Åtgärder för att minska antalet aborter

Motion 1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m)

Den nuvarande abortlagen trädde i kraft 1 januari 1975.
Abortlagens utgångspunkt är att om kvinnan efter moget
övervägande finner att abort är den lämpligaste lösningen
på de problem som en oönskad graviditet medför skall hon,
inom vissa tidsgränser, få abort. Före utgången av den 12:e
havandeskapsveckan avgör kvinnan själv om abort skall
genomföras. Hon får vägras abort endast om läkare anser
att åtgärden skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller
hälsa. Efter den 12:e men före den 18:e
havandeskapsveckan krävs att det görs en särskild
kuratorsutredning. Efter 18:e veckan fordras tillstånd från
socialstyrelsens rättsliga råd. Abort tillåts enligt nuvarande
praxis inte efter den 22:a graviditetsvecken.
Abortlagstiftningen bör inte ändras.

Riksdagen har vid flera tillfällen (senast 1989/90:SoU4)
understrukit att abort alltid måste vara en nödfallsåtgärd
och att samhällets målsättning måste vara att minska antalet
aborter så mycket som möjligt. För detta krävs olika slag
av förebyggande åtgärder. En abortsökande kvinna måste
erbjudas ett gott psykologiskt stöd och rådgivningen måste
ge möjlighet att diskutera såväl medicinska som
psykologiska och etiska frågor samt ge erforderliga
upplysningar om samhällets hjälp- och stödmöjligheter.

Fram till den nya abortlagens ikraftträdande år 1975
hade det skett en kraftig ökning av antalet legala aborter,
samtidigt som de illegala aborterna i stort sett upphörde. År
1974, alltså före nuvarande abortlag, utfördes 30 636
aborter. Samtidigt med den nya abortlagen genomfördes en
bred satsning på utbyggd preventivrådgivning och
utåtriktad abortförebyggande verksamhet som bedöms ha
varit mycket framgångsrik. Den nya lagen ledde inte till
någon nämnvärd ökning av aborterna. Att antalet aborter
minskade bland tonåringar tillskrivs den omfattande
informationssatsningen. Ända fram till i mitten på 1980-
talet höll sig antalet aborter på ca 30 000 om året. Därefter
har en oroande ökning av antalet aborter skett.

Antalet utförda aborter: 1987 34 707

Antalet utförda aborter: 1988 37 585

Antalet utförda aborter: 1989 37 862

Abortökningarna under slutet av 80-talet var tydligast i
åldersgrupperna under 30 år och abortbenägenheten störst
i åldern 20--21 år. Uppenbarligen krävs, utöver vad som
redan sker, ytterligare abortförebyggande åtgärder för att
nå det viktiga målet att minska antalet oönskade
graviditeter. Den abortförebyggande
upplysningsverksamheten måste skyndsamt förstärkas och
förbättras. Abortrådgivningen måste vara lättillgänglig för
alla kvinnor i fertil ålder. Syftet måste vara att alla barn skall
vara önskade och välkomna barn.

Kunskapsmässigt vet alla tonåringar hur man blir gravid
och hur man kan undvika graviditet. Den oroande ökningen
av aborter bland yngre kvinnor framhäver skolans ansvar
när det gäller att förmedla adekvat upplysning och
information med metoder så att tonåringar får möjlighet
och förmåga att bearbeta etiska och moraliska problem.
Skolan är den plats där alla ungdomar kan nås. Frågor om
etik, moral och livskvalitet måste få ett ökat utrymme, inte
minst måste skolans religionsundervisning stärkas. Alla
vuxna som eleven möter i hem och skola har i det här
sammanhanget ett ansvar. Särskilda nyckelfunktioner har
religionsundervisningen och skolans
samlevnadsundervisning.

Samlevnadsaspekter som hänsyn, ansvarstagande,
känslor, relationer och värderingar måste lyftas fram i det
abortförebyggande arbetet. Det är viktigt att betona
mannens betydelse som ansvarstagande part. All
information om preventivmedel och risken för graviditet
måste förmedlas så att ungdomarna känner sig verkligt
berörda. Att ändra attityder och beteenden i så personliga
och känsliga frågor som sexualitet och samlevnad kräver
långt mer än förmedlande av faktakunskaper. I skolan bör
abortförebyggande information ges kontinuerligt och på ett
medvetandegörande och varierat sätt från och med årskurs
sju. Det är också viktigt att eleverna i tonåren får möta
personer som har djupare erfarenhet av problematiken.
Skolan bör erbjuda t.ex. barnmorska eller kurator, som i sitt
arbete konfronteras med abortfrågeställningar, att delta i en
väl planerad sex- och samlevnadsundervisning.

