Konfliktförebyggande arbete och konfliktlösning

Motion 2003/04:U203 av Maud Olofsson m.fl. (c)

1 Sammanfattning

Världen har under de senaste åren sett en helt annan typ av hot riktade mot sina samhällen. De traditionella konflikterna länder emellan har minskat och istället har vi sett en ökning av inomstatliga konflikter. Det konflikthanteringssystem som finns är till största delen uppbyggt för att motverka den gamla sortens konflikter. Systemen håller långsamt på att anpassas till det nya konfliktmönster vi ser.

Större och tidigare insatser måste göras i konfliktförebyggande syfte. Det internationella samfundet med FN i spetsen kan inte vänta på att ingripa tills konflikter har brutit ut. Åtgärder som preventiv diplomati, demokratibygge, förstärkning av det civila samhället och dess aktörer måste ske innan kriser hinner eskalera till konflikter. Det är viktigt att internationella aktörer finns med inför, under och efter konflikter.

I det konfliktförebyggande arbetet har EU en stor roll att spela. De europeiska länderna har en erfarenhet av konflikthantering som USA saknar. EU behövs för att balansera USA, inte för att ersätta USA, eftersom båda modellerna av konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete behövs. FN är och förblir det viktigaste organet för konflikthantering. Världen har förändrats sedan FN bildades. För att få en organisation som kan svara upp till dagens behov och förväntningar bör FN reformeras.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Inledning 4

5 Konfliktförebyggande arbete 5

5.1 Demokrati 7

5.2 Kvinnors roll i konfliktförebyggande arbete 8

6 Frivilligorganisationer 9

7 Europeisk krishantering och konflikthantering 10

8 Ett stärkt FN 11

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mänsklig säkerhet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en samverkansgrupp i konflikthantering stationerad vid UD.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett fördjupat samarbete mellan EU, OSSE och FN.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att fördjupa förståelsen av konflikters karaktär och deras konsekvenser.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att konfliktförebyggande åtgärder och en fredlig utveckling är förutsättningar för att demokratin och demokratiseringen inte skall sättas ur spel.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det konfliktförebyggande arbetet.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kunna mobilisera, organisera och sända kompetent personal till konfliktområden.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokala gruppers och nätverks, föreningslivets, de politiska partiernas och det civila samhällets roll i konfliktförebyggande arbete.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnors roll i det konfliktförebyggande arbetet och i det konfliktläkande arbetet.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stödet till FN:s arbete för en ökad införlivning av genusperspektivet i missioner.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivilligorganisationers kunskaper, kompetens och roll i konfliktförebyggande arbete och konflikthantering.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU framgent bör satsa än mer på konfliktförebyggande arbete, såväl inom unionens gränser som utanför.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om effektiviteten och den logistiska kapaciteten i EU:s krishanteringsarbete.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformering av FN:s säkerhetsråd.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att procedurerna för beslutssystemet inom FN bör utvecklas och förstärkas.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förslag till åtgärder för slagkraftigare FN-insatser.

4 Inledning

På samma gång som det kalla krigets slut har minskat konfrontationer mellan supermakterna, har den internationella stabiliteten minskat sedan 1991. Antalet inomstatliga konflikter har ökat i många länder och regioner i världen. Många av dem är indirekt följder av det kalla krigets slut: nu avreageras spänningar som varit uppdämda av det djupfrysta världspolitiska läget.

De mänskliga, ekonomiska, materiella och ekologiska kostnaderna för konflikter är enorma. Då man ser det dåliga resultatet av de internationella kraftansträngningar som har gjorts för att förhindra att dessa konflikter eskalerar, blir det uppenbart att mycket mer energi och resurser borde användas. I första hand borde det förebyggande arbetet prioriteras mer. För att det konfliktförebyggande arbetet ska vara effektivt behövs en bredare ansats som innefattar så många aktörer som möjligt. Internationella organisationer, liksom lokala, kan spela en mer avgörande roll i det förebyggande konfliktarbetet, liksom i arbetet efter konflikter.

