Nya verktyg för stärkt konkurrens i privat och offentlig verksamhet

Fru talman! I dag debatterar vi näringsutskottets betänkande om nya verktyg för stärkt konkurrens i privat och offentlig verksamhet.

Syftet med den nya lagstiftningen är att förhindra att kommuner och regioner säljer varor och tjänster på ett sätt som snedvrider konkurrensen. Samtidigt ges Konkurrensverket möjlighet att ingripa även i fall där inga lagbrott har begåtts men där konkurrensen ändå fungerar dåligt. Målet är att fler företag ska kunna konkurrera på lika villkor, vilket i längden ger bättre priser och utbud.

Det här är ett viktigt steg för att skapa rättvisare spelregler på marknaden. Vi vet att konkurrens är en grundbult i en fungerande marknadsekonomi. Den driver innovation, pressar priser och skapar bättre kvalitet för konsumenterna. Men konkurrensen måste också vara rättvis.

Det här är en viktig fråga för Sverigedemokraterna. Vi möter företagare runt om i landet som gör allting rätt, som investerar, anställer och tar risker, men ändå får se sig undanträngda – inte av bättre produkter utan av aktörer som spelar efter helt andra regler.

Det finns exempel på verksamheter som subventionerats med skattemedel som kan bära förlust över tid eller som har tillgång till resurser som privata företag saknar. Resultatet av det blir att seriösa företag trängs undan – företag som skapar jobb, betalar skatt och bidrar till vårt välstånd. I vissa fall, vilket företagare själva vittnar om, erbjuds tjänster till och med gratis.

Jag vill lyfta fram ett konkret exempel från verkligheten. Ett företag inom besöksnäringen i Västsverige beskriver hur regionala skattefinansierade destinationsbolag erbjuder kostnadsfri planering och stöd till utländska researrangörer. Det här är tjänster som privata företag måste ta betalt för och inkludera i sina offerter för att kunna överleva. När det offentliga kliver in och gör detta gratis spelar det ingen roll hur effektiv man är eller hur innovativ man är som företagare. Man konkurreras ut ändå.

Det är precis den här typen av situationer som den här lagstiftningen syftar till att komma åt, och det är därför den nya lagen om offentlig säljverksamhet behövs. Den slår fast en tydlig princip: Offentliga aktörer ska inte få snedvrida konkurrensen på ett otillbörligt sätt. Det handlar inte om att förbjuda offentlig verksamhet, tvärtom. Det handlar om att sätta upp tydliga ramar och riktlinjer.

Det här förslaget innehåller också viktiga undantag. Offentlig verksamhet som är motiverad av allmänintresse ska fortsatt kunna bedrivas. Det gäller till exempel när marknaden inte fungerar, när det handlar om samhällsviktig service eller när det finns behov som är kopplade till säkerhet och beredskap. Detta är naturligtvis avgörande.

För Sverigedemokraterna är det självklart att staten och kommuner ska kunna agera där det verkligen behövs, men det ska inte ske på ett sätt som tränger undan företag i onödan.

Fru talman! Sverigedemokraterna och regeringen har under den här mandatperioden prioriterat att bekämpa inflationen, och vi ser nu resultatet av det arbetet.

Vår reform med sänkt matmoms har fått effekt. Enligt preliminära siffror från SCB sjönk livsmedelspriserna med 5,5 procent från mars till april. Det här är ett viktigt besked för många hushåll. Samtidigt är det tydligt att matmarknaden fortfarande har strukturella utmaningar. Den präglas av få aktörer, svag konkurrens och svårigheter för nya företag att ta sig in. Därför behöver konkurrensen stärkas ytterligare. Det är avgörande för att pressa priserna över tid men också för att säkerställa ett brett utbud av bra mat – inte minst svenska livsmedel, som är producerade med hög kvalitet.

Det här visar också att konkurrens, som kanske låter lite krångligt när vi står här i talarstolen och pratar om det, egentligen inte är en abstrakt fråga utan berör människors plånböcker direkt. När konkurrensen fungerar dåligt stiger priserna. Därför tar vi nu fram fler verktyg och skapar en starkare konkurrenspolitik.

Fru talman! Nu stärks Konkurrensverkets möjligheter att agera. Myndigheten får bättre verktyg att utreda marknader, kräva in information och ingripa även i fall där ingen bryter mot lagen men där konkurrensen behöver bli bättre. Det här innebär att Konkurrensverket kan ålägga företag att ändra beteende eller vidta åtgärder för att förbättra konkurrensen när det gäller både offentliga aktörer och privata företag. Det här är en viktig modernisering av konkurrenspolitiken.

Samtidigt delar jag regeringens bedömning att man inte ska tillåta krav på avyttring av egendom. Att tvinga företag att sälja av delar av sin verksamhet utan möjlighet till fullgod ersättning är ett alltför långtgående ingrepp och riskerar att urholka äganderätten. Det är också svårt att backa från om det skulle visa sig att det inte uppnår målet. Egendomsskyddet i grundlagen är en bärande princip i vårt samhälle och ska värnas.

Vissa menar, fru talman, att den här lagen går för långt. Jag delar inte den uppfattningen. Snarare bör vi ställa oss frågan om den är tillräckligt skarp.

Vi bör vara beredda på att noggrant följa upp den här lagen, och om det visar sig att den inte får tillräckligt genomslag måste vi vara öppna för att utveckla den vidare, för vi vet att problemen finns.

Fru talman! I grunden handlar detta om det samhälle vi vill ha: ett samhälle där företagande uppmuntras, där konkurrensen är sund och där skattebetalarnas pengar används ansvarsfullt. Sverigedemokraterna vill se ett Sverige där företag kan växa och offentlig sektor fokuserar på sina kärnuppgifter. Vi menar därför också att det här inte nödvändigtvis är slutpunkten utan början på ett arbete för att förbättra marknaderna och stärka konkurrensen i Sverige, till nytta för både medborgare och näringsliv.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag vill tacka Angelica Lundberg för anförandet. Det var mycket i anförandet som var intressant att lyssna på. En del som jag tänkte på var just att detta är en lag som kanske inte går tillräckligt långt och att Sverigedemokraterna vill utvärdera det här.

I remissinstansernas svar kan vi ta del av vad exempelvis Energiföretagen och Svenska Stadsnätsföreningen – ganska tunga remissinstanser, om jag får säga det själv – varnar för gällande den nya lagen om offentlig säljverksamhet. Det handlar om att man inte kan garantera att de kommunala elbolagen inte påverkas av det här och att man inte kan garantera att de kommunala och offentliga stadsnätsföretagen inte påverkas av det här. Man har ansett och flaggat för regeringen under väldigt lång tid att det är en för otydlig otillbörlighetsprincip som nu finns i den föreslagna nya lagen.

Vad blir då konsekvensen när det blir otydligt, fru talman? Jo, konsekvensen är ju att kostnaderna för vanligt folk kommer att öka. Det gäller inte bara energiförsörjning eller fibernät, utan det handlar också om avfallshantering. Vi har väldigt många kommunala avfallsbolag som måste hantera hushållsavfallet, som inte är lönsamt. Därför är de på en konkurrensutsatt marknad för att kunna finansiera det de har som lagstadgad uppgift att göra.

Jag tror inte att jag träffat ett enda kommunalt avfallsföretag som inte har sagt att de kommer att behöva stänga ned den lönsamma delen, och konsekvensen av det blir att de kommer att behöva införa taxor för kommuninvånarna eller att kommunen kommer att behöva höja skatten.

