Granskningsbetänkande

Fru talman! I mer än 200 år har riksdagens konstitutionsutskott granskat att regeringen och statsråden i sin ämbetsutövning har följt grundlagarna och andra lagar och regler som styr regeringsarbetet.

Konstitutionsutskottets ledamöter är alla folkvalda och tillhör olika politiska partier, men granskningen är formell och handlar inte om vad som kan anses vara politiskt önskvärt eller klandervärt.

KU:s granskning kan sägas innebära att politiskt ansvar utkrävs på konstitutionell grund. Att det konstitutionella snarare än det politiska perspektivet ska ligga till grund för utskottets granskningsarbete är av central betydelse. Det förpliktar men erbjuder samtidigt öppningar till samförstånd över partigränser där samförstånd inte alltid råder.

I betänkandet redovisas utskottets granskning av statsrådens tjänsteutövning med anledning av de särskilda anmälningar som inkommit till utskottet från riksdagsledamöter. Konstitutionsutskottet beslutade också under hösten 2020 att närmare granska regeringens hantering av ett antal frågor med koppling till coronapandemin.

Totalt har KU behandlat 28 ärenden. Två granskningsärenden har bordlagts av utskottet då nya uppgifter tillkommit i dessa ärenden. Det gäller utbildningsministerns hantering och kommunikation angående Pisaundersökningen 2018 och regeringens styrning av Svenska kraftnät.

Vad KU kommit fram till mer i detalj återkommer vi till under debatten, som är indelad i ett antal avsnitt.

På ett övergripande plan kan jag nämna att utskottet påtalar brister i 16 ärenden och att 6 av dessa ärenden avser brister kopplade till regeringens hantering av coronapandemin.

Årets granskning är en av de mest omfattande som gjorts i modern tid, och utskottet kan i dag inför kammaren redovisa ett gediget och väl genomarbetat betänkande med eniga slutsatser, vilket är en framgång.

Jag vill passa på att tacka utskottskansliet för ett mycket väl genomfört arbete och även rikta ett varmt tack till alla ledamöter i utskottet för ett gott samarbete. Jag tror att vi genom årets och även tidigare års granskningsarbete bygger vidare på en god grund för att kunna lyckas även framöver.

Fru talman! Efter den inledande debatten kommer utskottet som sagt att debattera granskningsbetänkandets kapitel och ärenden mer i detalj.

Granskningsbetänkandet inleds med ett kapitel där vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen behandlas. Därefter följer ett kapitel om handläggningen av vissa regeringsärenden med mera och ett kapitel om vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen. I det fjärde kapitlet behandlas vissa frågor om statsråds tjänsteutövning.

Betänkandet avslutas med ett femte kapitel som handlar om olika frågor rörande regeringens hantering av coronapandemin. I dagens debatt kommer detta kapitel att debatteras direkt efter den här inledande delen.

Jag kommer nu, i min inledning, främst att fokusera på den del av granskningen som rör regeringens hantering av coronapandemin.

Fru talman! Över hela världen har coronavirusets följder varit påtagliga och tragiska. I Sverige har viruset orsakat stort personligt lidande, och många har blivit svårt sjuka eller avlidit. Fram till slutet av maj hade över 14 400 personer avlidit med covid-19. Samtidigt har pandemin även andra långtgående följder för såväl individ som samhälle som ännu inte låter sig överblickas. Många av de åtgärder som har vidtagits finns det i nuläget inte underlag för att utvärdera. En mer fullständig analys och bedömning av regeringens hantering av pandemin måste därför anstå. Utskottet har anledning att återkomma till dessa frågor i senare betänkanden.

Granskningen tar sikte på de delar av regeringens åtgärder rörande coronapandemin som är möjliga att bedöma redan i dag, i ljuset av vad som är känt eller borde ha varit känt när de vidtogs. Konstitutionsutskottets särskilda uppgift har varit att granska åtgärderna i ett konstitutionellt hänseende.

Fru talman! Utskottet anser att regeringen brustit i hanteringen av pandemin, och vi påtalar brister i ett flertal ärenden. Det handlar om besöksförbud inom äldreomsorgen, testning och smittspårning, tillgången på skyddsutrustning och annan sjukvårdsmateriel, beredningen av snabbpropositioner samt pandemilagen, regeringens agerande avseende coronastrategin samt införande av deltagargräns för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.

Jag skulle kort vilja beskriva några av dessa ärenden.

Det första handlar om testning och smittspårning. Gällande uppdraget till Folkhälsomyndigheten att ta fram en nationell strategi i mars 2020 för att utöka testningen anser utskottet att regeringen inte agerade tillräckligt snabbt givet det behov som fanns av att snabbt utöka testningen och smittspårningen. Målsättningen om 100 000 tester per vecka uppnåddes först i början av september 2020.

Enligt utskottet är det tydligt att de oklarheter som rådde i ansvarsfrågan och i frågan om ersättning till kommuner och regioner för den utökade testverksamheten bidrog till att testningen inte ökade i den takt som föresatts. Regeringen hade kunnat ingå en överenskommelse tidigare än vad som nu skedde.

Det andra ärendet jag vill lyfta upp är besöksförbudet inom äldreomsorgen. Granskningen visar att regeringen vidtog vissa åtgärder för att begränsa smittspridningen inom äldreomsorgen före beslutet om ett nationellt besöksförbud. Regeringens åtgärder var dock inte tillräckliga. De äldre var särskilt utsatta, vilket var väl känt, och behovet av nationell vägledning och styrning innebar att regeringen enligt utskottet borde ha agerat mer aktivt.

Det tredje jag vill lyfta upp är hanteringen av den så kallade pandemilagen. När det gäller pandemilagen framgår att regeringen ansåg att de tillfälliga bemyndigandena i smittskyddslagen från våren 2020 var otillräckliga. Trots det påbörjade regeringen arbetet med pandemilagen först efter sommaren 2020. Enligt utskottet måste det ha stått klart för regeringen att de tillfälliga förändringarna i smittskyddslagen skulle upphöra att gälla den 30 juni och att det skulle kunna finnas behov av att ha ett effektivare regelverk på plats så snart som möjligt. Arbetet med att ta fram mer användbar lagstiftning borde därför ha påbörjats tidigare.

Under hösten 2020 tvingades regeringen påskynda arbetet med pandemilagen med anledning av den ökade smittspridningen. Utskottet konstaterar att tidsramen för riksdagens behandling av ärendet blev extremt kort. Enligt utskottet hade detta kunnat undvikas om regeringen hade påbörjat arbetet med att ta fram lagen tidigare.

Fru talman! Det fjärde jag vill lyfta upp i denna del är regeringens agerande avseende coronastrategin. Av granskningen framgår att regeringen inte fattat något särskilt beslut om strategin. Såvitt framkommit har det heller inte varit regeringens avsikt att strategin skulle styra myndigheterna. Samtidigt har det från myndighetshåll anförts att strategin var något man skulle arbeta med genomförande av och i linje med. Utskottet framhåller att det inte finns något konstitutionellt utrymme för regeringen att styra myndigheterna utan regeringsbeslut.

Granskningen har också omfattat beredningen av strategin. Att ta fram och publicera en strategi är inte någon åtgärd som måste vidtas vid en kris. Enligt utskottet kan dock en väl avvägd strategi för regeringens arbete under en omfattande och långvarig kris vara en god ordning för en effektiv krishantering, men om en strategi behövs är en fråga som regeringen får ta ställning till från fall till fall.

Om regeringen väljer att ta fram en strategi är det emellertid, enligt utskottet, viktigt att strategin är väl förankrad hos hela regeringen och berörda delar av Regeringskansliet samt att relevanta beredningsformer vidtas i enlighet därmed vid utformningen av strategin. Det har inte gått att klarlägga ifall detta har skett i tillräcklig utsträckning. För att möjliggöra en granskning av hur strategin tagits fram och beretts hade det varit önskvärt att arbetet med den dokumenterats. Utskottet påtalar även bristerna i regeringens agerande gällande den ändring av strategin som under vintern 2021 gjordes på regeringens hemsida.

Utskottet har också granskat andra ärenden. Jag vill nämna att utskottet i den delen noterar brister i ärenden som bland annat rör dåvarande miljö och klimatminister Isabella Lövins agerande i samband med SMHI:s försäljning av viss verksamhet samt regeringens hantering av Skogsstyrelsens föreskrifter avseende nyckelbiotoper.

Utskottet konstaterar även brister i ett flertal ärenden rörande justitie- och migrationsminister Morgan Johansson. Det handlar om brister i hanteringen av riksdagens tillkännagivanden och skriftliga frågor samt uttalanden.

Mina moderata kollegor kommer att återkomma till flera av dessa ärenden i dagens debatt.

Fru talman! Med detta anmäler jag på konstitutionsutskottets vägnar resultatet av den granskning som redovisas i vårt betänkande enligt 13 kap. 2 § regeringsformen.

Fru talman! Jag vill inleda med att säga något om konstitutionsutskottets granskningsuppdrag. Konstitutionsutskottet har i sin årliga granskning av regeringen granskat regeringens förhållande till riksdagen, handläggningen av regeringsärenden, regeringens ansvar för förvaltningen och statsråds tjänsteutövning.

Regeringsmakten är stark, och regeringen styr riket. Då är det viktigt att också riksdagen är stark i utövandet av inte bara sin lagstiftande funktion utan också sin kontrollmakt. Som granskare är det naturligt att en stor del av konstitutionsutskottets arbete består i att uppmärksamma brister och tillkortakommanden, men minst lika viktigt är att konstruktivt uppmärksamma hur lagar och regler bör tillämpas och dra slutsatser för att inte uppkomna brister ska upprepas.

Konstitutionsutskottet har granskat alla inkomna ärenden. Det är naturligt att tyngdpunkten i konstitutionsutskottets arbete har kommit att kretsa kring regeringens och riksdagens hantering av coronapandemin. Jag vill därför börja där, och sedan kommer mina utskottskollegor att kommentera mer i detalj, vad gäller både coronahanteringen och den övriga granskning som konstitutionsutskottet haft till uppgift att hantera.

Pandemin har varit och är en enorm utmaning för samhällen och regeringar över hela världen. Man kan konstatera att det mesta i Sverige har fungerat och att människor på alla nivåer har gjort heroiska insatser för att hantera följderna och dämpa effekterna av pandemin. Men självfallet har vi också sett brister inom det område som vi är satta att granska, nämligen regeringens arbete. En del brister handlar om saker som borde och kunde hanterats tidigare av nuvarande och tidigare regeringar. Med facit i hand kan vi säga: Varför gjordes inte detta tidigare? Men ärligt - det är inte många av oss, oavsett parti, eller för den delen medierna eller allmänheten, som har ropat efter detta.

Låt oss nu dra lärdomar. Detta lär inte vara den sista civila kris eller pandemi som vi som samhälle tvingas hantera. Tre lärdomar vill jag lyfta fram särskilt. För det första: en stärkt beredskap inför fredstida kris. För det andra: stärkt författningsberedskap så att verktyg finns när det otänkbara inträffar. Och för det tredje: en starkare välfärd med ett särskilt fokus på de allra svagaste.

En styrka gällande krishanteringen har varit att den i huvudsak har kunnat ske i stor politisk enighet och konsensus.

Det ska också framhållas att coronahanteringen har resulterat i över 700 regeringsbeslut och åtgärder för hundratals miljarder kronor. Det är kanske inte konstigt att vi bland dessa har hittat ett antal brister.

Vad gäller frågan om en strategi konstaterar vi att det inte finns något krav på att en sådan ska finnas och att till exempel den borgerliga regeringen inte hade någon sådan under finanskrisen. Regeringen har inte heller beslutat om någon sådan. Däremot kom det som regeringen kommunicerade på sin hemsida att uppfattas som en sådan och blev styrande för statliga verk. Det är inte tillfredsställande.

Oklarheterna runt ansvar och kostnad för testning och smittspårning kom antagligen att fördröja starten av dem. Vid hanteringen av besöksförbudet inom äldreomsorgen uttryckte utskottet förståelse för bristande beredning vid införandet beroende på behovet av snabba åtgärder. Däremot borde en omprövning ha skett, och vid omprövningen borde också andra intressenter ha hörts för att man skulle ha ett tillräckligt beslutsunderlag.

Besöksförbudet innebar en kraftig inskränkning i människors fri- och rättigheter. Och då är bra beslutsunderlag naturligtvis extra viktigt.

Vi konstaterar att vid framtagandet av pandemilagen startades beredningen onödigt sent, och därigenom fick arbetet forceras i slutet av hösten.

Deltagargränsen vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar var nödvändig, men den var också en allvarlig inskränkning i de grundläggande fri- och rättigheterna och innebar också en stor påfrestning för vissa samhällssektorer såsom kulturen och idrotten. Därför borde dessa inskränkningar kontinuerligt ha omprövats.

KU har härutöver granskat frågor som rör regeringens förhållande till riksdagen, handläggning av vissa regeringsärenden och vissa frågor om statsråds tjänsteutövning.

Avslutningsvis vill jag tacka vårt kansli som har gjort en fantastisk insats under detta omfattande granskningsarbete. Jag vill också tacka mina kollegor i utskottet för årets granskningsarbete.

Fru talman! Årets granskning har likt förra årets granskning varit speciell på många sätt. Coronaviruset har inte bara gjort att vi har fått arbeta på nya sätt, utan det har även varit en stor del av det vi har granskat i år, alltså regeringens agerande med anledning av pandemin.

Innan jag säger mer om detta vill jag, likt tidigare talare, tacka mina kollegor i utskottet och kansliets personal som alla har arbetat hårt in i det sista för att vi skulle hinna klart trots de tuffa förutsättningarna i år.

Konstitutionsutskottets uppgift är, som sagt, att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Det är viktigt att denna kontrollfunktion för riksdagen fungerar även under en pågående pandemi, vilket den har gjort trots de tuffa förutsättningarna. Vi har i år granskat 28 ärenden, och vi har pekat på brister i 16 fall.

Särskilt utmärkande för årets granskning har varit de många ärendena relaterade till pandemin som vi har haft att ta ställning till. Ett tydligt mönster i årets granskning är att vi har haft anledning att uttala oss om flera av dessa ärenden.

Kortfattat kan sägas om dessa ärenden att den samlade bilden har varit att regeringen i flera fall kunde ha agerat snabbare, tydligare och mer kraftfullt för att stävja pandemins skadliga effekter på samhället.

Sverige som land särskiljer sig från andra länder i och med vårt långtgående självbestämmande för kommuner och regioner. Den som normalt ansvarar för en verksamhet gör det också under en kris. Trots detta har utskottet tidigare vid ett flertal tillfällen konstaterat att regeringen vid en krissituation har det yttersta ansvaret om den märker att kommuner och regioner inte mäktar med.

Under pandemin har det visat sig att det inte har fungerat tillfredsställande, och mycket har berott på kommunikationen och att det har tagit tid att fatta beslut som kommuner och regioner kan luta sig mot.

Fru talman! Vi har även under vårens granskning hanterat andra ärenden än de coronarelaterade. Två av dessa ärenden är, som har nämnts tidigare, ärendet om Anna Ekström och Pisaundersökningen och ärendet om regeringens styrning av Svenska kraftnät. Det får vi återkomma till mer nästa år när vi står här.

Innevarande år vill jag särskilt sätta fokus på det faktum att vi varken har reservationer eller särskilda yttranden i betänkandet. Det är således ett enigt betänkande som vi debatterar. Jag ser nu fram emot att lyssna till detta när mina utskottskollegor tar vid.

Fru talman! Årets granskning av regeringen har dominerats av frågor kopplade till regeringens hantering av coronapandemin. Åtta av tio utfrågningar har handlat om coronapandemin, och jag återkommer snart till den i denna inledning.

Låt oss börja med granskningens själva syfte. Att kontrollera hur regeringen och myndigheterna sköter sitt arbete - riksdagens kontrollmakt - är en av riksdagens viktigaste uppgifter. Kontrollmakten utövas på olika sätt. Den utövas av den oberoende Riksrevisionen, vars uppgift är att granska vad statens och därmed skattebetalarnas pengar går till och hur effektivt de används. Den utövas av riksdagens ombudsman, Justitieombudsmannen, som bevakar varje människas rätt att bli behandlad enligt lagen. Den utövas av enskilda ledamöter av denna kammare som genom frågeinstituten, interpellationer och skriftliga frågor kontrollerar regeringen. Och den utövas av konstitutionsutskottet med den speciella uppgiften att granska att regeringen och de enskilda statsråden följer reglerna.

Fru talman! När konstitutionsutskottet granskar regeringens och statsrådens tjänsteutövning granskas både vad som gjorts och vad som inte gjorts. Att som regering få information och inte agera på den, när en myndighet inte kan eller förmår agera korrekt själva, att förhålla sig passiv, är agerande som kan leda till att brister uppstår. Så är också fallet i ett par av årets granskningsärenden. Ett av dem rör Skogsstyrelsens föreskrifter om nyckelbiotoper. Det är ett ärende i årets granskning med stor praktisk betydelse för enskilda personer.

En grundprincip i vår rättsordning är legalitetsprincipen, principen om den offentliga maktens lagbundenhet, enligt vilken alla samhällsorgan, inklusive regeringen, är bundna av gällande rätt. Skogsstyrelsen har under ett antal år tillämpat myndighetsföreskrifter i strid med regeringens bemyndigande. Myndigheten har registrerat nyckelbiotoper, vilket för den enskilde skogsägaren i princip inneburit att skogen blivit osäljbar, eftersom de certifieringsregler som de flesta skogsägare är anslutna till innebär att nyckelbiotoper ska bevaras. Genom årens lopp har skogsägare blivit bötfällda för avverkning i nyckelbiotoper. Nyckelbiotopsregistreringen är ett intrång i den privata och grundlagsskyddade äganderätten och har alltså skett utan att Skogsstyrelsen haft rättslig grund. När myndigheten själv insett det och samtidigt insett att den varken kan tillämpa eller upphäva den felaktiga myndighetsföreskriften har den i september förra året informerat regeringen om detta. Enligt utskottet ankommer det på regeringen att hantera den uppkomna situationen, vilket inte har gjorts på ett tillfredsställande sätt.

Fru talman! I all tillbakablickande granskning ligger frestelsen att vara efterklok nära till hands. Det är lätt att vara efterklok och svårare att vara förklok. Det måste man vara ödmjuk inför. För Centerpartiet har utgångspunkten i årets coronagranskning varit att Sverige och världen har utkämpat, och fortfarande utkämpar, ett krig mot en osynlig fiende, ett dödligt virus. Vilken regering som helst som styrt Sverige hade förmodligen gjort fel, brustit i olika avseenden och begått misstag. När vi betraktar KU:s granskning av regeringens hantering av coronapandemin kan vi se att allt inte blev rätt. Men det är också viktigt att understryka att allt inte heller blev fel. Vi måste ta vara på lärdomarna och erfarenheterna som har gjorts under pandemin.

Ytterligare en anledning för Centerpartiet till att det i årets granskning varit mycket viktigt att vinnlägga sig om att KU håller sig till det som framkommit, till det vi vet, till det som är belagt eller påvisat, och att motstå frestelsen att spekulera och insinuera, är att vi inte bara befinner oss i en pandemi, utan även vad Världshälsoorganisationen kallar infodemi. Med infodemi menas en viral spridning av missledande information som gör det svårare för människor att förstå sjukdomens allvar och vad som behövs för att bekämpa den.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap beskriver i en nyligen publicerad rapport att konspirationsteorier om covid-19 är ett hot mot demokratin på flera plan. Till stor del handlar de om att avvisa eller misstolka etablerad medicinsk expertkunskap och att misstänkliggöra statliga och privata aktörer och deras avsikter. Men konspirationsteorier skyndar även på radikaliseringsprocesser som polariserar samhället. När förtroendet för myndighetsutövning, i synnerhet i kristid, är underminerat kan andra konspiratoriska berättelser kopplas på och leda till våldsbejakande extremism. Samtidigt bereder konspirationsteorier marken för, eller är redan en del av, främmande makts informationspåverkan mot Sverige.

Vi måste därför våga och orka se och förhålla oss till att det som just nu sker framför våra ögon är ett skolexempel på hur information och kunskap utsätts för stora påfrestningar i ett samhälleligt krisläge.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag rikta ett varmt tack till presidiet och kollegorna i konstitutionsutskottet och särskilt till all personal på vårt eminenta utskottskansli, utan vilken vi skulle stå oss slätt. Personalen vid KU gör viktiga arbetsinsatser och ger oss folkvalda ypperliga förutsättningar att verka i våra uppdrag. Det har varit ett tungt granskningsår, med den uppskjutna vårgranskningen vi genomförde i höstas och nu den sedvanliga vårgranskningen, som många menar är den mest omfattande på 16 år. Jag önskar alla - naturligtvis inklusive talmanspresidiet - en riktigt skön sommar med vila och återhämtning, så att vi när vi ses i höst har kraft att ta oss an den här mandatperiodens sista riksmöte.

Fru talman! Det är alltid roligt att komma efter Linda Modig i talarstolen, för då slipper jag sänka den så mycket.

Konstitutionsutskottet har som uppgift att granska regeringens arbete och har så gjort i över 200 år. Precis som förra året har pandemin påverkat granskningsarbetet. Förra året försköts granskningen till hösten. Detta år har vi tagit egna initiativ att granska regeringens arbete kopplat till coronapandemin. Denna mandatperiod är minst sagt historisk på flera sätt. Det är nästan svårt att ta in när man är ny ledamot som kom in 2018. Vi har även givetvis behandlat de KU-anmälningar som inkommit från riksdagsledamöter under året.

Att återigen kunna lämna ett enigt granskningsbetänkande under en fortsatt pågående kris känns stort och viktigt. Jag får erkänna att jag i början av årets granskning var tveksam till om det skulle gå, men det gick. Till stor del beror det på att vi har ett fantastiskt kansli till vår hjälp. Men det är också så att vi alla i utskottet gemensamt har arbetat konstruktivt och ansträngt oss. Stort tack till kansliet och utskottet! I år har vi behandlat 28 ärenden. I 16 av dessa har vi konstaterat någon form av brist. I några andra ärenden har vi medskick för framtiden.

Fru talman! Förutom att granska regeringens hantering av pandemin, som är ett eget kapitel i betänkandet, har vi granskat förhållandet mellan regering och riksdag. Enkelt förklarat kan man säga att det berör riksdagens utövande av sin kontrollmakt. Vi har även granskat regeringens handläggning av vissa regeringsärenden och regeringens ansvar för förvaltningen. Till sist har vi i granskningen ett kapitel som rör statsråds tjänsteutövning. I år, precis som förra året, handlar det väldigt mycket om vad ministrar får eller inte får säga enligt anmälaren. Numera är det även kompletterat med vilka bilder ministrar får eller inte får lägga upp på framför allt sociala medier.

Fru talman! Ibland verkar det som att vissa riksdagsledamöter inte vill att ministrar ska få delta i den politiska debatten alls. Men KU:s uppfattning är att de inte bara får utan även bör delta i politiska debatter. Det är dock självklart viktigt att det som sägs inte kan uppfattas som försök till styrning av en myndighet eller som att ministern har egna uppfattningar i ärenden som är föremål för senare beslut av regeringen. Dessutom är det givetvis viktigt att det som sägs är korrekt, så att det inte uppfattas som att ministern försöker vilseleda dem som lyssnar. Ibland kan det också vara så att ministrar faktiskt inte har kunskap om det som de babblar om, och då får de anledning att lära sig något nytt genom KU:s granskningar.

Fru talman! När det gäller utskottets granskning av regeringens hantering av coronapandemin är det viktigt att påminna om att vår granskning skiljer sig från den som Coronakommissionen gör. Vi granskar enbart regeringens hantering av pandemin, medan kommissionen granskar flera delar av samhällsapparaten. KU:s granskning är tillbakablickande och kontrollerar exempelvis att man uppfyllt beredningskravet, medan kommissionen har i uppdrag att blicka framåt och bedöma åtgärdernas effekt.

