Sverige i Förenta nationerna samt vissa frågor rörande mänskligarättigheter, folkrätt m.m.

Anf. 120 Björn Hamilton (M)

Fru talman! Jag ska inleda med att yrka bifall till reservation nr 1. I det här betänkandet har utrikesutskottet presterat stor samsyn, och ett flertal moderata yrkanden har blivit tillgodosedda, även om de traditionsenligt kommer att avslås. Mitt anförande kommer dock att fokusera på de delar av betänkandet där vi haft en annan mening än majoriteten av utskottet. Det råder inte minsta tvekan om att FN är i stort behov av reformering. Organisationen speglar det förhållande som rådde i världen under det kalla kriget, det vill säga den mörka och dystra period då människorna i halva Europa och hela Ryssland förtrycktes av blodbesudlade kommunistiska diktaturer under ledning av Sovjetunionen. FN präglades av dels periodvis sovjetisk frånvaro, dels ett totalt deadlock genom veton som förhindrade konstruktiva fredsinsatser och konfliktförebyggande. Förutsättningarna har förändrats dramatiskt, då den siste sovjetiska kommunistdiktatorn Gorbatjov vid Europarådets session i Strasbourg skrotade Brezjnevdoktrinen och lovade att sovjetisk trupp aldrig mer skulle ingripa i länder som beslutat sig för att avvika från den sovjetiska marxist-leninistiska läran och att i stället för så kallad folklig demokrati införa verklig demokrati. I början av 90-talet var vi många som trodde att världsorganisationen skulle kunna spela en mer framträdande konfliktförebyggande roll. Delvis bevisades detta av resolutionerna, som gjorde det möjligt att ingripa mot Iraks angreppskrig och ockupationen av Kuwait. Därefter har FN, delvis på grund av den ålderdomliga organisationen, haft påtagliga svårigheter att ta ledningen i fredsfrämjandet. Även vad gäller arbetet kring mänskliga rättigheter lämnar FN-strukturen mycket övrigt att önska. MR-kommissionen och även generalförsamlingen förefaller ibland vara ett forum för vissa odemokratiska förtryckarregimer att gemensamt blockera varje resolution ägnad att kritisera förtrycket och bristen på mänskliga rättigheter i de berörda länderna. I reservation 1, som är gemensam för allianspartierna, betonar vi att Sverige ska värna och framhäva demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Inrättandet av den internationella brottmålsdomstolen är ett steg i rätt riktning. Fru talman! Ytterligare ett steg i rätt riktning vore att inbegripa de två principerna om mänskliga rättigheter och demokrati i FN:s millenniemål. Vi menar att detta skulle understryka sambandet mellan utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter, vilket starkt framhålls av FN:s generalsekreterare i hans förslag till reformering av FN:s verksamhet och organisation. Vi anser att det behövs långtgående och djupgående reformer av FN och dess underorgan. FN-systemet behöver en omfattande översyn, vilket i första hand ska avse biståndsverksamheten och FN:s olika specialorgan. När det gäller verksamheten i världsorganisationens specialorgan framhåller vi behovet av att effektivisera styrelsearbetet, skapa mer professionella rekryteringsprocesser, motarbeta och förebygga rivaliteten mellan olika organ samt att förändra ledningsstrukturen, ledningskulturen och beslutsprocessen. Sverige bör vidare verka för en reformering av säkerhetsrådets sammansättning, beslutsregler och vetorätt och ta initiativ till skapandet av en mekanism för uppföljning och utvärdering av reformarbetet. Vi vill här också särskilt framhålla att FN och andra internationella organ i större utsträckning än hittills måste uppmärksamma kvinnors utsatta situation i krig och deras behov av särskilt skydd mot sexuella övergrepp och annat våld i flyktingläger. Fru talman! När det gäller säkerhetsrådet har vi länge önskat en reformering. Säkerhetsrådets sammansättning speglar maktförhållandena i världen vid tiden för andra världskrigets slut. Modellen med permanenta medlemmar vilka har vetorätt har överlevt sig själv. I den bästa av världar skulle vetorätten avskaffas och det permanenta medlemskapet skrotas. Det inses dock lätt att sannolikheten för att någon frivilligt avstår en plats i säkerhetsrådet och dessutom medverkar till en slopad vetorätt är mindre än sannolikheten att överleva en natt i en bädd full av giftkobror. Det förefaller nästan lika osannolikt att EU skulle kunna enas om en gemensam plats i rådet, innebärande att Frankrike och Storbritannien avstod sina platser. Det återstår alltså att gilla läget och medverka till en utökning av antalet medlemmar i säkerhetsrådet för att den vägen bättre spegla dagens maktförhållanden i världen. Generalsekreteraren har i sina förslag In Larger Freedom föreslagit två tänkbara modeller för ett utvidgat säkerhetsråd. Enligt vår mening är modellen med kontinuerliga val till rådet att föredra. Vi avvisar alltså tanken på nya permanenta och semipermanenta medlemmar i säkerhetsrådet. Dessutom vill vi till varje pris undvika en utvidgning av vetorätten till ytterligare medlemsländer. Det är mindre viktigt hur reformen genomförs än att den genomförs under förutsättning att samtliga nya rådsplatser blir föremål för fortlöpande om- eller nyval. Fru talman! Det finns stora behov av internationella kris- och konflikthanteringsförmågor, och ambitionen att solidariskt bidra från svensk sida är hög. Vi förordar och har i ekonomiska ramar angivit en högre ambitionsnivå från Sveriges sida när det gäller långsiktiga internationella insatser som vi vet efterfrågas här och nu. FN:s, EU:s och Natos trovärdighet i fråga om internationell fred och säkerhet bygger på att de enskilda länderna utifrån sina egna beslut tar sin del av ansvaret och bidrar till de gemensamma fredsansträngningarna. Efterfrågan på Sveriges medverkan är stor inom FN, EU och Nato, och Sveriges bidrag skulle kunna bli avsevärt större. Mot bakgrund av detta och regeringens önskan att bidra till EU:s snabbinsatsstyrkor krävs prioriteringar som är samstämmiga med utrikespolitiska mål. Vi efterlyser därför från regeringen en samlad nationell strategi för riktlinjerna för Sveriges medverkan, en strategi som tydligt anger såväl de utrikespolitiska som de försvarspolitiska målen och intressena och som skapar förutsättningar för ett väsentligt mer effektivt resursutnyttjande än i dag. Med andra ord måste dessa mål kopplas till existerande resurser och till frågan om hur vi gör bäst nytta. Långt innan det konkreta erbjudandet om deltagande framförs måste Sverige ha kriterier för olika tänkta handlingsalternativ. De svenska internationella insatserna präglas av en tydlig geografisk splittring i dag. För närvarande tjänstgör ca 700 svenska män och kvinnor inom 14 olika missioner fördelat på fyra olika världsdelar. Det är en uppenbar kraftsplittring. På många platser utgör Sveriges bidrag av endast en handfull personer. Bilden vittnar om en utsmetning av de förhållandevis begränsade resurser som står till buds. Varje separat konflikt som vi engagerar oss i kräver dessutom avsevärda stabs- och logistikresurser. Förhållandet blir mycket tydligt när vi tittar på kostnaden per anställd i utlandsstyrkan vid små och korta missioner. Där blir genomsnittskostnaden väsentligt högre än vid mera omfattande och långsiktiga internationella insatser. Att etablera och avetablera små förbandsenheter under förhållandevis korta missioner blir oproportionerligt kostsamt. Detta dåliga resursutnyttjande innebär att Sveriges samlade bidrag blir mer begränsade än vad som annars skulle ha varit fallet. Verkningsgraden för de 1,4 miljarder kronorna som budgeterats för nästa år blir orimligt låg. Därför borde insatserna vara av mer långsiktig natur och koncentreras till färre områden. Det skulle ge Sverige ett större inflytande på operationen, och våra resurser skulle bli mer effektivt utnyttjade än för närvarande. Som exempel kan nämnas det svenska deltagandet i den EU-ledda styrkan i Bosnien-Hercegovina där det svenska bidraget kommer att utgöra endast 1 % av den totala operativa truppstyrkan på 7 000 personer. Cyniskt, men inte förvånande, skriver Vänsterpartiet - de svenska kommunisternas eget parti: Om Sverige fortsättningsvis ska understödja humanitära insatser i FN:s regi ska det enligt Vänsterpartiet finnas tydliga garantier för att svensk FN-trupp inte kan blandas samman med USA-alliansens stridande förband. Vänstern är alltså förblindad av USA-hat, motståndare till internationella gemensamma operationer för att främja demokrati, mänskliga rättigheter och rädda liv, ett Vänstern som länge tyckt att Sovjetunionen var en förebild, ett Vänstern som varit motståndare till nära nog alla internationella fredsinsatser. Man var emot befrielsen av Kuwait. Man var emot insatserna i Kosovo. Och nu är man emot svenska fredsbevarande insatser. Sammantaget måste frågor ställas om när, var och hur de internationella insatserna ska genomföras för att våra begränsade resurser ska resultera i bästa möjliga hjälp för så många som möjligt. Östafrika, Afrikas horn och Stora sjöregionen är svårt sargade av svält och krig. Dessa områden kan karakteriseras som krutdurkar där fattigdom och diktatur kan tjäna som grogrund för terrorism. Dessutom påverkas utvecklingen och stabiliteten i närliggande regioner. Vi förespråkar en Marshallplan för demokratisering och utveckling i de nämnda regionerna. Planen ska vara utformad i samma anda som den plan som skapades för stöd och uppbyggnad av krigsdrabbade europeiska länder efter andra världskriget. Sveriges roll som pådrivare av en utveckling mot demokrati i de berörda afrikanska staterna kan inte nog understrykas. FN har kallat Darfur för världens största humanitära katastrof, men man saknar förmåga att agera kraftfullt. Vi anser att det behövs ett kraftigt förstärkt europeiskt stöd till Afrikanska unionens övervakningskommission i Darfur och att Sverige bör delta med trupp i en sådan insats. Sveriges regering bör enligt vår uppfattning verka för att Taiwan ska kunna delta i och bidra till verksamheten inom FN och dess underorgan, till exempel i WHO:s arbete med smittskydd. Den demokratiskt valda regeringen i Taiwan representerar 23 miljoner invånare som i dagsläget saknar inflytande inom ramen för FN. Vi anser att detta förhållande måste ändras. Fru talman! Sammanfattningsvis: Mycket arbete och många kompromisser återstår innan världsorganisationen FN får de möjligheter och den förmåga som ursprungligen avsågs då FN-stadgan skrevs. Det är nu viktigt att fokusera på de nödvändiga reformerna för att åstadkomma ett FN i tiden.

