Situationen i Israel och Palestina

Anf. 141 Johan Büser (S)

Herr talman! Dagens betänkande handlar egentligen om Israel och Palestina, men det är omöjligt att inleda en sådan här debatt utan att nämna något om situationen i Mellanöstern i sin helhet. Den är mycket allvarlig. Inte minst de senaste dagarna har visat hur snabbt allt kan eskalera. Efter USA:s och Israels bombningar i Iran har vi sett en storkrigsliknande utveckling där fler länder dras in och ytterligare länder riskerar att dras in, i en region som redan är mycket sårbar. Libanon, gulfstaterna och hela det säkerhetspolitiska läget i området påverkas. Och risken för en regional spridning är som sagt uppenbar.

Det är därför viktigt att vi står stadigt i en princip som vi i Sverige ofta säger oss försvara: internationell rätt. Bombningar som strider mot internationell rätt måste kritiseras oavsett om de utförs av USA, Israel eller någon annan. Men vi måste också säga det uppenbara: Iran har under lång tid brutit mot just den internationella rätten. Det har man gjort genom att finansiera terrorism, destabilisera regionen och orsaka enormt mänskligt lidande. Irans regim har blod på sina händer och har urskillningslöst mördat sin egen befolkning i decennier fram till våra dagar. Det iranska folket förtjänar demokrati och frihet från ayatollornas förtryck. Men just därför kan vi inte ha en selektiv folkrätt. Antingen gäller internationell rätt eller så urholkas den för oss alla.

Herr talman! När vi talar om Mellanöstern måste vi tala om Gaza. Den humanitära situationen är fortsatt fruktansvärd där. Det som ibland beskrivs som en vapenvila är i praktiken ingen vapenvila. Civila palestinier dödas fortfarande av Israel. Tillträdet för humanitär hjälp är återkommande begränsat. Hjälporganisationer vittnar om att resurserna tar slut och att man hindras i sitt arbete.

Jag vill här vara glasklar: Hamas är en terrororganisation. Hamas attacker mot civila israeliska medborgare är fullständigt oacceptabla och ska fördömas utan reservation. Hamas bär ett tungt ansvar för lidande och för att det blir svårare att nå fred.

Kampen mot terrorism ger dock inte Israel rätt att begå övergrepp eller bryta mot internationell humanitär rätt. Det är just här som folkrätten prövas – när känslorna är som starkast, när våldet är som värst och när politiken är som mest polariserad.

I detta läge har den svenska regeringen fattat beslut som försvagar det internationella humanitära arbetet på marken. Sverige har avslutat sitt stöd till UNRWA, som är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar. UNRWA är en av de viktigaste aktörerna för att ge utbildning, sjukvård och livsnödvändigt stöd till miljontals palestinier. Stödet till det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel har också avslutats. Detta är ett internationellt civilsamhällesinitiativ där följeslagare finns på plats för att dokumentera övergrepp, följa civila i utsatta områden och bidra till internationell närvaro.

När stödet till dessa aktörer dras tillbaka i ett läge där våldet på Västbanken ökar kraftigt sänder det en problematisk signal. Om Sverige menar allvar med att stå upp för internationell rätt, civilt skydd och humanitärt stöd måste det också märkas i regeringens prioriteringar.

Herr talman! Jag vill nämna ett möte som jag nyligen hade med Breaking the Silence här i riksdagen. Det var ett möte med besökande israeliska soldater som själva tjänstgjort i Gaza och på Västbanken. De berättade vad de hade upplevt. Deras berättelser handlade om order och rutiner som leder till att civila behandlas som hot, om hus som förstörs som så kallade säkerhetsåtgärder och om hur gränsen mellan militär operation och kollektiv bestraffning suddas ut. De beskrev en verklighet där människor avhumaniseras, där rättssäkerhet försvinner och där våld normaliseras.

Jag tar upp detta i dagens debatt här i kammaren av en anledning. Det här är israeliska röster. Det är soldater som säger: Det här kan inte vara vägen framåt. Deras vittnesmål påminner oss om att kritik mot övergrepp inte är ett angrepp på Israel. Kritiken kommer dessutom från landets egna medborgare och är ett försvar av rättsstatens och folkrättens principer.

Medan världen så ofta fokuserar på de stora konflikterna – på bombningar och krigsrubriker – sker nu något på Västbanken som riskerar att bli permanent. Det sker en gradvis men tydlig förskjutning mot annektering, mot permanent kontroll och mot att tvåstatslösningen, som vi så ofta talar om, i praktiken dör.

Förra året besökte jag och Morgan Johansson området Masafer Yatta. Vi besökte byn Umm al-Khair. Där lever människor under rivningshot och under systematiska inskränkningar vad gäller tillgång till vatten, el och grundläggande infrastruktur. I den miljön pågår bosättarvåld, hot och trakasserier. Det är en vardag som präglas av rädsla.

Jag har själv stått på platsen där människorättsaktivisten Awdah Hathaleen mördades. Jag träffade hans familjemedlemmar. Jag såg sorgen, chocken och ilskan, men jag såg också en uppgivenhet – en känsla av att rättvisa inte finns. Den misstänkte gärningsmannen går fortfarande fri, trots att man vet vem han är och trots att bevis finns.

Det är här vi måste säga som det är: Detta handlar inte om några enstaka extrema bosättare som staten inte kan kontrollera. Det vi ser är en struktur. Våldet sker med statligt skydd – formellt eller informellt – genom att det tolereras, genom att det sällan lagförs och genom att palestinier möts av ett system där de saknar skydd.

Ordet bosättare leder egentligen tanken helt fel. Det som de sysslar med borde i stället kallas terrorism mot palestinier, sanktionerad av staten Israel.

Herr talman! Detta sker samtidigt som vi ser lagändringar och politiska beslut som drar Västbanken i riktning mot annektering. På samma gång fortsätter eller återkommer planerna kring det så kallade E1-området, som tidigare beskrivits som en röd linje eftersom det riskerar att skära av territorium och göra en sammanhängande palestinsk stat omöjlig.

Det är i det här läget som internationell rätt återigen blir avgörande. Internationella domstolen slog 2024 fast att bosättningspolitiken och ockupationen strider mot internationell rätt. Domstolen sa något som är centralt här: Andra stater har en skyldighet att inte erkänna, inte bistå och inte medverka till den olagliga situationen. Domstolen pekade också på att stater måste se över sina relationer. Det handlar om handel, investeringar och ekonomiska flöden som bidrar till att upprätthålla den illegala situationen. Det är ett svenskt ansvar.

Det var därför jag i min interpellation i tisdags ställde utrikesministern till svars om vad detta i praktiken betyder för Sveriges agerande. Regeringen säger ju att man står bakom ICJ och den internationella rätten. Regeringen säger i text att bosättningarna är olagliga. Regeringen säger också att man driver på för sanktioner.

Men det som avgör trovärdighet är ju handling. Här finns en stor fråga som regeringen måste svara på. I utrikesutskottet har vi fått besked från kabinettssekreteraren, och här i kammaren fick vi i tisdags besked från utrikesministern om att Sverige inte längre driver på för att EU ska pausa handelsavtalet mellan EU och Israel, trots att avtalet innehåller en människorättsklausul. EU har använt den klausulen mot många andra länder – minst 15 – med betydligt svagare grund än illegal ockupation och annekteringspolitik.

Samtidigt ser vi alltså annekteringslagstiftning och planering på marken. Samtidigt eskalerar bosättarvåldet. Samtidigt hotas byar som Umm al-Khair av rivning och fördrivning. Jag tvingas konstatera att Sverige i detta läge minskar trycket och struntar i de förpliktelser som Sverige har enligt det internationella domstolsutlåtandet och den internationella rätten.

Herr talman! Regeringen hänvisar ofta till EU, men vi vet att centrala beslut blockeras av Orbáns Ungern. Då blir det inte ledarskap att gömma sig bakom EU-processer som man vet inte levererar. Då blir resultatet, bekvämt nog, att Ungern får lägga in sitt veto och att detta också blir Sveriges utrikespolitik.

Det är därför jag menar att en av de mest centrala frågorna i den här debatten handlar om konsekvens. Ska internationell rätt få praktiska konsekvenser eller inte? Om vi säger att folkrätten gäller när Ryssland bryter mot den måste vi också säga att den gäller när andra bryter mot den – annars är folkrätten bara ett argument som vi tar fram när det passar oss.

Herr talman! Sverige ska vara ett land som försvarar internationell rätt, mänskliga rättigheter och en regelbaserad världsordning, inte bara i talarstolen utan även i praktiken. Det betyder att vi måste använda de verktyg som faktiskt finns – politiska, diplomatiska och ekonomiska. Därför vill jag avsluta med att göra det tydligt var vi står.

Om vi menar allvar med ICJ:s rådgivande yttrande och med att inte bistå den illegala situationen kan vi inte samtidigt belöna den nuvarande utveckling som Israel står för med en fortsatt avtalsrelation till EU utan några som helst konsekvenser. Därför yrkar jag avslutningsvis bifall till Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets gemensamma reservation 3 om att EU:s associeringsavtal med Israel ska suspenderas tills internationell rätt respekteras.

(Applåder)

Anf. 142 Stefan Olsson (M)

Herr talman! I utrikesutskottets betänkande 15 om Israel och Palestina behandlas motioner som inkommit under allmänna motionstiden. Som framgår av betänkandet föreslås avslag på samtliga motioner. Jag vill här i kammaren yrka bifall till utskottets förslag till beslut i alla delar.

Herr talman! Bara de senaste dagarna har Mellanösterns krig flammat upp på nytt. Det är som en glödbädd som aldrig slutar brinna.

Utskottets betänkande handlar främst om relationen mellan Israel och Palestina, men med tanke på Irans inblandning i denna är det omöjligt att inte också kommentera de senaste dagarnas händelseutveckling.

Man måste påminna sig om varför Hamas den 7 oktober 2023 iscensatte sitt stora angrepp mot Israel. Det var därför att de under lång tid hade fått ekonomiskt och militärt stöd av Iran. Utan Irans inblandning hade terrorattentatet aldrig kunnat genomföras. Kriget i Gaza hade då inte hänt. Den palestinska civilbefolkningens oerhörda lidande hade aldrig behövt ske.

Den iranska regimens bisarra hat mot Israel har under lång tid varit en av de viktigaste drivkrafterna bakom den islamistiska terrorn. Att Israel till sist fann det nödvändigt att slå mot Iran med USA:s hjälp – redan förra året och nu igen – är fullt förståeligt. Det som nu drabbar den iranska regimen är något som den själv har bäddat för under lång tid på grund av sitt eget sjuka hat mot Israel.

Herr talman! I betänkandet berör vi i huvudsak tre områden: framtiden för Gaza, situationen på Västbanken och det humanitära biståndet till nödlidande i området.

När det gäller Gaza har regeringen meddelat att den stöder FN:s säkerhetsråds resolution 2803, som är en rättslig kodifiering av den så kallade Trumpplanen. I dagsläget är denna plan alltjämt den bästa när det gäller att staka ut en fredlig framtid för Gazas befolkning. Kärnan i planen är att det ska installeras en ny civil administration som ska vara palestinsk samtidigt som en internationell säkerhetsstyrka, med deltagande från många olika länder, tar över ansvaret för säkerheten från de israeliska styrkorna.

Planen bygger också på att Hamas lägger ned sig självt. Hamas kontrollerar fortfarande delar av Gazaremsan, och så länge terrororganisationen fortsätter med sin meningslösa kamp blir det inte fred för Gazaborna.

Det fanns anledning att vara kritisk mot hur Israel bedrev kriget när det var som mest intensivt, men med den FN-beslutade fredsplanen finns en helt igenom fredlig väg att gå, som Israel har accepterat.

