Säkerhetspolitik

Motion 2004/05:U216 av Cecilia Wigström m.fl. (fp)

1 Innehållsförteckning

1Innehållsförteckning1

2Förslag till riksdagsbeslut2

3Demokratiernas gemensamma säkerhet efter 11/9 20012

4Ryssland i Europa3

5Alliansfriheten och den svenska säkerhetspolitiken4

6FN6

7EU:s försvars- och säkerhetspolitik6

7.1Europeisk krishantering och det permanenta

strukturerade samarbetet7

7.2EU:s säkerhetsstrategi7

7.3Försvarsgarantier med smalt undantag för alliansfriheten8

8En svensk strategi för internationella insatser8

9Natoutvidgningen9

9.1Skälen för svenskt Natomedlemskap stärks9

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Ryssland och EU:s politik gentemot Ryssland.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör söka medlemskap i Nato.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den rådande säkerhetspolitiska fyrpartidoktrinen är överspelad av verkligheten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformering av FN-systemet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att en gemensam EU-försvarspolitik skall syfta till att främja en alleuropeisk fredsordning och inte bör utvecklas mot att EU bygger upp ett eget, av den transatlantiska länken, oberoende försvar.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en svensk strategi för internationella insatser.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samordningsfördelarna med ett Nato-medlemskap.

3 Demokratiernas gemensamma säkerhet efter 11/9 2001

Terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001 lyfte på ett skoningslöst sätt fram behovet av omformulerade mål och effektivare mekanismer globalt genom FN, och i Europa genom Nato, EU och OSSE för internationell fred och säkerhet. På det kalla krigets tid utgjorde konfrontationen mellan supermakterna, tillika kärnvapenmakterna, det ojämförligt största hotet mot vår säkerhet. I dag utgör terroristhot, särskilt med tillgång till massförstörelsevapen, ett allvarligt och gemensamt hot inte bara mot USA, Europa och Ryssland utan också mot t.ex. Pakistan, Indien, Indonesien och Saudiarabien. Förebyggande insatser, långsiktiga politiska strategier för att minska riskerna för terrorism och väpnade konflikter bl.a. genom krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är sannolikt av största betydelse.

Attentat under senare år visar att nya hot kan utvecklas genom såväl massförstörelsevapen, vilka till helt nyligen ansågs vara stormakternas monopol, liksom s.k. lätta vapen, som handeldvapen, handgranater m.m. Hoten ligger inte i teknologinivån utan bl.a. i effekterna på enskilda människor och politiska processer av hänsynslösa och dödsföraktande självmordsattentat. De civila trafikflygplan som kallblodigt flögs rakt in i skyskraporna på Manhattan och det amerikanska försvarshögkvarteret visade inte att diskussionen om hur man försvarar sig mot missiler och massförstörelsevapen varit fel. De visade att hotbilden är mer mångfacetterad och kanske också att ett modernt samhälle som präglas av öppenhet, fri rörlighet och högteknologiska kommunikationer och andra system är mycket sårbart.

Framför allt visar terrorattacken mot USA att ingen säkerhet kan uppnås annat än i gemenskap. Den långsiktiga kampen mot terrorismen formas i en allians mellan världens demokratiskt styrda stater. Ansträngningarna för att få Irak att uppfylla de krav som ställts av FN:s säkerhetsråd vid upprepade tillfällen sedan Kuwaitkriget i början av 1990-talet, och att skapa stabilitet och demokrati i Irak, pekar på behovet av ett FN som är starkare, mer handlingskraftigt och därigenom mer trovärdigt som världssamfundets samlade företrädare för fred, frihet och mänskliga rättigheter.

I Europa söker sig alla demokratiska stater in i ett tätare samarbete såväl på det ekonomiska området som när det gäller säkerhet mot inre och yttre hot. EU och Nato är för praktiskt taget alla demokratiska stater i Europa det naturliga målet för gemensam säkerhet. EU och Nato är bålverk i kampen för fred, frihet och demokrati och skall därför ståöppna för varje europeisk demokrati som önskar vara med och delta på de sedan tidigare överenskomna villkoren.

