Vatten för världen

Motion 2003/04:U336 av Lotta N Hedström (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillgången till rent vatten skall vara en uttalad mänsklig rättighet och att Sverige bör verka för att detta fastställs i FN.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vattendistribution och dricksvatten inte skall vara föremål för privatisering och att Sverige i allt fortsatt internationellt samarbete kraftfullt engagerar sig mot privatisering av vattentillgångarna i världens länder.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för utökat stöd till FN:s miljöprogram UNEP för återställande av förödda våtmarker och vattendrag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla kunskapen om tanken med bioregionala zoner.

Vatten – mänsklig rättighet och gemensam global nyttighet

Internationella sötvattensåret 2003

FN har utlyst 2003 till Internationella sötvattensåret. Mängden sötvatten är begränsade, bara 3 procent av allt vatten i världen är sötvatten och av det är bara 13 procent tillgängligt för mänskligt bruk. Vatten är absolut grundläggande för alla levande varelser och livsprocesser. Vi människor består bokstavligt till över 50 procent av vatten. Många saker må skilja oss åt, men vattenbehovet förenar oss.

Rent vatten, vårt viktigaste livsmedel, är en livshotande bristvara på många och alltfler håll i världen. Orsakerna till att de användbara vattenresurserna minskar dramatiskt är bland annat ineffektiv användning, utsläpp av orenat avloppsvatten, nationella och privata anspråk på gemensamma vatten som begränsar allmän tillgång samt ett ökat befolkningstryck. I Västasien, Nordafrika, Kina, Indien, Ryssland och USA används mycket mer sötvatten än naturen kan ge.

Miljöpartiet de gröna vill i denna motion peka på några av de hot och möjligheter där vi önskar att Sverige kan och bör agera för att säkra vatten som gemensam, fri och global nyttighet.

Kortsiktig förvaltning är dålig ekonomi

Ekonomiska förluster på grund av naturkatastrofer, som översvämningar och torka, har tredubblats mellan 1960- och 1980-talet. Framtida klimatförändringar och stigande havsnivå ökar risken för naturkatastrofer och hotar våra vattenresurser. Bristfälliga vatten- och sanitetssystem orsakar långt fler dödsfall än hiv- och aidsepidemierna. FN beräknar att 6 000 barn dör varje dag av sjukdomar som orsakats av orent dricksvatten, otillfredsställande sanitära förhållanden och dålig hygien. Kostnader av dålig förvaltning och dålig tillgång på vatten borde kunna gå att omfördela till satsningar på ökad tillgång där bristen är som störst.

Gemensamma vatten – konflikt och samarbete

Risken för konflikter om vattenresurserna och vattenfrågan betraktas redan på många håll som en vital del av säkerhetspolitiken. Någon sa i en sådan diskussion: ”If you like the oil wars, you’d love the water wars.” Ett obehagligt men illustrativt citat.

Små och ojämnt fördelade vattenmängder leder till att den ökade förbrukningen sätter större press på våra vattenresurser. En översyn från FN visar att gemensamma vattentäkter också är samarbetsbefrämjande. Det första avtalet mellan statsbildningar gällande gemensamma vatten nedtecknades år 2500 fvt. Statistik visar att diplomati och förhandlingar har utvecklat 150 avtal mellan länder om gemensamt vatten, medan tvister har lett till 37 väpnade konflikter de senaste 50 åren.

Men FN:s egna skrifter visar också på påtagliga svagheter i avtalen med brister i konkreta situationer, som när miljöskydd och skydd för ursprungsbefolkningars intressen ställs mot exploateringsplaner med stora ekonomiska intressen.

Motstridiga globala strategier

Ett par olika globala men motsatta förhållningssätt håller på att utkristalliseras. FN tar under sötvattensåret fasta på det ökande folkliga trycket på att tillgång till vatten ska klassas som en mänsklig rättighet. År 2002 fastställdes rätt till vatten som en s.k. ”fundamental rätt”, i en konvention där vatten ska ses som en socialt och kulturell nyttighet, inte primärt en ekonomisk nyttighet. Denna ”fundamentala rätt” har dock bara status som ”soft law”.

