med anledning av prop. 1997/98:41 Socialförsäkringens administration, m.m.

Motion 1997/98:Sf20 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

Regeringen föreslår i propositionen ett antal förändringar av socialförsäkringens administration som bygger på det beslut som riksdagen fattade våren 1997 (bet. 1996/97:SfU12, rskr. 1996/97:273).

Moderata samlingspartiet ställde sig i stora delar bakom de förslag till riktlinjer för förändringar av organisationen av socialförsäkringens administration som återfanns i ovannämnda proposition, vilket innebär att vi även anser att de förslag som regeringen nu presenterar i stora delar ligger i linje med vad vi kan acceptera. Frågan om att renodla försäkringskassans roll har diskuterats länge. Det faktum att Försäkringskasseförbundet har en unik särställning i socialförsäkringens administration har historiska orsaker som under åren inte varit helt okontroversiell. Även om vi önskat en större och klarare renodling av försäkringskassans verksamhet och Riksförsäkringsverkets roll ser vi regeringens förslag som ett steg i rätt riktning. Det är en fördel att staten, i form av regeringen, genom t.ex. utnämnande av direktör i kassorna och styrelserna markerar att socialförsäkringen är en nationell angelägenhet.

Dock har vi ett antal förslag på förändringar i förhållande till regeringens förslag.

Försäkringsadministrationen i stort

Försäkringskassornas situation är ohållbar i längden, vilket påtalats av oss moderater i flera sammanhang och vi har i våra motioner även anvisat ökade medel i förhållande till regeringens budgetförslag. Vid socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning i våras framkom det av JO:s föredragning att antalet överklagningar, såväl vad gäller försäkringens innehåll som bemötandet gentemot allmänheten, ökat kraftigt. Försäkringskassorna har varit föremål för stora besparingskrav samtidigt som många förändringar har skett av socialförsäkringarnas innehåll, varför det är förståeligt att personalen har svårt att klara sina uppgifter. Regeringen och riksdagsmajoriteten har nu temporärt ”förbättrat” situationen genom att överföra medel från anslaget till rehabilitering till administration. Detta är naturligtvis helt ohållbart i längden, eftersom rehabiliteringsmedlen även tidigare skurits ned kraftigt. Dessutom är socialförsäkringsadministrationens långsiktiga finansiering långt ifrån löst.

Vi vill på detta sätt ge regeringen till känna behovet av en tillfredsställande långsiktig lösning av försäkringskassornas administration och arbetssituation.

Direktören i den allmänna försäkringskassan

I samband med att riksdagen tog ställning till regeringens förslag om förändring av organisationen av socialförsäkringens organisation (prop. 1996/97:63) föreslogs att direktören i den Allmänna försäkringskassan skall tillsättas av regeringen. Detta biträdde vi moderater. Dock fanns inget förslag om vem som skulle kunna avsätta direktören. Detta ansåg vi vara en brist och därför föreslog vi i motion 1996/97:Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) att regeringen också skulle kunna avsätta direktören. Det är därför tillfredsställande att regeringen nu har biträtt det moderata förslaget att regeringen också skall entlediga direktören (18 kap. 41 § Om allmänna försäkringskassor).

Fackliga representanter

Vad gäller socialförsäkringsnämndernas sammansättning föreslår regeringen att arbetsmarknadens parter skall ha rätt att utse representanter. Moderata samlingspartiet har vid flera tillfällen tidigare avvisat förlag på så kallade partsammansatta styrelser och nämnder. Arbetsgivarna har på eget initiativ avstått från sådan partsrepresentation. Vi vidhåller vår uppfattning och anser att fackföreningarna inte skall representeras särskilt i nämnderna. Många fackligt aktiva är också politiskt aktiva, varför dessa kan företrädas inom ramen för de politiska partiernas representation.

Finansiell samordning

Även i denna proposition tar regeringen upp frågan om finansiell samordning. Man föreslår att lagen om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård, socialtjänst och arbetsförmedlingen förändras så att fler än en kommun kan delta i samordning för att uppnå bättre resultat inom ramen för tillgängliga resurser hos de olika huvudmännen.

Hösten 1997 beslöt riksdagen att utöka möjligheterna till finansiell samordning. Det ansåg vi vara ett steg i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt. I budgetpropositionen för 1998 föreslog regeringen att det skulle vara möjligt för ovannämnda huvudmän att samordna resurserna för att uppnå bättre rehabiliteringsresultat och därmed minska såväl onödigt mänskligt lidande som kostnader. Enligt regeringens förslag skulle det ske i form av projekt. Under behandlingen i riksdagens socialförsäkringsutskott beslöt en majoritet att ordet projekt skulle tas bort, vilket vi ansåg vara positivt. Majoritetens beslut kommer dock att innebära att finansiell samordning endast kommer att ske där parterna själva är tillräckligt intresserade av frågan. Enligt vår uppfattning bör verksamheten vara permanent över hela landet och vara en självklar och naturlig del i t.ex. rehabiliteringsarbetet.

