Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Fru talman! Naturligtvis står Moderaterna bakom alla sina reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till vår reservation 8. Budgetramarna är redan antagna, så vi deltar inte i beslutet om biståndsram och fördelning av anslag i punkt 3. Nya Moderaterna utvecklar synen på den obalanserade och underfinansierade budgeten i ett särskilt yttrande som hänvisar till vår budgetmotion.

Sverige ska vara ett generöst biståndsland, där varje krona går till de människor som behöver det mest och där biståndet gör skillnad på riktigt. Biståndet har under den senaste mandatperioden hanterat flera hastiga politiska förändringar som riskerar att påverka både kvalitet och förutsägbarhet. Det finns brister i uppföljningen. Omvärlden förändras. Kriserna i världen är färre men värre och pågår längre. Det är uppenbart att hela styrningen av biståndet i stort måste ses över. Det gäller våra styrdokument, processer och regelverk.

Grunden är tydlig. Sverige har länge haft och ska fortsätta att ha ett av världens mest generösa bistånd. Biståndsviljan hos svenska folket är fortsatt hög, och enprocentsmålet har stort stöd. Sverige både kan och ska göra mer; därför måste biståndet utvecklas för att vara relevant, effektivt och användbart och göra riktig skillnad.

Nya utmaningar och förutsättningar påverkar dagens internationella biståndssamarbete rejält. Genom hållbarhetsmålen är världen överens om vad som är problemen, men det finns olika sätt att komma fram till lösningarna. När grundläggande värderingar om demokrati och öppenhet utmanas måste vi också ha en tydlig politisk idé om biståndets roll.

Det svenska biståndet ska bidra till att omvandla förtryck till frihet, fattigdom till framsteg och resursslöseri till hållbar utveckling. Öppenhet och handel är vägen till välstånd och ett redskap för ökad förståelse och tolerans. Biståndet ska alltid främja demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling samt hävda rättsstatens principer, internationell rätt och jämställdhet.

Flera stora biståndsgivarländer har en tydlig koppling mellan sin biståndspolitik och sina utrikespolitiska mål och värderingar. Här behöver Sverige bli bättre. Vi vill se en starkare koppling mellan svensk utrikespolitik, biståndspolitik och fördelningen av bistånd samt en större samstämmighet mellan biståndet och vår säkerhetspolitik, internationella insatser och konfliktförebyggande arbete.

Biståndspolitiken handlar om vägval och om att prioritera begränsade resurser. Med tanke på de enorma humanitära behoven ska biståndet fokuseras där det behövs mest för att lindra nöd och hindra död. Moderaterna vill stärka det humanitära stödet vid kriser och katastrofer. Den rödgröna regeringen höjer nu budgetmedlen till bistånd, men bara en mindre del av detta går till det humanitära. Det är fel prioritering när det behöver satsas mer där nöden är som störst.

Fru talman! Den svåra situationen i världen gör att bland annat olika FN-organisationer snabbt måste kunna agera där de gör mest nytta. Vi anser därför att obundna medel, det så kallade kärnstödet, till de multilaterala organisationerna ska ökas ytterligare, men vi vill också utvärdera hur de investerade biståndspengarna används. Senast förra veckan lanserade EBA en rapport om just detta. Kärnstöd är bra, men de öronmärkta pengarna, som det redan är bestämt vad de ska gå till, gör FN-organen svårstyrda och ineffektiva. EBA föreslår helt enkelt ett stopp för allt som inte är kärnstöd.

Vägen ur fattigdom går via ekonomisk tillväxt och handel. Vårt bistånd ska därför öka möjligheterna för fattiga människor att ta del av utbildning, hälsovård och jobb. På så vis kan de dra nytta av och bidra till den ekonomiska tillväxten. Miljöproblem, migration, handels- och säkerhetsfrågor är integrerade delar av utvecklingsagendan. Biståndet ska därför också bidra till en förbättrad miljö, begränsad klimatpåverkan och ett hållbart nyttjande av naturresurser.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, är grundläggande rättighetsfrågor. Där har vi stor samsyn. SRHR och vaccin är effektivt och bra bistånd. Både SRHR och vaccin utmanas nu och måste värnas. Sverige ska därför satsa mer på exempelvis vaccinalliansen Gavi.

Kvinnors och barns rättigheter och möjligheter ska prioriteras och prägla utformningen av all utvecklingspolitik. Våra krav måste här vara tydliga: Kultur, religion och tradition kan aldrig motivera avsteg från principen om jämställdhet, icke-diskriminering och alla människors frihet och lika värde.

Utveckling drivs ytterst av människors egen vilja och förmåga. Vår utgångspunkt är människors behov och förutsättningar, inte staters eller regeringars. För att främja rättsstatens principer vill Moderaterna utöka Sveriges förmåga att genomföra demokratibistånd. Svenskt bistånd ska stödja frihetskämpar och stärka yttrandefriheten eftersom mänskliga rättigheter och grundläggande fri- och rättigheter är en förutsättning för långsiktig utveckling. Vi ser med oro på det krympande utrymmet för det civila samhället.

Fattigdomsbekämpning genom breda fredsinsatser är effektiv biståndspolitik. Detta drar den nuvarande regeringen ned på. Sverige ska fortsätta att fokusera en stor del av sitt bistånd på konfliktdrabbade länder och postkonfliktländer. Ofta krävs både fredsfrämjande och långsiktiga utvecklingsinsatser. Sverige bör verka för att civila och militära resurser används i koordinerade insatser samordnade av FN eller Nato, EU och AU.

Fru talman! Ett effektivt bistånd kan inte bygga enbart på god vilja utan måste leverera verkliga resultat. Därför behövs forskning, fakta och statistik. Moderaterna kräver en ansvarsfull hantering av biståndsmedel. Därför har vi varit osams med nuvarande regering om regeringens slappa hantering. Regeringen är KU-anmäld för hanteringen av biståndet med snabba kast och hot om att lägga två tredjedelar av biståndsbudgeten på flyktingmottagning i Sverige. Så sent som i början av veckan fick vi veta att regeringen aktivt mörkat vad gäller kampanjen till FN:s säkerhetsråd, där man redan kritiserats hårt för att ha använt biståndspengar till kampanj. Detta är nu också KU-anmält och ska granskas. Det finns uppenbarligen mer.

Nuvarande regering har brustit på många sätt. Det finns mycket att förklara. Därför är det anmärkningsvärt att biståndsministern inte är på plats för dagens debatt. Enligt kalendariet är anledningen en utrikes resa. Det är faktiskt en dålig prioritering av ministern att missa debatten om sin sista höständringsbudget.

Vi ställer höga krav på ansvar för hanteringen i Sverige. Ansvaret för resultat innebär också högt ställda krav på våra samarbetspartner när det gäller ekonomisk styrning, redovisning och rapportering, kamp mot korruption och att snabbt agera mot missförhållanden. Om kraven inte möts ska det få konsekvenser, exempelvis genom stoppade utbetalningar och genom omprövningar.

Biståndet kan och bör användas till mer och till fler insatser och åtgärder. På samma sätt som vi har ett brett säkerhetsbegrepp behöver vi ett brett biståndsbegrepp. Det handlar om innovation och förnyelse. Sverige ska därför verka för ett uppdaterat regelverk som bättre speglar dagens behov, och fokus ska vara på vad som händer bortom biståndet.

(Applåder)

Fru talman! Att bidra till utveckling och fattigdomsbekämpning och att verka för mänskliga rättigheter är djupt förankrat i Sverige. Det är något vi ska vara stolta över. Varje år satsas stora pengar på biståndsbudgeten, och i år ligger regeringens biståndsram på närmare 43 miljarder. Insatserna för de mest utsatta där de skulle göra som mest skillnad menar vi dock är alltför svaga.

Även om mediebevakningen inte är lika intensiv när det gäller flyktingkrisen som 2015 pågår det fortfarande flera kriser runt om i världen. Omfattande kränkningar och ökat våld i delstaten Rakhine i Burma har tvingat 620 000 rohingyer att fly till Bangladesh sedan augusti 2017. Där lever de under eländiga förhållanden, och ännu saknas tillräckliga medel. I Jemen har 2 miljoner människor flytt från bombattacker och flyganfall.

Detta är en av världens största, mest akuta kriser och kanske dess mest bortglömda kris. För inte så länge sedan gick jag själv igenom World Food Programmes olika insatser i landet. Samtidigt som fler än 17 miljoner människor är i behov av livsmedelsassistans kan World Food Programme endast ge hjälp till ungefär 7 miljoner människor. I ett sådant scenario förstår jag varför människor är så fruktansvärt desperata att de flyr till krigets Somalia.

I Syrien har över halva befolkningen, 12 miljoner människor, tvingats fly. En halv miljon människor har dödats, och hundratusentals människor har kidnappats, torterats, utnyttjats eller skadats som en följd av de problem som finns i landet. Även om det har lugnat sig i flera delar av landet är det mesta lagt i ruiner, och människor är i stort behov av humanitärt stöd.

Dessutom pågår en stor svältkatastrof och matkris i flera delar av Afrika. 20 miljoner människor i Nigeria, Sydsudan och Somalia är i akut behov av humanitär hjälp. Sydsudan, som är ett av världens mest fattiga länder, tvingas nu genomlida Afrikas största flyktingkris.

Fru talman! Det är på grund av de fruktansvärda fakta som jag just radat upp som Sverigedemokraterna, utöver det generella biståndet, önskar satsa ytterligare 10 miljarder kronor av biståndsbudgeten på flyktinghjälp i olika krisers närområde.

Detta skulle till exempel kunna räcka till ca 300 000 tält, 1,3 miljoner vinterpaket med bland annat en kamin inför vintern samt 2,7 miljoner nödpaket till familjer genom UNHCR.

Vi skulle även kunna bidra med ca 600 000 paket med vinterkläder för barn, 250 000 skolpaket med material för 12 miljoner barn, 600 000 välkommen-till-världen-paket, 1,2 miljoner svältkatastrofpaket, 800 000 flyktpaket till barn, 500 000 paket med vätskeersättning och lika många paket med nötkräm för undernärda genom Unicef.

Utöver detta önskar vi satsa 3,5 miljarder i långsiktig flyktinghjälp på bland annat infrastruktur och utbildning för vuxna.

Under tusentals år har minoriteter i Irak bebott Nineveslätten i forntida assyriska riket. De senaste åren har antalet boende i området minskat drastiskt som en följd av det försämrade säkerhetsläget i Irak och Kurdistan.

När terrororganisationen Islamiska staten tog kontroll över området förvärrades situationen ytterligare. Islamiska staten fördrev och/eller mördade ett stort antal människor, tog över deras tillgångar och förstörde deras hus, kyrkor och infrastruktur. Tusentals år gamla och ovärderliga kulturskatter förstördes. Många av invånarna i området har länge önskat mer självstyre, då historien tydligt har visat hur det kan gå när de inte har självbestämmande. Resultatet blev att den irakiska regeringen skapade en självstyrande assyrisk provins på Nineveslätten den 21 januari 2014.

Terrororganisationen Islamiska staten har nu äntligen fördrivits från området, men det mesta är lagt i ruiner. Trots detta vill många människor flytta tillbaka till sina hem och försöka bygga upp sina liv igen, vilket är fullt förståeligt. Men faktum kvarstår: Hus, sjukhus, skolor, vägar, elektricitet och det mesta av infrastrukturen behöver återuppbyggas. Utöver detta kämpar de syrianer, assyrier, kaldéer med flera som bor i området för att försöka behålla sin identitet. De flesta talar fortfarande arameiska, det språk som man talade i det forna assyriska riket. Men i takt med att den kristna gruppen blir mindre finns också en risk för att dess språk, kultur och identitet hotas.

