Förenta nationerna

Motion 2003/04:U246 av Göran Lennmarker m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU uttryckligen och kraftfullt stöder FN:s generalsekreterare i dennes strävan att öka FN:s effektivitet och trovärdighet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU skall verka för att respekt för mänskliga rättigheter och demokrati uttryckligen inbegrips i FN:s millenniemål.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU skall verka för att FN nu fokuserar på att bekämpa hiv, vilket är världens största katastrof.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU skall kräva att en ländervis översikt över brott mot mänskliga rättigheter och demokrati redovisas inför och debatteras i FN:s generalförsamling varje år.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU skall verka för att principen om statssuveränitet inte får vara överordnad andra viktiga principer som folkmord, folkfördrivning och andra grova och systematiska brott mot mänskliga rättigheter.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU skall verka för att FN:s stadga förtydligas så att kamp mot folkmord och folkfördrivning kodifieras som grund för humanitär intervention.

FN behöver reformeras

Sveriges förhållningssätt inför och under andra världskriget ledde till att vi inte fick vara med om att bilda Förenta nationerna. Men alltsedan Sverige fick bli medlem i november 1946 har engagemanget för FN utgjort en viktig del i den svenska utrikespolitiken. Under ett flertal år blockerades dock arbetet i FN av motsättningar som rådde under det kalla kriget. Hundratals veton från Sovjetunionen lamslog säkerhetsrådets arbete. Efter kommunismens sammanbrott och slutet på kalla kriget har situationen förändrats. Veto tillgrips mycket sällan och alltfler medlemsstater är demokratier. Det är något som har ökat FN:s auktoritet och legitimitet som en global aktör för fred och säkerhet.

Trots FN-stadgan och den ökade respekten för demokrati och mänskliga rättigheter är det fortfarande svårt att driva igenom resolutioner för att säkra dessa grundläggande principer i generalförsamling och säkerhetsråd. Många medlemsstater saknar ännu demokratiskt styrelseskick.

Mycket återstår också att göra för att ge FN den beslutskraft och trovärdighet som behövs i dagens globaliserade värld med en ny framväxande hotbild av bland annat terrorism och massförstörelsevapen. Irakkrisen visade till exempel på den underliggande oenighet som finns bland säkerhetsrådets ständiga medlemmar när det gäller nödvändigheten av ett militärt ingripande.

Under ledning av generalsekreterare Kofi Annan pågår ett omfattande reformarbete för att öka FN:s effektivitet och trovärdighet. Målet är att FN ska fokusera verksamheten kring fyra kärnområden: fred och säkerhet, humanitära frågor, ekonomiska och sociala frågor samt utvecklingsarbete. Vi stöder generalsekreterare Annans reformarbete och delar dennes uppfattning att FN i huvudsak har fyra kärnuppgifter.

• Den första och viktigaste uppgiften är säkerhetsrådets arbete att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Ofta har dock säkerhetsrådet inte förmått uppfylla sitt ansvar, till exempel i Rwanda, Kurdistan, Kosovo och Irak. En annan viktig uppgift är att på kompetent sätt leda humanitära och fredsbevarande operationer, vilket främst fordrar en kraftfullt förbättrad ledningsförmåga.

• Den andra huvuduppgiften är att säkra den internationella rätten så att de grundläggande mänskliga rättigheterna efterlevs. Det är 55 år sedan den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN. Fortfarande pågår dock systematiska kränkningar mot människors grundläggande fri- och rättigheter i flera länder, vilket är oacceptabelt i en värld som gör anspråk på att vara civiliserad. Inrättandet av en permanent domstol för brott mot mänskliga rättigheter är ett steg i rätt riktning. Ytterligare ett steg i rätt riktning vore att inbegripa de två principerna om demokrati och mänskliga rättigheter i FN:s millenniemål att nå en halverad fattigdom i världen år 2015.

• FN:s olika underorgan gör i många fall ett viktigt arbete för att främja det globala samarbetet inom respektive område. Det finns dock anledning att se över hela verksamheten så att byråkratin kan minskas och effektiviteten stärkas, och därmed främst vara u-länderna till gagn. Organisationer som UNHCR, Unicef och vissa andra organ måste förbättra samordningen och effektivisera sin verksamhet i de internationella insatserna i samband med katastrofer och krig.