Min fråga till Sverigedemokraterna är alltså varför man går vidare med någonting som alla remissinstanser som jobbar med detta menar kommer att öka kostnaderna för svenska folket?

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan och möjligheten att diskutera det här betänkandet vidare!

Jag delar inte uppfattningen att det är otydligt vad otillbörlig påverkan är. Det är ett begrepp vi redan har i lagstiftningen, och begreppet kommer ju att utvecklas genom den praxis som följer av all lagstiftning.

Jag representerar inte regeringen här i dag, men när det gäller remissinstansernas kritik har ju regeringen i sin proposition tagit hänsyn till de remissinstanser som har uttalat sig. Det behöver inte betyda att man delar den uppfattningen. Jag tror att vi kommer att se att mycket av den kritik som har framförts mot lagförslaget helt enkelt inte är befogad.

Jag tycker att det här lagförslaget är tydligt. Vi har myndigheter som tydligt kommer att implementera detta, och vi har domstolar som sedan kommer att redogöra för praxis när det gäller vissa otydligheter i lagstiftningen. Jag delar alltså inte alls uppfattningen att det här är otydligt. Otillbörlig påverkan är ett begrepp som redan finns i lagstiftningen, och jag tycker inte alls att det är något konstigt med att vi nu använder det begreppet i denna lagstiftning. Jag tror att kritiken är obefogad.

Fru talman! Vi börjar i den här ändan då: Varför föreslår man en ny lagstiftning om det finns lagstiftning redan i dag? Det är mycket märkligt. Om systemet fungerar och det finns lagstiftning i dag är det mycket märkligt att Sverigedemokraterna stöttar regeringens proposition och ändrar lagen. Det är en ganska stor förändring.

Sverigedemokraterna brukar säga att de inte sitter i regering, men nu diskuterar vi en proposition som Sverigedemokraterna stöttar, fru talman. Jag antar därför att Sverigedemokraterna till fullo stöttar regeringens ståndpunkt i den här frågan.

När det gäller det här med myndigheterna och domstolarna är det ju i dag Patent- och marknadsdomstolen som bestämmer. I den lagändring som föreslås är Konkurrensverket den tillämpande myndighet som också får ett utökat mandat. Det Angelica Lundberg menar – att vi kommer att ha ett förfarande i domstolarna – kommer bara att bygga på om kommunerna har kapacitet att överklaga detta. Det man glömmer bort att nämna, och som Angelica Lundberg inte har nämnt över huvud taget, är nämligen den marknadsstörningsavgift på 20 miljoner kronor som också föreslås.

När man sitter i Sveriges riksdag och fattar stora beslut om kärnkraft som kommer att kosta hur mycket som helst förstår jag att 20 miljoner inte framstår som så mycket, men för en liten kommun är det otroligt mycket pengar, och det påverkar kommunbudgeten direkt.

Jag vidhåller min fråga: Kan Sverigedemokraterna garantera för svenska folket att det inte kommer att innebära högre kostnader för kommuninvånare när exempelvis avfallsbolag inte längre kan verka inom den konkurrensutsatta marknaden? Kan man garantera att det här inte kommer att leda till att svenska folket får dyrare taxor och högre skatter?

Fru talman! Anledningen till att vi inför den nya lagstiftningen är just att den gamla lagstiftningen inte har fungerat tillfredsställande. Jag sa inte att vi har en lagstiftning som fungerar tillfredsställande – det hade ju naturligtvis varit konstigt – utan det jag sa var att begreppet otillbörlig påverkan redan i dag används, och vi vet precis vad det betyder. Det är inte oklart, tycker jag.

Lagstiftningen som vi nu plockar fram handlar i grunden om en enkel princip, nämligen att det ska vara lika spelregler för alla. Syftet med det är att vi ska få bättre konkurrens, billigare priser för konsumenterna och bättre fungerande marknader. Vi ser i dag stora exempel där det verkligen inte fungerar som det ska. Det gäller inte minst matmarknaden, som jag nämnde i mitt anförande. Vi har andra sektorer som också behöver bättre konkurrens.

Jag är helt övertygad om att den här lagstiftningen kommer att bidra till detta. Jag är däremot inte helt säker på att den kommer att vara tillräcklig. Jag nämnde till exempel de gratistjänster som vissa regioner och företag erbjuder. Dessa syns inte i en redovisning därför att de ju de facto är gratis. Där kanske vi behöver skruva på lagstiftningen framöver, men det återstår att se.

För oss är det här ett viktigt steg som kommer att skärpa och förbättra konkurrensen i Sverige.

Fru talman! Vi hörde ledamoten lyfta upp ett exempel på hur gratistjänster konkurrerar ut privata företag. Nu är det ju så, vilket företagaren i exemplet själv också sa och påpekade mycket tydligt för utskottet, att gratistjänster inte är en säljverksamhet eftersom de är just gratis. Därför täcks de inte av den här lagstiftningen. Min första fråga är alltså om Angelica Lundberg gör en annan bedömning av vad som täcks av denna lagstiftning än vad företagaren i fråga själv gör och i så fall på vilken grund.

Den andra frågan handlar om att just det här exemplet gäller Turistrådet Västsverige. Man kan läsa i Sverigedemokraternas egen budget i Västra Götalandsregionen att de talar väldigt gott om Turistrådet Västsverige. Om det som Turistrådet i Västsverige håller på med är ett så stort problem, varför agerar då inte Sverigedemokraterna i den beslutande församling där man faktiskt har möjlighet att göra det?

Fru talman! Tack, ledamoten, för ytterligare en chans att utveckla resonemangen kring den här lagstiftningen!

När det gäller det här enskilda exemplet som vi alla i utskottet har tagit del av är det inte så att jag har uppfattningen att det den här företagaren säger är det största problemet kommer att täckas av den här lagstiftningen. Det var precis därför jag både i mitt anförande och i tidigare replikskiften sa att vi behöver följa utvecklingen av den här lagstiftningen noggrant för att se om den får den effekt som vi önskar.

Vi kan naturligtvis inte fatta beslut om en lag utifrån enskilda exempel, men vi behöver se att lagen får den effekt vi vill att den ska ha.

När det kommer till turismfrågor är det naturligtvis någonting som regioner och kommuner jobbar med. Det som blir ett problem i det här fallet är att man ger sig in i en viss del av det som turismbolaget gör och då konkurrerar ut en lokal aktör. Här finns det ett privat alternativ som är villigt att satsa på detta – ett företag som är villigt att investera och kanske anställa och så småningom bidra till vår välfärd på många sätt. Då ska kommunen eller regionen inte gå in och konkurrera ut den verksamheten.

Jag tror att man kan uppskatta det som turismföretagen gör i Västsverige och andra delar av landet och samtidigt vara kritisk till att kommunala bolag, staten och regioner går in i verksamheter och kanske konkurrerar ut privata alternativ.

Fru talman! Det är alltså inte tydligt om detta inkluderas i lagstiftningen eller inte, utan man måste följa utvecklingen. Varför inkluderar man inte detta från början? Om nu detta är ett så viktigt exempel att det tas upp i riksdagens talarstol som det enda exemplet, varför ser man inte till att det är inkluderat? Det hade ju varit det enda rimliga att göra. Annars borde man ha hittat ett annat exempel. Jag har gott om sådana från Göteborg, kan jag meddela; de kommer i mitt anförande.

