Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik

Fru talman! Nu är det alltså budgetdebatt för civilutskottet. Vi debatterar utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik.

Debatten ska genomföras i två rundor, där det kommer att fokuseras mer på konsumentpolitiken i den andra rundan. Jag kommer således nu att fokusera mitt anförande på bostäder och samhällsplanering. Vi återkommer till konsumentpolitiken; den är inte bortglömd.

Fru talman! Sverige befinner sig i ett läge där vi har fastnat i att tala om en bostadskris men sällan om de verkliga drömmar och önskningar som svenska folket har. Många unga och även äldre längtar efter ett eget hem som de kan kalla sitt, ett hus med en tomt där barnen kan leka och där man kan känna trygghet och stabilitet.

Enligt flera undersökningar från bland annat SCB och Boverket vill en stor andel svenskar helst bo i ägt boende. Det handlar inte om en liten grupp, utan det är en bred majoritet av det svenska folket. Det är definitivt mer än hälften av befolkningen - mätningarna visar snarast på två tredjedelar eller mer. Människor vill äga sitt hem, bygga sin framtid på en stadig grund och känna att de förvaltar och utvecklar något bestående, inte bara för sig själva utan även för kommande generationer.

Men i dag är verkligheten en annan. Ofta är det svårt och dyrt att köpa ett hus. Tomtpriser och byggkostnader har galopperat, samtidigt som administrativa hinder och långa tillståndsprocesser gör steget till ägt boende onödigt högt. Många tvingas stanna kvar i lägenheter fast de egentligen skulle vilja flytta till hus. Resultatet blir en låsning i hela bostadskedjan. De som önskar ett eget hus är fast i en lägenhet, och de unga, nyanlända eller studenter som skulle vilja ha ett förstahandskontrakt ser hur köerna blir allt längre.

Alla förlorar på detta. Ett samhälle där människor inte kan bo så som de önskar är ett samhälle som inte fullt ut tar vara på sina möjligheter.

Vi kan välja vilken väg vi vill ta framöver. Sverige kan antingen fortsätta att ha en bostadsmarknad fylld av onödiga hinder och exploderande priser - eller så kan vi välja att ta en annan riktning.

Vi i regeringsunderlaget har fokuserat på att snabba upp, förenkla och möjliggöra för ett mycket effektivare byggande, där långa ledtider kan kortas och där mark kan frigöras. Antalet åtgärder totalt som är tänkta att på olika sätt underlätta för den som vill bygga bostäder är historiskt sett stort och begränsas inte till vår del av budgeten.

Förändrade skatteregler ger mer pengar till hushållen att lägga på sitt boende, sänkt skatt på ISK-konto ger utökade möjligheter att spara till framtida boende och när strandskyddet snart förändras blir det lättare att hitta mark att bygga på. Detta är bara några exempel.

Fru talman! Ett förslag som ligger mig lite varmare om hjärtat än övriga är ändå Sverigehuset. Sverigehuset ger oss helt nya möjligheter. Detta är förhoppningsvis startskottet för något helt nytt på den svenska byggmarknaden och kan komma att bli lika omvälvande som det var när bilar började byggas på löpande band. Det bygger på en enkel idé: typgodkända hustyper som redan på förhand uppfyller samtliga krav. Genom att använda mallar och standarder kan vi förkorta projekteringstiden, sänka kostnaderna och göra det enklare för fler att förverkliga sin dröm om ett eget boende.

När vi skapar förutsättningar för fler att köpa hus frigörs också lägenheter. De som i dag bor i en lägenhet men drömmer om ett hus kan ta steget och därmed lämna den lediga lägenheten till den som tar sina första steg in på bostadsmarknaden. Detta är en flyttkedja som skulle gynna alla.

Låt oss titta på andra länder för att förstå hur kraftfullt detta initiativ faktiskt kan vara. I bland annat Nederländerna och USA har standardiserade bygglösningar bidragit till lägre kostnader och snabbare byggtakt, vilket har gjort att fler familjer har råd med hus i stadens utkant eller på landsbygden. När dessa familjer flyttar från sina lägenheter frigörs också bostäder för andra, vilket skapar en rörlighet som hela marknaden tjänar på.

Även i Japan har man sett hur förhandsgodkända husmodeller förenklar processen för småhusbyggande. Familjer får snabbare tillgång till just den bostadstyp de önskar, och denna rörelse sätter fart på byggkedjan. När fler köper hus flyttar de från lägenheter, som i sin tur blir lediga för dem som vill in på marknaden. Resultaten blir en balanserad bostadstrappa där alla kan klättra i takt med livets skiften.

I Tyskland har standardiserade metoder och effektivare planering bidragit till att minska byggkostnader och ge hushållen valfrihet. Människor kan oftare välja att köpa hus eftersom trösklarna inte är lika höga. Detta leder till att landets bostadsmarknad blir rörligare, mer anpassningsbar och bättre rustad för förändring. De unga och de äldre, familjer och ensamstående kan alla hitta sin plats i denna kedja. På så sätt tar man en sorts förvaltarskap över bostadsmarknaden där politik, näringsliv och hushåll samarbetar för att skapa stabilitet och valfrihet över tid.

Att tala om förvaltarskap är för oss viktigt. Det handlar inte bara om att bygga hus för stunden utan om att bygga något större och någonting som är mer långsiktigt. Vi har ärvt vårt land av våra förfäder, och vi lånar det av våra barn och barnbarn. Som goda förvaltare ska vi inte överlämna en bostadsmarknad i kaos med skyhöga priser, utan vi ska överlämna en miljö där det finns reella möjligheter att äga sitt boende, sätta rötter och känna trygghet.

Genom Sverigehuset kan vi sänka kostnaderna, pressa ned onödig byråkrati och skapa en marknad där det är lättare att bygga och bo i hus. När fler kan äga sin bostad stärks banden mellan individ, familj och plats. Det skapar stolthet, ansvarskänsla och en vilja att vårda och utveckla det vi faktiskt har. Denna förvaltarskapsanda är kärnan i Sverigehuset.

Vi tar inspiration från andra länder, men vi formar lösningen efter våra egna förutsättningar. Genom standardiserade hustyper kan vi enklare bygga hus som håller över tid, där kostnaden inte skenar iväg och där husets kvalitet är väl beprövad. Samtidigt är utformningen och arkitekturen klassiskt svensk och bygger på igenkännande och svensk tradition.

Det blir lättare för familjer att planera för framtiden. De kan köpa ett hus, slå ned sina bopålar och veta att de investerar i något bestående. När de gör det frigör vi alltså lägenheter för andra, och kedjan börjar löpa. Det är så vi skapar rörelse och liv på vår bostadsmarknad. Vi ska inte underskatta kraften i detta. När fler får chansen att äga sin bostad ökar också tryggheten i samhället. Människor bygger upp kapital, känner ansvar för sin närmiljö och stärker banden till sin hemort.

Detta är inte bara en teknisk lösning utan en social och kulturell förändring. Det är en process där vi ser till att våra barn och barnbarn en dag kan gå in i vuxenlivet med goda förutsättningar att skaffa sig ett eget hem. Det är att lämna efter oss ett starkare Sverige än det vi själva ärvde - ett Sverige där bostadsmarknaden inte är en låst dörr utan en öppen trappa. Varje steg i den trappan blir lättare att ta när Sverigehuset omsätts i praktiken.

Fru talman! Genom att införa Sverigehuset fullt ut kan vi underlätta för den majoritet av det svenska folket som helst vill bo i ägt boende. Vi kan sänka kostnaderna, korta byggtider och frigöra lediga lägenheter åt dem som i dag står utanför. Vi kan skapa ett rörligare och rättvisare system där människor får större möjligheter att förverkliga sina drömmar.

Vi kan göra detta som ansvarsfulla förvaltare av vårt land, med blicken riktad mot kommande generationer. Det är ett steg mot ett Sverige där det är lättare för familjer att planera sin framtid och där stabilitet och trygghet är en självklar del av vår vardag. Sverigehuset är inte bara en teknisk eller ekonomisk idé; det är en del av något större - en vision om ett Sverige som tar sitt förvaltarskap på allvar och där vi lämnar ett bättre arv till våra barn och barnbarn.

Jag yrkar bifall till förslaget och avslag på motionerna.

Fru talman! För ett par veckor sedan hade vi bostadsministern i civilutskottet. När han kom dit fick han direkt frågan om marknadshyror eller fri hyressättning, och han svarade att det inte finns några planer på att presentera ett förslag om marknadshyror eller fri hyressättning. Bara för att vara hundra procent säker tänkte jag ställa en liknande fråga till Mikael Eskilandersson.

För inte så länge sedan stod Sverigedemokraterna, med sin partiledare i spetsen, tydligt på hyresgästernas sida. Man sa till dåvarande statsminister Stefan Löfven att SD står på hyresgästernas sida. Man sa att marknadshyror inte har någon plats i Sverige. Man påpekade också att Moderaternas och Centerpartiets idé om fri hyressättning i nyproduktion ofrånkomligen leder till marknadshyror i hela beståndet. Man stod alltså på 3 miljoner hyresgästers sida, precis som Vänsterpartiet.

Mikael Eskilandersson uttryckte också tydligt att fri hyressättning i nyproducerade hyresrätter är ett steg mot marknadshyror i hela beståndet - ett steg som Sverigedemokraterna enligt honom inte är beredda att ta. Mikael Eskilandersson sa även att fri hyressättning i princip bara skulle innebära att hyrorna gick upp väldigt mycket för vissa personer och att SD därför är definitivt emot fri hyressättning.

Trots detta sa samma Mikael Eskilandersson för mindre än ett år sedan att man kan tänka sig att kompromissa bort detta löfte och att frågan om hyressättning inte är en hjärtefråga eftersom det inte är en trygghetsfråga.

Mina frågor är därför: Kommer Sverigedemokraterna att svika 3 miljoner hyresgäster och bidra till att marknadshyror eller fri hyressättning införs? Anser inte Mikael Eskilandersson att rätten att äga ett hem är en grundläggande trygghetsfråga?

Fru talman! Till att börja med vill jag hävda att jag definitivt har blivit felciterad och att jag blir ännu mer felciterad när Malcolm Momodou Jallow återger mina ord här. Det jag sa i en intervju var att vi kan prata om alla frågor inom Tidösamarbetet. Därmed var ingen särskild fråga utpekad.

Jag kan säga att vi inte har ändrat vår syn på fri hyressättning i nyproduktion. Vi har inte heller för avsikt att ändra oss när det gäller fri hyressättning. Vi pratar inom Tidöpartierna, men den frågan finns vad jag vet inte på bordet - inte på min nivå, i alla fall, och jag kan inte tänka mig att den finns på någon annan heller.

Vår inställning när det gäller fri hyressättning i nyproduktion är att det skulle skapa en tvådelad bostadsmarknad där de som har råd att betala högre hyror får tillgång till nya, moderna bostäder medan andra tvingas tränga ihop sig i äldre bostäder och ha en sämre standard. Det skulle driva på segregationen inte bara mellan områden utan även inom städerna, och det skulle inte ge den trygghet och den typ av områden som vi ser framför oss.

Bruksvärdeshyrorna är grunden för ett mer jämlikt samhälle där människor med olika inkomster kan bo i samma områden, och det stärker gemenskapen och samhällsstrukturen att vi inte har en uppdelning mellan rika områden och fattiga områden - vilket vi skulle få om vi införde fri hyressättning i nyproduktion och fick hus byggda med helt fri hyressättning. De skulle bli betydligt dyrare att bo i, och endast en liten andel av Sveriges befolkning skulle ha råd att bo där.

Det vi däremot gärna skulle se är att man på något sätt lyckas få fram fler billiga lägenheter, men när det handlar om att få fram billiga lägenheter tror vi ju mer på flyttkedjor till ägt boende - bland annat genom det jag framhöll här, det vill säga att bygga Sverigehus och liknande. Då kan man få fler boenden.

Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att svenska folket får tydliga besked. Vi har nämligen hört i kammaren att vissa partier kan säga en sak ena dagen och något helt annat nästa dag. För mig som vänsterpartist, som värnar hyresgästernas ställning, är det viktigt att det här är tydligt och att hyresgästerna kan känna sig lugna med att marknadshyror eller fri hyressättning inte helt enkelt dyker upp någon dag under den tid då Tidöpartierna styr landet. Det är därför det är viktigt att få det här beskedet från Sverigedemokraterna.

Det här med att äga är någonting som Sverigedemokraterna pratar väldigt mycket om. Men vi befinner oss i ett läge där många hushåll är fattiga - det finns över 200 000 fattiga människor i Sverige i dag, enligt SCB. Folk har svårt att betala sina räkningar, och många barn blir vräkta. Att i detta läge presentera förslag som skulle göra det svårare, jobbigare och dyrare för människor att betala för sina bostäder är inte bara dumt, utan det är helt enkelt intelligensbefriat att ha den typen av politik.

Om jag förstår Mikael Eskilandersson rätt finns det ingen risk över huvud taget för att Sverigedemokraterna skulle stödja ett sådant förslag från Tidöpartierna om det skulle dyka upp. Jag vet att Centerpartiet inte vill släppa fri hyressättning. Menar Mikael Eskilandersson att Sverigedemokraterna inte kommer att stödja fri hyressättning eller marknadshyror om Tidöpartierna skulle komma med ett sådant förslag, oavsett hur de väljer att paketera det? Är detta vad Mikael Eskilandersson säger till svenska folket här?

Fru talman! Jag har roat mig med att göra ett antal jämförelser mellan de nordiska länderna. Jag kan inte se att det skulle vara till fördel för oss i Sverige att börja kopiera våra grannländers system - egentligen inte på något håll.

Jag ser inte de fördelar som påstås finnas med att göra som i Finland. Där lägger man 29 procent av sin inkomst på boende medan vi i Sverige lägger strax över 21 procent av vår inkomst på boende. Jag ser i stället att vi i Sverige har en stor fördel i att vi inte behöver lägga de enorma summor som den finska staten lägger på bostadsbidrag eftersom vi har haft en rimligare hyresutveckling.

Problemet på bostadsmarknaden är ju inte att hyrorna är för låga utan att det byggs för få bostäder. Fri hyressättning i nyproduktion löser inte bostadsbristen utan gör bara att de nybyggda bostäderna blir dyrare och mindre tillgängliga för dem som verkligen behöver dem.

Det vi ser i dag är att en stor del av befolkningen som inte har så höga inkomster faktiskt efterfrågar boende. Bruksvärdeshyran har visat sig vara en stabil grund för att skapa långsiktigt hållbara bostadsområden, medan fri hyressättning riskerar att skapa en marknad där enbart de med de högsta inkomsterna får tillgång till nya bostäder.

Jag ser inte att detta är någonting som Sverigedemokraterna skulle vilja se eller ställa sig bakom. Tvärtom tycker jag att det svenska systemet ofta får alltför mycket kritik i jämförelse med hur det faktiskt ser ut i andra länder. Vi har inte större akut bostadslöshet än vad något annat land har. Problemet i Sverige är att man räknar in en massa bostadslösa som egentligen har bostäder, för man räknar dem som vi har i sociala kontrakt som bostadslösa. Jag tycker att detta är fel, men det är så det ser ut när man jämför siffrorna. Därför ser det ut som att Sverige har väldigt många fler bostadslösa än vad övriga europeiska länder har.

Fru talman! Det sades många fina ord i anförandet om det ägda boendet men väldigt lite om det hyrda boendet. För många är ett ägt boende en dröm som ligger ganska långt bort. Även en hyresrätt kan vara ganska svår att få, inte minst för barnfamiljer.

I en promemoria från regeringen som kom i januari i år fanns ett förslag om att göra det obligatoriskt för kommuner att kunna utfärda hyresgaranti för barnfamiljer. En hyresgaranti innebär att kommunen med hjälp av staten kan garantera hyra om hyresvärden tycker att en barnfamilj har för dålig betalningsförmåga. Hyresgaranti är någonting som skulle kunna hjälpa fler barnfamiljer att få lägenhet.

När propositionen kom saknades förslaget, trots att pengarna för detta ligger kvar i regeringens budget. Det verkar inte vara någon som förstår varför. Jag skulle vilja veta hur Sverigedemokraterna ställer sig till hyresgaranti för barnfamiljer.

Fru talman! Jag menar att bristen på hyresrätter grundar sig mycket i att vi har en bostadsmarknad som inte är anpassad till var befolkningen egentligen vill bo. Väldigt många - uppemot 30 procent av hushållen - bor i hyresrätter, vilket är jättemycket mer än i till exempel Norge. Ändå har vi större brist än till exempel Norge, vilket beror på att Norge har betydligt mer ägt boende. Då väljer man det ägda boendet, egentligen av anledningar som att den norska staten har subventionerat det ägda boendet för att fler ska få möjlighet att äga.

När vi har så många i befolkningen som faktiskt vill äga sitt boende tycker jag att vi ska vara tydliga med att vi vill stödja människor så att de kan förverkliga sin dröm om att äga sitt boende.

Det hyrda boendet har sin plats, särskilt för den yngre delen av befolkningen men även för den äldre delen. Allteftersom den äldre delen av befolkningen blir äldre kommer givetvis fler i denna grupp att behöva hyrt boende.

Jag fick en fråga om hur jag ser på att kommunerna kan garantera hyran för barnfamiljer. Kommunerna har ju ansvar för att se till att det finns boende - en kommun kan inte strunta i att en familj är på väg att hamna på gatan. Om en barnfamilj är på väg att bli vräkt är det till och med så att kommunen, via socialtjänsten, har en handlingsmöjlighet om man kontaktar kommunen, vilket man ska göra innan man vräker en barnfamilj.

Jag vill definitivt påpeka att jag står upp för kommunernas självbestämmande, men jag ser inga problem med att en kommun går in och stöder en barnfamilj om det behövs.

Fru talman! Jag tackar Mikael Eskilandersson för svaret, som jag dock tycker var lite otydligt.

Det är ju ett stort problem att många barnfamiljer sitter med osäkra boendelösningar. Detta är någonting som kan förstöra ett barns liv. Barnet kanske behöver byta skola och socialt sammanhang ofta på grund av att familjen flyttar och kan kanske inte vara kvar i sin fotbollsklubb eller fortsätta med någon annan fritidsaktivitet.

Det fanns ett förslag om att staten skulle gå in och hjälpa kommunerna så att de skulle få tryggare boendelösningar. Det finns pengar i budgeten, och regeringen gick nästan fram med ett förslag. Väldigt många undrar vad det var som hände. Varför lades inte detta förslag på bordet? Ska jag tolka det som att det är Sverigedemokraterna som har satt käppar i hjulet för det här förslaget eftersom man vill värna kommunernas självbestämmanderätt?

Fru talman! Jag skulle inte tolka det som att det är Sverigedemokraterna som har satt käppar i hjulet för att gå fram med detta förslag.

Det är faktiskt möjligt för kommunerna att gå in och stödja barnfamiljer. Det är också viktigt att kommunerna har möjlighet att själva styra över hur de gör detta, för det finns olika lösningar i olika kommuner. Vissa kommuner arbetar väldigt hårt med sociala kontrakt, medan andra kommuner arbetar hårdare med Bostad först och liknande.

Enligt den lagstiftning som redan finns måste Kronofogdemyndigheten kontakta kommunen innan en barnfamilj vräks. Syftet med detta är att undvika runtflyttning av barnfamiljer. Det kan dock inte vara så att den som har barn aldrig kan bli vräkt och därför kan strunta i att betala hyran; detta skulle inte heller vara en bra lösning.

Jag tycker nog att vi ska lita på att kommunerna tar sitt bostadsansvar. Det är också de som hanterar skolgång och så vidare för barnen. Om barn lever i misär är det kommunerna som går in och omhändertar dessa barn.

