Frågestund

Fru talman! Njutningsäktenskap låter härligt. Men Uppdrag granskning visade att det är religiöst sanktionerat koppleri. Det är sexhandel, det är människohandel och det är vedervärdigt. Det är också sponsrat med bidrag från svenska skattekronor.

Myndigheterna måste gå till botten med de här uppgifterna. Inte en enda skattekrona ska gå till föreningar i parallellsamhällen som cyniskt och systematiskt utnyttjar kvinnor. Vi kan inte blunda för det här längre. Vi måste stå upp för jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter för alla i Sverige.

Moderaterna har länge föreslagit en total översyn av de bidrag som går till föreningar och organisationer och vill se ett förbud mot bidrag till etniska föreningar. Men vad vill regeringen? Än så länge har vi inte sett någonting.

Fru talman! Jag och regeringen delar absolut uppfattningen att det här är helt oanständigt. Det är dessutom förbjudet i lag - inte minst ansvarig minister har uttalat sig om att koppleri är förbjudet i lag.

Vi ska stå upp för kvinnors rättigheter och jämställdhet; där behöver det inte råda några som helst tvivel. Det är också anledningen till att ett av de prioriterade områdena för den socialdemokratiska regeringen, ledd av Magdalena Andersson, är att vända på varenda sten för bryta segregationen och se till att vi kan bygga ett helt samhälle. Här är kvinnors och flickors rättigheter absolut i centrum.

Fru talman! Att män anser sig ha rätten att äga kvinnor samtidigt som jämställdhetens fana vajar högt utan att någonting görs är verkligen hyckleri på hög nivå.

Det är dags att strypa bidragen till etniska föreningar. Vi ska främja gemenskap och demokrati - inte cementera utanförskap.

Moderaterna har länge föreslagit detta. Jag vill veta när regeringen tänker ställa sig bakom det.

Fru talman! Kvinnors och flickors rättigheter och jämställdhet står högt på regeringens agenda. Detta är ett socialdemokratiskt signum sedan många år.

Det är också Sverige som står upp för jämställdhet, inte bara här hemma i Sverige utan också i stora delar av världen. Detta är viktigare än någonsin.

Vi ska inte ha parallellsamhällen i Sverige. Det som är förbjudet är förbjudet, och lagar ska följas.

Fru talman! De som har jobbat och slitit ett helt yrkesliv ska få en värdig ålderdom och en bra pension; det tror jag att många av oss här inne håller med om. Därför ligger det nu två pensionsförslag på bordet - regeringens förslag och oppositionens förslag.

Det kastas mycket siffror. Vilket förslag gynnar vem mest? Vilket förslag är bäst för mig?

Den enda siffra som en dryg miljon pensionärer behöver förhålla sig till är siffran 0. Det är nämligen så mycket de kommer att få om regeringens förslag går igenom.

Hur kan det komma sig? Jo, det beror på att oppositionens förslag kostar 15 miljarder och regeringens förslag 10 miljarder. Regeringen sparar alltså in 5 miljarder kronor genom att utesluta en dryg miljon pensionärer från en höjning av pensionerna.

Fru talman! Varför vill regeringen utesluta en miljon pensionärer från att ta del av den här höjningen?

Fru talman! Det är välkommet att högerpartierna äntligen är med och diskuterar och till och med lägger fram förslag som innebär inkomsthöjningar för pensionärer, inte minst för de pensionärer som har det sämst ställt. Detta är dock en pensionshöjning som kommer väl sent; det är väl det minsta man kan säga. I korthet kan väl inte Henrik Vinge säga annat än att den är hälften så stor och att det bara är hälften så många som får det maximala beloppet jämfört med regeringens förslag.

Nu vidtar ett viktigt arbete med att komma fram till förslag som kommer pensionärer till del före valet och inte nästa mandatperiod.

Fru talman! Vi har länge sträckt ut handen till Socialdemokraterna och sagt: Ska vi inte lösa pensionsfrågan? Men Socialdemokraterna har sagt nej. Sedan har man lagt fram ett förslag som är kraftigt nedbantat och som hälften av Sveriges pensionärer inte ens får ta del av.

Nu lägger vi fram ett förslag som kostar 5 miljarder mer, som når alla och som vi kommer att få igenom i riksdagen med eller mot regeringens vilja.

Är regeringen nu beredd att ta i hand och säga att vi ska höja pensionerna för alla pensionärer, eller tänker man utesluta den här dryga miljonen, som man har sagt från början?

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att förtydliga detta.

Det finns ju en pensionsgrupp. Det är otroligt viktigt att den har möjlighet att fortsätta arbeta, så att vi behandlar pensionsfrågan som den långsiktiga fråga den är.

Jag förstår att Sverigedemokraterna har legat på Socialdemokraterna, för så mycket stöd från högerpartierna har det ju tidigare inte funnits för att höja pensionerna. Låt oss nu hoppas att det finns möjlighet att nå fram så att pensionerna får en höjning, inte minst före valet. Det är ju detta förslag som regeringen har lagt fram.

Fru talman! Kalla fakta har avslöjat hur den kommunala grundskolan Sorgenfriskolan i Malmö under minst tio års tid har avskilt barn från deras klasser på ett sätt som strider mot lagen. I ett litet rum på fjärde våningen, utan fönster, placerades barn som man tyckte störde undervisningen eller inte hängde med.

"Det var förvaring av barn, om jag ska beskriva det helt ärligt", säger en lärare. En annan säger att dessa barn fick lärarledda lektioner som mest ett par gånger per månad.

Under tio års tid har skolan återkommande fått kritik, men ingenting har hänt. Många av de barn som placerades på det här sättet har gått ut med underkända betyg, såklart, och är i dag dömda för brott.

Malmös socialdemokratiska styre har i årtionden haft ansvar för skolan i Malmö. Få kommuner har lika många elever som lämnar skolan utan behörighet. I flera skolor har detta skett år efter år, inte minst därför att de inte har lyckats nå den här typen av elever.

Utbildningsministern har ändå vid flera tillfällen lyft fram Malmö som en framgångskommun när det gäller skolan. Det är anmärkningsvärt, och det gör mig orolig för synen på de elever som behöver mest stöd.

Hur anser utbildningsministern att kommuner, inte minst så kallade föregångskommuner, ska hantera elever med behov av särskilt stöd?

Fru talman! Tack, Niels Paarup-Petersen, för frågan!

Det är ingen tvekan om att barn och elever som går i svensk skola ska få det stöd de behöver. Med eller utan diagnos ska de barn som behöver stöd i olika former också få det stödet. Skollagen är klar och entydig.

Skollagen är också klar och entydig med att det här är ett huvudmannaansvar. Det är ett ansvar som den kommunala eller den fristående huvudmannen inte bör utan ska leva upp till.

Vi har under åren nåtts av flera exempel på att detta inte har skett. Pengarna har gått till annat - kanske till vinstutdelningar i utlandet. Därför har regeringen skärpt reglerna och alldeles nyligen lagt ett förslag på riksdagens bord som handlar om stärkt stöd och stärkta möjligheter att till exempel arbeta med särskilda undervisningsgrupper, resursskolor och annat.

Barn och elever ska få det stöd de behöver; därom ska det inte råda någon som helst tvekan. Det ska heller inte råda någon tvekan om att det här är ett ansvar för huvudmannen.

Fru talman! Det är absolut ett huvudmannaansvar. Det som är lite anmärkningsvärt här är att ministern själv har lyft just denna specifika huvudman som en framgångssaga. Denna huvudman har mer eller mindre Sverigerekord i att inte lyckas få elever att klara skolan. Det är därför väldigt relevant att få höra vad det är som gör att ministern anser att detta är en framgång.