Det är betydelsefullt att västländer lär av historien och inte samarbetar med diktaturer som bryter mot mänskliga rättigheter vad gäller exempelvis vapenexport. I stället bör man understödja de demokratiska krafter som verkar i odemokratiska länder. Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter får inte prioriteras bort till förmån för ekonomiska intressen. Folkpartiet är till exempel starkt kritiskt till förslaget att häva EU:s vapenembargo mot Kina.

4 Ryssland i Europa

Med kommunismens fall och sovjetväldets upplösning skapades förutsättningar för ett demokratiskt Ryssland att välja en utveckling som leder till att landet intar sin plats som en likaberättigad partner i det europeiska samarbetet. Arven från det tsaristiska enväldet, den totalitära kommunismen och det planekonomiska systemet är enorma handikapp i bl.a. denna process. Kriget i Tjetjenien och konflikterna i Kaukasus är från tid till annan hot mot Rysslands demokratiska stabilisering.

Trots detta har utvecklingen mot demokrati och marknadsekonomi i Ryssland tagit avgörande och stora steg framåt, även om Duma- och presidentvalen i december 2003 och i mars 2004 utgjorde oroande trendbrott. Vi ser en allt tätare integration av Ryssland i det europeiska och globala samarbetet. Rysslands tydliga uppslutning bakom de ansträngningar som gjorts av EU och Nato i kampen mot den internationella terrorismen är en bekräftelse. Rysslands försiktiga balansgång under Irakkrisen vittnande om en konstruktiv och realistisk inställning till krisen och till Rysslands faktiska påverkansmöjligheter.

EU: s politik vad gäller ekonomi och handelspolitik gentemot Ryssland är protektionistisk och präglas för mycket av högtidstalens retoriska flykt till framtiden och har för litet fokus på konkreta åtgärder i närtid. Det gäller framför allt att nedmontera handelshinder av alla slag, inklusive de på jordbruksprodukter, stål, enklare kemikalier och industrivaror. Som ett led i detta arbete bör EU öka sina ansträngningar att säkra Rysslands medlemskap i WTO.

Att befria sig från den självbild som århundraden av ryskt/sovjetiskt imperie-byggande inpräglat hos den ryska nationen är en gigantisk och plågsam process med återkommande risker för bakslag. Sedan Peter den Stores dagar vacklar Ryssland i frågan om man till identiteten är ett europeiskt land eller inte. För omvärlden, och för dem som tidigare under årtionden eller århundraden varit tvångsanslutna till det ryska imperiet, tycks den nu pågående processen alltför osäker och långsam.

Det senare gäller inte minst för Estland, Lettland och Litauen. Att de tre baltiska staterna inträtt som fullvärdiga medlemmar av EU och Nato är en bekräftelse på en för bara tio år sedan ofattbar normalisering av förhållandena i vår egen nära omvärld.

På vägen mot Natoutvidgningen med ett tiotal tidigare stater inom sovjetväldet valde Ryssland och Nato att fördjupa sitt ömsesidiga samarbete och formerna för detta. Det understryker betydelsen av det nära samarbete som äger rum såväl inom Natostaber som i militär krishantering på fältet t.ex. på Balkan. Långsiktigt kan det komma att visa sig vara av avgörande betydelse för att bryta ned sekellånga historiska fiende- och hotbilder. I kampen mot den internationella terrorismen har Ryssland också funnit det möjligt att hantera och acceptera närvaron av amerikansk trupp i tidigare sovjetiska Centralasien. De båda nukleära supermakterna från det kalla kriget, USA och Ryssland, har också hittat formler för att hantera det gemensamma arvet från ABM-avtalet.

Även Sverige bär på ett arv av en mörk rysk hotbild - i vårt fall trekvarts millennielångt - även om det funnits ögonblick i historien då Sverige utgjorde ett större hot mot Ryssland än tvärtom. Det är dags för oss att konstatera att förutsättningarna för ett hotfullt Ryssland just nu är svaga. Ryssland utgör idag inte något militärt hot mot Sverige. Vare sig viljan eller förmågan till detta föreligger. Det är inte bara Rysslands militära kapacitet som här åsyftas utan också det faktum att Ryssland håller på att inlemmas bland Europas demokratier. Ett demokratiskt och marknadsekonomiskt Ryssland utgör inte något hot mot sin omvärld.