Tyvärr verkar det emellertid som att den amerikanska presidentadministrationen spelar bort sin egen fredsplan genom att i stället tillskapa ett så kallat fredsråd med mycket större ambitioner än vad som ursprungligen var tanken och vad FN:s säkerhetsråd har ställt sig bakom. Att administrationen spelar bort sina egna kort på detta sätt är förvånande eftersom det som ändå var en rimlig plan i så fall inte kan genomföras. Sverige har sagt att vi vill stödja ursprungsplanen. Den var fokuserad på Gaza och inte världen i stort.

Herr talman! Vi har talat mycket om Gaza i den här kammaren, men den som känner konfliktens natur vet att det egentligen är problematiken på Västbanken som är den stora frågan. Israelerna kallar Västbanken för Samarien och Judeen, vilket är de gamla bibliska benämningarna. Man säger så för att markera att detta är det gamla bibliska Israels kärnområde. Det är detta som är själva orsaken till att Israel har byggt bosättningar där.

Bosättningarna började långt före vår tid, redan efter kriget 1967. Ledande parti på den tiden var Israels socialdemokratiska parti. Världen borde redan där och då sagt nej och insisterat på en bodelning mellan de palestinska och israeliska folken. Redan då borde det ha krävts en tvåstatslösning.

Snart 60 år senare är situationen mer komplicerad än någonsin, och i dag drivs bosättningspolitiken av religiösa extremister med stöd av Israels regering. Att inte ha satt stopp för bosättningspolitiken och den våldsamma extremism som den står för är Israels skamfläck, och inte ens den varmaste Israelvän kan försvara den politiken.

Sverige stöder alltjämt tanken på att en tvåstatslösning måste komma till stånd. Det finns många som inte tror på den längre på grund av att det verkar som att vare sig israeler eller palestinier vill ha den. Ingen har emellertid presenterat ett mer realistiskt alternativ. Alla förslag till enstatslösningar som jag har tagit del av slutar med folkfördrivning och mycket stort mänskligt lidande. De är alla orealistiska.

För att markera vårt missnöje med den israeliska bosättarpolitiken arbetar regeringen för att EU ska se till att varor som producerats inom bosättningar inte ska nå europeiska konsumenter. Regeringen arbetar för att EU ska rikta sanktioner mot extremistiska bosättare och även mot ministrar i Israels regering.

Herr talman! Den tredje delen i betänkandet handlar om den humanitära situationen. Här vill jag kort påminna om vad Sveriges regering har gjort och varför vi i utskottet känner oss nöjda med detta.

Sverige är en av de större givarna av humanitärt bistånd, framför allt till Gaza. Sedan kriget bröt ut 2023 har Sverige skänkt 1,5 miljarder kronor i humanitärt bistånd, varav 945 miljoner kronor under 2025. Därtill planerar vi att betala ut ytterligare 800 miljoner kronor under innevarande år. Pengarna är i högre grad än tidigare riktade till just Gaza genom etablerade hjälporganisationer som Unicef, World Food Programme och Internationella rödakorskommittén.

(Applåder)

Anf. 143 Johan Büser (S)

Herr talman! Tack, ledamoten Olsson, för ditt anförande! Jag uppskattar att du nämnde både Iran och kampen för demokrati där och förstås också motståndet mot Hamas. Du sa också väldigt tydligt att bosättarpolitiken är en skamfläck för Israel. Det instämmer jag i.

Jag skulle vilja återknyta till det som jag talade om i mitt tidigare anförande. Det handlar om den interpellationsdebatt som jag hade här med utrikesminister Maria Malmer Stenergard för ett par dagar sedan. Där fick jag ett tydligt besked om regeringens linje när det kommer till bosättningarna. Man säger å ena sidan att man står bakom ICJ:s rådgivande yttrande, där bosättningarna fördöms, men man driver inte att EU ska använda människorättsklausulen i handels- och associeringsavtalet med Israel så att det också får konsekvenser. Vi har hört från kabinettssekreteraren att Sverige inte längre står bakom det man tidigare drev.

Samtidigt ser vi hur annekteringslagstiftningen i Israel går vidare. Bosättningsutbyggnaden fortsätter, och E1-planen riskerar att döda en tvåstatslösning fullständigt. Handels- och associeringsavtalet med EU är därför inte en detaljfråga, utan det är ett av de mest konkreta påtryckningsmedel EU har till sitt förfogande.

Min fråga till ledamoten Olsson är därför: Anser ledamoten verkligen att det är bra att regeringen har svängt om handels- och associeringsavtalet? Om ja, varför tycker ledamoten det? Hur motiverar man folkrättsligt och politiskt att handels- och avtalsrelationer kan fortsätta som vanligt samtidigt som Internationella domstolen säger att stater, inklusive Sverige, har en skyldighet att inte bistå i en illegal situation på ockuperad mark?

Anf. 144 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Som jag uppfattar det är frågan om huruvida vi ska kunna använda associationsavtalet som påtryckningsmedel på Israel inte alls struken, utan den ligger fortfarande på EU:s bord och kan användas.

Jag håller med om att det är ett verktyg man kan använda. Frågan är snarare hur man ska använda det. Som jag uppfattar det vill Socialdemokraterna att man här och nu ska säga att avtalet ska pausas, men om man gör det och det ändå inte får någon effekt på Israels sätt att bete sig har man inget verktyg att tillgripa.

Det är bättre att ha en dialog med Israel och konsekvent påpeka att om den orimliga bosättningspolitiken fortsätter kommer associationsavtalet att pausas. Frågan är helt enkelt när man ska fyra av vapnet. Jag förstår att Socialdemokraterna vill att man ska skjuta av vapnet redan nu, men jag är inte säker på att det får den förväntade effekten.

Anf. 145 Johan Büser (S)

Herr talman! Jag tänker att situationen är otroligt tydlig. Ända sedan planen för 1967 års gränser antogs har Palestina krympt och krympt i ett läge av bosättningar, terrorism och fördrivning av människor.

Redan 2014 erkände den socialdemokratiska regeringen Palestina för att sätta fart på tvåstatslösningen. Vi har kraftigt markerat mot de bosättningar som har pågått under många år nu, men trots detta har det bara fortsatt och fortsatt. Vi ser inte att den nuvarande politiken som både EU och Sverige har sätter någon press på Israel. Här menar vi att ett pausande av associations- och handelsavtalet skulle vara den tydligaste vägen för att sätta press på Israel.

Det som nu ligger på bordet är ett beslut om det så kallade E1-området, som klyver Västbanken på mitten. Många bedömare säger att om man går vidare med det, som den israeliska regeringen nu föreslår, ja, då kan vi glömma en palestinsk stat. Vi kan glömma en tvåstatslösning.

Jag tror – jag är faktiskt till och med övertygad om – att vi borde ta i hand, socialdemokrater och moderater, på att se till att sätta press på Israel nu. Jag beklagar det besked som utrikesministern gav tidigare i veckan att man inte längre är beredd att pressa Israel på det sättet. Det är verkligen i elfte timmen, och vill vi ha en tvåstatslösning måste vi sätta press på Israel. Det gör vi bäst genom att pausa associations- och handelsavtalet med Israel.

Anf. 146 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Jag tror faktiskt inte att det är så stor skillnad mellan Socialdemokraterna och Moderaterna på den här punkten som den här debatten kan ge sken av.

Frågan är om det verktyg som ledamoten Büser vill att regeringen ska använda, nämligen att pausa EU:s associationsavtal, kommer att ge effekt eller inte. Jag förstår att ledamoten menar att det är ett väldigt effektivt verktyg att använda och att det kommer att ge effekt.

Jag är inte fullt så säker på det eftersom det också krävs ett beslut i EU och vi vet att det är väldigt svårt att få till detta. Om vi driver Büsers linje här kan det tyvärr bli ett slag i luften. Det blir ingen effekt alls, och Israel vill inte ändra sig alls på grund av detta. Det är dilemmat. Jag delar Büsers uppfattning att man kan använda det här instrumentet, men jag är inte helt övertygad om att det är så effektivt som han tror att det är.

Anf. 147 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! En glödbädd som aldrig slutar brinna, sa Stefan Olsson om Mellanöstern om jag uppfattade det rätt. Det måste jag säga är ett väldigt negativt sätt att beskriva Mellanöstern. Även om man kan se många oroshärdar där är det säkert många människor som faktiskt vill leva i fred och frihet också i Mellanöstern. Jag kan känna att vi svenska politiker måste ha lite hopp om att det faktiskt kan bli just fred.

Herr talman! Jag tänkte fråga om folkrätten och de dubbla måttstockar som jag upplever att regeringen är på väg att skapa genom att omvärlden uppfattar det så.

Jag upplever att när det kommer till Ukraina är regeringen tillsammans med alla partier här i riksdagen väldigt tydlig om hur Ryssland bryter mot folkrätten. När det kommer till Gaza hade vi väldiga diskussioner om de uttalanden som regeringen gjorde om Israels rätt att försvara sig mot Hamas, vilket vi nu ser resultatet av i form av att Gaza har förvandlats till en grushög utan några byggnader som står kvar och att Israel är åtalat för folkmord i Internationella domstolen – ett brott jag anser att man har begått.

Nu kommer vi till Iran, och då säger ledamoten Olsson att det är fullt förståeligt att Israel attackerar Iran.

Jag håller med om beskrivningen av Iran. Vi hade en jätteintressant interpellationsdebatt om Iran i januari i år, där vi alla var överens om vilken grym diktator ayatolla Khamenei var och vilket grymt styre mullornas regim är. Men är det verkligen fullt förståeligt att Israel och USA attackerar Iran och sätter regionen i brand?

Irans svar är också i strid med folkrätten; jag ska vara tydlig med det. Man kan inte attackera sina grannländer på det sätt man gör. Men att det skulle vara fullt förståeligt har jag ändå lite svårt att acceptera. Jag tycker att det är viktigt att Sverige som land står upp för folkrätten och är tydligt med att man inte ska attackera andra länder.

Anf. 148 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Det här betänkandet handlar ju om relationen mellan Israel och Palestina och ej om Iran. Men eftersom ledamoten ställde en fråga ska jag försöka svara på den.

Den del av folkrätten som vi pratar om är FN-stadgan. Folkrätten omfattar också andra konventioner. Men det är känt sedan många decennier tillbaka att FN-stadgan har ett problem, och det är när det uppstår stora övergrepp mot mänskliga rättigheter inom ett land eller när det påbörjas något som liknar krig men nästan inte är krig, det vill säga när man sponsrar terrorism – när ett land sponsrar terrorism i andra länder. Får man då ingripa mot det här landet med hjälp av FN-stadgan?

Det är tyvärr så att FN-stadgan inte säger något om detta. Det är därför som vi under flera decennier har haft diskussioner om till exempel folkmorden i Rwanda och Srebrenica och så vidare. Hur ska vi göra?

Det finns därför exempel på ingripanden där det internationella samfundet har gått in, till exempel när flera länder samlade sig mot Serbien för att stoppa ett folkmord i Kosovo. Det här är en problematik, och det finns egentligen ingen bra folkrättslig juridisk lösning på detta.

Jag kan inte säga att jag tycker att Israel och USA har agerat folkrättsligt riktigt här. Jag har mer förståelse för Israels agerande än för USA:s. Å andra sidan har Israel rätt att ta hjälp av allierade, och USA är en allierad.

Jag håller alltså med ledamoten om att det är en folkrättslig gråzon. Men därför kan jag också säga att jag kan förstå varför de gör det. Jag kan förstå det moraliska syftet.

Anf. 149 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Som jag uppfattar i vart fall de svenska experterna är de väldigt tydliga med att man bryter mot folkrätten från Israels och USA:s sida när man attackerar Iran. Men de är också tydliga med att Iran bryter mot folkrätten genom att attackera alla möjliga grannländer som inte på något sätt har utfört någon form av attack eller aggression mot Iran.