Utöver det skulle det vara intressant att höra från ministern, som har lyft den här kommunen specifikt, hur det skulle vara möjligt att kräva mer, till exempel av kommunerna, för att få dem att lyckas bättre när de år efter år inte levererar.

Fru talman! Skälet till att jag och många andra har lyft Malmö stad, Malmö kommun, är det mycket stora ansvar som Malmö har tagit. Vi vet alla att Malmö var en av de städer som verkligen kavlade upp ärmarna och tog ett mycket stort ansvar när det gällde den stora grupp nyanlända som kom till Sverige runt 2015. Jag kommer att fortsätta att ge erkännande och stöd till de kommuner som tar sitt huvudmannauppdrag på stort allvar. Dit hör Malmö kommun.

Fru talman! Enligt en rapport om äldres arbetsmiljö som Arbetsmiljöverket släppte för några veckor sedan uppger allt fler att de inte orkar jobba fram till pensionen. Kvinnor och de som arbetar inom utbildning, vård och omsorg samt byggverksamhet upplever i större utsträckning än övriga att de inte orkar jobba fram till ordinarie pensionsålder. Det är såklart inte förvånande, med tanke på de höga kraven och de väldigt små möjligheterna att påverka arbetet. Man har en dålig arbetsmiljö med negativ stress, otydliga mål i sin verksamhet och så vidare.

Den stora frågan blir: Vad tänker statsrådet kring att allt fler personer inte klarar av att jobba fram till ordinarie pensionsålder, när man ändå tänker att man hela tiden ska höja pensionsåldern?

Fru talman! Jag tackar Ciczie Weidby för frågan. Det är klart att en central del i regeringens arbetsmiljöarbete är att se till att människor kan, vill och orkar arbeta fram till pensionen.

När det gäller många av de faktorer som Ciczie Weidby pekar på handlar det om brister i det systematiska arbetsmiljöarbetet ute på företagen. Arbetsmiljöverket har, som myndigheten själv påpekat, mindre möjligheter att gå in med hårda sanktioner och liknande när det brister i det systematiska och förebyggande arbetsmiljöarbetet jämfört med när det till exempel finns fysiska fel i arbetsmiljön.

Därför har regeringen tillsatt en utredning som tittar på hur man ska ge Arbetsmiljöverket möjlighet att komma med sanktioner kopplade till det systematiska arbetsmiljöarbetet, som rör exempelvis belastningsskador och den psykosociala arbetsmiljön. Det är växande arbetsmiljöproblem, framför allt i kvinnodominerade sektorer på arbetsmarknaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Fru talman! Jag har även tidigare hört statsrådet prata om de fina ambitionerna, de arbetsmiljöstrategier som man skriver och de utredningar man tillsätter. Men de är inte värda så mycket mer än papperet de är skrivna på om man inte lägger fram konkreta förslag för att förbättra arbetsmiljön för de här personerna, så att de kan jobba fram till pensionsåldern.

Jag undrar: Vilka mer konkreta förslag för att människor ska kunna jobba fram till pensionen kommer riksdagen att få ta ställning till?

Fru talman! Regeringen har konsekvent under åtta års tid tillfört mer resurser till Arbetsmiljöverket för att stärka arbetsmiljöarbetet. Vi har successivt under mandatperioden tillfört stora mängder pengar till den offentliga sektorn, inklusive hälso- och sjukvården, för att bland annat förbättra arbetsmiljön.

När det gäller de konkreta lagändringar som vi nu har under utredning är det så att vi först måste tillsätta utredningen, sedan ta emot utredningsförslagen och därefter återkomma till riksdagen med förslag på lagändringar. Det är hela syftet med att vi har tillsatt de här utredningarna.

Fru talman! Ungefär 145 000 människor står i dag i vårdkö längre än vad vårdgarantin tillåter. För att kapa vårdköerna har Kristdemokraterna lagt fram ett förslag om en nationell vårdförmedling. Enkelt uttryckt innebär det att det ska upprättas en webbportal där patienter och vårdgivare kan se var det finns ledig vårdkapacitet. Glädjande nog fick förslaget stöd i riksdagen när vår budget gick igenom. Vi skickade också med en peng för att täcka patienternas resekostnader. Denna ersättning är nödvändig för att alla ska ha råd att nyttja vårdförmedlingen.

Men, fru talman, när regeringen nyligen presenterade hur de kommer att genomföra förslaget visade det sig att de valt att införa reseersättningen först nästa år. Jag vill därför fråga socialministern: Anser regeringen och Socialdemokraterna att det är rimligt att plånbokens storlek ska avgöra vem som kan få vård i tid?

Fru talman! Jag tackar Pia Steensland för frågan. Nej, vård ska ges efter behov och inte på någon annan grund. Men det är väl ändå lite naivt att tro att problemet och utmaningen när det gäller att se till att människor får vård efter behov skulle handla om ett stöd för att resa mellan regioner.

Det handlar däremot om resurser och om mer kompetens. Det handlar också om det system som E-hälsomyndigheten ska ta fram för att man lätt ska kunna hitta om det finns ledig kapacitet i någon annan region. Den typen av stöd behöver regionerna ha. Naturligtvis är det inte meningen att man ska behöva avstå för att man inte kan finansiera resan. Men jag tror att Pia Steensland möjligen förminskar problemet om hon tror att det handlar om ett tillskott av resurser för att kunna resa mellan regioner.

Fru talman! Det är ju det här som riksdagen har begärt: att regeringen ska införa den nationella vårdförmedlingen och att patienten ska få reseersättning för att kunna utnyttja systemet. Min fråga kvarstår: Varför har regeringen valt att inte gå vidare med reseersättningen nu? Är det rimligt att bara de rika kan söka vård och att de som har det sämre ekonomiskt ställt får vänta med att få vård?

Fru talman! Det finns ingenting som tyder på att det skulle vara så som Pia Steensland säger, nämligen att en reseersättning skulle vara anledningen. Men den kommer att införas - dock inte i år, eftersom den nationella vårdförmedlingen måste ha ett system som gör att man hittar var den lediga kapaciteten finns och eftersom regionerna måste kunna hantera situationen. Ett annat tips är att se till att man erbjuder vård i tid i alla de regioner där Kristdemokraterna är med och styr.

Fru talman! Min fråga riktar sig till socialminister Lena Hallengren. När kommer frågan om finansiering av så kallade särläkemedel att vara löst? Det är fråga om av EU:s läkemedelskontrollmyndighet och den svenska läkemedelskontrollen godkända läkemedel som förmenas de av våra patienter som har vissa särskilda sällsynta sjukdomar. De förmenas därmed adekvat behandling. Skälet är att Sverige inte anser sig ha råd med dessa läkemedel. Det här är väldigt stötande, och det brådskar att lösa frågan. Det är därför jag frågar om tidsaspekten.

Fru talman! Jag tackar Barbro Westerholm för en otroligt viktig fråga. Det är också en väldigt komplicerad fråga. Det vet förstås Barbro Westerholm med sin bakgrund, men även alla ledamöter, inte minst i socialutskottet, som försöker sätta sig in i hur vi prissätter våra läkemedel så att vi har råd att ge vård efter behov med alla de läkemedel som finns men också ha möjlighet att ta in nya läkemedel.

Vi vill förstås att all den forskning som finns ska ge resultat som är tillgängliga för patienter. Jag vill gärna peka på att statens anslag de senaste fem åren har ökat från knappt 26 miljarder till nästan 35 miljarder kronor. Det sker alltså stora ökningar. Några ytterligare tillskott har jag inte sett från något av riksdagens övriga partier.