Anf. 121 Cecilia Wigström (Fp)

Fru talman! FN med världens alla länder som medlemmar är ju den enda organisation som med auktoritet kan tala å hela mänsklighetens vägnar. Vi har därför ett behov av FN. Men vi måste erkänna organisationens brister och tillkortakommanden som gör att de reformer som nu föreslås och som förhoppningsvis ska beslutas i september på ett toppmöte i New York blir av. Men vi vet att FN blir aldrig mer än vad medlemsländerna gör organisationen till. I dag lever inte FN upp till sina stadgar, som säger att FN ska verka för fred och respekt för mänskliga rättigheter, men det gör man inte därför att FN lamslås. De största tillkortakommanden och de största kriser som FN har gått igenom är ju när FN står handlingsförlamat inför folkmord. Snart är det tio år sedan den 11 juli 1994 då den etniska resningen nådde Srebrenica i Bosnien. Serbiska soldater föste ihop män och pojkar som var så unga som 9 år. Man samlade 8 000 män och pojkar framför grävskopsgrävda gravar och sköt dem kallblodigt en och en. Det tar ganska lång tid att skjuta 8 000 människor. Men FN ingrep inte. FN fanns på plats. De holländska FN-soldaterna tittade på. De var där för att skydda befolkningen, men det gjorde de inte. Det var ett grovt misslyckande för FN. Tyvärr har många av dessa soldar begått självmord sedan dess. Vi vet också hur FN stod handlingsförlamat i Kosovo 1999 när ytterligare en etnisk resning hotade att bryta ut i stor omfattning. Säkerhetsrådet blockerades av Kina, och det var Nato som fick kliva in när FN inte förmådde att hindra folkmordet. Rwanda 1994 är ytterligare ett exempel på att FN inte lyckades göra någonting för att stoppa dödandet. Jag såg för någon vecka sedan en film som jag kan rekommendera till alla här, Hotel Rwanda , som mycket väl belyser vad som hände där för drygt elva år sedan, hur hatet på etnisk och rasistisk grund spred sig bland befolkningen och FN gjorde ingenting. Srebrenica, Kosovo och Rwanda är tre platser på jorden som är förknippade med mördande på grund av etniskt ursprung. Nu har vi ytterligare en plats som sällar sig till dessa, och det är Darfur där vi återigen ser att FN inte gör tillräckligt. Det beräknas att över 300 000 människor har fått sätta livet till hittills. Den afrikanska unionens styrka som finns på plats är alldeles för liten. Vi från den borgerliga alliansens sida kräver att Europa ställer upp och stärker den afrikanska unionen på plats. Det behövs fler utländska trupper i ett område som är så stort i Afrika. Sverige bör också bidra till detta. Detta är några exempel på varför FN har tappat i trovärdighet och varför FN måste reformeras. Varje lands suveränitet kan inte stå över kravet på att vi skyddar människor från grova övergrepp. Icke-inblandning i olika länders interna angelägenheter kan inte gälla när hantering av egna problem övergår till att bli folkmord. Efter det kalla krigets slut har FN blivit något bättre på att åtminstone i efterhand åtala dem som har begått de grova övergreppen. Vi har sett tribunaler i Rwanda, före detta Jugoslavien, Sierra Leone och Kambodja ta itu med förövarna. Vi har den internationella brottmålsdomstolen som jag uppmanar både USA och Ryssland att ansluta sig till. Men det räcker inte bara att se till att man i efterhand sätter dit förövarna. Vi måste genomföra större reformer. Vi måste förnya FN och folkrätten så att det blir till ett stöd och inte ett hinder för varje människas grundläggande rättigheter. Kofi Annans reformförslag tycker vi från Folkpartiet är mycket bra och kommer att leda FN på rätt väg. Kofi Annan visar på länken mellan mänskliga rättigheter, fred och utveckling. Vi vet att mellan demokratier där mänskliga rättigheter respekteras startas inga krig. Vi löser våra problem på andra sätt än med våld. I de länder där man har demokrati blir det också bättre möjligheter till fattigdomsbekämpning eftersom folkvalda ledare ser till att pengarna kommer folket till del. MR, fred och utveckling hör definitivt ihop. Kofi Annan lyfter upp mänskliga rättigheter på ett nytt sätt med sina förslag. Mänskliga rättigheter blir mer centrala för FN:s arbete. Därför måste vi stödja Kofi Annans förslag. Det gäller särskilt när han säger att vi har en skyldighet att skydda medborgare när regimer försöker att mörda dem eller begå etnisk rensning. Vi har en skyldighet att inte bara skydda, utan vi har en skyldighet att agera. Jag är glad att det nu är fem partier - Socialdemokraterna och de borgerliga - som står bakom detta med hull och hår. Vi skriver också i betänkandet att det skulle vara orimligt och oförenligt med folkrätten att inte genomföra en sådan humanitär intervention i det fall säkerhetsrådet i framtiden blockeras av till exempel en kommunistisk diktatur. Annans reformer vad gäller mänskliga rättigheter tar också upp kommissionen för mänskliga rättigheter i Genève. Den har blivit ett skämt. Representanter för länder som Zimbabwe, Sudan och Kina sitter nu i Genève för att skydda sina egna intressen och hindra att kritik uttalas mot dem. Det är utmärkt med ett mindre MR-råd, som Annan föreslår. De länder som ska sitta där och övervaka respekten för mänskliga rättigheter runtom i världen måste själva leva upp till FN:s stadga om mänskliga rättigheter. Kofi Annan föreslår också en demokratifond. Det är jättebra att hjälpa de länder som vill ta sig från diktatur till demokrati. Det ska vara naturligt som att man kan få hjälp med att bekämpa fattigdom. Vi skulle från Folkpartiets sida också vilja se att millenniemålen även inkluderar ett demokratimål. När det gäller att komma till rätta med FN:s handlingsförlamning är också reformer av säkerhetsrådet väldigt viktigt. Säkerhetsrådet är i dag otidsenligt uppbyggt efter det kalla kriget. Från Folkpartiets sida vill vi begränsa användandet av vetot och på sikt avskaffa det helt. Det är ingenting som nu har tagits upp i förhandlingarna. Det tycker vi är väldigt synd. Man måste ändå föra upp det på dagordningen, diskutera det och så frön för framtiden. Det gör man till exempel genom att kräva att det åtminstone krävs två länders veto för att stoppa förslag i säkerhetsrådet. Framför allt måste man kräva att det land som lägger in veto måste motivera sig. Det behövs inte i dag. Man kan bara lägga in ett veto och sedan sitta där tyst. Om Kina skulle vara tvunget att motivera varför man inte ska förhindra folkmord tror jag att det skulle ha mycket svårt att få fram de orden. Från Folkpartiets sida tar vi klart och tydligt ställning för att en utvidgning av säkerhetsrådet bör göras med roterande mandatperioder. Det ska inte vara nya permanenta medlemmar. Vi ska inte ersätta ett orättvist system med permanenta medlemmar med ett ytterligare fler permanenta medlemmar. Vi vill verka för modell B. Det är väldigt konstigt att nu Göran Persson i Aftonbladet i går gick ut och sade att Sveriges regering förordar fler permanenta medlemmar. Jag skulle gärna vilja höra från Socialdemokraterna hur man kan motivera det. Hela säkerhetsrådsreformen är en oerhört central fråga i reformpaketet. Nu pågår ett stort kattrakande mellan olika länder och armbågande för att ta sig fram. Det vore bra om Sverige som ett litet land ändå visste vad vi ville, drev en linje och såg till att försöka påverka FN i rätt riktning. Göran Persson har nu satt ned foten i går. Det är tyvärr alldeles för sent. Toppmötet är redan i september. Först och främst har han tagit ställning för fel linje. Men om vi hade varit på banan lite tidigare tror jag att vi hade kunnat spela en roll och se till att det blev en rotation bland säkerhetsrådets medlemmar. Fru talman! Från Folkpartiets sida vill jag avslutningsvis framföra att vi stöder Annans reformförslag. Vi vill att de ska gå igenom. Vi vill att FN återigen ska ska bli en trovärdig och handlingskraftig organisation. Vi vill särskilt att folkrätten utvecklas till ett entydigt stöd och inte ett hinder för våra grundläggande rättigheter. Skulle reformpaketet gå igenom, vilket vi hoppas, får vi inte glömma att FN aldrig blir mer än vad vi gör det till. Där har vi hela tiden det problem som kommer att kvarstå. Det är att många FN-medlemmar är diktaturer. Sverige måste tillsammans med EU och andra demokratier ta ansvar för att sätta standard och visa vägen för det internationella samarbetet i FN så att vi kan fortsätta och intensifiera vårt arbete för en värld i fred, i utveckling och med respekt för mänskliga rättigheter.

