Tillgång till kultur och kulturskaparnas villkor

Anf. 78 Kristina Axén Olin (M)

Herr talman! För några veckor sedan kom den otroligt efterlängtade och saknade statistiken över hur stor kulturbranschen, den kulturella och kreativa näringen, egentligen är och hur många som arbetar i den kulturella näringen. Vilken glädjande läsning! Vi visste redan att Sverige är världskänt för sin kultur och att till exempel bara USA har en större musikexport än Sverige.

Att statistiken skulle visa på en så stor omsättning och att så många jobbar i den kulturella och kreativa näringen överraskade nog de flesta. Exempelvis arbetar 250 000 människor i den kulturella och kreativa branschen, som består av 48 000 aktiebolag och 78 000 enskilda firmor. Omsättningen är på hela 650 miljarder kronor, vilket i sin tur genererar 8 miljarder i bolagsskatt till staten.

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att vi påminner oss om att kulturen är mycket större än det som vi behandlar här och delvis finansierar med skattemedel. Redan under den moderatledda regeringen 2006−2010 påbörjades en process och en omläggning av kulturpolitiken, och även de statliga målen för kulturpolitiken förändrades till dem vi har i dag.

Vi tog bland annat bort formuleringen ”att motverka kommersialismens negativa verkningar”, en målsättning som hade funnits i decennier. I stället införde vi, den moderatledda regeringen, en statlig målsättning om att kulturpolitiken särskilt skulle uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur. Det är en målsättning som nog inget parti ifrågasätter i dag.

För första gången införde vi också en målsättning om att statens kulturpolitik särskilt skulle beakta kulturarvsfrågorna. Inte heller det är något som någon ifrågasätter i dag.

Den moderatledda regeringen införde Skapande skola, något som vi pratar om i dag, och har nu tillsammans med Sverigedemokraterna höjt anslaget med 50 miljoner. Den moderatledda regeringen införde också kultursamverkansmodellen, där Kulturrådet nu har fått i uppdrag att efter en statlig utredning ledd av Mats Svegfors se över hur mer pengar kan gå till kulturen i stället för till administration.

Herr talman! Vi har äntligen fattat ett beslut om renovering av Operan, något som aktualiserades redan när Lena Adelsohn Liljeroth var kulturminister.

Med de orden vill jag yrka bifall till kulturutskottets förslag till beslut och avslag på alla motioner.

(Applåder)

Anf. 79 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Sedan jag blev ordförande för kulturutskottet för snart ett år sedan har jag ägnat en rätt stor del av min tid åt att träffa och samtala med sektorn – kulturlivet, föreningslivet och civilsamhället. Jag har naturligtvis lärt mig väldigt mycket av det – om kulturlivets organisering, hur villkoren för dem som arbetar med kultur ser ut och så vidare. Det är jag väldigt tacksam för.

Det slående är samstämmigheten i hela sektorn gällande det besvärliga läge som svenskt kulturliv befinner sig i just nu. Jag vet inte om jag ska använda ordet kris även om det var just det ordet som användes i ett upprop i filmat format som ett stort antal av våra största artister nyligen medverkade i. Tillsammans med unga, ännu oetablerade musiker uttryckte stora delar av Sveriges artistelit sin frustration över replokalskrisen, som de kallar den.

Det är en kris för svenskt kulturliv som har skapats av Tidöregeringen, huvudsakligen genom nedskärningar av stödet till studieförbunden, och som naturligtvis förvärras av neddragningar och urholkningar i anslagen också på andra kulturområden. Enligt studieförbunden själva kommer 20 000 svenskar att förlora sin replokal. Enligt Folkbildningsrådet är det framför allt de kulturella verksamheterna som har drabbats av nedskärningarna inom studieförbunden. Skadan är som störst på de mindre orterna och i glesbygden. Det framgår i deras rapport Nedskärningarnas konsekvenser.

Mönstret går igen genom hela kultursektorn. När jag talar med till exempel Dansalliansen, som på ett väldigt tydligt sätt kan följa konjunkturerna för kulturlivet över hela landet mer eller mindre från dag till dag eftersom dansare har väldigt korta kontrakt, menar de att läget nu är värre än under pandemins tidiga skede, alltså innan pandemistöden kom.