Även om det internationella samfundet hittills inte kunnat svara mot eller möta de samlade behoven för att hantera dessa konflikter, har de i alla fall i något avseende genererat en aktiv konfliktförebyggande eller konflikthanterande insats från omvärlden. Även fortsättningsvis kommer antalet konflikter och kriser som kräver världens engagemang sannolikt att vara stort. Det ställer höga krav på den gemensamma internationella viljan och förmågan att förebygga och hantera kriser.

Efter den 11 september 2001 består hotbilden inte längre enbart av konflikter mellan stater eller folkgrupper. Vi har mer och mer övergått till en situation av global osäkerhet som främst kännetecknas av obestämda risker, inbegripet risker med anknytning till internationella terroristorganisationer eller användning av massförstörelsevapen som inte kan bemötas genom krishantering i ordets traditionella bemärkelse.

Säkerhet handlar inte längre endast om territorium och regim, utan om hot mot människan. Efter kalla krigets slut har ett nytt begrepp – mänsklig säkerhet – vunnit insteg. Det finns mänskliga säkerhetsaspekter på en rad områden: terrorism, systematiska MR-övergrepp, organiserad kriminalitet, våld mot kvinnor, epidemier, livsmedelsförsörjning, naturkatastrofer och miljökatastrofer m fl. Mänsklig säkerhet är inte tänkt att ersätta nationell säkerhet. Men det allra viktigaste är ändå människors överlevnad. Detta bör ges en minst lika hög prioritet som regimers och staters överlevnad. Människors säkerhet och staters förstärker varandra ömsesidigt. Vad som ovan anförts om mänsklig säkerhet bör ges regeringen till känna.

Det finns ett generellt behov av att öka samordning, samverkan och samarbete mellan såväl olika aktörer som mellan olika typer av verksamheter inom området för konflikthantering, både nationellt som internationellt. Idag verkar ett flertal olika organisationer och aktörer i konfliktområden. På de flesta platser fungerar samordningen rätt väl. Många gånger är detta samarbete inte formellt fastställt utan beroende av personliga kontakter.

För att undvika att samarbetet mellan svenska aktörer i internationella konfliktzoner ska vara beroende av personliga kontakter, borde en samverkansgrupp finnas i Sverige. Denna kunde vara stationerad på UD. Gruppens uppgifter kunde bland annat vara samordning av resurser, projekt och kompetensfördelning. Vad som ovan anförts om en samverkansgrupp i konflikthantering stationerad på UD bör ges regeringen till känna.

På det internationella planet måste ett fördjupat samarbete mellan EU, OSSE och FN fås till stånd. Detta för att undvika duplicering av verksamheten och för att främja samordning och erfarenhetsutbyte. Vad som ovan anförts om ett fördjupat samarbete mellan EU, OSSE och FN bör ges regeringen till känna.

5 Konfliktförebyggande arbete

Ofta fokuseras insatser på återuppbyggnad efter krig istället för metoder och arbetsformer för att arbeta förebyggande. Världssamfundet ligger hela tiden steget efter. Istället för att enbart bygga upp det förstörda borde insatser istället riktas in på det förebyggande arbetet för att i möjligaste mån undvika att väpnade konflikter bryter ut.

Klassisk konfliktlösning har huvudsakligen varit koncentrerad till själva konflikten och hur man ska få inblandade parter att klara ut konflikterna dem emellan på ett icke-våldsamt sätt. Det nuvarande angreppssättet är att ha en bredare syn på tidpunkten för intervention, att ansträngningar för att lösa konflikten bör ske innan en väpnad konflikt har brutit ut. Ansträngningarna ska fortgå under själva konflikten och användas till fredsbevarande och humanitära interventioner. Konfliktlösning är viktigt under fasen efter konflikten.

