Alkohol- och narkotikapolitiken

Motion 1988/89:So207 av Sten Svensson m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :So207

av Sten Svensson m.fl. (m)
Alkohol- och narkotikapolitiken

Mot.

1988/89

So207

Vår tids största sociala problem är tveklöst drogmissbruket. Missbruket av
alkohol och narkotika har under en följd av år ökat på ett ytterst oroväckande
sätt. Samtidigt har kraven på resoluta motåtgärder vuxit i styrka.

Hur stora problemen är mera exakt, vet vi inte. Statistiken är bristfällig och
ofta föråldrad. Bäst kända är, efter de senaste årens intensiva forskning, de
medicinska skadorna. Missbruket kostar samhället årligen åtskilliga miljarder,
siffror mellan 50 och 100 nämns ofta. Men även här är osäkerheten i
beräkningarna stor. Av alla platser i den slutna akutsjukvården torde minst
20 procent och inom den psykiatriska vården minst 40 procent vara upptagna
av patienter med drogberoende sjukdomar. Men vi vet lika litet här om detta
är säkra uppgifter.

Om drogmissbrukets sociala skadeverkningar - en mångfacetterad social
tragedi - har vi inte heller någon säker och heltäckande kunskap.

Vi vet att de grova våldsbrotten - mord, dråp, vållande till annans död,
misshandel och våldtäkt - ökar i antal år efter år. Under de senaste tio åren
har antalet anmälda sådana brott ökat från ca 25 000 till 35 000 per år. Det är
också känt att de flesta våldsbrotten begås under drogpåverkan. Forskare
anser att tre av fyra våldsbrott helt eller delvis kan härledas till drogmissbruk.
Men vi vet inte säkert.

Av missbrukets svåra konsekvenser är de familjesociala skadorna de mest
brutala. Det finns minst 300 000 drogmissbrukare i Sverige. Nära dem lever
en miljon människor - hustrur, män och barn - för vilka allt tal om social
välfärd närmast är ett hån.

Särskilt utsatta är barnen i missbrukarhem. Det finns delstudier som visar
på en skrämmande omfattning av fysiskt och psykiskt lidande för barnen.
Mer än 100 000 barn i Sverige lever i missbrukarhem. Barnens situation har
ytterligare förvärrats på senare år i takt med att antalet alkoholiserade
kvinnor ökat starkt. Inte minst med tanke på de fosterskador som kan uppstå
under graviditet är detta allvarligt.

Det finns en stor grupp alkoholmissbrukare som ingen talar om och som
inte låter sig talas om. Det är de s.k. dolda missbrukarna. Dessa missbrukare
finns många gånger i familjer där man utåt är socialt etablerad, varför man
klarar att dölja missbruket.

1 dessa familjer är barnens situation särskilt utsatt. De känner sig pressade
att dölja förälderns eller föräldrarnas missbruk inför kamraterna. Dessa
familjer har ofta ingen att vända sig till, eftersom den sociala statusen kräver

1

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. NrSo207

att missbruket måste döljas. Det är av stor vikt att detta alltmer ökande
problem uppmärksammas.

Det är också här som åtgärder kan ha någon verklig effekt för att häva
missbruket, eftersom dessa missbrukare oftast har både arbete och intakt
familj. Men inte sällan är det en tidsfråga hur länge den situtionen kan bestå.

Barnen till föräldrar som debuterat i alkoholmissbruk i mycket unga år är
vidare en grupp som bör ägnas särskild uppmärksamhet. Man vet att dessa
barn av såväl biokemiska som sociala skäl är utsatta för mycket hög risk att
utveckla alkoholberoende. Det är utomordentligt angeläget att lokalisera
dessa familjer och i samverkan med föräldrar och barn arbeta för en
rehabilitering, samt sträva efter att hålla barnen borta från varje form av
alkoholförtäring. Risken är annars synnerligen stor att de i mycket tidiga år
utvecklar ett avancerat alkoholberoende.

Det är självfallet inte omöjligt att få fram aktuella och mer tillförlitliga
uppgifter. Men någon måste ta initiativ, och forskningsresurser måste
avdelas för ändamålet.