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 122 Holger Gustafsson (Kd)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 11. Fru talman! Kristdemokraterna anser att det behövs långtgående och djupgående reformer av FN och dess underorgan. Det har påtalats tidigare, och jag gör det ytterligare en gång. FN-systemets organisation behöver en omfattande översyn och en effektivisering. Denna bör i första hand avse biståndsverksamheten och FN:s olika specialorgan. När det gäller världsorganisationens specialorgan handlar det om att effektivisera styrelsearbetet. Här ligger det i FN speciella problem. Det är ofta viktigare vem som sitter i styrelsen och att varje land är representerat än att man skapar styrelser med en storlek som gör dem effektiva. Ofta blir det väldigt stora styrelser och ett ineffektivt arbete. Det tycker vi är felaktigt. Vi tycker i våra reservationer också att man ska skapa mer professionella rekryteringsprocesser. Även här kan vi se att man inom FN hellre ser till att kanske inte alla men väldigt många länder ska vara representerade mer än man tittar på kvaliteten på de personer som sitter vid bordet. Man ska också motarbeta och förebygga den rivalitet som finns mellan olika organ. Det är inte alltid lätt att dra gränser i det här arbetet. Det blir lätt rivalitet om makten, och detta måsta man försöka komma till rätta med. Nästa punkt är att förändra ledningskultur och beslutsprocesser. Sverige bör också verka för en reformering av säkerhetsrådets sammansättning, dess beslutsregler och vetorätt och ta initiativ till det vi kallar i reservationen för mekanism för uppföljning och utvärdering av reformarbetet. Vi tror att det är viktigt att det finns någonting som hela tiden följer förändringsarbetet. Då organisationen är så stor bör det arbetet på något sätt nästan alltid pågå. Det globala samarbetet mellan regeringar, det civila samhället, den privata sektorn och FN spelar en viktig roll för att främja bland annat jämställdhet i ett globalt perspektiv. FN måste uppmärksamma, det har sagts tidigare, kvinnors utsatta situation i krig och deras behov av särskilt skydd mot sexuella övergrepp och annat våld i flyktingläger. Kristdemokraterna anser att det behövs en anpassad organisation och ledning för att nå dessa resultat. Fru talman! Det finns tyvärr fortfarande stora behov av internationell kris- och konflikthantering. Ambitionen från svensk sida att solidariskt bidra till denna hantering är hög. Efterfrågan på svenskt bidrag är stort inom FN, EU och Nato. Sveriges bidrag skulle kunna bli avsevärt större, men då krävs bättre prioriteringar som är samstämmiga med våra utrikespolitiska mål. Kristdemokraterna efterlyser därför från regeringen en samlad nationell strategi för svensk medverkan - en strategi som tydligt anger såväl de utrikespolitiska som de försvarspolitiska målen och skapar förutsättningar för ett mer effektivt resursutnyttjande än vad fallet är i dag. De svenska internationella insatserna präglas av en tydlig geografisk splittring. Det har tidigare nämnts att för närvarande tjänstgör ca 700 svenska män och kvinnor inom 14 olika missioner fördelade på fyra olika världsdelar. Detta är en uppenbar kraftsplittring. Det dåliga resursutnyttjandet innebär att Sveriges samlade bidrag blir mer begränsat än vad som annars skulle ha varit fallet. Verkningsgraden blir orimligt låg. Insatserna borde vara mer långsiktiga och framför allt koncentreras till färre områden. Fru talman! Östafrika och Afrikas horn samt Storasjöregionen är svårt sargade av svält, krig och fattigdom och tjänar också som grogrund för terrorism. Dessutom påverkas utveckling och stabilitet i närliggande regioner. Kristdemokraterna förespråkar en så kallad Marshallplan för demokratisering och utveckling i dessa regioner. Planen bör vara utformad på liknande sätt som den plan som fanns efter andra världskriget i Europa. FN har beskrivit Darfur som världens största humanitära katastrof, men FN saknar förmåga att agera kraftfullt. Det behövs därför ett kraftigt förstärkt europeiskt stöd till Afrikanska unionens övervakningsmission i Darfur. Fru talman! Sveriges regering bör verka för att Taiwan mer än i dag ska kunna delta i verksamheten inom FN. Inte minst gäller det dess underorgan. Vi exemplifierar i reservationen WHO:s verksamhet med smittskydd. Den demokratiskt valda regeringen på Taiwan representerar 23 miljoner invånare som i dagsläget nästan helt saknar inflytande inom ramen för FN. Kristdemokraterna anser att detta förhållande måste ändras. Sveriges linje bör vara att Taiwans medborgare har rätt att vara bättre företrädda inom FN. Fru talman! Den socialdemokratiska regeringen är generellt sett mycket positiv till FN och har stor tilltro till världsorganisationens förmåga att fatta lämpliga och bra beslut. Därför är det förvånande att regeringen reserverade sig när generalförsamlingen strax före jul 2004 i en resolution framhöll familjens centrala betydelse för fred, säkerhet och stabilitet i samhället i den så kallade Dohadeklarationens anda. Kristdemokraterna anser att regeringen bör ta ett reellt intryck av att en majoritet i generalförsamlingen ställt sig bakom Dohadeklarationen, vilken undertecknats av ca 150 nationer. Fru talman! Slutligen något om kloning. En majoritet av generalförsamlingens medlemmar har i mars 2005 förespråkat ett förbud mot alla former av kloning. Därigenom har man satt en internationell standard som anger att mänskligt liv inte i något syfte - varken för forskning eller för terapi - får skapas genom kloning. Kristdemokraterna beklagar att den svenska regeringen på semantiska grunder gick emot generalförsamlingens beslut. Vi anser att stamcellsforskning ska vara tillåten endast under förutsättning att den sker med så kallade adulta stamceller.

Anf. 123 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservationerna 4 och 7. I det här betänkandet behandlar vi skrivelsen Sverige i Förenta nationerna 2003-2004 samt motioner som väckts med anledning av skrivelsen och motioner som avlämnats under den allmänna motionstiden både 2002, 2003 och 2004. Det finns alltså en ganska bred blandning av ämnen i detta betänkande. Det viktigaste i betänkandet är det utrymme som ägnas åt det pågående arbetet med att reformera FN. I det sammanhanget kommenterar utskottet också de förslag som lagts fram av FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Dessa frågor är oerhört viktiga, och det är viktigt att debattera dem i kammaren i stället för att bara debattera det som hänt tidigare. Vänsterpartiet tycker att det är mycket positivt att ett ordentligt reformeringsarbete inom FN nu påbörjas. FN är den enda organisation i världen där alla länder deltar. Det är den enda organisation som kan få internationell trovärdighet och där man med trovärdighet kan agera för fred och säkerhet i hela världen. Därför är det oerhört viktigt att man också vågar lyfta upp de problem som finns med reformeringsarbetet, de problem som finns i FN-arbetet i dag och de problem man kan förutse kommer att uppstå i framtiden. Fru talman! Jag kommer i mitt anförande att uppehålla mig en hel del vid vårt särskilda yttrande, men jag ska också beröra en del andra frågor som är uppe för debatt. Låt mig först ta upp frågan om reservation 4, som jag yrkade bifall till. Den handlar om folkrätten. Där poängterar vi att om Sverige understöder humanitära insatser i FN:s regi ska det enligt Vänsterpartiet finnas tydliga garantier för att svensk FN-trupp inte kan blandas samman med USA-alliansens stridande förband. Detta kommenterades tidigare i talarstolen av Moderaterna som att det skulle innebära att Vänsterpartiet inte vill att vi samverkar i internationella insatser och att Vänsterpartiet skulle vara blinda och se USA som det enda onda i världen. Det här kommer dock, om jag minns rätt, från en motion under den allmänna motionstiden 2002, och den har faktiskt aktualitet även i dag. Det handlar om de FN-insatser som görs i bland annat Afghanistan, och vi kommer att hamna i ett läge då vi också måste diskutera FN-insatser i Irak. För att försvara FN:s trovärdighet och självständighet poängterar vi vikten av att FN, när det är inblandat i humanitära insatser i olika regioner i världen, inte får sammanblandas med övriga stridande parter. Där nämns USA-alliansen då det handlar om Afghanistan, men det skulle även kunna handla om andra länder. Därför är det viktigt att FN upprätthåller sin trovärdighet och att dess insatser inte sammanblandas med övriga stridande parters insatser. När det gäller just Afghanistan har vi i dag tydliga signaler från biståndsorganisationer, från Läkare utan gränser och från andra aktörer i Afghanistan där det påpekas att USA-alliansens arbete med att jaga terrorister hindrar FN från att kunna arbeta på ett bra sätt och att också FN-trupperna i Afghanistan i dag ifrågasätts och även blir tagna som gisslan. Vi anser att det är FN som ska kunna tillgripa våld, och därför är det viktigt att också ställa upp med insatser. Vi menar att det är viktigt att Sverige finns med i det internationella arbetet. Samtidigt är det viktigt att poängtera att FN:s ställning inte får äventyras, vilket kan bli fallet i sådana här sammanhang. Fru talman! Jag ska lite kort också ta upp reservation 7. Det är en reservation som handlar om ytterligare konventioner. Det handlar om ett skydd när det gäller de homosexuellas rättigheter, en internationell konvention om avskaffande av all diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Enligt Amnesty International är homosexualitet fortfarande förbjudet i 70 länder. I vissa av dessa länder är homosexualitet dessutom belagt med dödsstraff. Vi i Vänsterpartiet anser att det är oerhört viktigt att man arbetar för allas lika värde och att vi motverkar diskriminering på alla grunder. Sexuell läggning eller könsidentitet måste också få ett skydd. Vi anser att en FN-konvention är något som Sverige skulle arbeta för. Vi är klart medvetna om svårigheterna att få igenom en sådan konvention men om man inte börjar arbetet och vågar ta tydlig ställning - vilket vi tycker att Sverige ska göra för att driva på - kommer vi aldrig att kunna garantera ett skydd för diskriminering när det gäller sexuell läggning och könsidentitet. Vi anser att det skydd som ska finnas i Sverige också ska kunna genomföras i övriga världen för att skydda de enskilda individerna. Fru talman! Jag kommer nu in på frågan om folkrätt och mänskliga rättigheter. Den konflikt som har funnits och som flera har pekat på här tidigare, nämligen den internationella rätten, det vill säga folkrätten och staters suveränitet, kan mycket väl fungera som ett skydd för diktaturer som på ett hänsynslöst och brutalt sätt förtrycker befolkningen och bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det bör vara i FN:s intresse att ha en så stark ställning, och att mänskliga rättigheter också har det i FN:s arbete att FN kan ingripa. Det handlar om skyddet för den enskilda individen och skyddet för mänskliga rättigheter. Frågan är inte så enkel. Vi har valt att inte ha någon reservation. Det här är en svår fråga. Vi har kunnat se att stormakter som har stora ekonomiska intressen och som har förespråkat respekt för mänskliga rättigheter i många andra sammanhang faktiskt har godtagit dessa diktaturer. Man har samarbetat med dem och stött dem. I det läget har man från stormakterna också använt sig av folkrätten som ett skydd för att man inte ska ingripa i dessa stater. Andra stater som inte har kontakt med stormakterna och där det inte har funnits ekonomiska intressen för stormakterna har varit lättare att angripa. Det är inte så enkelt som att man kan säga att brott mot mänskliga rättigheter ska angripas och att man ska ha en intervention. I Irak begås i dag många brott mot mänskliga rättigheter. Det är inte så enkelt att man bara kan säga att vi tar bort staternas suveränitet och att det är skyddet för den enskilda individen och skyddet för mänskliga rättigheter som ska gälla, och att FN ska kunna ingripa med våld. Det är inte säkert att brotten mot de mänskliga rättigheterna blir mindre för det. Vi anser ändå att mänskliga rättigheter är en så grundläggande princip och att den är så viktig i världen att det är en utveckling som vi gärna ser att FN går mot. Men man måste koppla ihop den här frågan med FN:s övriga reformering. Man måste koppla ihop den med säkerhetsrådets sammansättning. Man måste koppla ihop den med vetorätten. Vi i Vänsterpartiet är övertygade om att med ett reformerat FN, där man klarat av att reformera säkerhetsrådet och det har fått en annan sammansättning och där vetorätten har en helt annan roll, eller kanske på sikt till och med har utmönstrats, och FN får styrka att agera ute i världen, är det möjligt att säga att mänskliga rättigheter ska vara övergripande. Dit är vägen lång. Om man inte ser problemen, om man inte ser stormaktsintressena, om man inte ser att interventioner när det gäller skyddet för de mänskliga rättigheterna ofta beror på vilka stater som skyddar en och vilka andra stormaktsintressen som finns är man blind. Är det något vi inte får vara när det gäller FN och FN:s reformering så är det blinda. Det gynnar inte mänskliga rättigheter. Det gynnar inte FN. Det gynnar framför allt inte en värld där mänskliga rättigheter ska råda.

Anf. 124 Cecilia Wigström (Fp)

Fru talman! Jag har begärt replik på Alice Åström därför att jag vill diskutera med henne det som står i Vänsterpartiets särskilda yttrande. Det står så här: Det var först efter bombningarna av Jugoslavien som de jugoslaviska militära och paramilitära förbanden fick en förevändning att störta in i Kosovo och begå de omfattande övergreppen mot befolkningen och fördriva den. Vänsterpartiet skriver i sitt särskilda yttrande att Nato retade upp serberna så att de var på väg att begå en etnisk rensning av kosovoalbanerna. Det är en skrämmande historieförvrängning som jag vill ta upp. Jag vill förtydliga vad som egentligen hände. I Kosovo begicks den första etniska rensningen redan i mars 1998 i ett antal byar. När massakern hade ägt rum i byn Reczak förklarade OSSE, som hade en verifikationsmission på plats i Kosovo, att det var folkmord. Det ledde till att OSSE som var övervakningsmission skickades ut ur Kosovo av Milosevic vid årsskiftet när 1999 skulle börja. Efter det hade Milosevic fri hand att utföra sin planerade aktion. Han rensade byarna etniskt på kosovoalbaner och drev folk upp i berg och skogar mitt i vintern. Det kan inte innebära något annat än risk för att svälta ihjäl. Tack vare att Nato våren 1999 gick in och bombade och såg till att Milosevic insåg att det inte fanns något sätt för honom att förverkliga sin dröm om ett Storserbien fick vi slut på den etniska rensningen. Det var inte på grund av Nato som den uppstod.