Att lyfta fram rötterna till konflikten måste införlivas i konfliktlösningsprocessen. Om inte orsaken till konflikten är löst finns det stor risk att den uppstår igen. En kultur av tolerans, respekt för olikheter, deltagande och försoning måste därför förenas med en förståelse för hur skiljaktigheter har uppstått och varifrån konflikten stammar, såsom till exempel konflikter om tillgång till land, resurser, genus, etnisk identitet och religion. Det finns ett behov av att fördjupa förståelsen av konflikters karaktär och deras konsekvenser. Detta bör ges regeringen till känna.

Inom det konfliktförebyggande arbetet spelar biståndet en stor roll. Centerpartiet har i sin motion 2003/04:U9, med anledning av proposition 2002/03:122 Gemensamt ansvar, Sveriges politik för global utveckling, utvecklat sitt resonemang kring biståndets betydelse i arbetet med demokratibygge, främjandet av mänskliga rättigheter, bekämpande av fattigdom, hållbar utveckling och utveckling av livsmedelssäkerhet och jordbruk. Alla dessa delar är viktiga i det konfliktförebyggande arbetet. Motionen lyfter även fram det civila samhällets roll i detta.

Internationella och lokala aktörer måste förstå att fredsbygge och demokratisering går hand i hand. Humanitära aktioner kan aldrig bli substitut för politisk handling. Medborgarinflytande och byggande av broar mellan medborgare är ett bra sätt att stödja och upprätthålla olika fredsavtal och politiska överenskommelser. Konfliktlösning och fredsbygge är klistret för en politisk uppgörelse. Konfliktlösning bygger på icke-våldsprincipen.

I det konfliktförebyggande arbetet och i arbetet med att bygga upp samhället efter en konflikt spelar frivilligorganisationerna en stor roll. I kapitel 6 i denna motion vidareutvecklar vi frivilligorganisationernas roll och betydelse.

Konfliktlösning och demokratisering tar tid och måste få ta tid. Det är en långtidsinvestering i att ändra uppfattningar, stereotyper, att lära ut tolerans och etablera en miljö för deltagande. Det civila samhället och det internationella samfundet har en viktig uppgift att få militär, övergångsregeringar och/eller sittande beslutsfattare att arbeta för detta mål. Konfliktlösare kan ibland ses som förrädare, köpta av andra sidan, och blir därmed exkluderade från fredsprocessen. Detta är ytterst olyckligt.

Skillnaden i utveckling är stor mellan olika länder. Förändringarna är snabba och innebär stora omställningsproblem som ibland leder till våldsamma konfrontationer när olösta konflikter kommer upp till ytan. Över hela världen står samhällen inför bördan av befolkningsökning, strukturella förändringar i världsekonomin, migration till städer, ökande miljöproblem och snabba sociala förändringar. Samhällen som har institutioner, regler och normer för hur konflikter ska hanteras, liksom väletablerade styrelseskick, är generellt sett bättre på att anpassa sig till förändringar. Samhällen med svagare styrelseskick och obetydlig konsensus om värden eller traditioner kommer mer sannolikt inte att klara av förändringen. När gamla samhällsstrukturer förändras kan demokratier och en demokratiseringsprocess hotas och få bakslag. När väpnade konflikter drabbar befolkningen blir instabiliteten stor och demokratin kan sättas ur spel. Konfliktförebyggande åtgärder och en fredlig utveckling är en förutsättning för att demokratin och demokratiseringen inte ska sättas ur spel. Detta bör ges regeringen till känna.

Står vi idag inför en fundamentalt ny form av konflikter? En form som våra nuvarande idéer och kunskaper inte kan appliceras på? Om de moderna konflikterna håller på att förändras till en kamp mellan krigsherrar, drogbaroner, legosoldater och milis vilka alla kan dra fördelar av krig och har gjort krig till sina huvudsakliga inkomstkällor; på vilket sätt kan konflikt lösas på fredlig väg mellan dessa? Förstärkning av förmågan till konfliktförebyggande inom samhällen och politiska institutioner är en vital del i bemötandet av krigsherrar.