Regeringen bör stötta minoriteter som bor på Nineveslätten, när det gäller att de ska kunna behålla sin identitet, samt bidra till återuppbyggnaden efter islamisternas fruktansvärda härjningar. Vi föreslår därför att satsningar ska göras inom biståndet för att återuppbygga områden som förstörts i krig och dit människor börjar vilja flytta tillbaka. Nineveslätten är ett tydligt exempel på ett sådant område.

Fru talman! Regeringen prioriterar, inte helt oväntat, annorlunda i sin biståndsbudget. Man prioriterar bland annat en strategi fram till 2019 för Palestina. Det handlar om 1,5 miljarder kronor, där delar går till Palestinska myndigheten, som uppmuntrar och belönar terrorism och sprider antisemitism.

Genom Sida gör man likaså utbetalningar som åtminstone historiskt har gått till mycket tvivelaktiga grupper i Syrien och Gaza – för att nämna ett par exempel. Jag skäms över detta och kan inte förstå att regeringen inte gör mer för att säkerställa att viktigt stöd inte går till fel mottagare.

Regeringen gör dessutom avräkningar på 2,7 miljarder av biståndsbudgeten för flyktingmottagning i Sverige. Glädjande nog har avräkningarna i biståndsbudgeten nu minskat, vilket är en direkt följd av ett minskat asylmottagande i Sverige. Detta är någonting som Sverigedemokraterna sedan länge förespråkat. Vi ser nu därför hur mer resurser kan användas till de mest utsatta i stället för till förhållandevis välmående migranter.

Den enda kostnaden för flyktingmottagning som biståndet bör bekosta menar vi är vidarebosättning via UNHCR. Med mindre avräkningar kan vi stärka den faktiska biståndsbudgeten med 250 miljoner mer än regeringen, utöver andra effektiva åtgärder.

Att regeringen beviljar amnesti för ensamkommande från Afghanistan – vissa kanske helt och hållet saknar asylskäl – samtidigt som insatserna för flyktingar internationellt är alltför svaga i förhållande till biståndsbudgetens storlek är en ytterst märklig prioritering.

Detta är ett av skälen till att jag stolt kan yrka bifall till Sverigedemokraternas reservationer 9 och 14. Med Sverigedemokraternas biståndsbudget kan vi faktiskt göra skillnad på riktigt.

Fru talman! Världen blir bättre. I dag när vi firar Finlands 100 år av självständighet i förhållande till Ryssland ser vi en framgång för demokratin i vår närmiljö. Vi ser och vet vad det betyder för våra grannar och för oss. Det är en bild att ta med framåt när vi bistår våra EU-grannar i det östliga partnerskapet. Det handlar om att de ska bli fria från Ryssland – fria och självständiga.

Fru talman! Världen blir bättre, men vår världsbild släpar efter. Hans Rosling – frid över hans minne – gjorde tydligt för oss att våra fördomar lurar oss att se det som var och inte det som är. Mödradödligheten har gått ned. Barnadödligheten minskar. Fler barn vaccineras. Fler människor får tillgång till rent vatten. Den extrema fattigdomen har halverats sedan 1990, i millenniemålens spår.

Vår generation har möjlighet att utrota den extrema fattigdomen till 2030. Vår generation har möjlighet att ge alla flickor utbildning och möjlighet att gå ut hela grundskolan. Vår generation kan ge flickor rätt att äga, ärva och få tillgång till land och rätt att försörja sig själva och att starta företag. Vår generation kan möta klimatutmaningarna med klimatsmarta ekonomiska styrmedel och lösningar och med ny teknik och anpassningar.

Fru talman! Vi har en gemensam agenda. Vi har globalt enats om Agenda 2030 och Parisagendan. De är naturligtvis också styrande för det svenska biståndet, som vi ser det.

Centerpartiet vill se biståndet som en resurs bland andra för att mobilisera hela samhällen för resultat och inte bara prat. Vi står upp för att ta vårt ansvar, men vi kräver av andra aktörer att de gör detsamma, precis enligt Agenda 2030. Det är det nya. Drygt 70 procent av de människor som lever i stor fattigdom bor inte i världens fattigaste länder utan i folkrika medelinkomstländer som Indien, Kina och Indonesien. För att nå målen till 2030 måste verkligen alla länder ta sitt ansvar för en politik som utrotar extrem fattigdom.

Fru talman! Sveriges bistånd ska fokusera strategiskt, inte på allt och alla utan på de fattigaste länderna. Det ska fokusera på att motverka återkommande konflikter, som vi blivit alltför vana vid. Det ska fokusera på mänskliga rättigheter, demokrati, ett rättvist rättsväsen, utbildning, jämställdhet, handelsrelaterat bistånd, lokalt ägarskap och klimatet.

Det räcker inte, fru talman, att man i budgeten som vi behandlar – och då menar jag inte bara vår egen del av den, som vi behandlar i dag, utan helheten – talar 200 gånger om Agenda 2030. Det krävs andra åtgärder för att det ska hända saker. Vi ser att människors frihet utmanas. För elfte året i rad har den globala ofriheten ökat, enligt Freedom House. Vi ser hur mänskliga rättigheter hotas. Kvinnors rätt till sina kroppar och sina val angrips av rädda män i Vita huset och Warszawa och i andra länder. Vi ser hur hbtq-personer hotas och mördas. Jag ska snart träffa några personer som utsätts för den typen av hot. Vi ser hur civilsamhällets utrymme krymper, likaså yttrandefrihet och pressfrihet. De oliktänkande pekas ut och sätts i fängelse utan rättssäker grund i alltför många länder. Det finns krafter som inte ser att mänskliga rättigheter är universella, krafter som bygger murar och system för att stoppa mänskliga rättigheter vid sina gränser.

Men vi och vårt bistånd får inte låta oss hindras. Vi måste vara smartare och hitta vägar att stötta och främja dem som står upp för att bryta ofrihet till frihet. Vårt bistånd ska göra skillnad. Det ska vara strategiskt, fokuserat och värdebaserat. Vi måste vara beredda att markera tydligt om det går fel i länder där vi verkar, så som till exempel skedde – och här vill jag ge regeringen beröm – när det gällde Kambodja. När man slår ned oppositionen och fängslar oppositionella är det rätt att tydligt markera att det demokratibistånd som har gått via regeringen då dras in. Så måste vi göra också i andra länder.

Fru talman! Centerpartiet står upp för att 1 procent av bni ska gå till bistånd för att nå målen till 2030. Vi är beredda att anslå additionella medel för att klara klimatet. Men vi anser självklart att hela vårt bistånd ska användas för klimatanpassning och klimatåtgärder. Om vi inte använder vårt bistånd på det sättet riskerar vi att kasta det andra biståndet i sjön, så att de åtgärder vi vidtar går till spillo till följd av klimatförändringarna. Det handlar alltså om att förebygga också här – förebygga att människor tvingas på flykt, förebygga nya konflikter. Vi vill ha bistånd för utveckling som blir inkluderande och socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar.

Fru talman! Det hade varit spännande att få föra ett samtal om biståndet och Agenda 2030 med regeringen. Tyvärr har jag fått notera att bistånds, utvecklings- och klimatminister Isabella Lövin är på utlandsresa. Jag försökte, fru talman, se vad för typ av resa som prioriterades före deltagande i behandlingen av utskottsbetänkandet, men det framgick inte av hemsidan. Det hade varit klädsamt med sådan transparens, men den saknades. Men vi kanske får besked i den här debatten av andra företrädare för regeringspartierna om vad som föranledde den prioriteringen. Även när vi diskuterade internationellt samarbete saknades regeringen. Utrikesutskottets båda budgetdebatter sker alltså utan regeringen närvarande, och det tycker jag är anmärkningsvärt, fru talman.

Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation nr 10 under punkt 5. När det gäller anslaget har vi avstått i utskottet. Jag ser inte att det skulle finnas något yrkande just där, så det blir väl inte föremål för ställningstagande, fru talman.

(Applåder)

Fru talman! Åhörare, lyssnare, ledamöter! Vänsterpartiet vill se en rättvis och jämlik värld där alla människor har samma möjligheter och samma frihet att leva det liv de vill. Utvecklingspolitiken är ett viktigt medel för att nå detta samhälle, och biståndet är en del av detta.

Vår värld präglas i dag av djupa orättvisor. Klyftorna är stora mellan fattiga och rika länder, mellan fattiga och rika människor och mellan kvinnor och män. Världens åtta rikaste människor äger lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Över 650 miljoner människor saknar i dag tillgång till rent vatten. Var 19:e sekund dör en kvinna till följd av komplikationer vid en graviditet. Av dessa dödsfall sker 99 procent i fattiga länder.

Världen skulle kunna se annorlunda ut. Det finns tillräckligt med resurser för att utrota fattigdomen och ge människor ett värdigt liv. Vänsterpartiet menar att utveckling och fattigdomsbekämpning kräver åtgärder på en rad områden: skuldavskrivningar, en klimatpolitik där de rika länderna och de multinationella företagen tar sitt ansvar, ett stärkt regelverk för vapenhandel, tydligare globala regler för utländska investeringar, rättvisa handelsregler samt en effektiv biståndspolitik som följer biståndets principer.

I grunden anser vi att det krävs en ny ekonomisk världsordning med en tydlig omfördelning av makt och resurser från rika länder och rika människor till fattiga länder och fattiga människor. Det samlade globala biståndet uppgår till omkring 125 miljarder dollar per år, men för varje biståndskrona som går från den rika världen till den fattiga går över 9 kronor i motsatt riktning i form av skatte- och kapitalflykt. Därför är det extra viktigt att värna biståndet och inte låta de i sammanhanget små beloppen gå till sådant som bör finansieras på annat sätt eller som redan har tillräcklig finansiering.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet är stolta över att ha varit med och förhandlat fram den största svenska biståndsbudgeten någonsin, en budget som innehåller viktiga satsningar för att stärka det fredsbyggande arbetet, jämställdhet, SRHR, mänskliga rättigheter, ytterligare utbyggnad av förnybar energi och en bättre miljö.

Samtidigt ser vi att mycket behöver göras för att utveckla och stärka det svenska biståndet. Regeringen gjorde 2016 en nystart av politiken för global utveckling, PGU. Man kopplade samman PGU med Agenda 2030 och tydliggjorde ytterligare behovet av samstämmighet inom utvecklingspolitiken. 14 år efter att PGU först antogs är det dock uppenbart att svensk utvecklingspolitik fortfarande inte är samstämmig. De stora målkonflikterna och hindren för en kraftfull utvecklingspolitik kvarstår. Här finns vapenexporten, EU:s jordbrukspolitik och skatteflykten som några av de klarast lysande exemplen.

Den svenska utvecklingspolitiken ska utgå från två perspektiv, nämligen fattiga människors perspektiv på utveckling och ett rättighetsperspektiv. För att nå framgång på dessa områden behövs ett tydligt könsperspektiv, något Vänsterpartiet har krävt länge. Det är därför välkommet att regeringen har infört jämställdhet som ett av tre tematiska perspektiv i policyramverket. Jämställdhetsperspektivet måste också omsättas i praktiken genom hela den svenska utvecklingspolitiken.

Fru talman! Trots att det råder bred enighet om att jämställdhetsfrågor är centrala både för utvecklingen i stort och i svenskt utvecklingssamarbete saknas tydliga siffror på hur stor andel av det svenska biståndet som går till flickor och kvinnor respektive pojkar och män. Vänsterpartiet menar att Sverige i en värld där kvinnor systematiskt diskrimineras och åsidosätts bör ha som mål att avsätta hälften av biståndet eller mer till flickor och kvinnor.