Den andra frågan är ju: Om Sverigedemokraterna nu tycker att detta är dåligt agerat av Turistrådet Västsverige, varför agerar man inte i den beslutande församling som ansvarar för Turistrådet Västsverige? Det är ju inte riksdagen som ansvarar för detta, utan det är Västra Götalandsregionen. Tittar vi på Sverigedemokraternas politik i Västra Götalandsregionen ser vi att man tycker att Turistrådet Västsverige gör ett bra jobb. Man lyfter fram dem i positiva ordalag i sin budget.

Varför har Angelica Lundberg inte pratat med sina kollegor i Västsverige om hon tycker att det här är så dåligt? Det är där besluten fattas. Det är lätt att säga en sak i riksdagens talarstol, men där besluten fattas – i det här fallet Västra Götalandsregionen – tycker Sverigedemokraterna att det här är bra. Varför då?

Fru talman! Jag anser ju att det är tydligt vad om omfattas och inte omfattas i lagstiftningen. Det uttryckte jag både i mitt anförande och i mitt tidigare replikskifte. Det är därför jag säger att vi behöver titta på om lagstiftningen är tillräckligt skarp.

Varför det här inte har inkluderats från början är en fråga som ledamoten får ställa till regeringspartiernas företrädare. Vi har inte varit med och tagit fram propositionen, och jag vet inte vilka överväganden som har gjorts i just den delen. Den vilar dock naturligtvis på en utredning.

Sedan ska man komma ihåg att vi inte kan besluta om lagstiftning utifrån några få enskilda exempel. Det måste vara ett problem som är omfattande. Visar det sig när lagstiftningen kommer på plats att den inte fungerar på det sätt som vi har tänkt att den ska fungera är jag naturligtvis öppen för att se över hur vi kan stärka den ännu mer.

När det gäller Västsverige och vad regiongruppen i Västsverige gör överlåter jag med varm hand till regiongruppen i Västsverige att arbeta med de frågor de anser lämpliga. Jag tycker inte att det är min roll som riksdagsledamot eller företrädare för Sverigedemokraterna att gå in och peka på vad olika företrädare ute i våra kommuner och regioner ska tycka eller inte tycka.

Jag kan dock konstatera att man kan ha två saker i huvudet samtidigt. Man kan tycka att turismföretagen gör ett fantastiskt jobb och samtidigt tycka att de i vissa delar borde agera på ett annat sätt.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till den gemensamma reservationen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, reservation 1.

Regeringen går nu vidare med en lag som i praktiken innebär att offentliga aktörer inte kommer att kunna bedriva stora delar av sin verksamhet. Kommuner och regioner, men även staten, kommer att ha mycket svårare att leverera det som efterfrågas av medborgare eftersom de förbjuds att bedriva säljverksamhet.

Fru talman! I grunden handlar detta om tre saker.

För det första är det helt uppenbart att regeringen sätter marknaden före människan. Det privata näringslivet ska stärkas både lokalt och på nationell nivå, men i många delar av Sverige har marknaden aldrig levt upp till löftet om valfrihet och inte heller klarat av att leverera det som medborgarna har efterfrågat.

När statliga bolag såldes ut eller när verksamheter privatiserades skulle marknaden erbjuda en valfrihet som skulle få ned kostnaderna för svenska folket, men så blev det inte. Och när ingen annan kliver fram är det oftast det offentliga, väldigt ofta en kommun, som behöver ta ansvaret när medborgare efterfrågar olika typer av verksamheter.

Det är helt uppenbart att högerns privatiseringar har lämnat efter sig ett splittrat land där företagens lönsamhet har fått gå före människors behov. När regeringen nu också har stängt ned många servicekontor är det många orter som ser sina samhällen dö. Detta beror på att Sverige under alltför lång tid har fått styras utifrån vad som funkar i någon form av marknadsekonomisk teori i stället för vad som faktiskt fungerar för människor.

Många i vårt land har känt av effekten när samhället drar sig tillbaka. Det är banker som stänger, restauranger som inte längre erbjuder lunch eller en biograf som inte längre går runt. Det ska inte bero på var i landet du bor om ditt samhälle är levande för dig. När privata aktörer inte vill etablera sig måste någon kliva fram. Jag tror att det förväntas av dem som ytterst blir påverkade därför att marknaden har valt bort dem. Det är viktigt att det offentliga har möjlighet att erbjuda service för att alla orter ska kunna vara bra och livskraftiga.

Regeringen har ingen plan för hur hela Sverige ska leva utan verkar snarare vilja att delar av Sverige ska fortsätta monteras ned eller säljas ut. De löften som vi hörde från Sverigedemokraterna här tidigare om att en ny lag, som i praktiken förbjuder kommunerna att bedriva någon form av säljverksamhet, ska öka konkurrensen och då också få ned kostnaderna är lögn. Den tesen har nämligen aldrig visat sig vara sann.

Tvärtom har det visat sig att vanligt folk drabbas när det offentliga tar ett steg tillbaka. Vanligt folk får leva med konsekvenserna av att marknaden inte tyckte att de är tillräckligt lönsamma. Det kan vara de som behöver känna de här konsekvenserna i en bygd eller en kommun som har uppskattade verksamheter för att kommunen har sett till att även de ska få ha livskraftiga samhällen.

Det handlar dock inte bara om kaféer, butiker eller biografer; det handlar om saker som är mycket mer grundläggande än så. Vad händer när det inte finns någon som vill bygga ut bredbandet? Vad händer när energiförsörjningen inte längre är tillräckligt stabil? Vad händer när avfallshanteringen inte fungerar som den ska eller blir mycket dyrare? Allt detta är verksamheter som berörs av den nya lagen. Remissinstans efter remissinstans har pekat på detta, men regeringen har helt struntat i det.

Jag tänker dock att det kanske är här någonstans som verkligheten hinner i kapp regeringen, fru talman. Det är nämligen lätt att tala om konkurrens och marknadslösningar i abstrakta termer, men när bredbandet inte fungerar, när elnäten inte kan utvecklas eller när sophanteringen helt enkelt blir dyrare är det människors trygghet och ekonomi som blir lidande. När kommunernas möjlighet att verka på konkurrensutsatta marknader begränsas minskar också deras förmåga att ta det ansvar som jag tror att medborgarna förväntar sig att de ska ta.

Det är alltså inte bara en fråga om service utan även en fråga om samhällets motståndskraft och beredskap. Regeringen riskerar att försvaga just den lokala kapacitet som behövs i händelse av kris. Jag tycker att det är ett högt pris att betala för en ideologisk övertygelse att marknaden alltid ska gå först.

För det andra presenterar regeringen en lag som ökar regelbördan, fru talman. Det trodde man inte om en högerregering, men så är det. Det som nu föreslås är en lag som i praktiken ska göra vardagen jobbigare för en kommun. Ökade krav, mer administration och högre kostnader är vad regeringen levererar till landets kommuner och regioner – mitt i en kostnadskris där de dessutom inte har fått någon hjälp från regeringen när det gäller generella statsbidrag.

Offentliga aktörer kommer att behöva införa årliga särredovisningar av sina säljverksamheter och dessutom genomföra återkommande, omfattande utvärderingar vart fjärde år. Det här är inga små justeringar, utan det är nya lager av byråkrati som kräver tid, kompetens och resurser.

Vad betyder detta i praktiken? Jo, det betyder att pengar och arbetstid flyttas från kärnverksamhet till administration och rapportering. Det är resurser som i stället hade kunnat användas till att förbättra välfärden eller garantera samhällsservice för alla kommuninvånare som betalar skatt. De pengarna kommer nu i stället att behöva läggas på att hantera den regelbörda som regeringen lägger på kommunerna.