Det finns två sätt att förebygga konflikter. Dels genom att försöka skapa en s.k. gynnsam verksamhetsmiljö i samhällena, dvs. sådana samhällsförhållanden där det i praktiken är möjligt att utföra konfliktförebyggande arbete. Syftet är att utveckla de institutioner och system som är basen för ett demokratiskt samhälle. Ett sådant arbete på politisk nivå är ofta långsiktigt och beroende av att internationella eller nationella verksamhetsprinciper och mekanismer kan skapas. Exempel på detta arbete är utveckling av politiska institutioner såsom folkrepresentationen, partierna, lagstiftningen och olika regionala arrangemang som går ut på att förebygga konflikter.

Det räcker emellertid inte med att skapa en gynnsam verksamhetsmiljö. Det behövs också praktiska projekt för att förebygga eller lösa konflikter. Projekten kan t ex gå ut på att utveckla medierna, att decentralisera förvaltningen, att stödja människorättsorganisationerna och sanningskommissionerna, att stödja medborgarorganisationer som är specialiserade på konfliktförebyggande arbete och att söka olika medlingsmekanismer och andra sätt att skapa sämja.

Det är viktigt att det politiska arbetet och projekten stöder varandra. De bästa projekten ger obetydliga resultat om de inte får stöd av en samhällelig verksamhetsmiljö. Och arbete enbart på högsta nivå är betydelselöst om konkret verksamhet inte kan åstadkommas med hjälp av projekt.

I det konfliktförebyggande arbetet bör man arbeta för att

• utveckla en god förvaltning

• utveckla samhällets förmåga att förebygga, motverka och hantera olika slags påfrestningar

• stödja medborgarsamhällets fredsinitiativ

• utveckla regionala mekanismer för konfliktförebyggande och medling

• utveckla konfliktkontrollmetoder som av gammalt har varit i bruk i samfunden

• stödja människorättighetsorganisationerna

• stödja fri informationsförmedling och kommunikation.

Vad som ovan anförts om det konfliktförebyggande arbetet bör ges regeringen till känna.

Det finns ett behov av att snabbt kunna mobilisera, organisera och skicka ut adekvat civil expertis till konfliktområden, både före, under och efter en akut fas av konflikten. Den personal som ska verka i konfliktförebyggande arbete och civil krishantering bör få den kompetensuppbyggnad och utbildning som de behöver. Vad som ovan anförts om behovet att kunna mobilisera, organisera och sända kompetent personal till konfliktområden bör ges regeringen till känna.

5.1 Demokrati

En viktig utveckling sedan kalla krigets slut är att man fått upp ögonen för kopplingar som finns mellan demokrati och fred. Teorin om den demokratiska freden säger att demokratier inte krigar mot varandra. Däremot vet vi att väpnade konflikter pågår i flera formella demokratier i världen som t ex Nordirland, Spanien (ETA), Indien och Filippinerna. I dessa länder tar sig konflikten uttryck i terrorhandlingar vilka oftast sker inom ett begränsat område.

Formell demokrati, dvs demokratiska institutioner och procedurer, räcker uppenbarligen inte till för att förebygga väpnade inomstatliga konflikter. Förutom formell demokrati behövs skydd för medborgarnas fri- och rättigheter samt en demokratisk kultur som bärs upp av kvinnor och män i det civila samhället. Dessutom måste de demokratiska institutionernas och procedurernas form och anpassning till den lokala kontexten tas med i beräkningen.

Om skyddet av fri- och rättigheter och den demokratiska kulturen är svaga kan det demokratiska systemets förmåga att identifiera konflikter, som normalt sett är en tillgång, ställa till problem. Konflikterna kommer till ytan, men systemet är inte tillräckligt starkt för att hantera dem på ett bra sätt. Man bör försöka hitta det system som fungerar bäst i varje enskilt fall. Det gäller att hitta ett system som medger att demokrati kan komma till sin rätt som en kontinuerlig och flexibel process för hantering av små och stora konflikter. I djupt splittrade samhällen kan man ta hjälp av olika sätt att dela på makten, exempelvis genom federalismens princip om självstyrande geografiska enheter.