Mycket kompetenta forskargrupper inom barnmedicin, barnpsykiatri,
socialmedicin och sociologi har utarbetat projektplaner för kartläggning av
drogmissbrukets omfattning, och dessa sägs kunna genomföras på maximalt
ett år. Barnens mycket utsatta situation i missbrukarhemmen kan inte lämna
någon oberörd. Men först behövs gedigen kunskap om problemen.

Det är angeläget att regeringen snarast tar initiativ till en mer omfattande
vetenskaplig kartläggning av drogmissbrukets medicinska, ekonomiska och
sociala skadeverkningar och att därvid barnens situation i missbrukarhem
särskilt uppmärksammas. En effektiv information om drogmissbrukets
skadeverkningar förutsätter exakt och aktuell kunskap om dessa verkningar.
Sålunda behövs det ytterligare forskningsinsatser på dessa områden. Forskning
behövs också om olika metoder att förebygga missbruk. En förbättrad
statistik måste dessutom utvecklas. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Alkoholpolitiken

Svensk alkoholpolitik och alkoholdebatt har länge varit fixerd vid den s.k.
totalkonsumtionen. I den mån Systembolagets försäljningssiffror ger något
mått på konsumtionen - hembränning, smuggling, turistimport och snabbvinstillverkning
faller ju utanför - var utvecklingen gynnsam under några år i
slutet av 1970-talet: totalkonsumtionen sjönk med bortåt 20 procent. Men
under 80-talet har kurvan planat ut och de allra senaste åren snarast vänt
uppåt igen. Ett ökat drickande har kunnat konstateras särskilt bland ungdom
och kvinnor.

Samtidigt står det klart att de svåraste medicinska och sociala skadorna av
alkoholmissbruket ligger kvar på en minst oförändrat hög och helt oacceptabel
nivå.

Ingen bestrider att det finns ett samband mellan totalkonsumtion och
alkoholskador. Men sambandet är varken enkelt eller entydigt. Om konsumtionsminskningen
åstadkoms genom åtgärder som främst tar sikte på låg- och
måttlighetskonsumenter, så kan de statistiska effekterna bli betydande utan

Mot. 1988/89

So207

2

att de svåra alkoholskadorna nämnvärt påverkas. Detta torde vara vad som i
betydande utsträckning skett i Sverige på senare år.

Vi lär inte komma till rätta med de svåra medicinska och sociala
alkoholskadorna förrän vi finner alkoholpolitiska instrument som riktar sig
direkt till storförbrukarna, de tio procent av befolkningen som ensamma
dricker femtio procent av all sprit som konsumeras i landet.

Det är inte lätt att utforma en alkoholpolitik specifikt mot det grava
missbruket, då det uppenbarligen varken politiskt eller i den allmänna
opinionen finns underlag för en allmän inköpsbegränsning ens på försök.
Information har varit lösenordet under flera år, och vissa resultat har väl
också nåtts på den vägen. Det tyngsta missbruket påverkas knappast genom
upplysning - de flesta alkoholister vet mycket väl vad det handlar om och
super mot bättre vetande - men det har givetvis sitt värde om något mindre
utsatta grupper kan fås att minska sitt drickande och därmed krympa
rekryteringsunderlaget för gruppen egentliga alkoholister.

Alkoholproblemen i det svenska samhället kan aldrig vårdas bort utan stöd
av en alkoholpolitik som håller tillbaka alkoholkonsumtionen, och då särskilt
bland storförbrukarna. En sådan alkoholpolitik kan aldrig utformas så, att
den inte alls berör dem som är eller uppfattar sig själva som problemfria.
Därför kan heller ingen alkoholpolitik bli effektiv utan att accepteras av en
bred opinion.

För att en restriktiv politik skall få avsedd effekt krävs dels att den inte i
onödan innefattar en mängd detaljregleringar som de flesta uppfattar
närmast som trakasserier som gör föga eller ingen nytta, dels att opinionen är
förberedd genom en god information. Ju fler som får klart för sig alkoholmissbrukets
enorma medicinska och sociala skadeverkningar, desto större
måste rimligen beredvilligheten bli att acceptera de nödvändiga åtgärderna
för att begränsa missbruket.