Fru talman! Det senaste året har många av våra friheter och rättigheter på olika sätt inskränkts och inte alltid känts lika självklara. Det beror givetvis på pandemin. I årets granskning har vi i KU fått reflektera mycket över detta. Flera av de ärenden som vi har granskat kopplat till pandemin berör inskränkningar och begränsningar som har gjorts. Enligt våra grundlagar får man endast göra begränsningar i våra fri- och rättigheter för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningarna får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett dem och inte heller sträcka sig så långt att de utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen.

KU konstaterar att besluten om att införa deltagargränser för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar samt införa besöksförbud inom äldreomsorgen innebar betydande inskränkningar i våra grundläggande rättigheter. Dessutom bereddes de på ett sätt som inte var optimalt, med få remissinstanser som dessutom hade väldigt kort tid på sig att inkomma med svar.

I ett mindre akut skede borde regeringen ha kunnat följa upp besluten och ta in synpunkter från fler instanser. Man borde också ha övervägt om inte Justitiedepartementet skulle ha varit mer involverat i diskussionerna med myndigheterna om behovet av fortsatta inskränkningar i våra fri- och rättigheter. En annan slutsats av utskottet är att dessa beslut borde ha omprövats kontinuerligt och oftare än vad som gjordes.

Fru talman! I dag debatterar KU sitt granskningsbetänkande KU20, som är mycket omfattande. Under 15 år har jag varit mer eller mindre delaktig i KU:s granskning som suppleant eller ordinarie. Vad jag kan minnas har vi tidigare inte kommit i närheten av detta, även om det har varit svåra och stora ärenden genom årens lopp. Det som är särskilt tungt detta år är naturligtvis coronapandemin och granskningen av regeringens handlande under den.

Jag vill börja med att tacka ledamöterna i KU. Vi har gjort ett gott arbete tillsammans. Det har i all huvudsak skett under goda, konstruktiva, vänliga och politiskt neutrala förhållanden. Men framför allt vill jag tacka kansliet - kanslichefen, vice kanslichefen och de olika personer som arbetar i personalen i kansliet. Vårt betänkande hade varit fjäderlätt - bokstavligt talat, höll jag på att säga - utan kansliets mycket gedigna arbete. Vad gäller det tidsmässiga vågar jag inte ens uppskatta hur många mantimmar som ligger bakom, men det är ett mycket betydande arbete. Tillsammans med kansliet har vi i KU återigen gjort ett mycket gediget arbete och lagt oss vinn om det.

Betänkandet är enigt. Det har det varit sju år i rad nu. Detta kostar på för oppositionen, men framför allt för regeringssidan - vi möts i det som är sakligt visat och går inte utöver det. Det är inte en granskning som är politisk på något sätt. Det är inte heller en medicinsk granskning - man skulle ha kunnat tycka att detta skulle ligga nära till, men det är anvisat till andra att göra en sådan.

Det är 28 ärenden vi har prövat. I 16 av dem påpekar vi brister i större eller mindre utsträckning. 6 av de bristerna gäller coronapandemin och regeringens hanterande av den. Det ska sägas, när vi nu den här dagen kanske särskilt fokuserar på coronapandemin, att inte allt regeringen gjorde blev fel. Mycket gjordes rätt. Vi får inte glömma att det var en ny sjukdom vars förlopp var okänt. Som en kris alltid gör kom den helt oväntat. Sedan har vi hittat brister som vi kommer att anmäla för kammaren.

Jag vill också säga att vi ska gå vidare med att lära av denna kris. Vi måste lära för civil krishantering. Vi måste också vässa de redskap vi har. En sådan utredning - en kommitté för detta - har aviserats.

Vad är då grunden för KU:s granskning? Vad är det vi sysslar med?

Den här debatten kallades fram till 1968 för dechargedebatten. De av oss som inte längre är purunga kanske kommer ihåg detta uttryck; det kommer från franskans "décharge", som betyder "avlastning". I detta sammanhang handlar det om beviljad ansvarsfrihet för fullgjort uppdrag och betecknar en av parlamentet beviljad ansvarsfrihet för regeringens medlemmar. Det är ungefär som i en förening, som vi alla på olika sätt har erfarenhet av, där det finns en punkt där styrelsen beviljas ansvarsfrihet.

Denna betydelse går tillbaka till 1810 års riksdagsordning, där det i 76 § stod så här: "Allt hvad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt, bör anses hafva vunnit decharge i afseende på det granskade, och ingen ny, till ansvarighet förbindande, granskning af ny riksdag i samma mål vara tillåten."

Vi kallar inte längre detta för dechargedebatten, och vi anmäler vår granskning - den är inte uppe till någon votering. Men i kap. 13 § 1 i den nu gällande regeringsformen föreskrivs att KU "ska granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning". Det är detta vi gör.

RFR14, Konstitutionella kontrollfunktioner, eller KU:s lilla gröna, som den populärt kallas, är en handbok för oss i KU. I denna granskning står det på sidan 11 att KU år 1968 framhöll att grundtanken är att granskningen ska vara administrativ och inte politiskt inriktad. År 1968 beslutade man att granskningen inte skulle vara politisk. De av oss som har varit med så länge tänker kanske på andra saker från 1968.

Nu ska man vara ärlig och säga att det tog ett bra tag innan detta förverkligades. De sju senaste åren har det faktiskt varit opolitiskt och utan reservationer, men en viss uppkörningssträcka får man ändå säga att det har varit.

Enligt grundlagspropositionen 1973:90, sidan 415, är granskningen numera inriktad på rättskontroll och administrativ praxis. Granskningen ska i första hand vara inriktad på att kontrollera om statsråden i sin tjänsteutövning och Regeringskansliet i sin handläggning av regeringsärendena har följt gällande regler och vedertagen praxis. Vid underlåtenhet att handla prövas frågan om skyldighet att handla förelåg enligt regler och praxis.

De bakgrundsregler som i första hand åsyftas när det gäller granskningen är procedurregler och kompetensregler i regeringsformen och riksdagsordningen, det vill säga regler om lagrådsremisser, normgivningskompetens, propositionsavlämnande och den typen av uppgifter.

Konstitutionsutskottet iakttar, som jag har nämnt, stor försiktighet när det gäller att göra en politisk bedömning. Vi prövar inte om regeringen har gjort rätt. Vi kan varken i förväg eller i efterhand gå in och göra en politisk bedömning eller anvisa en politisk väg. Vi kan dock säga: Det här blev fel utifrån regelverket. Vi kan vara den goda revisorn, som pekar mot en bättre väg för framtiden. På det sättet kan konstitutionsutskottet staka ut vägen för framtida regeringar så att de gör ett ännu bättre arbete.

Fru talman! Sverige befinner sig fortfarande i den största krisen sedan andra världskriget. Många människor har blivit svårt sjuka eller avlidit. Vi kan ännu inte överblicka alla konsekvenser för individen och samhället.

I årets granskning av regeringens hantering av pandemin fokuserar utskottet på de åtgärder som kan värderas redan i dag i ljuset av vad som var känt, eller borde ha varit känt, när de vidtogs.

Kriser kräver snabba beslut. Samtidigt måste demokratin och rättssäkerheten värnas även under en pandemi. Detta är en komplicerad balansgång, vilket vi också kan se i de ärenden vi har granskat.

Ansvarsprincipen är en av tre bärande principer för svensk krishantering. Principen innebär att den aktör som har ansvar för en fråga eller en verksamhet i normalfallet har ansvar för denna även under en kris. En sådan ordning borgar för att beslut fattas där det finns rätt kompetens och erfarenhet. Men pandemin har drabbat samhället brett och visat på behovet av en nationell samordning mellan olika aktörer och olika nivåer. Också detta är en balansgång.

Gransknings-betänkande våren 2021Inledning

Den svenska förvaltningsmodellen, med våra självständiga myndigheter, skiljer oss från andra länder. I Sverige kan en minister inte peka med hela handen. Här fattar regeringen kollektiva beslut, och vi måste gå den långa vägen med lagstiftning och riksdagsbeslut. Visserligen finns det en möjlighet att göra detta mer skyndsamt under en civil kris, men det behövs fortfarande både beredningsunderlag och remissrundor.

I grund och botten handlar det om skyddet av individens fri- och rättigheter - inskränkningar av dessa måste vila på lag. I den ena vågskålen ligger människors liv och hälsa; i den andra vågskålen ligger deras frihet och demokratiska rättigheter.

Naturligtvis måste regeringen sträva efter att så långt som möjligt hitta den här delikata balansen. Men det är också naturligt att det i efterhand finns saker att lära och göra bättre i framtiden. Detta har vi även sett i våra utfrågningar; både statsråd och myndighetsföreträdare vittnar om att de har lärt mycket på vägen och att det behövs bättre lagstiftning för att kunna hålla den här balansen i framtida kriser.

Regeringen har redan aviserat en översyn av lagstiftningen. Även den kommer att behöva ta hänsyn till den viktiga avvägningen mellan snabba beslut och rättssäkra beslut.

Slutligen vill jag säga att detta var första gången som jag deltog i det intensiva arbetet med granskningsärenden i konstitutionsutskottet. Det har varit spännande, lärorikt och viktigt. Denna granskning kan ju leda till att utskottet kan uttala sig vägledande och därmed bidra till utvecklingen av praxis. På så sätt ska en regering, oavsett vilken färg den har, kunna styra riket på ett välfungerande sätt i enlighet med våra grundlagar.

Jag vill också passa på att tacka kansliet, presidiet och ledamöter i utskottet för ett gott samarbete och för en bra introduktion.

Regeringens hantering av coronapandemin (kapitel 5)

Fru talman! Vi kommer nu in på kapitlet om regeringens hantering av coronapandemin. Det är delvis granskningar som vi själva har tagit initiativ till men också granskningar som gjorts efter anmälningar av riksdagsledamöter. Vi har tagit initiativ till denna granskning själva eftersom detta är den största civila kris som det svenska samhället har varit med om under modern tid.

För en del kan det tyckas märkligt att konstitutionsutskottet granskar det här, eftersom regeringen har tillsatt Coronakommissionen för att göra delvis detsamma. Men våra uppdrag skiljer sig åt. Enkelt förklarat kan man säga att Coronakommissionens uppdrag är bredare än konstitutionsutskottets uppdrag. Coronakommissionen har till uppdrag att utvärdera hanteringen av virusutbrottet och utbrottets effekter i ganska bred bemärkelse, medan vårt uppdrag i konstitutionsutskottet är att granska enbart regeringens hantering och agerande i förhållande till hur regeringsmakten bör utövas enligt konstitutionella krav.

Det innebär att frågor som har att göra med innehållet i de åtgärder som har vidtagits för att bekämpa pandemin inte tas upp i granskningen i någon större bemärkelse - om det är någon som undrar. Vidare är vår granskning tillbakablickande, precis som tidigare talare har varit inne på. De saker vi tar upp rör hanteringen av frågor som kan sägas vara någorlunda avslutade.

Fru talman! Jag skulle vilja börja med några övergripande reflektioner.

Gransknings-betänkande våren 2021Regeringens hantering av coronapandemin (kapitel 5)

Den 1 februari 2020 fattade regeringen det första beslutet kopplat till pandemin, nämligen att klassa det nya coronaviruset och sjukdomen den orsakar som en allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom. Detta beslut gav därmed myndigheterna mandat att använda nödvändiga smittskyddsåtgärder. Därefter fattades cirka 700 regeringsbeslut, och man beslutade om 40 propositioner, 200 förordningar och 150 myndighetsuppdrag under 2020 för att hantera coronapandemin. Det var många mycket ingripande åtgärder och samtidigt åtgärder för att hålla samhället öppet.

Regeringen styr riket och har det övergripande ansvaret. Men vår förvaltningsmodell - vårt sätt att styra landet - innebär att regeringen inte är allsmäktig. Vi har ingen sådan konstitutionell fullmaktslag för civila kriser. Vi har delegerat ansvaret till kommuner, till regioner och till myndigheter. Kommunerna är ansvariga för äldreomsorgen, och regionerna är ansvariga för hälso- och sjukvården.

Men i en kris är det viktigt att veta vem som gör vad; annars riskerar krisen att förvärras. Därför utgår den svenska krisberedskapen från det vi kallar för ansvarsprincipen, det vill säga att den som har ansvaret för ett område ska ha det också under en kris. Det finns en politisk debatt om huruvida denna princip borde ändras. Alternativet är kanske just en sådan konstitutionell fullmaktslag, men så fort kriser går över är vi inte särskilt beredda att ge regeringen större befogenheter. Jag är dock säker på att vi kommer att diskutera detta en tid framöver.

Jag kommer nu att kommentera några av ärendena i detta kapitel.

Fru talman! Vi börjar med tillgången på skyddsutrustning och annan sjukvårdsmateriel. Ganska snabbt uppstod brister i tillgången på skyddsutrustning i framför allt hälso- och sjukvården, och jag tror att vi alla minns hur hela samhället ställde upp för att tillverka och fördela skyddsutrustning. Det var en solidarisk handling utan dess like.

Redan före pandemin, närmare bestämt 2018, tillsatte regeringen en utredning som skulle titta på hälso- och sjukvårdens beredskap vad gäller bland annat skyddsmateriel. Att ha en lagerhållning som räcker i tre veckor och som är beroende av den globala marknaden är inte något som är hållbart för att klara en pandemi; det tror jag att alla skriver under på vid det här laget.

Vidare pekade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap den 6 februari i sin nationella lägesbild på behovet av att regioner och berörda aktörer säkerställer tillgången på skyddsmateriel och personlig skyddsutrustning och att det kan uppstå brister i tillgången. Den 8-9 februari såg Socialstyrelsen ännu inte några indikationer på restnoteringar i leveranser av skyddsutrustning.

Men när pandemin därefter ökade i sin omfattning i snabb takt i hela världen och efterfrågan på skyddsutrustning sköt i höjden - då kraschade också marknaden. Leveranser fastnade i långa bilköer vid stängda gränser. I sista sekund betalade en aktör mer än någon annan, och leveranserna vände till dem som betalade mest.

Den 13 mars inkom regionerna Stockholm, Skåne och Västra Götaland med en skrivelse till regeringen där de efterfrågade en nationell samordning för att säkerställa leveranserna av skyddsutrustning. Det ledde till att regeringen bara några dagar senare, den 16 mars, gav Socialstyrelsen i uppdrag att på nationell nivå säkra tillgången på skyddsutrustning.

Utskottet framhåller vikten av att uppdrag till myndigheter utformas i dialog med berörda aktörer, att den kommuniceras tydligt och att nödvändiga synpunkter inhämtas. Vi konstaterar även att det inte fanns några upparbetade rapporteringsvägar för att snabbt kunna samla in information, bland annat om hur läget såg ut i kommunerna - något som borde ha funnits.

Slutligen är det viktigt att, även i en kris, dokumentera avstämningar så att de inte bara sker muntligen. Det finns en förståelse för att arbetet i en pandemi behöver prioriteras, men viss dokumentation är viktig både som ett led i uppföljningen och för att möjliggöra en granskning.

Fru talman! Vi kommer nu till frågan om besöksförbudet inom äldreomsorgen. Detta är en av de mest ingripande åtgärder som regeringen har fattat beslut om. Det var en betydande inskränkning i främst de boendes grundläggande rättigheter och en begränsning av deras rätt att ta emot besök i sitt eget hem. Men med tanke på äldres utsatthet för coronaviruset gjordes bedömningen att besöksförbudet var nödvändigt.

Vissa åtgärder för att begränsa smittspridningen inom äldreomsorgen vidtogs även före beslutet om ett nationellt besöksförbud. Regeringen uppmanade bland annat kommunerna att instifta regionala och lokala besöksförbud. De tidiga åtgärderna visade sig trots detta inte vara tillräckliga, och mot bakgrund av vad man visste om de äldres utsatthet och behovet av nationell vägledning och styrning borde regeringen enligt oss i utskottet ha agerat än mer aktivt - något regeringen själv också har uttalat.

Fru talman! Utskottet pekar i detta ärende på att vi förstår att det nationella besöksförbudet behövde komma till stånd snabbt, inte minst med tanke på att det i dialog med Sveriges Kommuner och Regioner konstaterades att kommuner och regioner inte själva hade något mandat att fatta beslutet.

Vi har förståelse för den begränsade beredning som skedde givet förhållandena tidigt under våren 2020. Däremot pekar vi på att när beslutet kom om att förlänga besöksförbudets giltighetstid var förhållandena inte längre desamma. Då hade man kunnat ha en bredare inhämtning av bland annat synpunkter från olika instanser för att kunna belysa de olika perspektiven i ett sådant här ingripande beslut. Beslutet hade också kunnat omprövas något oftare, bland annat genom en kortare giltighetstid.

Genom regeringens beslut i november 2020 att bemyndiga Folkhälsomyndigheten att meddela föreskrifter om besöksförbud skapades en sådan ordning, som också kunde ta hänsyn till olika regionala behov. Detta var ett bra initiativ, men det borde ha kommit till stånd lite tidigare, närmare bestämt i anslutning till att det nationella besöksförbudet upphörde den l oktober 2020.

Fru talman! Vi går nu över till frågan om distansundervisning.

Vår utbildningsminister Anna Ekström sa det klokt: Skolorna är det sista vi ska stänga och det första vi ska öppna.

Att stänga skolor är en långtgående åtgärd som påverkar barn och unga men också alla som yrkesarbetar och har barn i skolåldern. Påverkan på samhället av den här typen av åtgärder både här och nu och i framtiden kan och kunde antas bli stor.

Under 2020 fattade regeringen ett antal beslut avseende distansundervisning inom skolväsendet i syfte att hantera pandemin. Främst rör det sig om åtgärder som går ut på att stödja eller möjliggöra för huvudmännen inom skolan att genomföra undervisningen på ett smittsäkert sätt. Men det handlar även om att det vid behov ska vara möjligt att stänga ned skolor.

Beredningen av dessa ärenden när det gäller urval av myndigheter och berörda organisationer som fått yttra sig anser vi i utskottet vara godtagbar. Vi noterar däremot att tidsfristerna har varit påfallande korta, och det kan därmed ifrågasättas om myndigheterna har getts reella möjligheter att sätta sig in i förslagen för att kunna lämna synpunkter och därmed kunnat bidra till att ärendena blivit tillräckligt belysta.

Utskottet vill, med hänsyn till de konsekvenser som distansundervisningen kan ha för elevers lärande, betona vikten av att det görs en uppföljning av effekterna av distansundervisning. Det är därför bra att regeringen har gett i uppdrag till Skolinspektionen att granska fjärr- och distansundervisningen.

Fru talman! Det sista ärende jag ska nämna - och jag är medveten om att jag har dragit över min talartid och ber om ursäkt för det - är Coronakommissionen och socialministerns agerande i förhållande till den. Anmälaren ville att vi skulle titta på om det var rätt eller fel av socialministern att vara med på Coronakommissionens pressträff om delbetänkandet gällande äldreomsorgen.

Vi i utskottet säger att det varken var rätt eller fel men konstaterar att Coronakommissionens uppdrag skiljer sig från de kommittéer och särskilda utredningar som regeringen regelbundet tillsätter.

Rent formellt är ju Coronakommissionen också en utredning, men eftersom den har ett uppdrag att granska regeringens hantering av en viss fråga eller situation är det angeläget att de har ett stort respektavstånd mellan varandra.

Fru talman! I ett och ett halvt år har vi levt ett mycket märkligt liv. Världen har förändrats dramatiskt, och människor har gjort stora uppoffringar. Det har bitvis känts surrealistiskt.

Aldrig trodde jag att politiska ledare i olika stater skulle peka finger åt varandras metoder i stället för att söka samarbete och förståelse mellan länder. Aldrig trodde jag att vi skulle lägga fram en statsbudget med förslag för över 100 miljarder. Aldrig trodde jag att ett stängsel vid gränsen mellan Haparanda och Torneo skulle skilja Sverige och Finland åt under min livstid. Aldrig trodde jag att vi inte skulle äta vår tisdagsmiddag hos mormor och att hon varje torsdag i stället skulle räcka över plättar med hjortronsylt till oss över balkongräcket. Aldrig trodde jag att hon inte skulle få leka med sina barnbarnsbarn. Aldrig trodde jag att toalettpapperet skulle ta slut i affären. Aldrig trodde jag att utskottssammanträden skulle hållas via Skype. Aldrig heller trodde jag att vi skulle få se en sådan solidaritet i samhället som vi har sett nu med alla människor som ställer upp och har ställt upp för sina medmänniskor. Det är underbart fint att se de initiativ som har tagits runt om i världen och i Sverige för att hjälpa varandra, oavsett om det handlar om att sjunga utanför äldreboenden, ringa äldre för att bryta ensamheten en stund eller handla åt grannen.

Fru talman! Den annorlunda tillvaron är en av många smärtsamma påminnelser om saker som vi tar för givna. Flera saker som vi också har tagit för givna sedan många år tillbaka är Sveriges livsmedelsförsörjning, krisberedskap och lagerhållning av läkemedel, för att inte tala om en slimmad sjukvårdsorganisation. Pandemin har just pekat på välfärdens behov och framför allt på äldreomsorgens strukturella brister med låg bemanning, otrygga anställningar och dåliga arbetsvillkor.

Vi hade redan innan pandemin börjat bygga upp den civila beredskapen, men det tar tid. Och maratonloppet är inte slut ännu. Vi måste hålla ut med restriktioner. Människor insjuknar fortfarande. Vård- och omsorgspersonal sliter fortfarande, och företag kämpar fortfarande.

Jag är säker på att vi kommer att återkomma till coronahanteringen i kommande betänkanden i utskottet.

Det finns många lärdomar att dra, fru talman. Konstigt vore något annat.

Fru talman! Över 14 000 människor har mist sitt liv i sviterna av covid19. Vi har granskat delar av den hantering som har skett till följd av detta. Vi har granskat den del som rör regeringens arbete men inte hela regeringens arbete, varken i tid eller i rum.

Flera granskningar som rör corona lär tillkomma från oss i konstitutionsutskottet. Utöver denna granskning tillkommer exempelvis Granskningskommissionens granskning, i folkmun kallad Coronakommissionen. Varför vill jag påminna om detta? Jo, för att 14 000 människor har mist livet.

Trots de allvarliga brister som vi har funnit är de varken den första eller sista pusselbiten i granskningen. Granskning är viktigt av många, många skäl: för att dra lärdomar, för att bli bättre, för att utkräva ansvar och för att generera någon typ av, om möjligt, tillstymmelse till förklaring, upprättelse och redogörelse som kan vara till gagn för dem som lidit.

Det finns så mycket som jag anser att regeringen kunde ha gjort annorlunda och bättre. Det finns delar som har varit bra och delar som har varit dåliga. Det som vi har granskat blir viktigt att trycka på i det här sammanhanget. Det rör konstitutionella fel som strider mot det regelverk som styr hur regeringen bör agera.

För att citera en stor, känd kvällstidning, Aftonbladet, anses vår kritik frätande. Lena Mellin sammanfattar slutsatsen av vår granskning väl: Regeringen har agerat lamt, tamt och långsamt.

Sverige hade säkerligen kunnat vara mer förberett för en sådan här kris. För detta bär samtliga partier ett stort ansvar. Det har dock varit vår ambition i konstitutionsutskottet att inte vara efterkloka utan att göra den här granskningen. De brister som vi har landat i är vad man vid tidpunkten visste och vad man hade kunnat göra. Det är för lamt, för tamt och för långsamt, givet vad regeringen vetat vid tidpunkten. Testning och smittspårning är en av de fördjupningar som jag vill göra för att visa på detta.

WHO basunerade tidigt ut att vi skulle testa, och testa brett, för att kunna smittspåra. I Sverige ansåg Folkhälsomyndigheten först att spridningen var för liten för att det skulle tjäna någonting till. Ganska kort efter ansåg man att spridningen var för stor för att det skulle vara medicinskt motiverat. Till detta kom ansvaret för olika prioriteringsgrupper. De ekonomiska följderna av den testning som ägde rum kom att bli otydliga, liksom vem som skulle göra och vem som skulle betala.