Det är av yttersta vikt att arbetet med att bygga fred också innefattar strävanden efter en demokratisering. För att detta ska bli framgångsrikt måste det lokala civilsamhället involveras i både konfliktresolution och demokratisering och man måste ta hänsyn till den lokala historien, kulturen och relationen mellan nyckelaktörerna. Fler människor måste involveras i fredsfrämjande åtgärder. Som individer måste de känna att deras medverkan spelar roll och att de har ett ansvar för utvecklingen. En viktig roll i detta arbete har lokala nätverk och grupper, föreningslivet, de politiska partierna och det civila samhället. Det är de som kan utgöra kittet i samhället och skapa det sociala kapitalet, som är en av förutsättningarna för att en demokratisering ska bli verklig. Kvinnor såväl som män skall delta. Vad som ovan anförts om lokala nätverks och gruppers, föreningslivets, de politiska partiernas och det civila samhällets roll i konfliktförebyggande arbete bör ges regeringen till känna.

5.2 Kvinnors roll i konfliktförebyggande arbete

Krig och väpnad konflikt är ett av de mest könssegregerade områden som finns. Länge var kvinnor helt frånvarande från utrikespolitik, diplomati och försvar. Fortfarande avgörs frågor om krig och fred i mycket stor utsträckning av män.

FN:s säkerhetsråd har genom sin resolution 1325/2000 markerat vikten av kvinnors bidrag till upprätthållande och främjande av fred och säkerhet och deras specifika behov och bekymmer i väpnade konflikter och efter konflikter. Under väpnade konflikter bärs det civila samhället vanligen upp av kvinnorna, genom att de håller ihop samhällena och svarar för barnens respektive åldringarnas trygghet och säkerhet. Samtidigt som kvinnorna därmed är de första i det civila samhället som erfar de omedelbara konsekvenserna av krig, är de också ofta de första att arbeta för fred och försoning. Resolutionen belyser också ansvaret för det internationella samfundet att tillhandahålla skydd för civila och barn samt hur man kan förhindra väpnade konflikter överhuvudtaget.

Fortfarande råder dock brister i implementeringen av resolutionen och det är en lång väg innan jämställdhet mellan man och kvinna har uppnåtts i arbetet för fred och säkerhet. I en rapport från oktober 2002 av FN:s generalsekreterare om Kvinnor, fred och säkerhet identifieras en rad områden som framför allt bör belysas och åtgärdas för att resolution 1325 skall anses vara uppfylld. Hit hör bl a att genusperspektivet måste införlivas i allt fredsarbete, att genomföra briefing för säkerhetsrådet då det gäller situationen för kvinnor och barn i konfliktområden samt att försäkra att lokala kvinnogrupper införlivas i fredsarbetet.

Man måste uppmärksamma i vilken utsträckning de mänskliga rättigheterna kränks för kvinnor och barn i väpnade konflikter och försäkra sig om att dessa övergrepp lyfts fram i all planering och implementering av fredsoperationer. Det är även viktigt att kvinnor involveras helt och hållet i förhandlingar och fredsavtal på nationell och internationell nivå samt att tillhandahålla utbildning i formell fredsprocess för kvinnogrupper och kvinnoorganisationer.

Vad som ovan anförts om kvinnors roll i det konfliktförebyggande arbetet och konfliktläkande arbetet bör ges regeringen till känna.