Ofta sker informationskampanjer spektakulärt och
enfrågeinriktat. Budskapet når aldrig riktigt fram.
Upplysning om könssjukdomar och HIV har under senare
år dominerat upplysningen till ungdomar. Nya strategier
och metoder för att förmedla information inom för den
enskilde känsliga områden behöver utarbetas. Mannens roll
måste uppmärksammas mer i upplysningsarbetet.

Forskning bör initieras och stödjas så att det på
vetenskaplig grund tas fram mer effektiva
informationsmetoder när det gäller abortförebyggande
upplysning och samlevnadsundervisning, liksom för den
viktiga HIV- och STD-informationen. I den viktiga process
som syftar till att leda till insikt och ansvarskännande måste
helhetsperspektivet betonas.

Ungdomsmottagningarna, som i sitt sätt att arbeta har
hela den unges situation i fokus, fyller ett viktigt behov.
Många ungdomar är mitt i den svenska välfärden förfärligt
ensamma. Inte minst har en socialistisk familjepolitik som
under lång tid nedvärderat föräldraansvaret bidragit till att
alltför många barn och ungdomar i dag mår dåligt. Barn,
som saknat en trygg vuxenrelation under de första viktiga
småbarnsåren och som inte fått den känslomässiga trygghet
som är en förutsättning för självkänsla och självförtroende,
hamnar lättare än andra i besvärliga situationer när de
kommer upp i tonåren. För dessa unga är
ungdomsmottagningarna särskilt värdefulla.

Landets första ungdomsmottagning, som öppnade i
Borlänge, fyllde 20 år hösten 1990. I dag finns ca 110
ungdomsmottagningar spridda över hela landet. År 1989
bildades en gemensam nationell förening ''Sveriges
ungdomsmottagningar'' (SUM). För att kunna svara upp
mot den stora bredden av problemområden och kunna
arbeta med helheten i den unges situation, finns
barnmorska, kurator eller psykolog och läkare samt oftast
dessutom undersköterska eller fritidsledare på
mottagningen.

Ungdomsmottagningarna, som är en mycket viktig
resurs i det abortförebyggande arbetet, bör stödjas och ges
möjlighet att växa. Även ungdomsmottagningar som startas
och drivs av organisationer och stiftelser bör stödjas av det
offentliga. Det finns ett klart dokumenterat behov av fler
ungdomsmottagningar, framför allt i storstäderna. Den
professionella erfarenhet och kunskap, som de som arbetar
på mottagningarna besitter, bör även utnyttjas i utåtriktad
verksamhet, exempelvis i skola och fritidsgårdar.

De flesta kvinnor som överväger abort befinner sig i
någon form av kris och är i behov av råd och stöd. Även
mannen, som ofta glöms bort i sammanhanget, behöver
stöd. Både kvinnan och mannen bör vara med vid
abortrådgivningen. Beslutet skall, så långt som möjligt, tas
gemensamt. I det slutliga ställningstagandet skall kvinnans
åsikter avgöra beslutet. I en abortsituation måste kvinnan
få kompetent hjälp av kurator. Kuratorssamtal måste också
regelmässigt erbjudas efter en genomförd abort.

Riksdagen har slagit fast att abort alltid måste vara en
nödfallsåtgärd. Det stora antalet aborter tyder på att det
skyddsnät som samhället kan erbjuda en kvinna som blivit
oplanerat gravid inte upplevs som tillräckligt betryggande
eller också inte är tillräckligt känt. Det kan finnas skäl att
närmare undersöka om detta är en riktig slutsats och i så fall
föreslå lämpliga åtgärder för att öka möjligheten att
genomföra en oplanerad graviditet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att arbetet med
abortförebyggande åtgärder intensifieras,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågor om etik, moral och
livskvalitet skall ges ett ökat utrymme i skolan,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av forskning bl.a.
beträffande informationsmetoder som når fram till de unga,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om etablering av fler
ungdomsmottagningar, även med organisationer och
stiftelser som ansvariga,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kuratorstöd alltid skall
erbjudas såväl före som efter en abort,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förbättra möjligheten att
genomföra en oplanerad graviditet.

Stockholm den 24 januari 1991

Karin Falkmer (m)

Eva Björne (m)

Görel Bohlin (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

Margareta Gard (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Ingrid Hemmingsson (m)

Birgit Henriksson (m)

Inger Koch (m)

Gullan Lindblad (m)

Ing-Britt Nygren (m)

Sonja Rembo (m)

Birgitta Rydle (m)

Mona Saint Cyr (m)

Ingrid Sundberg (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Margaretha af Ugglas (m)

1 1990/91:Ub258