Det kan ibland låta som att olika aktörer stod upp för sin ekonomi på något sätt. Givetvis ville ju alla att testningen skulle komma igång. Hur våra skattemedel får användas är reglerat i lag, så det handlar ytterst om ifall det finns laglig grund för att använda skattepengar till olika delar av testningen.

Här hade regeringen kunnat agera både tydligare och snabbare. Man satte målet att 100 000 personer skulle testas per vecka, och det tog fram till september 2020 innan man uppnådde det. Först i början på juni började det lösa sig. Det var då man landade i den slutliga överenskommelsen, och då ökade testningen.

Tillgången på skyddsutrustning är ett annat ärende som också visar på att regeringen har varit för lam, för tam och för långsam. Under hela våren var ju frågan om bristen på skyddsutrustning stor. Det är svårt att föreställa sig hur det skulle kunnat undgå någon i Sverige. Min kollega Ida Karkiainen har här på ett förtjänstfullt sätt beskrivit hur det tog sig uttryck, att Sverige gick samman för att lösa den delen av krisen. Ändå tog det till september innan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fick i uppdrag att kartlägga vilka konsekvenser som skulle kunna uppstå på grund av den här typen av brist inom andra samhällsviktiga verksamheter än sjukvård och omsorg. Myndigheten skulle också kartlägga hur omfattande bristerna var och om det krävdes några extra insatser för att avhjälpa dem. Det handlade till stor del om verksamheter som är statliga: kriminalvården, polisen, Migrationsverket. Vi kan också konstatera att dessa verksamheter till dels fick brist på utrustning.

Ett motsvarande uppdrag fick Socialstyrelsen tidigare under våren, i mars. Där gick det förhållandevis fort att kartlägga bristerna på utrustning inom sjukvården. Desto längre tid, sex veckor för att vara exakt, tog det att göra det för kommunerna. Det anser utskottet var alltför lång tid.

Socialstyrelsen fick också ett uppdrag att agera kompletterande inköpsaktör - man formulerade det på det sättet. Man uttryckte också att Socialstyrelsen skulle säkerställa en nationell tillgång till skyddsutrustning.

I den ökade globala konkurrensen blev det oerhört svårt att få tag på utrustning. Leveranser stoppades, skickades till andra länder eller försvann. Komponenter och delar av leveranser saknades. Därtill ökade givetvis priserna kraftigt på den här typen av materiel. I den här situationen blev det väldigt svårt, särskilt för mindre regioner och kommuner, att konkurrera och arbeta.

Det här uppdraget uppfattades olyckligtvis på olika sätt av olika aktörer. Otydligheten i fråga om hur regioner och kommuner tolkade det avhjälptes som vi kan se relativt fort. Socialstyrelsen hade en dialog med regioner och kommuner, och om det fanns oklarheter inledningsvis blev de snabbt lösta. Socialstyrelsens uppdrag var kompletterande; ansvaret låg likt tidigare till fullo kvar på regioner och kommuner.

Gentemot leverantörer tog det dock längre tid innan oklarheterna blev tydliga, enligt uppgifter som vi har fått från Sveriges Kommuner och Regioner. Även om regeringen via Socialstyrelsen löpande försökte informera leverantörerna om hur ansvarsfördelningen såg ut och att de i första hand skulle vända sig till regioner och kommuner kan vi konstatera att detta var ytterst olyckligt. Den här typen av otydlighet riskerar att göra att arbetet försenas, och detta skedde i en tid när just tiden var så central kopplat till att skydda oss från denna smitta.

Regeringens coronastrategi stadgar att man ska sätta in rätt åtgärder vid rätt tillfälle. Regeringen ska fatta de beslut som krävs när de krävs. Ett enigt konstitutionsutskott kan dock konstatera att så inte har varit fallet.

Fru talman! Konstitutionsutskottets granskning av regeringens hantering av coronapandemin skiljer sig, som flera här tidigare sagt, från Coronakommissionen, som granskar väldigt brett. Vi har mer granskat regeringens hantering och de författningsenliga aspekterna av regeringens handlande. Utifrån den begränsningen kan man i huvudsak säga att det hela har kokat ned till två huvudfrågor eller axlar.

Den första axeln gäller själva ansvaret vid en samhällskris som pandemin. I ena änden av axeln har vi Sveriges ganska unika förvaltningsmodell med självstyrande kommuner och regioner och självständiga myndigheter. I den andra änden har vi 1 kap. 6 § regeringsformen, det vill säga att regeringen styr riket och ansvarar inför riksdagen.

När man hör debatten här kan man ibland tro att Sverige inte längre har en centralmakt, men det har vi faktiskt. Visserligen utgår den svenska modellen för krisberedskap från ansvarsprincipen: De som har hand om en verksamhet under normala förhållanden har även hand om den i kris och ytterst även i krig. Samtidigt ingår det i regeringens uppgift att styra riket att hantera konsekvenserna av en kris som drabbar landet och dess befolkning. När de enskilda aktörerna inte mäktar med detta är regeringen skyldig att gå in, styra upp och ta ett helhetsgrepp. Det är kring denna axel vi i konstitutionsutskottet har varit tvungna att bedöma när det har varit påkallat för regeringen att ta detta ansvar.

Den andra axeln handlar mer om mänskliga fri- och rättigheter å ena sidan och å andra sidan samhällets behov av att snabbt få ett skydd mot en sådan här dödlig pandemi som sprider sig snabbt. I en auktoritär regim är det kanske ganska enkelt; där kan regeringen snabbt fatta beslut och begränsa människors fri- och rättigheter. Vi såg ju bland annat i Kina hur fort de stängde ned landet. Men i Sverige har vi inte det systemet, lyckligtvis. Det finns ju också väldigt stora nackdelar med ett sådant system.

När man ska göra sådana här begränsningar krävs det att det tas fram förslag som ska beredas, skickas ut på remiss och sedan slutligen klubbas i riksdagen. Det tar naturligtvis mycket längre tid. Därför är det viktigt att man har en beredskap för detta, att man har ordnat en författningsberedskap och förberett sig inför vad som förhoppningsvis inte komma skall. Om ett worst case scenario faktiskt inträffar ska det dock vara klart. Här har vi varit tvungna att ta ställning till hur väl regeringen hade förberett sig inför de tillfälliga pandemilagarna och så vidare.

Låt mig då komma in på de enskilda ärendena. Jag tänkte först ta upp testning och smittspårning.

Här uppdagades det ganska tidigt i pandemin att kommuner och regioner inte mäktade med detta. Visserligen hade pandemin klassats som allmänfarlig sjukdom, och vi hade en smittskyddslag som trädde i kraft. Men i och med att detta var en så pass stor smitta, en världsomfattande pandemi - smittskyddslagen är ju egentligen inte anpassad för sådant utan mer för könssjukdomar och andra begränsade utbrott - var det påkallat för regeringen att gå in och ta ett större helhetsansvar tidigare än vad som nu skedde.

Till skillnad från våra nordiska grannländer, som kom igång med bred testning av allmänheten redan i slutet av mars och början av april, tog det ända till midsommar innan vi var där. Mycket av det handlade om trivialiteter, kan man tycka, som vem som skulle betala hit och dit. Här har vi från konstitutionsutskottet uttryckt att det är en brist att detta inte kom på plats och löste sig tidigare.

När vi hade SKR här på utfrågning menade de att de inte kunde agera bara på ett uttalande i medierna från statsministern om att pengar inte var något problem. Vi måste ha ett myndighetsbeslut på att vi får de här pengarna för att kunna börja sätta igång allt det här, sa de.

När det gäller tillgång till skyddsutrustning anser KU att uppdraget till myndigheterna borde ha utformats tydligare. Regeringen borde också ha agerat tidigare för att säkra tillgången till skyddsutrustning inom samhällsviktig verksamhet.

När det gäller deltagargränser för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar anser KU att betydande inskränkningar i grundlagsskyddade fri- och rättigheter skulle ha förberetts utförligare. KU anser också att Justitiedepartementet borde ha haft kontakt med Folkhälsomyndigheten om frågorna.

Här är det mycket om detta med författningsberedskap och att man verkligen dels har förberett lagförslagen, dels kontinuerligt gör en omvärldsbevakning och samlar information och omprövar.

När besöksförbudet på äldreboenden förlängdes borde regeringen ha tagit in synpunkter från fler myndigheter och aktörer. Regeringen borde också ha fattat ett tidigare beslut om möjlighet till lokala besöksförbud.

Vad gäller beredningen av pandemilagen och snabbpropositioner borde arbetet med att ta fram en pandemilag ha påbörjats tidigare än sommaren 2020. Förseningen ledde till att både Lagrådet och riksdagen fick kort tid på sig att hantera lagförslaget.

Med detta sagt vill jag nu tacka kansliet och mina kollegor för ett enigt granskningsbetänkande och önska alla en god sommar.

Fru talman! Det har nu gått ett år och tre månader sedan Världshälsoorganisationen deklarerade att covid-19-utbrottet var en pandemi med en global smittspridning. Coronapandemin har drabbat Sverige och världen hårt med sjukdom, död och mycket lidande. Fler än 14 574 personer har dött med sjukdomen i Sverige. Personalen inom hälso- och sjukvården har gjort heroiska och osjälviska insatser i fronten mot en osynlig och tidigare okänd fiende under mycket lång tid.

Samtidigt har coronapandemin banat väg för nya vetenskapliga upptäckter och bedrifter. Att under den här tiden kunna skapa vacciner, utveckla dem, testa dem och få dem godkända så att halva svenska folket nu har fått sin första dos och en fjärdedel är vaccinerade med två doser - det är inget mindre än helt fantastiskt.

Fru talman! Av de elva coronaärenden som KU har granskat har brister i regeringens hantering av coronapandemin identifierats i sex av dessa. Fem av dessa ärenden har KU i september förra året beslutat om och valt att närmare granska.

Det gäller att se och ta del av KU:s granskning av regeringens hantering av coronapandemin med rätt förväntningar. Det finns, som flera kollegor har påpekat, anledning att klargöra att KU:s granskning inte gör anspråk på att utgöra en granskning av huruvida beslutade och vidtagna åtgärder varit ändamålsenliga och effektiva. Det är en fråga för Coronakommissionen.

KU:s uppdrag inriktas i första hand på om regeringens åtgärder och om beredningen av regeringsärendena har levt upp till de konstitutionella krav som ställs på regeringsmaktens utövande. KU:s granskning utgår från de konstitutionella förhållanden som gäller i Sverige och kan därför heller inte svara för hur olika länders vägval att bekämpa smittspridningen har fallit ut.

Fru talman! Centerpartiet krävde i maj förra året att regeringen skaffade sig verktyg för att bekämpa pandemin. Att Sverige av omvärlden uppfattas ha valt en annan väg beror till stor del på regeringens passivitet. Redan förra våren, när smittspridningen först fick fäste i det svenska samhället, stod det klart att nuvarande lagstiftning inte kunde tillhandahålla nödvändiga verktyg för att stoppa smittspridningen. Sverige har fram till pandemilagens införande inte kunnat begränsa shoppingcentrum eller kollektivtrafik så som andra länder har kunnat göra.

Det är fortfarande obegripligt att regeringen försökte hantera den värsta katastrof Sverige drabbats av på många år med alkohollag, ordningslag och goda råd fram till januari i år när pandemilagen, tack vare riksdagens välvilliga inställning till ett skyndsamt förfarande, kunde beslutas.

Konstitutionsutskottet anser att arbetet med pandemilagen borde ha kunnat påbörjas redan i början av sommaren förra året. Det dröjde också till september 2020 innan regeringen gav MSB i uppdrag att göra en behovsanalys gällande skyddsutrustning inom annan samhällsviktig verksamhet. Enligt utskottet stod det redan tidigt under 2020 klart att det kunde bli nödvändigt att vidta åtgärder för att säkra tillgången på skyddsutrustning och sjukvårdsmateriel.

Fru talman! I ärendet om utökad testning och smittspårning har konstitutionsutskottet konstaterat att oklarheterna i ansvarsfrågan och i fråga om ersättning för utökad testverksamhet bidrog till att testningen inte ökade i förväntad takt. Om regeringen hade ingått överenskommelsen med Sveriges Kommuner och Regioner tidigare skulle det sannolikt ha medfört att testningen hade utökats i snabbare takt än vad som skedde.

I Centerpartiets följdmotion rörande pandemilagen instämde vi i de remissynpunkter som JO och Folkhälsomyndigheten fört fram gällande behovet av att föreskrifter inte gäller längre än vad som är absolut nödvändigt. Dessa instanser förordade begränsad giltighet respektive obligatorisk omprövning efter viss tid. Den åtgärden tillsammans med andra rättssäkerhetsgarantier föreslog Centerpartiet i följdmotionen för att öka riksdagens möjligheter att förutse och bedöma lagens tillämpning. Tyvärr vann dessa yrkanden inte majoritet i kammaren.

Hur vanskligt det är att införa betydande inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter har pandemin tydligt visat. Exempelvis anförde regeringen i promemorian Förbud mot att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än åtta deltagare att utgångspunkten var att en sådan begränsning inte skulle gälla längre än fyra veckor. Efter att dessa bestämmelser införlivades i pandemilagen kan vi nu konstatera att de i själva verket kommit att gälla i 28 veckor, drygt fem månader, det vill säga inte i närheten av fyra veckor.

När man väl ger sig in i att tumma på grundläggande fri- och rättigheter är det svårt att bedöma varaktigheten i till och med tillfälliga begränsningar. Utan spärrar som en i förväg bestämd giltighetstid eller en obligatorisk omprövning kan sådana begränsningar bli gällande under lång tid.

Bland de grundlagsfästa fri- och rättigheter som har påverkats kraftigt negativt av deltagartaken finns religionsfriheten, alltså friheten att för var och en, ensam eller tillsammans, utöva sin religion. Fysisk närvaro i en regelbunden gemensam gudstjänst, tillsammans med delaktighet i förvaltandet av och mottagandet av sakramenten, är för många medlemmar av många trossamfund en del i det religiösa livet som inte kan ersättas med digitalt förmedlade alternativ.

Religionsfriheten är en absolut rättighet som också bärs upp av andra grundlagsfästa fri- och rättigheter som mötesfriheten, yttrandefriheten och föreningsfriheten. Att inte på djupet analysera begränsningarna för religionsfrihetens utövande är ett förhållningssätt som Centerpartiet anser inte är acceptabelt när den här sortens grundlagsfästa fri- och rättigheter inskränks.

Besluten under förra året om deltagargräns för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar innebar betydande inskränkningar i grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Konstitutionsutskottet menar att en omprövning borde ha skett på ett mer kontinuerligt, formaliserat och brett sätt än vad som gjordes.

En annan grupp som sett sina grundläggande rättigheter kraftigt beskurna är de av våra äldre som bor på särskilda boenden. Inför förlängningen av beslutet om besöksförbud på landets samtliga äldreboenden kunde regeringen, enligt utskottet, ha vidtagit fler åtgärder, exempelvis genom att inhämta synpunkter från fler instanser för att ytterligare belysa vilka konsekvenser ett förlängt besöksförbud skulle ha för de boende och deras anhöriga. Det hade också enligt utskottet varit en fördel om regeringens bemyndigande till Folkhälsomyndigheten om regionalt avpassade beslut hade beslutats samtidigt som det nationella besöksförbudet upphörde att gälla den 1 oktober 2020.

Fru talman! För Centerpartiet liksom konstitutionsutskottet har det varit mycket angeläget att få till stånd en översyn om de konstitutionella förutsättningarna för legalt handlande under fredstida kris. Frågan väcktes redan efter flodvågskatastrofen, och såväl pandemins utbrott som KU:s granskning aktualiserar återigen behovet av att se över frågan. Vi ser nu fram emot att regeringen återkommer med tillsättandet av en parlamentarisk kommitté för att göra en sådan översyn.

Fru talman! Mycket har redan sagts när det gäller det här kapitlet: Regeringens hantering av coronapandemin. Det är svårt att sammanfatta över 400 sidor av vårt granskningsbetänkande. Även om inte allt handlar om coronapandemin är det en stor del som gör det. Det tenderar också att bli ganska mycket upprepningar. Eftersom vissa andra har överskridit sina talartider ska jag försöka att hålla mig till i alla fall den tid som jag har anmält.

Fru talman! När det gäller utskottets granskning av regeringens hantering av coronapandemin vill jag igen påminna om att vår granskning skiljer sig från den som Coronakommissionen gör.

Våra fri- och rättigheter är ju självklara. Men det senaste året har många av dem inte längre känts lika självklara. Det beror givetvis på den pandemi som har varit och som vi pratar om i dåtid men som fortfarande pågår. I utskottet har vi under detta år och i årets granskning fått reflektera mycket över pandemin och inskränkningarna i våra fri- och rättigheter. Flera av de ärenden som vi har granskat är kopplade till pandemin och de inskränkningar och begränsningar som har gjorts.

Våra grundlagar är tydliga; man får endast göra begränsningar i våra fri- och rättigheter för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. En begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen.

I fråga om besluten om att införa deltagargränser för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar samt införandet av besöksförbud inom äldreomsorgen konstaterar vi i utskottet att detta innebar betydande inskränkningar i de grundläggande rättigheterna. Dessutom bereddes de på ett sätt som inte var optimalt. Det var väldigt få remissinstanser, som dessutom ibland hade enbart ett fåtal timmar på sig att svara. I ett mindre akut skede borde regeringen ha följt upp besluten och tagit in synpunkter från fler instanser. Man borde ha övervägt att involvera Justitiedepartementet i diskussionerna med myndigheterna om behovet av fortsatta inskränkningar i våra fri- och rättigheter.

Det framstår som att Folkhälsomyndighetens ord har vägt väldigt tungt. Det är inte konstigt, eftersom det är en expertmyndighet. Men Folkhälsomyndighetens generaldirektör fick under en av våra utfrågningar en direkt fråga om vilka överväganden Folkhälsomyndigheten har gjort när det gäller intrången i enskildas fri- och rättigheter, till exempel när det gäller begränsningen i fråga om åtta personer. Utskottet fick svaret att det övervägandet ligger på regeringen och att Folkhälsomyndighetens avvägningar främst rör hälsosidan.

Alltså borde regeringen kanske ha övervägt om inte Justitiedepartementet skulle ha varit mer involverat just när det gällde proportionalitet. Man skulle ha omprövat kontinuerligt och oftare om de beslut man fattat var på goda grunder och fortfarande var proportionella mot samhällssituationen. När det gäller båda dessa beslut dröjde det också länge innan regeringen gav myndigheterna i uppdrag att analysera möjliga förändringar och anpassningar av förbuden.

Fru talman! Även om tillfälliga restriktioner ibland kan vara nödvändiga, särskilt vid en sådan här stor kris för samhället, bör långvariga besöksförbud undvikas med tanke på de boendes psykiska hälsa. Med en förordning som hade gällt under kortare tid hade behovet av ett fortsatt förbud kunnat omprövas, och man hade i stället kunnat överväga andra, kanske mindre ingripande åtgärder. Man hade också kunnat överväga större flexibilitet när det gäller det regionala perspektivet.

Fru talman! Jag vill också säga något kort om pandemilagen. Det gäller tidpunkten för när regeringen började ta fram sitt förslag till pandemilag. Enligt regeringen påbörjades arbetet efter sommaren 2020. Enligt utskottet borde regeringen ha förstått behovet av att ha ett regelverk på plats så snart som möjligt inför att de tillfälliga reglerna skulle sluta gälla den 30 juni 2020. Arbetet borde därför ha kunnat påbörjas redan tidigare.

Under hösten 2020 ökade smittspridningen igen, och arbetet med pandemilagen påskyndades för att lagen skulle kunna börja gälla tidigare än planerat. Tidigareläggandet i kombination med att arbetet påbörjades först efter sommaren påverkade förutsättningarna för remissbehandlingen och även Lagrådets granskning. Precis som Lagrådet konstaterar vi i utskottet att tidsfristen för remissinstanser var mycket kort med tanke på lagförslagets innebörd och komplexitet. Detsamma gäller den tid som Lagrådet fick på sig och tiden för riksdagens behandling. Det blev extremt kort. Det hade kunnat undvikas om regeringen hade påbörjat arbetet i ett tidigare skede, kanske redan när man hade identifierat att bemyndigandelagen inte gick använda, enligt regeringen.

Fru talman! Det finns väldigt mycket mer man skulle kunna grotta ned sig i när det gäller regeringens hantering av coronapandemin. Nyfikna lyssnare eller tittare får väl hänvisas till att läsa vårt betänkande. Det är som sagt på över 400 sidor och blir kanske bra semester- eller sommarläsning.

Precis som kollegor har sagt tidigare finns det mycket som hade kunnat göras annorlunda. Det finns säkert också saker som hade kunnat göras bättre. Men det är väldigt lätt att vara efterklok och att recensera.

Till sist vill jag nämna några fler iakttagelser som vi har gjort. Det är viktigt att dokumentera även under en kris. Tydlig kommunikation är också synnerligen viktigt, för att undvika fördröjningar och oklara budskap som förvärrar och försvårar hanteringen av en kris.

Fru talman! Vi har i vår debatt kommit till den del som handlar om regeringens hantering av coronapandemin. Jag har förstått att det är många som lyssnar på debatten, utöver dem som är här i kammaren. Jag fick en fråga om KU verkligen har varit enigt under alla de här sju åren vi har haft det som målsättning. Det finns enstaka exempel på reservationer som har lämnats in, men i allt väsentligt har KU, som jag sa, varit helt enigt. I år finns det ingen reservation alls. Det ska noteras.

Vad finns då att säga om regeringens hantering av coronapandemin utifrån KU:s uppdrag att granska? Som har framkommit tidigare är det på sex punkter, av ett antal ytterligare, som KU påpekar brister. Det kan sammanfattas, som har gjorts tidigare, med framför allt långsamheten och handlingskraften. Det kan utvecklas, som tidigare talare också har gjort, med de konstitutionella brister som finns även i fråga om den speciella konstitution som vi arbetar med och behovet av att för framtiden lära av den här civila krisen. Det är riktigt.

KU har granskat regeringens åtgärder när det gäller testning och smittspårning. Vi har konstaterat att regeringen under våren 2020 genomförde flera åtgärder, bland annat gällande ersättning till kommuner och regioner och uppdrag till myndigheter. De val som regeringen gjorde när det gäller ersättning för testning ledde till en osäkerhet hos kommunerna och regionerna om ersättningen skulle täcka kostnaderna för alla prioritetsgrupper. Det var också oklart om regionernas ansvar för smittskydd inkluderade två av de fyra prioritetsgrupperna.

Enligt KU:s betänkande är det tydligt att oklarheterna i ansvarsfrågan och i fråga om ersättning för utökad testverksamhet bidrog till att testningen inte ökade i förväntad takt. Det var först vid överenskommelsen med Sveriges Kommuner och Regioner i början av juni som det blev tydligt att ersättningen skulle ges för alla prioritetsgrupper. KU noterar att regeringen hade kunnat ingå en överenskommelse tidigare. Det hade sannolikt medfört att testningen hade utökats i snabbare takt än vad som skedde.

KU konstaterar vidare att ändringen av förordningen om statsbidrag till regioner och kommuner samt av uppdraget till Folkhälsomyndigheten att skyndsamt ta fram en nationell strategi för att utöka testningen inte bereddes tillräckligt skyndsamt. Förordningen var heller inte ute på remiss utan diskuterades muntligt med kommuner och regioner.

I en kris är det förståeligt att regeringen måste begränsa inhämtningen av synpunkter och upplysningar för att kunna agera skyndsamt, men samtidigt hade regeringen kunnat få bättre beslutsunderlag om den hade skickat förslaget på remiss till ett begränsat antal instanser. Vi understryker också betydelsen av regeringsformens beredningskrav även under en kris.

Vidare lyfter KU tillgången på skyddsutrustning och annan sjukvårdsmateriel som en brist. Vi har granskat regeringens åtgärder för att säkra tillgången på sådan sjukvårdsutrustning och sjukvårdsmateriel inom hälso och sjukvården. I mitten av mars 2020 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att säkra tillgången till skyddsutrustning på nationell nivå.