Mot den bakgrunden vill vi här upprepa de yrkanden som vi tidigare haft.

Resultaten av de försök som skett inom ramen för Finsam har varit entydiga. Resurserna har används maximalt och utvärderingar visar att det inte skett en omfördelning mellan olika trygghetssystem. Tvärtom har det uppstått finansiella överskott hos de olika huvudmännen.

Därför anser vi att försäkringskassan, kommunerna, landstingen och arbetsförmedlingen skall arbeta enligt mönster från Finsamprojekten. Det innebär i praktiken att utgångspunkten skall vara finansiell samordning och ett nära samarbete mellan de olika huvudmännen. Försäkringskassan skall kunna köpa tjänster såväl för medicinsk som yrkesrehabilitering såväl från offentlig som privat verksamhet. För detta krävs en tydlig och klar lagstiftning, varför vi anser att riksdagen bör formulera en sådan. Detta skulle underlätta för människor att få vård och därmed skulle vårdköerna minska samtidigt som en snabbare återgång till arbetet blir möjlig.

I detta sammanhang vill vi också understryka företagshälsovårdens roll i det finansiella samarbetet. Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag hur denna kan inrymmas. Förslagen bör vara baserade på den rapport som Statskontoret avgivit om företagshälsovården.

IT-verksamheten inom socialförsäkringens administration

Den socialdemokratiska regeringen har länge trivialiserat problemet med övergången till ett nytt sekel. Statskontoret genomförde under 1997, med stöd av SFS 1997:30, en översyn av statliga myndigheters informationssystem inför år 2000. I den studie som Statskontoret gjort av myndigheternas arbete med övergången till år 2000 och som presenterades i september 1997 framgår inte att RFV önskar den typ av moratorium som nu aktualiseras. Att situationen nu verkar ha förvärrats understryks av att Riksförsäkringsverket tidigare meddelat att man – förvisso till dryga kostnader – skulle orka med anpassningsarbetet till år 2000.

Det är mot denna bakgrund märkligt att verkschefen Anna Hedborg i en artikel i Dagens Nyheter i januari 1998 efterlyste ett ettårigt moratorium i riksdagens reformarbete inom socialförsäkringssektorn. På Dagens Nyheters debattsida skrev Anna Hedborg: ”Om riksdagen fattar nya beslut på socialförsäkringsområdet bör ikraftträdandetidpunkt vara tidigast den 1 januari 2000. För 1998 krävs ett moratorium.”

Den begränsning i riksdagens arbete som Anna Hedborg föreslår är inte rimlig, främst eftersom det kommer att drabba enskilda människor när system som måste förändras inte kan förändras. Centrala reformbehov kan inte låta vänta på sig på grund av strikt administrativa problem.

Att regeringen har ett oavvisligt och centralt ansvar är uppenbart och Anna Hedborgs utspel visar att de ansträngningar som regeringen och statens myndigheter hittills gjort varit otillräckliga. Det finns anledning att anta att Riksförsäkringsverkets situation inte är unik och att fler myndigheter är minst lika pressade.

I regleringsbrev till myndigheterna för 1998 har regeringen påtalat vikten av anpassningsarbetet, men mycket tyder nu på att ansträngningarna från regeringens sida är otillräckliga.

Regeringen måste därför till riksdagen snarast lämna en genomgripande redovisning för hur långt anpassningsarbetet i statens myndigheter har kommit. Situationen på Riksförsäkringsverket är tydligen så allvarlig att den kraftigt kommer att begränsa riksdagens handlingsutrymme. Om problemen visar sig vara så stora krävs omedelbara intensifieringar av ansträngningarna för att lösa övergången.

Vi moderater har i andra sammanhang, bland annat i motion 1997/98:K333, föreslagit att IT-kommissionen ges uppdraget att leda statens arbete med att anpassa de offentliga informationssystemen inför millennieskiftet. Situationens allvar ger vid handen att regeringen nu bör gå vidare och utse en speciell ”2000-general” med uppdrag att leda detta arbete.

Om riksdagens arbete skall kunna fortgå på ett ur demokratisk synvinkel rimligt sätt är det av avgörande betydelse att statens myndigheter vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att man skall kunna klara millennieskiftet.

Det ankommer på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en tillfredställande långsiktig lösning av försäkringskassans administration och arbetssituation,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de fackliga organisationernas särskilda representation i socialförsäkringsnämnderna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansiell samordning mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, kommunerna och arbetsförmedlingen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshälsovårdens roll i den finansiella samordningen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om övergången till år 2000.

Stockholm den 22 januari 1998
Gullan Lindblad (m)
Sten Svensson (m)	Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)	Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Gustaf von Essen (m)	Margit Gennser (m)
Stig Grauers (m)	Rolf Gunnarsson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)	Tomas Högström (m)
Annika Jonsell (m)	Göte Jonsson (m)
Ulf Kristersson (m)	Bertil Persson (m)
My Persson (m)	Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Åke Sundqvist (m)	Birgitta Wichne (m)
Liselotte Wågö (m)	Anna Åkerhielm (m)