5 Alliansfriheten och den svenska säkerhetspolitiken

De europeiska demokratiernas säkerhet har under årtionden ytterst garanterats av samarbetet mellan USA och Europa inom ramen för den transatlantiska försvarsalliansen. Den är viktig också i framtiden.

En svensk säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige aktivt ska bidra till att skapa en europeisk fredsordning i gemenskap. Sverige ska därför ansöka om medlemskap i Nato. Sverige har viktiga bidrag att ge när Nato vidareutvecklas och ställs inför nya uppgifter och frågor om sin roll i framtiden. Sverige har självklart också viktiga egenintressen att bevaka, och det kan Sverige på ett effektivt sätt endast göra som fullvärdig Natomedlem.

Sveriges alltmer intensiva deltagande i internationell krishantering från Balkan över Afghanistan och Afrika tillsammans med EU:s och Natos nuvarande och kommande medlemmar visar att Sveriges regering i praktiken inser att säkerhet och fred byggs i allianser, inklusive allianser som är under befäl av Natoledning och EU-ledning. Vårt deltagande i dessa uppdrag understryker samtidigt vikten av att Sverige är med på ett fullvärdigt sätt i sammanhang där alla viktiga beslut rörande dessa operationer tas.

Den s.k. säkerhetspolitiska doktrin som regeringen och tre borgerliga partier - (m), (kd) och (c) - i februari 2002 kom överens om, ger ingen vägledning för de viktiga avgöranden som Sverige måste träffa för vårt internationella deltagande för fred och säkerhet i vår omvärld. Å andra sidan kan den inte heller sägas lägga några hinder i vägen för de steg som verkligheten påbjuder. Verkligheten är den att Sverige samarbetar oerhört tätt med Natos olika krishanteringsuppdrag runt om i världen. Sverige ställer upp i fråga om volym och kvalitet mer än flera Natomedlemmar. En doktrin som saknar relevans för den verklighet Sverige lever i saknar trovärdighet i vår omvärld.

Problemet att, som Sveriges regering gör retoriskt, hålla fast vid alliansfriheten underströks när Sverige och Finland i mars 2002 tvingades föreslå att Natoländerna skulle ge Sverige och Finland en närmare påverkansmöjlighet gentemot Nato efter Natoutvidgningen. Om inte skulle Sverige och Finland som valt att stå utanför komma att hamna ännu mera utanför än tidigare eftersom bl.a. de baltiska staterna "springer förbi" Sverige i fråga om säkerhetspolitiskt samarbete. Allteftersom fler länder blir Natomedlemmar kommer de få länder som står kvar med en oförändrad politik vis-à-vis Nato bli mindre intressanta för Nato. Såär det för Nato idag. Ryssland har formellt sett en närmare relation till Nato än Sverige, genom att "Nato-Rysslands"-rådet skapats.

Kärnfrågan i formuleringen av det som kallas svensk säkerhetspolitisk doktrin är betoningen av att "Sverige är militärt alliansfritt" och att denna alliansfrihet skulle ha gett Sverige "möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde".

Kommunismens fall i Östeuropa och sovjetväldets upplösning för mer än ett decennium sedan, de baltiska staternas återkomst som fria självständiga stater likaså för mer än tio år sedan, och deras medlemskap i både EU och Nato, liksom Rysslands demokratiska utveckling sedan flera år, och dess stadiga närmande till EU, gör doktrinens text om "möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde" till en lätt bisarr anakronism. Doktrinens formuleringar väcker allvarliga trovärdighetsfrågor om doktrinpartiernas förmåga till klarsynthet när det gäller verkligheten. I stället för att ta debatten om en säkerhetspolitik utformad i gemenskap och solidaritet med grannländerna, föredrar doktrinpartierna att huka bakom en enligt vår mening nonchalant verklighetsbild av Nato, liksom övriga Europas säkerhetspolitiska överväganden och framtidsbilder.