Sverigedemokraterna har ju gjort väldigt mycket via sin barndomsgaranti, som partiet har haft sedan 2017. Den är en del i att skydda barn från att råka illa ut. Det handlar ju inte bara om boendet utan även om mycket mer runt omkring barn, och det gäller att hela samhället tar ansvar. Mycket av detta ligger dock på kommunnivå, och då gäller det kommunala självstyret.

Fru talman! Jag har suttit i civilutskottet sedan valet 2022, och i princip på varje seminarium och i varje debatt har jag hört Sverigedemokraterna lyfta fram frågan om Sverigehuset.

Jag har sedan dess försökt förstå mig på förslaget. Jag tillhör inte den kategori som avstyrker förslag bara för de kommer från ett visst håll. I det här ligger ju liksom ingen ideologi eller andra frågor som stör. Samtidigt vill jag inte att väljarna ska fastna i en sverigedemokratisk illusion om någonting som de facto bara är en illusion.

Jag skulle gärna höra Mikael Eskilandersson redogöra lite grann för hur det här är tänkt att fungera i praktiken. Standardisering av byggprocesser i all ära, men när man bygger småhus har man ju markkostnad och anslutningsavgifter. Man har rätt mycket kostnader för att få ihop kalkylen. Hur menar då Mikael Eskilandersson att bara det faktum att man har ett standardiserat, förgodkänt typhus helt plötsligt ska sätta igång en byggvåg av nya småhus?

I förra anförandet tog Sverigedemokraterna upp det kommunala självstyret. Hur menar Mikael Eskilandersson att man värnar det kommunala självstyret genom att säga att det ska byggas likadant i hela vårt avlånga land?

Fru talman! Tack, Alireza Akhondi, för frågan! Jag svarar jättegärna på frågor om Sverigehuset.

Anledningen till att vi vill gå ifrån det system man har i Sverige där tusentals olika handläggare i 290 kommuner sitter och prövar samma hus är att det helt enkelt blir betydligt mer effektivt.

Oftast är den här prövningen överdriven och till stora delar onödig. Jag kan ta som exempel mitt eget hus som jag byggde en gång i tiden i Örkelljunga kommun. Det var ett basic A-hus jag byggde, och det byggdes ett likadant ett par månader innan. Ändå skulle jag komma in med exakt samma ritningar. Jag skulle komma in med exakt samma ansökningar på allting trots att det fanns ett annat hus byggt som var identiskt. Det var ett typiskt kataloghus. Jag kunde aldrig riktigt förstå poängen med att samma kommun på i princip samma område ska sitta och pröva samma sak en gång till för ett precis likadant hus och ta betalt för varje sak en gång till.

Vi vet ju nu när vi har tittat på vad det kostar att bygga att det är många kostnader som ändå tillkommer. Men jämfört med andra länder och hur de har lyckats få ned priset genom att införa olika former av typgodkända hus skulle det översatt till svenska förhållanden och Sverigehuset röra sig om någonstans mellan 350 000 och 700 000 per hus som man skulle kunna dra ned kostnaderna med. Det blir billigare att bygga därför att man helt enkelt får mindre spill och så vidare när man gör samma husmodell flera gånger men också därför att man inte behöver ett fullständigt bygglov på samma sätt. Det blir mer en fråga om en utsättning av huset och en anmälningsavgift.

Fru talman! Om Sverigedemokraterna hade bemödat sig att komma med lite fler förslag inom bostadspolitikens område under de fem terminer de haft på sig att jobba fram propositioner hade jag kanske inte reagerat på den sverigedemokratiska illusionen. Men vi är i ett läge där den nuvarande regeringen har haft gott om tid på sig att adressera bostadspolitikens utmaningar.

Jag brukar lyfta fram i debatterna att det här är ett område där det finns över 60 offentliga utredningar sedan 2006 och att i princip varje centimeter av det här politikområdet är utrett. Det borde alltså inte vara särskilt svårt att damma av gamla utredningar och producera någonting, kan jag tycka. Men man gör inte det. Man lyfter fram Sverigehuset, men man svarar ändå inte på frågan.

Mikael Eskilandersson! Hur får man till den här vågen av nyproducerade hus när bygglovskostnaden för den typen av hus utgör en bråkdel av den totala kalkylen? Det skulle jag gärna vilja få svar på.

Jag fick inte heller svar på min förra fråga. Hur säkerställer man att man värnar det kommunala självstyret? Jag kanske inte vill bo i illusionernas värld och bo i det typiska Sverigehuset. Hur hanterar man de fallen?

Fru talman! Jag har ju hört den här klagosången från Alireza Akhondi tidigare om att det inte händer någonting och inte görs någonting.

Jag tror att de flesta som man pratar med utanför det här rummet snarare är förvånade över hur många olika saker som regeringen faktiskt jobbar på och hur mycket vi faktiskt redan på olika sätt har genomfört - till exempel sänkt skatt på ISK-konton, som förhoppningsvis ger mer pengar till byggande. Visst, man ska spara ihop dem först. Men vi har haft fokus på det här med mark, tid och pengar. Det vill säga att vi ska tillse att det finns mark att bygga på, tillse att tiden inte är för lång och tillse att det finns pengar att bygga för.

Jag tycker att regeringen har lyckats väldigt bra i den delen, och jag ser att Centerpartiet har lagt fram ett budgetförslag som är i det närmaste identiskt med regeringens. Det skiljer 10 miljoner i förslaget, så det får närmast ses som en flört med Tidöpartierna - särskilt med tanke på att det inte finns något annat oppositionsparti som ligger närmare regeringen än Centerpartiet. Centerpartiet ligger också mycket närmare regeringen än något av oppositionspartierna.

Om jag var Alireza Akhondi skulle jag vara mer orolig för hur jag ska få ihop ett samarbete med oppositionen än för hur Sverigehuset ska bli billigare. Men det finns bra uträkningar som han kan söka upp.

Sedan handlar det inte bara om bygglovskostnader. Det handlar om konkurrens. Det handlar om att man kan bygga på ett annat sätt. Det handlar om att den som bygger vet om att det här kommer att gå att bygga och att byggföretag kan göra hundratals hus som ser likadana ut. Då blir det billigare. Det har vi sett i andra länder, som jag sa i mitt anförande. Jag vill hänvisa till de länder som jag redan har nämnt.

Fru talman! En egen bostad är inte bara väggar och tak. En egen bostad är ett hem. En egen bostad är själva grunden för våra liv, för vår värdighet och för att kunna vara en del av samhällets gemenskap. Ett eget hem är inte en lyx eller en handelsvara. Det är en rättighet, och det är politiken som är nyckeln till allas rätt till en egen bostad.

Fru talman! Sverige befinner sig fortfarande i samma kris som när vi stod här för ett år sedan. Bostadsbyggandet ligger fortfarande på historiskt låga nivåer. Under årets första halvår gick 1 150 byggföretag i konkurs. Det kan jämföras med 1 725 konkurser under hela 2023.

Arbetslösheten är rekordhög. Inte sedan finanskrisen 2008 och pandemiåren har så många gått utan jobb. En halv miljon människor saknar i dag jobb. De senaste två åren har antalet arbetslösa inom byggbranschen ökat med 59 procent. Under samma tid har boendekostnaderna ökat med 26 procent och livsmedelspriserna med 25 procent.

Man behöver inte vara matematiker för att förstå att allt fler hushåll har svårt att klara det mest grundläggande: mat och hem. Statistiken talar sitt tydliga språk. Men krisen handlar inte primärt om siffror, statistik och tabeller. Den handlar om människor, om liv som slits sönder och om trasiga familjer. Den handlar om ett trasigt samhälle. Det är en kris som tvingar föräldrar att välja mellan att betala hyran och att köpa mat till sina barn. Och allt är en följd av en orättvis politik i ett alltmer ojämlikt samhälle.

Fru talman! Antalet vräkningar ligger på historiskt höga nivåer. Sedan regeringens tillträde har rekord i antal vräkningar faktiskt slagits varje år. Bara i år har 342 barn förlorat sina hem. Det är 13 procent fler än förra året, och det är 342 barn för mycket. Men vad gör regeringen? De vänder bort blicken.

Regeringens svar till dem som drabbats hårdast av krisen är hånfulla och verklighetsfrånvända. De säger: "Sänk bidragen!" "Skärp er", säger regeringen. "Att äga är bättre än att hyra", säger de. "Köp ett småhus", hörde vi nyss från Sverigedemokraterna. Det är alltså regeringens budskap till de mest utsatta hushållen. Men hur ska den ensamstående mamman - som redan går på knäna för att försöka betala hyran - kunna köpa ett småhus? På vilket sätt ska den arbetslösa byggarbetaren skärpa sig när byggbranschen totalt kollapsat? Regeringens politik är ett slag i ansiktet på Sveriges fattigaste hushåll.

Fru talman! I dag har vi en regering som hävdar att det handlar om trygghet när de lägger fram förslag om att enklare kunna vräka fler barnfamiljer. Vi har en regering vars företrädare påstår att vräkningar på sikt kan vara en välgärning för de vräkta barnen. En regering som står bakom ett sådant uttalande blottar en mycket farlig oförståelse för hur barn påverkas av hemlöshet och trauma.

Trygghet skapas inte genom att vräka fler barn och inte heller genom att omvandla billiga och trygga hyresrätter till spekulationsobjekt. Trygghet skapas definitivt inte genom att - som regeringen - prioritera skattesänkningar för de rika framför välfärd och bostäder för alla. Regeringens politik är inte en politik för trygghet; det är en politik för ökade klyftor.

Fru talman! Trygghet är motsatsen till allt som denna regering gör. Trygghet startar med ett eget hem. Den tryggheten ska vara en självklarhet. Men här står vi i dag, med en bostadspolitik som gång på gång sviker människor. Det är en bostadspolitik som fortsätter gynna de redan privilegierade och som lämnar de mest utsatta utan stöd. Räntebidraget står orört, men bara för vissa - inte för de fattigaste. Deras räntebidrag dras självklart in. Rot-bidraget för de rika utökas. De ekonomiskt mest pressade hushållen - hyresgästerna - lämnas helt utan stöd nu när både energieffektiviseringsstödet och stödet för byggande av hyresrätter har tagits bort. Regeringens och bostadsministerns ekonomiska prioriteringar är tydliga.

Fru talman! Vi har hört samma visa upprepas om och om igen under några år nu. Regeringen driver på för att minska antalet hyresrätter genom omvandling till ägarlägenheter och hyrköp. De pratar om att det ska bli lättare att äga. De som inte passar in i deras mall förpassas till en dyr och högst opålitlig andrahandsmarknad. Det är en andrahandsmarknad som regeringen faktiskt satsar på eftersom de ser en möjlighet att göra det ännu mer lönsamt för den som äger en bostad och vill hyra ut den till ockerpris. Hos regeringen sitter skygglapparna kvar. Man ser de invånare man vill se. De andra struntar man helt enkelt i.

Att äga sitt boende är den stora och realistiska drömmen för regeringens företrädare och deras vänner. Men för åtskilligt fler hushåll i dagens Sverige är bostadsministerns dröm om småhuset ouppnåelig. Människor som inte har råd med el och mat och som blir vräkta för att de inte har pengar till sin hyra kan varken köpa loss sin hyresrätt eller köpa bostadsministerns småhus. Verkligheten är och förblir densamma; med regeringens politik kommer ett fåtal fler att kunna äga samtidigt som många fler blir hemlösa.

Fru talman! Regeringens politik är en politik som söndrar. Under renässansen föddes den politiska grundsatsen "att söndra och härska". För den som kan sin historia är det inte svårt att se likheterna mellan Machiavellis renässansfurste och Sveriges regering. Regeringens ojämlika, orättvisa och ohämmat rasistiska politik lever upp till de kriterier som betecknar denna form av samvetslös politik. Det är en politik som splittrar och raserar vårt samhälle bit för bit. Detta är vad den SD-stödda regeringens repressiva politik på samtliga politikområden har gett oss. Politik borde bygga gemenskap och nytta. I stället bygger regeringen murar och hat.

Fru talman! När hushållens ekonomi pressas till bristningsgränsen väljer regeringen att göra det ännu svårare för människor att bo kvar i sina hem. Regeringen väljer inte längre bara att stå passiv utan fördjupar till och med problemen. Fram till i dag har regeringens bostadspolitiska åtgärder haft ett enda tydligt fokus: att på olika sätt attackera de hushåll som redan har det tuffast. Hyresrätten är den dyraste upplåtelseformen att bo i, men det är i den som majoriteten av låginkomsthushållen bor. Regeringen gör ingenting för att lätta deras bördor, vare sig på kort eller lång sikt.

Aldrig i modern tid har väl politiken slagit så hårt mot samhällets mest utsatta som med denna regering. Både lagförslag och ekonomiska åtgärder syftar genomgående till att försämra för de fattigaste, vare sig det handlar om repressiva förslag kring vräkningar eller dåligt genomtänkta idéer om andrahandsuthyrning som lösningen på samhällets bostadsproblem. Det är en politik för marknaden, inte för människan.

Fru talman! Det är aldrig en välgärning att vräka barn. Ett hemlöst barn är inte ett tryggare barn. Det är ett barn som samhället har svikit. I stället för att som regeringen skylla allt dåligt i samhället på invandrare, hyresgäster och arbetslösa måste vi adressera roten till problemen: den ekonomiska ojämlikheten, bristen på bostäder, segregationen och orättvisorna. Vänsterpartiet har många bra förslag som adresserar just de problemen.

Vänsterpartiets politik har allt som regeringens inte har. Vi är deras raka motsats. Vi står för allt som regeringen inte står för: rättvisa, jämlikhet, solidaritet, mänsklighet, ett samhälle för alla och trygghet för alla. Det är det Vänsterpartiet står för.

Fru talman! När regeringen satsar 34 miljarder på skattesänkningar för höginkomsttagare lägger Vänsterpartiet i stället 45 miljarder kronor på att förbättra för hushållen med bland annat höjd akassa, sjukförsäkring, slopat karensavdrag, höjda barnbidrag och så vidare. När regeringen lägger ned all ekonomisk politik för ökat byggande satsar Vänsterpartiet de kommande tre åren 28 miljarder mer än regeringen inom utgiftsområde 18.

När Vänsterpartiet lägger fram lagförslag om att stärka hyresgästers rättigheter, stoppa utförsäljningarna av hyresrätter, motverka ockerhyror och lagvägen säkerställa att inget barn ska vräkas från sitt hem försämrar regeringens lagförslag situationen på alla dessa punkter.

Låt mig för säkerhets skull tillägga att med alla Vänsterpartiets budgetförslag, inom alla områden, skulle Sveriges statsskuld fortfarande vara bland de lägsta i EU vid ramverksperiodens slut 2032.

Fru talman! Regeringens bostadspolitik saknar mod och nytänkande. Man sitter fast med sina småhus och tror att man kan hitta lösningarna där.

I en tid då vi behöver klimatsmarta och effektiva bostadslösningar som kostar mindre både för den enskilda personen och för miljön väljer regeringen att köra vidare på sin vanliga ideologiska autobahn. Deras förslag är både dåliga för miljön och för dyra för de flesta. Klimatsmarta och ekonomiskt och socialt hållbara initiativ lyser med sin frånvaro.

Fru talman! Vänsterpartiet har en annan vision. Jag har en annan vision. Jag vet att en bostadspolitik som bygger på rättvisa är möjlig - en politik som river murar och bygger broar.

Vi i Vänsterpartiet tror på något större. Vi tror på ett Sverige där varje barn, oavsett var barnet föds eller vilka föräldrar det har, har rätt till ett hem, trygghet och framtidstro. Det må låta naivt. Kalla mig i så fall gärna naiv, för utan en sådan vision förstår jag inte varför man över huvud taget arbetar som politiker, än mindre bostadspolitiker.

Fru talman! Regeringen säger att deras politik handlar om ansvar, men jag säger: Er politik är oförlåtligt oansvarig. Er politik kostar oss inte bara pengar, utan den kostar oss människoliv, framtidsdrömmar, social sammanhållning och hopp.

Jag avslutar med att säga till bostadsministern: Sverige förtjänar mer. Vi förtjänar en regering som tar ansvar för hela vår befolkning, och om ni inte kan leverera de lösningar som krävs är det dags att lämna över till dem som kan.

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation 1 om bostadspolitiska mål. Jag står också bakom Vänsterpartiets budgetförslag i dess helhet och det särskilda yttrande som finns i betänkandet.

Jag vill också passa på att tacka civilutskottets kansli och önska både dem och alla i kammaren en god jul.

Fru talman! Starkt svavelosande och i allt väsentligt helt felaktigt är ord som kommer för mig. Jag har hört dem tidigare efter att Malcolm Momodou Jallow har talat, och de gäller även i dag.

Modigt och nytänkande är det tydligen att belåna landet och skicka räkningen till våra barn. Jag tycker att det i betydligt högre grad låter oansvarigt.

Vi var inne på barnvräkningar. Kan Malcolm Momodou Jallow förstå att det ibland faktiskt är bra för barnen att myndigheter går in? Det är 342 barn vi pratar om. Det finns i runda slängar 1,7 miljoner barn i Sverige, i alla fall om man räknar alla under 18, och det föds ungefär 100 000 varje år. De 342 som vräks är ofta utsatta på många fler sätt än bara utifrån det faktum att föräldrarna inte har haft råd att betala hyran.

Tyvärr lever dessa barn ofta i misär, och det finns tyvärr ofta mycket runt omkring som våra myndigheter behöver ta itu med. Jag har själv sett exempel där myndigheterna, när de väl har kunnat komma in i familjerna, har kunnat förhindra att barnen fortsätter att leva i misär. Om man låter barnen bo kvar fortgår det ju bara.

Jag vill därför fråga Malcolm Momodou Jallow: Kan han verkligen inte se att myndigheterna ibland behöver gå in och hjälpa barn som befinner sig i en utsatt situation? Den är tyvärr ofta kopplad till dålig ekonomi, och det är då vi upptäcker hur illa ställt det egentligen är i familjen.

Fru talman! Svenska folket hörde kanske det som Mikael Eskilandersson inledde med. Han sa "342 barn" och att det föds 100 000 barn. Om jag tolkar honom rätt är det ingenting med 342 hemlösa barn, utan det är helt okej och i sin ordning. Det är bara en liten del av det antal barn som föds varje år.

Detta är skillnaden mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det är därför jag står på den här sidan och Mikael Eskilandersson står på den andra sidan.

Som jag sa finns det 342 hemlösa barn i dag - barn som har vräkts. Det är alldeles för många; det är 342 barn för mycket. I detta land, som vi själva kallar för en välfärdsstat och som är ett rikt land i Europa, ska inget barn behöva vara hemlöst.

Jag förstår varför Mikael Eskilandersson försöker motivera att det kanske är rimligt att 342 barn är hemlösa när det föds över 100 000 barn varje år. Det är för att han tillhör en regering som har en ny lagstiftning som gör det enklare att vräka ytterligare barn. Tryggare bostadsområden kallar man det när man gör det möjligt för fastighetsägare att vräka barn som inte har begått brott. Hela familjer ställs på gatan.

När jag ställde frågan vart dessa människor ska ta vägen kunde varken Mikael Eskilandersson, något av Tidöpartierna eller ansvarig minister svara på frågan, och i dag ser vi resultatet av denna politik.

Å ena sidan säger samtliga politiker och partier att vi ska ha en nollvision för hemlöshet, men å andra sidan hamnar varje år fler barn på gatan, ibland på grund av att föräldrarna inte ens kan betala en räkning på 300 kronor.

Det är 200 000 fler fattiga människor i Sverige i dag. Det är ert fel, Mikael Eskilandersson. Det är ni som styr. Se till att dessa barn har ett hem! Det är en rättighet, och vi har barnkonventionen som lag i Sverige. Följ den!

