jämställdhetsområdet. I stället kommer vi att jobba genom att påverka OSSE:s institutioner i arbetet på marken, vid förhandlingsbordet och vid fältmissionerna. Jag kommer också att utse en särskild representant som kommer att arbeta med jämställdhetsfrågor.

Vi fortsätter att fördjupa samarbetet med de nordiska länderna, särskilt Finland. Det nordiska försvarssamarbetet ska omfatta fred, kris och konflikt. Denna inriktning ligger också till grund för det fördjupade operativa försvarssamarbetet mellan Finland, Norge och Sverige. En fördjupad säkerhetspolitisk dialog mellan våra länder är viktig för att underbygga det militära samarbetet.

EU är Sveriges viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska plattform. Sveriges EU-medlemskap utgör grunden för den unilaterala solidaritetsförklaringen och den solidariska säkerhetspolitiken. I ljuset av omvärldsutvecklingen är det av vikt för Sverige att sammanhållningen, samarbetet, solidariteten och integrationen inom EU värnas och stärks.

FN har en central roll och ger internationell legitimitet åt hanteringen av konflikter i världen. De principer och regler för mellanstatligt samarbete som anges i FN-stadgan utgör grunden för det globala kollektiva säkerhetssystemet.

En stark transatlantisk länk är avgörande för Europas och Sveriges säkerhet. I den övergripande bilaterala relationen mellan Sverige och USA har försvarsrelaterade frågor en viktig roll. Det är av största vikt att Sverige upprätthåller och ytterligare fördjupar den bilaterala relationen med USA.

Nato är en central aktör för europeisk säkerhet och integration och för internationell krishantering. Nato utgör det viktigaste forumet för en bred säkerhetspolitisk dialog mellan USA och Europa. Sverige kommer att fortsätta utveckla och fördjupa samarbetet med Nato inom ramen för partnerskapet.

Herr talman! Det finns nu ett förslag från oppositionen om en så kallad tydlig Nato-option. Regeringens uppfattning är att Sveriges säkerhetspolitiska linje ska vara långsiktig och förutsägbar och präglas av kontinuitet. Att med kort varsel förändra eller skapa otydlighet kring den svenska säkerhetspolitiska linjen riskerar att undergräva den svenska säkerhetspolitikens trovärdighet.

Sverige har hittills hanterat denna typ av säkerhetspolitiska frågor genom att söka ett så brett politiskt samförstånd som möjligt. Det har varit en styrka för vårt land och en tillgång i förhållande till vår omvärld. Att tvärtom, som nu, utan samråd och beredning och med en enkel majoritetsomröstning försöka ändra denna linje riskerar att skapa osäkerhet och oönskade spekulationer om ytterligare förändringar. Detta ligger inte i Sveriges intresse.

Vi ser redan tydliga bevis på den osäkerhet det kan skapa. Det har lett till spekulationer i en lång rad internationella medier från länder som Finland, Storbritannien, Frankrike, USA och Ryssland där man omedelbart försökte tolka Sveriges säkerhetspolitiska linje och huruvida vi nu närmar oss ett Natomedlemskap. Ryska medier publicerade exempelvis en artikel med rubriken: Svenska parlamentet tar ett avgörande steg mot försvarsallians med Finland och Natomedlemskap.

Låt mig avsluta med att säga att regeringen är mån om att samförstånd ska fortsätta att råda i säkerhetspolitiska frågor. Vi alla här i kammaren är fullt medvetna om de olikheter som finns i synen på exempelvis Nato. Jag har också stor respekt för de argument som har framförts här i dag. Frågan om Sveriges säkerhet är dock för viktig för att tillåta splittring. Det är av största vikt att vi kan visa svenska folket och omvärlden att Sveriges säkerhetspolitik är solid, långsiktig och pålitlig. Det är också en hållning som regeringar, oavsett politisk hemvist, har haft i decennier. Jag hoppas att vi kan återvända till ett sådant samförstånd.

Herr talman! Utrikesministern citerar ur propositionen, som i sin tur citerar Försvarsberedningens rapport, två kardinalmeningar: ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.” Det är alldeles utmärkt, utrikesministern.

Herr talman! Låt mig bara påminna om Folk och Försvars konferens i Sälen januari 2018 där både statsministern och dåvarande utrikesministern undergrävde just den formuleringen. De nedvärderade och avvisade den. Därför är det glädjande och en styrka att det här, precis som utrikesministern efterlyste, finns en bred uppslutning bakom den. Alla partier i Försvarsberedningen undantaget Vänsterpartiet har ställt sig bakom den. Det ger fast mark under fötterna.

Utrikesministern talar om långsiktighet och ett brett stöd och säger sedan att den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl. När, var och hur har denna linje mejslats fram, med tanke på långsiktighet och ett brett stöd, av riksdagens partier?

Sanningen är ju den att det är någonting som regeringen, eller framför allt Socialdemokraterna, kokade ihop när man tog regeringsmakten 2014. Dagens debatt har dessutom visat att när det gäller den säkerhetspolitiska linjen är åtminstone sex partier emot. Av och till när Miljöpartiet talade kunde man tro att det finns sju partier emot.

Om man pratar om långsiktighet och brett stöd, hur förklarar då Ann Linde regeringens eget agerande? Om det nu är så att riksdagen ställer sig bakom detta med Nato-option motsvarar det 204 ledamöter. De som är emot Nato-optionen är 143 ledamöter. Då skulle jag vilja ställa frågan, herr talman, till utrikesministern, som företräder regeringen: Hur tänker regeringen hantera detta?