Anf. 125 Alice Åström (V)

Fru talman! Cecilia Wigström läser in väldigt mycket i de här meningarna. Det fanns etnisk rensning även innan dess. Det var under bombningarna och under den perioden som de allra grövsta brotten begicks. I skydd av bombningarna fick man upp hatet och den ytterligare förföljelsen och stärkte konflikten. Det var då de grövsta övergreppen begicks. Vi kan säkert diskutera vad som hände först och vad som hände när, men om man inte ser vad som hände under Natobombningarna och om man inte ser att det ledde till en mycket intensiv etnisk rensning förfalskar man historien. Jag tycker att det är viktigt att se. När man går in med militära medel och när man går in utan FN-mandat, som det var i det läget, skapar man problem. Jag tror inte att jag har svaret. Jag tror inte att Cecilia Wigström heller har svaret på vad som hade hänt om man hade kunnat agera på ett annat sätt. Det kan ingen av oss i dag. Det enda vi, förhoppningsvis, gemensamt kan glädja oss åt är att vi har en utveckling där vi ändå kan se lite ljus i tunneln när det gäller konflikten i det området. Det vi har velat peka på i det särskilda yttrandet är att saker och ting inte är så enkla. Det är inte så enkelt så att man kan säga: Vi står för mänskliga rättigheter, eller också bombar vi. Vi står för demokrati. Ni står för diktatur. Då kan vi bomba eller gå in. Det är alltid människor som lider. Det finns motstridiga intressen.

Anf. 126 Cecilia Wigström (Fp)

Fru talman! Självklart är verkligheten komplex, men det går inte att komma ifrån att ni skriver att Nato provocerade fram den etniska rensningen av kosovoalbaner. Det är förskräckligt att ni ser mellan fingrarna med vad Milosevic gjorde och den plan han hade med att utrota de bosniska muslimerna och de muslimska kosovoalbanerna. Ni ser mellan fingrarna med detta bara för att ni vill svartmåla Nato. Ni vill svartmåla USA. Det var inte Nato som provocerade fram någonting. Den serbiska regeringen hade planerat detta väldigt väl. Haagtribunalen har visat vilka planer man hade att rensa Kosovo, såsom man försökte göra i Bosnien. Man hade planer på vilka serber som skulle ta kommando över olika delar av Kosovo när väl rensningen var utförd. Detta satt man och planerade. Omvärlden försökte sätta tryck på Milosevic. Man gav ultimatum: Du måste dra tillbaka polisen och militären från Kosovo. Han lydde inte. Han gjorde det inte. Det var först när Nato visade att man menade allvar med sina bomber som Milosevic insåg att han måste samarbeta med världssamfundet, måste sätta sig ned och förhandla med kosovoalbanerna och måste stoppa dödandet. Det var likadant med det vi såg i Bosnien. Det var inte förrän Nato bombade som Milosevic stoppade den etniska rensningen. Jag nämnde i mitt inledningsanförande till exempel den etniska rensningen i Srebrenica. 8 000 pojkar och män sköts till döds. FN stod handlingsförlamat; Nato ingrep. Alice Åström låter som den statliga televisionen gjorde på den tiden i den historiebeskrivning hon målar upp. Det är oerhört viktigt att vi inser att vi har ett ansvar att skydda människor från folkmord. Jag är stolt över att Sverige, vi i Folkpartiet och övriga borgerliga partier samt Socialdemokraterna stödde denna insats i Kosovo.

Anf. 127 Alice Åström (V)

Fru talman! Vi hade kunnat ha en ganska lång debatt kring det här. Det hade varit intressant. Jag hade säkert också kunnat skriva en utförligare reservation med ett utförligare resonemang kring de här bitarna. Det gör jag gärna någon gång. Det ni borgerliga partier vägrar att se är övergrepp och saker och ting som sker på andra håll i världen. Ni vägrar att se att det går bra att ingripa i ena läget men inte i det andra. Nato, mänskliga rättigheter och aktioner är oerhört positiva i ena läget, men ni ser sällan att det inte ingrips på andra håll. Det är detta som är FN:s stora problem. Det är det som är problemet när man diskuterar folkrätt och mänskliga rättigheter: den oerhörda dubbelmoral som i dag faktiskt råder. Låt mig ta ett exempel när det gäller demokrati. Jag hörde Cecilia Wigströms tal, och det fanns väldigt mycket där som jag verkligen kan instämma i. Nu säger man i debatten att det är viktigt med demokrati. När det gäller biståndet, FN:s arbete och mänskliga rättigheter är det demokratiaspekten som ska kopplas till humanitärt bistånd och till många andra saker. Men man säger inte: Det är hemskt att vara fattig och leva i en diktatur och också utsättas för den här pressen, men det går bra att vara rik och leva i en diktatur. Ta Saudiarabien, där folket inte svälter, där det finns hur mycket pengar som helst och där du inte ser den typen av fattigdom! Vilken press sätts på dessa länder? Vilka kontakter pågår till exempel mellan USA och Saudiarabien? En press när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter kan inte vara förbehållet bara fattiga länder. Det måste vara någonting generellt. Det är det som är det viktiga.

Anf. 128 Björn Hamilton (M)

Fru talman! Jag ska uppehålla mig lite grann vid Vänsterpartiets inställning till USA. Det finns vissa saker som jag skulle vilja få ytterligare klargjorda. Det kanske vi kan göra rätt så snabbt. Först och främst tycker jag att det är svårt, fru talman, att bortse från historien när man talar om sådana här saker och ser Vänsterpartiet i ett historiskt perspektiv. Ni har i er motion formuleringar om att Sverige fortsättningsvis ska understödja humanitära insatser i FN:s regi, och det ska enligt Vänsterpartiet finnas tydliga garantier för att svensk FN-trupp inte kan blandas samman med USA-alliansens stridande förband. Detta tycker jag är som en vindpust från det kalla kriget och sovjetkommunism via USA. Jag vet inte om de här känslorna mot USA som kommunismen ändå representerar fortfarande ligger kvar hos Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har ju inte riktigt gjort rent hus, tycker jag, med den typen av tankar. Om det nu skulle vara så att man inom FN:s ram kan hantera en situation med USA och USA-alliansen, som ni kallar den, anser då Vänsterpartiet att svensk FN-trupp inte ska samverka med dem? Ska vi inte kunna göra detta inom ramen för FN? USA är ju ändå en av de största bidragsgivarna och medlemmarna i FN och ryggraden i FN i många sammanhang.

Anf. 129 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag vill faktiskt tacka för den repliken som ger mig ytterligare en möjlighet att återigen förtydliga mig. Som jag sade i mitt inledningsanförande kan den här reservationen delvis ses som olycklig. Den kommer från en motion från allmänna motionstiden 2002, tror jag. Läser man hela motionen ser man att den handlar om situationen i Afghanistan vid just den tidpunkten. Då kallades detta faktiskt USA-alliansen, och det gör det än i dag till vissa delar. Det vi poängterar i reservationen är just den sammanblandning mellan två olika missioner som är så problematisk. Som jag sade i mitt inledningsanförande hade det kunnat stå något annat land här, men nu är detta kopplat till motionen om Afghanistan. Jag kan försäkra, som ansvarig för utrikespolitiken för Vänsterpartiet, att Vänsterpartiet definitivt inte har någonting emot att samarbeta med USA, Storbritannien eller andra länder i en gemensam FN-mission. Men det som pågår i exempelvis Afghanistan är att vi har en FN-mission men också en annan mission som är ledd av USA och som handlar om jakten på terrorister. Att i de lägena få en sammanblandning är det som är problematiskt. Jag kan dock försäkra att Vänsterpartiet inte skulle ha några problem med att i en gemensam, FN-ledd mission även samarbeta med USA.

Anf. 130 Björn Hamilton (M)

Fru talman! Det var ju roligt att höra det i alla fall. Man kan ändå konstatera att Vänsterpartiets inställning i många sammanhang är väldigt kritisk mot USA. Vi får aldrig glömma att USA bidrar med en stor del av de fredsinsatser som världen behöver för att upprätthålla både mänskliga rättigheter och ett demokratiskt system. Vi har ändå en majoritet här i Sveriges riksdag för att upprätthålla ett förhållandevis gott förhållande till USA. Det gläder mig att Vänsterpartiet tydligen börjar komma in på de linjerna också.

Anf. 131 Alice Åström (V)

Fru talman! Vänsterpartiet kanske inte skulle behöva lyfta upp USA vid så många tillfällen om inte de borgerliga och även Moderaterna ständigt vore så blinda när det gäller de övergrepp som USA gör. Björn Hamilton sade att vi aldrig ska glömma att man upprätthåller en stor del av fredsinsatserna i världen och att USA slåss för demokrati och mänskliga rättigheter. Men man ser inte att USA är det land efter Kina som avrättar flest människor per år. Man ser inte att USA har ett fängelse på Guantánamobasen där man begår oerhörda övergrepp. Man ser inte att USA begår oerhörda övergrepp när det gäller mänskliga rättigheter i Irak och Afghanistan. Om vi kunde få en mer nyanserad bild, inte alltid bara få höra att USA är demokratins och de mänskliga rättigheternas försvarare utan även hitta en gemensam kritik och en möjlighet att lyfta upp dessa övergrepp, tror jag att vi skulle komma ännu längre i att få en gemensam syn.