Att få bestämma över sin egen kropp och uttrycka sin egen sexualitet är en grundläggande mänsklig rättighet, men det är en rättighet som kränks och inskränks i många länder som Sverige bedriver utvecklingssamarbete med.

Bristande tillgång till preventivmedel och sexualupplysning, bristande mödravård och starka begränsningar i aborträtten är centrala hinder för utveckling och fattigdomsbekämpning. Alltför många givare saknar viljan eller modet att engagera sig i dessa kontroversiella frågor. Samtidigt ser vi hur de krafter som motarbetar aborträtten är aktiva i många fattiga länder och flyttar fram sina positioner. Ett tydligt exempel är president Trumps beslut om att återinföra Mexico City Policy, som hindrar USA från att finansiera organisationer som arbetar för aborträtten.

RFSU har i flera rapporter granskat hur stor andel av det svenska biståndet som går till SRHR. Våren 2016 presenterade de sin tredje rapport, som visar att stödet under åren 2006–2010 motsvarade drygt 6 procent av den svenska biståndsbudgeten. Nuvarande regeringen har själv uppgett att 8 procent av den svenska biståndsbudgeten för 2018 nu går till SRHR.

SRHR måste prioriteras högre i vårt utvecklingssamarbete. Av den anledningen har Vänsterpartiet under flera år drivit att minst 10 procent av biståndsbudgeten ska öronmärkas för SRHR.

Fru talman! En stor del av den västsahariska befolkningen lever sedan årtionden under mycket knappa förhållanden i flyktingläger i Algeriet. Situationen i lägren blir allt svårare, med stor brist på vatten och näringsriktig kost, på grund av ett minskat bistånd från flera bidragsgivare runt om i världen.

Biståndet till de västsahariska flyktinglägren måste också differentieras. Nutritionssituationen är dålig enligt internationell standard. Sidas bistånd ligger kvar på ungefär samma nivå, men en stor del kanaliseras via strategiska partner, däribland flera FN-organ. Det är ett beslut som kan ifrågasättas då man i lägren inte har sett några tecken på att FN har ökat sitt engagemang. Distributionen av den viktiga makrillen som tidigare gjordes av den svenska organisationen Praktisk Solidaritet har helt upphört. Det är bra att regeringen ser allvarligt på situationen, och jag hoppas därför att man kommer att vidta åtgärder.

Fru talman! I år, 2017, befinner sig över 65 miljoner människor på flykt runt om i världen, enligt FN:s flyktingorganisation UNHCR. FN uppskattar att över 128 miljoner människor är i behov av humanitärt stöd, vilket är den högsta siffran någonsin. Utvecklingspolitiken har en viktig roll i att bekämpa migrationens orsaker, såsom fattigdom, förföljelse, krig, förtryck och miljöförstöring. Men utvecklingspolitiken och biståndsinsatserna får aldrig användas för att förhindra människor att fly eller att ta sig till Europa.

Den 7 juni 2016 presenterade EU-kommissionen sitt meddelande New Migration Partnership Framework. Det är en tydlig signal om det skifte av EU:s utvecklingspolitik som anades sommaren och hösten 2015, i riktning mot att använda bistånd för att stoppa migration.

Några av de mer uppmärksammade exemplen på hur EU har använt bistånd för att stoppa migration finns i Turkiet, Afghanistan och Libyen. När EU våren 2016 slöt avtal med Turkiet om att stoppa människor från att ta sig till kontinenten var det med ekonomiska löften till stor finansierade genom bistånd. När Afghanistan tecknade ett återtagandeavtal med EU hösten 2016 var det efter hot om att EU skulle dra tillbaka biståndet ur landet. Sommaren 2017 utökade EU stödet till Libyens kustbevakning med 46 miljoner euro. Det är pengar som förmedlades från en av EU:s biståndsfonder.

Amnesty, Human Rights Watch och FN har sedan en tid tillbaka rapporterat om kränkningar och grova övergrepp utförda av miliser i Libyen samt den libyska kustbevakningen. Nyligen kom ytterligare kraftig kritik mot EU:s samarbete med Libyen från FN:s männniskorättschef Zeid Raad al-Hussein. Han menar att EU:s arbete för att stoppa människor på flykt är inhumant. Han sa bland annat att det lidande som migranter som hålls fängslade i Libyen tvingas utstå är en skandal för mänsklighetens samvete.

EU har ett tydligt ansvar för det som nu händer i Libyen. Att bistånd som ska bidra till utveckling och hjälpa de mest utsatta används till att stödja övergrepp på människor på flykt är fullkomligt oacceptabelt. Detta måste stoppas.

Jag står naturligtvis bakom samtliga av Vänsterpartiets yrkanden, men jag väljer att yrka bifall till reservation 15.

Fru talman! Jag vill inleda med att jag står bakom samtliga av Liberalernas reservationer, men jag vill för tids vinnande yrka bifall till enbart reservation 1 – demokrati bör vara ett överordnat mål för svensk biståndspolitik.

I en tid där land efter land drar ned på sitt bistånd är det viktigt att värna solidaritet, vårda värderingar och vakta enprocentsmålet. När en av världens största biståndsgivare, USA, drar ned på stödet till kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter, när regering efter regering i Europa minskar sitt stöd till människor i stängda diktaturer, när FN under den största krisen för flyktingar fått mindre än 35 procent av sina behov täckta, i en sådan tid prövas solidaritet.

Ett av de förslag som vi liberaler driver i budgeten är att lägga ytterligare 350 miljoner kronor till FN:s flyktingorgan UNHCR.

Men politik är inte bara att vilja. Det är också fråga om att välja och prioritera ett solidariskt och värderingsstyrt bistånd. När den tidigare amerikanske presidenten Barack Obama höll ett av sina sista tal citerade han filosofen John Rawls. Om man utan att veta vilket kön, vilken klass eller vilken del av världen man skulle födas i historiskt sett, skulle man ändå tveklöst välja 2010-talet. Det kan kanske vara svårt att tro när vi tittar på nyheterna på kvällarna, men världen har aldrig varit så bra som den faktiskt är i dag – och mycket kommer att bli ännu bättre. Vi ser just nu världens och historiens största fattigdomsminskning.

Från 1990 till i dag minskade andelen extremt fattiga i världen från 37 procent till 9,6 procent. Varje dag under ungefär 25 års tid lyftes 138 000 människor ur fattigdom.

Inte minst i Asien minskar fattigdomen i raketfart. Andelen människor där som tar sig ur fattigdomen är hela 77 personer per minut. Till år 2030 förmodas antalet människor som lever i fattigdom minska med ytterligare 200 miljoner. Andelen personer som lever under fattigdomsgränsen i Afrika förmodas minska från 34 procent till 23 procent till år 2030.

Vi har också sett de senaste åren att varje dag har 285 000 fler människor fått tillgång till säkert vatten, och mödradödligheten har också halverats sedan 1990.

Om vi blickar tillbaka på året 2017 kan vi lägga till att den islamistiska terrorismen i Syrien och Irak har bekämpats framgångsrikt av kurdiska peshmerga tillsammans med västallierade. Vi kanske kan få se år 2018 som det år då Daish/IS krossades helt.

Vi ska inte heller glömma att 2017 har varit året då Colombias regering slöt fred med Farcgerillan. Flera länder med diktaturhistoria planerar val. Häromveckan lämnade Robert Mugabe makten efter 37 år som diktator i Zimbabwe, även om hans efterträdare Emmerson Mnangagwa tyvärr tycks gå i hans fotspår med en regering bestående av Mugabes gäng och gamla militärer men tyvärr ingen opposition.

Demokratin backar också, för elfte året i rad – 83 procent av befolkningen i Nordafrika och Mellanöstern lever i ofria länder, förtrycket i Turkiet och Venezuela exploderar och vi ser totalförbud vad gäller abort i sju latinamerikanska länder och enorma bakslag för hbtq-personers rättigheter i länder som Egypten.

En gång skrev den tidigare folkpartiledaren Per Ahlmark boken Det är demokratin, dumbom! Det är så – utan demokrati ingen frihet, utan demokrater ingen demokrati och utan demokrati är det omöjligt att skapa hållbara samhällen med fattigdomsbekämpning som når alla.

Vi liberaler tycker inte att det är FN:s utvecklingsmål som ska vara vägledande för svenskt bistånd. Det är demokrati som ska vara det övergripande målet.

Fria val är den enda garanten för demokratin och räknas också som en mänsklig rättighet enligt artikel 21 i FN:s universella förklaring. I svenskt demokratibistånd ska det därför vara centralt att garantera och bevara fria val och även att kritiskt granska ofria val. Rättsstaten är garanten för att medborgarna själva ska kunna utkräva ansvar av staten.

Så länge som demokrati inte sätts främst kommer Liberalerna inte att ställa sig bakom en framtida ny politik för global utveckling.

Vi föreslår också ett demokratilyft inom biståndet med ytterligare 221 miljoner i vårt budgetförslag. Det är ett stöd som ska fokusera på civila och politiska rättigheter, till exempel organisationsfrihet, yttrandefrihet och rätten att delta i fria val.

Det ska vara ett stöd som kan riktas till demokratiska organisationer, frihetliga civilsamhällesföreningar och oppositionspartier men också till enskilda individer, såsom demokratiaktivister, kvinnorättsadvokater, hbtq-kämpar och oberoende journalister.

Det ska också vara ett stöd som kan riktas till länder som är auktoritära men inte traditionellt fattiga vad gäller ekonomi. Här tänker jag på länder som Ryssland, Singapore och andra.

Vi liberaler tror på ”more for more”-principen i biståndet. Länder som genomför reformer ska belönas. Länder som tvärtom går ifrån demokratisering måste få mindre bistånd, och stödet måste fasas ut.

Ett av de tydligaste exemplen i dag på kravlöst svenskt bistånd tycker vi är stödet till den palestinska myndigheten. Det har inte hållits val i Palestina på över ett decennium. Korruptionen är omfattande, homosexuella förtrycks, kritiska röster tystas och antisemitisk våldspropaganda flödar utan att ansvariga politiker reagerar. Kvinnors situation blir allt svårare.

Det långsiktiga stödet till sådana samhällen ska i stället kunna kanaliseras via internationella organisationer, världssamfundet, civilsamhället eller demokratisk opposition. Vi kan inte, som vi gjorde under andra halvan av 1900-talet, betala stöd till regeringar som varken vill eller förmår förändra sig.

Utöver stödet till demokratifokus vill vi liberaler i vårt budgetförslag öka stödet till utbildning, särskilt för flickor. I Kina brukar man säga att om du utbildar en man utbildar du en individ, men om du utbildar en kvinna utbildar du en hel familj.

Vi som sitter här i kammaren i dag kan tillhöra den generation som utrotar analfabetismen under vår livstid.

I dag saknar 775 miljoner vuxna och 120 miljoner unga världen över grundläggande läskunnighet. Samtidigt är det ungefär 58 miljoner barn som inte går i skolan, ofta för att familjen inte har råd att betala skolavgifter. Unicef beräknar att i många fattiga länder hoppar ungefär var fjärde elev av innan de ens har hunnit avsluta grundskolan. Vi ser också i dessa enormt svåra tider för flyktingar att det saknas medel till skolgång för många av de barn som växer upp i flyktingläger.