Resolution 1325/2000 uppmanar FN:s medlemsstater att öka deras frivilliga finansiella och tekniska stöd till utförandet av missioner och program med ett starkt genusperspektiv, t ex det arbete som utförs av United Nations Fund for Women (UNIFEM) eller United Nations High Commissioner for Refugees (UNHCR). Centerpartiet anser det självklart att Sverige svarar på denna uppmaning och ökar stödet till FN:s arbete för en ökad införlivning av genusperspektivet på dess områden. Detta bör ges regeringen till känna.

6 Frivilligorganisationer

Icke-statliga organisationer eller frivilligorganisationer utgör en bred och varierad uppsättning aktörer. De omfattar allt från stora, etablerade internationella organisationer med mångmiljardbudgetar till små, lokala och tillfälliga grupper, bemannade av enstaka entusiaster med mycket begränsad kassa. Olika organisationer har olika syften och driver olika frågor.

Det stora antalet frivilligorganisationer utgör sammantaget en mycket viktig och bred resurs i konfliktförebyggande och civil krishantering. De representerar expertis och erfarenheter inom en mängd olika sektorer och yrkesområden, och har blivit viktiga aktörer inom både det konfliktförebyggande och det krishanterande området. Deras kompetens, kunskaper och nätverk måste tas tillvara.

Frivilligorganisationerna arbetar med en rad olika frågor inom t ex demokratiutveckling och samhällsbyggnad, mänskliga rättigheter, fredlig konfliktlösning, rehabilitering och återuppbyggnad m m. Frivilligorganisationerna har också en mycket viktig roll som opinionsbildare.

I många fall har frivilligorganisationerna varit verksamma i konfliktområden långt innan konflikten brutit ut, och de kan därför agera med stark förankring och trovärdighet. Generellt sett har de en strävan att samarbeta med lokala aktörer, och de visar därför stor anpassbarhet och flexibilitet. Eftersom många frivilligorganisationer också bemödar sig om att vara opartiska, kan de fungera i medlande funktioner.

Vad som ovan anförts om att frivilligorganisationers kunskaper, kompetens och roll i konfliktförebyggande arbete och konflikthantering måste tas tillvara bör ges regeringen till känna.

Det ligger i sakens natur att frivilligorganisationer är och vill vara förhållandevis självständiga organisationer, som sätter och styrs av sin egen agenda. Det förefaller därför knappast troligt att det skulle kunna ske en samordning av dessa organisationer i den meningen att de inordnade sig som delar i en övergripande organisation med en gemensam målsättning. En ökad samverkan och samarbete mellan organisationerna är såväl önskvärda som nödvändiga, om mångfalden skall kunna bli ett verksamt tillskott till krishanteringen snarare än en komplikation och en splittring av resurserna. Däremot skulle det vara möjligt att öka kunskaps- och informationsutbytet mellan organisationer för att möjliggöra gemensamma initiativ och aktiviteter och för att mer effektivt kunna samutnyttja resurser och samverka i insatser. Det finns starka strävanden att bygga nationella och internationella nätverk mellan olika frivilligorganisationer och mellan frivilligorganisationer, olika länders regeringar, EU och FN för att öka kontakter och erfarenhetsutbyte och för att skapa överblick över de olika kapaciteter som organisationerna representerar. Dessa strävanden bör uppmuntras och stödjas.

7 Europeisk krishantering och konflikthantering

I egenskap av en union med 25 stater och över 450 miljoner invånare som producerar en fjärdedel av världens bruttonationalinkomst är Europeiska unionen en världsledande aktör som borde vara beredd att även dela ansvaret för världsomspännande säkerhet.

Det konfliktförebyggande arbete som Europeiska unionen har bedrivit med de tio kandidatländer som från och med år 2004 blir medlemmar av unionen är bra. Det första kriteriet för medlemskap i unionen är uttryckligen preventiv konflikthantering. Det innebär att landet, förutom att följa demokratiska och rättsliga principer, ska ha effektiva och fungerande myndigheter såsom polis och lokala förvaltningar. Yttrandefrihet, föreningsfrihet och en oberoende press måste garanteras i lag och får inte åsidosättas i praktiken. Landet måste också ansluta sig till Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna, protokollet för medborgarnas möjligheter att ta ett fall till Europadomstolen samt Europarådets ramkonvention för skyddet av nationella minoriteter.