Fru talman! I bästa fall är Malcolm Momodou Jallow bara dåligt underrättad om vad som händer när myndigheterna går in hos barn och man har en vräkningsorder. Det som normalt händer är att socialen, polisen och så vidare också är inkopplade när man går in i en fastighet.

Det är inte så att man placerar barnet på gatan, normalt sett, utan ofta är det en situation där man omhändertar barn enligt LVU. Det är inte så att personen kickas ut på gatan och sedan låter man barnen sitta på gatan och frysa ihjäl. Så funkar det inte i Sverige, helt enkelt.

Det finns en annan sak som jag vill ställa en fråga om, nämligen träbyggnation. Jag har en förkärlek för träbyggnader i allmänhet, och det finns en anledning till att Sverigehuset ser ut som det gör. Det har nog sin bakgrund i att jag kommer från en släkt som äger skog och var så kallade skogsbönder och att jag själv är lite av en skogsbonde.

Jag har tidigare jobbat för Södra Skogsägarna och har därigenom spenderat 13 yrkesverksamma år i skogen, så när jag såg att Vänsterpartiet vill lägga en ansenlig mängd pengar, närmare bestämt 750 miljoner kronor, på att bygga i trä tyckte jag att det var trevligt. Men det är lätt att skära breda remmar i andras läder, för det skulle riktas mot att bygga flerbostadshus i trä. Det skulle dessutom ökas under kommande år. 750 miljoner var bara en svag början.

Hur säkerställer Vänsterpartiet att pengarna hamnar rätt och att det inte blir som med alla subventioner som kom från den tidigare regeringen, det vill säga att de går till hus som ändå hade byggts? Det byggs en hel del i trä redan i dag, och det är dessutom subventionerat på olika sätt. Framför allt är det ett billigt material som vi har gott om i landet.

Fru talman! Låt mig börja med frågan om vräkta barn. Jag kommer från Malmö. När barn blir vräkta och barnfamiljer blir hemlösa vänder de sig till kommunen - till de institutionella myndigheter som Mikael Eskilandersson hänvisar till. I Malmö är det så när man kommer till kommunen och vill ha stöd för boende att man får stöd en vecka i taget.

Tänk att vara ett barn med två eller tre syskon, en mamma och en pappa, eller oftare en ensamstående mamma, och komma till kommunen och höra den säga: "Ni får en plats i en vecka." Efter en vecka får man packa sina saker och komma tillbaka till kommunen och söka en gång till, och då får man en vecka till.

Är detta ett tryggt sätt att leva för ett barn i det här landet - i Sverige? Är det en typ av lösning som Mikael Eskilandersson tycker är bra? Är han nöjd med den? Det är inte jag. Jag respekterar svensk lag, som barnkonventionen är. Den är väldigt tydlig: Vi måste skapa trygga förhållanden för barn att växa upp i. Det jag nämnde skulle jag inte kalla trygga förhållanden för barn att växa upp i.

Att ha ett stabilt hem är en av de saker som jag skulle kalla trygghet. Ni pratar om trygghet, men det ni gör skapar otrygghet för många barn.

Jag hoppades att Mikael Eskilandersson skulle ta frågan på allvar och säga något här som kan säkerställa att inget barn ska vara hemlöst, behöva flytta från ett ställe till ett annat eller söka bostad en vecka i taget. Men tyvärr får vi inte svar från vare sig Mikael Eskilandersson eller regeringen. De som lider är de barn som växer upp i ett otryggt samhälle med dåliga förutsättningar, och detta påverkar dem. De hemlösa barnen är de som till slut kommer att hamna i kriminalitet. Då kan Mikael Eskilandersson och hans regering komma med sina repressiva åtgärder. Det funkar inte.

Fru talman! Sverige har länge stått inför stora utmaningar på bostadsmarknaden. Över tid har vi sett långa ledtider, höga kostnader och svårigheter för många att hitta en bostad som matchar deras behov och drömmar. Detta påverkar vår tillväxt, vår trygghet och våra möjligheter att möta framtidens utmaningar.

Den här typen av problem har inte uppstått över en natt. De är resultatet av åratal av politiska beslut som prioriterat fel; plakatpolitik och ineffektiva åtgärder. Men nu har vi en moderatledd regering som inte står passiv och ser på när problemen förvärras. Tvärtom tar vi oss an de strukturella utmaningarna som andra regeringar har ignorerat. Vi lägger grunden för en bostadsmarknad som fungerar för alla, oavsett om du är ung och söker din första bostad, har en familj som behöver ett större boende eller är en äldre som vill hitta något mindre eller bo tillsammans med flera.

Fru talman! Att bygga bostäder i Sverige i dag är onödigt krångligt och dessutom dyrt. Långa ledtider, byråkrati och brist på byggbar mark har skapat en situation där bostadsbyggandet går trögt. Det är inte acceptabelt, och därför gör vi stora satsningar för att skapa en mer tids- och kostnadseffektiv byggprocess. Vi kortar ledtiderna i plan- och byggprocesserna genom att investera i digitalisering. Regeringen föreslår att Lantmäteriet får 10 miljoner kronor 2025 för att fortsätta arbetet med en nationell geodataplattform.

Genom att tillgängliggöra fler datamängder digitalt kommer kommunerna att få bättre verktyg för att planera och genomföra bostadsprojekt snabbare. Vi förenklar även regelverken. Boverkets nya byggregler som träder i kraft 2025 är ett viktigt steg mot att minska krånglet och sänka kostnaderna för att bygga. Vi stärker i detta även kompetensen i kommunerna. Regeringen avsätter 15 miljoner kronor per år fram till 2030 för att utbilda kommunerna i de nya byggreglerna och bygglovsprocesserna. Detta är en investering i en efterlängtad, snabbare, enklare och mer effektiv byggprocess.

Oppositionen kommer säkert att kritisera oss för att vi inte satsar på investeringsstöd eller subventioner. Men, fru talman, detta är en enkelriktad och upprepad politik som inte har löst de strukturella problemen. Bidrag till fastighetsägare och byggherrar gick ofta till projekt som ändå skulle ha byggts, medan regelverken och processerna fortsatte att sätta käppar i hjulen för ett bredare bostadsbyggande.

Fru talman! Tryggheten är i dag den viktigaste faktorn för människor när de väljer var de vill bo. Det är oacceptabelt att var fjärde person i Sverige känner sig otrygg i sitt eget bostadsområde. Kriminaliteten har tagit över vissa områden, och detta påverkar inte bara tryggheten, utan det påverkar hela vårt samhälle negativt. Sedan den 1 juli i år har vi gjort det enklare för fastighetsägare att vräka kriminella hyresgäster. Detta är en reform som många har efterfrågat, inte minst de som lever och bor i den typen av bostadsområden; de som drabbas när de kriminella dominerar i ett område behöver fredas.

Vi har även tillsatt en utredning om hur fastighetsägare och offentliga aktörer kan samarbeta bättre för att skapa tryggare bostadsmiljöer. Det finns förebilder att möta runt om i landet. Ingen ska behöva fly sitt bostadsområde. Det är en skam att det sker i dag. Därför är tryggheten en av de viktigaste byggstenarna i vår politik.

Fru talman! Sju av tio svenskar vill bo i småhus. Det är en dröm som vi moderater vill göra verklig för fler. Vi satsar för att främja byggandet av småhus genom att öka incitamenten för kommunerna. Boverket ska se över förutsättningarna och var byggbar mark finns. Dessutom arbetar vi, som vi har hört under debatten, med konceptet Sverigehus. Det är typgodkända småhus som kan byggas enklare och billigare.

Oppositionen kommer såklart att hävda att vi gör för lite, men, fru talman, vår politik handlar om att göra boendet mer tillgängligt för fler genom strukturella reformer och långsiktiga lösningar, inte genom att slösa skattebetalarnas pengar på ineffektiva stöd.

Bostadspolitik handlar om mer än att bara bygga hus. Det handlar om att bygga samhällen. Då behöver vi en fungerande bostadsmarknad, där byggandet går snabbare, där tryggheten är en regel snarare än ett undantag och där fler får chansen att äga sitt hem. Det är vad de flesta vill. Och det är vad den här budgeten handlar om, och därför yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut om budgeten.

Fru talman! Jag tackar Noria Manouchi för hennes anförande. Jag har två frågor kopplade till anförandet.

Jag noterar i vårt betänkande att man har valt att göra något så ovanligt som att politisera den rent faktiska resultatredovisningen, som i normalfallet egentligen är en faktauppräkning. Man gör det dessutom på ett extremt inkonsekvent sätt. Man lyckas både vara nöjd med att regeringen konstaterar att det saknas evidens för effekterna av investeringsstödet och samtidigt fortsätta att glädjas över att man avskaffar det ineffektiva och dåliga investeringsstödet.

Vilket är det? Saknas det evidens, eller är det ett politiskt påstående kopplat till frågan utan evidens?

Fru talman! Jag försöker reda ut exakt vad det är jag ska svara på.

Först vad det frågan om de bidrag, subventioner, de hundratals miljoner kronor som har betalats ut till byggherrar, som skulle ha lett till mängder av nya bostäder men som inte gjorde det. SKR tog fram en rapport för fem sex år sedan där man konstaterade att den typen av satsningar inte har lett till byggandet av fler bostäder. Det är vad jag tog fasta på i mitt anförande.

Vi kan ta investeringsstödet för äldrebostäder som exempel. Trots att äldrebostäder är en mycket dyr kostnad för kommunerna, och trots att den äldre delen av befolkningen ökar i vårt land, sökte inte ens 25 procent av kommunerna stödet. Det är inte bara ett ineffektivt stöd, utan det är dessutom rätt oönskat, enligt min tolkning. Därför är det viktigt för vår regering att inte fortsätta med den typen av subventioner som inte fungerar.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Jag utgår från att jag var otydlig och att ledamoten inte förstod. Min fråga handlade om hur man kan både hävda att det saknas evidens och sedan hävda att något är ineffektivt och dåligt i samma mening. Det är väldigt ologiskt och även olyckligt att man väljer att göra detta kopplat till en faktaredovisning i budgeten. Det är att politisera denna typ av dokument på en helt ny nivå, och jag tycker att det är obegripligt.

Min nästa fråga, som jag inte hann med förra gången, gäller det som ledamoten ger uttryck för: att man tycker att alla former av investeringsstöd och subventioner är dåliga. Trots detta aviserar man nu i budgeten ett stöd för den gröna industrialiseringen i norr, dock utan att precisera vad det handlar om. Jag utgår från att det ska börja gälla nästa år. Förslaget presenterades i samband med budgeten, alltså för flera månader sedan, och än så länge har jag inte lyckats få något svar på vad det är som ska stödja byggnation kopplad till den gröna industrialiseringen i norr. Jag hoppas att ledamoten kan ge mig lite svar på frågan.

Fru talman! Regeringens budget är politisk, skulle jag vilja påstå. Jag hoppas det; det vore väldigt märkligt om den inte var det. Jag tror att det är så vi vill fortsätta i vår demokrati - att regeringen lägger fram en politisk budget och det är tydligt vad som är regeringens politiska prioriteringar.

I mitt svar angående subventionerna tog jag fasta på ett av Socialdemokraternas investeringsstöd som inte har fungerat - som kommunerna inte har sökt och som alltså har varit ineffektivt och oönskat. Det var ett exempel som jag tog upp. Jag kan fråga Socialdemokraternas ledamot om det är er mening att detta är fel och att vi borde fortsätta med denna typ av subventioner, som kommunerna inte vill ha och inte söker och som därför inte betalas ut.

Er politik har prövats och misslyckats. I åtta år har vi haft denna typ av kortsiktiga lösningar, som inte löste de strukturella problemen på bostadsmarknaden. Det är därför vi nu tar oss an de grundläggande hindren och satsar på långsiktiga reformer som minskar byråkratin, stimulerar bostadsbyggandet och skapar en mer rättvis marknad. Är det Socialdemokraternas mening att vi borde återgå till ett system där regeringens bostadspolitik går ut på att betala ut åtskilliga hundratals miljoner kronor till byggherrar utan att det leder till fler bostäder?

Fru talman! Vi har rekordhög arbetslöshet. En halv miljon människor saknar jobb. Vi har en byggbransch som står still. Under era två år i regeringsställning har boendekostnaderna ökat med 26 procent, och livsmedelspriserna har ökat med 25 procent. Men den kanske värsta statistiken för dessa två år är att antalet vräkningar har gått upp med 26 procent. Bara i år har 342 barn förlorat sina hem. Det är 13 procent fler än förra året. Och vi vet båda att Malmö är en av de kommuner där flest barnfamiljer vräktes under 2023 och där antalet vräkningar ökar mest - vi är båda två från Malmö.

Mitt i allt detta driver ni igenom förslag om att sälja ut ännu fler hyresrätter, troligen några av de sista som finns kvar som fortfarande har rimliga hyror. Mitt i allt detta har ni lagstiftning som gör det möjligt för fastighetsägare att vräka fler barn, utan att ni har något svar på vart dessa barn ska ta vägen.

Min fråga är helt enkelt denna: Jag undrar på vilket sätt Noria Manouchi tror att dessa åtgärder - utförsäljningar, marknadshyror och lagstiftningen om att vräka barn - ska hjälpa hemlösa barnfamiljer i Malmö och resten av landet. Det är den första frågan.

Den andra frågan är: Anser Noria Manouchi, som pratar om att trygghet är byggstenen för hennes politik, att rätten till ett eget hem är en grundläggande trygghetsfråga? Om ja, varför gör ni det möjligt för barn att bli hemlösa? Varför har under ert styre de här två åren fler barn blivit vräkta utan att ha någonstans att ta vägen?

Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att vi har ungefär 20 000 lediga hyreslägenheter med tillträde i dag - inte i Stockholm men i övriga delar av vårt avlånga land. Dessutom ökar byggandet, enligt Boverket och SKR. I norra Sverige har särskilda satsningar gjorts som gör att bostadsbyggandet ökar. I stadsnära områden i större städer ökar byggandet av flerbostadshus. Och i mindre kommuner utanför storstadsregionerna ökar bostadsbyggandet. Detta ger större möjligheter att matcha efterfrågan på ett bättre sätt än tidigare. Vi behöver ta fasta också på det som inte är riktigt lika illa som det en gång var.

Jag vill också säga att det är absolut hjärtkrossande att det finns hemlösa barn i Sverige. I denna fråga har kommunerna ett mycket stort ansvar. Det vräkningsförebyggande arbetet är helt avgörande för att se till att ingen familj hamnar mellan stolarna.

När en barnfamilj befinner sig i riskzonen för vräkning sätts vår gemensamma välfärd på prov, och då blottas det vilka prioriteringar som har gjorts och vad som har valts bort. När man tittar på statistiken kan man se vilka kommuner som har vävt samman ett skyddsnät som fungerar och vilka som inte har gjort det.

Det är tydligt att det är värst i vår gemensamma hemstad Malmö, som i 94 av 100 år har styrts av Socialdemokraterna. Och det gäller inte bara Malmö. Absolut flest barn blir vräkta i socialdemokratiskt styrda kommuner. Detta är ett massivt problem, som dessutom blottar vilka kommuner som har valt bort välfärdens kärna i stället för att prioritera den.

Fru talman! Jag tänker så här. Noria Manouchi pratar om att det finns 20 000 lägenheter - det hjälper inte de här barnen. Det är 200 000 fler fattiga hushåll i Sverige. De 20 000 lägenheterna hjälper inte dem, för de har inte råd. Det är inte dem vi pratar om. Jag pratar om människor som är fattiga i dag - hushåll med lägre inkomst, som inte har råd att ha någonstans att bo.

Noria Manouchi pratar om Socialdemokraterna. Det är inte Socialdemokraterna som styr nu; det är Moderaterna som styr nu tillsammans med sina Tidöpartier. Vad gör ni? Man måste ta ansvar när man styr. När Socialdemokraterna styrde kritiserade jag Socialdemokraterna. Jag stod här och kritiserade dem. Men nu är det inte Socialdemokraterna som styr utan Moderaterna, och därför står jag här och frågar: Vad gör ni när ni säljer de befintliga hyresrätterna, när ni har lagstiftning som gör att fler barn kan vräkas från sina hem och när ni inte respekterar svensk lag, barnkonventionen, som väldigt tydligt säger att det ska skapas förutsättningar för en trygg uppväxt för barn? Ni gör barn hemlösa.

Under de två år som ni har suttit har boendekostnaderna ökat med 26 procent. Bara i år handlar det om 342 barn. Vad gör ni? Sluta lägga skulden på andra som inte styr! Det är ni som styr. Vi pratar om en nollvision när det gäller hemlöshet. Trots det blir fler barn hemlösa varje år.

Detta är ett mycket allvarligt problem. Noria Manouchi behöver inte förklara hur problemet ser ut. Jag vet hur det ser ut i min egen kommun Malmö. Min fråga är: Vad gör din regering för att lösa problemet och se till så att inget barn i det här landet ska behöva vara hemlöst?

Fru talman! Vi har här i debatten vid ett flertal tillfällen konstaterat kommunernas stora ansvar när det gäller bostäder. Detta hoppas jag att vi är överens om.

Vilka som styr i kommunerna spelar väldigt stor roll när det gäller hur många vräkningar av barnfamiljer som har skett. Förnekar civilutskottets ordförande detta? Statistiken är ju tydlig: I kommuner där Moderaterna styr är det betydligt färre barn som vräks än i kommuner där socialdemokrater eller vänsterpartister styr. Så ser statistiken ut. Ordföranden i utskottet har helt rätt i att det spelar roll vem som styr. Där moderater styr är det färre barn som vräks. Så ser historien ut, och så ser statistiken ut. Det är vår gemensamma erfarenhet från socialdemokratiskt styrda Malmö. Det är ingenting som jag eller regeringen hittar på.

Men regeringen tar denna problematik på mycket stort allvar, även i de kommuner där våra partier inte styr. Därför har vi gett Socialstyrelsen i uppdrag att se över hur det kan komma sig att fler och fler har vräkts de senaste åren. Vi hoppas att det inte bara är så att man väljer att vräka barnfamiljer i de kommuner där vänsterpartierna styr, utan att det finns bakomliggande orsaker som vi kan genomföra rikspolitik för att förändra. Så tänker vi ta ansvar för situationen.

Men att stödja olika typer av vänsterstyren runt om i landet som bara har haft en enda effekt när det kommer till vräkningar, nämligen att slå rekord i antalet vräkta barnfamiljer, är det alltså inte min rekommendation att Vänsterpartiet ska fortsätta att göra.

Vänsterpartiets representant står här och gormar över att regeringen inte tar sitt ansvar. Men ta lite ansvar själv, då! Sluta att stödja socialdemokratiska styren runt om i landet som vägrar ta ansvar för vårt gemensamma välfärdssystem! Det fungerar ju inte när barnfamiljer vräks. När ska det då fungera?

(Applåder)

Jag påminner ännu en gång om att tilltalet i kammaren inte inkluderar "dig", "din" och "du", utan det är via talmannen som alla talar.

Fru talman! Jag är inte så övertygad om att överord eller ett högt tonläge skapar fler bostäder, om jag ska vara ärlig.

Ledamoten talade om att det finns 20 000 lediga bostäder i Sverige. Men ledamoten måste då i samma andetag nämna det faktum att det saknas bostäder i lejonparten av Sveriges kommuner här och nu. Det ackumulerade underskottet när det gäller bostadsbyggandet fortsätter att öka.

Sedan finns det en annan del som jag tycker att Noria Manouchi borde ta upp. Centerpartiet tillhör inte förespråkarna av investeringsstöd sådant det såg ut. Men sanningen är att ingen vet om investeringsstödet är effektivt eller ineffektivt. Det finns inte tillräckligt med data och forskning bakom något påstående åt något håll. På så sätt har Jennie Nilsson rätt i att regeringen måste bestämma sig. Man kan inte säga två olika saker i samma dokument.