6 FN

Fredlig konfliktlösning genom Förenta Nationerna är grundläggande i svensk säkerhetspolitik. Det är glädjande att generalsekreteraren Annan kraftfullt uppmanat medlemsländernas ledare att ta större ansvar för reformer och effektivisering av FN:s mål och arbetsformer.

Säkerhetsrådet kunde sanktionera Koreakriget enbart därför att Sovjetunionen valde att vara frånvarande. Under kalla kriget stod USA och Sovjet emot varandra och blockerade mycket i FN genom att utnyttja möjligheten till veto. Efter kalla krigets slut inträffade det exceptionella att FN auktoriserade en intervention, nämligen i Kuwait. Nato ingrep i Kosovo, men utan FN-mandat på grund av kinesiskt och ryskt motstånd. USA och Storbritannien upprätthöll flygförbudszonerna i södra och norra Irak, utan FN-mandat. I båda fallen räddades ett mycket stort antal liv. Folkfördrivning och flyktingkatastrofer undveks genom ingripanden som alltså saknade FN-mandat. Självklart är detta problematiskt och reser frågan om reformer av säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet utestänger som permanenta medlemmar inte bara Tyskland, EU och Japan utan även hela Latinamerika, Afrika och Mellersta Östern. Vetorätten i säkerhetsrådet bör inskränkas. Det kan ske genom att vetorätten innehas av färre länder, att dess användning omfattar färre typer av beslut samt kringskärs genom regler för när den kan överröstas av t.ex. fler icke-permanenta medlemmar av säkerhetsrådet.

Hur säkerhetsrådet skall kunna dels utvidgas och göras mer representativt, dels mer effektivt är inga nya frågor. Kofi Annan efterlyste dessutom hösten 2003 i sitt linjetal inför FN:s generalförsamling att säkerhetsrådet bör söka utforma "kriterier för utfärdande av ett tidigt mandat för tvångsåtgärder" mot till exempel terroristgrupper beväpnade med massförstörelsevapen. Vi vill föra fram tanken att de nya diskussioner som rör reformer av FN:s säkerhetsråd bör ske i konventets form med öppenhet i sakframställningar och debatt. Öppenhet gynnar sannolikt rationalitet, globala snarare än nationella perspektiv och kan väntas missgynna naken maktpolitik. Deltagarna bör vara självständiga personer från medlemsländerna med personliga mandat som är utsedda av medlemsländers regeringar och parlament.

7 EU:s försvars- och säkerhetspolitik

Den 18 juni 2004 lyckades EU:s stats- och regeringschefer, under det dåvarande irländska ordförandeskapets ledning, komma överens om en ny konstitution för unionen. Den nya EU-konstitutionen innehåller långtgående överenskommelser om europeisk försvars- och säkerhetspolitik. Sammantaget gör skrivningarna i konstitutionen Sverige till ett litet mindre alliansfritt land. Det är välkomna steg i rätt riktning. Dock bör definitioner och beslut om Sveriges säkerhets- och försvarspolitik tas i en inhemsk beslutsprocess, dvs. i riksdagen, och inte i förhandlingar med andra länder. Folkpartiet är positivt till en gemensam försvarspolitik som syftar till en alleuropeisk

fredsordning. Men det får inte innebära att EU bygger upp ett eget, separat försvar.

Den situation som Sverige glidit in i är djupt otillfredsställande ur inflytandesynpunkt. Vårt land står utanför Nato och kan därmed inte påverka dragkampen inom organisationen mellan atlantister, å ena sidan, och pånyttfödda och energiska EU-försvarsanhängare, å den andra. Vårt land står också utanför EU:s försvars- och säkerhetspolitiska kärna.

På sikt vore det önskvärt att Nato:s europeiska engagemang på ett naturligt sätt smälter samman med ett utvecklat försvarssamarbete inom EU. Främst handlar det om ett breddat europeiskt ansvar för lokal och global säkerhet, ökad militär samordning och snabbare omriktning av de nationella försvaren i vår del av världen.