Även av detta skäl är det ytterst angeläget att den vetenskapliga
kartläggning av missbrukarskadorna som berörts i den första delen av denna
motion kommer till stånd och att resultaten ges bredast möjliga spridning.
Det finns ingen effektivare information än den som förmedlar fakta.

Narkotikapolitiken

Att den svenska narkotikapolitiken inte hinner med utvecklingen har länge
stått klart. Narkotikamissbruket, den moderna tidens gissel, fortsätter att
breda ut sig. Detta gäller också utbudet av nya förödande preparat, t.ex.
crack (en drog som man framställer av kokain) samt det syntetiska medlet
speed", som just nu skapar enorma sociala problem bl.a. i USA. Ett
allvarligt memento är att den svenska drogmarknaden mycket lätt anammar
nya droger från utlandet. Detta inger stor oro. Rapporter ger vid handen att
en ny - hittills okänd - variant av heroin, som vanligtvis intages genom
rökning, har nått Sverige. Medlet distribueras under namnet "Brown sugar,
vilket främst används av ungdomar med vana från hasch och marijuana.

HIV-infektion och AIDS har givit narkotikamissbruket en ny och allvarlig
dimension. Den fortfarande ohämmade prostitutionen har också sin del i
narkotikamissbruket. Det kan också konstateras att narkotikabrottsligheten

Mot. 1988/89

So207

3

1* Riksdagen 1988189.3 sami. NrSo207

på intet sätt minskar i jämförelse med tidigare år. Det finns emellertid en
överväldigande opinion, som kräver helt andra och kraftfulla tag mot
narkotikamissbruket. Varför gör man då så litet åt problemet? Orsaken är att
samma synsätt som kännetecknäde narkotikapolitiken på 60- och 70-talen
alltjämt har en stor inverkan. Vi låter det gå så långt och får erkänna att
problemen vuxit sig så stora, att Sverige är och kommer att förbli ett
narkotikasamhälle, eller också tvingas vi ta till så hårda metoder, att
grundläggande demokratiska värderingar äventyras.

I ett försök att undanröja den straffria sektorn lade regeringen förra året
fram ett nedtonat förslag tili ändringar i narkotikalagstiftningen (prop.
1987/88:71).

Förslaget ledde till att narkotikabruket blev straffbart från den 1 juli 1988.
Normalstraffet är böter, men i allvarligare fall kan den som använder
narkotika ådömas upp till tre års fängelse. Den som avslöjas då han söker
vård går emellertid fri från straff.

Den utvidgade kriminaliseringen avser förutom bruk även andra sådana
olovliga befattningar med narkotika som inte täcks av den nuvarande
lagstiftningen. Det kan till exempel gälla den person som använder narkotika
som legalt skrivits ut åt någon annan.

Vad innebörden av förändringen i grunden handlar om är insikten om den
enskilde missbrukarens betydelse för hela den illegala narkotikamarknaden.
Alla missbrukare bildar efterfrågemarknad. Så länge efterfrågan består
kommer tillgången av narkotikahandlare att finnas. Denna grundläggande
insikt måste styra narkotikapolitikens utformning.

I dag är narkotikastrafflagen uppdelad i tre grader:

1. Ringa narkotikabrott som kan ge lägst böter och högst sex månaders
fängelse.

2. Narkotikabrott som ger lägst böter och högst tre års fängelse.

3. Grovt narkotikabrott som kan ge lägst två års till högst tio års fängelse.

Narkotikahandeln fungerar som en marknad. Pengarna genereras framför
allt från stölder och prostitution. Försöken att påverka narkotikahanteringen
genom att i huvudsak angripa storleverantörerna har visat sig föga framgångsrika.
Nya storleverantörer dyker omedelbart upp. Man bör i stället
angripa problemet där pengarna genereras. En verkningsfull angreppspunkt
bör vara ett sådant straffbeläggande av innehav av narkotika som verkligen
ger effekt.

Att se själva konsumtionen som mindre allvarlig än själva innehavet av
motsvarande mängd narkotika är självfallet ett slag i luften. Innehav av
narkotika har både böter och fängelse som påföljd, även vid ringa narkotikabrott.
Om en missbrukre anträffas med en mindre mängd narkotika i
fickan ingår alltså böter och fängelse i straffskalan. Om samma missbrukare
hinner svälja narkotikan innan han ertappas är straffet enligt det senaste
riksdagsbeslutet endast böter trots att det är fråga om samma mängd
narkotika.