Sedan lyfter Noria Manouchi fram behovet av strukturella reformer. Jag älskar strukturreformer och tycker att man ska ägna sig åt sådant. Men var är förslagen till strukturreformer? När kommer de propositionerna till utskottet och till riksdagen? Noria Manouchi är ny i utskottet. Det har jag all respekt för, men samtidigt företräder hon ju det största partiet i regeringsställning.

Fru talman! Alireza Akhondi har helt rätt i att jag är hyfsat ny i utskottet. Dessutom är detta min sista debatt med utskottet, så jag är väldigt tacksam för att ledamoten tar hänsyn till detta.

Jag ber om ursäkt, fru talman. Jag är alldeles uppe i varv efter det senaste replikskiftet.

Jag instämmer i att det saknas bostäder i flera delar av landet. Jag vill dock understryka att det inte är lika mörkt överallt. Om vi lyfter blicken från Stockholm - något som jag noterat att utskottet är smått besatt av - ser läget lite annorlunda ut.

Jag tror inte heller att vi bara kan bygga bort bostadsbristen. Vi måste göra flera saker samtidigt. Vi behöver omvandla lokaler till bostäder. En gång i tiden gjorde man tvärtom och omvandlade bostäder till lokaler i våra centrala städer. Nu behöver vi göra motsatsen. Det skulle kunna frigöra hundratals, om inte tusentals, lägenheter.

Vi gör det lättare att bygga studentbostäder och förenklar byggreglerna i förhållande till dem. Men jag skulle också vilja understryka något av det som jag tog upp i mitt anförande. Vi kortar ledtiderna i plan- och byggprocesserna genom att investera i digitalisering. Detta tror vi är väldigt viktigt. Vi förenklar regelverken, och vi ser till att höja kompetensen kring detta i kommunerna - allt för att det inte ska bli ytterligare stopp när vi genomför de nya systemen utan att det ska gå så smidigt som möjligt. Detta är några av våra prioriteringar.

Vilka är Centerpartiets prioriteringar, och hur ser majoritetsförhållandena ut när det gäller dem?

Fru talman! Noria Manouchi representerar ändå Moderata samlingspartiet, som innehar statsministerposten. Även om man inte leder arbetet på det departement som hanterar bostadspolitiken har man ändå ett särskilt ansvar att se till att det man säger här i kammaren överensstämmer med verkligheten.

Sanningen är ju att utskottet och kammaren inte har sett röken av de förändringar som Noria Manouchi gör gällande har skett. Vi väntar med spänning på att faktiskt få se dessa reformer.

På tal om strukturreformer vet vi att en skattereform skulle ha stor påverkan på de mekanismer som i allt väsentligt styr bostadsmarknadens funktionssätt. Men någon sådan finns inte på agendan. De förslag som allmännyttan för fram, till exempel moms på hyra, finns inte heller på agendan. Inte heller frågan om fri hyressättning, som Centerpartiet driver, finns på agendan. När det gäller strandskyddsfrågan, som Moderata samlingspartiet sköt ned och där vi har fått besked om att man kommer att lägga fram exakt samma förslag som tidigare, har det ännu inte lagts något på riksdagens bord två år efter att man fått makten att göra något.

Mot denna bakgrund frågar jag nu gruppledaren för Moderata samlingspartiet i civilutskottet: Noria Manouchi, vilka strukturreformer kan vi vänta oss att få behandla i civilutskottet de närmaste terminerna?

Fru talman! Tack, Alireza Akhondi, för frågan! Vi deltog för några veckor sedan vid samma utskottsmöte som ministern, som var inbjuden att redogöra för allt som regeringen gör på bostadsområdet. Det var det i särklass längsta utskottsmöte som jag har varit med på. Det drog över. Vi var många som fick planera om i våra scheman och kalendrar för att redogörelsen var så otroligt lång. Punkt för punkt gick ministern igenom allt som görs på detta område. Frågorna från ledamöterna i utskottet var inte så många som jag kanske hade trott att de skulle vara, antagligen för att redogörelsen var så uttömmande.

Personligen tycker jag att detta är glädjande. Jag tror att svenska folket uppfattar att med den här regeringen blir saker och ting gjorda.

Fru talman! I mitt budgetanförande redogjorde jag för en del budgetsatsningar som jag anser vara särskilt angelägna. De finns att läsa om i budgeten. Jag tror att det till syvende och sist handlar om vad en regering faktiskt kan verkställa. Givet att vi har en regering med majoritet i kammaren blir en hel del nu gjort - tyvärr blir det inte en friare hyresmarknad, för det har vi inte majoritet för. Det är Alireza Akhondi väl medveten om. Men låt oss hoppas att vi en vacker dag får ta i hand på ett sådant förslag, så att vi kan komma vidare och se till att få en mer rättvis bostadsmarknad i Sverige.

Fru talman! En fungerande bostadsmarknad är en förutsättning för att människor ska kunna flytta till jobb och utbildning, för att de ska kunna bilda familj och för att de ska kunna skilja sig. Den är också en viktig tillväxtmotor.

Den byggkris som vi nu ser tydligt och som får stora konsekvenser begränsar inte bara människors möjligheter att göra fria val, styra sina liv och göra det som är bäst för dem. Den hotar också jobb och tillväxt.

Stockholms Handelskammare presenterade en rapport i våras som heter Notan för byggkrisen. I den skissar de på att notan kan bli så hög som hisnande 1 000 miljarder kronor för svensk ekonomi fram till 2030. Det är ett så stort tal att man knappt kan ta in det.

Finansinspektionen har meddelat att den bostadsbrist och den byggkris som vi nu är i riskerar att kosta svensk bnp ungefär 1 procent årligen. Det motsvarar 65 miljarder kronor årligen. Det är en betydligt lägre siffra, men det är fortfarande mer än ett helt budgetutrymme.

Det är pengar som skulle kunna och som borde användas till helt andra saker. De borde användas till att bygga Sverige starkare, till att stärka välfärden och till att rusta individer. De borde användas till mycket bättre saker än att bara slösas bort. De slösas bort för att det är en regering som inte tar byggkrisen och situationen på allvar. Man vill inte se eller förmår inte att se att man faktiskt är ansvarig för att hantera en kris av denna dignitet, med effekter av den här digniteten.

Inget av detta ser vi.

Vi har nu hört några talares anföranden. Vi har hört talare från Sverigedemokraterna och Moderaterna från regeringsunderlaget. De har haft anföranden och repliker. De har beskrivit hur de ser på bostadsmarknaden och framtiden i Sverige.

Jag kan bara konstatera att jag blir djupt bekymrad. Deras anföranden saknar framför allt stor insikt. De saknar vilja att i alla fall erkänna den problematik man ser. I stället talar man om att det nu vänder. Det är lite sant. Det faktum att räntorna och inflationen nu går ned i Sverige, liksom i stora delar av vår omvärld, gör givetvis att det finns förutsättningar för att det ska lätta lite på trycket, men det är från extremt låga nivåer.

Ingenting av det som vi har hört så här långt i debatten eller av det som man har presenterat kommer på ett riktigt sätt att möta de behov och de utmaningar som vi har. Det handlar om att säkerställa att alla människor har tillgång till en bostad. Det handlar om att säkerställa att vi har förutsättningar för att få investeringar till nya industrier eller nya branscher, ny business, i Sverige. Det handlar om internationellt kapital och svenskt kapital.

När man gör sina värderingar om huruvida man ska eller inte ska satsa spelar en rad saker in - tillgång till kompetens, tillgång till energi, tillgång till bostäder och tillgång till infrastruktur. Det är kanske de fyra tyngst vägande bitarna.

Vi ser nu investerare som väljer bort Sverige som land, framför allt för att vi inte kan säkra att det kommer att finnas tillgång till bostäder. Självklart är det mycket allvarligt. Självklart borde det mana till eftertanke.

Jag bara hoppas att det som företrädare för regeringspartierna och regeringsunderlaget ger uttryck för i denna talarstol i debatten i dag inte är överensstämmande med de diskussioner och de överväganden som man gör i andra forum. För i sådana fall kommer priset för människor och för Sverige att bli orimligt högt.

Jag kan givet denna bakgrund och denna oro konstatera att Socialdemokraterna har gjort helt andra bedömningar. Det handlar om hur situationen ser ut, hur allvarlig den är och vad som står på spel. Detta är givetvis kopplat till det vi föreslår.

I detta sammanhang, kopplat till budgeten, föreslår vi framför allt att det ska införas två nya åtgärder. De borde införas skyndsamt. De borde ha varit införda redan inför förra året, som senast.

Det första vi föreslår handlar om att det borde finnas en byggstimulans som är baserad på ett produktionsstöd. Det borde framför allt gå till de gröna industrietableringarna, som nu sker runt om i vårt land, för att säkerställa att de inte går om intet men också till studentbostäder. Vi satsar mycket i Sverige på att vi ska utbilda människor och på högre utbildning för att vi ska kunna möta kompetensbehovet. Det blir väldigt förfelande om inte människor kan flytta och ta de utbildningsplatser som erbjuds, på samma sätt som det blir förfelande om man inte kan flytta för att ta de jobb som nu ska växa fram av de nya industriinvesteringarna. Vår bedömning är att ett produktionsstöd kopplat till denna sektor är både angeläget och nödvändigt.

Det andra vi föreslår är att staten i detta läge ska gå in och dela risk. Vi föreslår att man ska införa statliga byggkrediter. Det vore rimligt i ett ekonomiskt läge där många vittnar om att de inte får kalkylen att gå ihop och där tillgången på kapital i sig är ett av de största hindren för att man ska få igång projekt. Då vore det rimligt att införa en helt ny åtgärd som handlar just om att man delar risken och att staten går in och, egentligen, tar topplånen. På så sätt kan man få ihop en bättre kalkyl och få spaden i backen för fler projekt.

Till detta konstaterar vi att den byggkris som vi nu ser har inneburit enormt stora varsel. Bara första halvåret i år, 2024, varslade över 1 500 byggbolag om konkurs. Det är dubbelt så många som under hela pandemin. Man kan jämföra med förra året, då siffran var 1 700 på totalen. Det motsvarar ungefär sex konkurser om dagen.

Bortsett från att det givetvis är djupt problematiskt att en massa byggbolag inte finns kvar och att en massa människor blir arbetslösa kan man konstatera något annat. Om man lärde sig något från 90-talskrisen var det detta: När krisen var över, när konjunkturen vände och när efterfrågan på personal och kompetens plötsligt blev stor fanns människor inte kvar. De hade lämnat byggbranschen för andra branscher.

Vi ser att detta också händer nu.

Visserligen är siffrorna för Byggnads a-kassa större än vad de har varit på decennier. Den har ökat med 67 procent. GS vittnar också om massiva varsel. Trots detta tror jag att de flesta av oss som reser runt möter detta: Branschen känner en stor oro just nu för att detta är efterfrågad personal, som rekryteras till annan industri och som därmed försvinner och sannolikt aldrig kommer tillbaka.

Med tanke på den kompetensförlust som vi nu riskerar att se är det dubbelt anmärkningsvärt att regeringen dessutom avvecklar det energieffektiviseringsstöd som den förra regeringen fick på plats. Det är ett stöd som är bra för klimatet. Det är bra när det gäller att möta EU-direktiv och de EU-krav som kommer att finnas på att sektorn liksom ska klara av sina utsläpp. Genom att man inte möter det kravet riskerar man att lämpa över kostnaden för energieffektivisering enbart på individen eller möjligen på företaget.

Detta är också bra för jobben. Det här skulle innebära att man skulle kunna hålla igång arbetskraft på ett effektivt sätt i ett läge när det inte byggs något nytt. Då skulle man kunna renovera och energieffektivisera. Det skulle vara bra för jobben.

Det hade också varit bra för vanliga hushålls plånböcker. I ett läge av kostnadskris när energikostnaden har blivit väldigt hög skulle det betyda någonting att kunna påverka sina egna energikostnader på ett positivt sätt för att bidra både till sig själv, till samhället och till klimatet. Därför är det så svårt att förstå regeringens prioritering.

Jag konstaterar samtidigt att det i regeringens budget den här gången finns ett förslag på ett stöd om just 140 miljoner kronor, något som jag också frågade Moderaternas bostadspolitiska talesperson om i replikskiftet tidigare men inte fick något svar på. Nu kommer alltså ett förslag om att satsa på bostadsbyggande kopplat till den gröna industrialiseringen i norr, och man aviserar 140 miljoner. Detta gör man i samband med budget.

Trots upprepade frågor till ministern och till andra ledamöter är det fortfarande helt oklart vad det här stödet ska användas till. Det kanske är bra, men om det ska börja gälla från årsskiftet är det ju på tiden att man börjar precisera vad det här är för någonting. Jag får väl utgå från att det inte är någonting som liknar de förslag som vi har och att det därmed inte heller liknar de förslag som exempelvis den särskilda utredaren tog fram på det här temat, eftersom att det egentligen är en variant på våra förslag.

Det här måste alltså vara någonting helt annat, för så sent som i den här debatten har ju både sverigedemokrater och moderater dömt ut både investeringsbidrag och subventioner. Man har också dömt ut, förutsätter jag, kreditgarantier. Så vad är då dessa stöd? Vem ska ta del av dem, och när får de besked?

Avslutningsvis vill jag säga att det här är en debatt som handlar om både bostads- och konsumentpolitik. För Socialdemokraternas del kommer Anna-Belle Strömberg så småningom i ett senare anförande att beskriva våra förslag på det konsumentpolitiska området.

Vår ram är större än regeringens, vilket innebär att vi inte kan reservera oss till förmån för våra egna förslag även om vi skulle vilja det. Vi kommer därför att välja att avstå i beslutet och i stället hänvisa till vårt särskilt yttrande som inlämnats i samband med ärendet.

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten, för ett anförande som var intressant och framåtsyftande, vill jag nog påstå!

Ibland ska man titta på siffror. Siffror ljuger aldrig, brukar man säga, och när vi tittar på siffrorna för dagens avsnitt ser vi att Socialdemokraterna har 510 miljoner mer i sin budget än vad regeringen har. Den största posten är energieffektivisering i flerbostadshus, något som jag som kristdemokrat kan tycka är en lämplig satsning om man nu ska göra några satsningar. Det tror jag att ledamoten har hört mig säga i debatter förut.

Nu är det ju så att man har en budget att hålla sig till, precis som ledamoten också har sagt. Men i övrigt kan jag konstatera att Socialdemokraterna i princip går strikt på regeringens budget överlag. Det betyder att det inte är så stor skillnad mot regeringens och majoritetens, alltså Tidöpartiernas, budget.

Om man vill få igenom sin politik måste man ha en majoritet i kammaren. Om vi tittar på de olika förslagen som läggs in ser vi att Miljöpartiet har lagt betydligt mer pengar i sin budget, drygt 10 miljarder, ned till Centerpartiet som lagt 10 miljoner mer.

Jag skulle därför vilja fråga ledamoten vems budget det är som gäller i ett sådant majoritetsstyre. Skulle det egentligen vara mer aptitligt för Socialdemokraterna att styra ihop med Tidöpartierna, eftersom ni har nästan samma budget?

Fru talman! Tack så mycket, Larry Söder, för att du uppskattar det engagemang som både jag och mitt parti känner för de här frågorna; det var ändå så jag uppfattade inledningen av svaret!

Jag kan konstatera att jag hör en liten bitterhet över att Kristdemokraterna kanske inte har fått sin vilja igenom i alla de delar som Kristdemokraterna skulle vilja, exempelvis kopplat till energieffektiviseringsstöd. Jag kan ha respekt för detta givet att det när man sitter i regering handlar om att förhandla till sig det utrymme som krävs för att man ska få sin budget genom riksdagen.

I opposition, däremot, har vi en annan uppgift. Då handlar det om att man som parti ska opponera på regeringens förslag, och det var bland annat det jag försökte göra i mitt anförande. Jag skulle kunna opponera på en rad saker till som jag tycker saknas i regeringens politik, men jag tänker att det kommer naturligt i andra sammanhang och i andra debatter här i kammaren. Vi har också att tydliggöra för väljarna vad det skulle betyda för väljarna om man röstade på just oss.

Med några få undantag är det så alla partier i Sveriges riksdag agerar, så också Kristdemokraterna. Man har lagt egna budgetar, och man har argumenterat för dem.

Det mest anmärkningsvärda, skulle jag vilja säga, kopplat till praxis och kutym och hur man liksom måste agera för att kunna vara en trovärdig regering och en trovärdig opposition är väl att vi nu ser partier som ingår i ett regeringsunderlag, till och med i regering, men som ändå inte vill ta ansvar för helheten. Man säger gärna att om vi hade fått som vi ville - x, y eller z - hade det varit mycket bättre, men nu har vi gjort en kompromiss.

Det är för mig ovanligt och även lite behändigt för regeringspartierna. Men det tillför inte så mycket.

Jag kan bara konstatera att om jag fick bestämma skulle det vara Socialdemokraternas budget som gällde, oavsett vem som står bakom den.

Fru talman! I en debatt eller på ett årsmöte kan man i princip säga vad som helst utan att behöva backa upp det på något sätt. I en budget handlar det om att backa upp det man säger, och vi kan konstatera att om Socialdemokraterna hade fått styra hade siffrorna inte sett så väldigt annorlunda ut. Man kanske hade använt pengarna på annorlunda sätt, men pengarna hade funnits där.

Jag kan konstatera att Socialdemokraterna inte har lagt några pengar till ett investeringsstöd i den form som fanns förut och som vi har debatterat ett antal gånger här. Jag förutsätter därför att Socialdemokraterna har gått ifrån den idén, det vill säga man tycker att det är bättre att göra större reformer i stället.

Det är spännande att Socialdemokraterna, och det säger jag med viss avund, tar upp och kritiserar att ett parti eller några partier i ett regeringsunderlag kan ha andra åsikter och framföra dem. Jag vet ju ett parti som varje år den 1 maj demonstrerar vare sig de sitter i majoritetsställning eller i opposition. Det är ju ett bevis på att man faktiskt kan framföra sin politik även om man sitter i majoritetsställning. Det skulle jag vilja att Kristdemokraterna blev mycket bättre på.

Jag kan alltså konstatera att Socialdemokraterna i den här budgeten väsentligt har närmat sig Tidpartierna. Därför är min fråga ärlig och uppriktig: Kan man bilda en regering och hitta en bostadspolitik med de fyra partier som är i opposition i dag, med socialdemokrater som ledare? Det kunde man inte den förra mandatperioden, och jag tror inte att man kan det nästa mandatperiod heller om vi ser på siffrorna; därav min önskan, vädjan eller fråga: Är det inte bättre att man byter partner?

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Jag kan väl börja med att bejaka och bekräfta att varje parti självklart ska kunna tala om vad man har kommit till bordet med. Men det är ovanligt att stå i en budgetdebatt och singla ut sin egen åsikt. Det var det som var min poäng. Det var modigt av ledamoten i det forumet, får jag väl säga.

När det gäller siffrorna och vad som egentligen skiljer i budget blir ju budgetutfallet på det året någonting slår igenom, vilket ledamoten mycket väl vet. Vårt förslag bygger på att man ger regeringen ett bemyndigande att dels öka på bemyndiganderamen med 3 miljarder för ett produktionsstöd till studentbostäder och orter med stora industrietableringar, dels uppdrar åt regeringen att upp lån i Riksgälden motsvarande 5,12 miljarder för byggkrediterna.

Det innebär att differensen inte är några hundra miljoner, som Larry Söder säger. Differensen är heller inte 8 ½ miljard, för det är ju fortfarande så att regeringen på en treårsperiod aviserar att man vill lägga 1 ½ miljard på någonting ytterst oklart.