Men det är också viktigt att vi kan bevilja läkemedel utifrån principer som är tydliga och transparenta och håller över tid. Det här är naturligtvis någonting som vi behöver titta vidare på för att se till att vi ger vård efter behov. Men en tidsplan för när en möjlig översyn skulle kunna vara klar kan jag inte ge Barbro Westerholm i dag.

Fru talman! Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket har idéer om hur detta kan lösas, men man behöver ett regeringsuppdrag.

Vi har råd om vi kommer till rätta med den felaktiga läkemedelsanvändningen vid folksjukdomar.

Vi ska ha en jämlik vård. Allas behov ska tillgodoses.

Fru talman! Jag instämmer i att vi ska ha en jämlik vård och att vi ska ha vård efter behov, precis som tidigare sas.

För inte så många veckor sedan hade jag ett möte med Sveriges Kommuner och Regioner, Lif och TLV just för att få till en dialog, och denna dialog fortsätter.

Jag ser fram emot att inte minst Barbro Westerholm men även andra riksdagsledamöter deltar i detta arbete, för det är komplicerat att prissätta läkemedel.

Syftet är dock att den som behöver ett läkemedel ska få det och att vi också har utrymme att ta in nya läkemedel.

Fru talman! Sverige behöver en ny könstillhörighetslag och det nu. En ny, modern könstillhörighetslag är av livsavgörande betydelse för de personer som berörs.

Så sent som i regeringsförklaringen i september förra året lovade den dåvarande socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven att en ny lag skulle komma på plats innan höstens val. Vi var många som då drog en lättnadens suck.

Men nu är oron tillbaka. Valet är nämligen bara fyra månader bort, och regeringen verkar ha fastnat i granskningen av de remisser som inkom i början av februari.

Tiden går, och situationen, särskilt för unga transpersoner, blir inte bättre.

Därför frågar jag statsrådet Lena Hallengren: Kommer regeringen att stå kvar vid sitt löfte om att presentera en ny lagstiftning innan höstens val, eller har regeringen ändrat sin tidsplan?

Fru talman! Tack, Emma Hult, för frågan!

Jag tror att mitt svar är detsamma som när jag fick frågan senast - om det var på en frågestund eller i en interpellation låter jag vara osagt. Då sa jag att det givits väldigt omfattande synpunkter i remisshanteringen, och dessa måste vi kunna bereda vidare.

Ambitionen är att lägga fram förslag till ny lagstiftning innan mandatperiodens slut, och det är ett löfte som låter som tidigare, tror jag.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Statsrådet får gärna precisera "förslag till ny lagstiftning". Handlar det om en ny lag eller om en lagrådsremiss innan valet? Jag tror att många vill veta hur regeringens tidsplan ser ut.

Jag hoppas få se åtminstone en lagrådsremiss, om vi nu inte får en ny lag på plats, vilket var det löfte Stefan Löfven gav.

Fru talman! Det är precis detta som är tanken. Förslag till ny lagstiftning är ett annat sätt att säga lagrådsremiss - tack för möjligheten att få förtydliga det - och den kommer innan mandatperiodens slut.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Hallengren.

Både Myndigheten för vård- och omsorgsanalys och Dagens Nyheter har visat att det finns privata vårdgivare som låter privatförsäkrade patienter gå före i kön i den offentligt finansierade sjukvården. Alltså blir det olika väntetider för dem som kan betala för sig och dem som inte kan slanta upp ur sin plånbok. Detta gör mig och många andra oroliga och upprörda.

Ett antal borgerliga partier, inte minst Moderaterna, ser inte detta problem.

Vad gör regeringen för att svensk sjukvård ska ges efter behov och inte efter plånbok?

Fru talman! Tack, Sofia Amloh, för frågan!

Som redan sagts här några gånger tidigare ska vård ges efter behov och inte på någon annan grund. Vårdbolag ska inte kunna dela in patienter i A och B-lag och inte heller kunna se till att den med privat sjukförsäkring går före den som har finansiering från det offentliga.

Vi har därför presenterat ett förslag som ska öka förutsättningarna att kunna kontrollera att någon med privat sjukvårdsförsäkring inte går före.

Man skulle kunna tänka sig att detta är alldeles självklart och att de flesta skulle nicka instämmande, men så är det inte riktigt. Därför är det upp till bevis när förslaget läggs fram, inte minst för moderater och sverigedemokrater.

Frågan kommer upp i riksdagen senare och inte minst i valet i höst. Då är det viktigt att vara tydlig med att vård ska ges efter behov. Som socialdemokrat kan jag inte se att vi har någon annan ledstjärna än det.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Detta är ett första steg, som vi socialdemokrater ser det. Ser statsrådet att regeringen kommer att behöva göra mer för att garantera att det är behovet som ska vara överordnat och styrande i svensk välfärd?

Fru talman! Jag tänker att sista ordet definitivt inte är sagt utan att vi hela tiden måste vara beredda att pröva de förslag som finns för att se till att säkra just vård efter behov.

Jag tycker att det är djupt upprörande att den som har råd och är tillräckligt frisk att teckna en privat sjukvårdsförsäkring har möjlighet att gå före. Det är ju precis det som sker. Varför skulle man annars teckna en privat sjukvårdsförsäkring?

Det borde finnas en gemensam upprördhet bland alla 349 ledamöter liksom det gör hos svenska folket.

Fru talman! Vi moderater genomför just nu ett bostadspolitiskt projekt som vi har valt att kalla Arkitekturresan. Vi besöker olika delar av Sverige för att lära oss mer om goda och mindre goda exempel på hur medborgarnas inflytande sett ut vid nybyggnation och renoveringar vad gäller just arkitekturen. Vi tror nämligen att gemene man inte är emot att det byggs men kan ha invändningar mot hur det som byggs ser ut.

Enligt Sifo vill 70 procent av svenskarna helst bo i hus som ser ut som dem som byggdes i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Samtidigt byggs väldigt få sådana hus i dag. Därför vill vi när vi bildar en ny moderatledd regering i höst uppdra åt Sveriges riksarkitekt att lägga fram förslag på hur större hänsyn kan tas till medborgarnas preferenser avseende just arkitektur. Det skulle fylla två syften: att det som byggs anses mer tilltalande för medborgarna och att byggandet kan öka genom färre överklaganden.

Med anledning av vårt moderata initiativ vill jag fråga bostadsminister Johan Danielsson: Hur avser regeringen att öka medborgarnas inflytande över arkitekturen?

Fru talman! Tack, Viktor Wärnick, för frågan!

Att skapa hållbara och goda livsmiljöer är givetvis extremt viktigt för människors välbefinnande i de nya bostadsområden som växer fram. Regeringen har under sin tid vid makten tagit fram en politik för gestaltade livsmiljöer, som nu också ses som ett föredöme i övriga Europa när de tittar på hur de ska gå vidare med denna typ av politik.

Vad är Moderaternas konkreta förslag för att stärka medborgarnas ingång i detta? Är det att man ska få ta del av ett förslag från riksarkitekten, eller är det att man ska få till en bättre dialog i kommunerna?

Jag tror att det är extremt viktigt att kommunerna har en så nära dialog som möjligt med medborgarna när de planerar nya bostadsområden, inte bara om placeringen utan också om den arkitektoniska utformningen av dessa områden.

Fru talman! Förlossningsvården är i dag i stor kris. Från norr till söder rapporterar man om personalbrist och dålig arbetsmiljö. Förlossningspersonal och barnmorskor säger upp sig från sina tjänster för att få semester, inte minst efter pandemin. Avdelningar tvingas stänga på grund av personalbrist. Vi läser om bilförlossningar, förlossningsskador och barn som föds med skador på grund av personalbrist.