Herr talman! Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast som den har uttryckts i regeringsförklaringen och i utrikesdeklarationen. Vi har inte ändrat uppfattning.

Vår uppfattning är att Sveriges säkerhetspolitiska linje ska vara långsiktig och förutsägbar och präglas av kontinuitet. Vi anser att vår militära alliansfrihet har tjänat och tjänar oss väl och att den bidrar till säkerhet och stabilitet i vår del av Europa, precis som försvarsministern gång på gång förklarade.

Regeringen kommer förstås att svara på riksdagens tillkännagivande enligt de rutiner som gäller för detta.

Herr talman! Då ska jag säga så här: Ta detta som en chans och en möjlighet att mejsla fram denna långsiktighet och detta breda stöd i riksdagen!

Den säkerhetspolitiska linje som utrikesministern återvänder till, att den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl, är alltså inte byggd på någon förankring. Den säkerhetspolitiska linje som ni hänvisar till har i bästa fall stöd av två av riksdagens åtta partier. I sämsta fall, när man lyssnar på Miljöpartiet, har den stöd av ett parti i Sveriges riksdag.

Det här är en möjlighet och en chans. Det är dessutom bra och i Sveriges intresse att vi får denna Nato-option och att vi därmed kan ensa den säkerhetspolitiska linjen med Finland, ett land som har haft sin egen Nato-option sedan 1995. Det finns fortfarande ett motstånd hos många partier i den finländska riksdagen och den finländska regeringen mot tanken på ett Natomedlemskap, liksom ett folkligt motstånd, men ändå har man haft detta med Nato-optionen.

Jag tror alltså att här gives en möjlighet, herr talman, för regeringen att se om det finns förutsättningar att ta fram en långsiktig säkerhetspolitisk linje med ett brett stöd i riksdagen. Det man nu hänvisar till när man säger att den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl är man ju ensam om.

Däremot, och jag vill verkligen kvittera det, är det utmärkt att regeringen som för några år sedan öppet konfronterade Försvarsberedningens beskrivning nu angör den till sin egen. Det är en styrka. Det är i rätt riktning, även om det råkar reta Vänsterpartiet.

Herr talman! Jag är faktiskt genuint förvånad över hur man i dagens debatt jämför det här snabba förslaget om Nato-option med Finlands Nato-option sedan 25 år. De borgerliga partierna och Sverigedemokraterna bygger argumentationen på en helt felaktig premiss, nämligen den att den så kallade svenska Nato-optionen skulle förändra eller påverka samarbetet med Finland.

Liksom försvarsministern har jag långa och djupa samtal med utrikesministern i Finland. Det finns inte någonting som säger att Sverige skulle förbättra deras option, som utskottet anser. Jag skulle snarare säga att man betackar sig för det. Det ankommer inte på Sverige att uttrycka sig kring Finlands optioner.

Herr talman! Ur utrikesdeklarationen 2015: ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians” – så skrevs det då. Nu hör jag att den militära alliansfriheten tjänar oss väl.

Herr talman! Jag hör ett annat uttryck än vad som fanns i utrikesdeklarationen 2015. Jag undrar naturligtvis om detta är ett uttryck för den långsiktighet som har uttalats från regeringens företrädare här.

Herr talman! En solid, långsiktig och pålitlig säkerhetspolitik är naturligtvis viktigt. Ytterst bär regeringen ansvar för att säkerställa att man får det stödet. I den proposition som lades fram 2015 fick man inte detta breda stöd. Vi var överens om och hade förhandlat stycket om utredningen som sedan blev Bringéus utredning. År 2020 sökte vi se om det gick att komma fram, eftersom Värnkraft hade skapat en ganska god grund och hittat språkbruk som kunde hantera dessa frågor. Men se, herr talman, regeringen var inte intresserad.

Då funderar man naturligtvis på om detta är ett uttryck för den långsiktighet och den solida grund som regeringen vill se. Det finns en otydlighet. Hur har regeringen sökt stöd för sin linje brett i parlamentet, herr talman?

Herr talman! Det är precis som Kerstin Lundgren säger: Sveriges säkerhetspolitik ska bygga på stabilitet och långsiktighet och på att eventuella grundläggande förändringar i vår linje ska ske med så stor parlamentarisk förankring som möjligt.

Vi ser ju att detta är och uppfattas som en grundläggande förändring. Jag har så många artiklar – jag har till och med dem med mig här – med frågor från alla länder i hela världen som nu säger att okej, Sverige kanske går mot ett Natomedlemskap.

Detta är inte bra för vår trygghet. Det är inte bra att vi ska hantera säkerhetspolitiska frågor med hoppande majoriteter i riksdagen, utan här ska vi ha ett bredare samråd.

Vad jag känner till kom det inte heller något skarpt förslag i Försvarsberedningen på Nato-option, även om man hade diskussioner. Därför kommer det här också väldigt hastigt och utan en bredare diskussion om vad det faktiskt skulle innebära bland annat för synen runt om i världen på vart Sveriges säkerhetspolitik är på väg.

Herr talman! Som sagt, det har varit olika formuleringar från de socialdemokratiska regeringarna i säkerhetspolitiska utrikesdeklarationer och regeringsförklaringar under åren. Den totala soliditeten och långsiktigheten tror jag därför att regeringen behöver fundera på.

