Reformering av arbetsskadeförsäkringen

Motion 1988/89:Sf302 av Sten Svensson m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: SO02

av Sten Svensson m. fl. (m)

Reformering av arbetsskadeförsäkringen

Erfarenheter av arbetsskadeförsäkringen

Sedan den 1 juli 1977 gäller lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) och
lagen om statligt personskadeskydd (LSP). Arbetsskadeförsäkringen intar
en särställning inom socialförsäkringen. Om en skada/sjukdom bedöms
vara orsakad av skadlig inverkan i arbetet utgår nämligen en ersättning
som sammantaget täcker hela inkomstbortfallet sedan den s. k. samordningstiden
med sjukförsäkringen (de första 90 dagarna) löpt ut. Dessutom
utgår ersättning för sjukvårdskostnader jämte resor och eventuellt andra
kostnader, som är förknippade med arbetsskadan.

Arbetsskadeförsäkringen i sin nuvarande utformning har visat sig dra
oerhört stora kostnader såväl vad beträflfar administrativa arbetsinsatser
som vad gäller utgivna belopp. 1988 har kostnaderna varit ca 3,6 miljarder
kronor. Enligt riksrevisionsverket kan kostnaderna komma att uppgå till
16 miljarder kronor budgetåret 1990/91. Ändå omfattar försäkringen endast
10 procent före skatt medan sjukpenningen täcker de övriga 90 procenten.

Några talande fakta:

Sedan budgetåret 1986/87 har 91 miljarder kronor i ökade anslag beviljats
till arbetsskadehandläggningen.

Ca 800 kassaanställda arbetade med försäkringen vid ingången av år
1988 men antalet har sedan utökats till ca 1 100. Inför budgetåret 1988/89
begärde riksförsäkringsverket permanentning av en tidigare engångsanvisning
på 46 miljoner kronor och medel till ytterligare 500 årsarbetare enbart
för att om möjligt undvika ännu fler ärendebalanser! Detta resurstillskott
har beräknats till 133 500000 kronor.

Antal ärenden och balanser i arbetsskadeärenden

(jämna hundratal)

	1982	1983	1984	1985	1986	1987
Inkomna ärenden Avgjorda ärenden Balans 31/12	42900 41 800 19200	45 500 40800 24000	54 300 45 900 32 500	64 500 57100 40000	78600 68 200 50400	97 700 82200 65 800

Under år 1988 har försäkringskassornas ärendebalanser fortsatt att öka
och uppgick efter första halvåret till 76 700 ärenden.

Arbetsskadefonden hade ca en miljard i underskott vid slutet av år 1987.
Därefter har arbetsskadeavgiften höjts från 0,6 till 0,9 procent fr. o. m. den
1 januari 1988. Detta till trots visar arbetsskadefonden ett underskott på
3,2 miljarder kronor december 1988 och riksförsäkringsverket har föreslagit
en höjning av arbetsskadeavgiften till 2,35 procent fr. o. m. 1989. Underskottet
beräknas till 7,5 miljarder kronor 1990 och en höjning av
arbetsskadeavgifter om 3 — 4 procentenheter skulle behövas för att täcka
underskottet.

Grundläggande problem med försäkringen

— Den ständigt ökande ärendetillströmningen.

— Fortlöpande ändring av praxis vid försäkringsdomstolama.

— En förskjutning från medicinska till socialpolitiska bedömningar.

— Mer pengar och mer personal har inte visat sig lösa problemen.

Arbetsskadelagens intentioner har kringgåtts

Den medicinska bedömningen i arbetsskadeärenden görs i två steg.

1. Beror skadan på skadlig inverkan?

2. Har sjukdomen/skadan uppkommit i arbetet?

Särskilt svåra är givetvis bedömningarna av psykiska och psykosomatiska
sjukdomar och sådana sjukdomar, där grundsjukdomen kan hänvisas
till degenerativa förändringar eller vilkas ursprung överhuvudtaget inte
kan fastställas.

I specialmotiveringen till LAF uttalades: ”till de sjukdomar, som kan
föranleda ersättning från arbetsskadeförsäkringen kommer att höra reumatiska
sjukdomar, andra sjukdomar i ryggrad och leder samt psykiska
och psykosomatiska sjukdomar. Det finns anledning att understryka att
dessa sjukdomar ofta är särskilt svårbedömda. Det kan helt naturligt inte
accepteras att sjukdomar, som drabbar de försäkrade oberoende av om de
förvärvsarbetar eller ej blir betraktade som arbetsskador.”

Ständiga praxisförskjutningar i besvärsinstansema, särskilt i försäkringsöverdomstolen,
har emellertid givit vid handen att tillämpningen inte
längre kan sägas överensstämma med lagstiftarens intentioner.