Jag delar ledamoten Olssons beskrivning av den fruktansvärda massakern som den iranska regimen begick under januari månad. Man massakrerade 40 000, kanske upp till 50 000, iranier för att de demonstrerade för frihet och demokrati. Det är ju ett brott som vi har diskuterat här. Vi har också pressat fram i EU att terrorstämpla det iranska revolutionsgardet, vilket jag ser som vår gemensamma seger här i Sveriges riksdag.

Jag tycker att det är intressant att konstatera att Trumps motiv för de här attackerna är ytterst oklara. Jag har inte sett några tydliga motiv från Benjamin Netanyahu heller. Man anger i vart fall många olika motiv, men det iranska folket verkar komma en bit ned på prioriteringslistan – i vart fall på den amerikanska. Det i sig är ju beklagligt.

Sedan har vi organisationer som Hamas och Hizbollah, som man har slagit tillbaka mot och som har utgjort ett hot mot Israel. Det får man absolut medge. Men man måste också vara tydlig med att militärer enligt folkrätten får attackera militärer eller attackera terrorister om de tillhör en terroristorganisation. Men här har civila lidit väldigt svårt, både i Gaza och i Libanon men också i många andra länder.

Tittar man på hela listan, inte bara på hur många länder Iran har attackerat utan också på hur många länder Israel har attackerat under de senaste åren, kanske man ändå landar i den slutsats som ledamoten Olsson drar – att det är en glödbädd som aldrig slutar brinna. Men jag tror att det i praktiken är Benjamin Netanyahu på Israels sida och Khamenei, som nu äntligen är död, på Irans sida som har stått för många av attackerna som har skapat den här glödbädden.

Anf. 150 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Jag nöjer mig med att kommentera det här med glödbädden. Nej, det är inte Israel eller Iran som står för hela den här glödbädden. Hela inbördeskriget i Syrien var inte orsakat av Israel, kan man ju säga. Jag nöjer mig med det.

Anf. 151 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Jag hade först inte tänkt ta någon replik på ledamoten Olsson i dag, men det var en sak han sa som ändå fångade mitt intresse och som jag ska återkomma till strax.

Först ska vi bara prata om det här med Irans möjliggörande av attackerna den 7 oktober. Det är mycket riktigt att Iran betalade Hamas ganska mycket och understödde dem med vapen och så vidare. Det fanns dock också en annan sida som också understödde Hamas, och det är Qatar. De betalade hela tiden pengar till Hamas med Israels goda minne. De frågade till och med den israeliska regeringen i september 2023: Vill ni att vi fortsätter betala pengar till Hamas? Och Netanyahu sa ja, det vill vi.

Det fanns alltså även ett stöd från den israeliska sidan för att se till att Hamas fanns kvar. Tanken var att se till att Hamas var starka nog att styra Gaza men svaga nog att kunna kontrolleras av Israel. Man måste alltså också se att det finns en viss nyans när det gäller att det bara skulle ha varit Iran som understödde Hamas före de fruktansvärda attackerna som skedde 7 oktober.

Det ledamoten Olsson tog upp och som jag hajade till av var att han sa att Sverige arbetar inom EU för att se till att handeln med bosättarvaror inte ska tillåtas. Tidigare har vi bara hört att man stöder Belgiens förslag om att undersöka om de är lagliga eller inte. Det är jätteintressant att höra att man nu driver denna linje.

Det finns ju EU-länder som har gått före och själva valt att slopa importen av israeliska bosättarvaror. Varför kan inte Sverige göra det? Varför måste man göra det via EU? Vi vet ju alla att de här besluten bromsas upp i EU av bland annat Ungern.

Jag skulle vilja veta om inte regeringen snarare kan driva detta och börja gå före och visa att vi menar allvar med det här och stoppar bosättarvarorna.

Anf. 152 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Nu företräder jag ju inte regeringen. Jag företräder Moderaterna i utrikesutskottet, och vi står bakom regeringens politik.

Frågan som är aktuell här är då om Moderaterna är nöjda med regeringens agerande på det här området – och det handlar om just det belgiska initiativet, som vi stöder. Det framgår i utskottets betänkande.

Ledamoten föreslår också att Sverige självt ska införa en motsvarande regel och frågar mig om regeringen är villig att göra detta. Jag kan dock inte svara på den frågan, för jag är inte regeringen.

Jag skulle rekommendera ledamoten att skriva en interpellation i ärendet till ansvarig minister.

Anf. 153 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Tack, ledamoten Olsson, för svaret! Jag kan passa på att fråga om detta är något som Moderaterna skulle vilja se på plats, alltså att vi själva sätter ett stopp för bosättarvaror. Nu ställer jag inte frågan till regeringen längre, utan jag ställer den i stället till Moderaterna.

I ett annat replikskifte handlade det om pausandet av associationsavtalet, och då menade ledamoten Olsson att man inte längre har några verktyg om man väl har pausat det. Det finns gott om verktyg gentemot Israel! Bland annat skulle man till och med kunna hota med ett totalt stopp av handeln. Det är nämligen så att Israel är betydligt mer beroende av EU när det gäller handel än vad EU är av Israel.

Vi vet också att det här är saker som kan få effekt, för ekonomiska styrmedel är nästan det enda som har hjälpt när det gäller att få Israel att göra någonting över huvud taget.

Vi minns hur det såg ut i slutet av 80talet och i början av 90talet när George Bush den äldre var president i USA. Israelerna vägrade då att sätta sig ned och förhandla med PLO och sa: PLO är en terroristorganisation, och vi förhandlar inte med terroristorganisationer.

George Bush den äldre sa då att USA skulle hålla inne det årliga stödet på 10 miljarder dollar till Israels militär. Dagen efter det satte de sig ned och förhandlade med PLO. Med ekonomiska styrmedel har det gått att få Israel att ändra sig, men man vägrar i dag att använda dessa ekonomiska styrmedel. Varför, undrar jag! Det finns flera verktyg i verktygslådan, så det här är absolut inte det sista.

För ett år sedan när regeringen svängde om pausandet frågade jag utrikesministern om även situationen på Västbanken är skäl nog att pausa associationsavtalet, med tanke på de MR-brott som begås där. Då sa utrikesministern ja, det är det.

Men trots att situationen på Västbanken är betydligt värre i dag än för ett år sedan gäller inte det längre. Det jag skulle vilja veta är egentligen: Varför kan inte Moderaterna driva på för att pausa detta nu?

Anf. 154 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Ledamoten ställde många frågor. Jag ska försöka besvara dem.

När det gäller varför vi oftast vill arbeta genom EU och inte ha olika typer av nationella sanktionsregimer är det för att vi är ett parti som tycker att det är EU:s handelspolitik som är Sveriges styrka. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle då Moderaterna har sagt att vi ska ha egna handelspolitiska riktlinjer.

Jag kan naturligtvis ta med den frågan till mitt parti, men jag är ganska säker på att det blir ett nej där. Det kommer nog inte att bli så. Vi vill bedriva handelspolitik inom EU.

Ledamoten hade också förslag om att man skulle ha en total bojkott av all israelisk handel, alltså en total utfrysning av Israel på denna punkt. Det är dock inte Moderaternas politik. Vi har ganska god tilltro till att man kan tala med en demokratisk stat och att fortsatt dialog med Israel genom EU är möjlig, även när det gäller Västbanken och bosättningspolitiken. Vi tror att detta faktiskt kan ha effekt, även om ledamoten Risberg inte tror det.

Ledamoten tog sedan USA och George Bush som exempel. Jag kan inte historien lika bra som Risberg, men han säger att ekonomiska påtryckningar då fungerade. Jag måste berätta för ledamoten att det är viss skillnad mellan USA och Sverige i ekonomisk styrka. USA är nämligen ett väldigt stort land, och att få handelsproblem med USA är betydligt värre än att få handelsproblem med Sverige.

Anf. 155 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Få saker är så väldebatterade i Sveriges riksdag som Israels ockupation av Palestina. Det beror på att ockupationen pågått så länge. Redan 1948 genomfördes den första folkfördrivningen av palestinier från sina hem i det som kallas al-nakba, och sedan 1967 ockuperar Israel de palestinska områdena. Det vi debatterar i dag är alltså en fråga som har djupa rötter.

Samtidigt har ockupationen sedan länge varit en tydlig vattendelare i svensk politik. Jag brukar kalla det ”den utrikespolitiska modern” i svensk politik och för den politiska konflikten mellan vänster och höger. Detta gör att tonläget ofta blir högt – ibland kanske lite väl högt – dock sällan i denna kammare. Det lär sannolikt bli tydligt i debatten i dag att vi inte delar riktigt samma världsbild och därigenom gör olika analyser av samma skeenden.

Något jag tycker är väldigt bra och tydliggörande för skillnaden mellan vänster och höger i denna debatt är att det råder enighet i oppositionen. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet är i dag eniga om samtliga våra yrkanden.

Det visar också tydligt för väljarna att Sveriges politik för Israel och Palestina åter kommer att slå in på folkrätten och den internationella humanitära rättens väg när vi får makten den 13 september. Vi kallar en spade för en spade, och vi fegar aldrig ur när det gäller att kritisera brott mot folkrätten oavsett om det är Hamas eller Israel som begår brotten.

Lite senare i denna debatt kommer min kollega Lotta Johnsson Fornarve att tala om de biståndspolitiska aspekterna av Israels ockupation av Palestina, men jag har tänkt fokusera på de mer utrikespolitiska aspekterna.

Grunden till alla problem är Israels ockupation av Palestina. Det är en imperialistisk politik som präglat israelisk politik i decennier och som nu under premiärminister Benjamin Netanyahu upplever ett slags crescendo, när han attackerar allt och alla.

Det vore därför bättre för världen om Internationella brottsmålsdomstolen fick som de vill i den arresteringsorder som säger att Netanyahu borde hamna bakom lås och bom – eller för den delen att den rättegång som pågår kring de tre fall av omfattande korruption som Netanyahu står åtalad för i Israel kan slutföras och att han hamnar i fängelse där. Genom att hänga kvar som premiärminister har Netanyahu kunnat blockera denna rättegång från att ha sin gång.

Herr talman! Ett skäl till att Israels ockupation av Palestina kan fortgå år efter år är omvärldens omfattande handel med och stöd till Israel. Krig är dyrt, och ockupation är dyrt, men så länge israeliska politiker behålls i värmen genom handelsavtal och förmånliga villkor – eller för den delen Eurovision – kommer pressen aldrig att bli tillräckligt stark för att ockupationen ska avslutas.

Israels regering lär fortsätta att gång på gång bryta mot länders territoriella integritet och mot folkrätten. Detta har apartheidregimen i Sydafrika redan lärt oss genom historien, och därför måste vi – precis som vi gjorde när det gällde Sydafrika – sätta maximal press på Israel för att de ska avsluta ockupationen.

Lyssna nu, herr Olsson! EU är Israels största handelspartner. En tredjedel av all export från Israel går till EU, vilket innebär att vi är större än USA på det området. Samarbetet mellan EU och Israel är omfattande och ger EU möjlighet att pressa Israel att respektera folkrätten, men då måste vi också våga använda våra verktyg.

EU:s associeringsavtal med Israel innefattar förmånliga handelsavtal som ger det israeliska näringslivet stora ekonomiska fördelar. På så vis bidrar EU till att stärka den ekonomiska basen för ockupationspolitiken och därmed legitimera de pågående attackerna. Israel ska inte åtnjuta tullfrihet och andra privilegier, och Sverige bör aktivt driva i EU att unionen omedelbart suspenderar det nuvarande associeringsavtalet med Israel.

För att göra detta har Vänsterpartiet tillsammans med sina systerpartier i Europa genomfört en kampanj för att samla underskrifter till ett medborgarinitiativ om att stoppa EU:s handelsavtal med Israel. Kampanjen har på mycket kort tid samlat en halv miljon namnunderskrifter, varav 15 000 underskrifter kommer från Sverige. Detta medborgarinitiativ tvingar nu EU-kommissionen att ta upp frågan om att stoppa EU:s handelsavtal med Israel.