Herr talman! Jag har hört att regeringen uppfattar att en svensk Nato-option, det vill säga att vi skulle göra som Finland, skulle rubba balansen. Det handlar alltså inte om att söka medlemskap, utan vi skulle värdera möjligheten och säga att vi förbehåller oss rätten att kunna göra det.

Utan att läsa tidningar från hela världen funderar jag på hur balansen i vår region skulle rubbas av en sådan option.

Jag hoppas, herr talman, att regeringen väljer ett förhållningssätt utifrån riksdagens beslut i morgon som visar att man hör riksdagens breda markering och uppmaning. Jag hoppas att man inte väljer att svara på detta tillkännagivande med ett ”vi har ingenting gjort, vi tänker ingenting göra, vi delar inte uppfattningen”.

Då skulle nämligen regeringen återigen visa att man inte söker det långsiktiga, solida stödet för den säkerhetspolitik som Sverige ska föra utan att man nöjer sig med att diskutera internt och inte söka brett stöd. Jag hoppas verkligen att regeringen inte gör så, för då blir det en helt annan diskussion framåt.

Herr talman! Man hänvisar hela tiden till att det fanns en enighet i Försvarsberedningen. Då är det konstigt att man inte lade fram några konkreta förslag där utan smäller upp ett sådant här förslag en vecka innan man ska fatta beslut.

När det gäller vad det är för skillnad jämfört med Finland är det en jätteskillnad. Först och främst har vi inte fått några signaler från Finland över huvud taget om att en sådan förändring i svensk säkerhetspolitik skulle vara efterfrågad. Tvärtemot vad ni påstår, Kerstin Lundgren, handlar vår övertygelse om en förutsägbar och konsekvent svensk säkerhetspolitik, inte minst när det gäller vår relation till Nato och vad den betyder. Är detta ett steg på vägen mot ett medlemskap? Det är ju detta som det är spekulationer om för fullt runt omkring.

Vi anser att vi agerar genom politiska åtgärder, inte genom att splittra. Det finns en väsentlig skillnad jämfört med Finland när det gäller Nato-optionen. Deras linje har gällt i 25 år. Man vet vad den innebär, och man vet vad den inte innebär i Finland. I Sveriges fall är det något nytt som har föreslagits av fem partier, varav minst fyra förordar ett Natomedlemskap. Detta kan inte ge upphov till något annat än spekulationer.

Herr talman! Först vill jag säga att det är bra att utrikesministern så tydligt betonar det som vi sa i Försvarsberedningen, nämligen att ett militärt angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Jag var faktiskt den som ställde frågan till utrikesministerns företrädare uppe i Sälen när det begav sig 2018, och hon var inte alls bekväm med det och tycktes inte veta om att det var något som vi hade förhandlat fram i bred majoritet och som alla partier utom Vänsterpartiet var överens om. Det är bra att vi har den delen på plats nu. Det är också mycket bra med alla de samarbeten som utrikesministern räknade upp.

Herr talman! Jag vill komma tillbaka till frågan: På vilket sätt är en Nato-option skadlig för Sverige men tydligen fullt okej för Finland?

Herr talman! Det handlar om att Finland har haft en Nato-option i 25 år. Deras säkerhetspolitiska linje bygger på deras historia, på deras geografiska läge och på att alla vet vad en Nato-option innebär eller inte innebär. I Sverige kommer en Nato-option snabbt. Det är de borgerliga partierna som vill gå med i Nato och som får stöd av Sverigedemokraterna. Varför kan vi bara spekulera om. Detta gör att omvärlden ser det som att vi ändrar position när det gäller om vi ska gå med i Nato eller inte, utan någon bred samsyn eller diskussion om huruvida detta kan påverka den balans och det pussel som försvarsministern pratade om. Det är därför det är så stor skillnad jämfört med den Nato-option som finns i Finland.

Finland har i sin utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse skrivit: ”Till grunderna för Finlands utrikes, säkerhets- och försvarspolitik hör att upprätthålla en nationell rörelsefrihet samt valmöjligheter. Detta inbegriper en möjlighet att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato. Beslut ses alltid över i realtid med beaktande av förändringarna i den internationella säkerhetsomgivningen. Genom den kompatibilitet som uppnås via samarbetet säkerställs att det inte uppstår några praktiska hinder för en eventuell anslutning”.

Detta har de haft i 25 år, men vi skulle ändra jättesnabbt utan att vi har med oss alla stora partier. Detta skulle ses som ett steg mot ett Natomedlemskap utan någon som helst föregående förändring. Det är detta som ger upphov till spekulationer, och det är därför det är oroväckande. Det är skillnaden.

Herr talman! Jag får det inte riktigt att gå ihop. Jag hör ju hur utrikesministern talar om ett försämrat säkerhetspolitiskt läge och att mycket har förändrats. Jag förstår inte varför det då inte skulle vara naturligt att ta steget. Vi tycks ju vara överens om att det är bra för Finland och att det höjer tröskeln för dem. Det borde vara självklart. Det är dubbelmoral. Jag har en åttaåring hemma. Hon skulle nog säga att detta är som kejsarens nya kläder.

Det hänger inte ihop. Å ena sidan finner vi inte ord att förklara hur viktigt samarbetet är, att vi ska utveckla det och att Amerika är vår viktigaste partner, men när det å andra sidan kommer till att förstå och förklara vad det är som gör att en Nato-option är bra för Finland blir det under av klarhet. Då är det något som stärker tryggheten, men för Sverige blir det för hemskt, som jag tror att utrikesministern uttryckte det i Rapport. Jag får det inte att gå ihop. Jag tycker inte att det överensstämmer med verkligheten.