Riksdagsbeslutet innebär att lagstiftaren ser narkotikakonsumtion som
mindre allvarlig än till exempel snatteribrott och bedrägligt beteende. Dessa
mindre brott har fängelse i straffskalan. Tillgreppsbrott har fängelse som

Mot. 1988/89

So207

4

påföljd för att man skall kunna göra kroppsvisitation och därmed säkra bevis. Mot. 1

På samma sätt om man åker tåg, buss eller tunnelbana utan giltig biljett är So207

detta ett bedrägligt beteende vari också ingår fängelse som påföljd.

Att fängelse skall ingå i straffskalan vid konsumtion av narkotika är till för
att samhället anser narkotikakonsumtion vara så allvarlig att man måste
kunna reagera adekvat på detta förfarande. Fängelse i straffskalan gör det
möjligt att använda blod- och urinprov, för att tillsammans med annan
bevisning konstatera förekomsten av narkotika. Det gagnar rättssäkerheten,
och besvärliga vittnesförhör behöver inte förekomma i rättssalen.

En avgörande svaghet i det nyssnämnda riksdagsbeslutet är alltså att det
inte är tillåtet för polisen att använda urinprov i bevisningen, utan denna skall
bygga på erkännanden, vittnesutsagor (tjäll), vilket innebär att uppgift mot
uppgift ständigt skall avvägas i domstolarna. Detta är oacceptabelt från
rättssäkerhetssynpunkt.

En stor del av de socialt ännu fungerande tillfällighetsmissbrukare, som
numera finns över hela landet, kommer förmodligen att betala sina böter och
dra lärdom av en varningssignal i god tid. Böter är en logisk följd för
tillfällighetsmissbrukare. Enbart böter är däremot ett otillräckligt ingripande
mot de missbrukare som aldrig erlägger böter och som fortsätter med massivt
missbruk. Finns däremot fängelse med i straffskalan finns det fler påföljder
att välja mellan och större möjligheter att ta individuella hänsyn vid valet av
påföljd, till exempel skyddstillsyn, överlämnande till vård i socialtjänsten för
behandlingsåtgärder enligt en moderniserad missbrukslagstiftning.

Det förefaller vara riskfritt för narkotikalangare att bära 100 gram
cannabis, 10 gram amfetamin, 2 gram kokain eller 1 gram heroin i fickan.

Tidigare har allt innehav av kokain och heroin rubricerats som narkotikabrott
vilket kunde ge upp till ett års fängelse. Enligt Stockholmspolisen finns
det ingen anledning längre att lägga ner resurser på missbruk och innehav av
den storlek som nu nämnts.

När polisen på gatan inte längre tycker det är någon idé att ingripa kommer
heller aldrig dessa brott att redovisas till åklagare. Missbrukare och langare
lär sig snabbt att ha de tillåtna mängderna på fickan. Dessa fakta ställer
ytterligare krav och visar nödvändigheten av förändringar till en restriktiv
narkotikapolitik.

Emellertid finner vi att det nämnda riksdagsbeslutet trots de brister som vi
pekar på, är ett steg i rätt riktning. Vi, som år efter år har yrkat på detta i våra
riksdagsmotioner, har till sist vunnit gehör. Och i kommuner där det
föreslagits - men avslagits - att man i de lokala ordningsstadgorna skulle
införa förbud mot att bruka narkotika på allmän plats - precis som man infört
förbud att dricka alkohol - har förslagsställarna fått rätt i sak. Detta
konstaterar vi med tillfredsställelse.

Över hälften, ca 65 procent, av de intagna på landets anstalter missbrukar
droger av något slag. Nära hälften av de intagna är narkotikamissbrukare.

Det är upprörande att langning och missbruk av narkotika kan fortsätta
också under anstaltsvistelserna. På kriminalvårdens anstalter måste klientelet
differentieras med hänsyn till narkotikabelastning. Langarna måste hållas
för sig, och möjligheterna att ta emot brev, utnyttja telefon, ta emot besök
etc. måste starkt begränsas eller hårt kontrolleras vad gäller de personer som
har anknytning till narkotikahandeln.