Försäkringskassornas reaktion

Inte minst försäkringskassorna har reagerat mot denna praxisförskjutning.
Sålunda skrev försäkringskassan i Örebro för ett par år sedan till riksförsäkringsverket:
”1 sin nya tillämpning är arbetsskadelagen inte längre ett
försäkringsskydd enbart för de skadliga faktorer som kan förekomma i en
arbetsmiljö ... Även till synes normala fall med degenerativ förändring
synes kunna betraktas som varaktiga sjukdomstillstånd uppkomna genom
arbetet. Arbetsskadeförsäkringen tenderar att övergå till en allmän försäkring,
som kan träda i kraft när individen efter ett visst antal år i arbetslivet
börjar få känning av åldersbetingade förändringar”.

Mot. 1988/89

Sf302

11

Den nya arbetsskadebedömningen, där 80—90 procent av alla anmälningar
godkänns som arbetsskada, innebär att lagstiftarens intentioner
med arbetsskadeförsäkringen frångåtts. Inte minst LO har har medverkat
till denna utveckling, bl. a. genom sin aktiva medverkan till att den medicinska
sakkunskapen i socialförsäkringsnämndema avskaffades för att ersättas
med representanter för arbetsmarknadens parter.

Är det motiverat med en särskild arbetsskadeförsäkring?

Allt fler ställer nu frågan, om det är motiverat med en särskild arbetsskadeförsäkring,
när stora grupper löntagare genom avtal försäkrat sig om en
100-procentig ersättning vid ”vanlig” sjukdom. Man menar att det är
stödbehovet som är det viktiga, inte hur sjukdomen/skadan uppkommit.

Ett skäl som åberopats för ett bibehållande av arbetsskadeförsäkringen
har varit dess påstått positiva roll för arbetsmiljön. En utredning, som
gjorts vid försäkringskassan i Kopparbergs län, visar att försäkringen ”inte
tycks utgöra den impulsgivare till arbetsmiljöförbättringar ute på arbetsplatserna
som ofta gjorts gällande.” Även uttalanden från arbetarskyddsstyrelsen
visar att en försäkring, där snart sagt alla anmälda ärenden
godkänns som arbetsskada, inte har någon nämnvärd effekt vad gäller
arbetsmiljön.

I detta sammanhang måste däremot framhållas de stora insatser på
arbetsmiljöområdet som gjorts av företagen, bl. a. genom företagshälsovården,
som idag omfattar ca 75 procent av alla anställda.

Kraven på utredning har sänkts

Från försäkringskassorna har rapporterats att kassorna tagit konsekvenserna
av praxisändringarna och reducerat utredningskraven väsentligt, nedbringat
antalet konsultationer med förtroendeläkare och andra läkare samt
förenklat bedömningen betydligt vad gäller orsakssamband i ärenden rörande
degenerativa skador, rygg- och ledbesvär. Ärendena godkänns oavsett
arbetsmiljö och oavsett om en fullgod utredning presenteras eller ej.

Rehabiliteringsarbetet ligger nere

Den mest negativa konsekvensen av arbetsskadeförsäkringens utveckling
är att rehabiliteringsarbetet vid försäkringskassorna ligger så gott som nere
på grund av att försäkringen slukar så stora resurser. Dessutom är det svårt
att motivera den som väntar på besked i sitt arbetsskadeärende för rehabiliteringsåtgärder
under väntetiden. Väntetiden för ärendebehandling i
första instans är numera 11 månader i genomsnitt!

Försäkringskassornas kontrollfunktion är också mycket eftersatt beroende
på att arbetsskadeärendena är prioriterade.

Mot. 1988/89

SO02

12

Strutspolitik

Regeringen måste vara medveten om att arbetsskadefÖrsäkringen urartat,
inte minst efter riksförsäkringsverkets och riksrevisionsverkets uppmaningar
att göra något radikalt åt försäkringen. Under höstsessionen 1987
begärde riksdagen en analys av orsakerna till den stora ärendeanhopningen,
men något resultat av denna analys har ännu ej redovisats för riksdagen
trots påstötning i frågan.

Socialförsäkringsutskottet har nyligen beslutat om en utfrågning rörande
arbetsskadefÖrsäkringen.

Under 1985 avgav arbetsskadeutredningen ett förslag, som tyvärr blev
en besvikelse för alla. Utredningen hade för avsikt att föreslå en förlängd
samordningstid från 90 till 180 dagar men förhindrades av regeringen att
göra detta. Övriga utredningsförslag har knappast haft någon effekt på
arbetsskadehandläggningen.

Den pågående decentraliseringen av kassornas verksamhet är knappast
ägnad att förbättra arbetsskadehandläggningen. Vid försäkringskassornas
centralkontor var utredarna ändock specialiserade för sin uppgift och hade
erfarenhet av ett stort antal ärenden, men nu ska mer oerfarna utredare
handlägga ärendena.