Det här var något som vi diskuterade väldigt tydligt i Försvarsberedningen. Nu finns det, visar det sig, en tydlig majoritet. Statsrådet får en chans till att besvara frågan: På vilket sätt skulle en Nato-option vara skadlig för Sverige men tydligen fullt okej för Finland? Jag undrar också: Hur tänker regeringen förhålla sig till att det, sannolikt i morgon, kommer att bli en klar majoritet i Sveriges riksdag för en Nato-option?

Herr talman! Alla, till och med en åttaåring och Mikael Oscarsson, kan titta i en kartbok och se hur gränserna ser ut för Finland. Alla kan läsa en historiebok och se vilken skillnad det är mellan svensk och finsk historia. Alla borde begripa att det är stor skillnad på att sedan 25 år ha en uttalad Nato-option, som Finland, och att inte ha det, som vi. Vi har byggt vår säkerhetspolitik på andra sätt, som en del i hela pusslet för att få en så stor säkerhet som möjligt i vår del av Europa.

Mikael Oscarsson tolkar vad som skulle vara bra för Finland eller inte och hur en option för Sverige skulle påverka, förstärka eller försvaga Finlands option. Detta tror jag faktiskt att man betackar sig för i Finland – att Sverige skulle komma och säga: Om vi gör så här blir er situation bättre, och då kommer ni att vara mycket tryggare.

Det tror jag inte alls, utan jag tror att de är väldigt nöjda med att de har en förutsägbarhet, en stabilitet, en kontinuitet och ett otroligt nära samarbete. Samtidigt har vi ett nära samarbete med Nato nu utan att vi behöver det formella medlemskapet, som skulle ställa till med spekulationer, oro och ökad osäkerhet. Det är min övertygelse.

Herr talman! För tre veckor sedan kom konstitutionsutskottet med sitt granskningsbetänkande. Det behandlar alla KU-anmälningar som gjorts i riksdagen. En av de anmälningar som behandlades var min anmälan av utrikesministerns uttalande i DN den 11 oktober 2019 om krigsmateriel till Turkiet, där hon hävdade att det kunde vara brandfiltar och förstahjälpenutrustning. Det var även ett uttalande om att export inte kan ske till stater som befinner sig i konflikt.

Konstitutionsutskottet konstaterade i sitt betänkande att utrikesministerns uttalanden var felaktiga och att en självklar utgångspunkt för ett statsråds uttalanden är att de ska vara korrekta. Detta konstaterade ett enigt konstitutionsutskott.

Det är förstås viktigt att det som sägs är korrekt och inte uppfattas som att utrikesministern försöker vilseleda dem som lyssnar eller bagatellisera problem. Ibland kan det vara så att ministern inte har kunskap om det som man uttalar sig om och att man då får anledning att lära sig något nytt genom KU:s granskningar. I år har utrikesministern fått lära sig att brandfiltar och förstahjälpenutrustning inte är krigsmateriel och att det inte finns något absolut exportförbud mot krigsmateriel till stater som befinner sig i en väpnad konflikt med en annan stat, även om det så att säga är intentionen. Det är trevligt att man i KU då kan vara behjälplig och att man har ett litet utbildningssyfte.

Jag undrar: Har utrikesministern tagit intryck av KU:s anmärkning, och har hon lärt sig något nytt om svensk krigsmaterielexport? Jag undrar också: Varför gjorde Utrikesdepartementet ingenting för att rätta det felaktiga uttalandet i en av Sveriges största tidningar?

Vi diskuterar ju den säkerhetspolitiska inriktningen och inte KU:s granskningsbetänkande. Men utrikesministern får kommentera.

Herr talman! Givetvis ska man göra korrekta uttalanden. Jag är glad att Håkan Svenneling är nästan barnsligt glad över den här framgången och ständigt framhåller den. Jag bara lägger mig platt. Ursäkta att jag sa fel! Jag vet numera att brandfiltar inte ingår i detta, och jag ska inte upprepa att de gör det. Tack så mycket, Håkan Svenneling, för att du uppmärksammade oss på min felaktighet! Jag ska försöka uttrycka mig så korrekt jag bara kan. Jag uppskattar naturligtvis att KU pekar på när man säger fel.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern så mycket för svaret. Som riksdagsledamot får man vara nöjd med de små framgångarna. Har man lyckats få till en liten tillrättavisning av utrikesministern får man vara nöjd med det. Jag tackar för att hon har tagit till sig detta.

Nu kommer kopplingen till säkerhetspolitiken, herr talman. Sverige exporterar vapen till 58 länder runt om i världen. I en säkerhetspolitisk kontext har vapenexporten betydelse. Vi kan inte exportera vapen till stater som vi tror skulle kunna komma i krig med oss eller på något sätt hamna i konflikt med oss. Men det är också så att vi inte vill exportera vapen som skapar konflikter eller ökar spänningar runt om i världen. Jag undrar hur utrikesministern ser på att det ändå är relativt många stater som Sverige exporterar vapen till.

Vi kan göra en jämförelse med till exempel biståndet, som inte ligger under utrikesministern men under hennes departement. Man pratar ju om att rikta det, fokusera det och så vidare. Jag känner en oro för att viljan att exportera vapen är så stor att man ser till att hitta många aktörer och länder runt om i världen och att det inte bidrar till att stärka svensk säkerhetspolitik; det blir mer vapen i världen, ökade spänningar och konflikter som sedan i värsta fall leder fram till väpnade konflikter.