Sverige måste driva på för att förbättra det europeiska och internationella
samarbetet. Det gäller både att stärka de tekniska resurserna och samarbetet
mellan polis och tullmyndigheter mellan olika länder. En europeisk operativ
bas i likhet med EPIC i USA bör upprättas.

Dessa är de första stegen som måste tas om vi skall få bukt med narkotikans
härjningar i vårt land och förhindra att unga människor blir offer för den
hänsynslösa handel som narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk för
med sig.

Samhällets möjligheter att upptäcka, bevisa och beivra hantering med
narkotika måste öka. Enligt vår mening är det nödvändigt att den svenska
narkotikapolitiken innebär:
att varje icke-medicinsk befattning med narkotika är olaglig och beläggs
med effektiva straff,
att straffskalan för eget bruk av narkotika skall sammanfalla med den för
innehav av narkotika,

att kraftigare påföljder än böter regelmässigt tillgrips vid uprepad illegal
befattning med narkotika,
att ovidkommande inskränkningar i narkotikastrafflagen slopas; det skall
inte krävas bevis för att beslagtagen illegal narkotika framställts för
missbruksändamål, att narkotika förvärvats i överlåtelsesyfte, att preparaten
inköpts för eget bruk etc., vilket alltid leder till komplicerade men i
grunden irrelevanta bevisfrågor,
att det skapas en stark opinion mot marknadsföringen och bruket av
knark-attiraljer (t.ex. haschpipor och narkotikasymboler i form av
smycken etc),

att handläggningen av narkotikamål görs snabbare än för närvarande,
att en ny behandlingslagstiftning beträffande såväl unga som vuxna
upprättas.

Vårdlagstiftning och socialtjänst

I de fall då vårdbehovet är stort, men brottets omfattning ringa, framstår
behandlingsskyldighet inom socialvårdens ram som en självklar åtgärd. För
att denna strategi skall leda till resultat krävs att de sociala lagarna förändras
bl.a. så att myndigheterna åläggs att vidta nödvändiga åtgärder. En
grundläggande förutsättning för en vidgad kriminalisering av narkotika som
vi förordat i det föregående - är således att reglerna utformas så att den
enskildes och olika myndigheters vårdansträngningar inte motarbetas.

Kriminaliseringen ökar ansvaret på socialvården, som måste ges bättre
lagstöd än LVU och LVM för att kunna ta ett aktivt ansvar som alternativ till
kriminalvården. Dessutom är det viktigt att slå fast, att majoriteten av
missbrukare säkerligen inte behöver någon vård alls för att sluta, om
missbruket åtgärdas på ett tidigt stadium. För denna grupp kan det vara
tillräckligt med ett varaktigt och påtagligt mottryck, utövat av en nära
omgivning som med lagstöd kontrollerar frånvaron av narkotika och stöder
en ny livsstil. Målsättningen för en social lag som omfattar barn och ungdom
måste vara att förebygga störningar och skador. Lagen som skall tillämpas
måste vara utformad så att både socialtjänstens företrädare och den enskilde

Mot. 1988/89

So207

6

själv kan utläsa under vilka förutsättningar lagen kan - och skall - användas. Mot. 1
Det måste vara klart angivet att ett ingripande alltid skall ske på lägsta So207
erforderliga åtgärdsnivå.

Socialtjänsten måste anses ha ansvar-tillsammans med enskilda och andra
myndigheter - att upprätthålla grundläggande sociala kommunikationsregler.
I dessa regler skall den enskildes rättigheter klart framgå liksom de skall
motsvaras av lika klart angivna skyldigheter för såväl den enskilde som för
den sociala myndigheten.

När det gäller missbruk är ett tidigt ingripande nödvändigt. För att nå
missbruk tidigt erfordras ett mera aktivt uppsökande arbete. I detta
sammanhang bör skillnaden mellan missbruk av legala rusmedel som
alkohol och illegala narkotiska preparat anges. För alkohol kan man tala
om bruk respektive missbruk, där gränsdragningen beror på omfattningen
och följderna av konsumtionen. När det gäller narkotiska preparat
måste all icke-medicinsk användning betraktas som missbruk eller olaga
befattning med narkotika. Socialtjänsten kan inte ha annat förhållningssätt
än andra myndigheter.