Detta sker dessutom i ett läge där ambitionen på nationell nivå – från regeringen – tycks vara att minska regelbördan i vårt land. Det gäller dock inte kommunerna eller vanligt folk; för dem ska det i stället bli mer komplicerat. Kraven ska skärpas, och det ska bli dyrare att vara svensk.

För det tredje, fru talman, agerar inte regeringen mot den riktigt osunda konkurrensen. De förändringar i konkurrenslagen som nu presenteras är bra. Alltför länge har vi saknat regelverk som förhindrar företagskoncentrationer och haft lagar som skapat ett land där marknadsmisslyckandena varit för många.

Vi behöver en lagstiftning som förhindrar att företag delar upp marknaden sinsemellan och på så sätt förhindrar konkurrens, vilket i sin tur leder till höga priser för kunderna. Vi har sett detta under kostnadskrisen, med höga matpriser och höga veterinärpriser. Det här är två branscher där konkurrensen inte fungerar, vilket har lett till bristande tillgång på landsbygden och i glesbygden såväl som högre priser. Med bredare konkurrens kommer möjligheter för fler aktörer, som kan erbjuda andra priser och varor.

Fru talman! Dessa förändringar är bra, men regeringen missar det kanske viktigaste som utredningen presenterade, nämligen ett konkurrensverktyg genom vilket man som yttersta åtgärd – i sista hand – ska kunna kräva avyttring av verksamhet om företag inte agerar som Konkurrensverket har krävt. Ett sådant verktyg finns i ganska många länder. Det finns i Storbritannien och USA, och Tyskland ska införa det. EU-kommissionen uppmanar länder att införa det.

Om regeringen inte mäktar med att se utanför landets gränser kan man läsa den utredning som föregick propositionen, där detta föreslås. Om man inte tycker att den är bra kan man ta del av Produktivitetskommissionens slutrapport – även där föreslås ett sådant verktyg.

Detta skulle stärka verktygen. Det skulle ge oss möjlighet att verka för en sund konkurrens i Sverige och få ned priserna för svenska folket.

Sammantaget vill vi socialdemokrater göra upp med marknadsmisslyckanden och se till att kommunerna, regionerna och staten kan erbjuda grundläggande samhällsservice som får ned kostnaderna och säkrar livskraftiga orter i hela landet. Sverige har länge haft problem med samhällen som monteras ned, osund konkurrens och marknadsmisslyckanden. Därför vill vi se ett samhälle som inte ser till marknadens bästa utan sätter svenska folkets och ditt bästa främst. Det är det mest avgörande för att få ned kostnaderna och stå på svenska folkets sida.

(Applåder)

Fru talman! Det här är en mycket bra lagstiftning. Jag har i 40 år jobbat mot att kommuner konkurrerar med det privata. Jag var tidigare ordförande i tekniska nämnden i min hemkommun och lade då ut stora delar på entreprenad och handlade upp det. Syftet var just att få ned kostnaderna, som ledamoten Castro tog upp här.

Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i propositionen och avslag på samtliga motioner.

Denna lagstiftning börjar gälla den 1 augusti. Syftet med propositionen är att stärka det privata näringslivet och tydliggöra regelverket gällande osund konkurrens från den offentliga sektorn. Statens roll är att sätta upp spelregler. Staten ska bestämma lagar och regler, och sedan får företagen konkurrera med varandra på marknaden. Det är detta som kallas fri konkurrens.

Sverige är ett land som bygger på en fri marknadsekonomi. En fri ekonomi har under de senaste 100 åren byggt upp Sveriges fantastiska välstånd. Trots att vi har en jättestor offentlig sektor har företagen, inte minst våra exportföretag, lyckats med det. Svenska företag – såväl exportföretagen som de som jobbar inom landet – har byggt upp vår tillväxt, vårt välstånd och vår offentliga verksamhet. Även punktskatterna, till exempel momsen, har bidragit till detta. Många skatter är skadliga. Inkomstskatten på jobb är skadlig, liksom alltför hög bolagsskatt. Momsen är dock inte skadlig – den är en konsumtionsskatt.

Fru talman! Tyvärr har den fria konkurrensen inte respekterats i alla våra 290 kommuner. Många krafter har velat leka entreprenör och driva verksamheter. Påhittiga tjänstemän och politiker har anammat det. Det har varit väldigt vanligt att kommuner ägnat sig åt verksamheter som det privata näringslivet redan bedrivit, till exempel inom åkeribranschen.

Dessa verksamheter skapar osund konkurrens. Att driva företag och andra verksamheter med skattemedel som riskkapital är oanständigt, och det här bör begränsas. En privat företagare riskerar sitt eget kapital och sätter hus och hem i pant, vilket innebär att företagaren får ta konsekvenserna om företaget går i konkurs. Dessa konsekvenser blir väldigt dramatiska för en småföretagare och hans eller hennes familj.

Jag har aldrig sett eller hört talas om att en kommunal tjänsteman eller någon annan tjänsteman i offentlig sektor som har drivit bolag eller andra verksamheter genom vilka skattebetalarna förlorat miljontals kronor har fått lämna hus och hem. Tjänstemän i offentlig sektor tar alltså ingen ekonomisk risk när de är inne och driver företag eller andra verksamheter som konkurrerar med privata företag.

Det är därför denna lagstiftning är viktig. Den tydliggör rollerna. Det finns verksamheter som kommer att undantas i lagstiftningen och som lagen inte är ute efter, exempelvis verksamheter inom energisektorn, som nämndes här tidigare, och bostäder. Däremot, fru talman, kommer det inte att tillåtas att kommuner driver gym, kaféer, restauranger eller övrig verksamhet där den privata marknaden fungerar förträffligt bra i dagsläget.

Man kan fråga sig om det är en kommunal kärnverksamhet att driva bastubad, som Stockholms stad gör nere vid Hornstull.

Staten har heller inte sopat rent framför sin dörr, vilket är än mer anmärkningsvärt. Det statliga bolaget Svevia har ett dotterbolag i södra Norrland som heter Arento och som hyr ut byggmaskiner med mera. Det finns privata företag som gör detta i södra Norrland. De känner sig utkonkurrerade av Arento, som naturligtvis borde avyttras.

Staten driver även apotek, trots att apoteksmarknaden är avreglerad, och bankverksamhet, genom SBAB. Dessa statliga bolag bör säljas. Även partier utanför Tidösamarbetet är med på det, i alla fall att döma av vad jag hört tidigare. Dessa verksamheter bidrar inte till att företagsklimatet blir bättre utan skadar i stället den fria ekonomin.

Fru talman! De flesta kommuner har någon form av kommunala bolag. Hemma i Norrtälje hade vi under sent 90-tal flera bolag med tveksam verksamhet. Vi hade ett åkeri för att samla in hushållsavfall som gick back varje år. Vi hade även ett fastighetsbolag, vars enda uppdrag var att hyra ut lokaler åt stadsbiblioteket, samt en verkstad för att laga kommunens bilar. Allt det där avvecklade vi ganska fort när vi tog över kommunen i början av 2000-talet.