På många platser nekas kunskapstörstiga flickor rätten till utbildning trots att det är en mänsklig, inte en manlig, rättighet. Det är förödande att hindra flickor från att utbilda sig eftersom barnäktenskap och tonårsgraviditeter är oåterkalleliga livshändelser. De påverkar också nästa generation. I dag går mindre än 2 procent av biståndet i världen till tonårsflickor.

När flickor i Pakistan inte fick gå till skolan insåg jag att utbildning är makt för kvinnor och att det är därför terroristerna är rädda för utbildning. Orden kommer från Malala Yousafzai. För fem år sedan sköt talibanerna henne i huvudet. År 2014 fick hon Nobels fredspris. Den 17 augusti i år började hon studera på ett av världens bästa universitet i Oxford i Storbritannien.

Fru talman! För mig var detta en ljuvlig hämnd mot islamisterna men också en seger som inspirerar flickor världen över och ett bevis på att vi alla måste fortsätta bära framtidstron.

(Applåder)

Fru talman! Vi har alla ett moraliskt ansvar att arbeta för att utrota fattigdom och förtryck i världen. Idén om att alla människor, var de än bor, har samma värde och att vi alla har ett ansvar för varandra utgör en stark motivation till den solidaritet som är grundläggande i den kristdemokratiska ideologin. Den solidariteten stannar inte vid Sveriges gräns.

De övergripande målen för Sveriges utvecklingssamarbete måste vara att hävda människovärdet, höja de fattigaste människornas levnadsnivå och främja mänskliga rättigheter och demokrati.

Fru talman! Nästa år blir biståndsbudgeten den största någonsin. Den svenska ekonomin växer snabbt till följd av den internationella högkonjunkturen, och som en konsekvens av detta stärks också biståndsbudgeten rejält. Det ger oss utrymme att hjälpa fler i en värld med enorma behov men också utrymme att vässa det svenska biståndet. Reformutrymmet ger svängrum för nytänkande utan att riskera de åtaganden som Sverige redan har gjort.

Vi kristdemokrater anser att biståndets kvalitet måste öka och att vi måste våga bryta invanda mönster. Vi föreslår därför att ett särskilt uppdrag ges till Sida och till Expertgruppen för biståndsanalys att utveckla hur kvalitetsarbetet i myndigheter och organisationer kan stärkas i samband med att biståndsramen ökar. Klart är att det inte kan fortsätta som inför 2018. Att regeringen exempelvis inte gör mer för att stärka de svenska civilsamhällesorganisationernas möjligheter att administrera ett ökat stöd utan i stället väljer att lägga ökningen enbart på FN är inte rimligt.

I tider av högre och växande bistånd är det också viktigt att Sverige inte ständigt bygger ut åtagandena tematiskt utan identifierar de områden där Sverige har tydligt mervärde och förmåga att agera komplementärt i förhållande till andra givare. Inriktningen måste styras av hur behoven i världen ser ut.

Kristdemokraterna vill i denna debatt lyfta tre områden som särskilt angelägna.

För det första, fru talman, bör svenska biståndsinsatser tydligt fokusera på världens allra fattigaste. Det handlar om tillgång till hälsovård, till rent vatten och till skolgång. Att det varje dag dör 7 000 barn som inte ens har fått fira att de levt en månad borde vara vår tids största moraliska dilemma.

Satsningar på SRHR och tillgången till vaccin är helt avgörande. För förbättrad mödrahälsa krävs långsiktigt arbete. Snabba och konkreta lösningar såsom fler utbildade barnmorskor är viktiga och avhjälper en del av problemen, men för verklig förändring av kvinnors och flickors situation krävs i många fall förändrade strukturer och värderingar. Många svåra skador och dödsfall i samband med förlossning sker för att mamman varit alltför ung för att kroppen ska klara av en graviditet och en förlossning. Sedvänjan att unga flickor gifts bort måste aktivt motverkas på ett kulturellt och värderingsmässigt plan för att mödradödligheten ska minska.

Fru talman! Det är inte rimligt att barn i vår tid ska behöva mista livet i relativt enkla sjukdomar som diarré och lunginflammation. Just vaccinationsprogram har visat sig vara ett mycket effektivt bistånd, då en relativt billig punktinsats bokstavligen räddar liv.

Fortfarande saknar 780 miljoner människor tillgång till rent vatten i vår värld. Det har förödande konsekvenser för människors hälsa, och barn drabbas särskilt hårt.

En av de sjukdomar som sprids i förorenat vatten är kolera, som varje år skördar minst 100 000 människoliv. I det krigshärjade Jemen ser vi nu det största kolerautbrottet i modern tid med 800 000 fall, och antalet ökar. I flyktinglägren i Bangladesh sprids sjukdomen för närvarande i en rasande fart. Det här är en sjukdom som inte borde finnas i vår värld 2017.

För det andra gör det rådande världsläget att Kristdemokraterna vill avsätta en betydande del av den svenska biståndsbudgeten till hjälpinsatser för människor på flykt. FN:s flyktingorgan UNHCR är den centrala aktören för att hjälpa flyktingar. Så bör det även förbli. Dock har en gigantisk organisation lite utrymme för flexibilitet, och insatserna kan komma för sent.

Kristdemokraterna anser därför att det också, liksom i Danmark och Norge, är dags att bygga upp en egen struktur för att kanalisera hjälpinsatser till flyktingar.

Det faktum att Sverige tar emot färre människor på flykt betyder inte att behoven i världen minskat. Tvärtom är antalet flyktingar i världen rekordhögt. Sverige måste bidra på nya sätt för att möta dessa människors behov.

För det tredje, fru talman, ska Sverige vara en kompromisslös röst för fred, frihet och mänskliga rättigheter i världen. Att stärka demokratin och öka respekten för mänskliga fri- och rättigheter ska vara centrala mål för det svenska biståndet. Sverige ska stödja demokratikämpar och verka för stärkt yttrandefrihet och tankefrihet i länder där den begränsas. Demokrati och frihet är den bästa garanten för fred och säkerhet. Bara med varaktig och stabil demokrati som grund kan social och ekonomisk utveckling få hållbart fäste i samhällen.

Flera av det civila samhällets organisationer arbetar särskilt för att stödja oppositionella grupper och människorättsförsvarare i repressiva stater runt om i vår värld. Detta arbete är oerhört betydelsefullt för de enskilda som dagligen riskerar sin egen och familjens säkerhet för att stå upp för de fri- och rättigheter som vi alla äger. Svenska organisationers insatser till stöd för demokratikämpar och människorättsförsvarare runt om i världen måste ytterligare prioriteras och stärkas.

Fru talman! I tider då miljontals människor flyr från korrupta och diktatoriska regimer måste vi börja fråga oss vad dessa länders regeringar är skyldiga att göra för att bistå den egna befolkningen. Demokratikämpar och humanitära organisationer är, framför allt i diktaturer, i stort behov av omvärldens bistånd, och det är av största vikt att medel främst kanaliseras via dem och inte via korrupta regimer. Sverige bör utarbeta strategier för att sätta press på mottagarländer att ta ansvar för sina medborgare och leva upp till ratificerade konventioner.

Vi ser exempelvis hur Palestina fortsätter att utvecklas i fel riktning. Uppvigling till våld, indoktrinering och hatpropaganda fortsätter att vara vardagsmat i regionen. Det är angeläget att stödja den palestinska civilbefolkningen, men Kristdemokraterna anser att politiken gentemot och biståndet till den palestinska myndigheten måste göras om och att inget bilateralt bistånd ges till den palestinska myndigheten så länge insatser går till terrorhyllningar och uppvigling till våld mot Israel.

När Sverige sluter avtal med regimer såsom i Iran och Kuba är det högst oklart vilka krav som ställs när dessa länder öppnas upp för omvärlden.

Avslutningsvis, fru talman, låter det alltför ofta i debatten som att Sverige är det nav som världen snurrar kring. Det är vi inte, men vi ska fortsätta att bidra efter bästa förmåga. För att göra detta behöver vår biståndspolitik skärpas. Det duger inte att fastna i gamla hjulspår när det finns en värld med stora behov och skattebetalare här i Sverige som förtjänar att deras kronor går till insatser som gör skillnad, på riktigt.

Kristdemokraterna står givetvis bakom samtliga reservationer men väljer av tidsskäl att yrka bifall till reservation 13, som redogör för de prioriteringar vi anser bättre hade bidragit till att göra just skillnad.

(Applåder)

Fru talman! Om det, Gud förbjude, varit krig i Europa i dag och vi var satta att skapa fred, skulle vi då gjort ett Versaillesavtal eller en Marshallplan?

I dag präglar en allt hårdare retorik den internationella politiken, nationalismen sprider ut sig och kortsiktiga politiska eller ekonomiska vinster står i vägen för de långsiktiga visionerna. Då ska svensk politik vara modig och framåtsyftande, och vår biståndspolitik likaså.

I våras var jag i Libanon. Vi besökte bland annat ett tältläger där syriska flyktingar bodde på en soptipp. Det som skilde barnens hem från soptippen var en grusvall. Barnen sprang och lekte på den där soptippen. Sopbilar körde mellan tälten för att lämna av soporna. Just nu hårdnar klimatet i Libanon alltmer, och den libanesiska befolkningens möjlighet att ställa upp som värdar åt en stor mängd syriska flyktingar börjar utarmas.

Vi vet att samhällsutvecklingen är som svagast i konfliktländer och länder med bristande respekt för mänskliga rättigheter. Detta gör det än viktigare att arbeta ännu hårdare i de länder där resultaten uteblir. Mer kraft behöver läggas på stöd till sviktande och konfliktdrabbade stater, där en allt större andel av världens extremt fattiga i dag lever. Därför är jag extra glad över den av regeringen beslutade Syrienstrategin, som nu har varit verksam i två år.

Syftet med strategin är att bidra till att stärka motståndskraften och återhämtnings- och anpassningsförmågan hos den syriska befolkningen och hos utsatta grupper i Syriens grannländer, som drabbas hårt av konflikten. Insatserna inom ramen för strategin förväntas bidra till att värna mänsklig säkerhet och frihet från våld.

Strategin ska också bidra till stärkt demokrati och jämställdhet och till ökad respekt för mänskliga rättigheter i Syrien och för flyktingar från Syrien i angränsande länder. Strategin gäller fram till 2020 och omfattar sammanlagt 1,7 miljarder kronor.

När vi bryter ned detta handlar det om värdighet för barnen i Libanon, försörjningsmöjligheter för de vuxna, ökad tillgång till grundläggande samhällstjänster, arbete mot könsrelaterat våld, för stärkt demokrati och mänskliga rättigheter och stärkt civilsamhälle. Insatserna genomförs tillsammans med civilsamhället, olika FN-organ och andra utvecklingsaktörer, till exempel Världsbanken.

I dag är 65 miljoner människor på flykt och 135 miljoner människor i behov av humanitärt stöd. Sverige är en ledande humanitär aktör och kommer fortsätta att vara det även 2018. Sveriges humanitära stöd hyllas av såväl UNHCR som Ocha.

Svenska humanitära medel ska fortsatt användas i de krissituationer där behoven är som störst. Flera av de stora humanitära kriserna under 2017, såsom Jemen, Sydsudan, nordöstra Nigeria, Syrien och Somalia, bedöms fortsätta även under 2018.

Sverige ska fortsatt ha en ledande roll vad gäller mer lokalt ägarskap, mer innovativa arbetssätt och stärkt samverkan mellan humanitärt bistånd och långsiktigt utvecklingssamarbete. Syrienstrategin är ett gott exempel på detta arbetssätt.

Mot bakgrund av torkan och hungersnöden på Afrikas horn har regeringen för avsikt att stärka sitt engagemang i området med nya strategier för Sudan och Somalia och genom att öka stödet till att motverka humanitära kriser i bland annat Etiopien och Sydsudan.