Olaga befattning med narkotika får inte accepteras. Självfallet skall
socialtjänsten inte ha en polisiär funktion, men får inte heller motarbeta
polisens åtgärder mot narkotikabrottsligheten.

För att fullgöra sin uppgift måste socialtjänsten kunna vidta tidiga insatser.

I brist på lagregler skall socialstyrelsens Allmänna råd ge ledning. Där får
värdet av tidiga insatser vid missbruk emellertid föga stöd. På sidan 52 i de
Allmänna råden 1981:1 anges: Socialnämnden bör iaktta stor försiktighet
när det gäller att identifiera enskilda människor som missbrukare. För dem
som inte själva upplever sin konsumtion av alkohol eller andra beroendeframkallande
medel (narkotika) som ett dominerande problem kan en sådan
stämpling försvåra möjligheterna för att på egen hand komma ifrån
problemen.

De s.k. förebyggande åtgärderna, som var angivna i den gamla barnvårdslagen
repektive nykterhetsvårdslagen, saknas i nuvarande socialtjänstlagstiftning;
de kännetecknades av:
att de ålade den sociala myndigheten skyldighet att aktivt agera samt
anvisade åtgärder och garanterade rättssäkerhet för den enskilde,
att de tidigaste insatserna byggde på frivillighet, men föreskrift och
övervakning kunde beslutas oberoende av samtycke,

att de icke helt frivilliga insatserna krävde skriftlig motivering och beslut av
nämnd och kunde överklagas,
att ingen kunde bli föremål för tvångsåtgärd utan att förebyggande
åtgärder först hade prövats eller dessa åtgärder kunde bedömas som
gagnlösa,

att åklagare kunde underlåta åtal och tingsrätt kunde döma till överlämnande
med hänvisning till de åtgärder som innebar ett strikt åtagande för
den sociala myndigheten.

I dag torde det inte finnas någon som är beredd att påstå att LVU och LVM
är några bra lagar och att de kan utgöra ramen för en vettig vård och
behandling.

När socialberedningen i januari 1981 presenterade sitt förslag till LVM

ansåg vi redan då att den nya LVM-lagen är som politisk kompromiss en
fullträff, men som vårdlagstiftning är den näst intill oduglig. LVM är en så
dålig lag att det inte är lönt att komma med förslag till tillägg och delvisa
ändringar. Hela lagen måste göras om. Man borde tagit mera fasta på den
s.k. alternativutredningens förslag, där man framhåller behovet av förebyggande
åtgärder.

Frivillighet bör vara förstahandsalternativet vid behandling och tvångsingripande
skall utgöra undantag. Ingripande och behandling bör ske på tre
nivåer: 1) frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstlagens bstämmelser,
2) övervakning och andra föreskrifter som sociala nämnden ålägger missbrukaren
och i sista hand 3) frihetsberövande.

Så kallad vilande resolution bör vara möjlig att ge, och verkställighetstiden
för beslut skall vara ett år. Behandlingen skall vara individuellt anpassad.
Vårdtiden skall normalt vara högst ett år. men skall kunna förlängas om det
är nödvändigt för att erhålla ett bestående resultat.

Frihetsberövande skall beslutas av länsrätten efter ansökan av sociala
nämnden. Övriga åtgärder beslutas av socialnämnden.

Effektivare organisation

Om det allmännas resurser skall kunna utnyttjas på ett riktigt sätt måste två
viktiga förutsättningar vara uppfyllda:

1. Insatserna måste riktas mot den allvarligaste brottsligheten och särskilt
mot dess svagaste länkar.

2. De resurser som utnyttjas måste mot bakgrund av vad de riktas mot vara
allsidigt sammansatta. De måste kunna arbeta snabbt och effektivt utan
hindrande byråkratiskt och administrativt krångel i form av t.ex. gränsdragningen
mellan myndigheter.

Det offentliga besitter i själva verket stora resurser för förebyggande och
bekämpande åtgärder inom narkotikaområdet. Men dessa resurser är
splittrade i vad gäller både organisation och ansvar.