Med denna utvidgning kommer stabilitet i Balkan och Kaukasus att bli än mer viktigt för EU. Därför är det så betydelsefullt att EU, efter misslyckandena på 1990-talet, de senaste åren avsevärt har stärkt sitt engagemang för det fortfarande ömtåliga västra Balkan. Unionen har bidragit till att stabilisera situationen i södra Serbien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien samt underlättat de konstitutionella arrangemangen mellan Serbien och Montenegro. EU har övertagit polisuppdraget i Bosnien och Hercegovina från FN och den militära operationen i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien från Nato.

Även på den afrikanska kontinenten har EU bidragit till ökad stabilitet. Operation Artemis i Demokratiska republiken Kongo syftade till att ge stöd till FN:s och EU:s ansträngningar att påverka fredsprocessen och stabilisera läget i Ituriregionen i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1484 (2003). Den gemensamma åtgärden upphörde att gälla den 1 september 2003.

Det finns ett behov av att förstärka förmågan till konfliktförebyggande arbete. EU har goda traditioner av preventiv diplomati. Genom denna tradition kan EU balansera USA i konflikthantering. EU ska inte ersätta USA. Båda behövs för utvecklingen mot en säkrare och tryggare värld. För att unionen ska kunna utveckla konflikt- och krishantering bör EU:s ministerråd ha ett permanent sekretariat som självständigt kan analysera kriser och händelser i världen, och komma med förslag till åtgärder. Detta resonemang kommer vi att utveckla i en kommande motion om EU:s utveckling.

EU bör framgent satsa än mer på det preventiva konflikthanteringsarbetet, såväl inom unionens gränser som utanför. Detta bör ges regeringen till känna.

En krishanteringsinsats måste ovillkorligen kännetecknas av två ting, nämligen effektivitet och samstämmighet. Unionen bör snabbt kunna mobilisera sin militära resurs i samband med krishantering. Den kan inte begränsa sig till uttalanden om operativ kapacitet eller styrkekataloger. Den bör kunna fatta beslut snabbt och effektivt. Det handlar om att utrusta unionen med nödvändiga instrument för att försvara sina mål och värderingar och bidra till fred och stabilitet i världen i enlighet med principerna i FN-stadgan och folkrätten. En uppgift som behöver diskuteras och lösas är det gemensamma behovet av logistisk kapacitet i krishanteringsarbetet. Vad som ovan anförts om effektiviteten och den logistiska kapaciteten i EU:s krishanteringsarbete bör ges regeringen till känna.

Det är viktigt att dessa frågor behandlas med öppenhet och transparens. En ökad öppenhet ökar förståelsen bland medborgarna, vilket i sin tur ger en större legitimitet åt operationerna.

8 Ett stärkt FN

FN:s styrka ligger dels i de 191 medlemsstaterna som ger organisationen en global legitimitet, dels i organisationens breda inriktning på säkerhet med såväl politiska som militära, ekonomiska och sociala dimensioner. Centerpartiets engagemang för ett starkt FN grundas på insikten om allas ömsesidiga och globala beroende. Eftersom de stora hoten mot människors överlevnad är globala, är och förblir FN det viktigaste gemensamma organet.

FN har gjort ett flertal försök att öka sin roll som det huvudsakliga instrumentet genom vilket det internationella samfundet försöker oskadliggöra kriser och avtrappa konflikter. Erfarenheterna efter det kalla kriget har varit blandade med framgång (Namibia, Kambodja, El Salvador och Moçambique) och dystra misslyckanden (Somalia, Bosnien, Rwanda). Den viktigaste orsaken till misslyckanden har oftast inte varit FN:s institutioner, utan snarare politiken hos de stora makterna i säkerhetsrådet och själva konflikterna som har varit svårbearbetade.