Det finns ju fortfarande några företrädare kvar som inte har hållit sina anföranden, inte minst Larry Söder själv, så jag hoppas att vi ska få någon form av klarhet i vad det är man faktiskt avser med de här pengarna. Jag utesluter inte att det är någonting som jag kan ställa mig bakom - det måste ju vara något som bidrar till byggnation - men det är ytterst märkligt och anmärkningsvärt att man på flera månaders tid inte har lyckats precisera vad ens största satsning på det bostadspolitiska området faktiskt innehåller. Men jag ser fram emot att kanske få höra det i Larry Söders eller någon av de andra regeringsföreträdarnas anföranden.

Fru talman! I stort sett alla av oss har någon gång kontaktat ett företag för att säga upp ett avtal, såsom en prenumeration eller ett abonnemang. Alltför många av oss upplever då omfattande problem i våra kontakter med kundtjänsten.

Konsumentverket har fått in många anmälningar och frågor när det gäller just kundtjänster, och myndigheten har därför granskat frågan särskilt. Konsumenter vittnar om långa svarstider från företag, krav på krångliga kontaktvägar och att det som utlovas från företagen sedan inte genomförs. Att bollas runt i telefonköer är inte bara frustrerande, utan det tar också dyrbar tid från kunderna. Det kan också handla om att ett bolag är så svårt att kontakta att avtalet löper på även efter att kunden har velat säga upp det.

En konsuments möjlighet att utnyttja sina rättigheter enligt lag och avtal förutsätter att han eller hon kan ta kontakt med näringsidkaren och framföra klagomål avseende en vara eller tjänst eller säga upp ett avtal i form av ett abonnemang eller en prenumeration. Enligt regeringen ska det vara lika lätt för en konsument att säga upp ett avtal som att ingå det. Därför har regeringen givit Konsumentverket i uppdrag att se över hur regelverket fungerar, och åtgärder för att komma till rätta med problematiken kommer att komma.

Herr talman! I Sverige finns över 1,2 miljoner bostadsrätter. Varje år överlåts och pantsätts ett stort antal av dessa. Statistik från UC-rapporter visar att omkring 70 procent av alla bostadsrätter är pantsatta, och i slutet av 2021 uppgick bolånesumman med bostadsrätt som säkerhet till 1 249 miljarder kronor.

I dag saknas ett nationellt register för bostadsrätter, vilket medför risker för konsumenter, bostadsrättsföreningar och kreditgivare. Därför har regeringen också tagit initiativ till att möjliggöra ett register, vilket så väl behövs. Vad vill jag då säga med detta? Jo, jag vill säga att regeringen under mandatperioden har presenterat flera initiativ som kommer konsumenten till nytta.

Regeringen har bland annat presenterat uppdrag kring konsumentreglering, jämlik budget- och skuldrådgivning och ett uppdrag med syfte att stoppa telefonbedrägerier, så kallad spoofing. Senast i november presenterade regeringen ett uppdrag gällande företags kundtjänst, då regeringen anser att det ska vara lika lätt att säga upp ett avtal som att ingå ett avtal. Vi kan också konstatera att det i propositionen i dag finns ett konsumentpolitiskt mål som alla partier har ställt sig bakom, vilket jag tycker är bra.

När det gäller regeringens bostadspolitik, som är huvudnumret i dagens debatt, kan man konstatera att det finns fyra ganska tydliga mål med den: förenkla reglerna, korta ledtiderna i plan- och byggprocessen, öka tillgången till byggbar mark och se till att fler tar steget till det ägda boendet.

Hur går det då med detta? Ja, i början av mandatperioden vet vi alla att inflationen, inte bostadspolitiken, tog mest uppmärksamhet. Men nu har vi sett att inflationen har stabiliserats på en normal nivå. Vi har även sett att styrräntan har minskat och nu ligger på en acceptabel nivå, kanske man kan säga, även om den inte är lika låg som förut. Men någonstans där kommer den kanske att hamna, och regeringen tror att vi kan börja bygga Sverige tryggare och bättre.

Tyvärr är det som så att byggkostnaderna för bostäder ligger på en fortsatt hög nivå. Vi har hört tidigare i debatten att byggkostnaderna har ökat de senaste åren, och det är sant. Vi tror att även det måste adresseras på ett eller annat sätt.

Det har också sagts tidigare i debatten att antalet påbörjade bostäder har drastiskt minskat, och det kan man väl konstatera. Under första halvåret 2024 påbörjades preliminärt cirka 14 150 bostäder i flerbostadshus och 2 500 småhus. Man kan konstatera att flerbostadshus har klarat sig ganska bra men att småhus alltså har minskat med över 30 procent sedan förra året. Här måste regeringen göra mer.

Sammantaget påbörjades alltså 16 650 bostäder under det första halvåret, vilket är en ökning med 12 procent jämfört med förra året. Det indikerar väl på något sätt att vi kanske är på väg uppåt. Men vi hör ganska ofta i debatten att regeringen inte gör någonting och att det inte händer någonting. Vi har dock även hört i debatten att bostadsministern var i utskottet och att det nog var det längsta utskottssammanträde som en minister har varit med vid. Det kan jag bekräfta; så är det.

Vi kan gå igenom regeringens olika mål. När det gäller förenkling av reglerna för att bygga har vi nog alla hört talas om Möjligheternas byggregler, som kommer. Vi hoppas att den ska innebära att det blir enklare att bygga. Där behöver också kommunerna större hjälp, och därför finns det medel i budgeten för att kunna hjälpa kommunerna att hantera detta.

Ett uppdrag har också givits till Boverket att utveckla reformen för certifierade byggprojekteringsföretag. Det är inget som vi själva har kommit på, utan det var den förra regeringen som genomförde det. Men vi ser också att det faktiskt finns en potential här som inte är tillräckligt använd, och vi tror att det ska kunna ge möjlighet att bygga snabbare.

Boverket har även fått i uppdrag att ta fram förslag på hur ett typgodkännande av småhus kan genomföras, vilket vi har hört tidigare i debatten. Vi tror att det ska vara bra för att få det att gå fortare.

När det gäller kortare ledtider i plan- och byggprocessen ska en utredning om förkortade och förenklade tillståndsprocesser enligt miljöbalken redovisas den 15 december 2024. Vi hoppas att vi kan lägga fram det som förslag före valet 2026.

Utredningen om en övergång till koordinatbestämda fastighetsgränser redovisas senast den 30 juni 2025. Vi kan ju konstatera att det skulle vara en revolution om man kunde koordinatbestämma fastighetsgränserna.

Boverket tar också fram en vägledning för arbetet med exploateringsavtal, något som kan vara ganska problematiskt för mindre kommuner att hantera. Regeringen har även beslutat om ändringar i plan- och byggförordningen som innebär att kommunernas översikts- och regionplaner ska bli digitala. Som vi har hört tidigare i debatten är digitalisering viktigt för att vi ska kunna korta ledtiderna, och vi ska använda det som finns att tillgå. Regeringen har också tillfört pengar till Lantmäteriet för geodata och en geodataplattform.

Hur går det då med att öka tillgången till byggbar mark? Vi har hört i debatten att strandskyddet har diskuterats. Det kommer att läggas fram ett förslag, och nej, strandskyddet kommer inte att se precis likadant ut som förut. Vissa delar var nämligen ett hopkok av Miljöpartiets och Centerpartiets åsikter. Vi tycker väl att Centerpartiets åsikter i det fallet är bättre än Miljöpartiets åsikter, men vi kan inte ta propositionen och lägga fram den som en helhet utan måste ta delar av den och utreda vidare. Det har ministern sagt att vi ska göra, och det kommer att genomföras så snart som möjligt.

Det finns också en bokstavsutredare som ska verka för avyttring av statlig mark för bostäder och som kommer att slutredovisa sin utredning den 30 september 2025. Det har gjorts en delredovisning som visar att det finns möjligheter, och vi får se vad slutredovisningen ger. Men det finns väldigt mycket statlig mark, och den ska också användas.

Vi har även hört om planeringsstimulans till kommuner som antar detaljplaner som möjliggör byggande av småhus. Det är ute, och jag hoppas att det får effekt så att det byggs mer småhus lite längre fram.

En egnahemskommissionär är tillsatt. Han tittar på varför vi inte bygger så mycket småhus och vilka gropar det är som gör att kommunerna i stället väljer att göra andra planer. Detta arbete ska slutredovisas den 15 januari 2027, men det ska redovisas fortlöpande och kunna ha effekt under hela tiden.

Fler ska få möjlighet att ta steget till den ägda bostadsmarknaden. Det finns en utredning som tittar på hyrköp och ägarlägenheter. Vi vet att det finns en utredning som har lagt fram förslag när det gäller det skärpta amorteringskravet och det höjda bolånetaket. Vi har också det statsbidrag till byggemenskaper som finns med i den budget som vi lägger fram nu.

Jag vill nog påstå att regeringen gör en hel del inom alla dessa delar. Det vet utskottet om, men ändå hör vi samma sak från talarstolen. Man kan alltid kritisera människor för att det inte går tillräckligt fort eller för att det inte blir tillräckligt mycket, men jag tycker att man ska hålla sig till de fakta som finns. Det görs väldigt mycket. Det tar också väldigt lång tid att föra någonting från idé till utredning och vidare till proposition. På det sättet tycker jag faktiskt att ministern gör ett väldigt bra jobb.

Jag tror också att det handlar om att vi har en minister som har suttit under hela tiden. Jag tror att han kommer att fortsätta att arbeta och leverera till valet 2026, och förhoppningsvis längre.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Tack, Larry Söder, för ditt anförande!

Jag hade på förhand inte tänkt ta replik på Kristdemokraterna i den här debatten, men några saker i anförandet gjorde att jag ändå kände att jag ville använda denna möjlighet.

Larry Söder redogjorde för en satsning på Lantmäteriet. Socialdemokraterna står bakom denna satsning; den är angelägen. Att denna verksamhet fungerar är en viktig del i plan- och byggprocesserna. Jag måste ändå ställa en fråga givet det haveri vi nu har sett på Lantmäteriet kopplat till säkerhetsklassad information som man inte har haft kontroll på, vilket ledde till att man behövde nödstänga de digitala registren. Det är givetvis allvarligt i en säkerhetspolitisk kontext. Det är dock inte detta jag tänker fråga ledamoten om, för det hanteras kanske i första hand av ett annat utskott.

En konsekvens av de stängda registren blir att alla de investeringar och projekt som är på gång och som har koppling till infrastruktur, samhällsplanering och samhällsbyggnation nu stoppas. Detta är ju någonting som har pågått sedan i våras - sedan i april eller maj, när dessa register stoppades. Jag har hittills inte hört någonting om hur den ansvarige ministern, Andreas Carlson, har agerat för att säkerställa att detta kommer på plats. I samband med dragningar har man redogjort för att det behövs uppemot 100 tjänstemän för att hantera registren manuellt. Om det stämmer har vi enorma konsekvenser och kostnader framför oss om detta inte kommer på plats.

Min fråga till Larry Söder är om man mot bakgrund av detta, och utöver de satsningar man nu har gjort i budgeten, ser behov av att återkomma med ytterligare förslag och kanske en tilläggsbudget. Hur resonerar man?

Herr talman! Man kan väl konstatera att vi alla är ganska bekymrade över konsekvenserna. I en tid då alla åtta partier, tror jag, vill ha fler byggda bostäder blir detta ett hack i skivan på ett eller annat sätt. Att en kommun inte kan få rätt handlingar - eller de handlingar kommunen behöver för att gå vidare i processen - är tillräckligt allvarligt, menar jag, för att man ska bli bekymrad som bostadspolitiker.

Jag tror att försiktighet är den bästa vägen här. Man måste vara lite lugn på hanen för att se vad som egentligen har hänt och vad som faktiskt behövs.

När Lantmäteriets dåvarande generaldirektör var på utskottet talades det om att de handlingar som detta handlar om faktiskt är på pdf. Det kan man tycka vad man vill om, men där finns det ju ett digitaliseringsutvecklingsarbete som heter duga att göra för att vi inte ska hamna i samma situation igen längre fram. Någonstans måste ju de kostnaderna hamna. Om de ska komma nu eller senare kan man alltid diskutera, men vi kan ju konstatera att vi just nu inte har något bra läge för att bygga fler bostäder.

Vi behöver fler bostäder. Byggbranschen behöver också komma igång igen, för den är motorn i Sveriges ekonomi, vill jag påstå. Hur många bostäder som behövs, och om de behövs, är dock en sak som ministern och hans departement på ett eller annat sätt får avgöra - det kan jag tyvärr inte avgöra.

Herr talman! Jag tackar Larry Söder för svaret.

Jag har respekt för att det här är svårt. Min bild är att man behöver agera kortsiktigt för att lösa en akut situation här och nu. Jag menar att ansvarig minister har ansvar för att se till att detta sker.

Jag håller med Larry Söder om att det här innebär en ordentlig tankeställare när det gäller hur man långsiktigt säkerställer dessa register. Det ena kan dock inte utesluta det andra.

Jag har respekt för att ledamoten inte kan svara. Jag kan bara hoppas att ministern återkommer i närtid och talar om vilket ansvar man tar för att säkerställa att detta haveri inte får samhällsekonomiska konsekvenser utöver vad som är nödvändigt. Just nu är det bekymmersamt att vi inte får höra något.

I vårt förra replikskifte ställde jag en mer eller mindre retorisk fråga apropå att det inte ges några besked om den enskilt största satsningen i regeringens budget kopplat till detta. Det handlar om ett stöd på 140 miljoner kronor för 2025 som ska gå till att underlätta industrietableringar i norr och byggande av bostäder kopplat till dessa etableringar. Stödet ska totalt uppgå till 1,5 miljarder, tror jag, under en treårsperiod.

Jag välkomnar det - något sena - uppvaknandet vad gäller att det behövs politiska verktyg och politisk handlingskraft här. Jag kan ändå inte tycka annat än att det är mycket märkligt att det inte framgår vad detta stöd är. Givet hur debatten låter här i dag och hur den har låtit tidigare får jag väl utgå från att det inte handlar om vare sig investeringsstöd, produktionsstöd eller byggkrediter, för man fortsätter att säga i debatten att dessa förslag är dåliga. Då är detta alltså något annat. Men vad är det? Vem ska nyttja det? När kommer beskeden?

Herr talman! Alla vill vi ju ha så liten effekt på bostadsbyggandet som möjligt när det gäller haveriet på Lantmäteriet. Det är ingen som vill dra detta i längre långbänk än vad som är nödvändigt. Jag tror att ministern är väl medveten om vad som förväntas av honom, så jag är inte direkt orolig. När det inte hörs någonting kan det vara så att det arbetas. Jag tror att vi får vänta på att ministern ger besked om hur man ser på framtiden. Ledamoten och jag är nog överens om bilden och konsekvenserna, och jag tror att departementet håller med om detta.

När det gäller de 1 ½ miljarderna finns det såklart en tanke om hur de ska användas och hur de ska kunna stödja den gröna omställningen i norr. Eftersom det ligger inom vårt område handlar det ju om bostäder. Vi måste få igång bostadsbyggandet. Vi måste se till att det finns tillräckligt med bostäder för den omvandling som sker i norr. Numera ska man ju inte flytta från Norrland utan till Norrland, och då behövs det bostäder som är bra, trygga och väl anpassade.

Hur dessa pengar ska användas och fördelas är någonting som ministern får återkomma till. Jag kan dock konstatera att det finns en tanke och att man har ett mål med detta.

Tidsramen är ju snäv - man ska börja den 1 januari. Jag tror dock att besked kommer före den 1 januari. Hur pengarna ska fördelas får ministern berätta.

Herr talman! Min kollega Larry Söder lyfte fram att bostadsministerns senaste besök hos oss var väldigt långt. Ja, det stämmer. Men det var också länge sedan bostadsministern besökte oss. Och våra utskottssammanträden snittar på ungefär sju minuter per sammanträde, så med det som jämförelse blir det bara missvisande.

Min sverigedemokratiske kollega pratade om klagosång. Ja, jag tycker ärligt synd om mina Tidökollegors position i det här utskottet. Det har ändå gått två år, och reformerna och strukturreformerna och alla de andra fina orden lyser med sin frånvaro när det kommer till utskottsarbete och till våra förutsättningar att faktiskt bedriva politik - oppositionspolitik i det här fallet. Då förstår jag att mina kollegor tycker att det blir väldigt jobbigt när oppositionspartier ställer frågor om hur det går med de olika förslag som vi har efterfrågat.

Det är också sant att Centerpartiet har ungefär samma siffror som regeringen när det gäller det här utgiftsområdet. Alla seriösa partier har ju ungefär samma reformutrymme när det gäller budgeten som helhet. Då är det klart att om man inte är vänsterpartist och äger en sedelpress och kan strö pengar omkring sig, ja, då har man ungefär samma siffror att förhålla sig till. Det innebär inte att man inte kan disponera pengarna på lite olika sätt och ha lite olika förslag på hur man kommer till rätta med bostadspolitikens utmaningar. Men i dag är det framför allt ramarna och siffrorna som diskuteras. Själva förslagen i våra respektive kommittémotioner och sådant kommer att behandlas lite senare.

Jag vill också passa på att säga några ord om Lantmäteriet. Jag brukar sällan reagera på sådant som man ägnar sig åt på X. Man slår på varandra för det minsta. Men Lantmäteriets hantering av känsliga uppgifter var faktiskt jobbig att bevittna.

Jag tycker inte att man ska skylla allt på ansvarigt statsråd, för någonstans har vi ju en ordning sedan Axel Oxenstierna där myndigheterna ska klara av att ta sitt ansvar. Där har uppenbarligen den före detta generaldirektören brustit allvarligt med den nonchalans som han har visat i det här fallet. Vi hörde i förra replikskiftet om vilket stålbad som väntar oss och vilka konsekvenser det här får för ett redan problematiskt bostadsbyggande. Det tycker jag inte har fått den uppmärksamhet som det förtjänar.

Ja, Larry Söder, vi är väldigt glada att ni gillar Centerpartiets förslag när det gäller strandskyddet. Det känns faktiskt riktigt gott att höra en mörk decemberkväll som denna. Men från det till att få det här på riksdagens bord återstår en resa, och jag hoppas verkligen att vi snart kan debattera de här viktiga frågorna.

Jag kan också ge en liten pik till den moderata kollegan herr Beckman om raljerandet på sociala medier när samma förslag var uppe för behandling förra gången. Då röstade Moderaterna nej.

Att tillhöra ett litet parti i sammanhanget innebär också att man måste bevaka många olika frågor i utskottet. Vi har inte förmånen att vara ett flertal ledamöter som kan ta ansvar för olika delar.

Den här debatten handlar ju också om konsumentpolitik och budgetförutsättningarna för till exempel Konsumentverket. Även här har vi ungefär samma siffror, men vi gör en principiell omdisponering som är värd att uppmärksammas i det avseendet att Tidöpartierna drog in finansieringen för konsumentföreningarna förra gången. När någon bedriver korståg mot civilsamhället så som Sverigedemokraterna gör - vi har ju också folkbildningen och hela den diskussionen - är det klart att den här frågan får ett helt annat strålkastarljus på sig när man förstår vilken kontext det handlar om. Vi gör alltså en omdisponering. Vi vill gärna se till att civilsamhället får möjlighet att frodas.

Jag kan också säga att det har kommit en bra proposition när det gäller det konsumentpolitiska området, och det är jag väldigt glad för. Den handlar om överskuldsättning. Nu när jag har gett regeringen beröm kan jag också säga att man varit så illa tvungen. Med tanke på att det är EU-direktiv som varit på tapeten är det klart att halva kredden för den propositionen kanske någon annan borde få.