Myndigheter, såsom skola, socialvård, polis, domstolar och kriminalvård,
arbetar med narkotikaproblemet efter olika förutsättningar med olika mål
och tyvärr alltför sällan i samverkan.

Enligt vår mening måste nya regler för samarbetet utarbetas, med avsikt
att skapa en effektivare och längre gående samverkan mellan berörda
myndigheter.

Vad som krävs för bekämpning av narkotikaproblemet är en snabb och
effektiv organisation som har överblick över hela strukturen och snabbt kan
ingripa, utreda, lagföra och följa upp effekterna av sina insatser genom hela
kedjan, från inledande insatser i skola, socialvård, polis m m till kriminalvård
eller narkomanvård och återpassning i samhället.

Organisationen skall inte strikt behöva följa myndighetsgränser. Den skall
snabbt kunna på konsult- eller arvodesbas knyta till sig sakkunskap i form av
t.ex. juridisk, medicinsk eller social expertis. Strävan skall vara att komma åt
missbruket samtidigt och riktat mot alla delar av strukturens svaga punkter.
Sådana insatser skulle snabbt kunna pressa ned bruket och återställa tilltron
till samhällets förmåga att tillgodose medborgarnas krav.

Mot. 1988/89

So207

8

Vi förordar därför att man snarast tillskapar samordnade organ, lokalt,
regionalt och centralt, för ledning av förebyggande och bekämpande av
nakotikabruk och narkotikabrottslighet.

I varje kommun måste det bildas grupper, som kontinuerligt följer
narkotikafrågan. Förutom polis och sociala myndigheter bör det finnas
representanter för Hem och Skola, elevföreningar och så många andra aktiva
föreningar som möjlighet. Det gäller att slå tillbaka mot narkotikan på bred
front, när det ännu finns tid att göra något.

På länsplanet bör motsvarande organisation samordna insatserna för
narkotikabekämpning så att inga ärenden faller mellan stolarna på grund
av traditionella myndighetsgränser.

Vi förordar därför att en sådan grupp, bestående av bl.a. representanter
för polis, åklagare, domstolar, länsstyrelsens socialvårdskonsulent, landstingets
sjukvårdsstyrelse, länets Hem och Skola-förening samt länsskolnämnden,
bildas i varje län.

Enligt vår mening är de åtgärder som syftar till att samordna insatserna på
lokalt och regionalt plan så viktiga att dessa bör prioriteras i särskild
ordning.

Emellertid är inte enbart ökade polisinsatser tillräckliga för att vända den
oroande brottsutvecklingen. Många andra åtgärder är nödvändiga. I vårt
samhälle måste vi på alla plan verka för att hemmen och skolan skall lära
barnen respekt för givna regler och för andra människors liv och egendom. Vi
behöver påföljder som tas på allvar av lagöverträdare. Vi måste få alla de
åtgärder som vi pekat på i denna motion för att komma åt narkotikamissbruket
på bred front. Men utan fler poliser kan vi inte på kort sikt öka
medborgarnas skydd mot våldsbrott, stölder och skadegörelse. Därför måste
fler poliser utbildas. Det är också helt nödvändigt med fler poliser för att
komma åt gatulangningen. Dessa frågor behandlas bl.a.i partimotionen om
minskad brottslighet.

Stöd åt enskilda initiativ

Ideell verksamhet utgör ett viktigt och omistligt inslag i den totala kampen
mot drogmissbruket. De alternativa behandlingsformerna och det engagemang
som där kommer till uttryck bör stimuleras och uppvärderas. Alternativen
ger ofta en bättre rehabilitering än motsvarande verksamheter i offentlig
regi.

Inom alkoholistvården i Sverige behandlas sällan någon annan än alkoholisten
själv. Men erfarenheten visar att det ofta är nödvändigt att ta med även
alkoholistens familj i rehabiliteringsprogrammet.

Det är oftast svårt för en ideell organisation att starta ett behandlingshem
eller annan rehabiliteringsverksamhet. Osäkerheten är stor och initialkostnaderna
höga. Det finns därför anledning att från statens sida höja
ambitionsnivån, då det gäller att stimulera och stödja sådana initiativ.