I praktiken går utvecklingen i en annan riktning. Enligt Världsbankens beräkningar står utvecklingsländernas regeringars egna offentliga finansiering i vattensystem i nuläget för 75 procent av de totala kostnaderna, den privata sektorn finansierar 11 procent och 14 procent kommer från internationella biståndsorgan. Enligt FN:s uppgifter förvaltar den privata sektorn idag färskvattentillgången för 7 procent av världens befolkning. Synen på privatiseringen av gemensamma vatten formuleras idag både av en global organisation för privatisering och en global rörelse mot privatisering.

World Water Council

I det sena 1980-talets nyliberala våg där privat kapital och företagslösningar vann allmänt insteg, formulerade intressenter för privatisering av de globala vattentillgångarna sin strategi inom ramen för initiativet WWF, World Water Forum. Därefter formaliserades det inom dagens WWC (World Water Council). I detta ramverk återfinns nu representanter för Världsbanken, IMF, FN, regeringar och International Private Water Association med företrädare för privata vattenföretag. I mars 2003 hölls i Japan det senaste mötet där den s.k. Camdessus-rapporten med planer, policy och principer för förvaltande av världens sötvattentillgångar slogs fast.

PPP – Mekanismer och mål för privatisering

PPP – Public-Private Partnership – är den mekanism som WWF arbetar efter. Här regleras samarbete mellan privata och allmänna intressen vanligen enligt modellen att privata företag bidrar med merparten av investeringsmedlen medan det offentliga står för återbetalning och framtida driftskostnader. En s.k. Full Cost Recovery-princip finns inskriven och garanterar vinstintressen för de privata vattenföretagen vid förvaltning av färskvattensystem, liksom hur de får lov att verka på en alltmer avreglerad vatten- och sanitetsmarknad. I PPP uttrycks också utvecklingsbankernas uppmärksammade krav på utbyggnad av dammar som ett sätt att få lönsamhet i förvaltningen av gemensamma vatten.

Övriga exempel på vad privatiseringen av vattentillgångarna innebär är långtgående planer på att förflytta vatten via pipelines och supertankers för att möta bristbehov, precis som olja förflyttas mellan kontinenter idag. Vattenflaskeindustrin har i ett par uppmärksammade fall fått köpa källvatten i tredje världen. Coca-Cola har t.ex. köpt ett helt flodsystem, River Bhavani, i Indien för sina industriella behov av rent vatten.

Blue Planet Project – folkrörelsernas motkraft

Den vanligaste uppfattningen bland företrädare för NGO:er är att gemensamt vatten ska förvaltas offentlig-demokratiskt och vara finansierat med gemensamma skattemedel. En del av kritiken mot privat vattenförvaltning är att den har lett till höjda priser på vatten och till brister i skötsel och rening med omfattande koleraepidemier till följd.

Därför ställs allt oftare frågan: Ska verkligen det livsviktiga gemensamma vattnet privatiseras?

Som en motreaktion mot World Water Forum bildades den globala motståndsrörelsens paraplyorganisation, Blue Planet Project. Deras krav hämtar stöd i miljö-, freds- och kvinnorörelser och ursprungsbefolkningars rörelser över hela världen och har det gemensamma kravet att motverka privatiseringar av vatten. De driver kravet att vatten ska ses som en mänsklig rättighet. Rörelsen samlar och sprider också information om effekter av dammbyggen och mobiliserar folkligt motstånd mot dessa ingrepp.

Ohållbara vatteningrepp

Även innan World Water Forum formulerade krav på storskaliga dammbyggen inom ramen för PPP-policyn har bristen på vatten skapat storskaliga och ohållbara regleringar av gemensamma vatten på många håll. Alla stora floder i den europeiska delen av det forna Sovjet och Sibirien har t ex letts in i en rad konstgjorda sjöar. Omkring hälften av världens våtmarker har gått förlorade, bl.a. många av de unika mangroveträsken. Mer än 20 procent av världens kända djur- och växtarter som lever i sötvatten är utrotade.

Storskaliga dammprojekt för reglering och kraftutvinning skapar enorma ingrepp som får förödande, ofta förutsägbara, sociala, ekonomiska, kulturella, försörjningsmässiga, politiska, säkerhetspolitiska och ekologiska konsekvenser inom och mellan länder.

