med anledning av skr. 1996/97:66 Redogörelse för en överenskommelse om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1997

Motion 1996/97:So12 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

Regeringen redogör i skrivelsen för den överenskommelse
som staten slutit med sjukvårdshuvudmännen angående
ersättningar för 1997. Flera delar i överenskommelsen är
upprepningar från tidigare år. Det gäller till exempel de
särskilda pengarna för HIV-smittade.

Det nya i årets överenskommelse är att regeringen och en majoritet i
Landstingsförbundets styrelse kommit överens om att ersätta den av den
borgerliga regeringen införda vårdgarantin med en besöksgaranti i den öppna
vården. Detta innebär en förskjutning av resurserna inom svensk hälso- och
sjukvård som enligt skrivelsen syftar till att ytterligare markera primärvården
som basen i hälso- och sjukvården.

Den borgerliga regeringen anvisade i budgetpropositionen 1991/92
250 miljoner kronor till en vårdgaranti. I korthet innebar garantin att patien-
terna garanterades vård inom en viss tid och för ett antal specificerade be-
handlingar. Bakgrunden var de allt längre vårdköerna som i slutet på 80- och
början på 90-talet var kännetecknande för den socialdemokratiska hälso- och
sjukvårdspolitiken.

Nästan dagligen kunde man då läsa om den allt allvarligare situationen
inom svensk hälso- och sjukvård.

"Våra hjärtpatienter dör i kön" (Göteborgsposten 17 oktober 1989)

"Mer än hundra patienter dör i köerna" (Svenska Dagbladet 26 november
1986)

"Patienterna far illa" (Dagens Nyheter 1988)

"Tio år i kö med utsliten och värkande höftled" (Svenska Dagbladet 6
augusti 1989)

"Dog i väntan på operation" (TT 2 mars 1989)

"Tomma operationssalar" (Svenska Dagbladet 28 mars 1988)

Så såg det ut i Sverige inom hälso- och sjukvården när den
borgerliga regeringen tillträdde i oktober 1991. Ett av den
nya regeringens första beslut var att införa en vårdgaranti för
ett antal sjukdomar. Vårdgarantin innebar att patienten hade
rätt att få erbjudande om operation/behandling inom tre
månader. Vårdgarantin reglerades via ett särskilt statsbidrag.
Garantin i kombination med ett omfattande förnyelsearbete i
de borgerligt styrda landstingen innebar att vårdköer snabbt
avskaffades. Ett exempel på hur mycket bättre sjukvården
blev under de borgerliga åren är Stockholms län. Bara mellan
1991 och 1992 behandlade Stockholms läns landsting sju
procent fler patienter till en procents lägre kostnader. I
Göteborg ökade produktiviteten inom vården med fyra
procent 1993.

Husläkarreformen och den fria etableringen innebar att områden i Sverige
som tidigare haft läkarbrist nu kunde ge god närservice i områden som av
landstingen inte ansetts "lönsamma". Det gällde bl.a. Jämtland och Norrlands
inland.

Från att ha varit vana att läsa rubriker och artiklar om köer, brister och
mänskligt lidande kunde man från och med 1992 få läsa följande rubriker och
artiklar:

Vårdköer utan slut och korridorer överfulla med patienter - det var bilden av
svensk sjukvård i valrörelsen 1991. Nu är köerna nästan borta. (Aftonbladet
27 juli 1993)

Produktiviteten ökar markant. Köerna minskar och antalet behandlade och
intagna patienter växer. Samtidigt är en vård med nytt ansikte på väg att
ersätta den gamla militäriska ordningen. Långsamt börjar den storskaliga
sjukhusfixerade och läkarstyrda svenska sjukvården förändras och alternativa
vårdformer upptäcks. (Aftonbladet 25 juli 1993)

Sedan Socialdemokraterna nu åter haft ansvaret för
vårdpolitiken i drygt två år i Sverige i alla landsting utom ett
har bilden återigen förändrats och vi är tillbaka till den
situation som den borgerliga regeringen fick ärva. Vi kan nu
läsa samma rubriker som vi gjorde på 80-talet. Köerna till
operationer och behandling växer igen, samtidigt som
Socialdemokraterna återigen monopoliserat all sjukvård.
Trots att man t.ex. inte har någon längre erfarenhet av den
fria etableringsrätten för läkare och sjukgymnaster
avskaffades rätten att välja läkare. Eller som regeringen själv
skrev i samband med att etableringsfriheten avskaffades
(prop 1994/95:109):