För att återgå till bostadspolitiken kan jag också nämna något om Centerpartiets olika förslag.

Friare hyressättning är en del. Jag påstår inte att friare hyressättning är lösningen på hela världens problem. Det är det inte. Det adresserar en liten del av den omfattande problematik som finns på hyresmarknaden. Vi föreslog därför i utskottet - förslaget sköts i sank av Tidöpartierna - att man ska tillsätta en stor kommission som adresserar de samlade problem som finns på bostadsmarknaden. Jag hävdar ju att när man plockar ut varje fråga var för sig blir det lätt politiska låsningar. Då hamnar vi i ett läge där ingen är beredd att ge och ta. Men tar man upp allt som en helhet kanske respektive parti är berett att rucka på sina positioner för att få en bättre helhet.

Min kollega Noria Manouchi pratade om vikten av strukturreformer. För Centerpartiet är det glasklart att på bostadspolitikens område behöver man genomföra ett stort antal strukturreformer. Men det är strukturreformer som kanske inte primärt hanteras av civilutskottet. Vi föreslog redan förra mandatperioden - det var en del av januariavtalet - en bred skattereform som skulle ta sikte på att adressera en hel del av de problem som vi ser på bostadspolitikens område.

Vi ser med tillförsikt fram emot propositionen som rör det skärpta amorteringskravet. Det har kommit lite blandade signaler om vad regeringen är villig att göra med den utredningen. Sedan finns det här med nystartslån och möjligheter till finansiering. Det finns också utredningar på de olika departementen som man faktiskt kan damma av och skicka på remiss för att se till att det händer någonting på respektive område.

Med det vill jag tacka för ordet, herr talman.

Herr talman! Jag gör ungefär samma bedömning av Centerpartiets tabellverk som jag gjorde av Socialdemokraternas tabellverk. Det är bara det att Centerpartiets tabellverk närmast är en blåkopia på regeringens tabellverk. Det skiljer 10 miljoner mellan dem.

Jag noterade också i ledamotens tal att han ville föregripa den här debatten genom att säga att alla seriösa partier har ungefär samma ram, eftersom det är så mycket pengar vi har att fördela. Han kallade då Vänsterpartiet ett oseriöst parti. Jag kan konstatera att ett parti som har ännu större spenderbyxor i den här budgetdelen är Miljöpartiet. Skulle ledamoten använda samma benämning på dem?

Den springande punkten är att man ska kunna genomföra sin politik. Är inte Centerpartiet i fel sällskap när det gäller att kunna genomföra sin politik?

Ledamoten talade också om att man vill ha en bred skattereform. Hur skulle det vara möjligt med dessa tre partier? Jag kan ju bara konstatera att man har väldigt olika syn på vad skatt är och vad pengar ska användas till. Ledamoten berättade vidare om sitt vurmande för fri hyressättning i nyproduktion, vilket även jag ska vara modig och säga att jag tycker skulle vara en bra reform. Men hur är det möjligt i en kontext med S, V, C och MP?

Jag vill ge en eloge till ledamoten när det gäller finansieringen. Det är klart att det är en viktig del av bostadsmarknaden. Vi borde ta ett helhetsgrepp ibland. Det håller jag med om.

Herr talman! Tack, Larry Söder! Nu får jag ytterligare några minuter i talarstolen.

Jag har faktiskt inte koll på Miljöpartiets totala budget, men Vänsterpartiets budget brukar jag titta på då och då eftersom den skiljer sig markant från alla andras. Det är klart att om man tänker sig ha en sedelpress och kan spendera pengar på allt möjligt får man inte ihop helheten på slutet. Jag hörde kollegan säga att om man summerade Vänsterpartiets förslag skulle Sverige ändå ha bland de lägre statsskulderna i EU. Men ledamoten glömde att berätta att de utgifterna bara gäller ett enskilt år. Om man räknar alla utgiftsökningar fram till 2032 skulle vi kunna hamna i ett Grekland 3.0 - och hoppa över 2.0.

När det kommer till hyressättningsfrågan är det klart att inte ens regeringspartierna får möjlighet att genomföra det man tycker vore en bra reform. Centerpartiet har varit väldigt öppna och tydliga med att vi är beredda att samarbeta med alla partier förutom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Vi har sträckt ut handen till Kristdemokraterna ett flertal gånger, men ni har avvisat den gång på gång. Jag tror alltså att det ligger lika stort ansvar på Larry Söder och Kristdemokraterna för att Sverige har hamnat i en situation där två ytterkantspartier kan ha lite för stort inflytande över politiken.

Herr talman! I den bästa av världar skulle Kristdemokraterna ha 51 procent och bestämma allting, men sådan är ju inte verkligheten. Man måste samarbeta med olika partier. Jag är glad över att Centerpartiet har insett att den breda mitten inte bara är smal utan död. Man måste hitta andra samarbetspartier.

Jag kan konstatera att vi kristdemokrater har sett det landskap som finns och försökt hitta samarbetspartier. Vår grund är att vi är ett politiskt parti och vill genomföra de idéer vi har. Tidöpartierna har en möjlighet att göra det i vissa delar som även andra partier tycker är viktiga, och vi tycker att det är acceptabelt.

Problemet med Centerpartiet är att de inte vill samarbeta med någon av de möjliga grupperna. Det finns väl ingen illusion hos Centerpartiet om att Tidöpartierna inte skulle gå till val på att försöka fortsätta regera? Det betyder att Centerpartiet har att välja mellan att säga att de kan tänka sig att stödja en sådan regering och att bilda regering ihop med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som har en annan skattepolitik och en annan syn på bostadspolitiken. Men Centerpartiet har ju en bostadspolitik som i siffror är likalydande med den politik Tidöpartierna har i dag. Sedan kan man alltid diskutera hur man använder siffrorna och pengarna.

Centerpartiet går ned i spagat, och tyvärr är man nog redan för långt ned. Man måste välja väg. Jag undrar om ledamoten kan svara på hur man kan säga att ett parti i Sveriges riksdag är oseriöst men ändå vilja vara med och utgöra grund för en regeringskonstellation med samma parti.

Herr talman! Jag minns mitt första möte med Centerpartiets riksdagsgrupp efter valet i september 2018. Vi var på en herrgård på Lidingö. Vi skulle presentera oss för varandra. Jag sa vid det mötet till Annie Lööf att över min döda kropp skulle rasister komma in i maktens korridorer i Rosenbad. Det är ett uttalande jag står för, stolt och rakryggat. Jag tycker inte att ett parti som fram till för inte särskilt länge sedan stod och heilade på svenska gator förtjänar att vara i mitt lag, där jag är beroende av dem två gånger per vecka för att få igenom min politik och jag dag in och dag ut måste dansa efter deras pipa.

Tillsammans är de tre regeringspartierna mindre än sossarna. Om ni inte skulle söka Sverigedemokraternas stöd skulle regeringens förslag falla vid varje enskild omröstning.

Jag säljer mig inte för tillträde till Rosenbad. Det gör jag inte. Jag tycker att Kristdemokraterna - ett parti som vi en gång i tiden hade ett valtekniskt samarbete med så att ni skulle kunna komma in i riksdagen - har gjort ett val som är helt fel för Sverige. Ni ger inflytande till ett parti som gör skillnad på sådana som mig, som råkar ha en annan hårfärg än Larry Söder, och andra. Jag tror att det är glasklart var vi står.

Herr talman! Vad är väl en kväll i Blå hallen, när man har möjlighet att befinna sig i riksdagens kammare och debattera utgiftsområde 18 i stället? Det har varit en fantastisk debatt så här långt.

En trygg boendesituation är ett grundläggande behov som behöver tillgodoses för att människan ska ha kontroll över sitt liv. I Sverige ska vi av den anledningen ha en långsiktig och hållbar bostadspolitik för alla. En fungerande bostadsmarknad innebär att människors valmöjligheter i livet ökar. De kan flytta hemifrån, flytta ihop med sin partner eller flytta till studier eller jobb på annan ort. För att de ska ha makten att ta dessa beslut om sina liv och för att fler ska kunna förverkliga sina boendedrömmar behöver det byggas fler bostäder över hela Sverige som möter människors önskemål.

Effekterna av inflationen har drabbat väldigt många, och kampen mot den har varit allt annat än enkel. Men som flera har konstaterat är den kampen nu vunnen, och därmed har Riksbanken sänkt räntan i flera omgångar.

Det är en lättnad för företag men framför allt för många hushåll med bolån. Men den höga räntan har inte bara drabbat alla med befintliga bolån utan också alla som står utanför den ägda bostadsmarknaden och som vill ta sig in på den, som om inträdet inte redan var svårt nog.

Redan för 14 år sedan började man successivt skärpa kraven för att låna till en bostad. Först kom ett boendetak som krävde 15 procents kontantinsats, och sedan kom ett amorteringskrav som stegrades i förhållande till hur hög belåningsgraden var. Därefter kom ytterligare ett skärpt amorteringskrav.

Restriktionerna tillkom för att minska de makroekonomiska riskerna med hushållens skuldsättning, men det kan konstateras att baksidan hela tiden har varit uppenbar: Åtgärderna försvårar inträdet på bostadsmarknaden, framför allt för unga och nyanlända men också för dem som bott länge i en hyresrätt och som sent i livet har bestämt sig för att gå in på den ägda bostadsmarknaden.

Vi har nu fått en utredning som har presenterat förslag om att avskaffa det skärpta amorteringskravet och höja bolånetaket. Betänkandet måste nu självfallet analyseras, och exakta nivåer och ställningstaganden får presenteras i ett senare skeende. Enligt mig är detta ändå ett första steg i rätt riktning, för det är viktigt att bostadsmarknaden blir både tillgänglig och rörlig.

Herr talman! Nu när jag ändå är inne på bolånekundernas villkor skulle jag också vilja ta upp en fråga som har hamnat lite i skymundan, nämligen ränteskillnadsersättningen vid förtidsbetalning av bundna bostadslån. Dagens regler innebär att det kan bli väldigt dyrt att säga upp ett bolån med bunden ränta i förtid. Ränteskillnadsersättningen kan bli oskäligt hög. Detta har inte varit en rimlig modell, och jag är glad att en ny nu har presenterats för att få bukt med dessa problem.

Förändringen i sig får flera positiva effekter. Som jag sa behöver låntagare inte längre betala orimliga avgifter. Det har också varit en ojämlik behandling där låntagare med en svagare förhandlingsposition har betalat mer, men nu motverkas det.

Det allra viktigaste med förändringen är dock att man nu inte behöver avvakta med att köpa drömbostaden som plötsligt blev tillgänglig eller att man, till exempel vid en separation, inte behöver avvakta med försäljning för att vänta på att bindningstiden ska gå ut så att man slipper en extra kostnad. Detta är glädjande.

Herr talman! Vid 1800-talets slut bildades egnahemsrörelsen - en folkrörelse med målet att ge arbetarklassen ett eget boende. Som östgöte måste jag ta tillfället i akt och nämna det som i alla fall i efterhand har sagts vara den mest betydelsefulla egnahemsföreningen. Den hittar man vid Vätterns pärla, och det är närmare bestämt sjöstaden Motala, som sägs vara själva fröet till rörelsen. I Motala köpte man många fastigheter som styckades upp i egnahemstomter, och samma metod fortsatte sedan att användas på flera olika håll i landet. Drömmen om en egen bostad blev sann.

I dag, över hundra år senare, är denna dröm fortfarande lika stor hos många men samtidigt också oåtkomlig. Vi har hört flera företrädare stå här i talarstolen och säga detta, men det tål att nämnas igen: En majoritet av svenska folket vill helst bo i småhus.

I dag utgör småhusen endast ungefär en fjärdedel av de nyproducerade bostäderna. En stor anledning till detta är att kommunerna under lång tid nästan enbart har prioriterat flerbostadshus i sin planering. Detta har lett till att utbudet av planerbar mark inte har motsvarat efterfrågan. Fler borde få möjlighet att förverkliga sina boendedrömmar.

Jag är därför glad att vi nu har påbörjat arbetet genom att ge egnahemskommissionären Stefan Attefall i uppdrag att titta på hur vi kan förverkliga dessa drömmar. Delredovisningen i höstas var tydlig: Det råder en obalans mellan hushållens preferenser och det faktiska byggandet. Detta i sig var ingen nyhet, men jag ser med glädje fram emot slutredovisningen.

För att komma till rätta med detta kommer mycket att behöva göras, framför allt, tror jag, genom att helt enkelt ge kommuner ekonomiska incitament för att främja småhusbyggandet. Det är svårt när marken är begränsad inom kommungränserna.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att regeringen vill att det ska gå snabbare att bygga. Byggandet behöver bli mer kostnadseffektivt, och företag i byggsektorn behöver få större möjligheter att hitta nya innovativa lösningar som ökar effektiviteten i byggandet. Det läggs nu fram nya bygg- och konstruktionsregler som har arbetsnamnet Möjligheternas byggregler. Det är ett litet steg i rätt riktning.

Utsikterna för bostadsbyggandet har, som många nämnt, varit dystra. Vi kommer som sagt från en hög inflation med ett högt ränteläge. Att prata regelverk kan då tyckas vara en sekundär fråga, men långsiktigt och på ett övergripande plan är det dock mycket viktigt att det finns rätt incitament för att uppfylla konsumenters krav på både billigare och snabbare tillgång till bostäder.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Ledamoten Karlson pratar om frågor som har hamnat lite i skymundan, och då tänkte jag passa på att lyfta upp en annan fråga som jag tycker har hamnat i skymundan i hela denna debatt.

Liberalerna ansvarar genom miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari för minskade klimatutsläpp och klimatarbete. Miljö- och klimatministern brukar prata om åtgärder från den breda paletten och att man inte ska lägga alla ägg i samma korg.

Vi vet att just bygg- och anläggningssektorn står för ungefär en femtedel av Sveriges klimatutsläpp och att utsläppen ökar i dag i stället för att minska. Enligt SCB ökade utsläppen inom sektorn med 28 procent under andra kvartalet 2024 jämfört med samma kvartal förra året.

Jag vill därför fråga ledamoten Karlson: Är han nöjd med den budget som vi debatterar? Saknas inte vissa delar för att hjälpa till i arbetet med att minska miljö- och klimatpåverkan?

Herr talman! Ledamoten frågade om jag är nöjd med budgeten. Där måste jag börja med att svara ja. Annars hade vi inte stått bakom den utan lämnat budgetsamarbetet. Men jag kan, som flera andra, konstatera att man hade kanske velat skruva på den om man hade haft egen majoritet. Det har dock inte mitt parti.

Det är såklart oroväckande att utsläppen ökar, men detta har regeringen adresserat bland annat i budgeten. Vi ser att vi långsiktigt behöver jobba med att få ned utsläppen i vårt land. Det handlar också om att sända signaler till vår omvärld.

När det gäller den situation som vi befinner oss i var ledamotens parti, som ingick i den förra, rödgröna regeringen, drivande i att vi skulle stänga ned ett av de absolut viktigaste fossilfria energislag vi hade. Som ledamoten säger befinner vi oss i en tid när vi behöver minska utsläppen och genomföra en historisk omställning med elektrifiering av bilar, industri och infrastruktur. Då stängde man ned kärnkraften, helt i onödan.

Detta har lett till att vi nu har ökade utsläpp då vi bland annat har behövt köra kolkraftverk helt i onödan. Det är en situation som jag bara kan beklaga och som jag hoppas att vi kommer att ändra på. Vi har sett detta i Europa. Tyskland gjorde exakt samma sak. Det bidrar också till skenande elpriser och en volatil elmarknad. Situationen är långt ifrån tillfredsställande.

Jag ser de bekymmer som finns, men vi har börjat ta krafttag för att åtgärda dem.

Herr talman! Jag vill understryka att vi debatterar utskottsområde 18 som handlar om bland annat bygg- och anläggningssektorn. Denna sektor i sig står för cirka en femtedel av Sveriges klimatutsläpp.

Byggindustrin vill jobba med att sänka sina klimatutsläpp. Fossilfritt Sverige har tillsammans med byggindustrin tagit fram en färdplan för att utsläppen från bygg- och anläggningssektorn ska minska med 50 procent till år 2030. Där finns det ganska många olika åtgärder, men det finns också ett antal rekommendationer till riksdag och regering.

Rekommendationerna handlar bland annat om energieffektivisering, cirkulärt byggande och gränsvärden för byggnaders klimatpåverkan. Allt detta skulle kunna driva arbetet med att minska klimatutsläppen fram till år 2030.

Har det här varit en prioritet för Liberalerna i förhandlingen inför den här budgeten? Vilka åtgärder skulle ni vilja se att byggindustrin jobbar vidare med? Vill Liberalerna se att byggindustrin får någon typ av hjälp och stöd från Sveriges regering i det här arbetet?

Herr talman! Man måste se en budget för vad den är, nämligen en helhet. Klimatutsläppen är inte explicita för en viss sektor. Jag ser inte alls några konstigheter med att prata om energisystemen som är kopplade till både bygg- och bostadsmarknaden.

Jag håller med om att det är superviktigt att få ned klimatutsläppen i byggsektorn, vilken står för en så stor andel av utsläppen. Där är vi rörande överens. Jag ser också det arbete som pågår. Byggandet i trä har ökat markant. När jag är ute och träffar representanter för byggföretag på olika ställen kan jag se att återbruk i konstruktionen av nya byggnader är vanligt förekommande. Det ska vi fortsätta att uppmuntra från politikens håll.

Vi måste fortsätta att ha en fossilfri och koldioxidfri energiproduktion nu när vi elektrifierar hela industrin och hela samhället. Då är det lite konstigt att ledamoten har detta fokus, där man inte kan blanda in helheten. Det håller inte hela vägen.

Låt oss återigen hålla fokus på att få fram en fossilfri och koldioxidfri energiproduktion i kombination med att hitta uppmuntrande metoder och arbetssätt för att sänka klimatutsläppen inom bygg- och bostadssektorn.

Herr talman! Vi pratar i dag bland annat om husdrömmar - drömmen om ett hem. Sveriges nationella bygg- och bostadspolitik borde ligga på bordet hos civilutskottet, men det är inte direkt en tjock lunta som har hamnat hos oss i civilutskottet - i alla fall inte än. Varför tycker jag att det är ett problem?

Låt oss börja med Miljöpartiets bostadspolitik. Den handlar i stora drag om att vi ska öka möjligheterna för fler att bo på det sätt man vill genom hela livet. Man ska kunna flytta hemifrån när det är dags. Man ska inte behöva tacka nej till ett jobb eller studier för att man inte har någonstans att bo. Man ska kunna bo så att barnen får plats eller flytta till något bra när villan börjar kännas stor. Man ska helst kunna flytta till en plats där man kan känna sig hemma. Minimikravet är att alla ska ha någonstans att bo. Utan en fast plats i livet kan resten av livet bli ganska stökigt. Och vi är inte där i dag.

I Socialstyrelsens senaste kartläggning från 2023 fann man över 27 000 personer som saknar en egen stabil långsiktig boendelösning. Över 9 000 barn berördes av hemlösheten, och över 5 000 barn hade minst en förälder som var i akut eller tillfällig hemlöshet. Det är inte värdigt ett välfärdsland, och det är något som vi behöver lösa.

Även om vi skulle välja att titta bort från gruppen av hemlösa finns många andra problem på bostadsmarknaden att ta tag i. I många kommuner är bostadsköerna långa och byggtakten för låg, och på vissa platser är den helt obefintlig. Gapet mellan vad en nybyggd bostad kostar och vad man har råd att betala ökar. Bostäder som efterfrågas finns ibland inte att få tag på. Det finns i dag många trångbodda som skulle behöva bo större, och det finns många äldre som i stället skulle vilja bo i bättre anpassade bostäder i ett större socialt sammanhang. Sedan finns alla de med lägre inkomster, inte minst yngre, som har svårt att komma in på bostadsmarknaden över huvud taget.