• FN har också en viktig uppgift att främja en snabb tillväxt, som är nödvändig för att utrota fattigdomen i u-länderna inom rimlig tid. Ska FN:s millenniemål nås, måste utvecklingssamarbetet inom ramen för FN, tillika Sveriges nationella biståndspolitik, tydligare inriktas på en snabb utrotning av fattigdomen. Det finns här viktiga uppgifter som främst eller enbart måste hanteras inom FN-systemets ram. WHO ledde till exempel fram till 1980-talet den samordnande insatsen för att bekämpa smittkoppor, ett av mänsklighetens gissel. Det lyckades och sjukdomen är nu utrotad. Nu borde FN, och särskilt WHO och UNAIDS, verkligen fokusera på att bekämpa hiv/aids, vilket är världens största katastrof.

FN-organen

Det internationella regelsystem som syftar till att värna den enskilda människans rätt är relativt utbyggt. Ett problem är emellertid att länder inte ansluter sig till internationella konventioner eller, vilket är vanligare, att åtagna förpliktelser i dessa inte uppfylls. Det finns en rad ideella organisationer som gör ett mycket värdefullt arbete när det gäller att övervaka och i ländervisa rapporter redovisa läget om mänskliga rättigheter och demokrati. Det är nu dags att också FN:s generalförsamling varje år får en utförlig rapport med redogörelser om läget beträffande de principer som organisationen själv är grundad på. Barnkonventionens uppföljningsmekanismer skulle kunna tjäna som föredöme. Sverige bör i FN ta initiativ till att en ländervis granskning redovisas direkt i generalförsamlingen. Därmed tydliggörs vilka länder som bryter mot principerna.

Den politiska styrningen och ledningen av FN:s fonder och program behöver tydliggöras samt samordningen med FN:s sekretariat förbättras. FN-organ som arbetar inom samma område bör i ökad utsträckning samordnas, eller i vissa fall slås samman. Man måste också börja med att praktiskt tillämpa det mål- och resultatstyrningsorienterade system som man beslutat om. Fokus bör med andra ord främst ligga på att uppnå de mål som satts upp snarare än vilka organisationer som behövs – allt detta i syfte att öka resultatet och i förlängningen stärka FN:s trovärdighet.

När det gäller diskussionen om en utvidgning av säkerhetsrådet och de fem ständiga medlemmarna, finns det anledning att se över nuvarande representation. EU talar normalt med en enad röst i internationella sammanhang. Om medlemsstaterna kan skapa en reell gemensam utrikes- och säkerhetspolitik finns det anledning att överväga en EU-representation i säkerhetsrådet.

Redan i dag har säkerhetsrådet problem att fatta beslut i viktiga frågor. Det finns därför en risk för att ett utvidgat säkerhetsråd skulle försvåra en effektiv beslutsordning. Ett forum för diskussion och beslut där alla medlemmar kan göra sina röster hörda finns redan i generalförsamlingen. Säkerhetsrådet måste finnas som ett kraftfullt organ som verkligen fattar nödvändiga beslut när internationell fred och säkerhet hotas. Det handlar således om att hitta en balansgång mellan representativitet och beslutskraft.

I arbetet att utrota fattigdomen spelar Världsbanken en avgörande roll, medan IMF har en nyckeluppgift att säkra det internationella betalningssystemet. Det viktigaste bidraget till u-ländernas utveckling är ändå den globala frihandeln, som ger u-länderna tillträde till i-ländernas marknader och ökar förutsättningarna för investeringar. Viktigast av allt är dock att u-länderna sinsemellan avvecklar sina tullar. Här spelar WTO en vital roll.

Stärk folkrätten och dess efterlevnad

Vi har idag en ny hotbild med terrorism som verkar gränsöverskridande i nätverksform samtidigt som det finns farhågor att terroristorganisationer ska skaffa massförstörelsevapen.

Sverige och andra FN-medlemmar är förpliktade att verka för FN:s principer. Det innebär främst en skyldighet att förhindra eller motverka angreppskrig, folkmord eller folkfördrivning. Därför skall vi främja FN:s säkerhetsråd och dess ansvar för internationell fred och säkerhet.