För att ta ett tydligt exempel och konkretisera vill jag nämna ett område som i och för sig ligger utanför säkerhetspolitiken. Det finns inte omnämnt i det säkerhetspolitiska betänkandet eller i propositionen. Det jag tänker på är Colombia, där man har haft krig under lång tid. Regeringen har deklarerat att man nu vill sälja Jas 39 Gripen dit. Det är uppenbart att man från Colombias sida har konflikter med sitt grannland Venezuela. Detta leder till ökad osäkerhet och instabilitet i Latinamerika.

Jag undrar: Hur ser utrikesministern på vapenexporten kopplat till säkerhetspolitiken?

Herr talman! Naturligtvis hade vi haft en mycket bättre situation om det inte hade behövts några vapen alls, om vi hade haft fred i hela världen och om man inte hade behövt ha någon vapenexport över huvud taget. Men så ser inte världen ut. Då måste man ställa sig frågan: Behöver vi ett försvar? Vi svarar ja på den frågan. Vi behöver till och med stärka försvaret. Vi ökar våra försvarsutgifter med nära 40 procent de kommande fem åren, för vi har sett att det är en mer orolig värld. Och om vi själva vill öka våra möjligheter att försvara oss måste ju andra länder rimligen också få lov att få vapen så att de kan försvara sig.

Vårt exportregelverk hör till de absolut tuffaste i hela världen och är kanske det allra tuffaste. Vi ska inte exportera till länder där man till exempel har väldigt stora MR-kränkningar eller befinner sig i direkt krig. Ska vi då neka andra länder att köpa vapen från oss och hänvisa dem till Ryssland, USA eller något annat land därför att vi inte vill göra det utifrån vårt stränga regelverk? Jag tycker att det är felaktigt. Jag tycker att det är positivt att man kan välja att köpa vapen från Sverige. Sverige har en väldigt stark, bra och kraftfull vapenindustri för att vi själva ska kunna bygga upp ett eget försvar. Men det räcker inte med det svenska försvaret, och då måste vi exportera.

Jag ser inte alls på de här frågorna på samma sätt som Svenneling. Vi kan vara överens om att det hade varit bra om man inte hade behövt det här över huvud taget. Det hade varit bra om det hade varit fred. Då hade vi inte behövt något försvar över huvud taget. Men vi har gjort de staket som behövs runt om. Vi låter andra länder själva fatta beslut om vem som ska sälja vapen till dem. Om de uppfyller de krav vi har kan de få köpa av oss.

Herr talman! För att stärka säkerheten i vårt närområde intar det fördjupade försvarssamarbetet med Finland en särställning. Vi moderater står bakom detta samarbete och vill vidareutveckla det inom alla försvarsgrenar.

Det är främst de blå stridskrafterna, marinen och flygvapnet, som lett denna utveckling. FISE-samarbetet inom marinen, samarbetet mellan amfibiebataljonen och Nylands brigad samt en omfattande övningsverksamhet mellan våra flygvapen är exempel på det utmärkta samarbete vi har med Finland.

Herr talman! Om Finland, precis som Sverige, i framtiden även skulle använda Jas Gripen E skulle detta skapa nya möjligheter för vårt samarbete. Förutsättningarna för gemensamma lösningar för logistik, utbildning, gemensam vapenarsenal och underhåll skulle kraftfullt förbättras. Vi skulle även få en större redundans och en bättre försörjningstrygghet i vår stridsflygsflotta.

Herr talman! Finland ska givetvis välja det stridsflygplan som bäst svarar upp mot landets säkerhets- och försvarspolitiska behov. Men om Finland landar i att det är Gripen som är den bästa lösningen kommer vi moderater att verka för att även Sverige gör allt som krävs för att ha en så bra samverkan som möjligt mellan våra flygvapen. Jag skulle gärna se att vi fortsätter att utveckla försvarssamarbetet med Finland och skapar förutsättningar för ett gemensamt luftförsvar i en form eller annan.

Herr talman! Det fördjupade försvarssamarbetet med Finland ska även kunna innefatta ett operativt samarbete i händelse av kris och krig. Detta är ett nytt och viktigt steg i samarbetet mellan våra länder. Den logiska slutsatsen av det är att det även måste leda till en djupare säkerhetspolitisk samordning mellan våra länder. Säkerhetspolitiken och försvarspolitiken måste helt enkelt gå hand i hand.

Den finska Nato-optionen är den största säkerhetspolitiska skiljelinjen mellan Sverige och Finland. Finländska företrädare har sagt att den finländska Nato-optionen blivit viktigare efter Rysslands angrepp på Ukraina. Det är därför bra att en tydlig majoritet i den här kammaren nu verkar ställa sig bakom att även Sverige bör inkludera en Nato-option i sin säkerhetspolitiska linje. Det förstärker och harmoniserar vårt säkerhetspolitiska samarbete och det jämställda i våra relationer när det kommer till Nato.

Herr talman! Beslutet att tillkännage för regeringen att Sverige bör införa en Nato-option i sin säkerhetspolitiska linje fattas naturligtvis inte i ett vakuum. Det ska ses mot bakgrund av den nya lag om operativt försvarssamarbete med Finland som riksdagen fattade beslut om i den här kammaren den 8 september. Men det ska även ses mot bakgrund av hur regeringen själv valt att hantera och formulera Sveriges säkerhetspolitiska linje. Ända sedan regeringen tillträdde den 4 oktober 2014 har den uttalat att den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa.