I granskningen har SKR framfört att det var oklart vem som skulle köpa in produkter till kommuner och regioner, och flera av leverantörerna av sjukvårdsmateriel uppfattade det som att de endast skulle sälja till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen har å andra sidan framfört att dess uppdrag var att komplettera kommunerna och regionerna, vilket myndigheten också meddelade leverantörerna. Därför betonar KU vikten av att uppdrag till myndigheter utformas i dialog med berörda aktörer, att det kommuniceras tydligt och att nödvändiga synpunkter inhämtas.

Under granskningen har det också framkommit att det var svårare att bedöma behovet av skyddsutrustning och materiel hos kommunerna än hos regionerna. Därför förutsätter KU att regeringen överväger om bestämmelserna om rapporteringsvägar för kommuner behöver ändras för att säkra en snabb och täckande nationell bild av läget på kommunal nivå.

När det gäller skyddsutrustning inom annan samhällsviktig verksamhet gav regeringen först i september 2020 MSB i uppdrag att göra en behovsanalys, vilket var två månader efter att MSB hade begärt att få göra det. Enligt KU skulle regeringen ha genomfört åtgärder tidigare än vad som skedde för att säkra tillgången på skyddsutrustning och annan materiel inom samhällsviktig verksamhet vid sidan av hälso- och sjukvården. Under hösten 2020 rapporterade också flera samhällsviktiga myndigheter om brist på skyddsutrustning.

Vi framhåller även att Socialstyrelsens muntliga rapporter till Regeringskansliet borde ha dokumenterats. Det är något som KU har återkommit till under årens lopp och där regeringen har brustit även i det här fallet. Det är nödvändigt som ett led i uppföljningen och för att nu möjliggöra för KU att genomföra en granskning.

När det handlar om deltagargränser vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar noterar vi att dessa innebar betydande inskränkningar i grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Andra kollegor har lyft detta med eftertryck, och det förtjänar att lyftas och beaktas, fru talman. Sådana åtgärder riskerar att ge en rad negativa konsekvenser för fri- och rättigheter men också för enskilda företag, kyrkor och föreningar. Dessa åtgärder för att bekämpa smittspridningen av covid-19 måste vägas mot andra värden, och övervägandena måste göras kontinuerligt.

Förordningen och ändringsförordningen i mars 2020 om förbud mot att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar bereddes genom att synpunkter hämtades in under hand från ett fåtal berörda myndigheter, som fick mycket begränsad tid på sig. Förordningsändringarna under hösten 2020 gick till ett större antal remissinstanser, som fick några dagar på sig. Enligt KU bör en förordning som gäller tills vidare och som begränsar grundläggande fri- och rättigheter omprövas kontinuerligt. Det är ännu viktigare när beredningen har skett på kort tid.

Som den tidigare talaren från Centern lyfte är detta alldeles speciellt viktigt när det gäller några av de känsligaste fri- och rättigheterna, till exempel religionsfriheten. Att i en civil kris där människor dör i stort antal beröva folk möjligheten att mötas i gudstjänst och sakrament är ett oerhört långtgående ingrepp. Där borde regeringen enligt min mening ha varit mer observant och bearbetat frågan. Det ryms under KU:s notering om att övervägandena måste göras kontinuerligt.

Det dröjde till oktober 2020 innan Folkhälsomyndigheten fick i uppdrag att utifrån det epidemiologiska läget analysera möjliga förändringar av förordningen om förbud mot att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Enligt KU borde uppdraget ha beslutats tidigare. Dessutom borde även synpunkter från fler instanser än Folkhälsomyndigheten ha hämtats in. Man skulle sammanfattningsvis kunna säga att omprövningen borde ha skett mer kontinuerligt samt att det borde ha formaliserats och varit bredare än det var.

Sedan kommer vi till besöksförbudet inom äldreomsorgen, och även detta är ett känsligt kapitel. Människor låg ensamma och dog. Med de direktiv som fanns släpptes de anhöriga inte in för att hålla handen och vara närvarande under den sista sträckan i livet. Det är inte tillfredsställande.

När det gäller införandet av besöksförbud inom äldreomsorgen konstaterar vi inledningsvis att beslutet om ett besöksförbud på landets äldreboenden innebar en betydande inskränkning i de boendes grundläggande rättigheter och en begränsning av deras rätt att ta emot besök i sitt eget hem. Granskningen visar att regeringen tidigt höll sig informerad om utvecklingen av smittspridningen inom äldreomsorgen, bland annat genom löpande myndighetskontakter. Vissa åtgärder för att begränsa smittspridningen genomfördes även före det nationella besöksförbudet.

De tidiga åtgärderna visade sig dock inte vara tillräckliga. Mot bakgrund av vad man visste om de äldres utsatthet och behovet av nationell vägledning och styrning borde regeringen ha agerat mer aktivt. Under beredningen inför besöksförbudet fick bara ett fåtal instanser lämna synpunkter, och de fick mycket begränsad tid på sig. Den begränsade beredningen och den mycket korta tiden får ändå anses godtagbart med hänsyn till det brådskande ärendet och till att regeringen även innan detta hade löpande kontakter med myndigheterna.

Till sist vill jag nämna något om den tillfälliga pandemilagen. KU nämner att arbetet med den borde ha kunnat påbörjas redan i början av sommaren. Jag vill också nämna något om coronastrategin.

Vi har granskat regeringens agerande avseende coronastrategin. Enligt regeringen var avsikten inte att strategin skulle styra myndigheter. Från myndighetshåll uppfattade man dock att strategin var något man skulle arbeta med att genomföra och även förhålla sig till, och därför påpekar och betonar KU att det inte finns något konstitutionellt utrymme för regeringen att styra myndigheterna utan formella regeringsbeslut. Därför finns det skäl att understryka betydelsen av att information om regeringens arbete inte kommuniceras på ett sätt som verkar styrande för myndigheterna.

Man måste inte ta fram och publicera en strategi i en kris. Om regeringen väljer att ta fram en strategi är det enligt KU ändå viktigt att strategin är väl förankrad hos hela regeringen och berörda delar av Regeringskansliet samt att en relevant beredning sker när strategin utformas. Vid granskningen har det inte gått att utreda om detta har skett i tillräcklig utsträckning. För att en sådan granskning ska vara möjlig hade det varit önskvärt att arbetet hade dokumenterats.

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag drog över min talartid med flera minuter.

Fru talman! Häromdagen letade jag efter ett foto i mobilen och skrollade tillbaka i tiden. Det är ganska roligt att göra det med jämna mellanrum. Jag hamnade då i slutet av februari, närmare bestämt den 28 februari 2020, på en båt på en flod i Indien med många av er som sitter här i kammaren i dag.

Jag minns att vi hade väldigt mycket att prata om, som vi alltid har. Det är sällan svårt att hitta ett samtalsämne i denna församling. Men jag minns inte en enda längre diskussion om någon pandemi eller om eller hur Sverige eventuellt var riggat för att klara av ett virus - ett virus som snart skulle lamslå hela landet, EU och faktiskt hela världen. Där på flodbåten och under alla de besök som vi var på i Indien var det inte coronaviruset som fick oss att flitigt nyttja handspriten utan den fruktade indiska magbacillen, som vissa av oss fick känna av.

Sedan kom vi hem den där första veckan i mars 2020. För var dag den våren och sommaren blev vi alla mycket mer varse coronaviruset. Så småningom lärde vi oss om covid-19, hur vi skulle tvätta och sprita, hålla avstånd, spridningsrisker, symtom och vem som var eller inte var i en riskgrupp och så vidare. Plötsligt kändes det som om tillvaron förändrades något enormt, både helt oförutsägbart och väldigt fort.

Vi har fått lära oss att det är bra med planering men att flexibilitet, snabbtänkthet och is i magen nog ändå är våra bästa vänner om vi ska klara av vardagen som den ser ut. Covid-19-pandemin är på många sätt unik. Det måste vi beakta när vi bedömer regeringens agerande.

Alla kriser är unika. Det ligger i deras natur. Men här har vi haft ett väldigt långt förlopp, vilket innebär att ledningen måste gälla inte bara i nuläget utan också i olika tänkbara fortsättningar. Lägg därtill att pandemibekämpning inte är någon exakt vetenskap, vilket visats inte minst av att annars tämligen lika länder har agerat väldigt olika.

Fru talman! En stor del av KU:s arbete har varit att granska regeringens agerande i denna pandemi. Som har påtalats här av föregående talare har vi också funnit klara brister i regeringens agerande. Det är brister som till sin natur är återkommande i utskottets årliga granskningar och som för min del gör att jag är övertygad om att regeringen både behöver ta till sig denna kritik, eller påtalade brister, och förändra sina rutiner, tydliggöra vad det är som gäller, var ansvaret ligger och vem som ska utföra någonting. Detta måste tydligt dokumenteras. Men jag är lika övertygad om att vi behöver en förändrad modell för att kunna hantera framtida allvarliga kriser i fredstid.

Vår författning säger att det är regeringen som styr riket. Det är inte Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, MSB eller någon annan myndighet som gör det. Ansvarsprincipen kan inte innebära att alla, eller de facto ingen, har ansvar. Det är regeringen som brett ska samla kunskap och fakta till sig. Det är regeringen som ska göra avvägningar för hela samhällets bästa. Det är regeringen som ska peka ut vägen framåt. Man kan delegera mycket till myndigheter, regioner och andra, vilka beror helt på vilken kris vi står inför. Men man kan inte delegera det slutliga ansvaret.

En fråga som KU kommer tillbaka till i flera av ärendena rörande regeringens hantering av coronapandemin är regeringsformens beredningskrav, som ju gäller även i kris. Här har regeringen att balansera behovet av att få fram beslut snabbt med att de samtidigt ska vara tillräckligt beredda. Här finns en klar förbättringspotential, kan man snällt uttrycka det som, som bör stämma till eftertanke och åtgärder i Regeringskansliet för att förbättra författningsberedskapen. Det är något som KU lyfter fram i sin kritik och som också Lagrådet har påpekat i annat sammanhang.

I granskningen om utökad testning och smittspårning understryker KU bland annat bristen på ett fullgott remissförfarande. När det gäller granskningen om tillgång på skyddsutrustning och annan sjukvårdsmateriel pekar KU på bristen på dokumentation av kontakten mellan Socialstyrelsen och Regeringskansliet.

Vid granskningen rörande deltagargräns för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar fann vi en klar brist i att beslutet hanterats både för snabbt och för långsamt, en bedrift i sig. Vid införandet hade för få remissinstanser tillfrågats, och de hade fått för kort tid på sig att svara. Samtidigt väntade regeringen för länge med beredningen när den skulle förlänga förordningen och skapade på så sätt onödigt långa tidsbegränsade förordningar. KU menar att omprövningar borde ha skett mer kontinuerligt, mer formaliserat och bredare än som nu var fallet. Samma typ av brister fanns i regeringens beredning av snabbpropositioner och pandemilagen, vilket redogjorts för här tidigare.

Vi granskar regeringens agerande här, vilket också Coronakommissionen delvis gör. Men KU granskar med fokus på de konstitutionella aspekterna, medan kommissionens uppdrag är att utvärdera de konkreta åtgärder som vidtagits för att begränsa spridningen.

I vår granskning av besöksförbud inom äldreomsorgen hade vi att förhålla oss till frågan om skärningspunkten mellan smittskydd och den personliga friheten. Var det rimligt att vi i vår omsorg om de äldsta och mest utsatta berövade dem deras frihet och kanske mest fundamentala rättighet, den att träffa sin familj och sina vänner?

Det gjordes för att man inte skulle få in smittan på boendena. Samtidigt visade Coronakommissionen i sin första rapport, som just handlade om äldreomsorgen under pandemin, så tydligt på att smittan kom in på andra vägar, vägar som ledde till tusentals avlidna med diagnosen covid-19.

Vad än värre är: Mycket av det som kommissionen pekade på var strukturella brister som varit välkända under en lång tid och av många. Det är ett misslyckande inte bara av denna regering utan även av tidigare regeringar, av politiker på flera nivåer, av ledning och faktiskt också av personal ute i verksamheterna. Jag kan bara hoppas att vi alla lärt av detta och att Coronakommissionens förslag på åtgärder får det gehör som det så innerligt förtjänar.

Mot bakgrund av vad man visste om de äldres utsatthet och behovet av nationell vägledning och styrning borde regeringen ha agerat mer aktivt. Under beredningen som föregick besöksförbudet inhämtades synpunkter från bara ett fåtal instanser. Dessa fick en mycket begränsad tid på sig, vilket förvisso kan anses rimligt i en kris.

Men vid beslutet att förlänga besöksförbudets giltighetstid, när regeringen hade haft tid på sig att agera mer planerat, kan vi inte se att denna begränsade beredning är acceptabel. Det ledde också till att man inte tillräckligt belyste vilka konsekvenser en förlängning skulle ha för de boende och deras anhöriga. Med en kortare giltighetstid av förordningen hade behovet av ett fortsatt förbud kunnat omprövas och andra mindre ingripande smittskyddsåtgärder övervägas.

Fru talman! Coronakommissionen säger tydligt att vi misslyckades med att skydda de äldre. KU säger att regeringen genom sitt agerande onödigt förlängde tiden när de äldre berövades rätten till sin familj och sina vänner. Jag säger att i valet mellan skydd och frihet måste den individuella friheten i alla lägen väga extra tungt.

Fru talman! Det är de äldre som har burit den tyngsta bördan under den pågående pandemin. De har tvingats till flest uppoffringar och störst isolering, eftersom de har löpt störst risk att bli svårt sjuka eller avlida till följd av covid-19. Allra mest utsatta har kanske de äldre varit som bott i särskilda boenden.

Jag måste säga personligen att det gör ont i mig när jag tänker på alla dem som har lämnat oss utan att kunna ta farväl av sina nära och kära. Det nationella besöksförbudet inom äldreomsorgen som infördes mellan den 1 april och den 30 september förra året och de lokala besöksförbud som funnits efter det har varit en allvarlig inskränkning av de boendes grundlagsskyddade rätt till privat- och familjeliv.

Även om detta gjordes i syfte att värna de boendes liv och hälsa är det viktigt att vi påminner oss om att behovet av smittskydd ständigt måste vägas mot individers grundläggande rättigheter och livskvalitet. Utskottet konstaterar att överväganden måste göras om det proportionerliga i valda åtgärder och att dessa åtgärder ska ses över kontinuerligt.

Så som situationen såg ut våren 2020 var besöksförbudet en nödvändig åtgärd för att skydda den mest sårbara gruppen under pandemin.

Utskottet menar att inskränkningar inte ska gälla längre och vara mer ingripande än nödvändigt. Det är en viktig lärdom framåt: Sådana ingripande åtgärder måste tidsbegränsas och löpande omprövas.

Fru talman! Till skillnad från vad som gäller vid krig finns ingen reglering i regeringsformen som ökar handlingsutrymmet för regeringen vid civila kriser, exempelvis vid en pandemi. Som jag lyfte i mitt inledningsanförande är det av stor vikt att vi drar lärdom av erfarenheterna från coronapandemin också för att få ett mer ändamålsenligt regelverk på plats för framtida kriser.

Redan Grundlagsutredningen, från år 2000, framhöll att det fanns behov av att utvidga regeringens handlingsutrymme i civila kriser. Det skulle kunna innebära att regeringen skulle kunna fatta beslut som under normala förhållanden ska fattas av riksdagen genom lag. Förslaget mötte dock stark kritik från remissinstanserna och genomfördes aldrig. Den pågående pandemin har minst sagt aktualiserat denna fråga. Konstitutionsutskottet uttalade flera gånger under förra året att det finns skäl att överväga en översyn av förutsättningarna för legalt handlande vid fredstida kriser.

Vi behöver helt enkelt ett effektivt system för hantering av civila kriser, men vi behöver även värna individens fri- och rättigheter. Detta är en komplicerad balansgång. Utskottet ser därför positivt på att regeringen i december aviserade att en parlamentariskt sammansatt kommitté ska tillsättas med uppdraget att göra en översyn av regleringen.

Snabbpropositionerna är ett exempel på det utrymme för flexibilitet som ändå finns i våra grundlagar. Vid en kris medges att propositioner bereds skyndsamt, vilket gjordes vid 23 tillfällen under 2020. Utskottet ser ingen anledning att anmärka på regeringen i denna del av granskningen. Samtidigt är det naturligtvis bekymmersamt för demokratin när remisstider förkortas och riksdagsledamöter får kort om tid för att fullgöra sitt arbete som lagstiftare. Därför bör möjligheten till snabbpropositioner, som förutsätter förkortad motionstid och en utskottsbehandling på några få dagar, användas mycket sparsamt.

Genomgående under hela krisen, så långt vi har granskat, är det tydligt att regeringen löpande har tagit till vara tidigare erfarenheter och anpassat sina insatser efter detta. Det gäller inte minst den tillfälliga pandemilagen. Den behövdes för att få till stånd en mer träffsäker reglering eftersom möjligheterna till adekvata åtgärder mot smittspridning i förbudsförordningen och i tillfälliga bemyndiganden i smittskyddslagen framstod som otillräckliga efter våren 2020. Utskottet konstaterar dock att regeringen borde ha kunnat påbörja arbetet med pandemilagen tidigare, redan i början av sommaren.

Den som kommer ihåg stämningen under försommaren 2020 minns att det fanns ett starkt tryck kring att få till lättnader i restriktionerna och börja öppna upp samhället. Inte minst gällde detta i förhållande till kultur- och idrottsevenemang under en period när smittspridningen minskade i snabb takt.

Vår granskning har också visat att både regeringen och Folkhälsomyndigheten var mycket medvetna om att alla åtgärder som infördes behövde få acceptans i samhället i stort för att få önskad effekt. Först i oktober började smittspridningen öka igen i Sverige. Arbetet med den tillfälliga lagen påbörjades i augusti, och i det arbetet togs erfarenheterna från våren i beaktande. Arbetet påskyndades under hösten med anledning av den ökade smittspridningen, och ikraftträdandet tidigarelades.

Utskottet betonar vikten av att regeringen även i brådskande ärenden inhämtar de upplysningar och yttranden som behövs vid beredningen av regeringsärenden. Det ökar förutsättningarna för att de åtgärder som vidtas ska bli så träffsäkra som möjligt.

Fru talman! Det är svårt att under en pågående global kris till fullo utvärdera alla de vägval som måste göras. Jag är övertygad om att vi kommer att få anledning att återkomma till regeringens hantering av coronapandemin många gånger till under åren som kommer.

Fru talman! En bred folklig acceptans med betoning på att skapa medvetenhet och på kunskapsspridning har varit av stor vikt för att hantera pandemin och de utmaningar som uppstått och alltjämt finns.

Även om Sverige kanske inte följt med i den intensiva lockdown-våg som svept över världen har det genomförts en rad inskränkningar och begränsningar som berört var och en av oss varje dag.

Jag tänker i detta anförande uppehålla mig kring en del av de områden som ingår i kapitel 5 om regeringens hantering av coronapandemin.

Fru talman! Till att börja med ska jag säga några ord om vår svenska hälso- och sjukvård, som ju utsatts för stark prövning och en rad utmaningar.

Varje dag och varje natt har stora och avgörande insatser för enskilda människor genomförts på vårdinrättningar i landets olika delar. En av frågorna som särskilt belysts i vårt granskningsbetänkande och som betonades i inledningsskedet av virusutbrottet var hur vi skulle hantera intensivvårdens resurser. Många har kanske i minnet de ögonblicksbilder från överfulla italienska sjukvårdsinrättningar som kablades ut över världen. Det finns anledning att påminna om att detta var ett område där oron var stor. Det kom också uppmaningar från Italien och även från andra tidigt drabbade länder att man skulle ha just en beredskap för intensivvårdsplatser.

Det vi har i dag och som inte fanns då är ett mer omfattande perspektiv och ett underbyggt underlag när det gäller ett händelseförlopp som ingen fram till dess hade ställts inför.

Utskottet konstaterar i sitt ställningstagande att de åtgärder som regeringen vidtog i syfte att på ett nationellt plan samordna och koordinera intensivvårdsplatserna i allt väsentligt var motiverade och att den omfattande kapacitetsökning som genomfördes av regionerna våren 2020 svarade mot de behov som uppstod.

Det framgår också att Försvarsmakten, på uppdrag av Socialstyrelsen, i slutet av mars 2020 lät upprätta ett fältsjukhus i Stockholm, i Älvsjö, och ett i Göteborg, vid Östra sjukhuset. I Stockholm behövde intensivvårdsplatserna inte tas i bruk. I Göteborg användes en del av de platser som gjordes tillgängliga. Fältsjukhusen, som också fanns på fler platser, kunde sedermera avvecklas i omgångar från juni till augusti 2020.

I sammanhanget kan nämnas att regeringen i mars 2020 beslutade om ett uppdrag till Socialstyrelsen att inrätta en samordningsfunktion för intensivvårdsplatser. I detta uppdrag ingick att skapa en nationell lägesbild.

I de utfrågningar som utskottet har hållit med Sveriges Kommuner och Regioner, Socialstyrelsen och socialministern framkom detta: När belastningen var som högst handlade det om dubbelt så många eller något mer jämfört med normalsituationen. Och i utfrågningarna lyfte representanter från Sveriges Kommuner och Regioner fram att man gärna hade sett ett mer utbrett samråd. Det hör dock till bilden att händelseförloppet var mycket intensivt och oförutsägbart. Och den dialog som skedde med Socialstyrelsen gick ut på att ge stöd till regionerna i deras ansvarstagande.

I december kom Socialstyrelsen med en delredovisning av sitt uppdrag till regeringen. Man bedömde då att det fanns fortsatt behov av en nationell samordning i frågor rörande intensivvårdsresurser och att arbetet med att stärka den samordnande funktionen behöver fortsätta.

Fru talman! Testning och smittspårning har ett särskilt avsnitt i granskningen, och i den första meningen i utskottets ställningstagande slås det fast att den svenska modellen för krisberedskap utgår från ansvarsprincipen. Det har berörts här i salen tidigare i dag också.

Frågan ställdes på sin spets när testningen och smittspårningen intensifierades. Det är ju regionerna som enligt hälso- och sjukvårdslagen och smittskyddslagen är ansvariga för sjukvård och smittskydd. Folkhälsomyndigheten ansvarar bland annat för samordningen på nationell nivå och ska ta de initiativ som krävs för att upprätthålla ett effektivt smittskydd.

Regeringen vidtog under våren 2020 åtgärder för att utöka testningen och smittspårningen. Åtgärderna innefattade bland annat beslut om ersättning till kommuner och regioner för merkostnader med anledning av coronapandemin. Kopplat till frågan om ersättning framgår att det uppstod oklarheter om regionernas ansvar för smittskydd - om det inkluderade alla medborgare eller enbart vissa grupper inom hälso- och sjukvården, som personal och riskgrupper - och att detta skulle ha varit en orsak till att det inte kom igång i större skala förrän efter sommaren.

Dessa oklarheter i ansvarsfrågan, utifrån finansieringsformen, ledde fram till att en överenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner sedermera togs fram där ersättning från staten skulle utgå för testning av alla prioriterade grupper.

Fru talman! Utskottet har också granskat området som innefattar beslut om deltagargräns för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, en sak som ju innebär klara inskränkningar i människors fri- och rörlighet.

Regeringen beslutade vid fem tillfällen 2020 om deltagargränser för allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Alla samhällsområden, mer eller mindre, har drabbats. För en del arrangemang har digitala sammankomster blivit ett alternativ, och mer än en av oss har säkert tagit del av devisen "vi ställer inte in, vi ställer om".

Det finns dock anledning att betona vissa områden kring detta. Religionsutövandet har berörts och är självklart grundläggande. Med åtta personer som gräns har kyrkor och samfund genomfört sina gudstjänster, och endast vid begravningar har undantag tillåtits med max tjugo närvarande deltagare.