Svenskt kulturliv och Sveriges kulturskapare har under en lång tid drabbats av flera slag. Pandemin gjorde det väldigt svårt att skapa kultur tillsammans och slog undan benen för scenkonsten. Med pandemistöd och senare återstartsstöd lyckades vi hålla kulturlivet flytande och säkra tillgången till kultur över hela landet.

Sedan kom lågkonjunkturen och inflationen – ytterligare ett slag mot kulturen med höjda hyror, ökade priser och kostnader och minskade intäkter. Publiken stannade kanske hemma.

Som ett tredje slag kom sedan Tidöpolitiken, med minskade anslag och urholkningar av stödet, uteblivna pris- och löneomräkningar och indragna återstartsstöd.

Nu ser vi nya orosmoln på himlen. Kanske står vi inför ett fjärde slag mot kulturen. Vi har ett möjligt handelskrig med USA. Börsen är extremt volatil just nu. I morse tyckte jag att den gick upp väldigt mycket efter att ha gått ned flera dagar i rad. Det är lite aprilväder på börsen just nu.

Vi har en osäker omvärld med krig i vår närhet. Försvarsanslagen har väl ungefär tredubblats på några år och ska fortsätta öka i snabb takt. Detsamma gäller anslagen till civilförsvaret, men kanske i något mindre skala.

Finns kulturen med i Tidöregeringens totalförsvar? Jag ställde den frågan till statsministern alldeles nyss och fick ett relativt bra svar, tycker jag ändå. Statsministern verkade inte vara medveten om att kulturen spelar en roll i totalförsvaret, men han var ändå intresserad av det perspektivet. Kanske kan vi hoppas att någon pollett ändå har trillat ned hos regeringen.

Vi var några från utskottet som träffade den ukrainske konstnären Hamlet Zinkivskyj, vars befäl uppmanat honom att fortsätta med sin konst i stället för att delta med vapen. Det är nog fler än jag som har haft kontakt med det ukrainska kulturlivet och förstått hur viktigt det levande kulturlivet är för Ukraina och det ukrainska totalförsvaret – men uppenbarligen ännu inte de styrande i regeringen.

Det finns väldigt få skäl att dra ned så mycket på kulturlivet och kulturens infrastruktur och ekosystem som Tidöregeringen gör. Det finns många skäl att satsa på kulturen och investera i ett starkt svenskt kulturliv, med starka kulturskapare och god tillgång till kultur över hela landet.

Det handlar inte minst om talangutvecklingen, som vi i kulturutskottet hörde om i morse när Nationellt centrum för musiktalanger var på besök. Sveriges Radio var också i utskottet och berättade vilka oerhörda neddragningar de står inför om inte anslagen skruvas upp. Den debatten kommer vi naturligtvis att ha lite senare.

Miljöpartiet har i det här betänkandet ett motionsyrkande och en reservation, nummer 1, om att permanenta återstartsstöden, som jag också yrkar bifall till. Det handlar om en ny återstart efter Tidöpolitikens härjningar, får man väl säga, så att vi får igång kulturlivet igen. Vi har förslag för hur det kan gå till i den utredning som kom efter pandemin, återstartsutredningen. Nya stöd kan väl tillkomma, och man kan behöva utreda detta ytterligare.

Vi vill naturligtvis använda oss av den infrastruktur som finns, med förstärkningar till regionerna genom kultursamverkansmodellen, som också har blivit rätt illa åtgången av regeringen. De lokalhållande organisationerna och den ideella kulturen behöver vi satsa på. Vi har förslag i betänkandet om en förstärkning av livekulturen och det fria kulturlivets förutsättningar. Det som sker nu är inte rimligt – att kulturlivet trycks allt längre bort från städernas centrala delar och inte har några spelplatser alls på de mindre orterna och i glesbygden.

Vi måste också få ett stopp på misstänkliggörandet av civilsamhället och kulturlivet. I går läste vi att Sverigedemokraterna vill lägga ned Allmänna arvsfondens finansiering till civilsamhället och föreningslivet. Det tycker vi inte är så bra.

Miljöpartiet vill att regeringen utreder och tar fram en långsiktig utvecklingsstrategi för att stärka och säkra landets infrastrukturer inom det fria och ideellt organiserade kulturlivet, på nationell men också på regional och lokal nivå. Inte minst kommunerna kan behöva stöd i hur de kan planera för kulturens återkomst och ett starkare kulturliv framöver.