Agne Hansson (C)

Anf. 132 Agne Hansson (C)

Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Sveriges USA-ambassadör Jan Eliasson till ordförandeskapet eller presidentskapet i FN:s generalförsamling för det kommande året. Det är glädjande att Sverige kan och får bekläda en så viktig post. För Jan Eliasson är det hedrande och ett resultat av ett mångårigt framgångsrikt internationellt arbete. Ordförandeskapet i FN:s generalförsamling är en viktig och betydelsefull post och väsentlig för Sveriges möjligheter att påverka FN framöver. Det är ett viktigt år, som här har påpekats. Utmaningarna för FN är många och stora. FN bör och ska under året reformeras, och viktiga beslut för framtiden ska fattas. Herr talman! Jag vill uttala ett stöd för FN. Att uttala stöd för FN är att ansluta sig till en utrikespolitik som vill lösa konflikter och hot i världen mellan länder och folk med hjälp av institutioner, med diplomati, förhandlingar, överenskommelser och samarbete. Det är att ansluta sig till en utrikespolitik som sätter tilltron till multilateralt samarbete och till institutioner som FN och fredsdomstolar framför att lösa konflikter med våld och vapenmakt. Det är motsatsen till en utrikespolitik som föredrar den starkes rätt och dominans att själv avgöra vad som är rätt och bäst ur den egna utgångspunkten och som med självpåtagna medel inte tvekar att lösa konflikter med vapenmakt och därmed också kränka andra. Herr talman! Den roll som FN har för att upprätthålla fred, främja mänskliga rättigheter och hjälpa till vid katastrofer och konflikter är viktig. Den bör inte bara värnas; den måste stärkas. Den internationella lagstiftningen bör reformeras, inte minst med tanken på att terrorismen kommit in och att det inte enbart är stater som är krigförande parter längre. Det bör vidare arbetas med ett genusperspektiv i FN för att nå en mer jämställd värld. FN-systemet bör också reformeras i meningen att bli mer effektivt i sitt arbete. FN måste också fungera som motor i arbetet med att skapa en rättvisare värld utan fattigdom och ekologisk utarmning. Motiven är solidariska men också säkerhetspolitiska. Sverige har av tradition en hög profil i arbetet med att värna FN. Den profilen bör Sverige behålla. Reformarbetet är ett arbete som ska göras under det år som nu ligger framför. Det kulminerar med FN:s högnivåmöte i september kommande höst. Det är uppenbart att förändringar krävs för att FN mer effektivt ska kunna utnyttja de möjligheter som det förändrade internationella läget skapat. Ett omfattande arbete måste investeras i konfliktförebyggande insatser. FN har en viktig uppgift att ta sig an att som den enda globala företrädaren för världens stater i högsta möjliga grad motverka farliga effekter av unilateralism. En bättre utvecklingspolitik måste formas, de mänskliga rättigheterna måste stärkas, säkerheten måste öka och rustningen och spridningen av massförstörelsevapen minska. Det är lätt att uttala stöd för generalsekreterarens rapport I större frihet - På väg mot säkerhet för människor, samhällsutveckling och mänskliga rättigheter för alla . Utrikesutskottet uttalar samfällt sitt stöd för de här strävandena att reformera och förbättra FN i den riktningen. En av huvudrubrikerna i Kofi Annans rapport är Utveckling och biståndssamarbete. Det är viktigt att den samlade biståndsinsatsen ökar i världen. Biståndsmålet om 0,7 % ska nås till 2015. Det är också angeläget att biståndets kvalitet ökar, att träffsäkerheten och koordinationen mellan olika politikområden blir bättre för att effekten ska öka och utvecklingspolitiken bli mer verkningsfull. FN har varit framgångsrikt i att fastställa globala mål och formulera konventioner. Däremot kan FN kritiseras för att ägna för mycket tid och resurser åt verksamhet som andra kunde ha skött bättre. FN:s utvecklingsprogram, UNDP, har en potential som bör kunna utnyttjas mer när det gäller samordning av biståndsgivare. Ansvarsfördelningen mellan utvecklingsbankerna och FN-systemet är av central betydelse. Det horisontella samarbetet mellan de multilaterala organisationerna har varit svagt och måste förbättras. FN är givare av multilateralt bistånd. FN-organen skulle kunna spela stor roll som samordnare av bilaterala insatser och för koordinering av många länders och organisationers insatser. FN:s roll som koordinator bör vara ett prioriterat mål i utvecklingen av det multilaterala biståndet. Det bör regeringen verka mer aktivt för. Herr talman! Den andra huvudrubriken i Annans rapport är Säkerhet. På det området har utmaningarna ökat efter den misslyckade översynskonferensen om kärnvapennedrustning och icke-spridning som hölls i New York under maj i år. Det som hände där står i bjärt kontrast till översynskonferensen år 2000. På det området måste ett omtag göras i reformarbetet. Inte minst USA måste fås att förstå att det också handlar om att fullfölja avtalade nedrustningar och minskningar av den kärnvapenarsenal som finns och inte enbart fokusera på icke-spridning och att hantera den fredliga användningen av kärntekniken, vilket i sig är viktigt. Kampen för mänskliga rättigheter är central. Jag instämmer med Cecilia Wigström när hon talar om FN:s oförmåga att lösa folkmord och att organisationen står förlamad i de situationer som nämndes i Kosovo, Rwanda, Srebrenica och Darfur. Den kampen får inte stanna vid nationsgränsen. Överallt där mänskliga rättigheter kränks måste ett FN-engagemang kunna utlösas. På den punkten håller folkrätten på att förändras i rätt riktning. Det är viktigt att den får ett tydligt uttryck i det reformarbete som nu pågår. Så, herr talman, vill jag säga några ord om säkerhetsrådets reformering, som flera har varit inne på. Det främsta målet borde vara att avskaffa vetorätten i den delen. Det finns inte längre bärande skäl till att de fem vetostaterna, som dessutom sitter på huvuddelen av världens kärnvapenarsenal, ska ha en särställning i säkerhetsrådet. Vetorätten borde, som jag sade, avskaffas. Men det är naturligtvis inte lätt. I varje fall bör den inte utvidgas med fler vetostater. Principen i reformeringen bör vara att inte antalet permanenta medlemmar ökar utan vidgningen bör ske på den icke permanenta sidan. Då ökar möjligheten till rotation och förhindras att säkerhetsrådet blir en permanent ländergrupp som riskerar att bli sig själv nog och inte mottaglig för nya impulser utifrån. Jag instämmer också i vad Holger Gustafsson sade om att Taiwan och dess medborgare borde ha större möjligheter att delta i FN:s olika organ och i FN-arbetet. Herr talman! Det betänkande som vi nu debatterar behandlar förutom regeringens skrivelse också motioner i anslutning till skrivelsen och motioner från de tre senaste årens allmänna motionstid. Centerpartiets motionsförslag har resulterat i några få reservationer. Jag ber att få yrka bifall till reservation nr 1 och i övrigt till förslaget i betänkandet i de delar där övriga reservationer med Centerns representant i utskottet inte står emot.

Lotta Hedström (Mp)

Anf. 133 Lotta Hedström (Mp)