I och med att folkrätten bygger på FN-stadgans principer, internationella traktater och sedvanerätt är den dynamisk och ger utrymme för politiska tolkningar, vilket kan leda till olika förhållningssätt. Folkrätten låter sig svårligen tolkas entydigt, och det finns olika perspektiv. Ett är när skyddet av mänskliga rättigheter hamnar i klar konflikt med principen om staters suveränitet, en princip som tidigare var bärande för folkrätten. Men statssuveränitetsprincipen kan inte längre vara överordnad andra viktiga principer. Om folkrätten inte skall reduceras till en illusion, måste varje människas rätt att leva ett liv i frihet och säkerhet skyddas – även om angriparen är den egna regimen.

Så länge FN:s säkerhetsråd tar sitt ansvar att främja internationell fred och säkerhet råder inga oklarheter. Problemet uppstår om säkerhetsrådet sviker sitt uppdrag. Vid folkmordet i Rwanda tittade FN bort och en miljon människor miste livet, vilket har fått Afrikas folk att misströsta om FN. Rwanda är ett exempel på att en humanitär intervention uteblev, när den borde ha genomförts. När FN:s säkerhetsråd har varit handlingsförlamat har den redan drabbade befolkningen fått betala priset med sina liv.

Kurderna i norra Irak fick inget beslut av säkerhetsrådet när det gäller skydd mot Saddam Hussein-diktaturens planer på folkmord (Anfal). Trots att medlemsländerna i FN är förpliktade att förebygga, stoppa och bestraffa folkmord, fick Storbritannien och USA på egen hand under tolv års tid skydda kurderna.

När albanerna i Kosovo hotades av etnisk rensning kunde säkerhetsrådet inte enas om mandat för att förhindra detta. Natos aktion för att förhindra en tragedi fick genomföras ändå.

Efter Iraks aggression mot Kuwait, Saudiarabien och Israel fick FN ansvaret för stilleståndsvillkoren. Trots att regimen systematiskt tydligt bröt mot dessa förmådde inte säkerhetsrådet ta beslut om att hävda FN:s auktoritet. I stället förlängdes de FN-sanktioner som varit avsedda för en begränsad period, vilket fick alltmer allvarliga konsekvenser för Iraks folk som redan led under hårt förtryck. Alternativet till USA:s och Storbritanniens aktion hade varit att antingen fortsätta med sanktioner, vilket tedde sig alltmer orimligt, eller att låta regimen slippa påföljd efter aggression. Det skulle allvarligt ha hotat säkerheten i hela regionen och åter satt skräck i grannländerna, särskilt Kuwait.

Det finns all anledning att fundera över FN:s roll som bärare och beskyddare av internationell moral när principerna om att skydda mänskliga rättigheter underordnas mekaniska beslutsprocesser. Det är nödvändigt att värna folkrätten, även när säkerhetsrådet inte förmår agera. Världen kan och får inte stillatigande acceptera folkmord och andra grova brott mot folkrätten.

Ingripanden på humanitära grunder – vid folkmord och folkfördrivning – blir alltmer accepterat. Carlsson – Ramphals kommission för globalt samarbete föreslår i sin rapport att FN-stadgan bör ändras så att humanitär intervention i FN:s regi lättare ska kunna komma till stånd i fall av grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Folkrätten står således inför en utmaning. Den behöver förtydligas och kodifieras vad gäller humanitär intervention. Ingrepp för att förhindra folkmord och folkfördrivning bör kunna ske med explicit stöd i FN-stadgan. Det internationella samfundet måste även i enlighet med FN-stadgans principer kunna agera i akuta krislägen, trots att inte säkerhetsrådet har givit klartecken.

Frågan är hur långt man skall gå när det kan anses vara rätt att avväpna och avsätta en diktatorisk regim som grovt och systematiskt förtrycker den egna befolkningen. Endast i särskilt grova fall kan diktaturer demokratiseras med humanitär intervention. Fri handel och mänskliga kontakter är självfallet att föredra. Och skall militära insatser göras måste det positiva värdet av dessa alltid vägas med största noggrannhet mot det lidande som enskilda människor utsätts för. Omfattande sanktioner har erfarenhetsmässigt mycket negativa konsekvenser för befolkningen i det land som är utsatt för FN-sanktioner. Så kallade smarta sanktioner riktade mot ledarna i diktatoriska regimer är i så fall att föredra.

Stockholm den 2 oktober 2003
Göran Lennmarker (m)
Göran Lindblad (m)	Ewa Björling (m)
Björn Hamilton (m)	Rolf Gunnarsson (m)
Henrik S Järrel (m)	Kent Olsson (m)
Nils Oskar Nilsson (m)