Värst i klassen är dock Göteborg. Man får 3 miljarder i skatteutjämningspengar, som huvudsakligen kommer från Stockholmsregionen. Göteborg har också 100 kommunala bolag. De kan använda skatteutjämningspengarna som riskkapital, vilket inga andra kommuner har möjlighet att göra. Bland annat håller man på med kameluthyrning och driver nöjespark, hotellverksamhet och nattklubb. Man kan undra om det är kommunal kärnverksamhet. I min värld är det så långt från kärnverksamhet man kan komma.

Slutligen: Syftet med lagstiftningen är inte att förbjuda kommuner att driva fastighetsbolag, energibolag eller va-bolag. Dessa bolag är samhällsbärande verksamheter. Syftet är att ge den privata näringen bättre villkor mot osund konkurrens från det offentliga samhället.

Konkurrensverket kommer vidare att få en stärkt och central roll som tillsynsmyndighet när det blir prövningar av ärenden och överträdelser.

Fru talman! Detta är min sista debatt efter åtta år i riksdagen. Jag vill tacka kansliet för ett fantastiskt fint samarbete under alla år. Jag vill också tacka mina kollegor i näringsutskottet för ett fint samarbete.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jesper Skalberg Karlsson (M).

Fru talman! Jag tackar Kjell Jansson för ett som alltid intressant anförande även om vi står på ganska olika sidor i detta.

Det var spännande att höra vilka exempel Kjell Jansson valde att rada upp. Ett av dem var apoteken. Jag tycker att apoteken är ett ganska bra exempel på vad som händer när det blir för marknadskoncentrerat. Antalet apotek har ökat, och Sverige har aldrig haft så många apotek som i dag. Men på landsbygden och i glesbygden är de få. Nästan 95 procent av alla nya apotek har nämligen öppnat i storstäder och tätorter.

Mitt anförande handlade mycket om vad detta innebär för dem som inte bor i exempelvis Stockholm, som jag och Kjell Jansson gör, Göteborg eller Jönköping utan på landsbygden och i glesbygden dit marknaden inte kommer eftersom det inte är lönsamt.

Enligt propositionen är det inte längre kommunens motivering till en verksamhet som gäller, utan det som ska gälla är Konkurrensverkets bedömning av vad effekten på marknaden blir. En marknad kan vara väldigt stor. Låt oss ta ett exempel. Energimarknaden är väldigt stor och berör hela Sverige, inte bara en kommun. Om till exempel ett kommunalt elbolag bedriver verksamhet på en konkurrensutsatt marknad kan man mäta om det påverkar hela Sveriges elmarknad på ett otillbörligt sätt.

Fru talman! På vilket sätt kan Moderaterna och regeringen garantera att detta inte kommer att innebära att verksamheter stängs ned när kommuners motivering till att en verksamhet behövs för att invånarna efterfrågar den inte längre gäller utan tjänstepersoner i Stockholm bestämmer vad som gäller?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Castro för frågan.

När det gäller apoteken är det precis tvärtemot vad ledamoten säger. När jag var kommunstyrelsens ordförande hemma i Norrtälje försökte vi i sex år att få ett apotek till Älmsta på Väddö. Det statliga Apoteket vägrade komma, likaså Systembolaget. De sa att det inte behövdes. Men när apoteksmarknaden blev fri etablerade sig ett apotek där direkt. Systembolaget har fortfarande inte kommit dit, och man tycker nog att Hallstavik ligger för nära och att Eckerölinjen, där folk kan köpa förtäring, avgår i närheten. Det är min analys.

Så till elbolagen. Som jag nämnde är syftet med lagstiftningen inte alls att stoppa kommunala elbolag, så det behöver ledamoten Castro inte bekymra sig för.

Fru talman! Det är inte bara jag som bekymrar mig. Även Energiföretagen bekymrar sig oerhört för detta.

Fru talman! Min fråga handlar inte om Kjell Janssons analyser eller spaningar, utan min fråga handlar om den proposition som ligger på riksdagens bord och som vi ska votera om i eftermiddag. Enligt den är det inte den offentliga aktörens motivering till verksamheten som kommer att gälla, utan den som bestämmer om en verksamhet ska få vara kvar är Konkurrensverket, som har sitt kontor här i Stockholm.

Man kan göra sig löjlig över olika kommunala verksamheter, men jag tror inte att någon svensk kommun skulle säga nej till en privat aktör som vill öppna hotell, konferensanläggning, kafé eller lunchrestaurang. Jag har i alla fall inte träffat ett enda socialdemokratiskt kommunalråd som har tackat nej till denna möjlighet. Det är nämligen en möjlighet, och det privata näringslivet ska stärkas.

Men Sverige är ett avlångt land, och det finns väldigt många kommuner där marknaden har bedömt att det inte är lönsamt att bedriva verksamhet. Fine, okej. Men varför ska kommunen då berövas möjligheten att erbjuda det skattebetalarna efterfrågar? Är det också helt orimligt att en kommun ska kunna ha en lönsam verksamhet? Ska en kommun bara vara skatteindrivare och inte kunna ha en verksamhet som efterfrågas och uppskattas och även är lönsam? Den här lagen gör att kommunerna inte kommer att kunna bedriva lönsam verksamhet, och kostnaden för det kommer att landa på kommuninvånarna genom höjda skatter eller högre taxor. Det här riskerar alltså att bli en kostnadschock för kommuninvånarna.

Jag vill ha ett svar. Varför föreslår man detta, och varför tar man ifrån kommunerna möjligheten att erbjuda medborgarna efterfrågad verksamhet?

Fru talman! Jag tror inte att ledamoten förstår sig på marknadsekonomi.

(Daniel Vencu Velasquez Castro (S): Du behöver inte läxa upp mig.)

Om det finns efterfrågan på tjänster kommer företag dit och säljer tjänster. Kommunen ska inte gå in och leka entreprenör, och det är just detta denna lagstiftning ska stävja. Kommuner har gjort det på många ställen och trängt undan privata aktörer. Det vill vi inte ha, för det är helt fel. Sverige är uppbyggt på marknadsekonomi; det är ett av de viktigaste ben vi har att stå på. Det har skapat Sveriges välstånd. Då måste kommunerna hindras från att hitta på verksamheter för att någon säger att de behövs.

Kommunala energibolag går jättebra, men annars brukar kommunala bolag inte gå så bra. Det är min erfarenhet efter 35 år.

Fru talman! Jag börjar med att tacka Kjell Jansson för ett bra samarbete i utskottet och för hans sista anförande i kammaren, om det blir så.

Jag måste beröra det Kjell Jansson sa om kärnverksamhet, och det håller jag med om i många avseenden. Han pratade också om att skattemedel används fel, vilket jag håller med om. Men när Stockholm till exempel privatiserar en förskola och säljer den för 3,5 miljoner när den är värd över 80 miljoner använder man också statliga pengar på fel sätt. Fingrarna i den syltburken är det faktiskt vår statsminister som har.

Nåväl. Vi debatterar nu nya verktyg för att stärka konkurrens i privat och offentlig verksamhet.

Vi i Vänsterpartiet motsätter oss regeringens förslag till ny lag om offentlig säljverksamhet. Vi ser problem med förslaget och dess konsekvenser. Vi menar att förslaget är otydligt när det gäller vilka säljverksamheter som kommer att anses vara otillbörliga och därmed kunna påverka privata aktörers möjligheter att agera på samma marknad.

Vidare kommer det att finnas svårigheter när det gäller att avgöra om offentliga aktörers säljverksamhet faller inom ramen för den kommunala kompetensen. Vi vill vidare lyfta fram att den föreslagna lagen även riskerar att begränsa offentliga aktörers möjligheter att agera och motverka marknadsmisslyckanden inom områden där det saknas privata aktörer som tillhandahåller samhällsviktig verksamhet, vilket också socialdemokraten Castro var inne på.