Herr talman! I förra veckan debatterade vi handelspolitik här i riksdagen, och då lyfte jag EU:s avsaknad av ett omfattande handelsavtal med Palestina. Palestinas handel hindras i dag av israeliska checkpoints och murar, och därigenom tillåts den palestinska ekonomin aldrig växa på exportmarknader.

Den palestinska staten undergrävs också genom att Israel håller inne de palestinska tullavgifter och skatter som de i enlighet med Osloavtalet samlar in för Palestinas räkning. Genom detta agerande stoppar Israel finansieringen av den palestinska välfärden, vilket underminerar den palestinska statsbildningen. Sverige måste ställa krav på att Israel följer sina åtaganden och betalar ut palestinska tullavgifter och skatter.

Det är tydligt att ockupationsmakten Israels mål är att hålla den palestinska ekonomin nere och så liten som möjligt. Det bidrar till en obalans mellan parterna där Israel alltid har övertaget i alla förhandlingar med Palestina. Vi kan inte tillåta detta, utan vi måste stärka den palestinska parten och bidra till ekonomisk utveckling i regionen.

Herr talman! Samtidigt som kriget rasar i Gaza har våldsamma attacker från bosättare ökat på Västbanken. Varje dag kommer det nya rapporter om att olivodlingar har skövlats, att boskap har stulits, att bilar har brunnit eller för den delen att skott har avlossats mot obeväpnade civila.

Jag tänkte ta upp en kort period, nämligen de två veckorna mellan den 3 och den 16 februari i år. Under den tiden dokumenterade FN-organet OCHA minst 86 attacker av israeliska bosättare mot palestinier i 60 olika samhällen – attacker som resulterade i dödsoffer, egendomsskador eller båda delarna. Dessa incidenter ledde till att 146 personer fördrevs från sina hem och att 64 palestinier, inklusive ett barn, skadades. 59 av de sårade skadades av bosättare, och 5 skadades av israeliska militära styrkor.

Under samma tvåveckorsperiod dödade israeliska styrkor tre palestinier på Västbanken och i östra Jerusalem. Detta innebär att det totala antalet palestinier som dödats av israeliska styrkor bara sedan den 1 januari 2026 uppgår till nio personer, inklusive två barn. Palestinska säkerhetsstyrkor dödade ett palestinskt barn och skadade hans syster när de försökte gripa barnens far, som också han sköts och skadades. Totalt har 1 059 palestinier dödats på Västbanken under de senaste två och ett halvt åren, och till den siffran kan vi lägga allt det fruktansvärda dödandet i Gaza.

Internationella domstolen har redan fastslagit att Israels bosättningspolitik och agerande på de ockuperade områdena strider mot folkrätten. Vi kräver att ockupationen av palestinsk mark och Israels folkrättsligt illegala bosättningspolitik upphör omedelbart.

I maj 2025 godkände Israel etableringen av 22 nya bosättningar på ockuperad mark, och i augusti 2025 gav Israel klartecken till den så kallade E1-planen. Det skulle dela Västbanken i en nordlig och en sydlig del och ytterligare skära av östra Jerusalem, vilket skulle drastiskt försvåra en fredlig tvåstatslösning.

Bosättningarna utgör ett tydligt brott mot fjärde Genèvekonventionen och konstateras av ICC vara ett krigsbrott. Sverige måste agera kraftfullt för att förhindra att nya israeliska bosättningar tillkommer på palestinsk mark och för att befintliga bosättningar avvecklas omgående. EU:s sanktioner mot den militanta bosättarrörelsen måste utvidgas. I dag är sanktionerna alldeles för mesiga.

Herr talman! I samband med denna debatt lägger vi i oppositionen fram ett nytt konkret förslag på en åtgärd som Sverige kan vidta utan att förslaget kan stoppas av andra EU-länder. Det handlar om att varor från israeliska bosättningar inte ska kunna säljas här i Sverige. Vi föreslår vidare att israeliska bosättare inte ska ha visumfrihet till Sverige och EU.

Irland är på väg att införa lagstiftning mot handel med varor från israeliska bosättningar, och i andra länder pågår liknande processer för att inte bidra till finansieringen av illegala militanta bosättningar. Vi i oppositionen menar att Sverige bör göra likadant, men den svenska regeringens svaghet visar sig om och om igen – aldrig vill man gå vidare med kraftfulla åtgärder mot Israel.

Genom att hävda att byggnader och planteringar är otillåtna eller att de står för nära muren eller israeliska bosättningar motiverar Israel förstörelsen av palestinska hus och skolor samt av infrastruktur och odlad mark på Västbanken. Många av de som drabbas är flyktingar sedan tidigare, och rivningarna står i direkt strid med fjärde Genèvekonventionen. Många gånger är det skolor och vårdcentraler som har betalats med svenska biståndsmedel som rivs.

De senaste månaderna har vi sett hur den israeliska regeringen än en gång har intensifierat rivningarna, vilka ofta sker med hjälp av Volvomaskiner, och bland annat rivit FN-organet UNRWA:s byggnader. Sverige bör ta initiativ inom FN och EU för att stoppa rivningarna av palestinska byggnader, FN-byggnader, infrastruktur och försörjningsmöjligheter. De familjer och samhällen som har drabbats måste få kompensation nu.

Herr talman! Jag vill likt många andra i denna debatt säga några ord om Iran och situationen i stort i Mellanöstern, även om ämnet ligger lite i utkanten av denna debatt.

Vi i Vänsterpartiet är tydliga med att vi står på det iranska folket sida. De kräver demokrati och frihet och har många gånger rest sig i protest mot regimen med sina krav, vilket alltid har mötts av brutalt våld från regimen. Senast skedde det i början av detta år: När miljontals iranier gick ut i protester den 8 och 9 januari svarade regimen med våld utan motstycke. Uppemot 40 000 människor kan ha mördats under 48 timmar. Det är en av vår tids absolut värsta massakrer och ett brott mot folkrätten.

Jag är stolt över den interpellationsdebatt vi hade här i Sveriges riksdag i januari och det starka stöd som finns för att terrorstämpla IRGC. Det iranska folket har lidit nog.

USA:s och Israels attacker är dock inte förenliga med folkrätten, och det är inte heller Irans svar, som drabbar civilbefolkningen i andra länder i regionen. Den internationella rätten syftar till att skydda stater från stormakters godtyckliga maktutövande, och därför är det viktigt att försvara och upprätthålla folkrätten.

Folkrätten handlar också om att i alla lägen skydda civilbefolkningen från krigshandlingar och brott mot de mänskliga rättigheterna. Varje gång länder tar sig rätten att agera i strid med folkrätten urholkas dess värde som skydd för enskilda människor och mindre stater, och det kan därför inte accepteras.

Irans folk har rätt till en framtid i fred och frihet. Nu behövs deeskalering, och diplomatin behöver ta vid. Åtgärder behöver också omedelbart vidtas för att skydda civilbefolkningen. Regimen i Iran måste ge vika för en demokratisk utveckling, och de militära angreppen måste upphöra. Nu måste det iranska folket få frihet.

Herr talman! Med det yrkar jag bifall till reservation 6 om den israeliska bosättarrörelsen.

(Applåder)

Anf. 156 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! I början av denna vecka firades purim i Israel. Högtiden påminner om berättelsen i Esters bok om hur judar i dåtida Persien hotades av utplåning men till slut räddades. Det är en berättelse från historien, från en annan tid, men den rymmer en påminnelse som känns märkligt aktuell.

I det land som en gång kallades Persien, dagens Iran, finns i dag en regim vars ledarskap återkommande talar om att Israel måste sluta existera. Just denna regim finansierar och beväpnar också de grupper som driver konflikterna i regionen vidare: Hamas i Gaza, Hizbollah i Libanon och huthirörelsen i Jemen.

När vi i dag diskuterar situationen mellan Israel och Palestina behöver vi därför våga se och tala om även det större sammanhanget. Mycket av instabiliteten i Mellanöstern börjar nämligen hos det som med rätta kan beskrivas som ormens huvud: den iranska regimen.

Terrorattacken mot Israel den 7 oktober 2023 var en brutal påminnelse om vad denna ideologi leder till i praktiken. Civila mördades brutalt och kallblodigt. Människor kidnappades. Det var en attack som syftade till att skapa maximal rädsla och maximal destabilisering.

Irans strategi drabbar dock inte bara Israel. Den drabbar hela regionen.

Hamas styre i Gaza har under många år inneburit ett samhälle där resurserna har gått till raketer och tunnlar i stället för till skolor, sjukvård och utveckling.

Huthirörelsens attacker i Röda havet hotar internationell handel och sjöfart.

Hizbollah förvandlade Libanon till ett land där en väpnad milis har stått över staten. I dag hörs också en växande förtvivlan i Libanon, inte minst bland många shiamuslimer, över att Hizbollah än en gång kastar in landet i krig genom sina missilattacker mot norra Israel, instruerade av Islamiska revolutionsgardets män, som är på plats, utsända av Iran. För allt fler står det nu klart att organisationen inte agerar för Libanons skull utan tjänar den iranska regimens intressen.

Därför är det svårt att tala seriöst om fred i Mellanöstern utan att också tala om Iran.

Herr talman! Mitt i allt detta får vi inte glömma den mycket svåra humanitära situation som civila i Gaza lever i. Civila har drabbats hårt av kriget. Barn, familjer och äldre lever under mycket svåra förhållanden. Humanitärt bistånd måste nå fram, och internationell humanitär rätt måste respekteras av alla parter, inklusive Israel.

Vi måste samtidigt vara tydliga med att Hamas bär ett avgörande ansvar för den tragedi som utspelat sig i Gaza. Organisationen har under lång tid byggt upp sin militära infrastruktur mitt i civila områden. Vapenlager har placerats i bostadsområden, i skolor och i närheten av sjukhus. Civila har använts som mänskliga sköldar. Det har gjort konflikten ännu mer tragisk. Om vi menar allvar med en fredlig framtid för Gaza kan Hamas inte ha en roll i Gazas framtida styre.

Nu råder en bräcklig vapenvila i Gaza, och implementeringen av den andra fasen av fredsplanen för att skapa en ny ordning i Gaza pågår. Efter att gisslan har frisläppts ligger fokus nu på att stabilisera situationen, säkerställa ett adekvat och permanent humanitärt stöd samt lägga grunden för ett civilt palestinskt styre i Gaza utan Hamas.

Ambitionen är att på sikt möjliggöra en omfattande återuppbyggnad och skapa mer långsiktig stabilitet. För att en sådan process ska lyckas krävs också ett brett regionalt engagemang. Gulfstaterna kommer att spela en avgörande roll, både politiskt och ekonomiskt, i arbetet med att återuppbygga Gaza och stödja nya civila strukturer.

De regionala normaliseringsprocesser som har inletts genom Abraham Accords visar också att det finns en möjlighet till ett nytt regionalt samarbete där fler arabländer utvecklar relationer med Israel. Om dessa processer kan fortsätta och fördjupas kan de bidra till en mer stabil regional ram för fred och utveckling.

Herr talman! Sveriges linje måste vara tydlig. Israel har rätt att existera och rätt att försvara sig mot terrorism. Samtidigt måste alla militära insatser ske inom ramen för internationell rätt och med största möjliga hänsyn till civila.

På längre sikt behöver vi fortsätta att sträva efter en hållbar lösning. Och det finns inget bättre alternativ än två stater som lever sida vid sida i fred och säkerhet – ett demokratiskt och säkert Israel respektive en framtida demokratisk palestinsk rättsstat med fungerande institutioner som tar hänsyn till Israels legitima säkerhetsbehov.