I SVT:s Uppdrag granskning uppgavs häromveckan att 2,2 miljarder av nästan 6 miljarder i riktade skattemedel till förlossningsvården inte har redovisats. Inslaget visade också att projekt och satsningar har gjorts som inte ens har med förlossningsvården att göra. Att fördela miljarder utan krav på återrapport är illa, och återigen tenderar regeringen att skylla på regioner och SKR.

Är socialministern och den feministiska regeringen verkligen nöjda efter dessa åtta år med tanke på hur det ser ut inom förlossningsvården? Anser ni att regeringen har varit ansvarsfull med skattemedel?

Fru talman! Jag tackar Linda Lindberg för en innehållsrik fråga. Det finns så många dimensioner i den att jag nästan inte vet var jag ska börja.

Generella statsbidrag behövs. Ibland behöver vi också rikta statsbidrag för att uppnå en viss effekt, och det är givetvis viktigt att vi har en uppföljning av dem.

Sedan vill jag vända mig emot beskrivningen att regeringen skulle skylla på kommuner och regioner. Regionerna är ju huvudmän för sjukvården, och jag tycker att man av ren självbevarelsedrift borde se till att man använder alla de miljarder som regeringen har föreslagit riksdagen att besluta att skicka ut, så att de går till vården.

Förlossningsvården är ett exempel, men detta är symtomatiskt för hela hälso- och sjukvården, om det är så att pengarna inte går till det som de är avsedda för. Det är naturligtvis meningen. De ska varken ned i fickan på någon eller delas ut i bonusar, utan de ska naturligtvis användas till det som de är tänkta för.

När det gäller förlossningsvården har stora medel skjutits till för kvinnors hälsa, varav en stor del till förlossningsvården. Jag hoppas verkligen att detta stämmer till eftertanke.

Fru talman! Befintliga projekt inom Europeiska regionala utvecklingsfonden har fått en möjlighet till förlängning tack vare olika åtgärder och en utlysning från Tillväxtverket. En förutsättning för detta är dock att den förordningsändring som behövs görs och att också en valutakursjustering görs. Dessa beslut har fattats av regeringen, bland annat i budgetpropositionen. Problemet är att ärendena inte är expedierade på Regeringskansliet. Trots att beslut är fattade kan alltså befintliga projekt inte få förlängning utan riskerar att behöva läggas ned.

Min fråga till statsrådet Ernkrans blir därför: När kan man förvänta sig besked, och hur lång tid tycker statsrådet att det ska behöva ta att expediera beslut på Regeringskansliet?

Fru talman! Tack, Rickard Nordin, för frågan! Det är kanske en fråga som är på en väldigt detaljerad nivå när det gäller att kunna svara på en övergripande nivå.

Jag vill från regeringens sida vara tydlig med att det är klart att de beslut som är tagna också ska expedieras. Detta måste vara ett viktigt besked för dem som berörs. Det finns beslut tagna som kommer att underlätta i den här situationen.

Fru talman! Världen befinner sig i ett exceptionellt läge. Redan före pandemin såg vi hur rika blev rikare samtidigt som populistiska, konservativa och patriarkala ledare försämrade demokratin i flera länder och antalet kränkningar mot mänskliga rättigheter ökade, ihop med fattigdom och svält. Pandemin förstärkte detta, och när vi hade levt med den i två år inledde Putins Ryssland det storskaliga kriget mot Ukraina.

Sveriges stöd till världens mest utsatta, som är en växande grupp, behövs mer än någonsin, och då väljer regeringen att avisera oförsvarbart höga avräkningar på biståndet, detta trots att flera avtal redan ingåtts. Inte nog med att flera livräddande projekt läggs ned, utan mottagarnas tillit till Sverige minskar. Kan de lita på att Sverige, som har fler miljardärer än någonsin, står vid sitt ord?

Jag undrar därför: Vilka åtgärder avser statsrådet Ernkrans att införa för att återupprätta förtroendet?

Fru talman! Sverige är mycket bra på internationell solidaritet. Vi är ett av de länder i världen - topp tre - som bidrar till att minska fattigdomen runt om i världen, också nu när vår solidaritet får hantera en ny stor humanitär kris på vår kontinent, nämligen kriget i Ukraina. Där tar vi naturligtvis ansvar för de kvinnor och barn, framför allt, som är på flykt och som kommer till Sverige. Även med detta ansvar är Sverige topp tre när det gäller att bidra med internationell solidaritet i världen. Detta tycker jag att vi, också i Sveriges riksdag, har ett ansvar för att berätta och tala om.

Fru talman! Regeringen har satt ett tak för utbetalningar till internationellt bistånd på 9,2 miljarder under innevarande år. Nu kräver regeringen att Sida bryter ingångna avtal med civilsamhällesorganisationer, som i sin tur tvingas bryta hundratals om inte tusentals avtal med sina samarbetsorganisationer runt om i världen.

På vilket sätt avser statsrådet att återupprätta Sveriges förtroende som ett land man kan lita på, gentemot världens fattigaste, gentemot miljökämpar och människorättsförsvarare i länder där demokratin sitter trångt och som plötsligt blir utan stöd, gentemot ungdomar som inte får sexualundervisning och gentemot flickor i tredje världen som blir gravida och tvingas sluta skolan därför att det inte längre finns preventivmedel?

Fru talman! Sverige är ett land man kan lita på, åtminstone så länge vi har Magdalena Andersson som statsminister och Socialdemokraterna i ledningen, för vi står upp för att vi ska ge 1 procent av vårt ekonomiska välmående till bistånd. Detta gör vi också nu, och vi är topp tre i världen. Det är bara Sverige, Norge och Luxemburg som står upp för det biståndet och för det arbete vi gör runt om i världen.

Jag säger Sverige nu, för det som borde bekymra Kristdemokraterna mer, Gudrun Brunegård, är att ni har slagit er i lag med och vill bilda regering med Moderaterna, med Ulf som statsminister. Moderaterna vill ta ned vår biståndsram till 0,7 och sedan göra avräkningar. Sverigedemokraterna, som också är era kompisar, vill halvera biståndsbudgeten. Detta borde vara ett bekymmer som berör Kristdemokraterna mer än hur Socialdemokraterna står upp för internationell solidaritet.

(Applåder)

Fru talman! Svensk skola har i dag många utmaningar. Vi har bristande kvalitet på många håll, och vi har bristande tillgång på utbildade och behöriga lärare. De elever som mest behöver möta utbildade och behöriga lärare får inte det i många utsatta områden. Vi har också bristande studiero i skolan.

Vi måste göra allt från det politiska samhället, riksdagen och regeringen för att rekrytera och behålla lärare i kommuner och friskolor och också höja yrkets status. Ett initiativ har varit det statliga Lärarlönelyftet. Häromdagen meddelade Skolverket något som jag skulle vilja kalla ett hafsverk, och regeringen meddelade snabbt att stödet ska trappas ned från 3 kronor till 2, 1 och kanske 0 kronor, som ska gå till ersättning till kommunerna i stället för till lärarlöner.

Eftersom likvärdighetsbidraget inte omfattar lärarlöner är min fråga till statsrådet: Tänker utbildningsministern stoppa denna utveckling?

Fru talman! Detta är en fråga som hör till statsrådet Lina Axelsson Kihlbloms ansvarsområde, men jag kan rent övergripande säga från regeringen att betydelsen av välutbildade och behöriga lärare nästan är omöjlig att överskatta.

Vi har ett problem med lärarbrist i Sverige. Av det skälet har regeringen tillskjutit stora medel för att till exempel bidra till höjda lärarlöner. Detta har varit ett ovanligt sätt att arbeta, men det har gjorts eftersom behoven varit stora och problemen har påverkat skolans möjligheter i stor utsträckning.