Enligt vår mening kan detta sammantaget riskera att i förlängningen leda till att samhällsviktig service uteblir på många mindre orter, till att angelägna offentliga initiativ hämmas och till att samhällets robusthet och beredskap försvagas. Den nya lagen riskerar även att få negativ påverkan på det privata näringslivet och på konkurrensen.

För ett tag sedan föreslogs i kammaren att alla lagförslag skulle landsbygdssäkras. Man skulle titta på hur olika lagändringar kunde påverka landsbygden på olika sätt. Här finns nu ett tydligt exempel på ett lagförslag som kan slå helt fel om man inte tar fram tydliga undantag eller helt enkelt låter undantagen bekräfta regeln på ett klokt sätt.

Det är lätt att ha en bild av att kommunerna och staten inte ska blanda sig i marknaderna. Men när det helt klart uppstår lägen där privata aktörer kan skinna samhället på ekonomiska resurser bara för att det inte finns konkurrens är det banne mig tjänstefel att inte titta på andra sätt att tillgodose verksamheten, oavsett vad det handlar om.

Ett av problemen i samhället är när monopol eller karteller sätter den populära marknadsekonomin ur spel. Detta pågår hela tiden när det gäller stora matkedjor och när det gäller monopol på elnät. Det finns även andra exempel.

Vi är överens med några andra partier om att strukturella åtgärder, i likhet med vad som föreslogs av den utredning som ligger till grund för propositionen, ytterst även bör kunna omfatta ett krav på avyttring av egendom om detta behövs.

Fru talman! Vi menar att det kan finnas omständigheter där långtgående strukturella åtgärder är det enda sättet att långsiktigt lösa ett konkurrensproblem. Krav på avyttring kan också vara motiverade ur allmän synpunkt och kan även bli föremål för rättslig prövning genom överklagande.

Jag nöjer mig med detta och yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Kommunala bolag i Sverige omsätter årligen enligt SCB:s branschstatistik totalt tiotals miljarder kronor inom verksamheter som i normalfallet kan, och ofta borde, drivas av privata aktörer. Denna siffra visar vilken enorm påverkan offentlig verksamhet har, inte bara på välfärden utan även på hela ekonomin och företagens möjlighet att växa och skapa jobb.

Sverige bygger sin välfärd på arbete, företagande och en ekonomi där nya idéer kan växa. Det är därför avgörande att människor som vågar starta företag, anställa och utveckla nya tjänster också möter rättvisa villkor. Därför behandlar vi i dag regeringens proposition om nya verktyg för stärkt konkurrens i privat och offentlig verksamhet.

Den lagändring som vi i dag föreslår, fru talman, innehåller viktiga avvägningar. Konkurrensverket får nu de verktyg som krävs för att undanröja hinder på marknaden och agera mot aktörer som snedvrider konkurrensen. Förslagen är inriktade på aktörer inom den offentliga sektorn. Det handlar om att skydda privata aktörer från otillbörlig påverkan från offentliga aktörer och därmed skydda privata aktörer från ojämlika villkor som kan uppstå när offentliga och privata aktörer agerar på samma marknad.

Sund konkurrens, fru talman, är en förutsättning för att kunna använda skattebetalarnas pengar klokt, främja innovation och ge konsumenter och medborgare bättre kvalitet till rimliga priser. När konkurrensen fungerar stärks hela samhällsekonomin. När den inte fungerar riskerar vi det motsatta: högre priser, sämre service och färre företag som orkar investera.

Analyser från Konkurrensverket visar att bristande konkurrens i vissa sektorer kan leda till betydande kostnader för både hushåll och samhälle. Enligt OECD är en väl fungerande konkurrens en nyckelfaktor för produktivitet, innovation och långsiktig tillväxt.

Fru talman! Det kan ibland vara motiverat att som i dag låta offentliga aktörer bedriva säljverksamhet på marknader där privata företag också verkar, men vi måste också våga se verkligheten. Offentliga aktörer har ofta andra ekonomiska förutsättningar än privata företag. Det kan handla om skattefinansiering, särskilda regelverk eller möjligheten att bära risk på ett sätt som ett litet familjeföretag aldrig kan. När spelplanen inte är jämn riskerar privata småföretag att trängas undan, inte för att de är sämre utan för att villkoren är olika från början.

Konsekvenserna blir mycket konkreta. Lokala entreprenörer tappar affärer, och viljan att investera och anställa minskar. Det är så företagaranda bromsas.

Fru talman! Låt mig ge ett konkret exempel. På flera lokala marknader, till exempel inom service och enklare tjänster, vittnar företag om hur de konkurrerar med offentliga aktörer som kan erbjuda lägre priser tack vare helt andra villkor. En småföretagare uttryckte det så här: Jag konkurrerar inte bara med andra företag utan även med regionen, som inte behöver ta betalt för utvecklingskostnader som jag som privat företagare behöver för att återinvestera i min verksamhet.

Det är en verklighetsbild som vi måste ta på allvar. Kommuner ska fokusera på sina kärnuppdrag: skola, vård och omsorg. Det finns förstås samhällsviktig verksamhet som rättfärdigar ett kommunalt ägande, särskilt på områden där marknaden inte fungerar eller där beredskap krävs. En sådan verksamhet är försvarbar och ska fortsatt kunna bedrivas.

Den offentliga makten ska användas ansvarsfullt, och att värna detta är en av samhällets allra viktigaste uppgifter. Det offentliga har ett ansvar att motverka marknadsmisslyckanden men bör aldrig konkurrera med näringslivet. Därför ska vi inte heller bevara en gammal ordning där det kommunala ägandet sväller och där lokala företag och entreprenörer får betala priset. Det handlar ytterst om våra gemensamma skattemedel och hur vi använder dem på bästa sätt.

Fru talman! Vi sätter nu stopp för en sådan utveckling genom att ta fram ett modernare konkurrensverktyg. Konkurrensverket ska kunna ingripa tidigare, mer träffsäkert och mer proportionerligt för att undanröja hinder för effektiv konkurrens.

För Kristdemokraterna är detta en principiellt viktig fråga. Vi tror på den sociala marknadsekonomin. Staten ska sätta ramarna och upprätthålla rättvisan men ska inte själv snedvrida marknaden. Oppositionen har uttryckt oro för att förslagen kommer att skapa osäkerhet. Den oron ska tas på allvar, men alternativet, att låta dagens brister bestå, vore sämre. Att blunda för osund konkurrens hjälper inte vare sig medborgare, företag eller välfärd.

Fru talman! Kristdemokraterna vill ha ett samhälle där småföretag kan växa, där idéburna aktörer kan bidra, där lokala entreprenörer inte slås ut av oskäliga villkor och där medborgarna kan känna förtroende för att marknaderna fungerar för deras bästa.

Därför är denna proposition viktig. Den är inte viktig för systemets skull utan för människornas, företagens och välfärdens skull. Den är viktig för den företagare som vill anställa sin första medarbetare, för den familj som behöver bättre tjänster till rimligare priser och för det Sverige som behöver mer dynamik och fler växande företag.

Fru talman! Detta handlar om att värna både samhällsansvar och företagsamhet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Jag tackar Lili André för anförandet.

Jag inser att vi inte delar problembilden när det gäller den nya lagen om offentlig säljverksamhet. Jag vill ändå säga, fru talman, att Lili André och regeringen underskattar vad lagen faktiskt innebär.