7.1 Europeisk krishantering och det permanenta strukturerade samarbetet

Krigen i f.d. Jugoslavien avslöjade tydligt frånvaron av verkningsfulla instrument för att hantera kriser med militära inslag i Europa. Det blev startskottet för en fördjupad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och en europeisk, EU-ledd, krishanteringsförmåga. Europa kommer genom bl.a. det nya fördraget i högre grad samla sig till åtgärder av såväl civil som militär karaktär för att hantera kriser och konflikter i vårt närområde. EU-länderna har beslutat om samarbete för krishantering i vilket de militära medlen är centrala. Samarbetet är frivilligt, och regeringen och en stor riksdagsmajoritet har redan bejakat det. Sverige har tidigare beslutat att deltaga med militär personal i EU-insatser i Makedonien och Kongo.

Det nya samarbetet beskrivs i fördragstexten sålunda: "Medlemsstater som uppfyller [vissa] högre krav på militära resurser, och som har gjort mer bindande åtaganden på detta område med tanke på de mest krävande uppdragen, skall upprätta ett permanent strukturerat samarbete inom unionen". Sveriges riksdagsmajoritet har bejakat detta samarbete och binder därmed Sverige till att ha kapacitet senast 2007, men i praktiken 2008.

Vad gäller ett svenskt deltagande i den s.k. EU-snabbinsatsstyrkan måste detta enligt Folkpartiet analyseras utifrån pågående och kommande insatser i FN:s eller Natos regi. Kommande svenska bidrag till snabbinsatsstyrkan får inte ske till priset av minskade ambitioner när det gäller traditionella krishanteringsinsatser.

7.2 EU:s säkerhetsstrategi

EU-länderna har i december 2003, och bekräftat vid toppmötet i mars 2004, beslutat om en gemensam säkerhetspolitisk strategi för EU. Sveriges regering har aktivt medverkat i den nya säkerhetsstrategins utformning bl.a. genom skriftliga underhandsinlägg och genom att arrangera en konferens i Stockholm 2003. De nya hoten identifieras i säkerhetsstrategin som terrorism; spridning av massförstörelsevapen, särskilt i händerna på terrorister och använda i attacker av grupper som inte har någon stat som upphovsman (non-state groups); regionala konflikter och sönderfallande stater (failing states) styrda av krigsherrar och gangsters som bl.a. ägnar sig år internationell brottslighet. De hot som beskrivs är således helt andra än det traditionella hotet i svensk försvarsplanering, dvs. en invasion från öster av det egna territoriet. Förskjutningen i EU-ländernas problembeskrivning och strategi är tydlig.

7.3 Försvarsgarantier med smalt undantag för alliansfriheten

I det nya EU-fördraget specificeras att länderna har ömsesidiga försvarsgarantier. Om en medlemsstat utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsländerna skyldiga att komma till undsättning med alla till buds stående medel. De allianfria länderna har emellertid ej skyldighet att använda säkerhets- och försvarspolitiska medel. Det finns dock inget undantag vad gäller det ekonomiska stödet.

Det är alltså ett ojämlikt ansvarstagande och en ojämlik solidaritet. Sverige kommer genom fördragstexten i åtnjutande av säkerhetsgarantier utfärdade av alla EU-länder utom de andra alliansfria länderna, dvs. Finland, Österrike och Irland. Men för egen del säger regeringen att den lämnar öppet om regeringen vill bistå andra EU-länder med försvars- och säkerhetspolitiska medel. Det är en i världshistorien sannolikt unik kombination: Sverige erhåller fördragsbundna säkerhetsgarantier av andra EU-länder utan att själv lova något i gengäld. Den hållningen är naturligtvis varken moraliskt eller realpolitiskt hållbar, allra minst i ett skarpt utrikespolitiskt läge.