Ökade anslag löser inte problemen

Riksförsäkringsverket har som nämnts ovan för nästa budgetår yrkat en
permanentning av den engångsanvisning på 46 miljoner kronor som har
beviljats för innevarande budgetår samt ett ytterligare resurstillskott motsvarande
500 årsarbetare, inalles ett resurstillskott på 133 500000 kronor
för budgetåret 1989/90. I budgeten föreslås permanentning av engångsanvisningen
på 46 miljoner kronor och ett ytterligare anslag om 41,5 miljoner
kronor dvs. 87,5 miljoner kronor. Vi motsätter oss inte denna anslagsökning
med hänsyn till kassornas arbetsbörda, men vi anser inte att ökade
anslag till administration av arbetsskadefÖrsäkringen löser några som helst
problem. Som redovisas nedan anser vi att de ökade personalinsatserna
istället bör användas till långt angelägnare uppgifter inom försäkringen.

Något förslag i anledning av underskottet i arbetsskadefonden har överhuvudtaget
inte presenterats i budgetpropositionen.

Åtgärdsförslag

Sorn vi framhållit i motionen har den nuvarande arbetsskadefÖrsäkringen
helt fjärmat sig från lagstiftarens intentioner. Den är ett svårhanterligt och
alltför kostnadskrävande instrument för att tillgodose ofta högst marginella
behov. Försäkringen måste ifrågasättas, då det övervägande antalet
anställda i dag ändå är avtalsförsäkrade med 10 procents ersättning av
inkomstbortfallet under avsevärd tid utöver de 90 procent som sjukpenningen
svarar för.

Mot. 1988/89

Sf302

13

Ett ökat ansvar

Ett ökat ansvar för sjukförsäkringen skulle ge incitament för arbetsgivaren
att även ta ett ökat ansvar för arbetsmiljöfrågoma för att förebygga arbetssjukdomar/skador
samt att medverka till rehabilitering av långtidssjuka
i större utsträckning (jämför vår motion 1988/89: Sf353).

De arbetsskadefall, som leder till livränta, kan behandlas av den allmänna
försäkringen som nu eller genom en ”ansvarighetsförsäkring”, som
tecknas av arbetsgivare hos vilket försäkringsbolag som helst. Det bör vara
möjligt att i avtal mellan parterna reglera hur försäkringen mera i detalj
ska vara uppbyggd. En försäkring enligt denna modell skulle också kunna
omfatta i dag oförsäkrade grupper eller personer. De ideella ersättningarna,
t. ex. ersättning för lyte och men, behandlas idag av trygghetsförsäkringarna.
Även arbetsskador/sjukdomar skulle kunna regleras på detta
sätt.

Den personal vid försäkringskassorna, som idag handlägger arbetsskadeärenden,
kan, om vårt förslag genomförs, frigöras till väsentligt angelägnare
arbetsuppgifter inom socialförsäkringen, t. ex. rehabilitering av långtidssjukskrivna
och handikappade samt för kontrollfunktioner. Detta skulle
väsentligt minska kostnaderna för den allmänna försäkringen genom
kortare sjukskrivningar och minskat antal förtidspensioner.

I avvaktan på en reformerad arbetsskadeförsäkring bör samordningstiden
mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen utsträckas från
90 dagar till 180 dagar för att nedbringa väntetiderna.

Vi anser också att försäkringskassorna bör få ersättning för självkostnaden
från AMF (Arbetsmarknadens försäkringsbolag) för det utredningsarbete
kassan utför. Arbetsskadeutredningen föreslog detta, men förslaget
har ej verkställts.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning och
förslag syftande till reformering av arbetsskadeförsäkringen enligt
den i motionen skisserade modellen,

2. att riksdagen i avvaktan på en reformering av arbetsskadeförsäkringen
beslutar att samordningstiden mellan sjukförsäkringen
och arbetsskadeförsäkringen skall förlängas från 90 dagar till 180
dagar fr. o. m. den 1 januari 1990,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
försäkringskassan bör erhålla full kostnadstäckning för utrednings

Mot. 1988/89

Sf302

14

arbete och administration av
som anlitar kassans tjänster.

Stockholm den 24 januari 1989

Sten Svensson (m)

Gullan Lindblad (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Ingvar Eriksson (m)

Margit Gennser (m)

Ingrid Hemmingsson (m)

Inger René (m)

Per Stenmarck (m)

Ingegerd Troedsson (m)

statistik m. m. från försäkringsbolag

Görel Bohlin (m)

Hans Dau (m)

Karin Falkmer (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Bertil Persson (m)

Mona Saint Cyr (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Göran Åstrand (m)

Mot. 1988/89

SB02

15