Ibland verkar det vara svårt att ta del av den proposition som vi debatterar. I den föreslås att Konkurrensverket ska mäta effekten på en marknad. Det som Lili André tog upp i sitt anförande om att det kan vara motiverat från kommunens sida kommer inte att gälla. Det är regeringens förslag. Att säga någonting i talarstolen kommer inte att hjälpa i verkligheten när lagen implementeras den 1 augusti 2026.

Det finns gott om bolag ute i Kommunsverige som har sagt: Vi kommer troligtvis att stoppa vår verksamhet, för vi vet inte hur lagen ska tolkas. Det vet förmodligen inte regeringen heller. Man har tvingat fram den här lagen.

Fru talman! Jag vill ta upp den andra delen i lagen, som handlar om ett konkurrensverktyg. Som Lili André nämnde är det bra, och det görs viktiga förändringar i konkurrenslagen. Men man saknar det som har efterfrågats mest från Konkurrensverket och också i Produktivitetskommissionens slutrapport. Det handlar om att som yttersta åtgärd, i sista hand, kunna kräva avyttring av verksamhet. Jag skulle vilja höra lite om varför regeringen inte går vidare med det.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan om avyttring!

Enligt förslaget ska Konkurrensverket om det finns hinder för en effektiv konkurrens på en eller flera marknader få ålägga företag att vidta åtgärder som är nödvändiga för att undanröja hindren. Ett åläggande ska dock inte innefatta krav på avyttring av egendom.

Vi menar att det är ett alltför långtgående ingrepp i äganderätten att företag, trots att de inte handlar i strid med de nuvarande konkurrensrättsliga förbuden, ska vara tvungna att avyttra egendom i form av till exempel aktier eller andra tillgångar.

Vi anser därmed att åtgärder som innebär avyttring av egendom för ett företag ska undantas.

Fru talman! Jag har tagit del av regeringens resonemang bakom förslaget. Min fråga är: Vad är motiveringen till att man inte vill ha det verktyget?

Förslaget kom inte först från Socialdemokraterna. Det kom från utredningen till propositionen och Produktivitetskommissionens slutrapport. Man har identifierat att i de länder där man har ett verktyg och kan använda sig av avyttring som sista åtgärd har man faktiskt kunnat råda bot på den osunda konkurrensen.

Fru talman! I mitt anförande nämnde jag ett exempel, och det var Storbritannien. Jag råder ledamoten att läsa hur man har använt sig av verktyget i Storbritannien. Det har varit väldigt framgångsrikt. Såvitt jag vet har Storbritannien en väl fungerande marknad.

Fru talman! Utöver att nämna konkurrensverktyget vill jag ändå passa på att säga följande. Regeringen forcerar nu fram det som riskerar att bli en tvångsprivatiseringslag. Kommuner kommer inte längre att kunna bedriva lönsam verksamhet som efterfrågas av medborgare och som kommuninvånare som betalar skatt till kommunen förväntar sig.

Det kommer att försvinna helt och hållet. Det verkar regeringen ta väldigt lätt på. Man verkar ibland lite hånfullt säga att oron från oppositionen är överdriven. Men det är inte bara oro från oss. Det finns inte en enda kommun eller region som inte i sitt remissvar har sagt att det kommer att leda till att viktiga verksamheter kommer att stänga ned. Jag undrar varför regeringen inte tar den oron på allvar.

Varför lyssnar man inte på kommunerna och regionerna? Varför inför man en lag som riskerar att bli en kostnadschock för svenskarna i ett läge där vi lever i en kostnadskris som regeringen inte har gjort nog för att stävja?

Fru talman! Varför inför man den här pålagan som kommer att innebära en kostnadschock för kommuninvånarna? Sedan kanske det också hade varit tacksamt med ett förtydligande om konkurrensverktyg.

Fru talman! Tack, Daniel Vencu Velasquez Castro, för fortsatta frågor!

Den föreslagna lagen om offentlig säljverksamhet syftar inte till att förbjuda offentliga aktörer att bedriva säljverksamhet. Ledamoten lyfter fram remissvaren. Vi och regeringen målar inte upp en sådan mörk bild i förväg.

Ledamoten insinuerar att det skulle bli högre priser och en sämre marknad i och med lagen. Ledamoten vet själv att när konkurrensen fungerar vinner medborgarna, och då kan också företag växa och även öka sin lönsamhet.

Det låter kanske motsägelsefullt. Men kommunal konkurrens på marknaden där privata företag kan och vill verka leder inte till lägre priser utan till högre kostnader för medborgarna.

Jag vill lugna ledamoten. När konkurrensen försvinner händer det som alltid händer när konkurrensen försvinner. Priserna sjunker när konkurrensen ökar.

Fru talman! Sverige bygger sitt välstånd på företagande, innovation och öppen konkurrens. När konkurrensen fungerar pressas priser, kvaliteten höjs och nya idéer får en chans att växa. När den inte fungerar drabbas både företagare och konsumenter.

Det är därför bra att vi i dag behandlar förslag som syftar till att stärka konkurrensen i både privat och offentlig verksamhet. Det finns i dag tydliga problem på flera marknader.

Regelverket är i många fall utformat för att hantera enskilda överträdelser – karteller eller missbruk av dominerande ställning – men fungerar betydligt sämre på att hantera strukturella problem där hela marknader fungerar dåligt. Konkurrensverket behöver mer muskler. Det är bra att det får det med den här lagstiftningen, men jag hade gärna sett ännu kraftfullare lagstiftning på temat.

En annan del i detta är kanske det mest anmärkningsvärda eller uppseendeväckande. Det handlar om offentlig säljverksamhet. Här finns ett problem som många småföretagare känner igen: När kommuner eller myndigheter agerar på marknader där privata företag redan finns gör de det ofta med andra villkor. Det är oacceptabelt.

Det kan handla om korssubventioner, lägre risk eller tillgång till skattemedel. Det kan vara verksamheter som gym, restauranger, hotell och mycket mer som toppar listan över kommunala verksamheter. Staden där jag bor, Göteborg, toppar listan över antalet kommunala bolag, som vi tidigare hörde.

Det snedvrider konkurrensen. Därför är det bra att regelverket skärps och att en ny lag införs för att komma åt otillbörlig offentlig konkurrens. Men här krävs också balans.

Offentlig sektor ska inte konkurrera ut privata företag, men den ska heller inte hindras från att utföra sitt kärnuppdrag. Exempelvis är kommunala energibolag ofta en viktig del av samhällsutvecklingen. Ägandet av lokala elnät har hållit nere priserna betydligt mer än vad större aktörer har gjort.

Viktiga kulturbärare som Liseberg ska inte tvångssäljas för att regeringen fått feeling. Det är upp till göteborgarna att avgöra. Men osund konkurrens ska självklart stävjas. Därför yrkar jag också bifall till reservation 2 i betänkandet.

Otydligheten i lagstiftningen och bristen på konkreta utpekade undantag är ett problem. Det blir uppenbart enbart i den här debatten. Kjell Jansson från Moderaterna lyfte fram att kommuner inte ska äga nöjesfält. Han syftar direkt på Liseberg. Samtidigt säger Ebba Busch att Liseberg inte träffas av lagstiftningen. Det säger också det moderata kommunalrådet i Göteborg.