Regeringen kommer att fortsätta att arbeta för att stärka läraryrkets attraktivitet, inte minst genom de professionsprogram som har tagits fram i samarbete med januaripartierna. Regeringen kommer att följa denna fråga noga.

Jag nöjer mig med att svara övergripande eftersom detta är en fråga som hör till Lina Axelsson Kihlbloms ansvarsområde, men jag tackar Roger Haddad för frågan.

Fru talman! I vårt välfärdssamhälle har vi kunnat ta del av skrämmande uppgifter om 170 lex Maria-anmälningar de senaste tre åren om allvarliga vårdskador inom förlossning. Ett sextiotal barn har dött, och för tolv av anmälningarna har skador förklarats bero på hög arbetsbelastning.

Jag måste säga att jag är trött på hur vi behandlar kvinnovården. Jag är också trött på att bli upprörd över något som egentligen är självklart.

Min fråga går till statsrådet Lena Hallengren. Vilka åtgärder kan statsrådet tänka sig att vidta för att lyfta upp kvinnohälsa och särskilt mer tid att arbeta evidensbaserat och utifrån det friska och normala hos den födande kvinnan?

Fru talman! Tack, Margareta Fransson, för frågan! Det är uppenbart att den engagerar inte bara i denna kammare utan i samhället i dess helhet.

Jag vill säga att det ändå satsas på kvinnovården. Det görs ute i regionerna, och det görs också genom den särskilda satsning som regeringen haft en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner om sedan 2015. Det är 8 ½ miljard, som vi hörde i en tidigare fråga här. Det är mycket pengar som ska användas på rätt sätt. Och förlossningsvården ska ses som en del i en hel kedja.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta fram riktlinjer och också titta på till exempel hur efterfrågan och tillgången på barnmorskor ser ut kortsiktigt och långsiktigt för att försäkra sig om den personalkompetens som krävs.

Men vi behöver fortsätta och göra mer. Det gäller vården i dess helhet, och det gäller inte minst förlossningsvården och kvinnovården. Det är därför viktigt med fortsatta ekonomiska tillskott men inte minst viktigt att vi ser till att vi har den kompetens som krävs också framöver.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Johan Danielsson.

Arbetslivskriminaliteten är ett stort problem i Sverige. Människor utnyttjas, och samhällets resurser försvinner till fel ställen. Och seriösa företag får svårt att klara konkurrensen när den grå och svarta verksamheten breder ut sig.

Så här kan vi såklart inte ha det. Därför är de kraftfulla initiativ som regeringen har tagit på detta område väldigt viktiga. Jag är särskilt glad över att ett av de första regionala center för samverkan mot arbetslivskriminalitet kommer att öppna i Göteborg om bara någon månad.

Ett problem som både de samverkande myndigheterna och arbetsmarknadens parter lyfter fram är att dagens sekretessregler försvårar samverkan och gör kampen mot arbetslivskriminaliteten mindre effektiv.

Min fråga till statsrådet blir därför: Vad avser regeringen att göra för att riva sekretesshindren och öka kraften i arbetet mot arbetslivskriminaliteten?

Fru talman! Jag tackar Anna Johansson för frågan.

Sekretesshinder är mycket riktigt en ständigt återkommande fråga kopplad till det myndighetsgemensamma arbetet mot arbetslivskriminalitet.

Regeringen har därför gett i uppdrag till de samverkande myndigheterna att utveckla ett metodstöd för att man ska utnyttja det utrymme som finns inom ramen för nuvarande lagstiftning. Detta är någonting som myndigheterna själva har efterfrågat för att de tror att det finns utrymme att utbyta mer information inom ramen för nuvarande lagstiftning.

Samtidigt har vi en utredning som tittar på vilka lagändringar som behöver göras för att ta bort omotiverade sekretesshinder. Utredningen ska vara klar till sommaren. Syftet är just att ta bort de omotiverade sekretesshinder som finns kvar.

Vi inkluderade också nyligen Arbetsmiljöverket i den förordning om uppgiftsskyldighet som finns kopplad till den organiserade brottsligheten. Det innebär att åtta av nio myndigheter som samverkar mot arbetslivskriminalitet också ingår i förordningen om uppgiftsskyldighet och på det sättet i vissa fall har en uppgiftsskyldighet.

Vi försöker alltså göra så mycket vi kan på så många områden som möjligt.

Fru talman! Vi är många som är riktigt upprörda över avslöjandena i Uppdrag granskning om att shiamuslimska imamer i Sverige mot betalning viger kvinnor som köps av män.

Jag som har flytt islams kvinnoförnedrande diktator är tyvärr inte förvånad över att shiamuslimska imamer runt om i Sverige säljer kvinnor till män mot betalning. Detta ska inte få förekomma i vår demokrati. Detta skulle absolut inte accepteras om Svenska kyrkan eller andra organisationer hade gjort detta. Det är dags att stoppa detta.

I 14 år har jag på olika sätt drivit detta. Men jag har inte fått gehör för det. Nu undrar jag när regeringen, och egentligen alla partier, kommer att gå i bräschen för att stoppa skattemedel som går till detta och också stoppa diktaturers inflytande. Dessa verksamheter är ingenting annat än kvinnoförnedring som jag har kämpat mot i åratal.

Fru talman! Jag tackar Amineh Kakabaveh för frågan. Ditt långa engagemang i dessa frågor är väl känt. Och jag vill bara upprepa det som jag har sagt i svar på en tidigare fråga om att detta är kriminell verksamhet och att kriminell verksamhet inte ska få några bidrag. Det är min uppfattning.

Vi måste absolut stå bakom kvinnors och flickors rättigheter och deras rätt att bestämma över sin egen kropp och göra sina egna val. Och, som sagt, detta är kriminellt. Det är inte tillåtet i Sverige, och det måste vi naturligtvis ta på allvar och se till att vi följer de lagar och regler som vi har i vårt land.

Fru talman! För en tid sedan överlämnade regeringen propositionen om lex Lilla hjärtat till riksdagen. Där saknade vi framför allt det viktiga förslaget om att göra barnet till ett eget rättsobjekt.

Socialministern sa: Särskilt viktigt är de nya bestämmelserna om drogtest.

Detta handlar om barn som samhället tvingas omhänderta för att deras föräldrar knarkar, missbrukar droger. Även med regeringens förslag kan det innebära att barn lämnas tillbaka till sina vårdnadshavare utan att samhället har kunnat säkerställa att de faktiskt är drogfria.

Vi moderater kräver att dessa drogtester blir obligatoriska - inte möjliga och därmed frivilliga, som regeringen föreslår.

Varför är regeringen inte beredd att göra sitt yttersta för barns säkerhet och trygghet, och varför föreslår regeringen att dessa drogtester ska vara frivilliga och inte obligatoriska?

Fru talman! Jag tackar Camilla Waltersson Grönvall för en fråga i det spann som vi har diskuterat många gånger - socialtjänstlagen i dess helhet men också den del som kommit att kallas lex Lilla hjärtat. Vi har där gjort stora ansträngningar de senaste åren sedan den förfärliga situationen som drabbade Lilla hjärtat när hon skulle återlämnas till sina biologiska föräldrar och man helt enkelt inte kunde följa upp. Man hade inte de verktyg som krävdes.

Precis det som Camilla Waltersson Grönvall beskriver har varit en av de viktiga frågorna för regeringen att få med i lagförslaget, nämligen att om ett barn är omhändertaget på grund av missbruk och inte minst drogmissbruk i det biologiska hemmet måste man försäkra sig om att denna situation har upphört. Och denna situation ska ha upphört varaktigt. Det är inte så att man kan göra ett test en gång, utan man ska försäkra sig om att denna situation har förändrats varaktigt och beständigt. Då kommer det att krävas att man gör drogtester. Det är mitt svar på den frågan.