Det är också viktigt att vara tydlig med att utvecklingen på Västbanken väcker stor oro. Våld från extrema bosättare mot palestinska civila är oacceptabelt och måste fördömas. Den typen av handlingar underminerar rättsstatens principer och riskerar att ytterligare förvärra en redan mycket spänd situation.

Det är uppenbart att den fortsatta bosättningsutbyggnaden på ockuperad mark försvårar möjligheterna för en framförhandlad tvåstatslösning. Om vi menar allvar med en framtid där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i fred och säkerhet måste också sådana handlingar tydligt motverkas. Extremism, oavsett från vilken sida den kommer, utgör hinder som för oss längre bort från fred.

Herr talman! EU och dess medlemsstater behöver bidra till humanitärt stöd och till återuppbyggnad men behöver också stå upp tydligt mot terrorism och de aktörer som systematiskt undergräver stabilitet i regionen. Att motverka Irans destabiliserande roll är därför inte bara en sidofråga. Det är själva frågan. Fred i Mellanöstern börjar där ofreden har sin härkomst: hos ormens huvud – den iranska regimen.

Jag vill yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande i dess helhet.

(Applåder)

Anf. 157 Johan Büser (S)

Herr talman! Tack för anförandet, ledamoten Berntsson!

Jag vill ställa en fråga till ledamoten om trovärdighet i de frågor vi diskuterar i dag.

Ledamoten Stefan Olsson från Moderaterna talade tidigare om att Israels bosättningar är en skamfläck. Även ledamoten Berntsson tog upp det i slutet av sitt anförande.

Kristdemokraterna ingår i regeringsunderlaget och säger att man står upp för den internationella rätten. Regeringen säger att bosättningarna är olagliga och att den illegala situationen inte ska understödjas eller erkännas.

Jag vill ta upp KD:s historik i frågan. Jag tycker nämligen inte att den imponerar. För ett antal år sedan poserade den tidigare kristdemokraten Sara Skyttedal med partiledaren Ebba Busch framför ett israeliskt militärfordon, trots decennier av israelisk ockupation. I nutid, mitt under brinnande krig där kvinnor och barn och tiotusentals civila har dött, har partiledaren Ebba Busch sagt att Israel gör hela världen en tjänst.

Till sist, när det gäller bosättningar: Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen, Camilla Brodin, lade upp en bild på Facebook med en flaska vin från ockuperad mark, vilket var tydligt i inlägget. Hon skrev också: Äntligen fredag! Det var alltså en produkt från just ockuperat territorium. Där är folkrätten mycket tydlig, och EU har markerat.

Mina frågor till ledamoten Berntsson är: Hur går detta ihop med Kristdemokraternas och regeringens tal om internationell rätt? Tycker ledamoten Berntsson att det är lämpligt att marknadsföra produkter från ockuperad mark på gruppledarens Facebookkonto?

Anf. 158 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Jag vill tacka ledamoten Büser för frågorna. Jag tycker att vi är ett väldigt trovärdigt parti som vågar ta itu med situationen i Iran samtidigt som vi ser dess inflytande och påverkan på hela situationen i Israel och i Palestina. Där tycker jag att ledamoten Büsers parti har varit mycket tystare under väldigt lång tid. Jag menar inte de senaste veckorna, för nu har man börjat vara tydlig. Men särskilt under sitt regeringsinnehav var man väldigt tyst när situationen i Iran diskuterades. Jag tycker inte att det är särskilt trovärdigt.

Johan Büser räknade upp ett antal sammanhang. Jag kanske inte instämmer helt i beskrivningen av de sammanhangen. Jag tycker inte att det är rimligt att bara nämna att min partiledare sa att Israel gör världen en tjänst och sluta med de orden, för det fanns en förlängning. Det handlade ju om att man faktiskt har gjort någonting åt terrororganisationen Hamas. Det var det som frågan gällde.

Därför blir mina motfrågor till ledamoten Büser: Tycker ledamoten att man skulle ha låtit Hamas fortsätta med sina terrorattacker? Borde detta inte ha hanterats av den sida som blev anfallen, det vill säga den israeliska?

Anf. 159 Johan Büser (S)

Herr talman! Jag var oerhört tydlig i mitt inlägg gällande både Hamas och glädjen över att bli av med den iranska regimen, som har terroriserat sin befolkning under många år. Det råder ingen tvekan om var Socialdemokraterna står vare sig i frågan om Hamas eller när det gäller synen på den iranska regimen.

Min fråga handlade dock inte om vare sig Hamas, Gaza eller Iran. Den fråga som jag ställde handlade om Västbanken och Palestina och om Kristdemokraternas trovärdighet i fråga om att kritisera bosättningar på Västbanken.

Det är beklagligt, tycker jag, att partiledaren har poserat framför israeliska militärfordon trots decennier av illegal ockupation och att hon under brinnande krig gjort uttalandet att Israel gör hela världen en tjänst. En partiledare vet mycket väl hur ord vägs, och hon väljer att säga detta samtidigt som staten Israel är folkmordsanklagad.

Jag tycker också att det är beklagligt att Camilla Brodin, Kristdemokraternas gruppledare här i riksdagen, lade upp en bild på en flaska vin från ockuperad mark. Detta var inget som ledamoten Berntsson besvarade eller kommenterade i sin replik.

Men jag växlar perspektiv. Jag skulle vilja ta upp de kristna palestiniernas situation i Taybeh. Jag besökte ett ölbryggeri där. De personer jag träffade berättade och vittnade om en mycket svår situation. Israeliska bosättare hade bränt ned deras kyrka och gett sig på ett mångårigt kulturarv och var nu i färd med att ta deras mark. Jag tycker att det här är någonting som vi måste reagera på med emfas i Sveriges riksdag.

Det finns tid för bot. Det finns tid för bättring. Jag hoppas att Kristdemokraterna framöver på ett tydligt sätt står upp för internationell rätt världen över.

Anf. 160 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Büser för följdfrågan. Jag tycker att jag var mycket tydlig med hur jag ser på den bosättarpolitik som Israel för. Det är väldigt tydligt att den fortsatta utbyggnaden av bosättningar är ett tydligt hinder för fred. Jag instämmer i ledamoten Büsers ord om situationen just nu med bosättningsutbyggnaden gällande E1. Den är allvarligare än många andra eftersom den håller på att dela Västbanken i två delar, vilket gör situationen väldigt mycket svårare.

Jag är också väldigt tydlig med att bosättarsituationen måste avgöras genom en framförhandlad tvåstatslösning som gör att de två staterna kan leva tillsammans bredvid varandra under säkra förhållanden. Man behöver komma bort ifrån att det är extremister som styr utvecklingen, vilket också är en av anledningarna till att regeringen drivit på väldigt tydligt för att även extrema bosättarministrar ska hamna på EU:s sanktionslista. Jag tycker att vi driver den frågan väldigt tydligt, och jag har ingenting ytterligare att säga just nu.

Anf. 161 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Berntsson för anförandet och kan hålla med om mycket av det som sades. Det finns dock ett mantra som hela tiden återkommer och som jag i grunden kan instämma i men som jag skulle vilja få lite mer utrett. Det brukar inte alltid vara bra när man från andra länder lägger sig i hur ett visst land ska styras. Vad jag syftar på är det här med att Hamas inte kan ha en del i ett framtida styre av Palestina. Jag kan sympatisera med det. Men samtidigt måste jag jämföra med de lyckosamma fredsförhandlingarna i till exempel Nordirland, där IRA:s Sinn Féin, det vill säga den politiska grenen, definitivt fick vara med vid bordet och dessutom fick vara med och styra. Samma sak gäller Farc-gerillan i Colombia.

Att helt och hållet utesluta dem kan fungera. Men det jag undrar är exakt vad ni menar, Magnus Berntsson. Vilka i Hamas är det ni avser? Är det så att alla som på något vis har jobbat för Hamas inte ska få vara med i ett framtida styre? Gäller det polisväsendet? Gäller det dem som har jobbat för hälsoministeriet? Gäller det dem som har jobbat som läkare för Hamas? Gäller det övrig administrativ personal? Vilka är det ni menar?

Om ni nu kategoriskt kan säga att Hamas inte kan vara en del av ett framtida styre av Palestina undrar jag om ni är beredda att säga samma sak vad gäller Israel: att Netanyahu, Smotrich och Ben-Gvir inte kan vara en del av ett framtida styre. Är det bara palestinierna som ni vill sätta villkor för? Det undrar jag.

Anf. 162 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Risberg för frågorna. Jag är något överraskad, måste jag säga. Detta kan uppfattas som att man ska hitta en väg för att Hamas ska fortsätta att ha en roll i Gaza. Jag tycker att det är ett väldigt felaktigt sätt att resonera.

FN har fastställt den så kallade fredsplanen för Gaza. Där står det väldigt tydligt om avväpningen av Hamas och om att Hamas inte ska ha en roll i det framtida styret. Jag tycker att detta är väldigt tydligt reglerat genom det beslut som fattades i FN.

De exakta avgränsningarna gällande personer som haft olika roller blir en sak som man får hantera i nästa skede. Men organisationen som sådan har ett antal punkter i sin doktrin där det uttryckligen sägs att Israel inte får existera som stat. Det är ju omöjligt att få det att fungera med en framförhandlad tvåstatslösning.

Anf. 163 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Jag stöder inte på något vis Hamas. Jag tycker att deras terroragerande och så vidare är totalt förkastligt. Jag vill bara få utrett vad exakt man menar med det man hela tiden säger. Man sa det långt innan FN fattade det här beslutet.

Hamas stadgar ändrades år 2017. Enligt de nya stadgarna kan man tills vidare nöja sig med ett Palestina inom 1967 års gränser. Där finns åtminstone ett erkännande av att det är de gränserna som Hamas kan tänka sig att se. Man säger inte att man accepterar Israel. Men däremot accepterar man åtminstone på papperet ett Palestina som finns inom 1967 års gränser. Det är ett uttalande som jag aldrig någonsin har sett från någon israelisk premiärminister över huvud taget. Det är ändå lite fascinerande.

Jag ska gå över till den andra frågan som jag ville lyfta fram – den om bosättningar. Vi kommer tillbaka till det här. Vi talade här i kammaren för bara några veckor sedan om KKL Sverige som ledamoten Berntsson har varit på resa med.

Jag måste berömma ledamoten Berntsson för hur han så pass aktivt inte på något vis låter fakta påverka hans åsikter. Det är till och med så att man på KKL:s hemsida och Youtubekanal gör reklam för ett projekt som man har i bosättningen Gilo. Det är på ockuperat område.

Berntsson står här och säger: Jag kan inte hålla med dig om att KKL jobbar i bosättningar. Till och med på sin egen hemsida är de väldigt tydliga med att detta är ett projekt som de jobbar med och stöder. Det är helt enkelt en bosättning på ockuperat område.

Är det fortfarande så att ledamoten Berntsson tycker att KKL är en bra organisation och att man vill fortsätta att stödja den när den så uppenbart ändå bidrar till att bygga ut bosättningar på de ockuperade områdena?

Anf. 164 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Jag måste återigen stanna kvar vid att jag är lite överraskad över att ledamoten lyfter fram Hamasperspektivet i den här diskussionen. Jag vill bara lägga med det som en anmärkning.

Sedan ska jag svara på frågan som jag fick och som vi har diskuterat många gånger. Där har vi verkligen olika syn på vad KKL Sverige är för någonting.

Ledamoten pekar nu på någonting som finns på hemsidan. Förra gången vi diskuterade frågan uttrycktes det som att KKL Sverige var en bosättarorganisation. Jag var tydlig med att jag inte håller med om den bilden.

