Sverige som fredsbyggare

Motion 2003/04:U274 av Annika Qarlsson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta en ledande roll i nedrustningsarbetet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall gå före i arbetet med att involvera kvinnor i det internationella arbetet med konflikthantering och fredsprocesser.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att riktlinjerna för svensk vapenexport måste utredas och samordnas med Sveriges övriga intentioner och strävanden på området.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för gemensamma och restriktiva minimikrav för vapenexporten.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att riktlinjerna för svensk vapenexport regleras så att vapenexport inte tillåts om det försvårar arbetet för mänskliga rättigheter och mot fattigdom.

Motivering

I Förenta nationernas stadga slås det fast att framtida generationer skall bevaras från krigets gissel. FN:s internationella årtionde för en freds- och ickevåldskultur för världens barn pågår just nu och fram till 2010. När Sverige var ordförande i Europeiska unionen antog unionens stats- och regeringschefer ett mycket ambitiöst program för att förebygga våldsamma konflikter. Den svenska regeringen har också i rapporter uttryckt att ”konfliktförebyggande är prioriterat i svenskt internationellt agerande, och ett konfliktförebyggande perspektiv skall genomsyra svenskt internationellt agerande”.

Sverige bör ta en ledande roll i nedrustningsarbetet, då upprustning står i motsats till arbetet att uppnå FN:s utvecklingsmål och främja de mänskliga rättigheterna. Detta bör ges regeringen till känna.

De mänskliga, ekonomiska, materiella och ekologiska kostnaderna för konflikter är enorma. Då man ser det dåliga resultatet av de internationella kraftansträngningar som har gjorts för att förhindra att dessa konflikter eskalerar, blir det uppenbart att mycket mer energi och resurser måste användas. Kvinnor och barn är mycket utsatta i krig och det är betydligt fler kvinnor än män som är på flykt. Det är ofta kvinnor som upprätthåller samhällsfunktioner under krig och konflikter och det är samtidigt de som är offer för våld och övergrepp mot civila. I dagens krig och konflikter räknar man med att 90 procent av skadorna rör civila, och det drabbar kvinnor och barn i mycket hög utsträckning. Kvinnor är också ofta utsatta för sexuellt våld och övergrepp som en medveten strategi. Stora insatser behövs för att skydda kvinnor mot våld och övergrepp i både freds- och krigstid.

Om Sverige menar allvar med att prioritera förebyggande av väpnad konflikt och bygga en hållbar fred är tiden nu inne att visa detta. Ett seriöst långsiktigt förebyggande arbete, som inte baseras på en våldsdoktrin utan på värderingar av gemensam säkerhet, måste till. Det är viktigt att strikt skilja mellan akut krishantering och arbete för att förebygga att våldsamma kriser och konflikter utbryter i första taget. Sverige skall också gå före i arbetet med att involvera kvinnor helt och hållet i förhandlingar och fredsavtal på nationell och internationell nivå samt att tillhandahålla utbildning i formell fredsprocess för kvinnogrupper och kvinnoorganisationer. Detta bör ges regeringen till känna.

Svensk vapenexport

Det är särskilt smärtsamt att konstatera att Sverige är en av de stora vapenproducenterna i världen. Det mesta köps av den egna försvarsmakten. Men alltmer går på export och vår totala export verkar också öka långsiktigt. När försvaret efterhand minskar och får en inriktning mot långsiktigt förebyggande arbete kommer det inhemska behovet av vapen att minska ytterligare. Att ersätta detta med ännu mer export för att upprätthålla en viss storlek på den vapenproducerande industrin är inte förenligt med våra övergripande mål att bidra till en fredligare värld. Samhällsstödet till vapenexporten måste ifrågasättas.

Vapenhandeln utgör ett stort problem. Den förvärrar och militariserar konflikter, den bidrar till regional kapprustning och förlänger och fördjupar krig runt om i världen. Krigen leder också till ökade flyktingströmmar. Kapprustningen leder också till att knappa resurser går till vapenköp istället för att gå till fattigdomsbekämpning. Det är också ett av skälen för att nedrustning har en särskild prioritet i FN:s färdplan för att genomföra utvecklingsmålen.