Vi föreslår också att Myndigheten för kulturanalys får i uppdrag av regeringen att kartlägga och ta fram statistik över den väldigt stora och faktiskt helt omistliga ideella sektorn så att det blir tydligt vilken roll den sektorn spelar och vilka effekter den har – så att vi får ett fullständigt underlag för en bättre planering för kulturlivet.

Vi behöver också bli bättre på att bredda kulturlivets finansiering. Det finns saker att göra som jag inte tycker har kommit fram i just den debatten. Enprocentsregeln, till exempel, är ett jättebra verktyg för att få med näringslivet när det gäller att betala för den offentliga konsten. Här kan kommunerna, regionerna och staten bli ännu bättre på att erbjuda till exempel byggbranschen eller fastighetsbranschen dessa möjligheter.

Jag hade ett seminarium här i riksdagen med Intercult, som är en väldigt bra resurs för kulturens internationalisering. De hjälper till med att få EU-stöd för kultur till Sverige. Kreativa Europa, till exempel, har en budget på nästan 2 ½ miljard euro för en sjuårsperiod. Det kanske inte är jättemycket pengar i den stora EU-budgeten, men för kulturen är det mycket. Vi behöver bli bättre på att fånga de resurserna; det breddar finansieringen. Sedan finns det naturligtvis skatteregler och annat som självklart också behöver komma på plats.

Herr talman! Vi måste förbättra kulturarbetarnas villkor. Här har Miljöpartiet ett särskilt yttrande i betänkandet eftersom det handlar om yrkanden som vi har lagt fram tidigare och som nu behandlas förenklat och därför inte finns med. Men eftersom regeringen och kulturministern uppenbarligen sitter på händerna och inget händer i denna fråga lägger vi fram samma yrkanden igen.

Vi har utrett frågor om tryggare anställningsformer, a-kassa, sjukförsäkring och så vidare i betänkandet från Konstnärspolitiska utredningen, som kom för ganska många år sedan. Det finns utredda och remissbehandlade förslag kring nya SGI-regler i betänkandet av utredningen om ett trygghetssystem för alla, färdiga att omvandla till en proposition. Vad väntar regeringen på, undrar vi. Detta gäller till exempel också elitidrottare och andra med ojämna inkomster som vi behöver förbättra villkoren för.

Herr talman! Kulturministern menade på en presskonferens om kulturbudgeten att kulturen hade fokus på bildning, beredskap och barn. Folkbildningen går bakåt i finansieringen. Och vad gäller beredskapen saknar man helt ambitioner för det levande kulturlivet. Det finns några satsningar på barn och unga, framför allt i skolan, men de är inte tillräckliga.

En höjning med 50 miljoner ska göra att Skapande skola går från 50procentig träffsäkerhet till att två tredjedelar av Sveriges elever ska få ta del av pengarna. Jag tror att det finns andra strukturella problem med Skapande skola än bara bristande medel. Det krävs väldigt mycket av lärarna, rektorerna och skolpersonalen för att söka medlen och använda dem. Det ställs inga krav på skolorna, och det finns inga garantier för att barnen ska få ta del av de statliga medlen.

Miljöpartiet vill införa en skolkulturgaranti, där alla elever får tillgång till professionell kultur med regelbundenhet, helst minst varje termin. Vi har den norska modellen, Den kulturelle skolesekken, som den heter, som en förebild. Vi har organisationen Assitej, som har bra förslag. Det finns goda möjligheter att genomföra en sådan här garanti.

Regeringen borde utreda både tillgången till eget skapande och kreativa ämnen och tillgången till professionell kultur i skolorna. Miljöpartiet har ett förslag om en sådan utredning i betänkandet.

Utöver detta menar vi att kulturskolan måste stärkas så att den får möjlighet att utvecklas och finnas i alla kommuner. En kulturskolelag bör komma till som en pendang till bibliotekslagen.

Herr talman! Jag ska avsluta med att säga något om kulturens frihet och principen om armlängds avstånd. Vi har ju sett ett antal exempel de senaste åren där det har gått snett – när politiker har varit inne och petat i kulturens innehåll. Jag ska inte i det här anförandet peka finger åt något håll. Vi känner till exemplen.