Det här gäller de besök som ett antal kristdemokratiska ledamöter gjorde innan det som hände i Gazakriget och före terrorattacken i södra Israel. Det handlade om att besöka ett antal platser där man odlar upp öknen. Man har trädplantering och ser till att få obebodda platser att kunna växa. Det var det vi följde med och besökte.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 165 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! I dessa dagar upplever så många vad som händer i Mellanöstern. Kriget rasar verkligen på nytt i en stor del av regionen. Osäkerheten är total hos många. Vad kommer att hända? Vad blir resultatet av det som vi nu ser?

Herr talman! Vi har en debatt här i kammaren som gäller motioner från hösten 2025. Det är utgångspunkten och ramen för det här betänkandet. Den som läser betänkandet kan fundera: Vad i hela friden! Har de inte sett vad som händer?

Det är så som den här typen av motionsbetänkanden utformas. Jag vill bara ha det sagt som en inledning till varför så mycket inte finns med, även om debatten ändå rör sig lite grann utanför ramarna.

Den oerhört brutala attacken som skedde den 7 oktober 2023 var en terrorattack. Det var den värsta sedan andra världskriget som drabbat judarna. Det krig som sedan rasat har varit oerhört allvarligt. Den 13 oktober förra året kunde man nå en vapenvila, och säkerhetsrådet fattade beslut i november 2025.

Är vapenvilan hållbar? Vi har sett att konflikten fortfarande bubblar. Nu stängs gränserna i Gaza. Vi har en tendens att titta där kriget rasar som mest. Effekterna på vapenvilan utifrån vad som nu pågår återstår att se.

Det fredsråd som skulle ha mötts de kommande dagarna har fått flyttas fram på grund av det som händer. Effekterna för Gulfstaterna och hela regionen av det som händer kan naturligtvis också få betydande konsekvenser för de planer som har funnits för återuppbyggnad av Gaza.

Hamas är tveklöst en terrororganisation. Det är tveklöst brott mot mänskligheten som har begåtts under kriget i Gaza av Hamas och andra terrororganisationer men också från Israels sida.

Det är viktigt att vi får en behandling och att inte straffrihet får råda, utan att människor hittar en väg. För oss som står upp för rättsstaten och vill att straffrihet inte ska råda måste det också gälla här och det som har hänt under kriget i Gaza.

Det är viktigt här, precis som i andra krig, att människor känner att det finns en väg till rättvisa och att det finns en början till en ny framtid. Det ger hopp. Är det någonting som vi behöver ge människorna som drabbats så hårt av så många krig är det hopp om en bättre framtid där respekt och tolerans kan prägla området utifrån de oerhörda erfarenheter som människorna i regionen bär med sig.

Israel har en historia av fördrivning, folkmord, hot och hat. Men också palestinierna bär med sig det som har hänt och som de har upplevt sedan andra världskriget tog slut, sedan 1948 och inte minst sedan 1967. Det är verkligen en förhoppning som det är viktigt att vi försöker hålla i.

Betänkandet rör också internationell rätt. Det handlar inte bara om rättsstatsfrågorna utan också om internationell rätt och folkrätt som måste gälla för alla stater, stora som små. För oss som är en liten stat är det jätteviktigt att vi inte glömmer bort den internationella rätten och folkrätten. Gör vi det tystnar också andra. Effekten av det får vi känna av sedan.

Därför är det viktigt att vi påtalar när internationell rätt överträds, oavsett om det görs av ett stort eller ett litet land. Det gäller oavsett om vi tycker att det har varit en regim som så brutalt förtryckt sitt folk så länge, som i fallet Iran. Det gäller inte bara den här regimen, utan även den som fanns före revolutionen. Det var inte heller då ett demokratiskt land, om man säger så. Där finns alltså en lång historia.

Vi står självklart på det iranska folkets sida, apropå just Iran, i deras krav och deras kamp för frihet och demokrati. Det är en dröm som de så tydligt stått upp för. De är värda allt vårt stöd, och vi hoppas att de ska få uppleva frihet och fred och att rättvisa skipas för de brott som har begåtts.

När det gäller betänkandet i övrigt vill jag säga att Västbanken är ett område som måste uppmärksammas. Det är tveklöst så att det just nu pågår en annektering av Västbanken med ett tydligt uttalat mål att förhindra en tvåstatslösning. För alla oss som tror på en tvåstatslösning är det viktigt att agera, för detta kan vara ett av de sista tillfällena innan fakta etableras på marken.

Där finns sanktionspolitiken, som vi har varit överens om. Men den kan inte bara röra extrema bosättare, utan den måste gå högre upp. Det pratas om ministrar, men hela regeringen är egentligen en del av detta.

Frågan gäller också den palestinska myndighetens möjligheter när den inte har ekonomi. Den skatt och tull som tas in av Israel betalas inte ut, så det finns inte resurser för att verka.

I detta läge måste vi göra mer än att bara uttala oss och kritisera och fördöma. Vi har självfallet ett stöd för både ICJ och ICC. På de grunderna tycker vi att man nu måste vara beredd att pausa associeringsavtalet för att sätta tryck bakom det vi säger: Vi vill se en framtid med två stater som lever i fred och frihet med säkra och av varandra och andra erkända gränser. Det är en dröm som fortfarande lever, och vi får inte bidra till att den drömmen dör.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 10 under punkt 6, som handlar om UNRWA. Det är något som Sveriges regering har röstat för i FN och som vi också måste se till att stötta från svensk sida, inte bara i FN utan också på marken i regionen.

(Applåder)

Anf. 166 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Det vi nu bevittnar i realtid är en enorm omvälvning i hela Mellanösternregionen.

Det är också något vi har bevittnat under ganska lång tid. Sedan den så kallade arabiska våren 2010 med kriget i Syrien därefter, tolvdagarskriget förra året mellan Israel och Iran och självklart massakern den 7 oktober – som egentligen startade den senaste vågen av krig – tror jag inte att någon av oss här inne, herr talman, kan förutse vad som kommer att ske den närmaste tiden.

Häromdagen gav exempelvis president Trump, JD Vance och Marco Rubio, tror jag att det var, tre olika besked om vad USA ser framför sig i Iran.

Vi vet att 1 procent av Sveriges befolkning har en iransk identitet. Väldigt många har en kurdisk identitet eller en assyrisk-syriansk, armenisk, palestinsk och så vidare. Vi har en ganska stor del av befolkningen i vårt land som kan ha rätt olika uppfattningar om både det ena och det andra och även om vad som sker i regionen. Men de delar samma önskan att få lugn och ro; det tror jag gäller de allra flesta.

Den iranska befolkningen är en stor och ung befolkning. De flesta i Iran i dag är födda efter det att ayatolla Khomeini tog makten 1979. De har bara sett det här systemet. De måste ges en möjlighet att bygga något nytt och skapa frihet för Iran, bygga ett annat samhälle och montera ned de institutioner som enbart syftar till att försvara en fundamentalistisk shiateokratisk regim. Vi får verkligen hoppas att detta tar en sådan vändning att den iranska befolkningen ges den chansen.

Man kan titta på Mellanösternregionen och välja att gå tillbaka en kortare eller längre tid. Man kan gå tillbaka till Osmanska rikets kollaps. Man kan gå tillbaka till krigen 1948 och 1967 mellan Israel och arabstaterna. Man kan gå tillbaka till det stora skifte som skedde 1979–1980, när Saddam Hussein manövrerat sig fram till att bli herre på täppan i Irak samtidigt som militären gjorde militärkupp i Turkiet. Samtidigt störtades shahen i Iran, och landet vände 180 grader i hela sitt inhemska system, men också regionalt, och började bygga upp olika proxygrupper redan då. Hizbollah är väl den som är mest känd.

Det man väldigt tydligt kan se, herr talman, är att det finns några fickor av pragmatism. Det finns några områden som har sett pragmatism eller demokrati och lyckats med en mer fredlig samexistens mellan olika grupper. Men i grova drag har vi här en region som praktiskt taget aldrig har haft demokrati.

Det är bristen på liberala värderingar i vid mening och bristen på politiker som står för mer pragmatiska lösningar som är grunden till alla de problem vi ser. Det gäller inte bara Israel–Palestina-frågan utan även den kurdiska frågan, det inbördeskrig som rasade i 15 år i Libanon, det förtryck vi ser i Iran och den dysfunktionella irakiska staten.

En orsak till denna brist på liberalism är att de allra flesta av de här länderna – inte Iran och delvis undantaget Israel, som grundades senare – grundades på 1920- och 1930-talen under mellankrigstiden, när europeiska kolonialmakter ritade om kartan och installerade nya regimer. De inspirerades av de tankar som dominerade i Europa på den tiden, och dessa tankar var i hög grad intoleranta och repressiva. Det var fascism, nazism och kommunism som dominerade den europeiska kontinenten på den tiden. Vi har sett att detta har lett till väldigt mycket problem med ofrihet och annat.

Herr talman! Jag skulle säga att grundorsaken till den konflikt som har rasat ända sedan Israels återupprättande 1948 är att en stor del av regionen i grunden inte accepterar existensen av en judisk stat på det man anser vara islamiskt territorium. Det var därför alla grannländer anföll Israel 1948. Hade man inte gjort det hade det funnits en palestinsk stat redan då. Man planerade för att attackera Israel 1967 av precis samma skäl.

Om vi går fram lite, till 80-talet, ser vi hur Egypten och Jordanien sluter en fredsöverenskommelse med Israel och normaliserar sina relationer med Israel – i alla fall mer än tidigare. Under de senaste åren har vi sett hur Abrahamavtalen i Bahrain och emiraten i Marocko, tror jag att det är, har normaliserat sina relationer med Israel.

Men de krig som nu rasar är inte mellan dessa länder, utan det är krig mellan djupt radikala extremistiska och sekteristiska krafter som beväpnat sig till tänderna, grävt omfattande tunnelsystem under hela Gazaremsan och använt alla medel de har fått till buds, genom bistånd, donationer eller på annat sätt, för att bygga upp en krigsapparat och attackera Israel.

Det är den här radikaliseringen det handlar om, där det viktigaste målet är att utplåna grannen och inte att bygga något bra för sig själv. Den iranska regimen skickar den iranska befolkningens pengar till Hamas och Hizbollah i stället för att bygga skolor och sjukhus.

Den avgörande frågan, herr talman, för att lösa både konflikten mellan Israel och palestinierna och en rad andra konflikter i regionen – de tvinnas samman på olika sätt, och sammantaget bidrar de till att Mellanöstern dras allt djupare ned i konflikter – är att det sker en avradikalisering i Mellanöstern. Det enskilt absolut viktigaste som måste ske är en avradikalisering.

I ljuset av detta måste det framstå som självklart att de mest radikala krafterna inte kan vara de som ska bygga upp länderna efter detta. Det blir helt orimligt.

Jag kommer att dra över mina åtta minuters talartid en aning, herr talman, men inte för mycket, hoppas jag.

Den här radikaliseringen ser vi även i Sverige. Vi ser den på gator och torg. Till exempel var det en propalestinsk manifestation i Göteborg i helgen där demonstranter bar porträtt av Ali Khamenei, den iranska regimens flaggor, Hizbollahflaggor och så vidare. Denna radikalisering är farlig även för Sverige. Den skapar en djup polarisering, särskilt mellan olika invandrargrupper, som vi måste göra någonting åt.

Detta hänger ihop med antisemitismen. Jag får ibland en känsla av att många i Sverige verkar tro att antisemitism är ett ganska marginellt fenomen. Varför har man då inte kunnat ha ett enda judiskt möte i Sverige de senaste 40 åren utan att behöva polisbevakning eller i praktiken befinna sig i ett bunkerkomplex? Varför behövs det om antisemitismen inte är något problem i Sverige?

Vi kan inte tona ned detta, inte prata om det och inte se vårt ansvar för att skydda den judiska befolkningen samtidigt som de i sitt civilsamhälle som enda grupp i Sverige måste låsa in sig vid sina möten och inte kan annonsera om mötena på grund av risken för att utsättas för våld.