För egen del hade jag ett digitalt möte med Svenska kyrkan och en del andra trossamfund för att stämma av läget under pandemin. Ingen av deltagarna ifrågasatte att ett gemensamt ansvar krävdes och att restriktionerna självklart skulle följas. Men det fanns också synpunkter på hur man skulle ha kunnat organisera sina mässor och kanske ha kunnat få ta in fler än åtta.

I utfrågningen med inrikesminister Mikael Damberg och med statsminister Stefan Löfven berördes dessa frågor, och båda framhöll det centrala: Det var komplexa avvägningar som skedde, men det centrala var just att skydda liv och hälsa. Utifrån detta bör de begränsningsrestriktioner som har införts bedömas.

Fru talman! Utskottet har också granskat regeringens arbete med beredning av snabbpropositioner. Till skillnad från vad som gäller vid krig eller krigsfara, som också har nämnts här tidigare i dag, saknas en särskild reglering i regeringsformen för civila kriser. Bestämmelserna som finns i regeringsformen och riksdagsordningen ska gälla även i krissituationer.

Det vidtogs under 2020 av regeringen flera åtgärder för att bekämpa pandemin. Bland annat tog man fram 23 propositioner med budget och lagförslag som alla krävde utifrån situationen påkallad skyndsam hantering. Antalet är betydligt större än vid tidigare kriser som vårt land genomlevt. Av dessa snabbpropositioner innehöll 12 förslag till extra ändringsbudget, och 11 innehöll lagförslag.

Genomgången visar att merparten av propositionerna med lagförslag som regeringen överlämnat till riksdagen innehållit förslag som också granskats av Lagrådet. I de flesta fall har Lagrådet lämnat dem utan erinran. Regeringen har också i väsentlig grad följt Lagrådets synpunkter och förslag. Den interna beredningen inom Regeringskansliet och dialogen med riksdagens förvaltning, i första hand finansutskottet när det gällde budgetfrågorna, har skett enligt de rutiner som finns upparbetade.

Fru talman! Någon citerade tidigare dagspressen och vad man hade ansett om den situation som vi har hanterat i granskningen. Var och en har självklart sin bild och beskrivning av den situation vi har upplevt. För egen del fastnade jag dagen efter vår utfrågning, den 27 april, för ledarkrönikan i Dagens industri. Där löd rubriken "Sverige bevarade sin frihet under pandemin", och i texten framhölls följande: "Om man alltså försöker titta på de stora dragen och inte enskilda felaktigheter, måste bedömningen bli att Sverige har lyckats bra."

Så långt Dagens industri. Det är också en bild att ha med i den samlade bedömning som vi kan göra efter ytterligare granskning och uppföljning av situationen.

Fru talman! Vi i konstitutionsutskottet tycker förstås precis som alla andra att det lidande och den tragik som coronapandemin vållat är det som överskuggar alla andra konsekvenser. Men den granskning av coronapandemin utifrån ett konstitutionellt perspektiv som vi förra sommaren beslöt att göra har också blottlagt andra allvarliga följder.

Dessa följder kan i det som jag nu väljer att ta upp sägas vara av två slag. Det ena är att grundlagsfästa fri- och rättigheter på kort tid och utan någon större debatt har välts över ända. Det andra kan sägas vara att när vi nu, tvingade av pandemins allvar, ändå har beslutat att åsidosätta väsentliga fri- och rättigheter har det kommit att brista i effektivitet och snabbhet.

Jag tänker i det följande ta upp besöksförbudet i äldreomsorgen och bestämmelserna om begränsat deltagarantal vid olika aktiviteter.

Också de mest hängivna grundlagsivrarna inser att sådana inskränkningar som grundlagen vill förhindra var nödvändiga. En särskilt förmildrande omständighet skulle förstås ha varit om till exempel besöksförbudet i äldreomsorgen hade lett till att många människoliv hade sparats.

Det tragiska är att så inte blev fallet. Anhöriga fick inte besöka sina äldre anförvanter, men dessa blev ändå sjuka och fick i många fall dö i ensamhet eller i varje fall utan att kunna hålla barn och barnbarn i handen.

Det fanns, som påpekats här tidigare, mycket tidigt kunskap om att hög ålder, ofta i förening med kroniska sjukdomar, gör att smittspridningen i samhället riskerar att drabba personer på äldreboenden särskilt hårt. Det visste även regeringen.

Som också har sagts här tidigare ledde vissa tidiga åtgärder och rekommendationer ganska tidigt till minskningar i besök på äldreboenden. Men Coronakommissionen kritiserade att det dröjde från i början av mars till den 1 april innan ett formellt besöksförbud trädde i kraft.

Utskottet har förståelse för att besöksförbudet är ingripande och att det fanns behov av noggranna överväganden, men när det visade sig att de tidiga åtgärder som vidtogs inte var tillräckliga borde regeringen ha agerat mer aktivt.

Trots att regeringen alltså tog tid på sig innan besöksförbudet infördes blev det en extremt kort och begränsad remissrunda. Utskottet tycker att mer underlag hade kunnat inhämtas och noterar att Sveriges Kommuner och Regioner vid utskottets utfrågning ansåg att utformning och genomförande hade blivit bättre om SKR hade konsulterats tidigare.

Utskottet tycker ändå att allvaret i situationen och vikten av snabbhet gör att beredning och remisshantering kan anses godtagbar.

Men den ursäkten finns inte när det gäller regeringens beslut att förlänga besöksförbudets giltighetstid. Då hade fler instanser kunnat tillfrågas, och då hade konsekvenserna av ett besöksförbud kunnat belysas bättre. Utskottet menar att ett bättre underlag därigenom hade kunnat skapas för bedömningen av om den fri- och rättighetsinskränkning och risken för negativa konsekvenser för de boendes välbefinnande som besöksförbudet innebar alltjämt var proportionerliga. Sådana åtgärder borde dessutom, enligt utskottets mening, ha vidtagits i ett så tidigt skede som möjligt för att en utvärdering av besöksförbudets effekter på de boendes livssituation inte skulle fördröjas.

Även om tillfälliga restriktioner ibland kan vara nödvändiga talar omsorgen om de boendes psykiska hälsa för att långvariga besöksförbud bör undvikas. Med en kortare giltighetstid av förordningen hade behovet av ett fortsatt förbud kunnat omprövas, och andra mindre ingripande smittskyddsåtgärder hade kunnat övervägas i syfte att inte låta inskränkningarna gälla längre och vara mer ingripande än nödvändigt. Då hade också i ett tidigare skede en ordning som innebar en större regional flexibilitet kunnat övervägas, där behovet av besöksförbud kontinuerligt kunnat vägas mot smittläget i olika delar av landet.

En sådan ordning skapades genom regeringens beslut i november 2020 att bemyndiga Folkhälsomyndigheten att meddela föreskrifter om besöksförbud som på ett annat sätt kunde ta hänsyn till olika regionala behov. Detta var enligt utskottet ett bra initiativ, men beredskapen att få en lämplig reglering på plats framstår emellertid som bristfällig. Det hade varit en fördel om bemyndigandet i stället hade beslutats i anslutning till att det nationella besöksförbudet upphörde att gälla den 1 oktober 2020.

Sammantaget har det alltså handlat om både brister som har att göra med att slå vakt om grundlagsfästa fri- och rättigheter och bristande effektivitet i de åtgärder som undanröjer dessa friheter. Paradoxalt, kan tyckas, men så ser ibland verkligheten ut.

Fru talman! Även när det gäller de av KU granskade åtgärderna för att begränsa deltagandet i allmänna sammankomster och offentliga tillställningar handlar det om betydande inskränkningar i grundlagsskyddade fri och rättigheter. Här menar jag att det dessutom handlar om att åtgärderna potentiellt kan hota demokratin - åtminstone med det innehåll som vi är vana vid.

Tänk tanken att vi nästa sommar, med ett par månader kvar till valet, skulle ha samma restriktioner som under förra sommaren. Då blir det inga torgmöten, inga sommartal inför publik, inga flygbladsutdelningar och givetvis ingen dörrknackning. Och demonstrationer är förstås inte att tänka på. Visst går det, som vi har sett, att komma ganska långt med digitala möten, men medge att det blir torftigare! Och lyfter vi blicken och ser ut över omvärlden finns det redan exempel på val som har ställts in eller skjutits upp, och det finns också exempel där man med fog kan misstänka att ledare har använt pandemibegränsningar som ett sätt att förhindra fria val eller maktskiften. Därmed blir det oerhört viktigt att begränsningar görs med omdöme och varsamhet, att de löpande omprövas och att de är både förståeliga och väl kommunicerade.

Jag ska inte här gå igenom de många tillfällen då begränsningar infördes eller förändrades, men utskottet pekar på att alla sådana åtgärder, även när det är bråttom, bör föregås av att regeringen genom att ta in upplysningar och yttranden skaffar sig ett bra underlag. Då blir åtgärderna mer träffsäkra och effektiva.

Precis som för besöksförbudet i äldreomsorgen var tiden för remissomgången synnerligen begränsad. Utskottet understryker att när grundläggande fri- och rättigheter inskränks är det angeläget att en sådan förordning kontinuerligt följs upp och omprövas. Detta är än mer angeläget när den ursprungliga beredningen har varit skyndsam. Nu gav regeringen ett sådant uppdrag till Folkhälsomyndigheten först i oktober förra året. Det borde enligt utskottet ha skett tidigare.

Under hösten, kan vi påminna oss, infördes eller aviserades vissa lättnader, samtidigt som den andra vågen av smittspridning tog fart. Man kan nog säga, precis som inrikesminister Damberg gjorde vid utskottets utfrågning av honom, att regeringens tajmning inte var "helt optimal".

Fru talman! Hur denna förödande pandemi har bekämpats och fortsätter att bekämpas ska förstås granskas ordentligt. Vi behöver lära både av det som har gått bra och av det som har gått mindre bra. KU:s granskning har satt konstitutionella konsekvenser och risker under lupp. Det är viktigt att så har skett!

Fru talman! Jag vill börja med att tacka utskottet för ett gott samarbete som har resulterat i ett enigt betänkande. Det är något som både jag och mitt parti ser ett stort värde i. Jag vill även rikta ett stort tack till vår fantastiska och mycket kunniga kanslipersonal. De är ett ovärderligt stöd i vårt arbete.

Konstitutionsutskottet har granskat ett antal områden som rör regeringens hantering av coronapandemin. I flera fall har beredningen av ärenden inom Regeringskansliet präglats av skyndsamhet. Det får anses naturligt att beredningstiden i vissa ärenden kortats ned jämfört med under mer normala förhållanden. Det är dock viktigt att ärenden bereds i god ordning även under sådana samhällskriser som vi har upplevt under den senaste tiden.

I utskottets granskning av distansundervisningen inom skolväsendet har det framkommit att tidsfristerna för att inkomma med yttranden har varit påfallande korta, i regel mindre än 24 timmar och vid ett par tillfällen enstaka timmar. Utskottet anser att det har funnits ett uppenbart behov av att agera under knappa tidsförhållanden men konstaterar samtidigt att utrymmet för berörda myndigheter och organisationer att lämna synpunkter på förslag och att anpassa sina verksamheter till författningsförändringar har varit i underkant.

Fru talman! Kommissioner som Coronakommissionen är mycket ovanliga och regleras egentligen inte i lag. Senast en liknande kommissionen tillsattes var när regeringens hantering av tsunamin skulle granskas.

När det gäller den kommission som ska granska regeringens hantering av en viss fråga kan det möjligtvis sägas vara extra viktigt att slå vakt om kommissionens självständighet i förhållande till regeringen. Utskottet vill därför understryka vikten av att kontakter, inklusive pressträffar, med kommissioner som Coronakommissionen sköts utifrån ett väl tilltaget rspektavstånd som fullt ut svarar mot den självständighet som kommissionen både bör och ska åtnjuta. Utskottet utgår från att regeringens fortsatta kontakter med Coronakommissionen kommer att vara präglade av ett sådant respektavstånd.

Vad gäller regeringens agerande avseende coronastrategin finns det inte något formellt krav på att regeringen ska besluta om en strategi i kristider, även om det enligt utskottet kan vara en god ordning för en effektiv krishantering. Regeringens coronastrategi har inte beretts och beslutats inom regeringen, och det har inte varit regeringens avsikt att den skulle styra myndigheterna. Regeringens avsikt med strategin var att den skulle utgöra en gemensam beslutsgrund inom regeringen. Trots det har det från myndighetshåll anförts att man skulle arbeta utifrån regeringens coronastrategi.

Det verkar alltså som att regeringen har varit otydlig mot i varje fall vissa myndigheter i frågan. Det finns därför enligt utskottet skäl att understryka betydelsen av att information om regeringens arbete inte kommuniceras på ett sätt som verkar styrande för myndigheternas arbete. Vidare framhåller utskottet att det i de fall regeringen då väljer att anta en strategi är viktigt att den bereds och förankras hos regeringen enligt gällande ordning. Utskottet har inte kunnat klarlägga om det har skett i tillräcklig omfattning i det aktuella ärendet.

Fru talman! Den 28 maj 2020 intervjuades statsministern i Sveriges Radio om testning för covid-19. Statsministern menade då att regionerna hade sagt att de skulle testa alla kategorier, det vill säga kategori 1-4. Samma dag publicerade SKR ett pressmeddelande där man meddelade att man tog ansvar för testning av priogrupp 1-3 och att SKR inte hade fått frågan om grupp 4.

Utskottet har konstaterat att det inte fanns någon överenskommelse mellan regeringen och SKR om att regionerna skulle testa alla kategorier vid tiden för uttalandet. Statsministerns uttalande var därmed inte korrekt vid den aktuella tidpunkten. Möjligtvis skulle kontakterna mellan regeringen och SKR ha kunnat vara tydligare.

I en intervju med tyska medier den 18 juni 2020 sa utrikesministern att alla i Sverige som ville testa sig för covid-19 kunde göra det. Jag minns det uttalandet väldigt väl, för jag ville själv testa mig vid den tidpunkten men fick inte göra det. Jag insåg att det skulle leda till en KU-anmälan ganska snart, vilket det också gjorde.

I en intervju i TV4 den 22 juni förtydligade utrikesministern att uttalandet hade avsett Stockholmsregionen. Vid den aktuella tidpunkten stämde alltså inte uttalandet.

Utskottet framhåller vikten av att statsråds uttalanden är korrekta. När det gäller uttalanden i utländska medier kan sådana få betydelse även i ett utrikespolitiskt sammanhang.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka kollegorna i utskottet och vårt fantastiska utskottskansli för det hårda och många gånger svåra arbete som har gjorts under våren inom ramen för vår granskning.

Vi har tillsammans visat att KU inte är en relik från det förgångna utan att vi bär och förvaltar en viktig konstitutionell uppgift att granska och uppmärksamma de brister som vi finner. Vi har tillsammans utfört arbetet väl och kan nu överlämna ett mycket gediget betänkande till kammaren.

När man granskar regeringens hantering av en kris är det som tidigare sagts viktigt att vi bedömer regeringens agerande rättvist och inte är efterkloka. Ett krisförlopp är ofta svårtolkat och kaotiskt, varför en regering måste åtnjuta viss förståelse för att den inte visste hur allt skulle bli redan från början.

Samhällets tekniska utveckling har dock inneburit att vi nu har bättre förutsättningar att genom en enkel sökning på internet skapa en bild av vad man rimligtvis borde ha vetat och vid varje given tidpunkt visste.

Exempel kan vara nyhetsartiklar där partiföreträdare krävt ökad takt i testningen av allmänheten, diskussion om att stänga skolor, behov av lagstiftning, risken för en andra våg av smittspridning och så vidare. Man kan ganska väl återskapa kunskapsläget under pandemins olika skeden, och mot bakgrund av vad utskottet då finner kan vi på flera punkter konstatera att regeringens hantering av pandemin har brustit.

Jag vill inleda med frågan om så kallade snabbpropositioner. Här konstaterar utskottet att regeringen har gjort betydande avsteg från de gängse rutinerna för beredningen av propositioner, vilket i flera fall säkerligen varit nödvändigt. KU väcker ändå frågan om det inte hade varit möjligt att ge beredningen av dessa ärenden mer tid genom att inleda arbetet tidigare. Omvärldsbevakning och framförhållning är två begrepp som i detta sammanhang förtjänar att nämnas.

Under våren 2020 kom regeringen till riksdagen med en föreslagen lagstiftning i syfte att ge regeringen verktyg att hantera pandemin. Vi i KU fick möjlighet att lämna synpunkter på lagstiftningen, vilket vi gjorde.

Vi framförde bland annat behovet av en underställandemekanism som gjorde att regeringen kunde agera snabbt men också att regeringen därefter var tvungen att underställa sitt beslut en prövning i riksdagen. Liknande mekanismer finns redan i exempelvis lagen om elektronisk kommunikation, LEK.

Ganska snart efter riksdagens beslut om propositionen och tillägget om underställandemekanismen meddelade socialministern att hon och regeringen ansåg att lagstiftningen inte kunde användas med någon framgång.

Vi var nog många som fick uppfattningen att regeringen i praktiken dissade denna lagstiftnings användbarhet. Vi var nog också många som trodde att detta skulle leda till ett nytt lagförslag i närtid - inte minst med tanke på att den aktuella lagstiftningen skulle löpa ut den 30 juni samma år, alltså ganska tätt där inpå.

Gransknings-betänkande våren 2021Regeringens hantering av coronapandemin (kapitel 5)

Några sådana lagförslag kom inte i närtid. I stället väntade regeringen till efter sommaren med att inleda arbetet med att ta fram en ny lag som gav regeringen de verktyg den behövde för att fullt ut kontrollera pandemin. Detta gjorde regeringen trots att det redan under våren 2020 varnades för en andra våg av smittspridning under hösten. Jag återkommer till behovet av omvärldsbevakning och framförhållning.

Fru talman! Under pandemin har i praktiken ett nytt sätt att gå i skolan uppstått. Tidigt övergick man, främst i andra länder, till att stänga skolor och försöka bedriva undervisningen på distans. I Sverige valde vi en annan väg, vilket utskottet inte värderar. Vi konstaterar dock att när Sveriges regering slutligen valde att införa distansundervisning inom vissa skolformer gick det väldigt fort. Det gick fort i alla delar, såväl beredningen som tiden mellan beslutet till dess att alla skolor förväntades ha infört denna extremt stora förändring i arbetssätt. Även här återkommer jag till omvärldsbevakning och framförhållning.

I dagarna har många ungdomar tagit studenten, efter en gymnasietid där en stor andel av undervisningen skett på distans. KU betonar därför vikten av att effekterna av distansundervisningen följs upp. Detta får inte leda till en "förlorad generation" till följd av pandemin. Rätten till kunskap och verktygen att bygga sin framtid får inte begränsas för att man haft oturen att gå i skolan under en pandemi.

Fru talman! Slutligen vill jag säga några ord om regeringens så kallade coronastrategi.

Regeringen har inte skyldighet att ha en beslutad strategi för att hantera en kris. De flesta kriser är alltför korta och intensiva för att det ska vara en klok hantering att lägga resurser på framtagandet av en strategi. Denna kris har dock, som vi vet, varit mer utdragen och på många sätt varit annorlunda. Jag tillåter mig att gissa att detta var ett av skälen till att regeringen kände behovet att beskriva vad regeringens strategi var.

När regeringen väl har landat i att man vill ta fram en strategi finns det däremot formkrav. Det är inte frivilligt. Om en strategi ska styra myndigheter krävs ett beslut. Utskottet konstaterar att det inte var syftet med strategin, men efter vår granskning kan vi konstatera att den ändå uppfattades som styrande för myndigheter. Då måste den vara beslutad.

Ingen korrekt beredning har heller gjorts av ärendet. Det finns saker som regeringen kan bereda men inte behöver besluta, men även detta lägre ställda krav har regeringen missat att uppnå.

I en kris, när det är viktigt med tydlig kommunikation, är det olyckligt att regeringen brustit även i detta avseende.

Vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen (kapitel 1)

Fru talman, ärade ledamöter och åhörare! I det här blocket har konstitutionsutskottet behandlat vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen och granskat bland annat samråd, hanteringen av skriftliga frågor och interpellationer med mera. Jag kommer att göra tre nedslag.

I konstitutionsutskottet har vi bland annat granskat statsministerns hantering av samråd med EU-nämnden. Här handlar det om överenskommelsen om återhämtningsplan och långtidsbudget i samband med rådsmötet i juli förra året, detta utifrån att det tycks ha funnits en viss otydlighet i samrådets slutskede.

Gransknings-betänkande våren 2021Vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen (kapitel 1)

Efter granskning av handlingar och utfrågning i det aktuella ärendet kan utskottet konstatera att det inte fullt ut var tydligt vad det aktuella samrådet omfattade när statsministern redogjorde detta för nämnden, vilket kan ha lett till missförstånd hos EU-nämndens ledamöter.

Det är av vikt att upprätthålla den struktur och tydlighet som förväntas vara på plats mellan regeringen och EU-nämnden, oavsett frågans storlek. Därför skriver utskottet tydligt i ställningstagandet att regeringen bör se över rutinerna gällande samråd - detta för att tydliggöra vad EU-nämndens ledamöter i ett samråd faktiskt har att förhålla sig till.

Fru talman! KU har även granskat regeringens information till Utrikesnämnden i samband med auktionen av 5G-licenser som genomfördes av Post- och telestyrelsen, PTS, under hösten 2020. Vid granskningen har det framkommit uppgifter om omfattningen av Utrikesnämndens verksamhet under 2020. Konstitutionsutskottet framhåller vikten av att Utrikesnämndens verksamhet upprätthålls.

Fru talman! En viktig funktion i riksdagens kontrollmakt är frågeinstitutet, det vill säga möjligheten att ställa skriftliga frågor eller interpellationer till regeringen. I riksdagsordningen finns beskrivet hur den praktiska hanteringen av interpellationer och frågor ska gå till samt vilka tidsfrister som ska gälla.

För skriftliga frågor gäller exempelvis att en skriftlig fråga som ges in senast en torsdag klockan tio ska besvaras av ett statsråd senast klockan tolv följande onsdag. Om riksdagsarbetet kräver det får talmannen efter samråd med gruppledarna besluta att svaret i stället ska lämnas inom 14 dagar. Om ett svar inte lämnas inom den tid som anges i tilläggsbestämmelsen ska statsrådet meddela Riksdagsförvaltningen när frågan kommer att besvaras eller att den inte kommer att besvaras.

Det ska noteras att det inte finns någon formell skyldighet för ett statsråd att besvara frågor eller interpellationer, men det hör till undantagen att så inte sker.

Fru talman! Fyra anmälningar i årets granskning rör skriftliga frågor och interpellationer. I två av ärendena har utskottet granskat dåvarande miljö- och klimatministerns hantering av interpellationer. Vi konstaterar att statsrådet, även om hon skulle avgå den 5 februari, hade haft möjlighet att svara på de interpellationer som anmälningarna tar upp. Interpellationerna var ställda vid en sådan tidpunkt att svarstiden inföll före statsrådets avgång. Jag vill tillägga att utskottet understryker att statsråd som har aviserat sin avgång ändå har att fullgöra sina förpliktelser som statsråd fram till avgången.

I de andra två ärendena har utskottet tittat på skälen till att justitie- och migrationsministerns svar på två skriftliga frågor dröjde cirka tre månader. Vi konstaterar att den självklara utgångspunkten måste vara att både skriftliga frågor och interpellationer besvaras inom den tid som anges i riksdagsordningen och att det som kan ha relevans för frågan om ett statsråds förmåga att lämna ett svar på en skriftlig fråga eller en interpellation i rätt tid är beredningen av själva svaret, inte att man vill invänta exempelvis ett regeringsbeslut.

Fru talman! Att få vänta tre månader på att få svar på sin skriftliga fråga är givetvis inte acceptabelt, och Regeringskansliet skriver också till oss i utskottet att det är olyckligt. Dock finns en intressant frågeställning om huruvida det är mer värt för riksdagens ledamöter att få det något tråkiga svaret att frågan för närvarande bereds i Regeringskansliet eller att få ett något fördröjt men fullödigare svar - en intressant tanke att ha med sig.