Fru talman! Ända sedan Rysslands hänsynslösa invasion av Ukraina har budskapet från president Zelenskyj varit tydligt. De behöver mer läkemedel, mer sjukvårdsutrustning, humanitärt stöd och mer vapen.

Sverige har bistått med mer vapen, vilket är positivt, trots Socialdemokraternas initiala motstånd. Sverige har bistått med bistånd och sjukvårdsutrustning. Men det har framkommit problem, och redan för över två månader sedan visade det sig att det på grund av byråkratiska regler fanns hinder för att skicka läkemedel till Ukraina.

Nu är det tyvärr så att trots att regeringen har sagt att man snabbt skulle hantera detta, eller skyndsamt se över detta, verkar det inte ha hänt någonting. Och faktum är att regeringens senfärdighet kan vara en fråga om liv eller död.

Min fråga är: Hur kommer det sig att regeringen inte har agerat, och finns det någonting som regeringen har gjort för att man enklare ska kunna skicka läkemedel till Ukraina?

Fru talman! Jag tackar Markus Wiechel för frågan.

Jag vet faktiskt inte varifrån Markus Wiechel hämtar sin information. Men den bild som han här tecknar stämmer över huvud taget inte. Det är tvärtom så att Sverige har bistått med såväl militär materiel som läkemedel, skyddsutrustning och skyddsmateriel, och vi har gjort det väldigt skyndsamt. Vi har sett till att vi också svarar mot de behov som Ukraina visar att de har. Det är koordinerat av MSB, och Läkemedelsverket och Socialstyrelsen bistår för att försäkra sig om att det inte är för gamla läkemedel eller något annat fel på dem och att det är det som man verkligen har begärt och som man har behov av.

Jag känner därför inte alls igen den bild som Markus Wiechel ger. Tvärtom bistår Sverige, och vi kommer att fortsätta att göra det skyndsamt.

(Applåder)

Fru talman! Även min fråga rör de historiskt stora avräkningarna från det svenska biståndet. Jag tror inte att det är någon i denna kammare som tycker att det är fel att vi i Sverige tar emot flyktingar från krigets Ukraina. Jag tror att vi alla i denna kammare kan stå upp för att det är värt att betala för det. Men, fru talman, det går att fråga om det är värt att ta kostnaden från det svenska biståndet när läget i världen är värre än på mycket länge. Med en klimatkris, med en begynnande livsmedelskris och med en rejäl begynnande svältkatastrof på Afrikas horn med konflikter som breder ut sig är behovet större än på mycket länge.

Fru talman! Det är svårt att begränsa sig till en fråga som vi ska göra under frågestunden, för jag hade gärna velat fråga om hur man ser på att det är just det svenska bilaterala biståndet som drabbas relativt hårdast. Jag undrar hur man har tänkt när man gör detta under innevarande år när man redan är igång och arbetar.

Men en fråga som jag tror att det är bra att vi får svar på i denna kammare är varför regeringen, när prognosen från Migrationsverket har ändrats, inte kan ändra sig och dra ned på avräkningarna.

Fru talman! Det första jag ska säga är att vi har ett krig i Europa och en stor flyktingkris. Det är ingenting som det var budgeterat för, och det är naturligtvis något som inte är önskvärt - men det är ändå nödvändigt att hantera.

Att kalla det historiskt stora avräkningar är att ta stora ord i sin mun; vi vet ju att vi har haft exceptionella lägen vid ett tidigare tillfälle, nämligen under Syrienkrisen. Då gjordes det avräkningar på 22 procent av biståndsramen. Om det är så att vi behöver använda de avräkningar vi nu har aviserat vet vi inte än, men den senaste prognosen från Migrationsverket pekar snarare åt andra hållet. Då skulle vi landa på 18 procent av biståndsramen.

Vi kan lägga till att det inte minst under de borgerliga åren, under alliansregeringen, gjordes avräkningar från biståndet på både 10 och 12 procent under många år. Jag tror till och med att det var en biståndsminister som fick avgå därför att man hade använt biståndspengar till att betala både biståndsministerns och statssekreterarens lön. Det förekommer inte nu.

Fru talman! Min fråga är i dag generell, och jag vänder mig därför till Matilda Ernkrans.

Sverige är ett fantastiskt land, men det är ett stort land där vi har olika förutsättningar. Under de senaste åren har vi sett hur myndigheter har dragit sig tillbaka, som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Polisen kommer inte alltid när man ringer, framför allt inte på landsbygden. Vi ser hur vägarna blir allt sämre, vilket resulterar i att man tvingar fram sänkta hastigheter. Vi har sett hur bränslepriser och elpriser skenar, vilket slår mycket hårdare mot landsbygdens befolkning än mot dem som bor inne i städer. Vi ser också hur kollektivtrafiken inte fungerar överallt, och vi ser att tidningarna inte kommer ut lika ofta som människor önskar när man börjar gå över till varannandagsutdelning.

Kort och gott ser vi hur en orättvisa växer fram i Sverige. Jag undrar vad regeringen ämnar göra för att hela landet ska ha samma goda förutsättningar som man har i storstäderna.

Fru talman! Sveriges regering har tre prioriteringar för att vi ska kunna bygga det här landet starkare.

Vi ska se till att ta tillbaka kontrollen över välfärden. Det betyder att välfärden ska fungera i hela landet.

Vi ska skapa jobb genom klimatomställningen. Med fler jobb kommer fler människor i arbete, vilket gör att vi kan förstärka välfärden.

Vi ska också se till att vända på varenda sten för att bryta segregationen. Det gör att människor inte fastnar i utanförskap utan i stället kan vara en del av vårt samhälle och bidra.

Detta är våra svar, som vi hoppas ska ge fyra nya år med Magdalena Andersson som statsminister för Sverige.

Fru talman! Kompetensförsörjningen är en av de största utmaningarna för svenska företag, för svensk konkurrenskraft och i förlängningen för svensk välfärd.

Samtidigt som vi ser en alldeles för hög långtidsarbetslöshet anger företag runt om i landet att de har svårt att rekrytera ny personal. Där jag bor, i Jönköpings län, visar en undersökning att 73 procent av de företag som vill anställa har svårt att rekrytera och att två av tio rekryteringsförsök helt har misslyckats under det senaste halvåret.

Vilka insatser gör regeringen och utbildningsminister Anna Ekström för att förbättra kompetensförsörjningen och få fler i jobb?

Fru talman! Jag tackar Johanna Haraldsson för en väldigt viktig fråga.

Runt om i vårt land växer det fram nya, gröna jobb i spåren av de insatser vi gör för att Sverige ska vara ledande i klimatomställningen. Vi ser också i spåret av pandemin att vi måste se till att det finns en bättre beredskap och en bättre personalförsörjning och kompetensförsörjning i viktiga delar av vår välfärd. Allt detta stavas kompetensförsörjning. Vi har brist i de allra viktigaste yrkena i Sverige, alltifrån batteritekniker till sjuksköterskor. Då krävs det att vi utbildar fler.

Därför har regeringen genom ett historiskt kunskapslyft ökat antalet utbildningsplatser med 160 000 i utbildningar som leder till jobb. Vi har lagt fram förslag på riksdagens bord som handlar om att stärka planeringen av gymnasieutbildningarna för att vi ska utbilda till de jobb som är lediga, och vi går fram med ett historiskt omställningsstudiestöd. Det är ett av många sätt att vända på stenarna för att se till att Sverige kan vara det där landet som växer.