Att jobba med bostadsförsörjningen i dag är utmanande men så oerhört viktigt. Om man inte har någonstans att bo blir livet stökigt i övrigt. Vi behöver göra kartläggningar och få fram bättre statistik över behoven. Vi behöver kommunala och nationella handlingsplaner, startlån, hyresgarantier, stöd för bosparande, stöd för byggande, stöd till myndigheter, tydliga regelverk - ja, en hel palett av åtgärder för att människor ska få tillgång till de bostäder som så väl behövs.

Regeringen har nu lagt fram sin tredje och näst sista budget den här mandatperioden. Vad hittar vi där? Inte speciellt mycket, tyvärr - inte nu heller. Men det finns en sak jag skulle vilja berömma regeringen för, nämligen att man i år har släppt sitt totala motstånd mot att bidra till bostadsbyggande. Det gäller såklart de insatser till bostadsbyggande runt de växande industrikommunerna i norr som vi faktiskt kan hitta i budgeten. Det har stått klart länge att mindre kommuner med en rusande utbyggnadstakt inte på egen hand kan stå ensamma när hela samhällen växer ur sin kostym.

Redan förra året riktade Miljöpartiet ett större investeringsstöd för både bostadsbyggande och samhällsbyggande till kommuner som står i centrum av den gröna industriomställningen. Det gör vi även i år, och jag är glad över att regeringen i år har lyssnat på utredaren Peter Larsson och har plockat upp några förslag som finns i hans utredning. Det kommer att underlätta för fler kommuner framöver om man inte behöver stå ensam med ansvaret för ett enormt behov av nya investeringar som inte nödvändigtvis kommer kommunen till godo direkt.

Vi tror att det behövs ytterligare satsningar, och vi har därför utöver regeringens åtgärder fortsatt ett riktat investeringsstöd för grönt samhällsbygge tillsammans med ett allmänt investeringsstöd i vår budget som kan bidra till stadsutveckling och bostäder till lägre kostnader.

Regeringen har i den del som gäller budgetens uppföljning några svepande formuleringar om att det saknas evidens för att investeringsstödet har lett till ökat byggande. Dessutom är det tydligt att det tidigare investeringsstödet har lett till lägre hyror i de bostäder som har byggts. Det är något som är relevant i sammanhanget och som regeringen inte över huvud taget nämner.

Regeringen har också klämt in en rubrik om att byggsektorns klimatutsläpp är stora men att de minskar. Det gör de inte - inte med regeringens politik, vilket vi visste tydligt redan i början av 2023. Men tyvärr går påståendena hand i hand med regeringens nuvarande politik, där man inte behöver förhålla sig så mycket till vad som är sant eller inte.

Men om man vill se detta från den positiva sidan kan man glädjas åt att regeringen ser och medger att byggsektorn är en stor utsläppare. Men det är såklart tråkigare att man inte vill genomföra några större åtgärder för att minska sektorns klimatpåverkan när mer än en femtedel av Sveriges klimatutsläpp kommer från byggsektorn. Det finns också många förslag för minskade utsläpp på bordet. Det verkar som att regeringen saknar krisinsikt när det gäller klimatkrisen och bostadsbyggandet. Något annat framgår inte heller av regeringens budget.

När det gäller klimatutsläppen väntar vi bland annat på att regeringen ska gå vidare med Boverkets gränsvärden för byggnaders klimatpåverkan och åtgärder för att öka det cirkulära byggandet. Men jag misstänker tyvärr att ingenting kommer att hända på området eftersom det inte verkar finnas något större intresse för klimatfrågan från bostadsministern eller regeringen och inte heller i civilutskottet.

Man fortsätter att sätta käppar i hjulet för alla åtgärder som skulle kunna gynna den gröna omställningen genom att exempelvis ta bort skattereduktionen för solel, den så kallade 60öringen, och att man inte heller nu återinför något stöd för energieffektivisering i flerbostadshus.

När det gäller energieffektivisering finns det flera beräkningar som visar att mer energi än vad Ringhals producerade under år 2020 kan frigöras bara genom energieffektiviserande åtgärder i bostäder och lokaler. Dessutom skulle de åtgärderna kunna skydda oss från höga elpriser under många vintrar framöver.

Miljöpartiet tar pengar från vår gröna investeringsbudget och investerar 5,6 miljarder årligen för att minska energianvändningen i både bostäder och lokaler och bidra med 60 procent av kostnaden för energieffektivisering. Utöver detta lägger vi in ett nytt stöd för renoveringsåtgärder. Det kan handla om åtgärder som kan behöva utföras tillsammans med energieffektivisering just för att förhindra att människor i ekonomiskt utsatta områden ska drabbas av stora hyreshöjningar.

Vi tycker också att staten på ett bättre sätt ska stötta kommunerna i arbetet med klimatanpassning i den redan byggda miljön. Vi vet att Sverige på ett mycket bättre sätt behöver stå redo för klimatförändringar, och det har även 2023 och 2024 visat oss tydligt. Vi behöver se till att alla kommuner kan stå förberedda för både stora regnmängder och längre värmeböljor. Inte heller här tycker vi att staten kan lämna kommunerna helt i sticket.

För att kommunerna ska kunna söka pengar för klimatanpassningsåtgärder i den fysiska miljön lägger vi 523 miljoner för olika typer av sådana åtgärder. Vi lägger också 300 miljoner för stadsgrönska. Vi anser dessutom, till skillnad från regeringen, att stadsarkitekten behöver en budget för sitt arbete och lägger tillbaka 10 miljoner för detta.

Avslutningsvis behöver vi en skarpare konsumentpolitik. Att skära ned på de organisationer som jobbar för att underlätta för alla oss konsumenter är bara att skapa nya problem. Överskuldsättningen, inte minst från konsumtion, ökar, och alla vi som sitter här i dag vet att konsumentmarknaden bara blir mer och mer snårig och svårnavigerad. Vi behöver mer stöd och hjälp som konsumenter, inte mindre.

Sveriges Konsumenter och Konsumentverket behöver få fortsätta sitt arbete. Svanen behöver fortsätta jobba med sin miljömärkning. Arbetet med skuld- och konsumentrådgivning behöver stärkas och utökas.

När det gäller både konsumentfrågor och bostadsfrågor finns utredningar och förslag på bordet. Vi har upprepade gånger sett hur förslagen slaktats och separerats, och de kommer lite pö om pö, om de ens dyker upp. Det skulle till exempel vara intressant att veta vilket parti det är som blockerar hyresgarantierna för barnfamiljer eller kanske startlånen för förstagångsköpare på bostadsmarknaden.

Nu har jag lyft några av våra satsningar på området. Mer än halva mandatperioden har gått, och med tanke på de stora utmaningar som vi står inför på många områden hoppas jag verkligen att regeringen, som den påstår, sätter fart för att försöka göra skillnad. Då räcker inte den här budgeten.

Herr talman! Miljöpartiet har ingen sedelpress, men vi lånar pengar. Vi lånar 100 miljarder, inte bara till civilutskottet utan för att kunna investera i framtiden och i kommande generationer. Vi gör detta för att de kommande generationerna ska slippa ta de lån som vi tar i dag.

Därför satsar vi mer pengar än regeringen i vår budget, vilket gör att jag inte kan reservera mig mot regeringens budget. Jag vill därför hänvisa till Miljöpartiets särskilda yttrande i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik - vad har jag att säga om det? Sverigedemokraterna är en del av Tidösamarbetet, och det innebär att vi står bakom regeringens budget. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkande 2024/25:CU1.

Sverigedemokraterna har under innevarande riksmöte även lagt fram en kommittémotion på konsumentområdet, där många goda och väl avvägda förslag presenteras. Vi sverigedemokrater arbetar oförtrutet och ihärdigt för att få igenom dessa förslag. I Sverigedemokraternas riksdagsgrupp har jag tilldelats ansvar för konsumentpolitiken, och därför kommer detta anförande att fokusera på konsumentfrågor.

Herr talman! Hur skyddar vi våra barn från aggressiv och manipulativ reklam på nätet? Vad kan vi göra för att spelbolag inte ska utnyttja barns oförmåga att förstå ekonomiska konsekvenser av sitt spelande?

Som nytillträdd ledamot av Konsumentverkets insynsråd fick jag på mitt första möte en genomgång av spelbranschens manipulativa och på gränsen till oetiska sätt att få barn att köpa uppgraderade spelversioner och så kallade skins. Relevanta frågor ställdes på insynsrådet, exempelvis följande:

Hur hanterar vi dold marknadsföring i sociala medier?

Hur hanterar vi vilseledande och beroendeframkallande webbdesign?

Hur hanterar vi effekterna av personanpassad marknadsföring?

Frågorna som ställdes på Konsumentverkets insynsråd var många och relevanta. Svaren och förslagen på lösningar var desto färre.

I mitt anförande här i kammaren den 25 april, i debatten om konsumentpolitik, togs problematiken med barns spelande upp - alltså långt innan Konsumentverket föredrog sin rapport på insynsrådet.

Spel om pengar tillhör finansmarknadsministerns ansvarsområde, men det kunde lika gärna vara en konsumentfråga. Jag lyfte i alla fall problematiken med barns spel om pengar här i kammaren den 11 april i år. Jag frågade då ministern om nuvarande regler och lagar fångar upp problematiken vad gäller spel med skins som riktar sig till barn. Eftersom barn har svårare än vuxna att sålla och vara kritiska till budskap på nätet är de extra mottagliga för reklambudskap, särskilt vad gäller handel med skins i olika dataspel.

Jag anser att reglerna för spel riktade till barn måste vara skarpare än i dag. Skins köps och säljs för stora summor, och detta är de facto en form av spel om pengar.

Hur ska man då komma åt problemet? Spel om pengar är faktiskt olagligt om man inte fyllt 18 år. Jag anser att det finns en lösning på problemet. Skulle det ställas krav på bank-id vid alla transaktioner och köp av spel, skins och uppdateringar skulle det försvåra för minderåriga att spela bort stora summor pengar. Det finns ingen chans att runda ett sådant system eftersom de som sitter bakom tangenterna inte har fyllt 18, och då blir det inga köp.

Herr talman! Det är inte bara barn som blir manipulerade och bedragna i den digitala världen. På senare tid har det blivit allt vanligare att äldre och utsatta personer blir lurade på stora summor pengar. Alltför lättvindigt kan vem som helst lura till sig pengar genom digitala signeringar och bank-id. Här måste bankerna ta ett större ansvar, och gör de inte det måste vi i riksdagen ändra lagstiftningen. Så här kan det inte fortsätta.

Även offensiva och manipulativa lottförsäljare härjar i vårt land. Jag tänker inte gå närmare in på detta, men Socialdemokraterna har en hel del på sitt samvete när det gäller att lura fattiga pensionärer på deras sista korvören.

Herr talman! Analysen blir som följer. Bank-id måste tillämpas oftare för att förhindra barns spelande. Därutöver måste bankerna bygga upp säkerhetssystem som spärrar när det är helt uppenbart att det är bedragare i görningen. Tant Astrid som inte rört sitt bankkonto på 30 år kan omöjligen helt plötsligt vilja föra över hela sitt sparande till ett suspekt konto i utlandet. När alla varningsklockor ringer måste bankerna agera. En skärpning av kontrollsystemen är det minsta man kan begära.

Herr talman! Mitt första år som riksdagsledamot satt jag i miljö- och jordbruksutskottet som ansvarig för kemikaliepolitik. Nu när jag sitter i civilutskottet inser jag att Kemikalieinspektionen och kemikaliepolitiken har en del gemensamma nämnare med konsumentpolitiken.

I dagens samhälle med tusentals industriellt framställda produkter exponeras både människor och miljö för kemikalier och skadliga ämnen. Det finns därför ett behov av att reglera och kontrollera förekomsten av dessa. Efter Sveriges inträde i EU är det inte enbart våra egna nationella lagar som reglerar kemikalier utan även en mycket omfattande och byråkratisk EU-lagstiftning.

Herr talman! Trots alla ansträngningar av Kemikalieinspektionen förekommer det fortfarande okontrollerad e-handel som innebär att otaliga produkter som innehåller skadliga ämnen kommer in i landet. Speciellt allvarligt är det när billiga leksaker som innehåller skadliga ämnen importeras. För att skydda våra barn måste Kemikalieinspektionen skyndsamt och målmedvetet accelerera arbetet med att förhindra att dessa skadliga produkter kommer in i landet.

Förutom skadliga kemikalier i leksaker innebär den okontrollerade e-handeln från länder utanför EU ett försämrat konsumentskydd. Lurendrejeri, bristande kvalitet och produkter som inte uppfyller EU:s normer och lagkrav är resultat av den ökade e-handeln. Det finns otaliga exempel på detta, men jag nöjer mig med att konstatera att det finns ett problem på området.

Herr talman! Tack, ledamoten Björn Tidland, för anförandet!

Vi socialdemokrater har i vår budget prioriterat åtgärder för att stärka konsumenternas ställning. Vi vill öka vårt anslag till konsumentorganisationerna till 2023 års nivå med 15 miljoner kronor. SD och regeringen har i sin budget för 2025 minskat stödet till 1,5 miljoner i en något oklar restpost som inte alls går till konsumentorganisationerna, och från 2026 är stödet helt avvecklat.

Min fråga till ledamoten är: Kan du förklara varför detta stöd inte längre kommer att vara prioriterat för SD och regeringen? Och vad är förklaringen till att man satsade 1 miljon extra 2023, men bara ett halvår senare är stödet helt borta?

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! När det gäller de förändrade budgetposterna kan jag säga att konsumentskyddet kommer att förbli lika stort i och med att vi satsar mer på Allmänna reklamationsnämnden i stället. Satsningarna trappas upp gradvis. Det finns alltså chans för de organisationer som sysslar med konsumentfrågor att anpassa sin verksamhet till befintlig budget. Det är väl det korta svaret.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag konstaterar två saker här. I sitt första anförande nämnde ledamoten sitt engagemang för frågor gällande kemikalier och plast, som han hade jobbat med i sitt förra utskott. Det är det ena. Det andra är att han nu nämner att pengarna går till Arn, för där behöver man mer pengar för att hantera de ökande ärendena. Men Arn har inte samma verksamhet som de civila organisationerna. Arn sysslar med reklamation och tvister. Det gör inte civilorganisationerna.

Sveriges Konsumenter har dragit igång två projekt som heter Mitt kemikaliesmarta hem och Plastkampen. Sveriges Konsumenter deltar som experter i statliga utredningar. De besvarar remisser. De deltar i hearings. De sitter i råd och bidrar till skärpt lagstiftning. De är en aktiv medlem i den europeiska konsumentorganisationen och samverkar med övriga konsumentorganisationer, inte minst inom Norden. De bedriver konsumentrådgivning och information i olika medier. De äger tidningen Råd och rön. Vi talar absolut inte om samma verksamhet som Arn bedriver.

Gjordes någon konsekvensanalys innan man tog beslutet att avveckla stödet? Om ja, vad sa analysen då, och om nej, varför gjorde man ingen sådan? Eller är det så att ledamoten vet att det finns andra aktörer som förväntas fylla det tomrum som Sveriges Konsumenter lämnar efter sig?

Herr talman! Man kan se det politiska arbetet som att man har idéer och ser vad problemet är. Man sonderar och ser vilken myndighet som har hand om det och så vidare. En del av anförandet handlar ju om visioner om vad det finns för problem. Sedan kommer vi fram med lösningar i kommittémotioner och när vi ser att det finns budgetpengar. Detta är liksom två olika frågor.

På din konkreta fråga om budgetposter kan jag säga att vi har budgetsamordning, och sedan har vi kommittéordförande som ställer frågor. Det är en lång rad processer och personer som är inblandade i detta, så jag kan inte gå in på hur resonemangen var i den specifika frågan.

Herr talman! Utgiftsområde 18 rymmer utöver samhällsplanering och bostadsförsörjning också konsumentpolitik. Det är ett politikområde som ökar i betydelse när Sveriges konsumenter har det mycket tuffare än på länge. Det handlar om högre boendekostnader, högre energikostnader, höga matpriser, mer tekniskt avancerade produkter, fler komplicerade tjänster, en global marknad som breder ut sig, sms-lån som ökar och pensionärer som luras av bedragare samt bluffakturor och vilseledande reklam.

Listan på utmaningar kan göras lång, så behöver vi en stark och tydlig konsumentpolitik. Vi välkomnar den nya målsättningen med tydliga regler för näringsidkare, ett starkt konsumentskydd och en hållbar konsumtion.

Herr talman! Vi socialdemokrater har i vår budget prioriterat två viktiga åtgärder för att stärka konsumenternas ställning.

För det första avvisar vi regeringens föreslagna neddragning eller avveckling och återställer anslaget till konsumentorganisationerna till 2023 års nivå på 15 miljoner kronor.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå det tvära kastet från regeringen, som 2023 gick ut med extra stöd till aktörer i civilsamhället. Det var 1 miljon extra till organisationer för ekonomiskt utsatta konsumenter. Regeringen uttryckte då att man ville öka stödet till aktörer i civilsamhället som på olika sätt främjar konsumenters intressen. Ett halvår senare, i budgetpropositionen, var budskapet från regeringen det rakt motsatta: Dessa organisationer behövs inte alls. Vad är meningen?

2024 halverades anslaget jämfört med tidigare år, till 7 miljoner kronor. För 2025 minskar det till 1,5 miljoner kronor i en något oklar restpost, och från och med 2026 är det helt avvecklat. Den självklara frågan blir förstås: Vad var det som hände på så kort tid, och vad motiverar en så radikal omläggning - att ett behov av ökat stöd plötsligt omvandlas till inget behov alls? Nu försöker dessa organisationer att överleva för att vara konsumenternas röst och för att kunna påverka politiken.

Herr talman! Konsumentorganisationerna bedriver förebyggande arbete direkt mot den breda allmänheten genom oberoende granskningar och folkbildningsinsatser. EU-kommissionen understryker också vikten av att nationella konsumentorganisationer deltar i framtagandet av ny lagstiftning.

Sveriges Konsumenter är den organisation som EU-kommissionen anger som samarbetspart i Sverige. Sveriges Konsumenter är en stark konsumentröst som har påverkat lagar om reklamationsrätt, överskuldsättning, kemikalier, hållbarhet och produktsäkerhet.

Det handlar om våra pengar, vår hälsa och vår integritet. Därför är Sveriges Konsumenters europeiska arbete och dess medlemskap i den europeiska konsumentrörelsen så viktiga. Men från och med nästa år står svenska konsumenters representation på spel, då regeringen har strypt stödet.

Herr talman! För det andra lägger vi fokus på konsumentvägledning i alla kommuner. Nedläggningen av konsumentvägledningarna går nu i en rasande fart. När Konsumentverkets rådgivning startade 2015 fanns det konsumentvägledare i 270 av landets 290 kommuner. I dagsläget är det endast 161 kommuner som erbjuder konsumentvägledning, i varierande grad.

Den kommunala konsumentvägledningen utgör ett viktigt komplement till Konsumentverket och fungerar som ett skydd och ett stöd till de mest utsatta konsumentgrupperna. Det är framför allt en demokrati- och rättighetsfråga att ha tillgång till kommunal konsumentvägledare. Det ska inte spela någon roll var i landet man bor för att man ska kunna få stöd.

Vi socialdemokrater föreslår ett nytt anslag på 85 miljoner för att öka incitamenten för hållbar konsumtion. Kommunerna kan se till att detta blir verklighet genom att ha en egen konsumentvägledning, köpa tjänsten, gå samman över kommungränserna eller hitta en annan fungerande modell.