Även om erfarenheterna av tillämpningen av lagen om läkarvårdsersättning
och lagen om ersättning till sjukgymnastik (dvs. den fria etableringen, vår
anm) ännu är begränsad och inte kan baseras på mer än de första åtta
månadernas verksamhet finns oroande uppgifter om de ekonomiska
konsekvenserna av de nya etableringsbestämmelserna. Den nuvarande
ordningen ger heller inte sjukvårdshuvudmännen reella möjligheter att
fullgöra sitt fastlagda planeringsansvar.

Ideologin och oviljan mot alternativa, enskilda lösningar var
viktigare än att ge enskilda patienter en god vård!

För Socialdemokraterna är landstingens planeringsansvar uppenbarligen
viktigare än att ge en snabb vård. Vad blir resultatet i verkligheten? Innebär
landstingens monopol att vården blir bättre och att vårdköerna inte
återuppstår? Vi kan nu jämföra den borgerliga sjukvårdspolitiken med den
socialistiska. Rubrikerna i tidningarna och sjukvårdspersonalens kommen-
tarer talar sitt tydliga språk:

"Patienterna som har ont men överlever får vänta" (Aftonbladet 14 juni
1995)

"Snart har inte sjukhuset råd att ta emot akutpatienter" (Aftonbladet 14 juni
1995)

"En svårt sjuk patient här kommer att putta ut en mindre sjuk patient på
medicin som puttar ut en ännu mindre sjuk och till slut märks det inte att vi
har dragit ner på infektionsavdelningen" (Svenska Dagbladet 14 juni 1995)

Kan det socialdemokratiska sveket mot patienterna uttryckas
tydligare?

Vid sjukhuset i Östersund får man i dag räkna med att en knäoperation
dröjer i nio månader. Vid Karolinska sjukhuset i Stockholm kan man få vänta
närmare ett och ett halvt år på en knäledsoperation. Vid Malmö Akademiska
sjukhus fick man hösten 1996 vänta ett år på en operation för ljumskbråck.

Landstingsrådet Ingrid Kallbergh (s) i Jämtland säger vad det handlar om i
Socialdemokraternas Sverige:

"Människor blir inte utan vård, men kan få räkna med längre väntetider, det
är ofrånkomligt." (Dagens Nyheter 14 juni 1995)

"Vi klarar inte vårdgarantin i dag ..." (Dagens Nyheter 14 juni 1995)

Den fråga man måste ställa sig är hur det kan komma sig att
vårdköer är ofrånkomliga inom hälso- och sjukvården om
Socialdemokraterna styr - men inte ens existerar när
Moderaterna har inflytande över hälso- och sjukvården?

I detta läge väljer regeringen och Landstingsförbundet att avskaffa
vårdgarantin. Argumentet i skrivelsen till riksdagen om överenskommelsen
med landstingen är att "effekten (av vårdgarantin, vår anm) har varit
kortvarig". Mot detta talar mycket tydligt det faktum att garantin innebar att
vårdköerna snabbt försvann och att landstingen dessutom organiserade sitt
arbete så att patienterna snabbt fick den vård de hade behov av. Om
landstingen i dag har svårt att uppfylla vårdgarantin borde det vara en signal
till såväl regering som landstingen om att behoven kvarstår. Det väsentliga
borde i stället vara att vidareutveckla den.

Regeringen väljer dock att avskaffa vårdgarantin och i stället införa vad
som endast kan kallas en "besöksgaranti". Denna innovation innebär att
patienterna genom primärvården skall garanteras en läkarkontakt inom åtta
dagar. Besked om detta skall ges samma dag patienten kontaktar primär-
vården. Regeringen och den socialdemokratiska majoriteten i Landstings-
förbundet har kommit överens om en garanti som är ett rent slag i luften och
som är oklar i sitt syfte.