Regeringen avser att fortsätta att utveckla satsningen på politisk dialog och fredsprocesser med särskilt fokus på förebyggande av väpnad konflikt samt kvinnors och ungas deltagande och inflytande i fredsprocesser.

Sverige har under många år varit ett av de mest humana länderna sett till vårt utvecklingssamarbete med fattigare länder och 1 procent av bni i bistånd. Detta har gällt såväl socialdemokratiskt ledda som moderatledda regeringar. Tyvärr ser vi nu att Moderaterna inte har någon ambition att leva upp till enprocentsmålet förrän 2022. Detta är inte, såsom formulerades i Alliansens budgetmotion för 2015, ett mål för innevarande mandatperiod. Nu är målet skjutet långt på framtiden.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet föreslår i budgeten för 2018 att biståndsramen höjs till 49 miljarder. För 2018 tillförs 500 miljoner, och därmed uppnår vi målet om 1 procent av bni enligt den nya beräkningen. Totalt ökar biståndsramen med 2,9 miljarder jämfört med 2017.

Moderaterna å sin sida vill minska biståndet med 3,4 miljarder jämfört med regeringens förslag.

Att lyfta människor ur fattigdom och förtryck handlar om så mycket mer än att sätta upp tält och dela ut matpaket. Det handlar om att bygga framtidstro och förutsättningar för människor att leva, inte bara överleva. Barnen i Libanon förtjänar det. Genom kombinationen av humanitärt bistånd och långsiktigt utvecklingssamarbete kan Sverige tillsammans med samarbetsländer, civilsamhällesorganisationer och enskilda människorättsaktivister bidra till detta.

Jag vill, innan jag avslutar, passa på att tacka mina kolleger i utskottet för en hittills bra debatt och en bra beredning av ärendet. Jag vill också tacka Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna, som står upp för enprocentsmålet för svensk bistånd.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande 2.

(Applåder)

Fru talman! Det finns en synnerligen aktuell biståndsfråga som vi säkert kommer att diskutera i denna kammare längre fram, och den handlar om ett avtal mellan EU och socialistdiktaturen Kuba.

Jag som liberal är oerhört bekymrad över detta avtal på väldigt många punkter och hoppas såklart att Sverige ska vara ett modigt land som säger nej till detta avtal. Det rimmar nämligen mycket illa både med Europeiska unionens ideal om demokrati, öppenhet och mänskliga rättigheter och med den biståndspolitik som jag tror att många av oss vill skriva under på.

Varför bör Sverige säga nej till detta avtal mellan EU och Kuba? Jo, först och främst har den kubanska demokratirörelsen inte fått vara med över huvud taget och kommentera detta. Hela processen har varit helt sluten. Inga kubanska oberoende journalister har heller på något sätt fått tillgång till dokumentet. Avtalet säger inte heller någonting alls om förändring när det kommer till just mänskliga rättigheter och demokrati. Den kubanska regeringen kan alltså fortsätta med sin diktatur – business as usual – utan några motprestationer och krav.

Vi har redan sett under väldigt många år att socialistdiktaturen har visat att man har noll intresse av att förändra sig på det sättet. Skrivningarna i detta avtal är också mycket svagare när det kommer just till mänskliga rättigheter än vad de har varit i motsvarande avtal med andra länder i Centralamerika.

Därför vill jag veta lite grann vad Maria Andersson Willner, den socialdemokratiska gruppen och den rödgröna regeringen har för syn på detta avtal. Det är en fråga som kommer att komma upp snart, och då kommer man att behöva få ett stöd från denna kammare när det gäller hur man ska gå vidare.

Fru talman! Tack för frågan, Birgitta Ohlsson. Vi följer detta avtal noga. Ett avtal med Kuba om ett utvecklingssamarbete måste såklart syfta till att stärka förutsättningarna för en demokratisk utveckling.

När vi i Sverige besöker Kuba i fråga om olika relationer som vi har med landet är vi mycket noga med att träffa civilsamhället, och vi försöker på olika sätt stötta de aktörer som ändå finns. Självklart kommer vi också att bevaka detta i det EU-samarbete som ska leda fram till ett avtal. Vi hoppas att detta avtal ska leda till en positiv utveckling för Kuba på sikt.

Fru talman! Med tanke på den beskrivning som jag nu gjorde när det gäller avtalet tycker jag ändå att det kunde vara på sin plats att jag får en lite starkare åsikt än att man följer detta avtal. Det är ändå ganska känt att detta är ett mycket dystert avtal för alla personer som tror på öppenhet, demokrati och frihet.

Om EU ingår detta avtal med Kuba ligger vägen öppen för liknande avtal med skurkstater som Vietnam, Etiopien och andra. Då öppnar man upp en väg där det kommersiella, mammon, får styra, men där mänskliga rättigheter inte betyder någonting över huvud taget. Det finns en del EU-länder som verkligen har ett stort intresse av att öppna upp för kommersiell verksamhet, men de vill inte ställa några motkrav. Jag skulle därför vilja ha ett mycket starkare avståndstagande från Socialdemokraterna i denna fråga.

Vi kan också se att sedan 2014, då USA, EU och en del medlemsländer inledde en ny relation till Kuba, har förtrycket förvärrats betydligt på många punkter. Och de ekonomiska reformerna har helt stannat av i landet. En del sa att det skulle bli en kubansk perestrojka, glasnost och allt det som man förväntade sig. Men det har blivit noll av all form av öppenhet. Då är det otroligt viktigt att Sverige som en anständig demokratisk nation faktiskt sätter ned fötterna.

I oktober presenterade EU en årlig rapport om mänskliga rättigheter och demokrati i världen. Man beskrev då Kuba på följande sätt: Kuba är en enpartidemokrati.

Bara detta visar hur ytterst olämpligt det är att en del EU-länder driver på för att närma sig en socialistisk diktatur. Jag tycker att man borde göra på ett helt annat sätt och frysa relationen och stötta oppositionen.

Jag skulle alltså vilja ha lite större klarhet i fråga om detta. Denna fråga kommer nämligen mycket snart att bli aktuell för denna kammare och för partierna här. Då är det viktigt att det stora regeringsbärande partiet faktiskt har en klarare åsikt om att säga nej.

Fru talman! Vi kommer att få anledning att återkomma till Kuba. Precis som Birgitta Ohlsson hänvisade till är detta en fråga som är aktuell.

Svenskt utvecklingssamarbete syftar till att stödja den pågående moderniseringen av landet och värna mänskliga rättigheter. Det är vår grundsyn. Vi tror också att det även fortsättningsvis är viktigt att driva denna linje i EU för att vi ska få till stånd bra relationer mellan EU och Kuba. Men vi får, som sagt, anledning att återkomma till frågan.

Fru talman! Jag vill börja med att ge Maria Andersson Willner och regeringen en eloge för att de visade handlingskraft när det gällde att dra in biståndet till regimen i Kambodja.

Vi är flera ledamöter som sitter här i kammaren i dag som nyligen besökte Kambodja och förfärades över den situation som råder och hur regeringen drar åt tumskruvarna för oppositionella och civilsamhällets organisationer och deras möjligheter att verka.

Däremot känner jag inte att man är konsekvent när det gäller att vara lika handlingskraftig när det gäller andra regimer som också behandlar sina egna medborgare på ett helt förkastligt sätt.

I mitt anförande talade jag om att just kunna ställa krav på länder för vilka vi är en aktiv biståndsgivare. Det är inte en alldeles enkel fråga, och jag har viss förståelse för att det är olika avvägningar som ska göras.

Jag skulle ändå vilja be Maria Andersson Willner om en viss tydlighet i fråga om balansgången mellan olika samarbetsavtal och hur man kan använda sig av detta för att trycka på regimer men också för att öppna upp så att människorättsförsvarare och andra kan bli en del i en process. Jag tänker på exempelvis situationen i Iran och Kuba, som har tagits upp här. Vi har slutit avtal med dessa länder. Hur tycker Maria Andersson Willner att vi har lyckats med att trycka på dessa skurknationer att ta steg mot ökad respekt för mänskliga fri- och rättigheter genom att vi har samarbetsavtal med dessa länder?

Fru talman! Tack, Sofia Damm, för frågan. Jag tror att vi alltid behöver värna en konstruktiv dialog. Oavsett vilka länder som det handlar om är det alltid bättre att tala med varandra än att inte tala med varandra. När det gäller hur väl vi har lyckats i fråga om Iran och Kuba är det ett pågående arbete. Det finns många frågetecken kring utvecklingen i Iran, och vi ska ha en mycket ärlig och rak kommunikation med Iran om de utmaningar som vi ser. Men, som sagt, jag tror alltid att samarbete, samtal och en konstruktiv dialog där vi kan framföra våra synpunkter och vår oro för utvecklingen är att föredra.

Fru talman! Tack, Maria Andersson Willner, för svaret. Jag vill verkligen uppmuntra regeringen till den handlingskraft som visades mot Kambodja och att den ska få smitta av sig när det gäller relationerna till andra regimer som beter sig vedervärdigt mot den egna befolkningen.

Jag ska återigen ta upp exemplet Kuba. Den officiella bilden är att landet öppnar upp sig mot omvärlden och att regimen är mottaglig för förändring. Även Iran är ett exempel på det. Det är så diskussionen går. Men jag ser inga sådana tecken.

Nu är vi i färd med att godkänna detta avtal, som Birgitta Ohlsson också tog upp. Om man ska skriva under ett sådant avtal tror jag att det är mycket viktigt att man vet att människorättsförsvarare har fått vara en del i processen och att situationen för människor blir bättre. Det är nämligen det som är svensk utrikespolitik och ska så förbli. Jag ville avsluta med en uppmaning till Maria Andersson Willner.

Fru talman! Jag delar helt Sofia Damms uppfattning i den här frågan. Det är viktigt att vi är tydliga och konsekventa. Jag tar med mig den uppmaningen och det berömmet.

Fru talman! Jag vill börja med att betona att jag uppskattar det resonerande tonläge Maria Andersson Willner, och faktiskt vi alla, har i den här debatten. Det är ändå en av fördelarna med att få arbeta i utrikesutskottet, att vi oftast företräder något slags samsyn och har en svensk linje. Fienden är inte alltid i rummet.

Dock är detta en budgetdebatt. Nuvarande regering höjer biståndet men prioriterar fel. Höjningen av det humanitära biståndet och av kärnstödet till våra multilaterala samarbetspartner är inte särskilt stor. Ungefär 9 procent av biståndsbudgeten går till klimat, en finansiering som tidigare var additionell. Man drar ned på anslaget till det som kallas ”hållbar fred”, även om man talar mycket om fred och fredsbyggande. Den strategin kallades tidigare ”globala insatser för mänsklig säkerhet” men bytte namn när regeringen i somras beslutade om en ny strategi.

Detta är inte riktiga prioriteringar i det läge vi har just nu, där vi behöver satsa mer på humanitär hjälp för att rädda liv och lindra nöd. Det vore upplysande, fru talman, att få höra från Socialdemokraterna hur man har resonerat när man valt att dra ned på fred – inte höja – och det som kanske mest är krishantering, vilket är så otroligt viktigt just nu.

Fru talman! Tack för att du lyfte fram dessa frågor, Sofia! Vi skulle önska att vi kunde höja i alla delar. När det gäller strategin för hållbar fred finns det insatser även på andra områden, men jag kan dela uppfattningen att den strategin är oerhört viktig för att vi ska åstadkomma förutsättningar för utveckling runt om i världen.