Ofta drabbas ursprungsbefolkningar hårdare än andra. Deras boplatser är ofta traditionellt placerade vid vattendrag samtidigt som de i mindre grad omfattas av ländernas medborgarskydd. Deras rättigheter finns ofta definierade i speciallagstiftningar som inte sällan hamnar i målkonflikt med politiska och ekonomiska intressen vid t ex dammbyggen och andra stora ingrepp i vattenflöden.

Utvecklingsbankernas krav på privatiseringar och dammbyggen bidrar ytterligare till att pressa regeringar till orimliga avvägningar till ursprungsbefolkningars och miljöhänsyns nackdel.

Exempel på storskaliga dammprojekt med finansiering från utvecklingsbanker, där man redan vid projektering kommer att få omfattande konsekvenser för ursprungsbefolkning, är Bio Bio i Chile, Urrá Dam i Colombia, Bujagaliprojektet i Uganda och Hassan Kiefdammen i Turkiet. Tyvärr har svenska Exportkreditnämnden varit med och delfinansierat flera av dessa dammprojekt, men genom att hänvisa till sekretess för affärshemligheter är det oklart exakt av vem och var. Uppmärksamhet från nationella och internationella NGO:er, allmänhet, forskare och journalister har i en del av fallen förändrat, försenat eller förhindrat ingreppen.

Grönt stöd till kampen mot privatiseringen av världens vatten

Miljöpartiet de gröna stöder de krav som formuleras av den globala rörelsen mot vattenprivatiseringar. Vi anser att tillgång till rent vatten är en mänsklig rättighet och inte ska vara föremål för privatisering. Sverige bör i allt fortsatt internationellt samarbete kraftfullt engagera sig mot påtryckningar för en privatisering av vattentillgångarna i världens länder. Miljöpartiet de gröna anser att Sverige inte ska medverka med stöd till WWC eller PPP-mekanismerna. Vi vill istället att Sverige verkar för stöd till förmån för en kraftfull deklaration som fastslår att vatten ska vara en del i de grundläggande mänskliga rättigheterna och för ett utökat stöd till FN:s miljöprogram UNEP för återställande av förödda våtmarker och vattendrag.

Utveckla bioregionala samarbeten som utgår från gemensamma vatten

Människors försök att tämja vatten och annan skapad miljöpåverkan får konsekvenser i form av försämrad vattentillgång och vattenkvalitet. Vatten är samtidigt en global och lokal kärnfråga och därför förs allt oftare fram tanken på att det kunde vara utgångspunkt för samarbete och administration, istället för mer eller mindre konstruerade och långsökta indelningar av landområden. Denna nygamla form av samhällsorganisering kallas bioregionala samarbeten, eller bioregionala zonindelningar.

Syftet med dessa nya bioregionala samarbeten är att försöka finna nya gemensamma lösningar och helhetsgrepp, genom att följa bergskedjors, odlingsgränsers, klimatzoners utsträckning eller vattnets naturliga och spontana flöden.

Runt om i världen arbetar därför stora och små civila organisationer och forskningsinstitutioner med olika koncept för att undvika ytterligare felsatsningar i stil med gigantiska dammar, men också för att utveckla ny och hållbar samverkan. Vi ser runt dem ett kreativt myller av koncept för bioregional ekonomi, bioregional demokrati, bioregionala beslutsorgan, bioregionala studier. Insikten om våra gemensamma behov av samma vatten har skapat behov av att hitta nya former och identifiera nya kombinationer av lokala, regionala, nationella och internationella resurser som utgångspunkt för samarbets- och beslutsformer.

Bioregionalism ställer många av våra traditionella begrepp om gränser och historiska grunder för beslutsfattande på huvudet. Miljöpartiet de gröna tror att framväxten av olika bioregionala koncept kan vara ett av de positiva och nyskapande svaren på hur framtidens samarbeten och politiska beslutsfattande organiseras, baserat på och definierade av våra gemensamma behov av begränsade resurser.

Stockholm den 6 oktober 2003

Lotta N Hedström (mp)