Det har funnits och kan finnas problem med att myndigheter och förvaltningar gör fel. Om det är ideologiskt betingat är demokratin illa ute, men många gånger har det förmodligen mer att göra med okunskap, bristande tillit eller invanda arbetssätt.

I tider då demokratin hotas och yttrandefriheten begränsas är kulturens frihet viktigare än någonsin att försvara. Principen om armlängds avstånd måste alltid värnas och stärkas. Vi menar att Kulturrådet är den myndighet som bör få i uppdrag att se till att detta blir gjort och att principen efterlevs. Det är framför allt kunskapshöjande insatser och stöd till landets kulturaktörer, kommuner, regioner och myndigheter som behövs snarare än repressiva åtgärder, tror vi. Detta uppdrag bör regeringen ge till Kulturrådet.

Med detta, herr talman, vill jag, som jag tidigare nämnde, yrka bifall till reservation 1.

Anf. 80 Kristina Axén Olin (M)

Herr talman! Det är intressant att Mats Berglund tar upp studieförbunden och vill göra gällande att regeringens och SD:s neddragning till studieförbunden skulle vara skälet till att replokaler stänger. Det är en kampanj som just nu leds av Studieförbunden i samverkan där man påstår att en massa replokaler kommer att stängas på grund av regeringens politik.

Då vill jag passa på att ställa en fråga till Mats Berglund. Det stämmer att vi har studieförbund. Men efter Riksrevisionens rapport, som visade ett stort fusk bland studieförbunden, blev till och med Ibn Rushd av med rätten till bidrag och valde att stänga ned, tillsammans med ett annat studieförbund. Det är alltså två studieförbund färre än det var tidigare.

Ja, vi skär ned från 1,8 miljarder till 1,3 miljarder under några år. Men enligt den statistik som SCB kom med för några veckor sedan är 40 procent av dem som går på studieförbunden högskoleutbildade pensionärer. Det är inga ungdomar som använder replokaler. Det är också så att en majoritet av den verksamhet som studieförbund har handlar om exempelvis djurvård, demokrati, religion och historia. Musikverksamheten är en mycket mindre del av studieförbundens verksamhet.

Att studieförbunden sedan väljer att göra besparingar genom att lägga ned replokaler beklagar vi från Moderaterna, regeringen och Sverigedemokraterna, för vi har en prioritering som gäller just barn och unga. Men vi vill inte lägga oss i studieförbundens verksamhet, och vi ska heller inte göra det eftersom vi har principen om armlängds avstånd.

Herr talman! Jag vill fråga Mats Berglund om han tycker att vi i staten – i kulturutskottet eller i riksdagen – ska besluta vilken verksamhet studieförbunden ska bedriva.

Anf. 81 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Tack, Kristina Axén Olin, för frågan! Jag tycker inte att vi ska bestämma vilken verksamhet de ska ha. Men jag tycker att vi kan bestämma att de ska få lite mer pengar, så att de kan bedriva verksamhet som verkligen behövs.

Det är studieförbunden själva som har gjort analysen att ungefär en tredjedel av dem som i dag använder replokaler kommer att bli av med dem. Det är alltså ungefär 60 000 som använder replokaler, och 20 000 kommer att bli av med dem.

Studieförbunden är inte ensamma om den analysen. Vi kan följa utvecklingen på Nedskärningskartan, som plottar in medienyheter om lokaler och verksamheter som läggs ned. Där ser man att det till stor del är just replokaler, musikhus och så vidare.

Folkbildningsrådet har också, som jag nämnde, gjort en egen rapport som visar att det är kulturen som man drar ned på. Det är väl inte så konstigt. De ordinarie kurserna löper på. Jag vet inte varför studieförbunden lägger ned just replokaler, men man har naturligtvis höga kostnader och hyror för lokaler. Det är väl en anledning.

Jag har flera gånger hört ledamoten Kristina Axén Olin förminska den här nedskärningen, men en minskning med en tredjedel av det statliga anslaget innebär självklart en enormt stor neddragning som drabbar inte bara studieförbunden utan hela kulturlivet och det kulturella ekosystemet. Lokalerna används ju av inte bara studieförbunden själva. De används av hela föreningslivet. Miljöpartiet, som är ett litet parti och inte har egna lokaler överallt, använder dem. Det är idrottsklubbar, hembygdsföreningar och så vidare.