Fru talman! I Sverige är aborträtten stark, men samtidigt har den svenska abortlagstiftningen blivit föråldrad. När abortlagen trädde i kraft 1975 var en abort alltid ett kirurgiskt ingrepp, och i dag är 96 procent av alla aborter som genomförs i Sverige medicinska.

Många kvinnor som ska göra abort önskar göra hela aborten i hemmet, men det tillåter inte den svenska abortlagstiftningen. I syfte att stärka kvinnors självbestämmande och möjliggöra hemabort vill vi moderater modernisera abortlagstiftningen. Men när vårt förslag behandlades i socialutskottet ansåg bland annat Socialdemokraterna att det skulle avslås. Det fanns enligt S inte skäl att föreslå någon åtgärd från riksdagen.

Inför voteringen ändrade sig dock Socialdemokraterna, och till slut röstade faktiskt samtliga partier ja till Moderaternas förslag. Nu måste regeringen ta fram ett lagförslag. Kommer regeringen att göra det under den här mandatperioden?

Fru talman! Jag tänker att hanteringen av just den frågan väl visar en del om hur riksdagen nuförtiden arbetar, nämligen att ett parti lägger fram förslag som delvis slår in öppna dörrar - och som dessutom ändras under arbetets gång. Med öppna dörrar menar jag att SBU har ett uppdrag från regeringen att se över frågan och återkomma med underlag. Om vi gör förändringar vill vi nämligen göra dem med patientsäkerheten i fokus.

Det kanske är fel att säga att frågan är på tapeten, men den känns väldigt aktuell. Det var väl också det som det slutade med när alla partier röstade på en reservation; alla som sitter här i kammaren förstår ju att det blir lite lätt absurt, för det är inte så det ska gå till. Någonting hände under tiden, och man skapade en debatt som alla kanske inte riktigt kände igen sig i.

Jag kan tala bara för Socialdemokraterna i det här fallet, men att vi skulle vara emot hemaborter är en felaktig bild. Däremot tycker jag att det är viktigt att vi har tillräckligt underlag och patientsäkerheten i fokus. Fyra nya år med Socialdemokraterna, så kommer du att få din lagstiftning, Johan Hultberg!

Fru talman! År 2019 var det 36 stycken. År 2020 var det 27 stycken. År 2021 var det 44 stycken, och fram till dagens datum är det 10 stycken år 2022.

Siffrorna är antalet personer som har mist livet på sitt jobb, fru talman. Men det stannar inte där, utan ytterligare 25 stycken har dött på sitt jobb under denna period. Det är bara det att utländsk arbetskraft som är verksam i Sverige men registrerad i andra länder redovisas separat. Detta handlar alltså om 142 personer som gick till jobbet men aldrig kom hem igen.

Fru talman! Vi kan konstatera att regeringens nya arbetsmiljöstrategi funkar dåligt. Man prioriterar politisk makt över arbetsplatsen framför ett inkluderande arbetsmiljöarbete för samtliga löntagare verksamma i Sverige. Skyddsombud saknas, och så kallade regionala skyddsombud nekas tillträde till arbetsplatser som saknar kollektivavtal eller fackligt medlemskap - de arbetsplatser som oftast är i störst behov av stöd.

Min fråga går därför till statsrådet Johan Danielsson: Är man från regeringens sida nöjd med utfallet sedan man lanserade sin nya arbetsmiljöstrategi?

Fru talman! Jag tackar Magnus Persson för frågan. I regeringen kommer vi inte att vara nöjda förrän vi har uppnått nollvisionen och människor inte förolyckas på svenska arbetsplatser. Det var därför den här regeringen införde en nollvision för dödsolyckor på arbetet.

Sedan ska man ju höra mycket innan öronen trillar av. Här får man höra att de regionala skyddsombuden inte har tillträde till tillräckligt många arbetsplatser, men när vi i den här kammaren för knappt två år sedan föreslog att de regionala skyddsombudens tillträde till arbetsplatserna skulle utökas fick vi inte stöd av en majoritet i riksdagen - tack vare att Sverigedemokraterna ställde sig på samma sida som sina nyvunna kamrater i Moderaterna.

Den stora andelen utländsk arbetskraft som förolyckas och den stora andelen dödsolyckor i vissa branscher beror bland annat på den utbredda arbetslivskriminalitet vi ser i dessa sektorer. Döm därför om min förvåning när jag läser Sverigedemokraternas valplattform inför valet 2022 och ordet "arbetslivskriminalitet" lyser med sin frånvaro.

(Applåder)

Fru talman! Kriget i Ukraina visar med otvetydig klarhet på vikten av ett robust, högt och tryggt bistånd, ett bistånd som används både för långsiktigt utvecklingssamarbete och humanitärt för att rädda liv, lindra nöd och göra andra akuta insatser.

Kriget har tvingat hundratusentals människor på flykt. De flyr från sina hem och behöver nu hjälp med mat, mediciner och någonstans att sova.

Mot bakgrund av det vill jag fråga biståndsministern: Hur ser Sveriges stöd till Ukraina ut vad gäller det humanitära biståndet?

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Sverige har tre fokus när det gäller Ukraina: Vi ska stötta Ukraina, vi ska rikta sanktioner mot Ryssland och vi ska stärka Sverige. För att stötta Ukraina har vi bidragit med mycket humanitärt bistånd.

Jag vill också säga att det humanitära biståndet har ökat. Sverige ger mer humanitärt bistånd generellt till världen i år än vad vi gjort tidigare år. Vi är nu uppe i över 800 miljoner i rent humanitärt stöd till Ukraina. Det är ytterst viktigt, inte minst för att hantera de många flyktingar som finns inom landet i Ukraina men också i närområdet till Ukraina.

Alldeles nyss var vi också tillsammans med Polen värdar för en konferens där världssamfundet gemensamt samlade in ytterligare 60 miljarder svenska kronor till humanitärt stöd i Ukraina. Sverige bidrog då med ytterligare 230 miljoner, som vi nu ska betala ut i humanitärt stöd. Så vi bidrar, absolut!

Fru talman! Nio av tio svenskar bor i dag i en kommun med bostadsbrist. Priserna på småhus och bostadsrätter har rusat i höjden, och köerna till en hyresrätt ringlar långa. I Socialdemokraternas Sverige är det numera bara den med mycket pengar eller goda kontakter som kan få tag i en bostad.

Johan Danielsson har snart varit bostadsminister i ett halvår men har ännu inte lagt något konkret förslag till riksdagen på hur det ska bli enklare eller billigare eller gå snabbare att bygga nya bostäder. Min fråga till bostadsministern är när han tänker presentera någon konkret politik till denna kammare för att underlätta för fler bostäder.

Fru talman! Tack för frågan, David Josefsson!

Det är bra att vi delar uppfattningen att den utbredda bostadsbristen i Sverige är ett problem. Det har varit en prioriterad fråga för den här regeringen inte bara sedan jag tillträdde den 30 november utan sedan vi tillträdde för snart åtta år sedan. Då hade vi, efter åtta år med en moderatledd regering, en byggtakt på under 20 000 bostäder per år. Nu är prognosen att vi ska påbörja över 60 000 bostäder under detta år.

Socialdemokratisk politik har alltså gjort skillnad. Vi kan sedan 2018 se att vi har börjat beta av det underskott på bostäder som byggts upp genom att vi under lång tid har byggt för lite.

Vi presenterade också förslag till denna kammare alldeles nyligen om exempelvis certifierade byggprojekteringsföretag, för att se till att undanröja de hinder det innebär att olika kommuner ställer olika krav på dessa företag. Det kommer att leda till förenklade och snabbare processer och öka byggandet av både småhus och flerbostadshus.