Vi kan påminna oss om att misslyckade köp av varor och tjänster kostar konsumenterna 50 miljarder kronor årligen. Att människor gör dåliga affärer och hamnar i skuldfällor slår hårt inte bara mot de enskilda utan även mot deras anhöriga och mot samhället.

Om vi vill förebygga överskuldsättning, öka incitamenten för hållbar konsumtion och stå på utsatta konsumenters sida mot oseriösa företag finns det bara en väg att gå: Alla konsumenter måste ha tillgång till en väl fungerande vägledning i sin närhet.

Herr talman! Vi välkomnar att regeringen mot bakgrund av tillkännagivandet gett Konsumentverket i uppdrag att stärka och utveckla stödet till den kommunala konsumentvägledningen, exempelvis via mellankommunala samarbeten, i syfte att fler ska ha tillgång till kommunal vägledning.

I uppdraget ingår att kartlägga samverkan mellan kommuner och att sprida kunskap om och goda exempel på kommunala samarbeten. Konsumentverket ska också stödja samverkan mellan kommunal konsumentvägledning och budget- och skuldrådgivning, analysera förutsättningarna för samverkan med andra lokala aktörer, såsom företag och de statliga servicekontoren, samt analysera i vilken utsträckning kommunal konsumentvägledning bidrar till mer kompletta anmälningar till Arn. Uppdraget ska redovisas senast den 1 mars 2025.

Detta välkomnar vi. Men vi är lite oroliga för att fler kommunala konsumentvägledare ska ha hunnit lägga ned redan innan utredningen är klar samt för att regeringen vill dra ned på Statens servicecenters budget med 150 miljoner de kommande tre åren. Konsekvenserna av detta är att man antingen lägger ned servicekontor eller drar ned på öppettiderna, vilket kommer att inverka negativt på möjligheten att samverka med den kommunala konsumentvägledningen.

Avslutningsvis, herr talman! Då våra ramar är större än regeringens på utgiftsområdet och vår budget ska ses som en helhet kommer vi att avstå från att delta i beslutet. Vi har i stället lämnat ett särskilt yttrande.

Herr talman! Tack, Anna-Belle Strömberg, för anförandet!

Man kan vara ärlig och säga: Det är inte i konsumentpolitiken som de största ideologiska skillnaderna finns mellan de röda partierna och de blå partierna. I grund och botten värnar vi ett starkt konsumentskydd.

Men nu sysselsätter Socialdemokraterna som parti minst två myndigheter, som vi vet om. Det är Spelinspektionen och Konsumentverket, som båda har öppnat tillsynsärenden gällande Socialdemokraternas lotterier.

När det gäller underentreprenörskedjor finns det väldigt engagerade ledamöter, inte minst i civilutskottet, som brukar kritisera byggbranschen för detta. De finns alltså också i civilutskottet, även om det är en arbetsmarknadsutskottsfråga.

Då blir det mer än anmärkningsvärt när Socialdemokraterna nu har svarat Spelinspektionen: Nej, vi hade inget skriftligt avtal med säljbolaget, så vi kan inte ge något underlag till myndigheten.

En professor i civilrätt säger att detta är väldigt anmärkningsvärt och allvarligt.

Jag måste då fråga: Hur tycker ledamoten att Socialdemokraternas ambitioner i konsumentpolitiken hänger ihop med Socialdemokraternas eget agerande?

Jag hörde att ledamoten var orolig för att många äldre pensionärer kan bli lurade av oseriösa aktörer. Där håller jag med. Det är fruktansvärt. Men problemet är att Socialdemokraterna, i alla fall sedan 2001 enligt en artikel i Gefle Dagblad, har haft ett manus som har gått ut på att med kirurgisk precision rikta sig just mot äldre. Enligt artikeln i Gefle Dagblad har det gärna varit människor som varit förvirrade.

Jag skulle vilja fråga ledamoten: Hur tycker ledamoten att er politik och ert eget agerande hänger ihop?

Herr talman! Tack, Lars Beckman, för frågan!

Jag vill börja med att säga att vårt parti, Socialdemokraterna, har gjort fel då det gäller lotterierna. Detta får aldrig mer hända. Det är förkastligt. Vi är jättemånga som känner ilska. Vi känner upprördhet över det här. Vi har reagerat och agerat gällande de uppgifter som har kommit fram om hur detta telemarketingbolag har agerat vid försäljning av Kombilotteriets lotter.

Avtalet mellan Kombispel och telemarketingbolaget är uppsagt. Vi har sagt att vi inte kommer att använda oss av externa telemarketingbolag över huvud taget i fortsättningen. Vi har agerat. Kombispels vd har fått lämna sin post. Samtliga styrelseledamöter har avgått, och en ny styrelse är tillsatt.

Jag vill beklaga det som har hänt, och vi säger att detta aldrig mer får hända.

Herr talman! Problemet för socialdemokrater är möjligtvis att ni har sagt minst fem gånger tidigare att ingenting får hända.

Men det anmärkningsvärda här är den kritik som bland annat ledamöter från Socialdemokraterna i civilutskottet har riktat mot byggbranschen. Ni har sagt att det är oseriösa underentreprenörskedjor. Ni har riktat ganska allvarlig kritik mot byggbranschen, bland annat.

Men när en myndighet begär in ett avtal för att se hur det ser ut och hur bluffsamtalens manus ser ut säger ni till myndigheten: Nej, det har inte funnits något skriftligt avtal. Vi har inte gjort någon uppföljning av talmanus, så vi kan inte lämna talmanuset till myndigheten.

Blir inte det väldigt konstigt? Ni har stått här och hållit anförande efter anförande och kritiserat underentreprenörskedjor i byggbranschen, men själva har ni gjort precis tvärtom jämfört med hur ni tycker att andra ska göra. Det måste kännas väldigt konstigt.

Då är frågan: Hur blir trovärdigheten i andra frågor?

Socialdemokraterna gjorde ett utspel i dag. En journalist ställde frågan: Hur många som har blivit lurade har fått tillbaka pengar? Då svarade Mikael Damberg: Det är jättemånga som har fått tillbaka pengar. Jag vet att ledamoten Jennie Nilsson var med på den pressträffen. Andra medieuppgifter säger att ingen har fått tillbaka pengar.

Jag skulle gärna vilja veta hur det är med de lurade äldre pensionärerna. Får man säga upp lotterna? Får man automatiskt tillbaka pengarna? En del medieuppgifter visar ju att äldre har försökt få tillbaka pengar från lotteriet men inte fått det.

Hur hänger ert eget agerande ihop med er konsumentpolitik?

Herr talman! Tack, Lars Beckman, för frågan!

Lars Beckman tar upp frågor om oseriöst och trovärdigt. Är vi trovärdiga som parti?

Då funderar jag lite grann på Lars Beckmans egen trovärdighet. Jag tänker till exempel på när Sverigedemokraterna ertappades med att bedriva en skattefinansierad trollfabrik och att vräka ut hot och hat. Jag tänker också på när Gunnar Strömmer försökte kringgå öppenhet i partifinansieringen och tipsade om en möjlig donator som man kan runda reglerna med. Vad gjorde man då? Jo, han fick en ministerpost.

Vad gör man när Jimmie Åkesson bjuder in gängkriminella till både bröllop och egna fester? Man gör i stort sett ingenting. Jo, man anklagar de granskande journalisterna för att vara en del av en gigantisk påverkansoperation, och man meddelar högt och ljudligt att man tänker fortsätta bedriva trollfabriken som vanligt. Man tycker att det är helt okej med en halvdags utbildning. Sedan byter man skrivbord med varandra.

Är det trovärdigt? Är det seriöst? Det är mina frågor tillbaka till Lars Beckman.

Herr talman! I dag har vi en konsumentpolitisk debatt här i Sveriges riksdag. Sveriges konsumenter har några riktigt tuffa år bakom sig med en hög inflation och en köpkraft som urholkats.

Men, herr talman, jag skulle vilja att vi tänker tillbaka på 2022 och på hur det hade kunnat vara även i år. Jag googlade lite grann på dieselpriser och konstaterade att under Socialdemokraternas styre kostade 1 liter diesel ungefär 28,37.

I dag kostar den 17,50. Det innebär alltså 10-12 kronor billigare diesel per liter. Två familjer i Norrbotten som har två bilar och kör 1 500 mil var har alltså sparat 30 000 kronor jämfört med om Socialdemokraterna hade styrt.

Det är bara ett exempel. Nu håller vi på att återställa den ekonomiska politiken och hushållens köpkraft med en klok och genomtänkt ekonomisk politik. Det är stora, breda skattesänkningar för hushåll och pensionärer, och Riksbanken kan sänka räntan tack vare att vi har haft en sådan effektiv inflationsbekämpning. Det kommer att göra skillnad för hushållen. När vi i civilutskottet besökte Sveriges riksbank konstaterade Riksbanken att man såg ljuset i tunneln. Man såg framför sig att Sveriges konsumenter skulle återfå köpkraft.

Det är viktigt för hushållen, herr talman, men det är också viktigt för handeln. Handeln är en av Sveriges största arbetsgivare med ungefär 600 000 anställda och 140 000 arbetsplatser, enligt uppgifter från Svensk Handel. Det är viktiga instegsjobb inte minst för unga.

I morgon kommer vi att votera om ett nytt konsumentpolitiskt mål, och precis som ledamoten från Socialdemokraterna sa gör vi det i bred politisk enhet. Målet för konsumentpolitiken ska vara väl fungerande konsumentmarknader, balanserade och tydligare regler för näringsidkare, ett starkt konsumentskydd och en hållbar konsumtion.

Det här betyder bland annat att vi vill att Konsumentverket och andra myndigheter ska göra samma resa som Skatteverket har gjort. Konsumentverket ska vara en myndighet som jobbar aktivt tillsammans med näringslivet och andra aktörer för att värna konkurrens på lika villkor. Det är konsumentpolitik på riktigt.

Vi hade nyss ett replikskifte om Kombilotteriet, där Socialdemokraterna har drivit tusentals pensionärer till Kronofogden. Förut fanns det en speciallagstiftning, herr talman, som undantog det socialdemokratiska lotteriet när det gällde telefonförsäljning. Detta undantag är nu borttaget. Steg för steg förbättrar vi konsumentskyddet även för lottköpare i Sverige.

Regeringen har gett Konsumentverket ett tydligt uppdrag att se över hur man kan stärka den kommunala konsumentvägledningen, och den 5 februari kommer Konsumentverket att presentera denna utredning. Kommunala konsumentvägledare har en mycket viktig funktion i kommunen. Oavsett var man bor i Sverige ska man få konsumentvägledning, och om jag så bor i den yttersta byn i Norrbotten kan jag få det, för jag kan ringa Hallå konsument. Det är väldigt bra.

Som Larry Söder sa i sitt inlägg har regeringen gett ett nytt uppdrag till Konsumentverket som innebär att det ska bli lika lätt att säga upp ett avtal som att teckna det. Jag tror att fler än jag har stått i en oändlig telefonkö för att försöka säga upp någonting. I bästa fall kommer man fram till slut, men ambitionen är alltså att det ska vara lika lätt att säga upp ett avtal som att teckna det. Kan jag teckna ett avtal på nätet ska jag kunna säga upp det på nätet. Det är konsumentpolitik på riktigt, herr talman.

Vi har också gett ett tydligt uppdrag till Post- och telestyrelsen för att motverka telefonbedrägerier. Det är konsumentpolitik på riktigt.

Regeringen har gett Arn ett stort ekonomiskt tillskott så att konsumenter ska få sina tvister prövade i tid. Den lilla symboliska avgift som vi inför innebär också att Arn kan lägga sin tid och kraft på de tvister som verkligen ska prövas.

Vi har genom en EU-lagstiftning förstärkt passagerares rättigheter vid tågresor. Vi har infört en ny lag där bilförsäljare måste informera konsumenter om bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp. Det är också konsumentpolitik på riktigt.

Inför julhandeln skulle jag vilja påminna den konsument som möjligtvis ser den här debatten klockan 22.30 på kvällen om att du har hela makten. Handla lokalt i julhandeln! Har du möjlighet att handla lokalt i julhandeln så gör det, för det är din lokala handlare som sponsrar idrottsföreningen. Din lokala handlare är en del av ditt lokalsamhälle, så köp gärna din julklapp lokalt.

Ett stort och accelererande konsumentproblem som har uppstått de senaste åren är de kinesiska e-handelsplattformarna. Om du som ser detta handlar där ska du veta att det kan vara direkt livsfarligt. Du kanske köper en docka som innehåller gift. Du kanske köper en elprodukt som gör att sladden exploderar. Det här jobbar nu regeringen på EU-nivå för att försöka komma till rätta med.

Jag har själv besökt leksaksaffärer och djuraffärer under hösten, och där visade man konkret hur konsumenter kan bli lurade. På plattformen säljs till exempel en kaninbur som sägs vara extra stor, men i själva verket uppfyller den inte Jordbruksverkets regler. Du kan inte ens ha en hamster i den kaninburen, men som konsument är detta helt omöjligt att få reda på.

Jag tycker att de seriösa betalningsförmedlarna själva ska överväga att inte ge legitimitet till de här plattformarna. Ett företag som Klarna skulle till exempel kunna säga "nej, vi vill inte finnas här, för vi tror inte att det är en bra verksamhet".

Så gör vi skillnad i konsumentpolitiken även på det här området, herr talman.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Lars Beckman lyfter fram alla de som har blivit lurade i svåravslutade abonnemang. Jag delar uppfattningen att detta är ett stort problem.

Just därför lade vi fram ett utskottsinitiativ i civilutskottet om att begränsa telefonförsäljning genom att införa ett omvänt Nixregister. Det röstade Lars Beckman och Moderaterna nej till.

Jag skulle därför vilja ha ett svar från Lars Beckman. Varför vill ni inte agera på området och införa ett omvänt Nixregister?

Herr talman! Tack för frågan, Andreas Lennkvist Manriquez!

Jag kan förstå den frustration som alla politiska partier känner över hur Socialdemokraterna systematiskt har lurat äldre pensionärer. I en artikel i Gefle Dagblad berättade en man om hur han redan 2001, som ett av sina första jobb, fick i uppdrag att lura äldre. Han talade ut anonymt i Gefle Dagblad och sa att det var fruktansvärt. Han hade sagt upp sig efter tre veckor, eftersom han mådde så fysiskt dåligt över att sitta som telefonförsäljare och med systematik ringa de äldre.

Det var en väldigt populär lista, herr talman. Det var nämligen så att träffbilden för dem som ringde personer som var 80-plus var 97 procent, tror jag det stod i artikeln. 97 procent sa ja till att köpa den där lotten, medan det motsatta förhållandet rådde om du ringde 30-60-åringar. Då var det 97 procent som sa nej.

Jag förstår alltså frustrationen, och jag förstår att många kan tycka att det är irriterande att bli uppringda. Men jag tycker att det vore ett allvarligt intrång i marknadsekonomin att lagstifta mot telefonförsäljning, som är ett av många säljverktyg, för att Socialdemokraterna systematiskt har missbrukat detta de senaste 30 åren. Jag tycker att det är att gå för långt.

När vi besökte en tidningskoncern för något år sedan berättade de hur extremt viktigt telefonverktyget var för att sälja prenumerationer. Telefonen är därför ett verktyg för att värna yttrandefriheten, demokratin och lokaltidningarna.

Jag har stor respekt för dem som känner att de inte vill bli uppringda, och då finns det, precis som ledamoten sa, en utmärkt möjlighet att anmäla sig till Nixregistret. Det är väldigt viktigt att den självregleringen fungerar.

Herr talman! Tack för svaret, Lars Beckman!

När jag hör Lars Beckmans svar blir det tydligt att ni inte bryr er om dem som faktiskt blir lurade. Det ni bryr er om är att slå på Socialdemokraterna och deras lotteri. Det är själva kärnan i argumentationen, och det tycker jag är beklämmande.

Hade ni brytt er på riktigt hade ni faktiskt stöttat de åtgärder som vi har föreslagit dels i finansutskottet när det kommer till åtgärder mot bankbedrägerierna som också utförs via telefon som verktyg, dels i civilutskottet angående det som vi föreslog där.

Herr talman! Det är klart att det är populism av Vänsterpartiet att säga att man vill förbjuda telefonförsäljning.

Jag vet inte vilken konsekvensanalys Vänsterpartiet har gjort. Vad skulle det till exempel betyda för Sveriges morgontidningar om de inte fick ringa presumtiva kunder på sin ort och be dem teckna en prenumeration? Vad skulle det betyda för den demokratiska situationen i Sverige om vi försvagade Sveriges medier? Några av de största användarna av telefonförsäljning är tidningskoncerner, och så har det varit under lång tid.

När jag exemplifierar med Socialdemokraterna beror det bland annat på att Magdalena Andersson själv sa i ett utspel att hon tycker att vi ska förbjuda telefonförsäljning därför att Socialdemokraterna har missbrukat verktyget - eller vad hon nu sa. Jag har en utskrift av det. Jag tycker inte att det är ett tillräckligt starkt argument för att förbjuda telefonförsäljning att Socialdemokraterna under 30 år systematiskt har lurat äldre.

Jag tycker också att man bör göra en ordentlig konsekvensanalys av vad det skulle betyda för Sveriges mediehus om vi antog Vänsterpartiets modell. Vad skulle det betyda för journalistiken i Sverige om till exempel Sydsvenskan i Malmö inte fick ringa kunder och skaffa prenumerationer? Det är ett av deras främsta säljverktyg.

Jag tycker därför, i alla fall just nu, att det är att gå för långt. Där har vi olika uppfattningar, och det respekterar jag såklart.

Herr talman! Det är inte lätt att vara konsument i dagens Sverige. De senaste åren har präglats av snabba prisökningar på basvaror som el, mat och boende, och de svenska hushållen befinner sig i ett minst sagt pressat läge. När kostnaderna för boende och mat har ökat mer än lönerna för både arbetare och tjänstemän har allt fler fått svårt att klara sin försörjning. Det visar inte minst det ökade antalet vräkningar, liksom att allt fler hushåll är fast i destruktiva skuldspiraler.

Det borde vara politikens ansvar att ta oss ur denna kris, men i stället för att ta itu med dessa samhällsproblem väljer regeringen att prioritera skattesänkningar för de allra rikaste. Nästa år får exempelvis statsministern cirka 4 000 kronor i sänkt skatt varje månad. Vi andra får nöja oss med 3 kronor billigare plastpåsar. Det är inte vad jag kallar en ansvarsfull politik.

Herr talman! Vänsterpartiets budget är raka motsatsen till regeringens. Vi föreslår investeringar som tar oss ur krisen. Det är en politik som rustar upp järnvägen, bygger bostäder och utvecklar, inte avvecklar, den svenska skolan och sjukvården. Det är en politik som både skapar jobb och tar oss mot ett grönare och mer hållbart samhälle.

I vår budget gör vi vårt yttersta för att slå vakt om konsumenterna. Vi tillför bland annat 50 miljoner kronor mer än regeringen till Konsumentverket, vilket är pengar som ska gå till att säkerställa att alla människor har tillgång till god konsumentvägledning. Vi ser också vikten av ett civilsamhälle med en stark konsumentrörelse, och därför ökar vi det ekonomiska stödet till konsumentorganisationerna med hela 18 miljoner kronor - pengar som vi vet kommer att göra nytta i deras ovärderliga arbete.

Jag kan bara beklaga att regeringen i dessa tider, när allt fler hushåll har det ekonomiskt tufft och antalet bedrägerier ökar, inte ser behovet av en stark svensk konsumentrörelse. Det är onekligen mycket vi behöver ta tag i efter valet 2026, när vi tillträder i regeringsställning.

Med det sagt ser jag vår budget som en helhet och har därför inget yrkande här i dag. Jag står dock självklart bakom vårt särskilda yttrande.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 december.)