Vi måste se att konflikten mellan Israel och palestinierna måste lösas i förhandlingar. Målet måste vara en tvåstatslösning. Det innebär att vi måste ställa väldigt hårda krav på Israel. Det är fullt rimligt att på olika sätt genomföra restriktiva åtgärder mot bosättarextremister och annat. Men vi måste också se att vi har ett betydande problem även här i Sverige, vilket innebär att vi som politiker också har ett ansvar att inte öka den polarisering vi ser.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Anf. 167 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag har redan välkomnat Fredrik Malm tillbaka till utrikesutskottet. Men jag säger också välkommen tillbaka till utskottets historielärare Fredrik Malm, som nu utbildningsutskottet avvarar åt oss.

Fredrik Malm pratade om etablerandet av stater i Mellanöstern under mellankrigstiden. I grunden tycker jag att du har en viktig poäng. Mycket av området har ju präglats av europeisk imperialism och även imperialism från det osmanska riket, som hade stor betydelse i området. När jag beskrev det palestinska folkets lidande började jag också 1948 men missade mycket av den viktiga poängen med det brittiska mandatets imperialism mot det palestinska folket på olika sätt, fransk imperialism i andra delar och så vidare.

Europa har alltså varit med och skapat mycket av grogrunden till de problem vi ser i dag. Nu pekar vi finger och säger att Mellanöstern är en glödbädd som aldrig slutar brinna. Har inte vi i Europa då ett ansvar att agera och engagera oss för en mer positiv framtid för regionen?

Det är det jag känner i den här debatten: Vi i oppositionen producerar en massa förslag på hur vi tycker att regeringen ska agera, men vi upplever hela tiden att ni från regeringspartiernas sida inte vill någonting. Om vi ska uppnå den avradikalisering som du vill se måste vi stödja byggandet av en palestinsk välfärdsstat, men samtidigt ser vi hur ni inte bidrar till byggandet av den välfärdsstaten.

När ni drar undan pengarna till FN-organet UNRWA försämrar det möjligheterna till att ge sjukvård och utbildning till palestinska flyktingar. Detta leder till den här radikaliseringen.

Jag skulle också vilja att du kommenterade den radikalisering vi ser i Israel, där vi ser extremisterna få mer och mer makt och utrymme.

(TALMANNEN: Jag vill stillsamt påpeka att vi talar via talmannen och inte duar varandra över golvet.)

Anf. 168 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Jag tackar Håkan Svenneling för de vänliga orden inledningsvis.

Jag ser ett stort problem i att Europas ställning och förmåga att hävda europeiska intressen i Mellanöstern är väldigt svaga – ännu svagare nu, skulle jag säga, än tidigare. I praktiken är det andra aktörer som dirigerar den utveckling vi ser.

Europa har tydliga intressen i Mellanösternregionen – att öka handeln i området, att öka den humanitära hjälpen så att människor överlever, att förhindra epidemier och annat, att ha en rimlig och ordnad migrationspolitik, att stärka vår säkerhet i Europa och mycket annat.

Hur stärker man Europas inflytande? Vi tror ju ändå att vi har goda värden och kan bidra med någonting positivt för utvecklingen i dessa länder. Samma sak, skulle jag säga, gäller även på den afrikanska kontinenten. Ja, det måste vi göra genom ett ökat engagemang och genom att vara där.

Jag har väldigt svårt att se att vare sig Sveriges eller Europas intressen eller våra möjligheter att få inflytande och påverka i regionen skulle stärkas av ett ensidigt, kontinuerligt fördömande av allt Israel gör och att försöka klippa alla avtal – eller att göra som Miljöpartiet vill, som menar att man inte ska få handla med Israel över huvud taget. Jag har väldigt svårt att se att Europas position då skulle stärkas i regionen.

Anf. 169 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag tror att Fredrik Malm har rätt i att Europas ställning, i alla fall i ett historiskt perspektiv, är svagare nu än tidigare. Sedan är det också rimligt att folken i dessa länder i sig skulle ha makten och kunna bestämma över sin utveckling, men det hindrar ju en del politiska ledare på olika sätt. Men det är väl talande att Europa i princip har ett Zoommöte mellan sina utrikesministrar efter USA:s och Israels attacker mot Iran och Irans svar.

Det som förvånar mig är att ni inte är beredda att använda de verktyg som ändå finns i verktygslådan. EU är Israels största handelspartner. Vi är den marknad israeliska exportprodukter i störst utsträckning hamnar på. En tredjedel av all handel Israel har är med oss i EU.

I artikel 2 i vårt handelsavtal med Israel stipulerar vi att Israel ska följa mänskliga rättigheter. När vi ser att det inte sker använder vi ändå inte handelsavtalet. Det finns absolut länder som blockerar vid olika tillfällen, men vi sätter inte tillräcklig press.

Det Sveriges regering kan göra är att öka biståndet till UNRWA, vars syfte är att ge utbildning och sjukvård till palestinska flyktingar. Utbildning är grunden för byggande av starkare samhällen, minskad radikalisering och ekonomiska möjligheter för framtiden.

Vi har också följeslagarprogrammet, där kristna har rest ned för att bidra till ökad fred och minskade spänningar mellan olika grupper på plats. Det har ni dragit in stödet till.

Det är dessa saker som gör att vi inte förstår er när ni säger att ni vill avradikalisera. Vi har ett engagemang från Europas sida, men vi ser inga åtgärder från regeringen. Jag har väldigt svårt att förstå den linje som Fredrik Malm driver här, herr talman.

Anf. 170 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Rent principiellt – det är lite märkligt att man måste slå fast något sådant – anser jag att vi ska kunna ha handel med Israel. Jag anser att israelerna ska kunna exportera och importera produkter precis som andra länder kan. Sedan ska vi självklart ställa politiska krav på Israel och andra krav på Israel, men jag har svårt att se att det skulle bli en bättre situation vare sig för israelerna, för palestinierna eller för den israeliska fredsrörelsen om man genomför en massa bojkotter mot Israel. Nu talas det till och med om kulturella bojkotter, men det har inte Svenneling föreslagit. Den utvecklingen bidrar inte till att vi får större möjligheter att påverka parterna.

Vi ger från Sveriges sida ett omfattande humanitärt bistånd till palestinierna. Biståndet har minskats till UNRWA, och det gjordes på rätt goda grunder. UNRWA har utvecklats på ett sådant sätt att till följd av urkunden och de principer som mandatet vilar på har UNRWA inte bara bidragit till förbättringar i området utan också bidragit till att konflikten blivit svårare att lösa.

Men den humanitära hjälpen måste självklart komma in till palestinierna. Ingen skulle vara gladare än jag om Israel skulle öppna Kerem Shalom-övergången och de andra olika gränsövergångarna, eller om Egypten kan göra det, så att mer hjälp kommer in till palestinierna.

Anf. 171 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Debatten har varit lite knepig för mig i dag. Jag har hela dagen funderat över vad jag ska plocka upp. Jag har aldrig haft så lite nedskrivet i förväg inför en debatt som just den här, samtidigt som det alltid finns så mycket att säga. Jag vet att jag förra året under en debatt om Israel och Palestina pratade i 20 minuter, men jag ska försöka undvika det i dag. Jag har skrivit upp mig för tolv minuter, men jag ska försöka att inte gå så långt.

Jag ska börja med att säga att jag yrkar bifall till reservation 1. Jag står givetvis bakom alla våra reservationer – och jag ska inte säga något om tids vinning.

Först vill jag framföra några klargöranden vad gäller Hamas. Det har kanske missuppfattats vad jag menar när jag talar om Hamas. Det är inte så att jag vill se Hamas styra Gaza, men eftersom jag har studerat freds- och konfliktkunskap vet jag att det inte fungerar att från början sätta villkor för vilka som får delta i fredsförhandlingar och sätta villkor för vilka som ska få styra i framtiden. Det blir aldrig fred av det.

Moderaterna gick tillbaka i tiden till 1967 och pratade om ockupationen. KD gick tillbaka till händelserna den 7 oktober, förutom att ledamoten tog upp att Hamas under lång tid har byggt upp kapacitet. Jag antar att det handlar om lång tid före den 7 oktober. Så kom äntligen Liberalernas ledamot och började prata historia, och det är jättefantastiskt.

Att få det att låta som att det är arabländernas fel att det inte finns en palestinsk stat i dag, att det var kriget 1948, när arabländerna attackerade Israel, som gjorde att palestinierna inte fick en stat, är lite märkligt. Man glömmer i så fall bort vad Israel gjorde på den tiden – innan staten Israel ens hade utropats. Efter november 1947, när delningsplanen antogs av FN, ansåg judarna att de hade rätt till en egen stat. Man påbörjade då en fördrivning av palestinier. Hälften av de 750 000 flyktingar vi pratar om i dag, al-nakba som det kallas, den stora katastrofen, fördrevs innan kriget ens började.

Sedan kom kriget, och resterande hälften av de 750 000 fördrevs också. Det var inte bara bort från Israel utan även inom Israel. 300 000 palestinier som är israeliska medborgare i dag är fortfarande flyktingar i sitt eget land. De har aldrig tillåtits återvända till sina byar. 530 byar förstördes 1948–1949 av Israel.

Vi ska också komma ihåg hur Israel hanterade de palestinier som fanns kvar i Israel efter kriget 1948. De fick leva under militärlagar, och de fick inte röra sig fritt i Israel. De blev fråntagna ett eget land genom att olika områden gjordes till militärområden där de inte fick bruka jorden. Sedan infördes lagar som innebar att om någon inte hade brukat sin mark inom tre år tillföll marken staten. Det var ett effektivt sätt att tillskansa sig mer och mer av den mark som palestinierna hade brukat i hundratals år.

Palestinierna lever under samma lagar i dag på ockuperat område. De lever under andra lagar än israeliska medborgare. På de ockuperade områdena på Västbanken finns 700 000–800 000 israeliska bosättare i dag. De lever under civila lagar, men palestinierna lever under militära lagar. Det är på samma område!

Det här har sagts tidigare: En palestinsk pojke och en israelisk pojke kastar sten på varandra. Säg att de är 13 år – nej, vi säger 12. Då är de under Tidöpartiernas syn på vad som är straffbart eller inte. Den tolvårige palestinske pojken tas in till militärt häkte och åtalas medan den tolvårige israeliska pojken släpps. De lever under olika typer av lagar. Det här hade ett särskilt namn i Sydafrika: apartheid.

Det handlar inte bara om hur man agerar nu, utan vi har sett detta genom historien. Ända sedan staten Israel bildades har man haft en annan syn på palestinierna. Man har velat fördriva dem, och dem man inte har lyckats fördriva har man buntat ihop i olika små områden.

Sedan kommer vi till Osloavtalet på 90-talet. Det är ett avtal som på något vis förstärker ockupationen på ett obehagligt sätt. Förutom att lova att fler bosättningar inte ska flytta in tillåts det ändå att man bygger speciella vägar för bosättningar på ockuperat område. Man bygger också upp ett antal vägblockeringar och förhindrar palestinier från att röra sig mellan olika byar.

Liberalernas ledamot pratade om att palestinierna har prioriterat fel när de inte har byggt upp en egen stat utan i stället satsat allt på att bygga tunnlar. Jag säger återigen att jag inte stöder Hamas agerande, men det här handlar inte bara om Hamas i Gaza, utan här handlar det också om hur man agerar på Västbanken.

Palestinierna har inte rätt att kontrollera sina egna gränser. Palestinierna har inte rätt att kontrollera sitt eget luftrum eller sin egen kust. Palestinierna rår inte över sin egen import eller export utan allt kontrolleras av Israel. Palestinierna rår inte ens över sina skatteintäkter, utan de kanaliseras via Israel. Skatteintäkterna hålls inne för att man emellanåt ska kunna sätta mer press på den palestinska myndigheten. Palestinierna får inte röra sig fritt på de ockuperade områdena.