Det finns två problem med den formuleringen, herr talman. För det första är den inte förankrad i riksdagens partier eller framförhandlad i Försvarsberedningen. Jag vill påminna om att Alliansen under sina åtta år vid makten hade en gemensam framförhandlad linje från Försvarsberedningen när det kom till hur man uttryckte sig om den säkerhetspolitiska linjen.

För det andra finns det heller ingen samsyn i sak beträffande att den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl. Det är naturligtvis något helt annorlunda än att enbart konstatera att Sverige inte tillhör någon militär allians. Den senare beskrivningen kan även vi moderater ställa oss bakom. Men Moderaternas bedömning är att den militära alliansfriheten inte tjänar Sverige väl, eftersom den skapar osäkerhet snarare än säkerhet kring Sveriges agerande i framför allt konflikt- och krissituationer.

Detta är vi som sagt inte ensamma om att tycka. Två statliga utredningar skrivna av ambassadörerna Bertelman respektive Bringéus har också kommit till diametralt annorlunda slutsatser jämfört med den säkerhetspolitiska linje som regeringen har presenterat. Trots detta har regeringen systematiskt vägrat att bereda, remissa eller behandla dessa två utredningar. Man har lagt dem i en byrålåda på Regeringskansliet. Regeringens egen entusiasm för att söka stöd och samsyn kring utformningen av den säkerhetspolitiska linjen med oppositionen har varit mycket begränsad.

Herr talman! Det blir därför missledande att tala om att den militära alliansfriheten tjänar oss väl, när den inte längre är definierande för hur vi inriktar säkerhetspolitiken eller dimensionerande för hur vi utformar vårt försvar. Jag har respekt för dem som inte anser att Sverige ska gå med i Nato, även om jag inte delar den uppfattningen. Men jag anser att det blir högst motsägelsefullt att hylla den militära alliansfriheten i det närmaste som en dygd och säga att den tjänar oss väl samtidigt som hela utformningen av krigsorganisationen nu bygger på att vi ska få militärt stöd från Natoländer, något som även försvarsministern framförde.

Herr talman! Dagens debatt visar att vi nu behöver en djup, grundlig och förutsättningslös diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska linje, inklusive den militära alliansfriheten, vår relation till Nato och en svensk Nato-option. En sådan diskussion, herr talman, måste utgå från en seriös analys av vårt militärgeografiska läge, de realiteter som detta medför och de svenska intressen som vi har att förvalta.

Herr talman! Jag har fått många sms där man undrar hur debatten går till, konstigt nog. Jag vill lägga några sekunder på att säga till dem som eventuellt lyssnar att det är ett sammansatt utskott. De som är företrädare för de utrikespolitiska delarna av frågorna har nu som gruppledare och talespersoner haft anföranden, och vi kan också delta med våra synpunkter. Debatten efter denna är inriktad på civilförsvar och militärt försvar, om någon undrar.

Sverigedemokraterna har inte ändrat uppfattning. Oavsett vad vissa tidningsskriverier säger, herr talman, har vi samma uppfattning kvar. Man tycker att vi har gjort en förflyttning – i vad då? Vi har gjort en markering som stämmer överens med vår politik, och den politiken är att vi på sikt – det sa vi redan förrförra mandatperioden – vill ingå ett försvarsförbund med Finland. Det är vår strävan. I det perspektivet kan man se att vi försöker formulera oss ungefär som vissa delar i deras säkerhetspolitik. Vi anser att det skulle kunna underlätta.

Hade inte detta kommit på bordet nu hade det kommit på bordet i sommar eller under allmänna motionstiden. Vi vill göra det här närmandet. Syftet med detta är precis det jag sa nyss, ingenting annat.

Om någon undrar om vi har ändat vår politik säger jag nej. Om det blir en majoritet i denna riksdag för en anslutning till Nato räcker inte det, enligt vårt sätt att se det. Då ska det gå till en folkomröstning. Det är vår politik, då och nu. Alla skriverier om att vi nu gör ett närmande till Nato från Sverigedemokraterna är fel.

Låt mig göra en liten utvikning. Vi har ju åkt runt med Försvarsberedningen, som på ett mycket förtjänstfullt sätt leddes av Björn von Sydow. Jag vill även nämna Tommy Åkesson. Det är inte så lätt som att bara knäppa med fingrarna och gå med i Nato. Man tar ställning till många frågor som vi svarar på där. Ekonomiskt – ja. Demokratiskt – ja. Men vi ser också över hur det skulle påverka den säkerhetspolitiska situationen i området. Att göra Östersjön till ett Natoinnanhav främjar definitivt inte, anser jag och Sverigedemokraterna, säkerheten och den politiska utvecklingen i vår del av Europa. Låt det stå fullständigt klart för alla som lyssnar på detta!

Nyamko Sabuni skriver: För liberaler är det en historisk dag. För första gången finns nu en majoritet i riksdagen som är positiv till ett svenskt medlemskap i Nato.

Det blir en sorgens dag för Nyamko Sabuni. Vi har inte ändrat uppfattning i det stycket.

Man kan också konstatera en koppling till att vi har varit tveksamma till Sveriges deltagande i alla de här stora utlandstjänstgöringarna – Afghanistan, Irak, Mali. Vi har anvisat skäl för detta. Ett av skälen är det som Försvarsmakten själv beskriver – och det är mycket allvarligt, som vi ser det: Alltför omfattande och komplexa internationella insatser har en negativ inverkan på försvarets möjlighet att bygga nationell förmåga.