Fru talman! Allt börjar med en bra bostad. Sverigedemokraterna tänker inte stå och se på medan tryggheten försvinner och allt fler familjer lever och barn växer upp under otrygga förhållanden i gettoliknande områden. Vi har föreslagit ett trettiotal åtgärder för att stoppa utvecklingen. Ingen kriminell ska få stå i vägen för att skapa trygga hem. Inte ens någon fastighet ska stå i vägen för att skapa trygghet om vi får bestämma.

Regeringen har nu snart suttit i åtta år. Tyvärr är de åtgärder regeringen gjort för att skapa en bra och trygg boendemiljö lätträknade. Enskilda bostadsbolag har ofta gjort mer för tryggheten än regeringen.

Jag vill därför fråga bostadsminister Johan Danielsson om han verkligen är beredd att lyfta på varje sten och också anamma Sverigedemokraternas förslag och göra det lättare att till exempel vräka kriminella.

Fru talman! Tack till Mikael Eskilandersson för frågan!

Det är mycket riktigt en prioriterad fråga för statsministern och för den här regeringen att skapa ökad trygghet i dessa områden och bryta segregationen. Vi har också gjort mycket under den här mandatperioden. Nyckeln är naturligtvis att bekämpa brotten och brottens orsaker. Vi har en historisk satsning på polisen. Vi har en historisk satsning när det gäller att skärpa straffen för de kriminella som lagförs. Men vi satsar också på att öka tryggheten i dessa bostadsområden.

Det är positivt att Eskilandersson också uppmärksammar de positiva exempel som finns runt om i landet där de allmännyttiga bostadsbolagen, många gånger i socialdemokratiska kommuner, aktivt arbetar med att skapa trygghet i de bostadsområden där man permanent befinner sig. Regeringen kommer att fortsätta komma med förslag på hur man kan stötta detta viktiga arbete runt om i Sverige.

Fru talman! Min fråga går till utbildningsminister Anna Ekström.

I förra veckan hade vi en forskningsdebatt här i kammaren. Moderaterna var tydliga med att forskning är viktigt och ska prioriteras, och även övriga partier tyckte att det var viktigt - kanske på lite olika nivåer.

Tyvärr kommer det nu larmrapporter från flera områden om att vi saknar doktorander. Vi saknar ansökningar, både nationella och internationella till Sverige, vilket är ett stort bekymmer. Det ställer till det så att vi minskar både vår utveckling och vår innovation, och vi blir också omsprungna av andra länder.

Ett stort bekymmer för doktorander kan vara osäkerheten kring finansieringen. På detta måste vi förstås hitta någon lösning så att man vet att man har en stabil finansiering som forskare. Efter en disputation stannar man ofta kvar inom akademin eller får en tjänst inom kommunen, regionen eller näringslivet. Även där kan dock finansieringen vara ganska osäker. Framför allt ser man kanske inte värdet av att ha en person som har disputerat. Detta måste förstås också stärkas.

Min fråga till utbildningsministern är vad hon avser att göra för att göra det mer attraktivt att börja forska och att fortsätta forska. Det utbildningsministern sa tidigare är viktigt: Hela Sverige måste växa. Det gäller absolut också forskningen.

Fru talman! Jag vill börja med att hålla med Marie-Louise Hänel Sandström om att forskning är mycket viktigt för att lösa de stora samhällsproblemen, oavsett om det handlar om att vara ledande i klimatomställningen, att knäcka segregationen eller att bygga vårt Sverige starkare.

Självklart ska det vara attraktivt att också vara forskare. Det är ett av skälen till att regeringen, inte minst i de forskningspropositioner som har lagts fram, har sett till att stärka möjligheten att ha ordentligt mycket bättre anställningsvillkor för forskare, att ha meriteringsvägar som gör det möjligt att kombinera till exempel att vara småbarnsförälder och att känna anställningstrygghet. Här fanns det mycket att göra när regeringen tillträdde, och vi har stärkt både lagstiftning och förordningstexter när det gäller möjligheten att skapa meriteringsvägar.

Dessutom, fru talman, har vi nyligen tagit emot en rapport från Universitetskanslersämbetet om hur arbetet går med att stärka meriteringsvägarna. Regeringen avser att fortsätta med det. Sverige behöver forskning, och Sverige behöver forskare.

Fru talman! Sveriges styrande politiker har under lång tid bedrivit en fullständigt oansvarig migrationspolitik, vilket lett till att vårt land i dag befinner sig i kaos. Asylsökande begår grova brott. Utvisningsbeslut följs inte. Brottslingar som allvarligt hotar medborgarnas säkerhet blir kvar.

Regeringens oförmåga att ha kontroll på dessa individer har kostat oskyldiga både lidande och död, bland annat genom det bestialiska dubbelmordet på Ikea i Västerås 2015, det ofattbara terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017 och nyss det vidriga mordförsöket i ett gruvhål i Norberg.

Hur ska regeringen säkerställa att lagen följs, att obehöriga utlänningar hindras att begå allvarliga brott och att de som ska utvisas avlägsnas och portas på riktigt från vårt land?

Fru talman! Ja, det här är Sverigedemokraterna, som Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna tänker sig att regera Sverige tillsammans med.

Jag vill vara väldigt tydlig: Sverige lade om sin migrationspolitik 2015 för att det var nödvändigt. Den omläggningen håller vi i. Men med det sagt är Sverige ett land där alla som är medborgare ska följa de lagar och regler vi har men också få den respekt som varje medborgare i vårt land förtjänar att få.

Vi har sagt som regering att vi tar kampen mot inte minst segregationen. Vi ska vända på varenda sten, och vi ska bygga det här samhället starkare. Jag är övertygad om att det görs bäst med en klok, socialdemokratisk kvinnlig statsminister i spetsen - utan Ulf och utan Sverigedemokraterna i regeringen.

Fru talman! I dag läggs 95 procent av alla våldtäktsanmälningar ned. Samtidigt varnar polisen om att de inte hinner utreda alla de anmälningar som kommer in på grund av det alltför höga trycket till följd av gängskjutningarna i Sverige. Jag tycker att det här är en skam för Sverige. Jag tycker att det är en skam gentemot alla de kvinnor som utsätts för sexualbrott i dag.

Moderaterna har lagt fram ett batteri av olika förslag för att kunna komma till rätta med detta. I dag har vi hört regeringsrepresentanter prata om att regeringen har det här som en prioriterad fråga och att man ska vända på alla stenar. Men under tiden är det fler kvinnor och unga flickor som blir sexuellt utnyttjade i Sverige och som känner att de inte vågar anmäla därför att det inte händer någonting.

Vi börjar närma oss sommaren, och jag skulle vilja att alla unga kvinnor vågar vara ute och röra sig. Jag undrar: Vad avser regeringen att göra åt detta?

Fru talman! Vi har skärpt straffen. Vi har öppnat två nya polisutbildningar. Vi utbildar fler poliser än någonsin. Vi har gett resurstillskott till Polismyndigheten som är dubbelt så stora som man klarade av under alliansregeringen. Det här är verkligen någonting som är prioriterat av regeringen. Vi tänker fortsätta det arbetet.

Det Moderaterna borde fundera lite mer över är att det är lätt att vara efterklok. Det var ju inte så att ni direkt prioriterade polisen när ni hade chansen under åtta år vid regeringsmakten.

Vi har skärpt straffen. Vi har förstärkt resurserna till poliserna. Vi utbildar fler poliser än någonsin. Det här är någonting som vi tar på absolut största allvar, och vi tänker fortsätta att göra det.

Frågestunden var härmed avslutad.