Vidare är det intressant att notera hur utvecklingen av skriftliga frågor ser ut. Justitieministern angav under utskottets utfrågning att antalet skriftliga frågor under de senare åren formligen exploderat, och vi kan nog efter att ha gått igenom underlaget säga att det är en korrekt beskrivning.

Fru talman! Antalet skriftliga frågor var 788 under riksmötet 2014/15. Under riksmötet 2019/20 uppgick antalet till hela 2 144. Andelen fördröjda svar har under samma period minskat, från 19 procent riksmötet 2014/15 till 15 procent riksmötet 2019/20. Det kan också noteras att Justitiedepartementet är ett av de departement som får motta flest skriftliga frågor.

Ungefär 3 000 frågor har överlämnats från riksdagen under detta riksmöte. Det motsvarar nästan tio frågor om dagen, som alla enligt huvudregeln ska besvaras inom en vecka. Ett fullödigt frågesvar kräver uppskattningsvis tio arbetstimmar. Det går inte att bortse från det faktum att om utvecklingen fortsätter på detta sätt kommer mer resurser att behöva fördelas till Regeringskansliet.

Fru talman! Slutligen - detta kapitel har rubriken Vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen, men jag läser något annat. Det handlar om en relation, ett förtroende och en uppbyggd respekt vi alla har kommit överens om och om att detta ska värnas från både regeringens och riksdagens sida.

Fru talman! Detta kapitel i vårens granskning, som ju som sagt handlar om regeringen och dess förhållningssätt till riksdagen, är ett viktigt kapitel. Regeringen styr landet på riksdagens nåder och under riksdagens granskning. Detta är en viktig princip i vårt parlamentariska system, och i detta är KU:s granskning en avgörande del.

En annan viktig del i kontrollmakten är riksdagsledamöternas skriftliga frågor till statsråden för att granska deras tjänsteutövning. Det är mycket riktigt så att statsråden inte måste svara på frågor, men vi konstaterar samtidigt att detta är en viktig del i kontrollmakten. Det kan låta tvetydigt, men sådant är konstitutionsutskottet och dess outgrundliga vägar.

I denna granskning finns det ett ärende som jag tror att jag inte var ensam ledamot i riksdagen om att se komma. Det rör justitie- och migrationsminister Morgan Johanssons svar på skriftliga frågor. Utskottet konstaterar att det tog för lång tid att svara på frågorna, men vi konstaterar också att statsråd inte får ha vilka ursäkter som helst för att försena svar. Det finns på Regeringskansliet ett pm som beskriver detta och att giltiga skäl är exempelvis arbetsanhopning, sjukdom och utlandsvistelser. Detta är också skäl som tar höjd för de begränsade resurser som Regeringskansliet faktiskt har. Jag vill särskilt fästa ledamöternas uppmärksamhet på begreppet arbetsanhopning.

Detta angav också regeringen inledningsvis som skäl till att de granskade frågesvaren var försenade. Svaret från Morgan Johansson under utskottets utfrågning gav däremot en annan bild. Där framkom det för utskottet att Johansson försenat svaren för att han ville ge mer uttömmande svar, vilket han ansåg att han kunde göra om svaren försenades så pass att regeringen hann fatta vissa beslut innan de lämnades. Ministern försenade därför svaren på frågorna för att han ville ge andra svar än han kunde ge inom tidsfristen. Utskottet konstaterar att detta är en brist och att de skäl som Morgan Johansson anger inte får ligga till grund för att försena frågesvar.

Utskottet har också granskat Morgan Johanssons och regeringens hantering av tillkännagivanden och kan konstatera att det även inom detta område föreligger brister. Det rör exempelvis regeringens hantering av riksdagens tillkännagivande om skärpta straff för inbrott. Detta är förvisso ett komplicerat ärende, och utskottet är tydligt med att regeringens beredning kan få ta längre tid.

Regeringen framför att man har vidtagit beredningsåtgärder över tid, men även här framkommer andra uppgifter när utskottet håller utfrågning med justitie- och migrationsministern. Han informerade utskottet om att regeringen under de första två och ett halvt åren i praktiken inte vidtog några konkreta beredningsåtgärder, vilket KU konstaterar inte är skyndsamt nog. Utskottet påpekar också att denna information borde ha kommit riksdagen till del i ett tidigare skede för att en bättre bedömning skulle ha kunnat göras av regeringens handläggning av ärendet.

Fru talman! Utskottet granskar också ett ärende som rör Post- och telestyrelsens auktion av frekvenser för användning inom 5G-nätet. Frågeställningen var i utgångsläget om Utrikesnämnden borde ha informerats om vissa omständigheter kring 5G-auktionen, men som det blir ibland tog utskottets granskning en annan väg än det först var tänkt. KU anmärker inte på något angående denna ursprungliga frågeställning men konstaterar däremot att det under granskningen framkommit uppgifter om omfattningen av Utrikesnämndens verksamhet under pandemin. Vi finner då skäl att framhålla vikten av att Utrikesnämndens verksamhet upprätthålls och konstaterar att andra informationskanaler inte kan ersätta Utrikesnämnden, som regleras i vår grundlag och då är oersättlig.

Fru talman! Kjell-Arne Ottosson ställde den 27 november 2019 en skriftlig fråga till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson om varför en utredning om djurrättsaktivism inte hade tillsatts. Åtta gånger sköts svaret upp innan frågan slutligen besvarades den 6 mars 2020, alltså mer än tre månader efter att den hade ställts.

Christina Höj Larsen ställde den 10 september 2020 en skriftlig fråga till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson om Sveriges avsikter att bland annat ta emot evakuerade flyktingar från det nedbrunna flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos. Efter att svaret hade skjutits upp inte mindre än elva gånger besvarades frågan slutligen den 9 december 2020, i princip tre månader efter att den hade ställts.

Som skäl för att svaren på de aktuella skriftliga frågorna fördröjdes har i de skriftliga svar som lämnats till utskottet i granskningen hänvisats till beredningen i Regeringskansliet, medan statsrådet under utfrågningen anförde att fördröjningen berott på en vilja att ge frågeställaren ett fullödigt svar.

Enligt utskottet är det en självklar utgångspunkt att både skriftliga frågor och interpellationer besvaras inom den tid som anges i riksdagsordningen. Endast beredningen av svaret på den aktuella frågan är relevant i sammanhanget. Utskottets granskning visar dock att fördröjningen i de aktuella fallen snarare berott på beredning av de regeringsärenden som frågorna avsåg och att statsrådet har velat kunna ge ett svar med ett visst innehåll.

En svarstid på runt tre månader är enligt utskottet inte acceptabel. Justitie- och migrationsministerns hantering av de aktuella frågorna har därmed inte levt upp till vad som förutsätts för att frågeinstituten ska fungera som ett instrument för parlamentarisk kontroll.

Fru talman! Alexandra Anstrell lämnade den 4 januari 2021 in en interpellation som var ställd till Jennie Nilsson, om skydd av skog. Enligt riksdagsordningen skulle den besvaras senast den 22 januari. Den 7 januari överlämnades frågan till dåvarande miljö- och klimatministern, Isabella Lövin. Även Johan Hultberg lämnade två interpellationer ställda till Isabella Lövin; dessa lämnade han in den 14 januari. De överlämnades sedan till Isabella Lövin den 15 januari och skulle enligt riksdagsordningen besvaras senast den 29 januari.

Den 18 januari meddelade dock Miljödepartementet att interpellationerna inte skulle besvaras. Som skäl angavs Isabella Lövins planerade avgång inom kort och redan inbokade engagemang. Men den 29 januari hölls interpellationsdebatter i kammaren, och Isabella Lövin besvarade då fyra andra interpellationer.

Konstitutionsutskottet konstaterar att frågorna var ställda i sådan tid att svarstiden inföll före statsrådets avgång. Därmed borde de ha besvarats.

Fru talman! Den 18 mars 2015 beslutade riksdagen om ett tillkännagivande om att regeringen skulle återkomma till riksdagen med ett förslag om att införa ett nytt brott - inbrottsstöld - med minimistraffet fängelse i ett år. I maj 2017 upprepades tillkännagivandet, fast då med tillägget att regeringen skulle återkomma med ett förslag till riksdagen senast den 1 april 2018. Tillkännagivandet upprepades sedan 2019 och 2020.

Det skulle dröja ända till 24 november 2020 innan regeringen överlämnade en proposition som tillgodosåg tillkännagivandet.

Utskottet har förståelse för att det har rört sig om en komplicerad fråga som krävt relativt omfattande utredningsåtgärder. Samtidigt konstateras att konkreta åtgärder för att tillmötesgå de specifika tillkännagivandena inte påbörjades förrän i slutet av 2017, alltså drygt två och ett halvt år efter riksdagens ursprungliga tillkännagivande. Regeringen kan, enligt utskottet, således inte sägas ha behandlat tillkännagivandet med skyndsamhet.

För det granskade ärendet verkar det också finnas en diskrepans mellan vad Morgan Johansson delgav utskottet under utfrågningen och vad regeringen har redovisat till riksdagen. Under utskottets utfrågning uppgav Morgan Johansson bland annat att regeringen under 2015, 2016 och delar av 2017 inte vidtog några konkreta åtgärder med anledning av tillkännagivandena eftersom andra ärenden prioriterades, vilket delvis var en konsekvens av bristande resurser. Detta har inte tidigare framkommit i vare sig regeringens redovisning av tillkännagivandena till riksdagen eller i svar på skriftliga frågor.

Dessa uppgifter stämmer inte heller överens med de svar som inkommit på konstitutionsutskottets skriftliga frågor. I de svaren har det hänvisats till olika utredningar som pågått. Utskottet anser att den information som Morgan Johansson lämnade under utfrågningen borde ha framkommit i redovisningarna till riksdagen. Det skulle ha möjliggjort för riksdagen att ta detta i beaktande när regeringens hantering av tillkännagivanden har varit föremål för bedömning.

Fru talman! Möjligheterna för riksdagens ledamöter att kontrollera regeringen har belysts i några ärenden i årets granskning. Det har handlat om justitie- och migrationsminister Morgan Johansson, som inte besvarat skriftliga frågor inom den tid som riksdagsordningen anger, och om den tidigare miljö- och klimatministern Isabella Lövin, som inte fullgjort sina plikter som minister fram till avgången genom att inte besvara interpellationer innan hon avgick.

Att riksdagsledamöters frågor och interpellationer också i praktiken kan fungera som de instrument för parlamentarisk kontroll de är avsedda att vara genom att statsråden följer fastlagda regler borde vara en självklarhet och inget som KU skulle behöva påpeka brister i. Ändå har så inte varit fallet. Och vad värre är, när det gäller statsrådet Morgan Johansson är det en upprepad och återkommande brist.

Fru talman! Juris doktor Rolf H Lindblom konstaterar i en artikel i Svensk Juristtidning 1991 att det dominerande inflytandet över den svenska utrikespolitiken historiskt sett har utövats av monarken, riksdagen eller regeringen. Lindholm beskriver i artikeln hur riksdagens inflytande genom parlamentarismen och vissa ändringar i regeringsformen ökade. 1921 tillkom Utrikesnämnden som ett samrådsorgan mellan regering och riksdag i utrikespolitiska frågor.

Enligt 10 kap. 11 § regeringsformen ska regeringen fortlöpande hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa så ofta det behövs. Med utrikesärenden menas ärenden som rör Sveriges förhållande till främmande stater eller till mellanfolkliga organisationer. Även de utrikespolitiska sidorna av försvarspolitiken och handelspolitiken omfattas av uttrycket utrikespolitiska förhållanden.

I förarbetena till vår nuvarande regeringsform, där ansvaret för utrikespolitiken i första hand åvilar regeringen, konstateras samtidigt att utrikespolitikens betydelse för rikets säkerhet motiverar att riksdagen "försäkrar sig om en vidsträckt insyn däri och ett starkt inflytande däröver". Man skulle kunna tro att en klok utrikesminister i en minoritetsregering med bräckligt parlamentariskt stöd skulle vara mån om och vinnlägga sig om att bygga ett starkt och blocköverskridande stöd i frågor som rör Sveriges förhållande till främmande stater och rikets säkerhet.

KU har från tid till annan granskat detta samspel, så även i årets granskning. När coronapandemin ställt det mesta vi kände som det normala på ända har tyvärr inte heller samrådet mellan regering och riksdag när det gäller utrikespolitiken undgått att utmanas. KU uttalade hösten 2015 - KU uttalar det även nu - det angelägna i att bland annat strategiska diskussioner om viktiga utrikespolitiska frågor och händelser liksom säkerhetspolitiska frågor äger rum på en konstitutionellt och politiskt sett hög nivå. KU slår fast vikten av att Utrikesnämndens verksamhet upprätthålls.

Fru talman! Det är mer regel än undantag att något av konstitutionsutskottets granskningsärenden berör EU-nämndens arbetsformer i något avseende. Regeringen ska enligt regeringsformen rådgöra med nämnden om hur förhandlingarna i rådet ska föras inför besluten i rådet och inför möten och beslut i Europeiska rådet.

Trots att det gått 26 år sedan EU-nämnden inrättades finns det, precis som med all mänsklig verksamhet, fortfarande potential att förbättra och utveckla arbetsformerna. I år handlar det om vikten av att regeringssidan i en intensiv pågående förhandling - en situation som i sig inte är ovanlig för EU-nämnden - klargör för nämndens ledamöter vilka dokument som faktiskt är relevanta och finns på bordet. KU konstaterar att det inte tydliggjordes vad samrådet omfattade, vilket kan ha lett till missförstånd. Regeringen bör därför se över rutinerna för att tydliggöra vad EU-nämnden under ett samråd har att förhålla sig till.

Fru talman! En stor del av granskningen har som tydligt framgått kretsat kring pandemin, och det är inte konstigt. Men vi har ju också haft den vanliga granskningen när vi i utskottet granskar regeringen och enskilda ministrar utifrån de anmälningar som riksdagsledamöter har gjort.

Det avsnitt vi nu debatterar handlar om regeringens förhållande till riksdagen. Här ser vi flera tydliga brister, och jag tänker kommentera tre ärenden som jag tycker sticker ut.

Jag börjar där Linda Modig slutade, med anmälan av samrådet med EU-nämnden i juli förra året. Det var Vänsterpartiets dåvarande partiordförande som gjorde den.

Jag har full förståelse för att det var knöligt med förhandlingarna om EU:s långtidsbudget och återhämtningsplan. Det var många inblandade, det var nattmanglingar och alla deltog inte på alla möten hela tiden. Dessutom skulle regeringen kontinuerligt samråda med och återrapportera till EU-nämnden.

KU har förut uttalat att det är viktigt att det är tydligt vad ett samråd handlar om för att det ska bli meningsfullt och bra. I det här fallet är det uppenbart att man pratade förbi varandra i EU-nämnden och att det blev onödigt rörigt och irriterat när varken statsministern eller övriga från regeringens stab var tydliga med att det tidigare utskickade dokumentet inte längre var aktuellt. Det är alltid lättare att prata med varandra om man pratar om samma sak.

Vid sådana här samrådsmöten har regeringen ett stort informationsövertag, och KU anser att det är regeringens ansvar att tydliggöra vad EU-nämnden har att förhålla sig till.

Ett annat intressant ärende gäller regeringens hantering av tillkännagivanden om skärpta straff för inbrott. Det tog ungefär sex år innan tillkännagivandena kunde anses slutbehandlade.

Som en del i vår granskning av det här ärendet hade vi en muntlig utfrågning av justitie- och migrationsminister Morgan Johansson. Då angav han att det under de första två och ett halvt åren inte vidtogs några beredningsåtgärder alls med anledning av tillkännagivandet och att det framför allt berodde på resursbrist hos regeringen.

I bland annat regeringens kontinuerliga redovisning till riksdagen om vad som gjorts med anledning av detta tillkännagivande har riksdagen fått information om att beredning av ärendet pågått i Regeringskansliet och att man skulle ta in ytterligare underlag. Detta har också angetts i svaren på KU:s skriftliga frågor om vad som legat bakom att det tagit så lång tid med tillkännagivandena.

Att vi inte kan lita på den information som ges till riksdagen och att konstitutionsutskottet inte får korrekta svar är allvarligt, och det verkar tyvärr som att synen på regeringens förhållande till riksdagen är väldigt olika.

Eftersom KU har en specifik och uttalad roll, att kontrollera att regeringen följer de regler och riktlinjer som finns, måste KU kunna lita på regeringens svar.

Det är tyvärr inte bara i det här ärendet som Justitiedepartementet svarar på ett sätt i de skriftliga svaren och ministern på ett annat sätt i den muntliga utfrågningen. Vi har ett ärende som hanterar två olika anmälningar från ledamöter som inte har fått svar på sina skriftliga frågor inom utsatt tid.

Det finns som bekant ingen absolut skyldighet att svara på alla skriftliga frågor, men de skriftliga frågorna och interpellationerna är viktiga delar i riksdagens kontroll av regeringen. Att inte svara alls är bara tänkt för undantagsfall och om det finns synnerliga skäl, till exempel om 349 ledamöter ställer i princip samma fråga eller att ministern är allvarligt sjuk.

I riksdagsordningen anges att tidsfristen för svar på skriftliga frågor är sju dagar. I de aktuella fallen kom svaren efter 78 respektive 98 dagar. Det är fullkomligt oacceptabelt. Förutom att riksdagen inte kan fullgöra sin kontrollfunktion påverkar det möjligheten till politisk debatt när regeringens ståndpunkt eller planerade åtgärder inte blir kända.

I det här ärendet får vi alltså också nya svar vid den muntliga utfrågningen. Ministern anger att man ville vänta med svaren för att kunna ge en viss sorts svar eftersom man avsåg att göra åtgärder. Det var inte det som stod i de skriftliga svaren till KU.

När ministern under utfrågningen fick frågan om varför KU inte fått korrekta svar på sina skriftliga frågor angav ministern följande: Det är väl precis det som den här typen av utfrågningar är till för, det vill säga att ha ett meningsutbyte där vi kan diskutera formerna och där vi kan fylla på med de svar som jag kan få från utskottets ledamöter. Jag ser det här som en naturlig sak. När vi först har svarat skriftligt svarar vi därefter muntligt.

Det är ganska anmärkningsvärt att en person som varit minister sedan 2014 anser att KU:s skriftliga frågor inte behöver besvaras sanningsenligt eftersom man kan fylla på och föra en allmän dialog om principer vid en muntlig utfrågning.

Jag trodde verkligen att ministern var medveten om att KU inte kallar alla anmälda ministrar till utfrågning utan att vi bara gör det i de fall där vi inte tycker vi har fått tillräckligt klargörande svar på de skriftliga frågorna.

Med tanke på att justitie- och migrationsministern under utfrågningen ägnade så stor tid åt att påpeka hur betungande det är med alla frågor från riksdagsledamöter och att det går åt så mycket arbetstid till att besvara dem vore det väl bra för alla om Justitiedepartementet fortsättningsvis svarar både tydligt och sanningsenligt på frågorna från KU. Då slipper ministern förhoppningsvis ägna tid åt att komma på muntliga utfrågningar i KU.

Fru talman! Vi är nu inne i den avdelning av debatten som handlar om vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen. Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och bara instämma med föregående talare, men eftersom alla åtta partier ska upprepa allt får fru talmannen ha lite tålamod.

Som vi har hört har utskottet granskat justitie- och migrationsminister Morgan Johansson och hans hantering av skriftliga frågor. För att uttrycka det kort och koncist understryker utskottet att den självklara utgångspunkten måste vara att både skriftliga frågor och interpellationer besvaras inom den tid som anges i riksdagsordningen. Den beredning som kan ha relevans för frågan om ett statsråds förmåga att lämna ett svar på en skriftlig fråga eller en interpellation i rätt tid är beredningen av själva svaret.

Fördröjningen i de aktuella fallen var emellertid snarare hänförlig till beredningen av de regeringsärenden som frågorna avsåg och att statsrådet velat ge ett svar med ett visst innehåll.

En fördröjning på runt tre månader är inte acceptabel. Justitie- och migrationsministerns sätt att hantera svaren på de skriftliga frågor som uppmärksammas i granskningen har därmed inte levt upp till vad som förutsätts för att frågeinstituten ska fungera som instrument för parlamentarisk kontroll.

Vi har vidare granskat dåvarande miljö- och klimatminister Isabella Lövins hantering av interpellationer. Interpellationerna var ställda i en sådan tid att svarstiden inföll före statsrådets avgång. KU understryker att statsråd som har aviserat sin avgång ändå har att fullgöra sina förpliktelser som statsråd ända fram till avgången.

Vi har också haft en rätt besvärlig granskning. Den gäller regeringens information till Utrikesnämnden i samband med auktionen av 5G-licenser, som genomfördes av Post- och telestyrelsen under hösten 2020.

Mot bakgrund av vad som framkommer i granskningen påminner utskottet om sina tidigare uttalanden om att det är angeläget att strategiska diskussioner om viktiga utrikespolitiska frågor och händelser liksom säkerhetspolitiska frågor äger rum på en konstitutionellt och politiskt sett hög nivå.

Utskottet påminner även om sitt tidigare uttalande att information till partiledare i princip inte kan ersätta samråd med Utrikesnämnden och tillägger att detsamma gäller information till nämnden. Med anledning av uppgifter om omfattningen av Utrikesnämndens verksamhet under 2020 framhåller utskottet slutligen vikten av att Utrikesnämndens verksamhet upprätthålls.

KU har granskat statsministerns samråd med EU-nämnden inför överenskommelsen om återhämtningsplan och långtidsbudget i samband med Europeiska rådets möte i juli 2020. KU konstaterar att det inte tydliggjordes under samrådet att det slutsatsutkast som tidigare delats med EUnämnden inte längre var aktuellt och att samrådet i stället gällde den muntliga principöverenskommelse som gjorts under pågående möte. Otydligheten kan ha lett till missförstånd om vad samrådet omfattade. Enligt utskottet åvilar det regeringen att under ett samråd tydliggöra vad EUnämnden har att förhålla sig till. Rutinerna bör därför ses över för att undvika att missförstånd uppstår i framtiden.

Vi har även granskat justitie- och migrationsminister Morgan Johanssons hantering av riksdagens tillkännagivanden om skärpta straff för inbrott. Vi konstaterar att det tog cirka sex år innan tillkännagivandena kunde ses som slutbehandlade. Konkreta åtgärder för att tillmötesgå de specifika tillkännagivandena påbörjades inte förrän efter drygt två och ett halvt år. Regeringen kan således inte sägas ha behandlat tillkännagivandet med skyndsamhet. Skälet till att åtgärder dröjde var att regeringen prioriterade andra frågor, vilket delvis var en konsekvens av bristande resurser. Den motiveringen har inte framkommit i regeringens kontinuerliga redovisning av tillkännagivanden till riksdagen. Det borde den enligt utskottet ha gjort, vilket också hade möjliggjort för riksdagen att ta detta i beaktande när regeringens hantering av tillkännagivanden varit föremål för bedömning.

Fru talman! Detta var den korta redovisningen av detta ärende.

Fru talman! Ett av de viktigaste verktyg en ledamot har i sitt arbete är att till ett statsråd få ställa interpellationer och frågor som rör statsrådets tjänsteutövning. Det ingår i riksdagens så kallade kontrollmakt och ska inte missbrukas vare sig av riksdagsledamöter eller av statsråd. Man behöver till exempel som ledamot inte ställa frågor som nyss har besvarats, kanske redan ett antal gånger till och med. Som statsråd har man att svara inom den tid och i den form som riksdagsordningen anger, även om man tycker att frågan är tjatig eller irrelevant. Om man ser hinder för detta besvarande meddelar man det.

Det finns visserligen ingen formell skyldighet för statsråd att svara, som vi har hört. Men det hör till undantagen att så inte sker. Det vore väldigt olyckligt om denna så kallade frivilliga modell skulle upphöra. Vårt arbete mellan riksdag och regering bygger, trots våra åsiktsskiljaktigheter i sak, på respekt och förståelse för varandras roller. Detta är en fundamental del av vår demokrati och måste värnas.