FN:s beslutsförmåga har ibland blockerats till följd av att de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet inte bara haft skilda uppfattningar om vilka åtgärder som borde vidtas i vissa situationer. De permanenta rådsmedlemmarna har också ibland missbrukat sin vetorätt, t ex vid inval av nya medlemmar. Säkerhetsrådet har därför inte alltid klarat av sin viktigaste uppgift enligt FN-stadgan upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, en uppgift för vilken säkerhetsrådet bär huvudansvaret. Därför är det viktigt att säkerhetsrådet speglar den världsordning som råder idag. Ett stort antal medlemsländer har tillkommit sedan FN:s bildande, vilket bör tas i beaktande. Säkerhetsrådet bör reformeras. I ett första steg kunde en utökning av antalet icke-permanenta medlemmar ske, i ett andra steg vore det lämpligt att se över antalet och sammansättningen av de permanenta medlemmarna samt att vetorätten på sikt avskaffas. Vad som ovan anförts om en reformering av FN:s säkerhetsråd bör ges regeringen till känna.

För att FN inte ska stå handlingsförlamat i en framtida situation bör procedurerna för beslutssystemet inom FN utvecklas och förstärkas. Detta bör ges regeringen till känna.

Behovet av FN och FN:s arbete är större än någonsin. Det ställer stora krav på hur FN fungerar. Det är uppenbart att förändringar krävs för att FN mer effektivt skall kunna utnyttja de möjligheter som det förändrade internationella läget skapat. Ett omfattande arbete måste investeras i konfliktförebyggande insatser. Trots ett gediget konfliktförebyggande arbete kommer dock FN och andra internationella organisationer under överskådlig tid också att tvingas hantera akuta kriser, konflikter och katastrofer. FN har här en viktig uppgift att ta sig an, nämligen att som den enda globala företrädaren för världens stater i största möjliga grad motverka farliga effekter av unilateralism. Kriget i Irak våren 2003 hade inte ett enat säkerhetsråd bakom sig. Trots detta valde USA, med stöd av bland annat Storbritannien, att inleda ett angrepp på Irak. Att delar av säkerhetsrådets medlemmar orkade stå emot USA:s krav visade att många av världens länder anser att det är FN som ska fatta dessa beslut.

Vidare måste FN:s medlemsstater dessutom ta ett större ansvar för att tillförsäkra FN de resurser som krävs när säkerhetsrådet beslutar sig för att gå in med en mission eller genomföra en operation. För att göra FN:s fredsbevarande insatser slagkraftigare krävs en rad åtgärder. Soldaterna måste komma på plats snabbare och den civila sidan av missioner måste utvecklas mer vid sidan av den militära. FN-insatserna måste baseras på tydliga och därmed mer trovärdiga mandat. Skyddet av civila måste fullföljas och de uppgifter FN:s fredsbevarande styrkor ges måste vara möjliga att lösa; styrkorna måste utrustas med tillräckliga mandat för att uppfylla skyddet. Vad som ovan anförts om förslag till åtgärder för slagkraftigare FN-insatser bör ges regeringen till känna.

Regionalt krisförebyggande arbete och krishanteringsarbete ställer höga krav på samverkan mellan militära, polisiära, diplomatiska och andra civila delar. Detta talar för att vissa operationer med fördel överlåts till regionala aktörer. Redan i dag kan FN helt stadgeenligt överlåta svåra operationer åt regionala organ. Samtidigt som det är viktigt att främja de regionala säkerhetsarrangemangen, får inte en sådan utveckling leda till att FN-systemet avsvär sig sitt globala ansvar för värnet av internationell fred och säkerhet.

Stockholm den 24 september 2003
Maud Olofsson (c)
Agne Hansson (c)	Åsa Torstensson (c)
Kenneth Johansson (c)	Margareta Andersson (c)
Lena Ek (c)	Eskil Erlandsson (c)