Herr talman! Det här är den sista utrikesdebatten för året. Vi tycker att vi kanske har det viktigaste betänkandet för mandatperioden framför oss på bordet. Vi har 15 reservationer, varav 6 är från mitt parti, och massor av motionsyrkanden från oss. Det skvallrar ju om ett stort engagemang, inte bara i mitt parti utan, som vi har hört, hos många fler. Nu ska vi för tids vinnande - var inte oroliga - inte yrka bifall till alla utan bara till 5, 8 och 12. Även om reservationerna är noga valda och vi står bakom dem utelämnar vi en del. I en så orolig och omvälvande tid som nu är stödet till vår enda globala organisation, som har allas vår säkerhet och världsfreden som sin främsta uppgift, absolut oundgängligt. Att som USA:s regering se som sin nästan främsta uppgift att desavouera, ekonomiskt straffa och i sin unilateralistiska förblindelse till och med motkampanja mot FN är det mest destruktiva jag kan tänka mig. Min tilltro till den blivande FN-diplomaten John Bolton från USA:s sida är således, till skillnad från svenska regeringen, inte stor. Stödet till FN innebär emellertid inte att man är mesig eller kritiklös, tvärtom. Den man älskar är man förpliktigad att också bjuda på sina viktigaste förbättringsförslag. Visst är FN-skutan gisten och läcker. Men hon seglar, och vi ska, banne mig, både vara med och ro och hojta om förbättringar. Gladare än på länge blev jag häromveckan när vår eminente ledare generalsekreterare Kofi Annan gav en insinuant och sensationslysten reporter svar på frågan ifall han inte skulle avgå eftersom det har blåst upp anklagelser om korruption i hans närhet och till och med runt hans son. Kofi Annan bara log och sade, men med kraft: "Hell no!" Jag säger också: "Hell no!" Vi ska inte låta denna mänsklighetens stora åstadkommande gå i kvav. Vi ska inte kapitulera för inre korruption, byråkrati eller dålig organisation och inte för penningbristen. Vi ska inte ge efter för attacker från den unilateralistiska supermakten och inte för den form av corporate economy som vill försvaga de större demokratiska strukturerna i världen, inte heller därför att regelverket som FN producerar är lite bristfälligt och har sina luckor. Allt detta ska åtgärdas. FN är världens hopp. Herr talman! Utifrån denna stora välvilja har Miljöpartiet en del att anföra, särskilt i ljuset av det stora FN-toppmöte som ska ske i september. Där förmodas världens ledare vara lika framsynta och konstruktiva som de var för fem år sedan när millenniemålen formulerades och antogs av dem i FN:s regi. Det här kan bli en oerhört stark signal av beslutsamhet och fokusering från världens ledarskap till alla människor om viljan att arbeta för fattigdomens avskaffande, för mänsklig värdighet och fredligt samarbete på den här planeten. Kofi Annan har uttryckt allt det här så väl i sin sammanfattande rapport In Larger Freedom . Han får gott stöd i de anslutande rapporterna, som vi alla i utskottet har tagit del av och samfällt bejakar. En av de större utmaningarna är till exempel kampen för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Här bedömer jag att motståndet och okunskapen är störst i världen. Kvinnors och barns hälsa offras för att vissa länder inte ens kan tala om saken. Vissa länder har noll medvetenhet om att kvinnor bör betraktas som jämlika varelser, och vissa katolska företrädare med både Vatikanen och islamska mullor som de världspatriarkala fästena nummer ett verkar helt enkelt aktivt för att kvinnliga värden och behov ska hållas i schack. Det FN-organ som har den tyngsta uppgiften i att ändra människors och ledares tänkesätt i det här stycket är, enligt min bedömning, familjeplaneringsorganet UNFPA. Till exempel aids har blivit en gradvis feminiserad pandemi - som det heter när hela världen är berörd - som har vuxit till ett akut globalt säkerhetsproblem. Kollapsade stater med en hel vuxengeneration utplånad och ledare som håller för öronen och tittar bort är en renodlad katastrof. En stor konferens om mansrollen har också varit ett gammalt och viktigt mp-krav för att problematisera rollen och lyfta upp den till världens medvetande. I mina internationella kontakter är attityderna till homosexualitet fortfarande något av de mest tabubelagda och förnekade av mänskliga yttringar som jag möter. Miljöpartiet kommer att under punkt 5 stödja Vänsterpartiets reservation. Men vi har också en egen reservation under punkt 5. Om det ter sig märkligt röstningstekniskt förklarar jag nu varför. Våra reservationer har inte samma innehåll fast de berör samma punkt. Sveriges regering förtjänar ändå beröm på punkten om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Mod och framsynthet har hittills präglat vårt lands agerande på det fältet. Det behövs sannerligen. Demokratikrav i biståndet är problematiskt. Folkpartiet har det som ett av sina paradnummer. Det verkar vid första anblicken anslående och bra: bistånd till dem som förtjänar det och har en utvecklad demokrati. Men det innebär också att de fattigaste och mest nödlidande ibland inte får hjälp. Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst - typ. Det kanske bara blir Norge som blir kvar värdigt nog att ta emot Folkpartiets bistånd. Ni får gärna begära replik! Jag undrar vad Folkpartiets demokratikriterium är vad gäller vapenexport. Att ibland använda bistånd som piska och dra in eller öka på allteftersom klienten uppför sig väl är en obehaglig sedvänja hos fler. Till exempel USA tvingar mindre länder att låta bli att skriva på Romstadgan för att få mer bistånd - eller tvärtom. Den uppfostringsmentaliteten gentemot i dag fattiga länder är dock, kära Folkpartiet, ett postkolonialt tänkesätt som jag gärna skulle se att ni gjorde upp med. Arbete för demokrati är däremot en helt annan sak. Det är en bra och given sak. Till exempel förslaget om FN:s demokratifond inger stort hopp liksom vårt eget svenska demokratibistånd. Herr talman! Inom ramen för FN:s egen demokratisering föreslås att både frivilligorganisationer och parlamentariker ska få en stärkt roll i FN-arbetet. Det är bra och viktigt, säger Miljöpartiet. FN:s fredsbevarande kapacitet borde bli bättre, och förpliktelsen att skydda människor i situationer när den egna staten inte klarar det eller vill det har med rätta blivit en stor diskussionspunkt. Vi inser att FN måste få styrkebidrag utifrån för att - när det redan har gått för långt - kunna ta beslut och ingripa för stabilitet och för att till exempel hindra folkmord. Vi inser att det i dag är bland annat Nato och EU som ofta bidrar till det, mer än vad Sverige som enskild nation kan göra. Men i FN:s reformering måste det också finnas en strategi för att inte vara helt beroende av dessa stora och starka militära klubbar eller dem med vapenmonopol i världen för att kunna hjälpa de svaga. Det måste också finnas en strategi för att stärka de andra regionala organisationer som växer fram på annat håll än i nord. Att spela bort Afrikanska unionen som koordinerare i Sudankrisen är inte hållbart. Stöd dem och visa tillit så att deras kapacitet kan växa fram - ja. Men ta över - nej. Frågan om FN:s egen inre organisering, främst säkerhetsrådet, som ska besluta om fredsframtvingande åtgärder är intrikat och riskerar att skapa svårhanterliga reaktioner bland de stora staterna, som naturligtvis inte vill ge upp sitt inflytande. Jag såg med egna ögon hur förblindelse för egna positioner kan förlama världsviktiga beslut när jag fick vara med i den svenska delegationen vid kärnvapenspridningsavtalets sjunde översynskonferens i maj i FN. Den slutade inte i någon ny överenskommelse, och det blev inga framsteg med vare sig avrustning eller förhindrande av kärnvapenspridningen. Inte ens ett avtal mot klyvbara material eller en höjning av alarmtiden - från dagens futtiga 24 timmar mellan klarsignal och faktiskt avfyrande - kunde man enas om. Vissa länders innehav och lojalitet med varande satte stopp. Tragiskt. Samma blinda självmordsbeteende riskerar att blockera reformen av säkerhetsrådets sammansättning. Man kan bara hoppas att det förberedelsearbete som nu pågår före de magiska septemberdagarna ska lyckas avlasta dagordningen detta. Fler måste få komma in. Nya måste få komma in. Vetorätten måste bort. Ett förslag som jag tror ger mer än de två ganska likvärdiga modeller som Annan har föreslagit är "samling för konsensusuppropet". Där föreslås inga permanenta medlemmar men en nödvändig och breddad representation utan vetorätt. Det här kanske inte är möjligt att uppnå i ett första steg, men det är nödvändigt för Sverige att hålla fram det som ett mål. Åter till våldsanvändningen, som FN bör ha exklusivt monopol på. Föregripande och självpåtagna militära aktioner ska även fortsättningsvis vara en styggelse. Poängen ska emellertid vara allt vad man kan göra innan våld blir den sista utvägen. Allt demokratifrämjande och alla människorättsåtgärder på alla nivåer, all fattigdomsbekämpning i våra älskade millenniemål, ska leda till att konfliktupptrappning inte sker, samt att vatten blir en uttalad mänsklig rättighet, helst skyddad i en egen konvention, att nollsvält blir allas mål och att vapen inte får flöda fritt i stort som i smått och slutligen att all klok konfliktlösningsmetodik, till exempel med smarta sanktioner som ännu inte har tagits i anspråk, lyfts fram och blir till vardagsverktyg i FN:s fältarbete. Här finns, herr talman, fortsättningsvis en stor förbättringspotential. Herr talman! ILO är ett viktigt FN-organ. Deras arbete mot barnarbete är på väg att bli riktigt framgångsrikt, men tyvärr inte deras arbete för att erkänna ursprungsbefolkningarnas rätt, för att samla länder och företag runt Decent Work Initiative eller för migrationsarbetares rättigheter. Sverige borde föregå med gott exempel, skriva på migrantarbetarkonventionen, kräva bindande regler för företags uppförande på den globala arenan samt sluta att i evigheter utreda och ifrågasätta samernas markanspråk här hemma och resolut skriva på ILO:s konvention 169. Vi måste sammanfattningsvis komma till en världsordning där deras handel och produktion är underställd både miljön och de sociala och arbetsmarknadsmässiga anständighetskraven, en ordning där det finns ett bindande regelverk, inte bara välvilliga klubbar som i Global Compact , regler som möter den globala jakten på patent, profit eller gynnsamma produktionsförhållanden. Det senare betyder nämligen fortfarande låga löner, slavkontrakt för anställning, barnarbete, rovdrift på miljö och ursprungsbefolkning, jättedammbyggen, kemikaliejordbruk och statsbudgetar som gynnar militär upprustning mer än nollsvält och så vidare. Lyssnade ni förresten på Ekot i morse när man pratade om hundratusentals skadade lantarbetare i Latinamerika på grund av att de sprutar och sprejar på ett sätt som vi inte har gjort på många år i vårt land? Därför vill Miljöpartiet avslutningsvis att även Unep, det lilla miljöprogrammet i Kenya, uppgraderas till ett fullvärdigt FN-organ och ges rejält med beslutskraft, inte minst för att säkra Kyotoavtalet och klimatkampens fortgående.

Anf. 134 Kaj Nordquist (S)

Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag representerar Socialdemokraterna, och vi är en enhet. Det kommer en till socialdemokratisk talare efter mig, Birgitta Ahlqvist. Vi har fördelat vad vi tänkte svara på, så i den mån det är någonting som jag inte svarar på kommer förmodligen Birgitta att göra det. Jag tycker alltid att en sådan här debatt är bra. Jag vill säga till den som inte tänker läsa betänkandet: Läs gärna hela debattprotokollet! Det finns massvis av intressant information i alla tal, och det är så pass mycket som ligger på bordet att vi inte alla tar upp allting. Läser man hela protokollet ger det en bra bild. Herr talman! Jag vill börja med det rent formella. Jag yrkar bifall till utskottets förslag enligt det material som utskottet har tagit fram och som finns i utskottsbetänkandet nr 9. Det innebär att regeringsskrivelsen 2004/05:95 Sverige i Förenta nationerna 2003-2005 ska läggas till handlingarna. Jag yrkar också avslag på motioner och särskilda yttranden. Med anledning av en tidigare metafor, herr talman: Jag såg ganska lite när jag var barn. Jag ser ingenting just nu. Men det betyder inte att jag är blind för världens situation. Det betyder kanske inte heller att jag tycker att det är olämpligt att jag åker till FN. Jag har varit där två gånger, och jag åker gärna dit igen. Jag föddes samma år som Dag Hammarskjöld tillträdde som generalsekreterare i FN. Han påverkade mycket av min barndom. Jag växte upp i skuggan av Bromma flygfält. På ett ganska tidigt stadium fick jag ganska klart för mig att allt hänger ihop, det vill säga att världen är en enhet. Det är inte så att det som vi gör i Sverige är isolerat från vad som händer i andra delar av världen, och samma sak åt andra hållet. Så småningom blev jag demokratisk socialist. Det är min politiska ideologi. Herr talman! Vi socialdemokrater var redan från början en internationalistisk rörelse. Det är därför inget att undra över att vi är starka FN-vänner och har så varit hela tiden. Tanken med vår rörelse är naturligtvis att skapa bättre förhållanden för människor överallt. Vi vill genom utveckling lösa de problem som världen står inför på olika sätt. Vi har alltid arbetat för att utvidga vad vi menar med att utvidga friheten för människor. Det finns flera sorters frihet, men en viktig definition tycker jag är dels frihet från, dels frihet till olika saker. Vi vill alltså arbeta för frihet till utveckling. Vi vill arbeta för frihet från rädsla. Vi vill arbeta för frihet till ett värdigt liv. Det här betyder att i vår värld är inte säkerhet lika med militära lösningar, inte lika med polis och militär, utan det är naturligtvis anständiga sociala förhållanden. En typiskt socialdemokratisk uppfattning är att man ska reformera existerande institutioner och inte nödvändigtvis skapa nya. Herr talman! FN skapades 1945. Jag tror att det är viktigt att man kommer ihåg varför FN skapades. Det var som ett resultat av de erfarenheter man gjorde under andra världskriget och preludierna till andra världskriget. Det fanns någonting som hette Nationernas förbund under mellankrigstiden, och det fungerade inte. Ett av skälen till att det inte fungerade var bland annat att man inte på ett bra sätt hade inkluderat dåtidens stormakter. FN skapades för att vara ett effektivt verktyg, ett effektivt instrument, för konflikthantering och för att hindra utbrott av krig mellan stater och problem i mellanstatliga relationer. Vetot skapades inte för att skapa problem, utan tanken med vetot var att involvera stormakterna, att man hade lärt sig någonting. Man kan inte köra en världsorganisation och ha stormakterna utanför. Det fungerar inte. Vi har naturligtvis sett att det här har ställt till problem. Man måste ändå komma ihåg att tanken med detta var bra en gång i tiden. Herr talman! År 2005, som vi nu lever i, är en möjlighet att skapa ett mer legitimt och ett mer effektivt Förenta nationerna. Vi har nu 60 års erfarenheter av organisationen, och det betyder att det fortfarande handlar om att skapa kollektiv säkerhet. Det är vad det hela går ut på. Det är, som jag sade tidigare, utifrån ideologiska utgångspunkter. Det är inte bara fred, utifrån militära synpunkter, inte bara att man löser mellanstatliga relationer, utan vi ser nu helt nya problemkomplex växa fram. Vi ser saker som terrorism, massförstörelsevapen och organiserad brottslighet, som ställer till oerhörda bekymmer och allvarliga kriser. Allt hänger ihop. Vi ser civilt våld, fattigdom, dödliga infektionssjukdomar, som ställer till kolossala katastrofer, miljöproblem och miljöförstöring. Vi vill utifrån de här problemen starkt understödja de ambitioner till reformer som tas fram av FN-chefen Kofi Annan, generalsekreteraren. Jag tänkte bara ta upp några punkter och markera lite hur vi som socialdemokrater ser på dem. Först har vi frågan om säkerhetsrådet. Vi vill naturligtvis verka för en vetofri kultur. Skulle vi kunna bestämma själva skulle vi gärna se att vetot försvann omedelbart. Vi inser att det inte kommer att bli så i närtid, utan det gäller att hitta olika former av reformer av säkerhetsrådets arbete. Vi tycker att det är viktigt med en utvidgning. Vi tycker att det är viktigt att FN:s säkerhetsråd, som trots allt är det centrala politiska organet i FN, ska återspegla dagens geopolitiska realiteter och inte vara ett uttryck för en förgången tids maktambitioner. Vi tycker framför allt att det är reformen i sig, utvidgningen i sig, som är poängen. Det kommer att komma upp flera förslag. Det finns två som har tagits fram av Kofi Annan, men det kommer att finnas fler förslag innan vi är framme i september. Det viktigaste är att vi hittar ett sätt som gör att säkerhetsrådet kan fungera på olika sätt. För oss socialdemokrater känns det viktigt att man bygger upp en fredsbyggande kommission, en kommission som bland annat kommer att fokusera på sådant som att fredsavtal kan genomföras på hållbara sätt, som kommer att kunna satsa resurser på tidig återuppbyggnad, som kommer att fokusera på samordning och information mellan relevanta organ och som framför allt kommer att fokusera på sådant som vi har sett så många problem med. En konflikt avslutas, men man kan inte demobilisera folk och få dem att återgå till ett civilt liv. Det krävs massor av arbete för det. Det visar sig att det generellt sett ofta blir krig igen när man inte har genomfört det arbete som ska komma efter det att man har avslutat den militära konflikten. Herr talman! Vi vill gärna se en vitaliserad generalförsamling som inte ägnar en massa tid åt repetitivt arbete som är helt irrelevant och pågår år ut och år in med repetitioner av samma resolutioner som man på olika sätt bearbetar. Herr talman! Vi vill se ett Ecosoc, ett ekonomiskt och socialt råd som ägnar sig åt policyfrågor, som ägnar sig åt samordningsfrågor och inte bara fastnar i formaliteter. Herr talman! Vi vill se en kraftigare satsning på utvecklingsfrågor i världen. Vi vill se att fattiga länder antar strategier och jobbar efter dem för att utvecklas. Vi vill se att de rika länderna kommer att skänka mer pengar, överföra mer pengar. I det sammanhanget vill jag ändå välkomna det initiativ som har tagits av den brittiska regeringen, den brittiska socialdemokratiska regeringen för övrigt, som har skapat ett nytt sätt att tänka och som nu kommer att få igenom att det blir mycket större resurser till de fattiga länderna i Afrika. Vi vill naturligtvis i de här sammanhangen också, precis som så många andra har varit inne på, markera behovet av ett genderperspektiv. Herr talman! Vi vill se ett starkare arbete när det gäller mänskliga rättigheter. Vi vill se att man tar beslut om skyldigheten att skydda, the responsibility to protect , att detta blir ett ordentligt FN-beslut. Vi vill se en resolution om detta. Herr talman! Det finns många fler saker som jag skulle vilja säga. Men låt mig i stället fokusera lite på de sista stora poängerna. Om FN inte hade funnits skulle vi vara tvingade att skapa ett FN, och det här tycker jag är ganska centralt. Vi måste faktiskt utveckla det som finns. Vi kan inte ständigt säga att vi ska skapa någonting nytt. Herr talman! Jag fick äran, precis som Lotta Hedström och Agne Hansson, som tidigare har talat här, att uppleva översynskonferensen för NPT, ickespridningsavtalet, som pågick i maj. Det var en mycket negativ upplevelse där vi fick se att man efter två veckors intensivt konfererande av diplomater från hela världen inte hade antagit en dagordning. Till slut lyckades man med det. Då tog det en vecka till att komma fram till en arbetsordning. När man väl hade gjort det kastade man bort resten av tiden på att diskutera hur man skulle fördela arbetet i detalj. Det vill säga att det här var en uppvisning i hur man med olika taktiska finter och finesser förstör en internationell konferens om ett så viktigt och avgörande ämne för mänskligheten, hur vi ska kunna förebygga ett tänkbart framtida kärnvapenkrig. Hur ska vi kunna minska de spänningarna? Det här är fruktansvärt. Samtidigt gäller det att komma ihåg att FN, även när det är som sämst, är en förhandlingsplats. Man sitter och diskuterar. Man ligger inte i skyttegravar och skjuter på varandra med kulsprutor, och det är det som vi människor har ägnat så mycket tid åt. Så trots att det var en sådan fruktansvärd konferens är det ändå ett hoppfullt tecken. Avslutningsvis, herr talman, måste jag säga följande: Vi har haft FN i 60 år. Vi har varit väldigt stolta som svenskar över att ha haft en sådan framstående generalsekreterare som Dag Hammarskjöld som har satt så mycket positivt inom FN på plats. Vi måste fortsätta att ta ansvar för FN härifrån. Vi måste markera behovet av detta. Hade vi inte FN skulle vi vara tvingade att skapa det. Det är viktigt att vi tar den möjlighet som året 2005 innebär, att vi fortsätter att arbeta för en bra FN-reform och att vi från svensk sida inser att det är ett vitalt nationellt intresse för oss att FN finns. Vi är faktiskt en liten stat, herr talman.

Anf. 135 Cecilia Wigström (Fp)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nr 2. Jag står självklart bakom alla Folkpartiets reservationer, men den vill jag yrka bifall till. Jag vill precis som jag sade i mitt anförande fråga Socialdemokraterna om deras syn på säkerhetsrådet. Folkpartiet vill ju se att det blir en modell där säkerhetsrådets nya medlemmar inte blir permanenta, utan man måste göra sig förtjänt av sin plats genom att ställa upp till omval i säkerhetsrådet. Länge har ju regeringens linje varit att man inte har velat ta ställning mellan de två alternativ som finns, det vill säga permanenta medlemmar eller roterande medlemmar. Man har hållit tyst. Man har sagt: Det spelar ingen roll vad det blir. Det är väl lite symtom på en bristande FN-politik från regeringens sida. Eller månne har man varit väldigt mån om att fixa ordförandeskapet i FN:s generalförsamling och därför inte velat stöta sig med några länder. Där vill jag passa på att inflika, herr talman, att jag vill gratulera Jan Eliasson till att han har blivit utsedd till ordförande i FN:s generalförsamling. Han är en utmärkt person på den platsen. Och som göteborgare är jag väldigt stolt över det, för han kommer från Göteborg. Men, som sagt, regeringen har inte velat välja alternativ tidigare. Men det är viktigt. Vi kan ju som ett litet land påverka inom FN om vi engagerar oss, om vi aktiverar oss. Jag efterlyser inte på något sätt Olof Palmes plakatpolitik, men det handlar ändå om att veta vad vi vill. I går sade Göran Persson i Aftonbladet att han förordar permanenta medlemskap i ett utökat säkerhetsråd. Då skulle jag vilja fråga Kaj Nordquist: Varför vill Socialdemokraterna ha permanenta medlemmar som nya medlemmar i FN:s säkerhetsråd?

Anf. 136 Kaj Nordquist (S)

Herr talman! Problemet med det uttalandet är att jag inte har läst det. Det är väldigt svårt för mig att kommentera ett uttalande som jag faktiskt inte har läst. Jag vet de ståndpunkter som vi har iakttagit och som vi har drivit ganska länge. Och de har gått ut på att det väsentligaste är utvidgningen, utvecklingen och att komma fram till en vetofri kultur. Jag kan nog inte svara mer precist än så eftersom jag, som sagt, inte har läst detta, och jag har inte diskuterat detta med Göran Persson.

Lotta Hedström (Mp)

Anf. 137 Lotta Hedström (Mp)

Herr talman! Det är inte tacksamt att få stå här och representera regeringen när man inte sitter i regeringen, men jag vågar mig i alla fall på en fråga till dig för att se om du kan svara på den. I de stora dragen är vi ganska överens - det är bara att konstatera - men man brukar säga att the devil is in the details . Och ett sätt, tycker jag, att visa stöd till FN är att ta del av de stora konventionerna och visa att det är viktiga saker som till slut får ett stöd och gehör. Då har Sverige på två punkter valt att inte underteckna, och jag nämnde dem i mitt anförande. Är Kaj Nordquist beredd att förklara varför svenska regeringen inte vill underteckna migrantarbetarkonventionen och ILO:s konvention 169?

Anf. 138 Kaj Nordquist (S)

Herr talman! Den där sista som Lotta tog upp, med siffror, är det den som handlar om ursprungsbefolkningen? (LOTTA HEDSTRÖM (mp): Ja.) Där har vi gjort en arbetsfördelning, så den frågan kommer Birgitta Ahlqvist att ta upp. När det gäller det här med migrantkonventionen pågår det ett arbete inom FN, och vi vill helt enkelt se att det arbetet blir klart. Det är alltså ett sådant där klassiskt politikersvar: Det pågår en utredning.

Lotta Hedström (Mp)

Anf. 139 Lotta Hedström (Mp)

Herr talman! Jag tackar för svaret, men det var ett politikersvar. Utredning pågår, det vill säga vi tycker ingenting och vill inte göra någonting just nu. Har du möjligtvis också tillfälle att uttala dig om socialdemokratins inställning till två konventioner som vi tycker är väldigt viktiga och som vi verkligen skulle vilja ha stöd för? Den ena är att lyfta fram tillgången till vatten för människor jorden runt som en exklusiv konvention i sin egen rätt. Det finns så många aspekter på vatten. Den andra är en fullskalekonvention mot spridningen av lätta vapen.

Anf. 140 Kaj Nordquist (S)

Herr talman! När det gäller vattenfrågan skulle det väl inte skada om det fanns en sådan konvention, men det finns ju redan ett dokument som säger att staterna ska garantera sina invånare tillgång till livsmedel. I livsmedel definierar jag nog faktiskt in dricksvatten, så egentligen finns det. Det är i princip bara att driva frågan. En fullskalekonvention mot spridningen av lätta vapen tycker jag låter väldigt attraktivt men jag har inte, så att säga, kollat av det, och inte ställts inför frågan, så jag har helt enkelt inget vettigt att säga om det.

Agne Hansson (C)

Anf. 141 Agne Hansson (C)

Herr talman! Kaj Nordquist talar väldigt engagerat och varmt om FN som en stark FN-vän. Jag har ingen anledning att betvivla det. Jag känner också detta. Möjligen är det lite grann på gränsen till nostalgi, för omvärlden har ju förändrats och FN måste också förändras jämfört med den gamla tiden efter 1945. Ibland kan man kanske känna att även engagemanget från svensk sida för FN-frågor i någon mån har svalnat. Jag vet inte om det beror på skuggan av medlemskapet i Europiska unionen, att vi känner en tvångströja, att vi känner oss mer bundna. Det är klart att när vi har åsikter som framförs av EU i FN står vi starkare, men det kan ibland också vara ett hinder. Kommer regeringspartiet, kommer Socialdemokraterna, att med kraft nu utverka ett starkt förändringsarbete i FN genom den position som vi har och har fått? Jag hoppas att det är möjligt. Det jag också begärde replik för var att diskutera principerna för hur säkerhetsrådet ska reformeras. Det är en tung del i reformarbetet, en viktig del i det reformarbete som nu ska pågå. Ett tag fick jag nästan uppfattningen att Kaj Nordquist pläderade för att vetot skulle vara kvar. Min fråga är: Är vi överens om att det ska avskaffas på sikt och om principerna i övrigt för hur säkerhetsrådet ska reformeras? Jag hoppas att det sker en dialog internt i socialdemokratin där utskottets ledamöter får större möjligheter att påverka statsministern i den frågan. Jag ser nämligen att det är viktigt att inte de permanenta staternas antal ökar.