Det är detta som ligger till grund för vårt ställningstagande. Vi kan inte acceptera brister i förmåga på våra egna krigsförband som Försvarsmakten kopplar till de omfattande internationella insatserna. Därför säger vi ifrån.

Sedan har vi en liten kort kommentar till utrikesministern – hon har gått, men jag tar den ändå. Man räknar upp de fyra myndigheter som ska ingå i ett cybersäkerhetscenter. Där tycker jag att regeringen har missat att sätta någon som samordnar verksamheten. Det behövs en samordningsfunktion.

Och är det så, som utrikesministern sa, att jämställdheten ska prägla arbetet tycker jag att man när man är utomlands, i stater som styrs av religiös diktatur, ska uppträda med den klädsel som vi har i Sverige och inte klä sig i huvuddukar och anpassad klädsel. När de kommer till Sverige skulle de aldrig drömma om att klä sig som svenska kvinnor eller svenska män gör. Ska jämställheten tas på allvar, se då till att stå upp för det som är våra värderingar i det stycket här i Sverige!

Herr talman! Vi debatterar nu den säkerhetspolitiska inriktningen. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att ha ett brett perspektiv på säkerhetspolitiken som omfattar frågor som klimatförändringen, pandemier, terrorism och cyberhot.

Det främsta säkerhetshotet mot Sverige och världen i dag är utan tvekan klimatförändringen. Vi har redan sett förödande exempel på klimatförändringen både i vårt eget land och globalt, som stora bränder, orkaner, översvämningar och torka. Klimatförändringen kan även leda till konflikter, hungerkatastrofer och en ökad flyktingström. Dessa hot möts inte främst med militära medel, utan här krävs andra insatser som stora investeringar i grön omställning, en utbyggnad av det civila försvaret, en utbyggd och stärkt välfärd samt klimatbistånd.

Herr talman! Vi i Vänsterpartiet är självklart medvetna om den pågående militära upprustningen i vår omvärld, inte minst i vårt närområde. Vi ser med stor oro på Rysslands aggressioner mot framför allt Georgien och Ukraina och den illegala annekteringen av Krim. Men vi ser också med oro på Natos och USA:s upprustning och utvidgning i Europa, något som självklart också har bidragit till att öka spänningen i vårt närområde. Vi ser även hur Kina för en alltmer aggressiv utrikespolitik mot flera av sina grannländer runt Sydkinesiska sjön och Taiwan.

Under Erdoğans styre har utvecklingen i Turkiet tagit tydliga steg i helt fel riktning. Just nu är Turkiet inblandat i ett flertal konflikter och skapar på så sätt en oroligare värld. Vi ser hur kärnvapenupprustningen tar ny fart och hur kärnvapenländerna i stället för att avveckla sina kärnvapen moderniserar dem.

Herr talman! I denna oroliga tid behövs kraftfulla insatser för att stoppa rustningsspiralen och vända utvecklingen åt rätt håll. Sverige var en gång i tiden en ledande röst i världen för fred och nedrustning. Det kan vi bli igen. För att vi ska bli en trovärdig röst för fred och nedrustning är det dock helt nödvändigt att stärka vår alliansfrihet.

En trovärdig svensk militär alliansfrihet innebär också att vi ser behovet av ett svenskt försvar med stark folklig förankring, som har kapacitet att upprätthålla kontroll över svenskt territorium såväl som att möta de olika säkerhetshot vi står inför och kunna bidra i internationella insatser för att värna fred och säkerhet.

Vi ser också att det civila försvaret behöver stärkas. Det civila försvaret är en viktig del av totalförsvaret. Vi har under de senaste årens bränder och nu under pandemin sett sprickorna i vår beredskap, med brister inom exempelvis räddningstjänst, otillräcklig samordning och obefintliga beredskapslager – för att ta några exempel.

Regeringen konstaterar att Sverige inte är med i någon militär allians. Samtidigt skriver regeringen inte någonstans i sin proposition om vikten av att värna den svenska militära alliansfriheten. Det här är djupt olyckligt och kan tolkas som en urholkning av alliansfriheten.

För att kunna föra en självständig utrikespolitik är det nödvändigt att Sverige inte binds upp av militära allianser som hindrar oss från att agera på egen hand. Sverige har dock sakta men säkert alltmer frångått en traditionell och framgångsrik säkerhetspolitik som byggt på militär alliansfrihet, nedrustning, fredliga lösningar på konflikter, stöd till FN och solidaritet med fattigare länder. Sedan vi blev medlem i Europeiska unionen har den svenska militära alliansfriheten urholkats alltmer.

Enligt SOM-mätningen från 2018 är en klar majoritet, 60 procent, av svenskarna för att behålla den militära alliansfriheten. Sveriges militära alliansfrihet har tjänat oss och vår omvärld väl och har bidragit till att generation efter generation i Sverige kunnat leva i fred. Det finns ingen anledning att lämna en strategi som har fungerat så bra, varit så framgångsrik och inneburit att vårt land klarat sig undan krigets fasor under mer än 200 år.

Alliansfriheten har dessutom gett oss ett utrikespolitiskt handlingsutrymme som har gjort att Sverige kunnat spela en viktig internationell roll för fred och nedrustning – när den politiska viljan har funnits.