Samtidigt är det så att vi har en större budget än vad Moderaterna har. Det innebär andra förutsättningar att allokera resurser dit de behövs. Det är inte så att vi minskar biståndsbudgeten, utan det är snarare tvärtom så att Sofia Arkelsten företräder ett parti som inte står fast vid enprocentsmålet och som jämfört med regeringens förslag saknar över 3 miljarder. Det ger sämre förutsättningar att på bredden bidra till utveckling.

Vi har hört återkommande i debatten här i dag att vi lever i en värld med enorma behov. Vi måste fokusera på de fattigaste och de mest utsatta, och man ska inte sticka under stol med att det krävs resurser om vi ska kunna göra det arbetet.

Fru talman! Det är sant att vi ligger lägre i det moderata budgetförslaget. Vi har satt en trappa för att nå fram till enprocentsmålet. Den lirar med den trappa vi har satt för att vi ska nå tvåprocentsmålet, för att uppnå Natostandard också när det gäller försvarsbudgeten.

Det går fort i hockey, och det går fort när budgetprocessen ska ske under ett valår. Det är inte så att ni hela tiden har uppnått 1 procent av bni genom det nya sättet att räkna; ni har tidigare lagt fram en 0,99-procentsbudget. Jag vill bara vara tydlig med det, som något slags konsumentupplysning.

Jag tycker ändå att vi behöver tala lite mer om ekonomin. Biståndsbudgeten är en del av statsbudgeten. Det vet alla. Det vore därför intressant att höra hur Socialdemokraterna resonerar vad gäller den kritik budgeten har fått. Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet, Riksrevisionen med flera meddelar helt enkelt att budgeten inte är i balans och att varken det nya eller det gamla överskottsmålet kommer att nås. Detta står i strid med det finanspolitiska ramverket och skär in i det finansiella sparandet.

Har ni ens tänkt på detta, Maria Andersson Willner? Den moderata budgeten är inte lika stor, men den är i balans och tar hänsyn till den ekonomiska verkligheten. Upplys oss gärna om huruvida dessa viktiga instanser har fel!

Fru talman! Tack för detta, Sofia! Det är befriande att jag kan stå här och företräda 1 procent av statsbudgeten och inte behöver förhålla mig till alla de andra. Oavsett balans eller inte kan vi konstatera faktum: Bni ligger på en viss nivå, och 1 procent av bni är lätt uträknat – typ 49 miljarder kronor. Det är också det vi avsätter för biståndsbudgeten.

Jag tycker att det är bra att du förtydligar att vi inte heller har haft 1 procent under hela mandatperioden, Sofia. Vi har dock fullföljt det löfte vi gav, nämligen att vi under mandatperioden skulle komma upp i den nya nivå som den förändrade bni-beräkningen ger. Det gör vi också för 2018, och jag är väldigt stolt över att vi har lyckats med det. Jag bekymrar mig över om Moderaterna nu kommer att lyckas med detta om man faktiskt sackar efter så här mycket redan nu. Det är en fin ambition att man ska uppfylla målet 2022, men 2015 var ambitionen att man skulle uppfylla det 2018. Nu har man skjutit på detta till 2022.

Min kollega från Kristdemokraterna talade om att världen snurrar runt Sverige, och det kanske den inte riktigt gör. Men vi har i alla fall haft synen att vi är en humanitär stormakt, och vi har fått mycket kredd för att vi har stått upp för enprocentsmålet. Det är väldigt få länder som ens lever upp till målet om 0,9 procent, och jag är stolt över att vi nu också levererar 1 procent enligt den nya beräkningsgrunden.

(Applåder)

Fru talman! Jag har besökt hjälparbetare, flyktingar och andra som berörs av fruktansvärda konflikter i flera länder runt om i världen. Några exempel är Jordanien, Libanon, där jag har varit två gånger, Syrien, Turkiet, Israel och Palestina. Jag har även besökt FN:s högkvarter i New York två gånger och träffat företrädare för organisationer som verkar i flera olika länder.

Det råder inget tvivel om att FN gör ett fantastiskt arbete för många utsatta runt om i världen, och jag är övertygad om att Maria delar den uppfattningen. Jag uppskattar därför hennes anförande och de varma orden om arbetet i och omkring kriser och deras närområden. Det jag undrar är följande, med tanke på min ganska uppmärksammade resa till Syrien för inte så länge sedan: Varför struntar regeringen och Socialdemokraterna fullständigt i det viktiga arbete FN gör inne i Syrien?

Fru talman! Tack för möjligheten att diskutera Syrien, Markus Wiechel!

Det stämmer inte att Sverige inte bryr sig om det arbete som görs inne i Syrien. Vi jobbar på olika sätt med den nya strategi vi har, som jag redogjorde för till viss del och som nu har verkat under snart två år, för att på olika sätt vara behjälpliga i att stärka motståndskraft och bidra till återuppbyggnad. Vi bidrar också stort till humanitärt stöd i Syrien. Sverige bidrar alltså till utsatta människor i Syrien på flera sätt.

Fru talman! Det gläder mig naturligtvis att höra om regeringen skulle vilja öka stödet till dem som drabbas i Syrien.

Regeringen har tidigare, bland annat genom Sida, bistått med medel till Islamic Relief. Det är en organisation som av många personer anses vara en del av Muslimska brödraskapet. Detta är naturligtvis ganska oroväckande med tanke på de kopplingar som finns där. Jag hoppas att Maria och Socialdemokraterna kanske inte står bakom ett fortsatt stöd dit.

I övrigt har det vid de möten jag har haft med företrädare för FN i och även omkring Syrien visat sig att svenska Sida inte ger några pengar direkt till det arbete som utförs i landet utan snarare till det arbete som utförs i länderna runt omkring.

Det här är naturligtvis problematiskt, för det omöjliggör för dem att finansiera viktiga projekt för nödlidande. Detta är en organisation som kan verka både i regimkontrollerade områden och i områden som kontrolleras av olika rebellgrupper. I något fall kan organisationen till och med verka i områden som kontrolleras av Islamiska staten. När de inte får direkt stöd till sina insatser där omöjliggörs en långsiktig planering av insatserna.

Min fråga är specifik: Är det så att Socialdemokraterna skulle vilja se ett ökat riktat stöd till FN:s organisationer i Syrien?

Fru talman! Stödet till Syrien utvecklas kontinuerligt. Vi har just nu en Syrienkrisstrategi som verkar. Den omfattar 1,7 miljarder under åren 2016–2020. Vi har ett humanitärt stöd som sedan 2011 har uppgått till 2,7 miljarder kronor. Vi jobbar på olika sätt för Syrien genom vår plats i säkerhetsrådet.

Självklart måste vi hela tiden vara beredda att hitta ett så effektivt stöd som möjligt för att vi ska nå ut till civilbefolkningen i Syrien och för att de som är hårdast drabbade, det vill säga vanligt folk, ska nås av det stöd som vi ger.

Fru talman! I dag debatterar vi biståndsbudgeten, utgiftsområde 7. Jag måste säga att det är roligt att vara här i kammaren och lyssna, för vi har en väldigt livaktig biståndsdebatt i Sveriges riksdag.

Trots att vi ibland för fram kritik vad gäller detaljer och hur vi ska prioritera är i alla fall en sak klar: övertygelsen om att Sverige ska ha ett kraftfullt bistånd och att biståndet behövs. Detta är en tid då vi står inför enorma utmaningar, och biståndet har nästan aldrig varit viktigare.

I dag debatterar vi något historiskt – den största biståndsbudget som någonsin har lagts fram i Sverige. Biståndsramen föreslås uppgå till 49 miljarder kronor. Med det når vi upp till målet om 1 procent av bni, vilket är ett mål som ytterst få länder uppnår. Jag är förstås otroligt stolt och glad över detta, och jag tror att vi som svenskar också kan vara väldigt stolta över det.

Biståndet behövs för människor i nöd. Det minskar fattigdomen och bidrar till att främja säkrare och mer välmående samhällen.

Precis som Kerstin Lundgren och Birgitta Ohlsson så förtjänstfullt har talat om får vi inte glömma bort att samhället faktiskt blir bättre. Vi har sett stora framsteg. Vi har en kraftigt minskad fattigdom, halverad barnadödlighet och minskad mödradödlighet. Vi ser att analfabetismen minskar, och vi går åt rätt håll när det gäller hur många som dör av malaria.

Detta är en fantastisk utveckling, som vi måste hålla i. Tyvärr kan vi inte luta oss tillbaka och vara nöjda.

Fru talman! Nästan dagligen möts vi av rapporter från krigens och konflikternas frontlinjer. Läget är mycket allvarligt med många blodiga konflikter – fler än på länge. Det handlar inte bara om Syrien, som kanske är den konflikt som oftast kommer upp i nyheterna, utan också om Jemen, Irak, Sydsudan, Ukraina, Afghanistan med flera.

Runt om i världen är i dag 65 miljoner människor på flykt och 140 miljoner i behov av humanitär hjälp. Det är fyra gånger fler än 2010.

Samtidigt har vi kunnat ta del av internationella studier som beskriver en värld där fler än 200 miljoner människor drabbas av naturkatastrofer varje år. Vi ser en värld där jordskred, orkaner och torka har blivit vanligare, och som det ser ut kommer dessa saker att bli alltmer vanliga. Klimatförändringarna är här, och de tilltar.

Vi vet att det är världens fattiga som drabbas hårdast. Det är de fattiga som drabbas hårdast av katastrofer, förändrat klimat, torka, översvämningar och monsuner. Men bland de fattiga finns en grupp som utsätts särskilt mycket: kvinnor. Det är 14 gånger vanligare att en kvinna dör i en naturkatastrof än att en man gör det – 14 gånger vanligare.

Det beror på vilka sysslor vi har, var i samhället vi befinner oss, vilka färdigheter vi har lärt oss, om vi kan simma och så vidare. Så kan vi inte ha det. Det är en fruktansvärd siffra, och den är kopplad till den ojämlikhet som råder på så många andra sätt.

Fru talman! Krig och konflikter, den humanitära situationen, jämställdhet, den pågående klimatförändringen samt det krympande utrymmet för demokrati i världen är de svåraste utmaningarna vi står inför. Det är också därför de är centrala i vår biståndspolitik.

Jag tänkte att jag skulle ge en översikt av de satsningar som finns med i den budgetproposition som vi är här för att debattera om.

Den första punkten gäller fredsbyggande arbete. Utan fred, ingen utveckling – det är ett självklart men livsavgörande samband. När allt fler av världens fattiga lever i konfliktdrabbade och sviktande stater måste vi satsa på att komma åt grundorsakerna till dessa konflikter.

Vi ökar därför ansträngningarna för att förebygga väpnade konflikter och satsar mer resurser på att bygga hållbar fred. Vi ökar biståndet med 2 miljarder till de allra fattigaste länderna, varav många befinner sig i konflikt- eller postkonfliktsituationer.

Vi har tagit fram en ny strategi för hållbar fred som kombinerar strategiskt globalt stöd med snabbfotade insatser på landnivå. Strategin ska stärka den nödvändiga bryggan mellan det humanitära biståndet, som är så viktigt i en konfliktsituation, och det långsiktiga utvecklingsarbetet för att få ett stabilt land att leva i framöver.

Den andra punkten gäller det humanitära biståndet. Som jag sa tidigare står vi inför de mest omfattande humanitära kriserna sedan FN bildades. Tyvärr räcker inte pengarna inom systemet till på långa vägar. I år är det bara ungefär 37 procent av de humanitära appellerna som är täckta. Underskottet har ökat med fyra gånger på tio år.