Vad gäller den granskning som KU genomförde av justitie- och migrationsminister Morgan Johansson och hans hantering av skriftliga frågor kan jag till viss del sympatisera med statsrådets förklaring till varför hans svar dröjt. Statsrådet ville avvakta en tydligare linje från EU-kommissionen gällande rättsliga förutsättningar för att hämta flyktingar till Sverige utan EU-beslut. Men att det skulle krävas elva så kallade fördröjningsmeddelanden till Riksdagsförvaltningen - det uppgavs att frågan skulle besvaras den 30 september, den 7 oktober, den 14 oktober, den 21 oktober och så vidare fram till den 9 december 2020 - är inte rimligt. Riksdagens folkvalda och våra medborgare ska kunna ställa högre krav än så på ett statsråd.

En annan granskning som också rör förhållandet mellan riksdagen och regeringen gäller regeringens kontakt med Utrikesnämnden. Att sammankalla Utrikesnämnden är inget fritt valt arbete. Det är ett konstitutionellt reglerat organ som inrättats för att ge riksdagen tydlig insyn och ett starkt inflytande inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns ingen möjlighet för regeringen att leverera i andra former än vad som föreskrivs i regeringsformen. I detta fall rörde granskningen specifikt regeringens information till Utrikesnämnden i samband med auktionen av 5G-licenser, som genomfördes av Post- och telestyrelsen under hösten 2020, samt omfattningen av Utrikesnämndens verksamhet under 2020. Detta ger anledning till att tydligt markera vikten av att Utrikesnämndens format upprätthålls.

Fru talman! En annan nämnd med ett unikt format, som också är beroende av respekten för arbetssättet och förtroendet mellan riksdag och regering, är EU-nämnden. I denna granskning av statsminister Stefan Löfvens hantering av regeringens skyldighet att samråda med EU-nämnden inför överenskommelsen om återhämtningsplan och långtidsbudget i samband med Europeiska rådets möte den 17-21 juli 2020 konstaterar KU att det inte varit tydligt för alla vad exakt samrådet omfattade, vilket kan ha lett till missförstånd. Jag skulle definitivt vilja säga att det åtminstone ledde till misstro mellan parterna.

Eftersom vi vet att dessa samråd mellan regering och EU-nämnd kan ske med mycket kort varsel, via telefon, mitt i natten, med olika aktörer inblandade och inte alltid med samma personer närvarande är det extra viktigt att det finns tydliga rutiner, om inte rent av övertydliga, så att inget faller mellan stolar eller kan missuppfattas. Det är med andra ord bättre att vara tydlig till en nivå där man nästan kan ses som tjatig och formalistisk i dessa kontakter - allt för att säkerställa att Sverige är en tydlig röst för demokratin både i EU och här hemma.

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

Vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen

(kapitel 3)

Fru talman! Kapitel 3, Vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen, får jag inleda. Det är tre ärenden, fru talman: Skogsstyrelsens föreskrifter avseende nyckelbiotoper, SMHI:s försäljning av viss verksamhet och slutligen Ambassadörens roll i ärendet Gui Minhai.

Innan jag lite kort går in på de ärendena vill jag bara reflektera lite grann över någonting som har tagits upp flera gånger här från talarstolen, nämligen konstitutionsutskottets roll i granskningen. Det har framhållits från ett flertal ledamöter att den ska vara strikt konstitutionell och inte politisk. Jag tror att det är viktigt att man i alla fall reflekterar lite grann över det. För mig är det konstitutionella väldigt politiskt. Det är bara att fundera över hur världen ser ut, hur den är skapt. Det har en enorm betydelse vilken konstitution som styr ett land. Det är den ena delen av det här. Det kanske låter som ordvrängeri från min sida, men jag tycker att det är viktigt.

Sedan är det inte heller helt enkelt att med kirurgisk precision skilja det strikt konstitutionella från det mer partipolitiska. Det tycker jag att vi har kunnat konstatera när vi har lyssnat på talarna här i dag. Jag säger detta inte alls för att upplysa er, ärade ledamöter. Men för dem som lyssnar på debatten kan det vara bra att få en förklaring av vad vi menar med detta. Jag upplever att ni, mina kära kollegor, menar att ni när ni ska se er i spegeln i kväll ska känna att de ställningstaganden ni har gjort inte är beroende av om ni representerar regeringsbärande partier eller oppositionspartier. Det är så jag tolkar vad ni säger. Om ni rodnar när ni ser er i spegeln eller inte är väl upp till var och en av er. Jag tänker inte på något sätt recensera det.

Gransknings-betänkande våren 2021Vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen (kapitel 1)

Jag går nu in på de olika ärendena, fru talman, och börjar med Skogsstyrelsens föreskrifter avseende nyckelbiotoper. Linda Modig var inne på detta. Hon konstaterade - för att hänvisa till vad som är politik och vad som inte är det - att det finns vissa konsekvenser av det här ärendet när det gäller äganderättsfrågor och enskilda medborgares möjligheter att utöva sina rättigheter.

Gransknings-betänkande våren 2021Vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen (kapitel 3)

Jag kan hålla med Linda Modig om det och ställer mig bakom detta resonemang. Jag skulle vilja förstärka det och säga att om man ändå är inne på det spåret finns det dessutom naturligtvis ekonomiska konsekvenser. Sverige är ett land som är beroende av ett välfungerande skogsbruk.

Men det är inte detta som konstitutionsutskottets granskning handlar om, utan det handlar om att dessa föreskrifter har utfärdats i strid med regeringens bemyndigande. Detta innebär att det har funnits formellt giltiga myndighetsföreskrifter som Skogsstyrelsen varken anser sig kunna tillämpa eller har behörighet att upphäva. Då har KU konstaterat att regeringen inte har hanterat den uppkomna situationen på ett tillfredsställande sätt. Det är det som är resultatet av vår granskning.

Fru talman! Sedan handlar det om frågan om SMHI:s försäljning av viss verksamhet. Här har man också kommit fram till att det finns synpunkter på hur regeringen har hanterat denna fråga. Man kunde vid granskningen konstatera att Riksrevisionen vid sin årliga revision har kunnat konstatera att kraven på affärsmässighet inte har uppfyllts vid SMHI:s försäljning av denna verksamhet. Det är naturligtvis en enormt viktig princip att denna typ av försäljningar genomförs affärsmässigt. Det är viktigt att komma ihåg att det är myndigheten som har haft ansvaret för denna fråga men att regeringen inte fullt ut sett till att informera sig om hur detta skulle skötas. Det är kontentan. Myndigheten har ansvaret, men regeringen har inte fullt ut följt upp hur detta har hanterats.

Sedan kommer jag till den tredje frågan i detta kapitel som handlar om ambassadörens roll i ärendet om Gui Minhai. Detta är ett ärende som är oerhört komplext, både från konstitutionell synpunkt och från diplomatisk synpunkt. Ärendet har även prövats juridiskt. Detta är alltså ett ärende som har föranlett mycket tankearbete och mycket diskussioner i konstitutionsutskottet när det gäller hur detta skulle tolkas. Konstitutionsutskottet har efter dessa genomgångar kommit fram till att ambassadören har gått utanför sina instruktioner. Utskottet konstaterar också att ambassadören har gjort en annan bedömning av detta. Då gör konstitutionsutskottet bedömningen att det finns en brist någonstans i kommunikationen mellan departement och ambassadör. Annars skulle inte denna otydlighet ha kunnat uppstå. Det är enligt konstitutionsutskottet inte tillfredsställande.

Fru talman! Detta kapitel i konstitutionsutskottets granskning rör regeringens styrning av förvaltningsmyndigheterna.

Jag kommer att belysa tre frågor: Skogsstyrelsen och nyckelbiotoperna, SMHI samt fallet med Gui Minhai.

Frågan om Skogsstyrelsen har handlat om nyckelbiotopernas existerande. Att räkna och inventera nyckelbiotoper - när det sker och hur det sker - är en fråga som har debatterats ganska länge.

Det är särskilt när detta görs i samband med ett annat tillsynsärende som det också kritiseras. Skogsstyrelsen har för en tid sedan konstaterat att de föreskrifter som man har stött sig på när man har inventerat nyckelbiotoper inte har grund i det uppdrag som regeringen har gett Skogsstyrelsen. Vad betyder det? Jo, det betyder att den legalitet som ska finnas, som vi enligt vår konstitution är skyldiga att se till sker i fråga om regeringens styrning över myndigheterna, inte har funnits.

Gransknings-betänkande våren 2021Vissa frågor om regeringens ansvarför förvaltningen (kapitel 3)

Man har försökt lösa detta genom att skriva på myndighetens hemsida att man, trots att man har dessa föreskrifter och att de är formellt giltiga, inte kommer att tillämpa dessa föreskrifter för att man själv inte heller kan upphäva dem. Det behöver regeringen göra.

Detta tycker jag är ett ganska klassiskt exempel som visar hur passivitet hos en regering kan föranleda att vi från konstitutionsutskottet anser att det är en brist.

Det ligger på regeringen att agera - att upphäva dessa föreskrifter och att göra så att myndigheten kan agera formellt korrekt. Det tycker jag också är en skyldighet i ljuset av de stora konsekvenser ekonomiskt, som tidigare talare var inne på, men också rent privat och kanske känslomässigt som dessa nyckelbiotoper och inskränkningar i äganderätten och möjligheterna att använda och bruka sin mark och sin skog innebär för många.

När det gäller SMHI rör vår granskning dåvarande miljö- och klimatminister Isabella Lövins agerande i samband med SMHI:s försäljning av viss verksamhet, en verksamhet som har kallats SMHI Sjöfart. Det är Riksrevisionen som har granskat huruvida denna försäljning har skett på ett affärsmässigt sätt eller inte. De har konstaterat att så inte har varit fallet med hänvisning till särskilt fyra punkter. För det första har SMHI inte gjort någon extern värdering av denna verksamhet. För det andra har man inte bjudit ut försäljningen till allmänheten, och det har inte funnits konkurrens vid försäljningen av verksamheten. För det tredje har man sålt verksamheten till en före detta chef för samma verksamhet. Chefen var så sent som en månad före försäljningen i tjänst som chef över samma verksamhet. Och för det fjärde har man låtit denna chef kontakta kunderna till bolaget innan han har förvärvat bolaget. Han har haft kontakt med dem för att kunna försäkra sig om att de vill vara kvar som kunder.

Sammantaget gör detta att denna försäljning inte har ägt rum på affärsmässig grund. Vår fråga blir då: Vad kunde och borde ministern, och i detta fall regeringen, ha gjort, och hur borde man ha agerat i sin styrning för att inte låta denna situation uppkomma?

Vår slutsats landar i att man har haft möten och dialog om detta ärende. Regeringen har blivit informerad om olika handlingsalternativ, och det har diskuterats. Men man har inte ställt frågor om och följt upp på vilket sätt man kan genomföra en sådan försäljning och säkerställa att den sker på ett affärsmässigt sätt. Även om man har delegerat till myndigheten att genomföra försäljningen av statlig egendom är det likväl regeringen som är ansvarig för att styra sina myndigheter.

När det gäller Gui Minhai finns det väldigt mycket som redan har sagts i detta ärende, inte minst för att det har varit en process i domstol, så det finns ett omfattande material som vi givetvis har tagit del av.

Jag ska försöka sammanfatta våra slutsatser till två punkter. Den första är att regeringen och departementet tidigt beslutade att ambassadörens uppdrag skulle avslutas i förväg men att det sedan tog väldigt lång tid innan detta skedde, så pass lång tid att händelsen - affärsmötet i Stockholm mellan Gui Minhais dotter och affärsmännen - kunde äga rum. Det var den ena slutsatsen.

Den andra är att kommunikationen mellan Utrikesdepartementet och ambassadören inte har varit tillräckligt tydlig. Detta ska ses i ljuset av att alla vi som är inblandade i detta ärende har förståelse för och insikt om att UD-språket per se inte är tydligt, vilket vi har diskuterat i utskottet. Detta är ett fall där detta uppenbarligen har varit en stor brist och där det har funnits behov av större tydlighet.

Gransknings-betänkande våren 2021Vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen (kapitel 3)

De omständigheter som ägde rum före affärsmötet föranleder att det hade funnits skäl att vara ännu tydligare och mer uppmärksam, utförlig och skyndsam i kontakterna med den dåvarande ambassadören.

Fru talman! Det som utmärker alla de tre ärendena är passivitet från regeringens sida.

När det gäller nyckelbiotoper behöver inte så mycket läggas till vad föregående talare har sagt. Det är en viktig fråga. Människors livsverk och kanske egendomar kunde med en skrift klassas som nyckelbiotoper och därmed bli ganska värdelösa. När detta uppdagades borde regeringen snabbare ha ordnat med detta så att det stämde överens.

Vad gäller SMHI:s försäljning av Sjöfart till en tidigare chef inom myndigheten är det ett väldigt intressant fall. Inköp inom den offentliga sektorn är utförligt reglerat genom lagen om offentlig upphandling. Detta har man gjort för att gynna den fria konkurrensen och motverka korruption.

Däremot, gällande försäljning och avyttring av offentligt ägd egendom, har vi inte samma utförliga lagstiftning i Sverige. Regeringen får besluta att överlåta annan lös egendom än aktier, andelar och tomträtt om egendomen inte längre behövs för statens verksamhet. Försäljning ska genomföras affärsmässigt. Mycket mer än så föreskriver inte våra lagar gällande detta.

Genom förordningen om överlåtelse av statens lösa egendom har regeringen delegerat ansvaret för försäljningen av sådan egendom till respektive myndighet under regeringen. Myndigheterna ansvarar för att försäljningen sker på ett korrekt sätt. Det var således i första hand SMHI:s ansvar att se till att försäljningen av tillgångar i samband med avvecklingen av en del av affärsområdet Sjöfart skedde på ett korrekt sätt. Riksrevisionen har konstaterat att så inte var fallet. Försäljningen uppfyllde inte kravet på affärsmässighet.

Utskottet noterar att SMHI informerade Miljödepartementet om att myndigheten övervägde att avveckla den aktuella verksamheten och tog upp olika handlingsalternativ med departementet. Vid ett möte med departementet konstaterades att en försäljning av lös egendom måste ske affärsmässigt. SMHI informerade sedan departementet om att myndigheten förhandlade med en extern part om försäljningen av tillgångarna. Det är detta man kan reagera lite över. Även om vi har självständiga myndigheter i Sverige kan man tycka att regeringen bör kräva lite mer information om man hör att det bara är en extern part som är intresserad och fråga om det har varit ute på anbud.

Mot den bakgrunden anser utskottet att Miljödepartementet, i den dialog som förevar, har brustit i fråga om att informera sig om hur SMHI avsåg att genomföra försäljningen affärsmässigt. Som nu skedde fick departementet information om upplägget först i efterhand, i samband med att oppositionen kom med skriftliga frågor och interpellationer.

Gransknings-betänkande våren 2021Vissa frågor om regeringens ansvarför förvaltningen (kapitel 3)

Det tredje ärendet gäller ambassadören. Man hade beslutat att denna ambassadör så småningom skulle avsluta sin placering på grund av en koppling. Sedan har det varit en lång tidsutdräkt beroende på olika saker som man kanske inte kunnat påverka så mycket, men när man återkommande märker att ambassadören inte släpper det hela är det viktigt att man säkerställer informationen och kommunikationen ännu mer så att det som skedde inte sker.

Utskottet tycker att regeringen borde ha varit tydligare och följt upp detta bättre.

Fru talman! Med risk för viss upprepning väljer jag att gå efter mitt manus. När det gäller kapitel 3 har ett omfattande arbete gjorts.

Skogsstyrelsens föreskrifter avseende nyckelbiotoper, SMHI:s försäljning av viss verksamhet och ambassadörens roll i Gui Minhai-fallet är det vi behandlar.

När det gäller Skogsstyrelsen var det vid första anblick Skogsutredningen som såg den komplikation och det moment 22 som fanns där. När vi gick på djupet i ärendet kunde både jag och utskottet de facto konstatera att Skogsstyrelsen i september 2020 lämnade information till Regeringskansliet om att myndigheten ansåg sig ha utfärdat myndighetsföreskrifter i strid med regeringens bemyndigande och att åtgärder från regeringen krävdes.

När det gäller Skogsstyrelsens föreskrifter avseende nyckelbiotoper uttrycker utskottet därför att det ankommer på regeringen att hantera den uppkomna situationen. Nu finns en remissbehandling samt beredning inom Regeringskansliet, men vi skriver ändå att det inte har hanterats på ett tillfredsställande sätt.

När det gäller SMHI:s försäljning av viss verksamhet är det en överlåtelse av statens egendom där regeringen har delegerat ansvaret för försäljningen till respektive myndighet under regeringen. Myndigheterna ansvarar för att försäljningen sker på ett korrekt sätt.

Det var således i första hand SMHI:s ansvar att se till att försäljningen av tillgångar i samband med avvecklingen av affärsområdet Sjöfart skedde på ett korrekt sätt, det vill säga affärsmässigt. I det här fallet var det när Riksrevisionen fann att försäljningen av tillgångar inte uppfyllde kraven på affärsmässighet som läget klarnade.

Utskottet noterar att SMHI informerade Miljödepartementet och att det pågick en process, men vi kan ändå konstatera att Miljödepartementet har brustit i fråga om att informera sig om hur SMHI avsåg att genomföra försäljningen affärsmässigt. Som nu skedde fick departementet information om upplägget först i efterhand.

När det gäller ambassadörens roll i ärendet Gui Minhai är det ett oerhört omfattande och komplext ärende. Det är ett imponerande arbete som gjorts för att klarlägga omständigheterna. UD har en långtgående och detaljerad styrning av sina utlandsmyndigheter, även i konsulära ärenden, när så bedöms vara påkallat.

Utskottet har mot bakgrund av vad som framkommit i utredningen, och med det faktum att ambassadören gör en annan bedömning i minne, kommit fram till slutsatsen att kommunikationen mellan UD och ambassadören i fråga om anhörigkontakter i ärendet Gui Minhai inte räckte till i tydlighet.

Gransknings-betänkande våren 2021Vissa frågor om regeringens ansvarför förvaltningen (kapitel 3)

Utskottet noterar den långa tidsutdräkten mellan UD:s bedömning att den dåvarande ambassadörens uppdrag skulle avslutas i förtid och att hennes uppdrag faktiskt avslutades.

Utskottet har i granskningen framhållit vikten av en tydlig och situationsanpassad dialog för att säkerställa att instruktioner uppfattas på rätt sätt. Omständigheterna i detta fall gör att det hade funnits skäl att vara mer utförlig samt i vissa avseenden mer uppmärksam och skyndsam i kontakterna med den dåvarande ambassadören.

Fru talman! Man ska vara väldigt ödmjuk inför alla beslut en regering måste ta, i synnerhet detta år. Att tempo, tajmning och tydlighet är av största betydelse är min lärdom av den här vårens arbete. Efter granskningen är min slutsats därför att det är på dessa områden - tempo, tajmning och tydlighet - som kärnan i utskottets ställningstagande i detta kapitel ligger.

Jag vill avsluta med att rikta ett varmt tack till presidiet, till kollegor och till ett fantastiskt kansli. Jag önskar er en glad sommar.

Fru talman! Jag har helt glömt att tacka alla inblandade de gånger jag tidigare har varit uppe. Tack till utskottsledamöter, till vårt fantastiska kansli och till presidiet här i kammaren, med talmän och övrig personal. Detta är väl den sista debatt som vi är uppe i under detta riksmöte, så jag säger tack och trevlig sommar till alla.

Nu har vi gått över till regeringens ansvar för förvaltningen. Jag kommer bara att beröra två av de tre ärendena här. Jag har ingenting att tillägga i ärendet om Skogsstyrelsens föreskrifter avseende nyckelbiotoper. Det är dock klart att det är anmärkningsvärt när man hamnar i limbo - man kan varken följa dem eller säga upp dem, och regeringen gör ingenting. Det är väl bra att KU påpekar att man måste agera på de signaler man får från myndigheter när saker blir tokiga.

Jag tänkte kommentera SMHI:s försäljning av en del av affärsområdet Sjöfart. Detta har varit uppe väldigt tydligt, men jag tänker ändå säga det jag hade tänkt säga från början.

Jag tycker att det här är ett otroligt anmärkningsvärt ärende. Det är ju inte bara KU som har intresserat sig för denna försäljning, utan Riksrevisionen har som sagt tidigare granskat försäljningen ur sitt perspektiv och konstaterat att den inte har levt upp till kravet på affärsmässighet. Jag kommer att upprepa de punkter av kritiken som har nämnts härifrån tidigare.

Man har alltså inte gjort någon extern värdering av de tillgångar som skulle försäljas. Man har heller inte lagt ut dessa till allmän försäljning. Man har inte sagt: Hallå, titta här! Det här ska vi sälja nu. Vad vill ni pröjsa?

Man har låtit en tidigare chef inom området köpa verksamheten och, innan affären varit klar, låtit honom kolla med tidigare kunder om de tänkt vara kvar.

Detta är verkligen anmärkningsvärt och helt emot det regelverk som finns för försäljning av statlig egendom. Vi kan diskutera hur det kunde vara i stället, vilka andra regler som kunde gälla, om man borde få sälja över huvud taget eller om det skulle vara på något annat vis, men det här är förstås helgalet. Det som poppar upp i mitt huvud är ordet korruption. Det här har dock Riksrevisionen granskat.

Gransknings-betänkande våren 2021Vissa frågor om regeringens ansvarför förvaltningen (kapitel 3)

Vi i KU har granskat ministerns agerande och kännedom om ärendet. Det var i första hand SMHI:s ansvar att försäljningen skulle ske på ett korrekt sätt, eftersom det är SMHI som har fått detta delegerat till sig, men Miljödepartementet var informerade om att försäljningen skulle ske. Vid ett möte med SMHI konstaterades också att den måste göras affärsmässigt. SMHI informerade om att man förhandlade med en extern intressent.

Miljödepartementet har inte frågat vidare om hur försäljningen skulle göras affärsmässigt och hur det hela skulle gå till. Miljöministern skaffade sig information om upplägget först när det var genomfört och när riksdagsledamöter började fråga efter information om försäljningen. Detta är förstås en brist. Det är bra att vi är överens om det, så får man lära sig för framtiden.

Det är ganska vanligt i KU:s granskningar att vi noterar att kommunikationen brister. KU har gjort en granskning av den före detta utrikesministern Margot Wallström med anledning av det möte som ägde rum på ett hotell i Stockholm mellan dåvarande Kinaambassadören Anna Lindstedt, ett antal kinesiska affärsmän och Angela Gui, som är dotter till Gui Minhai, en svensk medborgare som är fängslad i Kina.

Det får väl anses ganska klart att ambassadören har agerat självsvåldigt och utan att informera UD om att hon planerade och genomförde mötet på Sheraton. UD menar att de har haft en ingående styrning, men trots det kan man inte säga att kommunikationen har varit tillräckligt tydlig. Man kan undra om det är så att UD:s diplomatiska språkbruk i externa kontakter också gör att det blir väl luddigt och diplomatiskt internt.

UD anser att instruktionerna till den dåvarande ambassadören har varit väldigt tydliga, men hon har inte uppfattat det så. Utifrån de svar som KU har fått på var och hur detta framförts till den före detta ambassadören måste jag säga att det för mig, som inte är van vid UD-språk, inte alls är särskilt tydligt att alla kontakter med Angela Gui skulle skötas via UD. Vi fick vid utfrågningen ett citat från e-post av den före detta utrikesministern, och det var verkligen inte solklart för mig.

Det sirliga UD-språket, som var den term som den före detta ministern använde, kanske funkar bra i normalfallet. Men i det här fallet hade ju UD redan tidigare konstaterat att ambassadören inte funkade i sin roll gentemot Angela Gui, och då borde de kanske varit än mer tydliga i sin kommunikation.