Vänsterpartiet vill att Sverige främst ska inrikta sin internationella säkerhetspolitik på fredliga lösningar och på att förebygga kriser snarare än att förespråka militära lösningar.

Kvinnors roll i det säkerhetsbyggande arbetet och i konflikter är särskilt viktig eftersom dessa frågor alltför sällan finns med på den internationella säkerhetspolitiska agendan. Vi måste därför stärka arbetet med FN:s resolution 1325 som bland annat slår fast att kvinnors ökade deltagande i att förebygga, hantera och lösa konflikter samt i fredsbyggande och återuppbyggande efter konflikt är en förutsättning för att uppnå hållbar internationell fred och säkerhet.

Vänsterpartiet ser internationella samarbeten som en nödvändig och självklar del av ett globalt säkerhetspolitiskt arbete. Vi värnar samtidigt den militära alliansfriheten av samma anledning. Närmandet till Nato genom samförståndsavtalet om värdlandsstöd och deltagandet i EU:s stridsgrupper riskerar vårt oberoende. Att anta en Nato-option, som nu föreslås, är naturligtvis helt fel väg att gå.

Herr talman! Endast ett mödosamt arbete för fred, avspänning och nedrustning ger resultat i form av ökad, ömsesidig säkerhet. Svensk försvarspolitik ska syfta till att bygga långsiktig säkerhet i vårt närområde och i vår omvärld. Då krävs att säkerhetsbegreppet vidgas till att inkludera fler områden än de militära, att vi utgör en aktiv part för nedrustning och fredliga lösningar i både EU och FN, att vi värnar vår militära alliansfrihet och att vi bygger säkerhet i gemenskap med vår omvärld.

Sverige måste skriva på FN-konventionen om ett kärnvapenförbud. Sverige måste i större utsträckning motverka de verkliga orsakerna till krig och de hot mot Sverige och världen som klimatförändring och de ökande klyftorna mellan fattiga och rika utgör. Fred byggs bäst med fredliga medel. Krig är aldrig någon lösning på konflikter. I krig finns bara förlorare och inga vinnare.

Herr talman! Jag vill ta tillfället i akt och göra några reflektioner utifrån det arbete som många av oss tillsammans har gjort under de senaste åren i Försvarsberedningens viktiga arbete.

En fråga inför kommande beredningsarbeten är hur världen och världsordningen ser ut i slutet av nästa försvarsinriktningsperiod. Hur ser det ut 2025 och 2030 – och hur kan det se ut 2035?

Säkerhetspolitiska utgångspunkter handlar ofta om det som har hänt eller det som vi är mitt uppe i. Men hur ska vi kunna förutse vad som ska ske och göra antaganden som faktiskt dimensionerar våra åtaganden på hemmaplan på bästa sätt långsiktigt sett?

Svensk försvarspolitik och svensk säkerhetspolitik måste ha en tydlig och långsiktig riktning – de måste gå hand i hand. Vi kan inte blunda för förutsättningarna i vårt närområde.

För fem år sedan lyfte vi i Centerpartiet, när vi tog beslutet om inriktningen för den här perioden, hur viktigt det är att tänka på vinterförmåga, på att klara arktiska förhållanden, på hela landet och på att också förbereda oss långsiktigt. Fem år senare är fokus mycket större på utmaningarna och kampen om områdena uppe i norr. Det är en realitet, och den kommer med stor sannolikhet att fortsätta utvecklas.

Det finns mycket att lyfta fram när det gäller vad som har hänt de här fem åren och hur vi har fått navigera successivt. Det är inte alltid vi ser vad som kommer att hända under en femårsperiod. Så tror jag att det kommer att vara också just den här perioden när så mycket går i en riktning där det mesta blir osäkrare.

Herr talman! Världsordningen tenderar att bli väldigt mycket mer auktoritär, och kampen om resurserna tilltar. Det finns en tendens att hamna i några säkerhetspolitiska utmaningar, men det är klart att det är mycket som påverkar hur helhetsbilden formas.

Försvarsberedningen har tydligt skrivit om vad som har hänt i Ryssland de senaste åren när det gäller militära utgifter. Mellan 2005 och 2015 mer än fördubblades försvarsutgifterna i Ryssland i reala termer, och försvarsbudgetens andel av bnp ökade kraftigt. Markstridskrafternas antal stridsdugliga manöverförband i brigads storlek fördubblades mellan 2013 och 2016. Enligt FOI är de 56 till antalet.

Vi ser nya förband och vapensystem, intensiv övningsverksamhet, ökad beredskap och ökad stridsduglighet. Krigföringen i Ukraina och Syrien har stärkt förmågan att samarbeta i strid.

Punkterna är många som sammanfattar att riktningen i Ryssland går åt ett visst håll. Det är det som vi behöver beakta nu när vi ska ta beslut om det svenska försvarets, både det militära och det civila, fortsatta utveckling.

Herr talman! Helt klart är det oerhört viktigt att vi i Sverige så långt det är möjligt hittar en gemensam linje i säkerhetspolitiken. Ytterst är det regeringens ansvar att lyssna in och också verka för att hitta en plattform för detta.

Jag önskar att man hade gjort ännu mer inför den här dagen för att också forma ett brett stöd för säkerhetspolitiken i alla avseenden. Vi får vädja om att det ska gå i den riktningen i fortsättningen.

Jag är mycket tacksam över att det nu börjar finnas ett starkt stöd för en svensk Nato-option och kommer att fortsätta följa frågan om medlemskap.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 december.)