När palestinierna genom årtiondena har demonstrerat har de mötts med kulor. Även när de inte demonstrerar, som vi ser även i dag, möts de med kulor på Västbanken. Att i sådana lägen anklaga dem för att de inte har lyckats bygga upp en egen stat är lite magstarkt.

Jag ska säga något om de senaste veckorna. Det har sagts mycket om Irankriget i talarstolen i dag. En annan baksida av Irankriget är att man återigen passar på att öka våldet på de ockuperade områdena, framför allt på Västbanken. Nu har man återigen stängt vissa överfarter till Gaza. För ett par dagar sedan tillät man över huvud taget inte någon humanitär hjälp att komma in i Gaza.

För ett par veckor sedan fattades ett beslut i israeliska knesset som har fått liten uppmärksamhet i Sverige. Det gäller område C, ungefär 62 procent av Västbanken, som tidigare har legat under israelisk militär kontroll och nu ska hamna under israelisk civil administration.

Är det bra eller dåligt? Det är faktiskt väldigt dåligt. Det innebär att det enligt Israel inte längre är fråga om en militär ockupation. Det här är något som grundlägger ockupationen, och det kommer att bli ännu svårare för palestinier att röra sig i område C, att få bygga i område C och att få bruka jorden i område C. Att det beslutet passerade utan någon som helst uppmärksamhet i Sverige är obehagligt och anmärkningsvärt.

Det finns så mycket mer att säga, men kvällen är sen och fler debatter ska följa efter denna. Därför nöjer jag mig, herr talman. Jag tror att vi kommer att återkomma till frågan flera gånger framöver.

Anf. 172 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Jag tänkte att ledamoten Risberg skulle få förtydliga sina tidigare yttranden om just Hamas och Hamas roll i ett framtida Gaza. Det blev nämligen lite otydligt i ett tidigare replikskifte. Och det är fortfarande otydligt efter det här anförandet, menar jag.

Regeringens och utskottsmajoritetens uppfattning är att Hamas ska avväpnas och att Hamas inte kan ha en plats i ett framtida styre av Gaza. Det är sammanfattningen i ställningstagandet.

Då måste jag bara för tydlighetens skull fråga: Delar ledamoten denna uppfattning, att Hamas inte kan ha en plats i ett framtida styre av Gaza? Jag menar att det måste förtydligas, för det lät som att Hamas åtminstone skulle delta i någon form av samtal. Jag vet inte riktigt vad ledamoten menar. Jag tror nämligen att vi i majoriteten i utskottet tänker oss att det inte ska föras så himla mycket samtal med Hamas annat än att man förklarar för dem var de ska lägga vapnen när de går hem.

Anf. 173 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Tack, ledamoten Olsson, för frågan!

Det är en jätteintressant fråga. Den är inte helt enkel att besvara.

Jag ska först och främst säga: Hamas ska absolut avväpnas. Det är jag helt och hållet med på. Och jag hoppas verkligen inte att Hamas är en del i ett framtida styre. Men Hamas är mycket bredare än bara en terroristorganisation. Hamas har varit mycket mer. Grundandet av Hamas handlar inte bara om relationen gentemot Israel, utan det handlar också om att stå för social hjälp, sjukvård och så vidare.

Man kan till exempel jämföra med hur man har hanterat Hizbollah i Libanon. Det är Hizbollahs väpnade gren som har varit terrorstämplad. Hela Hizbollah har inte varit terrorstämplad av EU. Där har man gjort en distinktion. Det är mycket lättare att säga att den väpnade grenen definitivt inte ska ha någonting med ett framtida styre att göra.

Hamas är en idé som jag inte tror att man kommer att lyckas göra sig av med, åtminstone inte med våld. Bästa sättet att göra en organisation maktlös är att ge den möjlighet att visa hur den klarar av att sköta ett civilt styre. Vi har sett detta i många andra konflikter också. När man utesluter grupperingar från förhandlingar ökar det bara misstron. Det ökar förmodligen radikaliseringen och leder förmodligen också så småningom till nya attacker från de organisationerna.

Jag hoppas att Hamas avväpnas. Jag hoppas att Hamas inte kommer att vara någon del i det framtida palestinska styret. Men det är inte min sak att avgöra det. Det måste israelerna och palestinierna komma fram till själva. Hur ska det här lösas? Vilka politiska partier ska få finnas?

Anf. 174 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Det är bra att vi har den här diskussionen, för vi har nog inte samma uppfattning om vad Hamas är för typ av rörelse. Jag har uppfattat Hamas som en totalitär, islamistisk och judehatande rörelse som visserligen också har haft i sitt program att man erbjuder sociala tjänster. Men i grunden är det en organisation totalt genomsyrad av en sjuk ideologi som inte under några omständigheter kan accepteras.

Man måste ändå kunna säga att de inte är inbjudna till samtal annat än om hur de ska genomföra själva kapitulationen.

Hamas har många gånger liknats vid de tyska nazisterna, och det är fullt rimligt. Det är klart att de allierade, när de ockuperade Tyskland efter kriget, talade med nazisterna. Men det var just om hur nazisterna skulle avveckla sig själva och om att de aldrig mer skulle tillåtas ha något som helst inflytande. Det var ingenting som tyska folket självt fick bestämma. Det var segrarmakterna som bestämde vilka som skulle få styra i Tyskland efter kriget. Det var fullt rimligt.

Jag tror att många tänker sig att Hamas ska behandlas på samma sätt. Varför är inte det rimligt i det här fallet, när vi talar om en så sjuk organisation? Nu låter det som att ledamoten tänker sig att det ska vara en lång fredsprocess och att Hamas ska vara en part i den och kanske även spela en politisk roll efteråt. Jag ställer mig helt frågande till detta. Är det här verkligen Miljöpartiets politik?

Anf. 175 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Jag tackar för frågan.

Återigen: Det kan inte vara jag som avgör hur ett framtida Palestina ska styras. Jag hoppas som sagt att Hamas inte har någonting med styret att göra. Men jag kan konstatera hur det har varit de senaste åren då vi har haft olika terrorgrupper som har attackerat och där man har kommit fram till fredslösningar.

Jämför till exempel med Nordirland! Det var först när man satte sig ned och pratade med IRA som man kom fram till en lösning, när deras politiska gren Sinn Féin fick delta i de politiska valen. De var fruktansvärda. De dödade urskillningslöst.

Jag hoppas verkligen inte att Hamas har en framtida roll. Man beskriver här Hamas som en judehatande organisation. Jag skulle säga att det är en Israelhatande organisation. Men visst, vi kan säga att det är en judehatande organisation. Man tror att de inte kan förändra sig över huvud taget. Det finns andra organisationer som har sprungit upp även här i Sverige, med nynazistiska förtecken och som har varit judehatande. Vissa partier samarbetar i dag med dem. Det hade kanske varit otänkbart för 20 år sedan.

Vad som ska ske i framtiden i Palestina måste faktiskt palestinierna och israelerna komma fram till själva. Om palestinierna säger att de inte vill ha någonting med Hamas att göra är det fine, jättebra. Men det är de som måste komma fram till det. Jag kan inte som ledamot i en svensk riksdag avgöra det åt dem.

Anf. 176 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Jacob Risberg är tämligen selektiv när han går igenom sin historiska odyssé kring den här konflikten. Det är mycket riktigt att palestinier fördrevs. Det är ett fullständigt självklart historiskt faktum. I storleksordningen 700 000–750 000 palestinier lämnade området. En del gjorde det kanske frivilligt för att undkomma strider. En del fördrevs regelmässigt, så att säga.

Vad Jacob Risberg däremot, herr talman, inte nämner är att lika många judar kom till området för att de fördrevs från hela arabvärlden. De integrerades i Israel. De är som alla andra invånare i Israel.

Vad hände med de palestinier som lämnade området och som hamnade i olika flyktingläger – i Yarmouk i Syrien, i Ein El Hilweh och Nahr el-Bared i Libanon eller i Saudiarabien, Jordanien eller andra länder?

De fick inga medborgarskap. De har inte fått integreras. Hela idén har varit att de har varit en spelbricka. Den palestinska befolkningen har varit en spelbricka i årtionden. Man har sagt att alla ska återvända till Israel, fast alla inser att det är fullständigt orealistiskt.

Det är det jag menar, Jacob Risberg, när jag talar om att arabvärlden inte har tagit sitt ansvar i detta. Det gäller också en rad andra konflikter. De arabiska länderna hade kunnat ställa upp för sina syriska bröder och systrar under kriget i 15 år. De gjorde väldigt lite för dem.

Därtill skulle jag inte säga att de arabiska länderna så att säga har agerat dåligt för en palestinsk stat. Jag skulle säga att de aktivt har motarbetat den. Under 1948–1967 var Gazaremsan och Västbanken kontrollerade av Egypten och Jordanien. Det fanns inte en tanke på att upprätta ett palestinskt styre där, exempelvis.

Anf. 177 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Det var många frågor. Jag ska försöka bena ut någonting av det som jag uppfattade som en fråga. Det gäller detta med de palestinska flyktingarna och varför de inte integrerades i de olika arabiska länderna. Frågan är också: Ville de integreras? De flesta som flyr hoppas ju att de dagen efter ska kunna återvända till sina hem.

Det är inskrivet i FN:s stadgar – och framför allt i UNHCR:s stadgar, som inte var skrivna när de palestinska flyktingarna tillkom – att det finns en rätt till återvändande. Palestinier som har varit på flykt har ju hela tiden drömt om att få återvända till sitt hemland. Varför ska vi kräva att de arabiska staterna runt omkring gör dem till sina medborgare? Varför ska de inte ha rätt att återvända? Varför fick de inte den rätten från början?

Man kan återigen jämföra med hur vi agerar här i Sverige i dag. Vi skickar tillbaka flyktingar till deras hemländer, men palestinier ska tydligen inte få återvända till sitt hemland. Det tycker jag är märkligt.

Jag tycker att det är en lite märklig syn. Man skyller på de arabiska staterna runt omkring för att de inte har integrerat de palestinska flyktingarna. De palestinska flyktingarna har hela tiden trott att de skulle få återvända till sitt hem nästa år. Det har ju inte blivit så.

Anf. 178 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Är det rimligt att man i Mellanöstern har tiotals flyktingläger för palestinska flyktingar som har funnits i nästan 80 års tid? Skulle vi acceptera det? I alla andra länder talar man om att människor måste kunna få medborgarskap, jobba, integreras och så vidare.

Det här är ju en fruktansvärd situation, och ansvaret för den faller på de länder som inte har ställt upp på att integrera de palestinska flyktingarna. Det stod klart för många år sedan. De som flydde 1948 är i dag kanske några tiotusen, medan antalet människor som finns i UNRWA:s system väl är 6–7 miljoner i dag. Alla förstår ju att det faktum att man är tredje generationens flykting inte ger någon sorts automatisk rätt till återvändande.

Den grundläggande problematiken här, som Jacob Risberg inte tänker på, är följande: När Israel bildades efter kriget var positionen från samtliga länder runt omkring att man inte ens fick tala med Israel. Det var en position som dessa länder upprätthöll i årtionden. Det tog mer än 40 år innan det som blev Osloavtalet började förhandlas. Halva den tiden, eller mer än så, kontrollerades Västbanken och Gaza av de arabiska grannländerna Jordanien och Egypten.

När man tittar på den här historien kan man inte så ensidigt som Jacob Risberg gör lägga 99,5 procent av skulden på den ena sidan. Det är inte rimligt att göra det. Israel har begått jättemånga fel i detta, men orsaken till att det inte finns någon palestinsk stat är att det inte finns någon framförhandlad lösning om en palestinsk stat. Det är ju därför Israel kan fortsätta att expandera på det sätt som Israel gör.