Vi behöver mer internationellt samarbete, inte mindre. Vi behöver länder som tar ansvar, och det gör Sverige. I fjol var vi den sjätte största bilaterala givaren i världen, och vi ökar nu det humanitära stödet med ytterligare 1,3 miljarder kronor.

Vi har i år antagit en ny strategi för humanitärt bistånd, som rymmer både flexibilitet och stärkt samverkan för det långsiktiga utvecklingsbiståndet och det humanitära biståndet.

Vi slår också vakt om kärnstödet. I går twittrade UNHCR om att man tack vare Sveriges kärnstöd kan vara snabbfotad där det händer saker. Ingen ska behöva vänta på politiska beslut från olika givarländer när katastrofen har slagit till.

Det kan heller inte vara så att vi ska slänga upp alla bollar och att alla ska springa på allting samtidigt. Vi måste ha koordination för att göra nytta. Sverige är en drivande part för att se till att FN och medlemsländerna stärker koordinationen, så att vi inte får en överlappning och en fragmentisering. Det är ett långsiktigt arbete, men Sverige använder sig av detta.

En tredje del i våra prioriteringar handlar om global jämställdhet. Vi har redan talat om skillnaden mellan män och kvinnor i katastrofer. Vi ser att bakåtsträvande krafter hotar flickors och kvinnors möjligheter att bestämma över sina liv och kroppar.

Kvinnorättsorganisationer motarbetas. Sexuellt våld och trakasserier är en farsot världen över. Vi ser det till och med här, i världens mest jämställda land, i kölvattnet av metoo-kampanjen som har spridit sig över världen, även om den väl också kom hit från andra håll.

Diskriminering och exkludering är skamligt utbredda företeelser. De utgör allvarliga hinder för kvinnor att fullt ut åtnjuta de mänskliga rättigheterna, som vi borde ha lika tillgång till.

Sverige för en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik av just dessa skäl. Utan riktat stöd till jämställdhet och till kvinnors och flickors rättigheter är verklig utveckling inte möjlig.

Därför har vi gett Sida i uppdrag att ta fram en ny strategi för global jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter. Vi har också tagit fram en ny global strategi för hållbar social utveckling, som omfattar ungefär 1 miljard de kommande fem åren. Den ska stärka tillgången till sjukvård och preventivmedel och verka för bättre utbildning för flickor och kvinnor. Och vi har ett integrerat jämställdhetsarbete i det svenska utvecklingsarbetet.

Fru talman! Den fjärde frågan är klimatfrågan som är den stora fråga som slår mot oss alla, även om den främst drabbar de fattiga.

Vi måste kraftigt få ned klimatutsläppen, och det brådskar. Skördarna försämras av torka, och monsunregnen är ihållande. Vi har ett varmt hav som gör att migrerande fiskar byter väg, och runt ekvatorn kan vi nu se en blöt öken som är tom.

Parisavtalet bekräftade att de utvecklade länderna ska ta ett ansvar för att bidra till klimatfinansieringen, och det tänker Sverige leva upp till. Vi stärker därför klimatarbetet i de flesta landstrategierna. Vi har lanserat en ny hållbar strategi för miljö, klimat, hav samt hållbart nyttjande av naturresurser, och vi ökar de totala insatserna för miljö, klimat och hav med nästan 750 miljoner kronor.

Slutligen har demokrati och mänskliga rättigheter eroderat på många håll. Det går bakåt i över 60 länder. Vi ser att det är auktoritära styren och ett sluttande plan här.

Regeringen vill använda biståndet för att motverka denna oroande utveckling. Vi har gett Sida i uppdrag att skapa genomslag och synergier för att stärka demokratisk utveckling. Regeringen förbereder en ny strategi för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Vi ökar stödet till UNFPA, Unaids och UN Women – de tre nyckelinstitutionerna för arbetet i SRHR, och vi är en av världens absolut största givare till dessa. Vi har tagit steg för att integrera SRHR i det humanitära biståndet.

Herr talman! Sveriges bistånd ska vara resultatinriktat och långsiktigt. Det ska verka där de största utmaningarna och orättvisorna finns. Med det fokus och de satsningar som vi aviserar i budgeten har Sverige ett kraftfullt verktyg för att göra detta. Det gör skillnad på marken för människor som lever i fattigdom och förtryck, och det gör skillnad i verkligheten.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att välkomna Emma Nohrén till sin första debatt i utrikesutskottet.

Det var väldigt tråkigt att statsrådet valde att inte vara här. Nu uppfattar jag det som att Emma Nohrén vet mer än regeringen.se och möjligen kan svara på var ministern är någonstans, för där stod det bara ”utrikes resa”.

Jag har en annan, mer politisk fråga. Prioriterar Miljöpartiet klimatinvesteringarna mer än det traditionella biståndet?

Före valet lovade Miljöpartiet 1 miljard till klimat som skulle ligga utanför biståndsbudgeten och vara additionellt. Sedan blev det en halv miljard som låg inom budgeten. Nu ser vi mer och mer skiftet från det humanitära och fredsbevarande, som vi redan har diskuterat här ett par gånger, till rena klimatinsatser, som egentligen kan finansieras också på andra sätt.

Enligt regeringen själv går 9 procent av budgeten till klimat. Jag har bett riksdagens utredningstjänst att titta på detta, men det var komplicerat att komma fram till hur mycket det skulle bli. Det är 9 procent i år, och året innan var det 5 procent. Det har växlat något, men trenden är ganska tydlig.

Det är uppenbart att biståndsministern lite har abdikerat och numera är klimatminister och inte ens är här. Den riktiga biståndsministern är numera Sidas gd Carin Jämtin, och hon kommer ju från Socialdemokraterna.

Min fråga är: Kommer ni att försöka göra biståndsbudgeten till mer av en klimatbudget?

Herr talman! Tack för frågan! Jag får väl lite oortodoxt också säga grattis på födelsedagen till ledamoten.

Vi kan börja med varför biståndsministern inte är här. Jag är givetvis inte någon ersättare för henne. Men hon är på resa i Mali, och precis som när vi ledamöter är ute och reser kan man inte alltid berätta innan vart man är på väg. Det är av säkerhetsskäl som det är först efteråt som man kan berätta var man har varit. Hon har varit i Dinjiflodens innersta delta, som är en viktig våtmark. Hon har också kollat på hur man kan få livsmedelsförsörjningen att fungera, frågor kopplade till jordbruk och hur man ska få med kvinnorna. Hon har pratat om SRHR i skolan och om hur man kan få med kvinnor i fredsprocessen.

Givetvis hade hon förstås gärna varit här. Men det är inte alltid man kan råda över säkerhetsläget, när det passar att åka och vilka man kan träffa, och det hoppas jag att vi kan ha överseende med.

När det gäller klimatbudgeten har vi antagit en ny strategi för hållbar miljö, klimat och hav samt hållbart nyttjande av naturresurserna som en del av det här arbetet. Klimatinsatser och delar för miljön är sådant som måste ingå i biståndsbudgeten, och det är inte alltid som man kan plocka ut vad som är vad. Men om man bara inriktar sig på ett humanitärt stöd eller bara på en viss del missar man det som orsakar en hel del katastrofer. Vi måste jobba på fred front och hjälpa de fattiga länderna, så att de kan bli klimatsmarta, och hjälpa dem att komma med på banan och uppfylla Parisavtalet. De ska också kunna ta genvägen förbi olja och fossilt bränsle.

Jag ser detta som en stor del av ett bistånd, inte som en del utanför.

Herr talman! Det är uppenbarligen en viktig resa, och jag förutsätter att statsrådet bara gör viktiga resor. Däremot ifrågasätter jag tajmningen. Hon hade flera datum att välja på så att vi hade kunnat ha denna budgetdebatt tillsammans.

Inför den här debatten gjordes en enkel mediesökning, och den gav nästan fyra gånger så många träffar på Lövin och klimat som på Lövin och bistånd det senaste halvåret. Det var ungefär dubbelt så mycket klimat som bistånd halvåret innan. Men när ministern tillträdde var det ungefär lika.

Den enda gången som bistånd var viktigare för ministern i medierna var hösten/vintern 2015. Då handlade diskussionen om huruvida två tredjedelar av biståndet skulle läggas på flyktingmottagning i Sverige eller inte.

Biståndet har ett starkt stöd, men min bild är att det urholkar stödet för biståndet när man gör FN-kampanjer för biståndsmedel och även ger stora summor till gröna fonden, som fortfarande inte är riktigt operativ och levererar. Det oroar mig.

Då är min fråga: Hur ska Miljöpartiet försvara detta inför väljarna?

Herr talman! Tack för frågan, ledamot Arkelsten! Jag ser inte riktigt hur alla dessa frågor hänger ihop på det utgiftsområde som vi nu debatterar. Men vi har faktiskt en minister med två portföljer. Hon är både klimatminister och minister för internationell utveckling, och det är klart att hon måste synas i båda frågorna och hålla portföljerna skilda åt, men ofta samverkar de också.

Vi har en klimatutmaning i världen som är enorm och som drabbar alla, och den drabbar de fattigaste allra hårdast. Men vi måste ha alla våra delar med när vi talar om biståndet.

Regeringen fokuserar på klimatdrabbade stater, förebyggande samt humanitärt bistånd, klimat, minskat demokratiskt utrymme, brister i respekt för mänskliga rättigheter, inte minst SRHR. Alla dessa delar ingår. Det är svårt att ha en pott till en sak och en pott till en annan. Vi jobbar med strategier och tematiska saker efter det policyramverk som vi har antagit och som alla remissinstanser var positiva till. Många internationella aktörer, till exempel nu Kanada och Frankrike, efterfrågar och vill använda sig av detta.

Jag tror att vi har på fötterna när vi gör vår klimatbudget och vår biståndsbudget.

Herr talman! Det är såklart olyckligt att biståndsminister Isabella Lövin inte deltar i årets enda debatt om prioriteringar för det internationella bistånd som Sverige bedriver. Men jag uppskattar att Emma Nohrén däremot deltar i dagens debatt, nyligen utsedd som ansvarig för dessa frågor. Jag vet också att hennes engagemang är stort för dessa frågor.

Just därför, herr talman, är jag förvånad över de prioriteringar som Miljöpartiet gör när de ansvarar för det internationella biståndet i Sveriges regering.

Det bekymrar mig, nu när biståndet ökar så markant, att regeringen inte ökar anslaget för att stärka upp våra svenska civilsamhällesorganisationer med en enda krona – de organisationer som många gånger har de rätta kanalerna och kontakterna för att nå fram med ovärderliga biståndsinsatser.

Hur har det blivit så här? Hur kan Miljöpartiet arbeta så hårt i regeringsställning för att stärka FN men inte för att stärka de svenska CSO:erna?

Herr talman! Jag tackar för välkomnandet, Sofia Damm. Det ska bli spännande att fortsätta att arbeta i detta utskott – om jag nu får fortsatt förtroende.

Som jag sa i en tidigare replik till Sofia Arkelsten har regeringen fokuserat sina satsningar på konfliktdrabbade stater, förebyggande och humanitärt bistånd, klimat, minskat demokratiskt utrymme, SRHR och mänskliga rättigheter. Givetvis är civilsamhället en stor del av detta, och man får också en pott som används till detta. Jag kan inte se att vi på något vis har dragit ned på det.

Herr talman! Jag tackar Emma Nohrén för svaret.

Nej, ni har inte dragit ned, men ni har inte ökat till civilsamhällesorganisationerna i en tid då biståndet ökar så pass markant. Ni väljer i stället att kanalisera biståndsökningen via FN.