Regeringen har sedan 1985 årligen lämnat riksdagen en skrivelse med en redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten. Syftet är, säger man, att öppet redovisa det gångna årets export samt att bidra med underlag till en bredare diskussion kring frågor relaterade till vapenexporten. Regeringen säger att det är av stort säkerhets- och försvarspolitiskt intresse för Sverige att behålla såväl kompetens som utvecklings- och produktionskapacitet inom det försvarsindustriella området. Samt att krigsmateriel endast får exporteras om det finns säkerhets- och försvarspolitiska skäl och att det inte strider mot Sveriges utrikespolitik.

Under 2002 ökade värdet av den svenska krigsmaterielexporten med 12 % jämfört med 2001 och uppgick till 3 440 miljoner kronor, och SIPRI:s årliga rapport från 2001 visar att Sverige är världens största vapenexportör om man ser till export per capita. Regeringens nedrustningssträvanden och fokus på konfliktförebyggande arbete kan ses stå i strid med befintlig svensk vapenexport och måste därför utredas och samordnas. Detta bör ges regeringen till känna.

I riksdagens riktlinjer för vapenexport, vilka skall vara vägledande för regeringen och Inspektionen för Strategiska Produkter, skall ej tillstånd ges för export till stat som befinner sig i konflikt med annan stat eller som är involverad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt. Vapenexport skall ej ges till land där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är uppenbart att dessa riktlinjer är tillräckligt otydliga med tanke på att export givits till länder som Indien, Pakistan och Indonesien trots att dessa länder är involverade i väpnade konflikter. Den internationella vapenhandeln måste regleras hårdare och Sverige bör föregå med gott exempel. Nu gällande riktlinjer måste skärpas på flera punkter och Sverige skall aldrig bidra till att stater involverade i konflikter får tillgång till vapen. Sverige ska inom EU verka för gemensamma och restriktiva minimikrav för vapenexporten. Det är också angeläget att det finns en effektiv kontroll av att sådana gemensamma regler efterlevs, samt en ökad insyn. Detta bör ges regeringen till känna.

Biståndspropositionen och fattigdomsmålet

Regeringens utvecklingsproposition Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling uttrycker tydligt att målet för Sveriges politik skall vara att bidra till en rättvis och hållbar utveckling och att det skall genomsyra alla politikområden. Två perspektiv lyfts fram, nämligen rättighetsperspektivet och de fattigas perspektiv. Regeringen slår fast att man strävar efter en sammanhållen och samstämmig politik. Detta stämmer mycket dåligt med volymen och inriktningen på den svenska vapenexporten.

I propositionen står också att läsa om fred och säkerhet som en förutsättning för utveckling och att den samlade politiska viljan hos världens länder att prioritera global utveckling framför andra mer kortsiktiga nationella mål är avgörande. Detta måste beaktas med djupaste allvar i utformningen av den svenska vapenexporten. Utvecklingspropositionens nya löften att all politik skall främja fattigdomsbekämpning och främja de mänskliga rättigheterna kräver att nya regler utformas i fråga om vapenexport. De nya riktlinjerna bör utformas så att vapenexport i varje enskilt fall måste föregås av en problematiserande granskning huruvida vapenexporten riskerar att motverka arbetet mot fattigdom och främjandet av de mänskliga rättigheterna. Riktlinjerna skall också skrivas så att Sverige kan leva upp till målen om en sammanhållen och samstämmig politik för en rättvis värld utan fattigdom.

Med tanke på propositionens betoning av att målet om global utveckling får en överordnad roll i den svenska regeringens politik och att vapenexporten är ett område med tydliga risker för målkonflikter finns det behov av att i riktlinjerna för regeringens politik tydligt ange en försiktighetsprincip. Om det finns risk för målkonflikter ska främjandet av de mänskliga rättigheterna och fattigdomsbekämpningen generellt få företräde. Finns det en risk att exporten kan försvåra arbetet med att främja de mänskliga rättigheterna och mot fattigdom skall export inte tillåtas. Svensk export av vapen till länder med stor fattigdom måste i framtiden föregås av en problematiserande granskning av risker för export till de aktuella länderna i vad det gäller främjande av de mänskliga rättigheterna och bekämpning av fattigdom. Finns en risk att svensk vapenexport försvårar främjandet av de mänskliga rättigheterna och fattigdomsbekämpningen skall export inte tillåtas. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 6 oktober 2003

Annika Qarlsson (c)