Vad som dock är än allvarligare är att Socialdemokraterna väljer att priori-
tera kvantitet framför kvalitet. Det är för Socialdemokraterna viktigare att
friska människor med småkrämpor får en besöksgaranti än att behandla
människor i stort behov av vård genom att bevara och vidareutveckla vård-
garantin. I sammanhanget kan det vara intressant att notera att möjligheten att
få träffa en läkare samma dag en patient besöker en vårdcentral torde vara
regel redan i dag, varför garantin i sig är ett rent slag i luften.

Målet för hälso- och sjukvården är att skapa en kontinuitet i vårdkedjan,
där kortast tänkbara tid för utredning, diagnostik och behandling är ett natur-
ligt och viktigt led. Detta var också skälet till att den borgerliga regeringen
införde ett husläkarsystem, som garanterade alla medborgare en snabb
läkarkontakt, kombinerat med en vårdgaranti. Nu har Socialdemokraterna
först mer eller mindre avskaffat husläkarsystemet, bara för att införa en annan
form av besöksgaranti, som är sämre än det tidigare husläkarsystemet,
samtidigt som man avskaffar den andra delen i vårdkedjan - nämligen
garantin att få den behandling som diagnosen ger vid handen. Vårdkedjan är
sålunda bruten och resultatet har redan visat sig i allt längre vårdköer!

Socialdemokraterna berör inte med en enda mening patienternas rätt till
valfrihet. I stället förutsätter regeringen att alla patienter automatiskt skall
vända sig till den offentliga primärvården. Detta samtidigt som den skriver att
syftet med förändringen är att öka tillgängligheten för alla patienter. Men den
tillgängligheten skall uppenbarligen endast koncentreras till den offentliga
sjukvården, samtidigt som den enskilda vården just nu för en alltmer tynande
tillvaro genom tidigare fattade beslut.

Bristen på respekt för den enskilde patientens rätt att välja sin egen läkare
manifesteras tydligt i förslaget till utvecklad patientinformation. I och för
sig
skriver regeringen att överenskommelsen med landstingen har som målsätt-
ning att öka patienternas möjligheter att välja vårdgivare och/eller behand-
lingsmetod. Detta uppfylls t.ex. genom att patienterna skall få ökad
information om vårdprogram, om vilka krav man kan ställa på landstingen
och information om köer och väntetider. Men det handlar hela tiden endast
om den i offentlig regi bedrivna sjukvården. Det slående är dessutom att
patientinformationen utgår från förekomsten av köer och väntetider!

Vi reagerar mot det förslag till besöksgaranti som regeringen och lands-
tingen nu inför, eftersom det inte på något sätt innebär en praktisk förändring
av nuvarande situation. Att man dessutom sätter den borgerliga vårdgarantin i
motsatsförhållande till Socialdemokraternas besöksgaranti är minst sagt
förvånande.

Resultatet blir allt längre väntetider för operationer och behandlingar, vilket
innebär ett ökat mänskligt lidande och ekonomiskt slöseri.

Vi anser således att vårdgarantin bör bevaras och utvecklas. Denna inställ-
ning redovisade också Moderata samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna i
en gemensam reservation i Landstingsförbundets styrelse.

I sammanhanget vill vi slutligen hänvisa till motion 1996/97:Sf254 av
Gullan Lindblad m.fl. (m) med anledning av proposition 1996/97:60 an-
gående prioriteringar inom hälso- och sjukvården. I motionen föreslås in-
förande av en allmän hälsoförsäkring som genom sin konstruktion innebär att
vårdköer minskas och regleras genom patienternas rätt att välja sjukvård.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett bevarande och en vidareutveckling av den 1992 införda
vårdgarantin.

Stockholm den 21 januari 1997

Gullan Lindblad (m)

Sten Svensson (m)

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Stig Grauers (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Tomas Högström (m)

Annika Jonsell (m)

Göte Jonsson (m)

Ulf Kristersson (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Bertil Persson (m)

My Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Åke Sundqvist (m)

Birgitta Wichne (m)

Liselotte Wågö (m)

Anna Åkerhielm (m)