UD har inte heller agerat tillräckligt snabbt på de problem som fanns. Det gick lång tid från det att man gjorde bedömningen att ambassadörens uppdrag skulle avslutas i förtid till det att man agerade, och detta innebar att mötet på Sheraton kunde äga rum.

Det kan finnas många skäl till att det drar ut på tiden, och vid utfrågningen av den före detta utrikesministern Margot Wallström angav hon att det inte var något särskilt anmärkningsvärt med det i detta fall. Men faktum kvarstår: Tidsutdräkten från att UD konstaterade att ambassadören inte kunde vara kvar på sitt uppdrag till att hon sedan faktiskt slutade möjliggjorde det möte som nog de allra flesta anser var klart olämpligt och som låg långt utanför ambassadörens uppgift och det UD ansåg skulle göras i fallet.

UD har signalerat, men sedan har man inte agerat tillräckligt snabbt när ambassadören uppenbarligen inte har uppfattat signalerna. Enligt den före detta utrikesministern hade man tio till tolv samtal med ambassadören om hur kontakterna med Angela Gui skulle skötas, men trots detta slutade det med ett hemligt möte, utan UD:s vetskap, som gjorde att Angela Gui blev orolig för sin egen säkerhet.

UD ville se till att förflyttningen av ambassadören skulle bli bra för henne och att den inte skulle påverka Sveriges relation till Kina negativt, men den långsamma hanteringen resulterade i stället i att det blev ett helt abrupt avslut som dessutom blev riktigt dåligt.

Utskottet konstaterar att det hade funnits skäl att vara mer utförlig samt i vissa avseenden mer uppmärksam och skyndsam i kontakterna med den dåvarande ambassadören.

Fru talman! När det gäller Vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen har utskottet funnit brister i tre frågor.

I granskningsärendet Skogsstyrelsens föreskrifter avseende nyckelbiotoper tar utskottet upp att Skogsstyrelsen har gjort bedömningen att den utfärdat myndighetsföreskrifter i strid med regeringens bemyndigande och att åtgärder från regeringen krävdes eftersom den inte själv kunde upphäva föreskrifterna.

Skogsstyrelsen har sedan hanterat situationen genom att på sin webbplats informera om att den inte avser att tillämpa de aktuella föreskrifterna, trots att de formellt sett gäller. Detta innebär att det finns formellt giltiga myndighetsföreskrifter som myndigheten varken anser sig kunna tillämpa eller har behörighet att upphäva.

Enligt utskottet ankommer det på regeringen att hantera den uppkomna situationen. Detta har inte gjorts på ett tillfredsställande sätt, fru talman.

Vi har ett ärende om SMHI:s försäljning av viss verksamhet, som bland annat föranleddes av en KU-anmälan från en ledamot för Kristdemokraterna. KU har granskat ärendet och den dåvarande miljö- och klimatministerns hanterande av SMHI:s försäljning av viss verksamhet, och detta är vad vi har kommit fram till.

I första hand var det SMHI:s ansvar att se till att försäljningen av tillgångar i samband med avvecklingen av en del av det aktuella affärsområdet skedde på ett korrekt sätt, däribland affärsmässigt.

Riksrevisionen fann vid den årliga revisionen att den aktuella försäljningen inte uppfyllde kraven på affärsmässighet. SMHI informerade Miljödepartementet om att myndigheten övervägde att avveckla den aktuella verksamheten och tog upp olika handlingsalternativ med departementet. Departementet konstaterade att en försäljning av lös egendom måste göras affärsmässigt. SMHI informerade senare om att myndigheten förhandlade med en extern part om försäljning av tillgångarna.

Mot den bakgrunden anser utskottet att departementet i den dialog som förevar har brustit i frågan om att informera sig om hur SMHI avsåg att genomföra försäljningen affärsmässigt. Departementet fick information om upplägget först i efterhand.

Sedan har vi fallet i ärendet Gui Minhai. Utskottet har granskat dåvarande utrikesminister Margot Wallströms agerande, och vår granskning visar att styrningen av ambassaden har varit ingående och involverat såväl utrikesministern som kabinettssekreteraren.

Gransknings-betänkande våren 2021Vissa frågor om regeringens ansvarför förvaltningen (kapitel 3)

Genom att arrangera det i granskningen aktuella mötet i Stockholm mellan Gui Minhais dotter och kinesiska affärsmän har den dåvarande svenska ambassadören i Kina ansetts agera på ett sätt som gick utanför de instruktioner som getts till henne.

KU konstaterar mot bakgrund av vad som har framkommit att så tycks vara fallet men kan samtidigt notera att den dåvarande ambassadören gör en annan bedömning. Det får enligt utskottet därför anses att kommunikationen mellan Utrikesdepartementet och ambassadören i fråga om anhörigkontakter i ärendet Gui Minhai inte räckte till i tydlighet.

Vidare noterar utskottet den långa tid som förflöt från det att departementet gjorde bedömningen att den dåvarande ambassadörens uppdrag skulle avslutas i förtid till dess att hennes uppdrag faktiskt avslutades. Uppgifter i granskningen talar för att det har funnits välgrundad anledning att hantera ambassadörens situation på ett visst sätt men att tidsutdräkten innebar att det händelseförlopp som ledde fram till mötet i Stockholm kunde fullföljas.

Sammantaget framhåller utskottet vikten av en tydlig och vid behov situationsanpassad dialog för att säkerställa att instruktioner som utgår från Utrikesdepartementet uppfattas på rätt sätt. Med hänsyn till de omständigheter som rådde hade det funnits skäl att vara mer utförlig samt i vissa avseenden mer uppmärksam och skyndsam i kontakterna med den dåvarande ambassadören.

Fru talman! Såvitt jag kan bedöma är detta mitt sista anförande den här våren. Då är det lämpligt att passa på att önska fru talmannen, talmanspresidiet, utskottet med dess ordförande och vice ordförande och alla ledamöter samt kansliet en god och glad sommar. Tack för gott samarbete!

Fru talman! Det är ett enigt utskott som står bakom granskningsbetänkandet. Mycket, om inte allt, är väl därför sagt ett antal gånger. Låt mig ändå lyfta två granskningsområden som jag tycker är speciellt intressanta i den här omgången.

Det första är en anmälan till KU där man begärde att utskottet skulle granska hur dåvarande miljö- och klimatminister Isabella Lövin hanterade SMHI:s försäljning av SMHI Sjöfart.

Under sommaren 2020 kunde vi läsa i Dagens Nyheters spännande politiska reportage att SMHI hade sålt den del av myndighetens verksamhet som säljer prognoser till internationell sjöfart, det så kallade SMHI Sjöfart. Köparen var en före detta chef för verksamheten, och det genomfördes inte någon oberoende värdering av egendomen trots att SMHI Sjöfart under många år hade stått för en stor del av SMHI:s affärsintäkter.

Verksamheten köptes för 5 ½ miljon kronor, vilket onekligen låter billigt om man till det lägger informationen att verksamheten genererade intäkter på 43-49 miljoner kronor årligen. Jag skulle vilja säga att det är ett kap!

Det är i första hand SMHI:s ansvar att se till att försäljningen av tillgångar sker affärsmässigt och på ett korrekt sätt. SMHI informerade Miljödepartementet om att myndigheten övervägde att avveckla SMHI Sjöfart och tog upp olika handlingsalternativ med departementet.

Men SMHI informerade departementet först senare, efter försäljningen, när departementet hämtade in uppgifter av en helt annan orsak - man ville formulera ett svar på skriftliga frågor och en interpellation om hur affären hade gått till. Detta är naturligtvis frågor som departementet rimligen borde ha ställt redan i samband med att de fick informationen om att SMHI avsåg att sälja enheten och på så sätt uppmärksammat att försäljningen knappast kan kallas för affärsmässig. Detta menade också Riksrevisionen vid sin årliga revison.

Fru talman! Det finns en annan tidningsstory som vi har kunnat följa, och jag tror att vi var många som förbluffat följde rapporteringen i medierna om detta. Sveriges dåvarande ambassadör i Kina, Anna Lindstedt, Angela Gui - dotter till den av Kina frihetsberövade svenska medborgaren, författaren och förläggaren Gui Minhai - och kinesiska affärsmän hade ett möte på ett hotell i Stockholm för att diskutera Gui Minhais situation.

I en anmälan till KU fick vi i uppdrag att granska dåvarande utrikesminister Margot Wallströms agerande i detta fall. Och vad vi har granskat, och vad vi har tagit del av både offentlig och icke offentlig dokumentation, och vad vi har undrat och frågat och undrat igen! För det var onekligen lätt att gå vilse i allt detta, men som alltid gäller det att hålla sig till sitt uppdrag och påminna sig om att KU varken är en domstol eller en ledarredaktion. Vad vi skulle granska var om UD och utrikesministern kan anses ha styrt den svenska ambassaden och ambassadören i Kina tydligt och korrekt.

Vi kom fram till att styrningen hade varit frekvent och involverat både utrikesministern och kabinettssekreteraren och att den dåvarande svenska ambassadören i Kina agerat utanför de instruktioner som getts till henne genom att arrangera mötet i Stockholm. Men vi kunde samtidigt notera att den dåvarande ambassadören gör en helt annan bedömning av läget, vilket per definition innebär att kommunikationen mellan UD och ambassadören inte har varit tillräckligt tydlig.

Det tog också för lång tid för UD från det att man gjorde bedömningen att den dåvarande ambassadörens uppdrag skulle avslutas i förtid till dess att hennes uppdrag faktiskt avslutades, oavsett de uppgifter som har framkommit och som talar för att det har funnits välgrundade anledningar att hantera ambassadörens situation på detta sätt med hänsyn till ärendet Gui Minhai. Om UD hade agerat snabbare hade mötet i Stockholm kunnat undvikas. Diplomati är som vi vet en svår konst, men den är tack och lov inte omöjlig.

Med detta, fru talman, vill också jag sälla mig till sommarkören och tacka kollegorna för ett intensivt och väl utfört arbete - det får jag väl säga även om jag själv har varit delaktig. Jag vill tacka kansliet, utan vars hjälp jag kanske inte ens hade klarat av att komma till mötena i tid. Tack också till fru talmannen!

Fru talman! Kapitel 3 handlar om regeringens ansvar för förvaltningen. Konstitutionsutskottet har granskat bland annat Skogsstyrelsens föreskrifter avseende nyckelbiotoper och SMHI:s försäljning av viss verksamhet.

Först vill jag säga några ord om SMHI:s försäljning av viss verksamhet. Anmälan hänvisar till uppgifter i medierna som pekar på att försäljningen har haft flera märkliga inslag.

Det är viktigt att påminna oss om att utskottet har att granska regeringen, inte myndigheterna. KU kan konstatera att regeringen har delegerat ansvaret för försäljningen av statens lösa egendom till SMHI. Det var således i första hand myndighetens ansvar att se till att försäljning av tillgångar i samband med avvecklingen av en del av affärsområdet Sjöfart skedde på ett korrekt sätt. En viktig princip är att sådana försäljningar ska ske affärsmässigt.

Granskningen visar att SMHI informerade Miljödepartementet om att myndigheten övervägde att avveckla den aktuella verksamheten och tog upp olika handlingsalternativ med departementet. Vid ett möte med departementet konstaterades att en försäljning av lös egendom måste göras affärsmässigt.

Mot bakgrund av detta anser utskottet att Miljödepartementet i den dialog som förevar har brustit i fråga om att informera sig om hur SMHI avsåg att genomföra försäljningen affärsmässigt.

Det andra ärendet handlar om Skogsstyrelsens föreskrifter om biotoper. Anmälaren hänvisar till Skogsutredningen och menar att begreppet nyckelbiotop har fått mycket stor betydelse i bland annat ärenden om tillsyn enligt skogsvårdslagen och miljöbalken.

Eftersom kunskapen om skyddsvärda områden är en förutsättning för ett strategiskt skyddsarbete tilldelades Skogsstyrelsen medel redan i 1990 års budgetproposition. Syftet var att påbörja inventeringen av värdefulla biotoper som hyser sällsynta växt- eller djurarter i våra vidsträckta skogar.

Därefter följde fler inventeringar i hela landet. Resultaten från dessa är ett kunskapsunderlag inom svenskt miljö- och naturvårdsarbete och ger en bild av var i skogslandslandskapet det bedömdes finnas biologiskt särskilt värdefulla miljöer. Denna information om nyckelbiotoper används av myndigheter vid beslut om formellt skydd och av markägare vid ställningstaganden om frivilliga avsättningar.

Skogsutredningen från 2020 har inte kunnat hitta något uttalat stöd i rättsordningen för Skogsstyrelsen att inventera landets skogar efter nyckelbiotoper. Det råder dock ingen tvekan om att Skogsstyrelsen genom olika uttalanden och riktade anslag haft regeringens uppdrag att genomföra inventeringar.

Skogsutredningen föreslog att nyckelbiotopsregistret gallras och att en annan metod utvecklas för inventering. Utredaren ansåg också att föreskriften om anmälan om samråd omedelbart borde upphävas. Skogsstyrelsen gjorde därefter bedömningen att de agerade utanför bemyndigandet, det vill säga att de utfärdade myndighetsföreskrifter i strid med regeringens bemyndigande.

Gransknings-betänkande våren 2021Vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen (kapitel 3)

I granskningen framkommer det att någon begäran från Skogsstyrelsen om att föreskrifterna ska upphävas inte har inkommit till regeringen. Skogsutredningen har varit på remiss och bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Konstitutionsutskottet konstaterar att det finns formellt giltiga myndighetsföreskrifter som Skogsstyrelsen varken kan tillämpa eller upphäva. Detta är inte tillfredsställande enligt utskottet.

Fru talman! Det är dags för sista kapitlet i dagens granskningsdebatt, som handlar om statsråds uttalanden i olika sammanhang eller i alla fall vissa frågor om statsråds tjänsteutövning, som rubriken lyder.

Gransknings-betänkande våren 2021Vissa frågor om statsråds tjänste-utövning (kapitel 4)

Konstitutionsutskottet har i flera ärenden genom åren granskat just statsråds uttalanden i olika sammanhang. Som tidigare också har slagits fast utifrån dessa granskningar har statsråd, i likhet med alla andra medborgare, rätt att uttala sig. Just för statsråd kan dock särskilda hänsyn behöva tas, detta oavsett om det handlar om uttalanden på egna sociala medier eller i mer officiella och formella sammanhang.

I en digital och ständigt uppkopplad tid, där snabb kommunikation och närmast omedelbara reaktioner blivit en betydelsefull del av det offentliga samtalet, såväl det som förs här i kammaren som det som sker i olika medier, kan kanske ord som saklighet och balans ibland vara värda att betona. Det kan förvisso vara värt att beakta för såväl statsråd som var och en av oss andra som agerar i den offentliga debatten på olika sätt. Och varje ord kan kanske inte alltid vägas på guldvåg.

För konstitutionsutskottets bedömningar får de uttalanden som vi får in anmälningar om dock vägas mot tillgängliga fakta- och sakuppgifter som kan vidimeras efter ytterligare frågor och inhämtning av uppgifter.

När det gäller de frågor som vi har tittat på här handlar en om justitie och migrationsministerns uttalande rörande statistik om elevresultat, en andra om antalet frihetsberövade, en tredje om socialförsäkringsministerns uttalande om tillfälliga spelregleringar, en fjärde om utbildningsministerns uttalande om ett partis inställning i en fråga i riksdagen och en femte om näringsministerns samt dåvarande finansmarknadsministerns och nuvarande klimatministerns uttalanden om Arlanda.

När det gäller de granskningar som har gjorts utifrån dessa frågeställningar och anmälningar har det arbete som konstitutionsutskottet genomfört lett till både förtydligande och ytterligare insikt i de sakfrågor som har lagts fram.

Fru talman! En fråga som jag särskilt kan lyfta fram är den om dåvarande finansmarknadsminister Bolunds uttalande om Arlanda, detta med anledning av en tidigare granskning där utskottet hänvisas till bland annat förarbetena i regeringsformen om huruvida det förutsätts att regeringen ska uppträda som en enhet. Några formella regler om enighet finns dock inte. Men i denna fråga handlar det om huruvida regeringen stod bakom det statliga bolaget Swedavias beslut om att inte gå vidare med en utbyggnad av Arlanda. Dåvarande finansmarknadsministerns uttalande gav kanske intryck av att planerna helt eller delvis skulle ställas in. Uttalandet får dock ses i relation till uppgiften att bolaget Swedavia inte det närmaste året såg något behov av ny terminal eller bankapacitet, men att det ansågs viktigt att behålla flexibilitet och beredskap för att kunna fortsätta utveckla flygplatsen på längre sikt.

Man kan säga att den granskning som konstitutionsutskottet gjorde klargjorde inriktningen också i denna fråga.

I och med detta har jag också kommit fram till en avrundning och vill därmed tacka presidiet, talmannen, ledamöterna i salen och medarbetare för ett mycket fint och gediget arbete och önska en fin sommar.

Fru talman! Innan jag glömmer bort det vill jag naturligtvis instämma i alla de tack som tidigare ledamöter har framfört här från talarstolen och tillönska en trevlig sommar.

Kapitel 4 behandlar det som på KU-prosa benämns vissa frågor om statsråds tjänsteutövning. Det handlar genomgående om uttalanden som statsråd gjort och att ledamöter begärt att utskottet ska granska om de har varit korrekta och rättvisande.

Utskottet brukar påpeka att statsråd, liksom politiker i övrigt, naturligtvis ska kunna göra uttalanden och att det också kan vara förståeligt om de i stridens hetta blir tillspetsade. Samtidigt kan statsråd behöva ta särskilda hänsyn. En självklar utgångspunkt för utskottet är att uttalanden ska vara korrekta.

Jag tar inte här upp alla uttalanden som anmälts och som granskats, utan jag väljer att ta upp tre stycken.

Ett av de granskade ärendena rör ett kritiskt Twitteruttalande av justitie- och migrationsminister Morgan Johansson med innebörd att friskolorna skulle ha motsatt sig en ordning som innebär att offentlighetsprincipen ska gälla i deras verksamhet.

Utskottet kan konstatera att det i granskningen inte har redovisats några uppgifter som kan tjäna som grund för att tillskriva friskolorna denna uppfattning. Och att uttalandet har gjorts på ministerns personliga Twitterkonto saknar, precis som utskottet har påpekat i ett annat ärende, betydelse i sammanhanget.

I ett annat ärende, som också rör Morgan Johansson, handlar det om huruvida antalet misstänkta frihetsberövade brottslingar är högre än någonsin tidigare.

Här nöjer sig utskottet med att peka på att det kan vara knepigt med vad som inkluderas i sådan statistik och vilket jämförelseår som ligger till grund för de slutsatser som dras. Utskottet menar att det för det politiska samtalet självfallet är en fördel om det för alla inblandade står klart vilka uppgifter som ligger till grund för ett uttalande.

Däremot ser utskottet en brist när det gäller socialförsäkringsministerns uttalande i april 2020 om ökat spelande på nätkasinon som en följd av att coronapandemin lett till att många förlorat sina jobb eller arbetade hemifrån. Detta var enligt ministern skäl för att införa tillfälliga spelregleringar.

Anmälaren pekar på att statsrådet har grundat sitt uttalande på uppgifter som inte ger utrymme för någon säker slutsats om huruvida spelandet hade ökat eller inte. Utskottet kommer efter sin granskning fram till samma sak och säger som brukligt att statsråds uttalanden ska vara korrekta och att statsrådet ansvarar för sina yttranden och därmed också för att de uppgifter som lämnas är korrekta.

Fru talman! De uttalanden som jag här har tagit upp, och även de övriga som har granskats, kan vart och ett för sig te sig som inte särskilt belastande. Samtidigt menar jag att det är av stor vikt att konstitutionsutskottet fortsatt och närmast pedantiskt granskar om våra främsta politiska företrädare är noggranna i sina uttalanden. De ska kunna göra uttalanden och dessa kan vara tillspetsade, men de ska vara korrekta.

Skulle utskottet vara mindre nitiskt skulle vi, enligt min uppfattning, hamna på ett sluttande plan, ett plan där politiker med fog skulle kunna ifrågasättas på ett mer fundamentalt sätt än det som har att göra med att väljare låter sina partipolitiska preferenser avgöra vad man har för åsikt om olika politiker.

Slutligen ska sägas att det är än viktigare i sammanhanget att det finns en sådan noggrannhet i statsrådens sätt att bedriva sin tjänsteutövning att beslut som fattas i olika politiska frågor blir både välgrundade och kloka. Om KU:s verksamhet kan främja detta är mycket vunnet.

Fru talman! Vi är nu inne på vissa frågor om statsråds tjänsteutövning. KU har som tidigare sagts till uppgift att granska dessa, får man förmoda, ganska hastigt utkastade påståenden och tweetar från statsråd. En självklar utgångspunkt är att statsrådens uttalanden ska vara korrekta, en utgångspunkt som KU upprepat genom åren och upprepar också i denna granskning.

Vi börjar med justitie- och migrationsminister Morgan Johansson. Statsrådet påstod nämligen på Twitter att svenska friskolor vill dölja för allmänheten hur bra eller dåliga de är och om de skulle driva på en eventuell betygsinflation, samt att detta då skulle försvåra för föräldrar och barn att välja skola. Problemet, fru talman, är bara att utskottet inte funnit några uppgifter som kan tjäna som grund för att tillskriva friskolorna denna uppfattning på det sätt som Morgan Johansson gjorde i sitt inlägg på Twitter.

Statsrådet har under granskningsperioden även passat på att svinga i den viktiga debatten om hur samhället betvingat de kriminella. Han har sedan i efterhand försvarat uttalandet med hänvisning till statistik som han hade tillgänglig på departementet. Som alltid när man hänvisar till statistik är det viktigt att man är noggrann och redovisar vilken statistik man hänvisar till och över vilken tid den förts. Detta gäller i synnerhet när man drar slutsatser från olika jämförelseår.

KU konstaterar att det för det politiska samtalet självfallet är en fördel om det står klart för alla inblandade vilka uppgifter som ligger till grund för bedömningarna som görs av utvecklingen på olika områden.

Liknande slutsatser har KU dragit av statsrådet Ardalan Shekarabis påståenden vid en presskonferens där han sa att problemspel på internet ökade i pandemins spår. Även här finns det motstridiga uppgifter om utvecklingen, varför KU uttalar att statsrådet har grundat sitt uttalande på uppgifter som inte ger utrymme för någon säker slutsats om huruvida spelandet ökat eller inte.

Fru talman! Ett kliv från kreativ användning av statistik till något mer häpnadsväckande är när utbildningsminister Anna Ekström den 10 november 2020 postade på Facebook och Twitter: "Att islamister inte ska driva skolor håller nästan alla med om - även SD:s väljare. Men när regeringens förslag med förbud för olämpliga och kriminella personer att driva skolor kom till riksdagen så röstade varenda sverigedemokrat nej. Undrar om partiets väljare vet om det." Det är ett anmärkningsvärt påstående. Jag kommer strax till varför.

Till inlägget hade bifogats en bild från riksdagens hemsida som visar hur partierna röstat i en huvudvotering där utbildningsutskottets förslag hade ställts mot en reservation. Av bilden framgår inte vilket ärende som omröstningen avsåg. I ett tillkommande inlägg på Facebook publicerade Anna Ekström en länk till riksdagens protokoll.

När KU granskade detta påstående framkom det att utbildningsministern valt att endast lyfta fram hur ledamöterna hade röstat i den förberedande voteringen, det vill säga när riksdagen tog ställning till regeringens lagförslag i den aktuella propositionen. Utbildningsministern förteg de skäl som hade anförts i Sverigedemokraternas reservation, där det klart och tydligt framkom att partiet ställde sig bakom hårdare krav för att starta en skola. På KU-språk formuleras detta som att Anna Ekström därmed inte gav en fullt ut rättvisande bild av den inställning som fanns i frågan.

Så här när vi börjar närma oss slutet av debatten vill jag också passa på att tacka mina kollegor i utskottet och kanslipersonalen för deras hårda arbete genom den här omfattande granskningen under våren och därmed också önska en glad sommar till er alla.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

Behandlingen av riksdagens skrivelser