Frågan är: Vad gäller egentligen? Kjell Jansson säger att lagstiftningen är till för att man inte ska kunna äga nöjesfält. Ebba Busch säger att det inte träffas av lagstiftningen.

Det är helt uppenbart att regeringen borde ha förtydligat undantagen så att vi inte får en situation där exempelvis fjärrkyla från ett kommunalt energibolag slås ut därför att det finns andra kyllösningar i exempelvis värmepumpar som körs för kyla. Det är ett jätteproblem. Det skapar stor osäkerhet, inte minst på energimarknaden.

Det hade därför varit bättre att ha fler tydligt utpekade undantag i lagstiftningen, vilket Centerpartiet också har yrkat på i reservation 2.

För Centerpartiet är utvecklingen tydlig och inriktningen glasklar: Vi ska ha fler företag, inte färre. Vi ska ha lägre trösklar in på marknaden, inte högre. Vi vill att staten sätter spelregler men inte själv blir en dominerande aktör på planen.

Det är därför viktigt att dessa nya verktyg används med precision. De ska lösa verkliga konkurrensproblem och inte bli ett allmänt styrinstrument för marknader.

Det finns också en annan viktig aspekt. Konkurrens handlar inte bara om regler utan också om dynamik – om att nya företag ska kunna starta, växa och utmana etablerade aktörer. Därför måste konkurrenspolitiken gå hand i hand med regelförenklingar, bättre villkor för småföretag och lägre kostnader för att anställa. Där har regeringen fortfarande mycket kvar att bevisa; vi riskerar annars att behandla symtomen och inte orsakerna.

Vi i Centerpartiet vet att Sverige kan få fler företag, fler innovationer och fler jobb. Vi vet att Sverige kan mer.

Fru talman! Det är roligt när två liberala partier kommer efter varandra på talarlistan! Nu kommer kortversionen av det som just sades här i talarstolen.

Regeringen har beslutat om nya regler i syfte att förbättra konkurrensen i både privat och offentlig verksamhet. Det föreslås ändringar i syfte att ge Konkurrensverket befogenhet att besluta om den här typen av konkurrensfrämjande åtgärder. Det föreslås även en ny lag om offentlig säljverksamhet just för att kunna skydda privata företag från de ojämlika villkor som kan uppstå när offentliga och privata aktörer agerar på samma marknad.

Det här är såklart viktiga förändringar. Ska vi ha en chans till vettig prissättning måste konkurrensen kunna fungera på riktigt. Det förslag som regeringen nu lägger fram har som syfte att både göra det enklare för nya företag att etablera sig och lättare för kunder att välja eller välja bort. Det är ett verktyg för att kunna pressa priserna och göra vardagen lättare för de svenska hushållen och de svenska företagen.

Här kommer alltså kortversionen av det som sades tidigare: Varför är konkurrens viktigt? För liberaler är det självklart. Vi behöver konkurrens för att vi ska kunna ha ekonomisk tillväxt, innovation och ytterst välstånd. Det är genom frihandel och marknadskonkurrens som vi skapar förutsättningarna för livskraftiga bolag och företag och därmed lägger grunden för det svenska välståndet.

Vi behöver en stark ekonomi som står på egna ben. Det gäller i Sverige, och det gäller i Europa. Om vi ska kunna ha det är möjligheten till och förutsättningarna för konkurrens helt nödvändiga.

Därför är detta förslag så viktigt, och därför yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! I debatten om konkurrens hör vi ofta Moderaterna tala om marknaden och det privata näringslivet som lösningen på nästan alla samhällsproblem. Mer konkurrens sägs automatiskt ge lägre priser, bättre kvalitet och ökad effektivitet.

Verkligheten är dock, som de flesta vet, lite mer komplex än så. När konkurrenspolitiken blir ideologi snarare än verktyg riskerar kommunerna och deras invånare att bli förlorarna.

Betänkandet innehåller förslag som på ytan kan framstå som ganska tekniska. Men i praktiken rör det en mycket större fråga: Vem ska ha makten och handlingsutrymmet att lösa samhällsproblemen – marknaden eller det demokratiskt styrda samhället? Eller är det, som jag tror, båda tillsammans?

I dag ser vi med oro på hur Tidöpartierna driver en linje där offentlig verksamhet misstänkliggörs medan privata aktörer ges allt större tolkningsföreträde. De förstärkta verktyg som föreslås riskerar att bli ännu ett sätt att pressa tillbaka kommunernas möjlighet att agera för sina invånare.

Fru talman! Kommunerna konkurrerar sällan för att maximera vinst. Kommuner bygger bostäder för att människor ska ha någonstans att bo. Kommuner driver energibolag för att säkra grundläggande infrastruktur med rimliga priser. Kommuner och regioner bedriver kollektivtrafik, avfallshantering och bredbandsutbyggnad för att det behövs i hela landet, även på platser där marknaden inte direkt ser de snabba affärerna.

När partier pratar om att snedvridning av konkurrens måste stoppas menar de i praktiken ofta att kommuner ska kliva åt sidan, även när de fyller ett tomrum som privata aktörer inte vill eller vågar ta. Det betänkande som vi debatterar i dag riskerar att stoppa offentliga investeringar då man kan få svårt att på förhand avgöra om man riskerar att konkurrera med någon annan.

Vi kan bara ana vilka som blir förlorare när en kommun inte längre vågar investera i lokal energiproduktion av rädsla för ingripanden. Vi kan ana vem som förlorar när ett kommunalt bolag avstår från att bygga bostäder för att det anses störa marknaden eller när ett kommunalt bolag låter bli att bygga den kommunala sorteringsanläggningen för att man kanske inte kan få ekonomi i den. Det är invånarna – hyresgästerna, elkunderna och skattebetalarna.

Vi ser redan i dag konsekvenserna när kommunerna inte kan eller vill investera. Det är höga elpriser och välfärdstjänster som dras tillbaka när de inte är tillräckligt lönsamma. Att då ytterligare begränsa kommunernas handlingsutrymme är inte att stärka konkurrens; det är att försvaga samhällsansvaret.

Miljöpartiet delar bilden av att konkurrensproblem ska kunna hanteras också när de uppstår i offentlig verksamhet. Men vi ser också konkurrens som ett verktyg bland flera och inte som ett överordnat mål som ska trumfa demokratiska beslut eller lokala behov.

Fru talman! Risken med förslagen i betänkandet handlar inte alltid om hur de är skrivna utan om hur de kommer att användas. I ett politiskt klimat där de styrande partierna ifrågasätter kommunernas roll finns en risk för att ny lagstiftning används för att flytta makt bort från lokalsamhället och närmare de stora privata aktörerna.

Det är inte med självklarhet småföretagare eller lokala initiativ som gynnas när det offentliga pressas tillbaka utan snarare de starkaste aktörerna. Resultatet riskerar att bli mindre lokal förankring och i slutänden kanske sämre valfrihet för medborgarna.

Fru talman! Miljöpartiet vill se en konkurrenspolitik som stärker företag och ger oss nya lösningar. Men vi vill också se en politik där även verksamhet som sker i kommuner kan ses som en del av lösningen och inte som ett problem som ska avvecklas.

För Miljöpartiet är målet en ekonomi där många aktörer kan verka, där innovation gynnas, där lokala och kooperativa företag har en chans att växa och där konkurrensen bidrar till omställning, inte till rovdrift.

Jag yrkar därför bifall till reservation 1 i betänkandet.

Eftersom jag ser att Rickard Nordin sitter kvar här i kammaren passar jag också på att säga grattis på födelsedagen!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)