Anf. 142 Kaj Nordquist (S)

Herr talman! Jag tackar för frågorna. Anledningen till att jag vill tala positivt om FN, och till och med talar positivt om tanken på vetot från 1945, är att jag tror att man ibland kan hitta positiva saker genom att undersöka historien. Vad jag menar är att det var en bra tanke. Det var en rationell tanke utifrån den tidens erfarenheter. Jag vill att vi 2005 ska vara lika rationella och bra. Jag tycker precis som Agne Hansson att vetot har spelat ut sin roll. Jag skulle vilja se ett vetofritt säkerhetsråd. Det är jag alldeles övertygad om att alla socialdemokrater vill. Däremot är vi ibland medvetna om att det troligtvis inte kommer att bli så, men det är inget försvar. På kort sikt har vi knappast några möjligheter att lyckas med detta, för de stater som sitter där kan i någon mening inlägga ett veto mot att de ska bli av med sitt veto. Därmed sitter vi i en rävsax. Det är självklart att vi ska arbeta med sikte på att vetot ska försvinna, och det är en självklarhet att en bredare representation är att eftersträva. Världen ser annorlunda ut. De fem starkaste nationerna från den tiden bör inte vara det i framtiden. Jag kan bara konstatera någonting som jag tycker är väldigt nedslående. Det var i samband med NPT-konferensen. Det lönar sig tyvärr att ha kärnvapen! Det är fullständigt bedrövligt. Det är bara att titta på vilka stater det är som har veto. Det är de legitima kärnvapenstaterna. Det är en fullständigt bedrövlig illustration till världens tillstånd. Och bland de föreslagna, tänkbara, finns det åtminstone ett land till som också är en kärnvapenstat. Det är faktiskt något att bedrövas över.

Agne Hansson (C)

Anf. 143 Agne Hansson (C)

Herr talman! På den punkten delar jag helt Kaj Nordquists uppfattning. Det skulle vara helt förödande om man finge in ytterligare kärnvapenstater som vetostater i FN:s säkerhetsråd. Då skulle man ju lägga ribban, eller kvalifikationerna, just på det området, och då vore det väldigt svårt att hitta lösningar för fortsatt nedrustning på kärnvapenområdet, som vi ju i båda fallen arbetar för utomordentligt hårt. Det fanns säkert motiv för vetot. Jag tycker att det viktigt - Kaj Nordquist är ju för övrigt historiker - att man söker kunskap också i historien. Det fanns säkert motiv för vetorätten för att få alla de här fem staterna att ta ett gemensamt ansvar för den fortsatta fredssituation som vi behövde efter andra världskriget. Det jag tror är viktigt nu är att vi inte får en situation där säkerhetsrådet får ökad permanent representation så att de som sitter där alltid kan göra det i tron och vetskapen att ingen kan rubba oss här. Därmed blir man någon form av klubb som kan ta utvecklingen av världen till sig själv utan synpunkter utifrån. Jag delar också uppfattningen att säkerhetsrådet bör vidgas; det finns skäl som talar för det. Men jag tycker att vidgningen bör ske på den icke permanenta sidan för att öka insynen och inputen av världens synpunkter utifrån. Det tror jag är oerhört viktigt för FN:s fortsatta arbete.

Anf. 144 Kaj Nordquist (S)

Herr talman! Det tycker jag också. Men vad jag förstår av de förslag som finns på bordet, som har kommit från högnivåpanelen respektive Kofi Annan, är det väl så att man både i modell A och i modell B har tänkt sig att man ska göra en översyn av det här och ha en viss periodicitet. Det är inte så att man har tänkt sig att man även i det sämsta scenariot ska ha nya permanenta medlemmar som kan vänja sig vid att sitta där i 60 år framåt. Det tycker jag är det centrala och hoppfulla. Men det behöver tyvärr inte betyda att det inte kommer sådana förslag som kanske till och med vinner stöd av någon. Som avslutning tänkte jag också säga något som kanske är viktigt för oss från svensk sida. Det är bra att vi fokuserar på att vi har en vilja, men det kanske är så att vi i Sverige egentligen har större förutsättningar att markera tydligt kring annat. Den fredsbyggande kommissionen tycker jag till exempel att det känns väldigt viktigt att vi från svensk sida markerar som något viktigt för oss - eller responsibility to protect . Det kanske är så att vi egentligen borde lägga mer krut på det än på säkerhetsrådet, för vi är trots allt en ganska liten nation. Får vi med oss hela EU är det klart att vi är starka. Då har vi mycket att säga. Men får vi inte det är det kris. Och som bekant är åtminstone två av staterna i säkerhetsrådet från EU, och jag tror inte att någon av dem är pigg på att avstå sin plats även om jag av principiella skäl skulle tycka att det vore bra att man gjorde det och i stället överlät platsen till EU.

Birgitta Ahlqvist (S)

Anf. 145 Birgitta Ahlqvist (S)

Herr talman! Sverige stöder FN ekonomiskt, moraliskt och politiskt. Man kan också säga att stödet till FN är en av våra hörnstenar i vår utrikespolitik. Dessutom har det svenska folket ett stort engagemang för FN. Som många har sagt här tidigare kan man kort säga att Sverige helt enkelt är en god FN-vän. I år är det 100 år sedan Dag Hammarskjöld föddes. Han valdes år 1953 till FN:s generalsekreterare efter norrmannen Tryggve Lie. Under sin tid lyckades Dag Hammarskjöld göra mycket och bland annat mildra följderna av tre svåra kriser i världen. Han var mycket aktiv som medlare och hann med många beslut. Tyvärr dog han i ett av sina uppdrag i Zambia år 1961. Vi har haft och har fortfarande många svenskar på tunga uppdrag i FN. Jan Eliasson är nu den senaste i raden. Jag vill gratulera honom till den post han har fått i generalförsamlingen. I dag finns det dessutom många aktörer för FN-frågor här hemma i Sverige. Det finns ett tiotal FN-relaterade organisationer. Det gäller UNCP, Unesco, Unifem, Unicef och så vidare. Dessa organisationer finns spridda över hela Stockholmsområdet. Dessutom finns Svenska FN-förbundet som består av 110 FN-föreningar ute i landet som sprider kunskap om och lobbar för FN på olika sätt i Sverige. Det är viktigt att vi ger dessa organisationer möjlighet att arbeta och också möjlighet att kunna arbeta mer effektivt eftersom stödet till NGO:er är begränsat. Därför vill jag passa på att ta upp frågan om ett FN-hus här i Stockholm. Det är samma idé som man har förverkligat i Köpenhamn vilket har blivit väldigt lyckat. FN-förbundet, alla FN-föreningar och organisationer arbetar nu för att få ett likadant hus här i Stockholm. I ett sådant hus kan alla befintliga personella, administrativa och ekonomiska resurser kraftsamlas. FN skulle dessutom få ett ansikte utåt, vilket skulle underlätta för de personer och organisationer som söker kontakt, information och hjälp av FN-organisationerna. Jag hoppas att de som nu arbetar för FN-huset i Stockholm får stöd av berörda, bland annat av Stockholms stad men även av regeringen, och att det kommer att förverkligas inom en snar framtid. Herr talman! Den andra fråga jag vill lyfta upp här är information om FN:s kvinnokonvention som trädde i kraft år 1981 och som Sverige också har ratificerat. Den är unik eftersom den tar upp både den offentliga sfären och den privata. Förra året hade 177 av FN:s medlemsstater ratificerat den. Jag tror att det är fler i år. De stater som anslutit sig till konventionen, däribland Sverige, är skyldiga att säkerställa jämställdhet på alla områden. Men FN:s kvinnokonvention är okänd både här hemma i Sverige och i andra medlemsländer. Därför har vi alla ett stort arbete framför oss med att göra den lika känd som FN:s barnkonvention. Jag vill också där till regeringen rikta en uppmaning att regeringen måste jobba mycket mer intensivt med frågan för att vi alla ska kunna se till att Sverige uppfyller kraven som står i FN-konventionen. Den tredje fråga som jag vill ta upp handlar om FN och nedrustning. Redan år 1946 krävde FN:s säkerhetsråd att kärnvapen skulle avskaffas. Tyvärr lyckades man inte enas om en avvecklingsplan. Det blev i stället en upprustning, som vi alla vet, och tyvärr har den fortsatt. Kärnvapenstaterna som tidigare hävdade att kärnvapen inte är till för att användas utan för att avskräcka talar nu om att kärnvapen ska fungera som ett redskap i krigföring, vilket är mycket skrämmande. För att kunna avveckla detta mycket farliga vapen som chockade en hel värld år 1945 och som nu 60 år senare kan utplåna denna värld krävs en bred folklig opinion och en nytändning i kampen mot kärnvapen. Det är viktigt att riksdag och regering startar den nytändningen. Den kampen behöver omstartas. Vi måste sätta den frågan högt på dagordningen i FN men även här hemma i Sverige. Det innebär en säkrare och tryggare värld för alla om vi kan avveckla kärnvapnen. Frågan om nedrustning och fred har alltid spelat en central roll i kvinnorörelsen. Det är angeläget och nödvändigt att öka kvinnors inflytande i just nedrustningsfrågor men även i fredsfrågor i övrigt, konflikthantering och återuppbyggnad. Det kan vi göra med den FN-resolution som vi också har skrivit under, resolution 1325. Jag hoppas att regeringen blir färdig nu i höst med den handlingsplan som man har påbörjat. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. Miljöpartiet och Lotta Hedström har tagit upp ratificering av ILO-konvention nr 169. Det är en mycket viktig konvention. Sverige har drivit på i FN för att få den till en FN-konvention. Vi bör naturligtvis också ratificera den på hemmaplan. Problemet är att det finns en hel del frågor som inte är lösta. Det handlar om markfrågan när det gäller äganderätten men även nyttjanderätten. Det handlar som vi också vet om jakt- och fiskerätten både för samerna och för övrig befolkning och renskötselrätten. Först när de frågorna är klara kan vi ratificera konventionen. Om vi skulle göra det redan nu hade vi allt detta olöst. Det kunde innebära stora konflikter mellan dessa grupper. Jag bor uppe i Norrbotten och vet mycket väl vad frågorna betyder för samerna men även för den andra befolkningen. Det är viktigt att vi på sikt ratificerar konventionen. Men det är också viktigt att vi först ser till att vi löser frågorna. Där bör vi naturligtvis påskynda arbetet.