8 En svensk strategi för internationella insatser

Trots omfattningen av våra internationella åtaganden saknar Sverige ännu en strategi för vilka insatser som bör prioriteras och på vilket sätt vi deltar bäst. Folkpartiet liberalerna efterlyser en nationell strategi för de svenska missionerna som tydligt anger de politiska målen och skapar förutsättningar för ett mer effektivt resursutnyttjande. Idag lider de politiska besluten, inte minst i riksdagen, av stor brådska och brist på koordination. Avsaknaden av en övergripande strategi blir med varje ny insats allt mer påtaglig. Efterfrågan vad gäller svensk medverkan i FN- och Natoledda operationer är stor. Mot bakgrund av detta krävs prioriteringar samstämmiga med utrikespolitiska mål. Långt innan det konkreta erbjudandet om deltagande framförs måste Sverige ha kriterier för olika tänkta handlingsalternativ.

9 Natoutvidgningen

EU:s och Natos successiva utvidgningar till att omfatta alltfler av Europas demokratier är viktiga bidrag till att stärka de institutionaliserade strukturer som främjar fred och säkerhet i Europa. De bidrar till att förebygga, möta och hantera konflikter såväl inom som mellan stater i Europa. Institutionaliserade säkerhetsstrukturer av denna art bidrar till att öka transparens och förutsägbarhet. Den fortsatta utvidgningen av EU och Nato bygger på att nya medlemmar uppfyller de kriterier som de båda organisationerna ställt upp. Däremot bör ingen bortre gräns vare sig geografiskt eller tidsmässigt ställas upp för denna utvidgning.

Att Estland, Lettland och Litauen är medlemmar av både EU och Nato befäster det gynnsamma säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet. Det gagnar Sveriges säkerhet.

9.1 Skälen för svenskt Natomedlemskap stärks

Skälen för ett omedelbart svenskt Natomedlemskap har, som antytts, stärkts. EU kan nu komma att utvecklas i en oönskad riktning mot en försvarsunion. Länder som Frankrike kommer alldeles säkert att arbeta för detta. Denna utveckling har visserligen det goda med sig att vårt lands säkerhets- och försvarspolitik blivit mera inomeuropeiskt solidarisk och mindre alliansfri än tidigare. Några menar att samarbetet därför skulle kunna bana väg för svenskt medlemskap i Nato. Sverige deltar för övrigt redan i dag i Nato-ledda operationer.

Sverige riskerar dock nu att hamna mellan två stolar, Nato och EU. Det ligger i vårt lands intresse att Europas länk till USA förblir stark och att Nato förblir ryggraden i krishantering och försvar av vår del av Europa, liksom i rollen som utförare av de europeiska ländernas militära krishanteringsoperationer utanför EU och dess närområde (t.ex. Afghanistan och Kongo). Igen, eftersom Sverige inte är medlem i Nato, kan regeringen inte ta till vara vårt egenintresse av ett i Östersjöområdet starkt Nato.

Det står varje Natoland fritt att utforma det nationella försvaret på det sätt som befinnes lämpligt. Samtidigt är det naturligt för Sverige att tillvarata de möjligheter till samordning och kostnadseffektivitet som ett medlemskap i alliansen skapar. Primärt handlar det om bättre och billigare materielutveckling, ökade möjligheter till övningar i högre förband samt samordning i fråga om territoriell övervakning, underrättelseverksamhet m.m. I ett krympande svenskt försvar kan dessa grundläggande fördelar på marginalen bli avgörande för att lösa Försvarsmaktens huvuduppgifter.

På ett djupare plan öppnas också möjligheter till strukturell samordning av Sveriges och andra medlemmars stridskrafter. Det handlar dels om komplettering och specialisering inom alliansen i sin helhet, dels om mer långtgående samarbeten mellan enskilda medlemsländer. Det skulle t.ex. vara möjligt för Sverige att utveckla och organisera stridskrafter gemensamt med andra skandinaviska medlemmar som Danmark och Norge. I den snabba utvecklingen med tunga militärtekniska investeringar får detta ökad betydelse för alla länders möjligheter att vidmakthålla en hög teknisk nivå. Inom Nato finns flera exempel på sådana regionala samarbeten som förenas av viljan att nåökad effekt till mindre kostnad.

Stockholm den 23 september 2004
Cecilia Wigström (fp)
Birgitta Ohlsson (fp)	Cecilia Wikström (fp)
Allan Widman (fp)	Gabriel Romanus (fp)
Nina Lundström (fp)