Under en frågestund här i kammaren tidigare i höstas ställde jag en liknande fråga till biståndsminister Lövin. Hon motiverade det med att vi behöver ett starkt FN, vilket vi gör, och att vi behöver reformera FN, vilket jag håller med om. Hon svarade också att vi genom våra medel dit har stor påverkan på FN-politiken.

Jag får känslan av att regeringens något oproportionerliga FN-vurm kostar lite för mycket. Vi ska hela tiden påvisa att vi står upp för FN.

Stefan Löfven uttryckte detta i samband med vår fredsbevarande insats i Mali. Det förvånar mig inte lika mycket som att höra en miljöpartistisk företrädare betona hur viktigt det är att köpa sig inflytande i FN-skrapan i New York. Jag har upplevt Miljöpartiet som ett parti som står upp för civilsamhällesorganisationerna, så jag undrar: Varför gör man inte det längre?

Herr talman! Jag delar inte bilden av att vi inte gör detta. Vi står upp för civilsamhället. Som jag sa i mitt anförande är bara 37 procent av de humanitära appellerna täckta. Vi har ett fyra gånger större underskott nu än vad vi har haft på tio år. Det Sverige kan bidra med gör skillnad.

Som sjätte största givare i världen har vi ett inflytande över var och hur man ska använda dessa pengar. Vi ser en minskad demokrati och villkorade pengar från många andra länder. De vill bestämma och styra, och då blir det svårt.

Jag tror att det sätt som vi fokuserar att satsa pengarna på och det sätt vi styr via policyramverk är den väg vi ska gå och använda våra pengar.

Herr talman! Jag vill också önska Emma Nohrén välkommen till utskottet. Jag ser fram emot kommande debatter.

Jag har många frågor till regeringspartiet Miljöpartiet. Men när Emma Nohrén glädjande nog lyfte fram behovet av att stötta kvinnor runt om i världen blev det ganska enkelt att välja vad jag ska fråga om. Det gäller regeringens bistånd till vissa organisationer.

Precis som i det tidigare replikskiftet med Maria Andersson Willner ställer jag mig lite frågande till hur regeringen genom Sida kan stötta Islamic Relief som av många bedömare anses vara en del av Muslimska brödraskapet. Hur rimmar det med att dels försöka skapa jämställdhet och jämlikhet runt om i världen, dels stötta alla grupper?

Herr talman! Vi har våra landstrategier, och dem följer vi. Ett bistånd ska vara principfast och inte villkorslöst, och man ska kunna ompröva det om det behövs. Vi såg det senast i Kambodja där situationen gjorde att man fick ändra på det.

Vad jag vet förekommer det inga konstigheter i det stöd som går till Syrien. Jag är fullt och fast övertygad om att man följer upp det som pågår, vad som sker och var pengarna är. Vi har också indikatorer och resultatberäkningar för hur biståndet används.

Herr talman! Miljöpartiet har tidigare haft ett antal företrädare som har fått lämna på grund av sina kopplingar till Muslimska brödraskapet. Det är ett av skälen till att jag är särskilt oroad när man i regeringsställning slussar pengar till en organisation som av många anses vara en del av detta brödraskap.

Om nu regeringen ser att Islamic Relief uppfyller ett antal villkor som regeringen ställer, vilka krav är det då man ställer på organisationer som denna?

Herr talman! Det är fabulöst att kleta på oss miljöpartister något vi inte alls står för, och jag känner mig inte bekväm med det.

Det bistånd vi ger enligt de landstrategier vi har kontrolleras och följs upp. Det kan också revideras efter hand om man får reda på saker. Jag tror dock att detta är helt adekvat.

Herr talman! År 1781 öppnades den tysk-romerske kejsaren Fredrik II:s grav i Palermo. Muslimerna hade kallat honom al-anbaratur, kejsaren, medan kristna smädat honom som sultanen av Lucera. Fredrik var klädd på det mest märkliga vis: i orientalisk silkessvepning broderad med arabiska bokstäver. I handen höll Fredrik ett saracenskt svärd. Och ändå var det han som ensam erövrat Jerusalem åt de kristna – och detta helt utan blodspillan. Han erövrade Jerusalem med ett stycke juridik.

Hans grav visar att historien är mer komplicerad än vad vi brukar tro.

Någon kanske undrar varför jag talar om den tysk-romerske kejsaren Fredrik II i en debatt om svenskt bistånd. Det är en helt rimlig fråga.

Historiens insikt visar att mycket kunde ha blivit annorlunda, och det kan det fortfarande bli. Genom att behärska och begripa gamla beslut och skälen till dem kan vi lättare få distans till dagens tillfälligheter och uppslag till nya mer bestående lösningar. Historia sedd genom ett nyckelhål blir till historier.

Det svenska biståndet till Palestina ska bidra till att stärka palestinska folket och dess institutioner, så att Palestina den dagen det finns ett fredsavtal och den israeliska ockupationen upphör står väl rustat för att fungera som stat. Vi ställer tydliga krav på god kontroll, respekt för mänskliga rättigheter, kamp mot korruption och arbete för jämställdhet, och vi driver på för fortsatt reformarbete.

En viktig del av Sveriges stöd går till att främja ett livskraftigt och självständigt civilsamhälle. Det är centralt att stödja palestiniernas mänskliga rättigheter och främja demokratiskt ansvarsutkrävande, såväl i dag som i framtiden.

Samtliga projekt följs upp och granskas på flera sätt, inklusive i linje med internationell revisionsstandard. Alla organisationer måste respektera mänskliga rättigheter och avstå från diskriminering och uppvigling. Annars ska samarbetet avbrytas.

En del debattörer ifrågasätter det svenska biståndet till Palestina för att Palestina är präglat av korruption, dock ofta utan att ge exempel på detta. Det är viktigt att projekt som är fyllda av korruption eller som sprider antisemitism kommer fram. Det är inte den utvecklingen vi vill stödja. Om sådana projekt upptäcks ska de avslutas.

En del andra säger att Sverige bör avbryta biståndet till Palestina på grund av att Abbas går i en alltmer auktoritär riktning. Det stämmer att han gör det. Men vi får inte glömma att Sverige har erkänt Palestina och sagt att vi stöder ett demokratiskt och fredligt Palestina som ska leva sida vid sida med staten Israel. Vi ska dock fördöma alla steg i en auktoritär riktning.

Att ställa krav på att Palestina måste ha full demokrati för att få svenska biståndspengar kan låta rimligt, men i själva verket är det inte genomtänkt. Sverige arbetar för demokratiutveckling, och då är det märkligt att ställa krav på perfekt demokrati för att man ska få del av svenskt bistånd. Om allt redan var bra skulle utvecklingsbiståndet inte behövas. Bara den som inte behöver bistånd skulle då få sin ansökan godkänd. Därför är det viktigt att Sverige har kvar sitt bistånd till Palestina – inte på grund av problemen utan på grund av de många utmaningar som finns kvar.

Ger Sverige bistånd till Palestina utan några som helst villkor? Sveriges stöd till den palestinska myndigheten kanaliseras via EU genom den så kallade Pegasemekanismen. Den omfattar olika typer av sektorstöd med tydliga mål och indikatorer och går till löneutbetalningar till palestinska tjänstemän, läkare, lärare och sjuksköterskor. EU-kommissionen säkerställer att inga pengar går till personer eller organisationer som står på EU:s lista över terrororganisationer eller personer som i Israel dömts för terroristbrott. Såvitt vi kan se fungerar EU:s kontrollmekanism väl.

Det palestinska samhället är fullt av människor som vill leva i fred, utveckla handel med omvärlden och bygga ett land som bygger på rättsstatens principer. Därför ska vi vara kvar. Det handlar också om vårt gemensamma arv och om ett gemensamt tillträde.

På tal om historiskt arv: Hur gick det för kejsar Fredrik II i hans kamp för att vinna Jerusalem, och vad tyckte han egentligen? En söndagseftermiddag i februari 1229 undertecknade Fredrik II ett avtal. Det innebar att Jerusalem under tio års tid skulle vara en kristen stad. De kristna skulle inte under några som helst omständigheter få lämna det avtalade området och inte heller under några som helst omständigheter få bygga upp Jerusalems stadsmur. Staden skulle således vara helt försvarslös.

Efteråt sa kejsar Fredrik: Hade jag inte varit rädd för att förlora ansiktet inför mitt eget folk, hade jag aldrig besvärat sultanen. För mig är varken Jerusalem eller något i Palestina värt besväret. Så kunde ett korståg sluta, utan religiös fanatism, utan blodsutgjutelse, men med en smula juridik i stället. Att det förvånar oss en del betyder kanske att vi tagit alltför mycket i historien som givet.

År 1250 begravdes Fredrik II i Palermos kristna katedral svept i silkestyg med arabiska bokstäver. Jag tror att det svenska engagemanget i Palestina, till skillnad från kejsar Fredriks, är värt besväret.

(Applåder)

Herr talman! Anders Österberg har här än en gång talat varmt om bidrag till den palestinska myndigheten. Det reser med rätta en hel del olika frågor.

För det första är erkännandet av Palestina i sig någonting man kan ifrågasätta. Det gäller inte minst med tanke på att det inte uppfyller de krav som Sveriges regering har ställt på erkännandet.

För det andra vet man i dag att det har slussats pengar från den palestinska myndigheten PLO till terrordömda personer. Palestinska myndigheten ska varje år lägga motsvarande 2,7 miljarder kronor på löner och bidrag till personer som genomfört terrordåd. Det nämnde inte Anders i sitt inlägg.

Man driver skolor där ett flertal skolböcker har visat sig innehålla antisemitiska drag. Man har i vissa fall till och med hyllat fruktansvärda människor som Adolf Hitler. På vilket sätt uppfyller det regeringens mål och ambitioner?

Herr talman! Först vill jag säga att stödet till den palestinska myndigheten är helt avgörande. Det är via den palestinska myndigheten som man kommer att klara av att bygga upp en självständigt fungerande stat. Därför är det viktigt att EU ger stöd till den palestinska myndigheten.

Frågan var: På vilket sätt stöder den svenska regeringen att man ger stöd till fångar i Palestina och att det finns skolböcker med antisemitism? Det var något åt det hållet. Det gör den inte alls. Om det förekommer antisemitism ska det självklart bort. Det ska inte gå några svenska biståndspengar dit. Det går inte heller några biståndspengar till dömda palestinier.

Herr talman! Svenska biståndspengar går bland annat till PLO. PLO har däremot betalat dömda terrorister med bidrag och löner. Indirekt går svenska skattepengar till att betala löner för dömda terrorister.

Jag har stor respekt för att man vill verka för fred i regionen. Det hoppas jag att de flesta vill. Jag har också stor respekt för att man vill verka för en tvåstatslösning. Men vi är inte där än.

Faktum är att vi inte kommer att nå fred eller en hållbar utveckling där genom att stötta PLO som systematiskt motarbetar utvecklingen genom bland annat löneutbetalningar till dömda terrorister. Det är för mig fullkomligt orimligt hur man kan ha den hållningen.

Regeringen vill stötta aktörer i området som verkar för mer fred. Det gör man inte genom PLO. Då får man på något sätt hitta någon annan utväg.

Det jag ville ha svar på tidigare handlade om hur regeringen kan motivera att man slussar pengar till PLO som man vet slussar pengar vidare till dömda terrorister och som styr en region där det förekommer antisemitism i skolböcker.

Herr talman! Om det förekommer pengar som PLO betalar via svenska biståndsmedel till dömda terrorister ska det inte ske. Då har Markus Wiechel också en skyldighet att rapportera detta. Jag hoppas att Markus Wiechel gör det.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)