Bristen i det nuvarande systemet med åtgärder från socialtjänstens sida är
tvivelsutan de långa väntetiderna mellan initierandet och planerade åtgärder.
En missbrukare som av skilda orsaker plötsligen känner sig motiverad
för att lägga av får ofta efter kontakten med sin socialsekreterare vänta i

Mot. 1988/89

So207

9

veckor innan någon åtgärd kommer till stånd. Denna ordning får självklart
till följd att vederbörande hinner förlora sin motivation att bryta sitt
missbruk.

Naturligtvis kan fördröjningar i vårdkedjan vara ett utslag av en ineffektiv
byråkrati men säkert också otillräckliga resurser vad gäller vårdplatser o.d.

Även av detta skäl måste stat och kommun använda sig av enskilda ideella
organisationer som innehar tillstånd från länsstyrelserna att driva hem för
vård eller boende och som med kort varsel kan gå in snabbt och erbjuda
respektive socialnämnd/distriktsnämnd behandling för denna hjälpsökande
individ. Man kan i sammanhanget nämna institutioner som LP-stiftelsen,
Narconon, Hassela, Länkrörelsen, m.fl. Dessa kan representera olika
bakgrund och metoder men har alla gemensamt att de kan redovisa ett gott
rehabiliteringsresultat. Vi vill särskilt erinra om de insatser som görs av
LP-stiftelsen, där bl a just familjevården varit mycket framgångsrik.

I stället för att den missbrukare som känner sig motiverad (för en viss slags
hjälp/metod som han/hon tror på) skall behöva vänta i veckor (ibland upp till
ett par månader) på erforderliga samhällsinsatser måste dessa kunna initieras
inom några få dagar för att kunna värna om den befintliga motivationen.
Missbrukarens eget viljebeslut anser vi vara så helt avgörande för slutresultatet,
att allt måste göras för att ett sådant tillfälle inte skall försummas. I
sammanhanget kan man naturligtvis också peka på andra luckor i vårdkedjan,
vilka frestar till återfall, liksom bristen på uppföljande insatser efter
avslutad behandling, såsom medverkan vid anskaffning av utbildning, arbete
och bostad.

Vi föreslår därför att anslaget H 3 Bidrag till organisationer räknas upp
med ytterligare 15 miljoner kronor, som tillförs fördelningsposten "bidrag
till organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av en vetenskaplig kartläggning av
drogmissbrukets medicinska, ekonomiska och sociala skadeverkningar
med särskilt beaktande av barns situation i missbrukarhem,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om inriktningen av narkotikapolitiken,

[att riksdagen hos regeringen begär kompletterande förslag till
narkotikastrafflagen i enlighet med vad som anförts i motionen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ett förbättrat europeiskt och internationellt
samarbete genom upprättandet av en europeisk bas för bekämpandet
av narkotikabrottslighet,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om lokal och regional samordning av resurser för
bekämpande av narkotikamissbruket,

3. att riksdagen som in mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av att förkorta väntetiderna för

Mot. 1988/89

So207

10

intagning till frivillig missbrukarvård och bl.a. därför i större utsträckning
utnyttja de enskilda ideella organisationernas tjänster,

4. att riksdagen vid behandlingen av proposition 1988/
89:100, bilaga 7, anslaget H3 Bidrag till organisationer, för budgetåret
1989/90 anvisar70 015 000 kronor, samt att den i förhållande till
regeringens förslag med 15 000 000 kronor sålunda beslutade förhöjningen
skall tillföras fördelningsposten bidrag till organisationer som
bedriver rehabiliteringsarbete.

Stockholm den 12 januari 1989
Sten Svensson (m)
Gullan Lindblad (m)	Charlotte Cederschiöld (m)
Hans Dau (m)	Ingvar Eriksson (m)
Karin Falkmer (m)	Margit Gennser (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)	Ingrid Hemmingsson (m)
Bertil Persson (m)	Inger René (m)
Mona Saint Cyr (m)	Per Stenmarck (m)
Karl-Gösta Svenson (m)	Ingegerd Troedsson (m)
Göran Åstrand (m)	Ewy Möller (m)
Göran Ericsson (m)	Rolf Dahlberg (m)
Inger Koch (m)	Eva Björne (m)
Jerry Martinger (m)

Mot. 1988/89

So207

') 1988/89: Ju802

11