Anf. 82 Kristina Axén Olin (M)

Herr talman! Om staten har ett mål om att prioritera barn och unga och studieförbunden inte följer det är det något som jag i och för sig kan tycka är anmärkningsvärt.

Om 40 procent av deltagarna i studieförbundens verksamhet är högskoleutbildade pensionärer och den minsta gruppen av alla ålderskategorier är gruppen 20–24 år kan jag tycka att det är lite anmärkningsvärt att man just väljer att hota med att lägga ned replokaler när man får ett besparingsbeting i stället för att överväga att lägga ned några av de andra verksamheterna.

Kan det vara så att generalsekreteraren för Studieförbunden i samverkan har ett förflutet som både politisk sekreterare och politiskt sakkunnig i den socialdemokratiska regeringen och att detta påverkar prioriteringen? Man gör det alltså mer till ett partipolitiskt kampanjarbete.

Herr talman! Jag har fortfarande inte fått svar från Mats Berglund: Tycker Mats Berglund att vi ska ta över och tala om vad studieförbunden ska använda pengarna till eller hur de ska göra sina besparingar? Ska vi inte ha armlängds avstånd, som Mats Berglund tidigare talade om här i talarstolen? Det vill ju säga att vi inte får lägga oss i det.

Anf. 83 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Jag tror att jag inledde mitt svar med att säga att jag inte tycker att vi ska göra de prioriteringarna. Där måste vi ju lita på verksamheterna och studieförbunden själva.

Jag tycker inte att det är konstigt att man väljer att lägga ned lokaler, för det är där de stora kostnaderna är. Men sedan finns det verksamheter, löner och sådant som är kostnadsdrivande. Det är inte så konstigt.

Jag noterar att Kristina Axén Olin är missnöjd med hur studieförbunden har prioriterat. Jag tycker också att misstänkliggörandet – att det skulle vara något slags infiltration i kulturlivet och att studieförbunden skulle välja att göra neddragningar som skadar dem själva bara för att kunna peka finger åt regeringen – är ett mycket märkligt resonemang. I mitt anförande varnade jag också för misstänkliggörandet av kulturlivet.

Kristina Axén Olin tog upp den nu sex år gamla händelsen på Järva som resulterade i kritik från Riksrevisionen.

Det här är ju väldigt gammal kritik. Vi vet ju att det var studieförbunden själva som upptäckte det här misstaget. De har vidtagit kraftfulla åtgärder. Riksrevisionens rapport har gång på gång använts på ett felaktigt sätt. Man har tolkat den felaktigt, och det har vi ju diskuterat hur många gånger som helst i den här kammaren. Jag förstår inte varför den politiska majoriteten inte kan släppa det där.

Det här är sex år gammalt. Det finns uppenbarligen inte längre några problem att peka på, utan man använder de här urgamla exemplen gång på gång.

Roland Utbult (KD)

Anf. 84 Roland Utbult (KD)

Herr talman! Jag tycker personligen att det är väldigt trist att så många barn och unga saknar kontakt med kultur i olika former. Det kan bero på språksvårigheter, social utsatthet eller fattigdom. Det kulturpolitiska målet att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet, som det heter, är inte uppnått.

Vi har inom Kristdemokraterna tagit fram ett nytt kulturpolitiskt program. Jag kanske ska säga att det inte enbart handlar om fritidskortet, även om detta är en kristdemokratisk baby som vi är mycket stolta över. Kultur är så mycket mer. Kristdemokraterna anser att det är viktigt att kulturskapare har goda arbetsvillkor och god social trygghet och att det finns behov av att synliggöra kulturskaparnas villkor och förutsättningar. Det gäller deras osäkra ekonomiska förutsättningar och den specifika arbetsmarknaden, som präglas av korta anställningar och projekt och som varierar över tid.

Staten ska eftersträva att kulturarbetare har tillgång till ett fungerande system för social trygghet utifrån sina förutsättningar. En utredning har haft i uppdrag att se över reglerna för sjukpenninggrundande inkomst, SGI, alltså det inkomstunderlag som ligger till grund för beräkning av bland annat sjukpenning och föräldrapenning. I korthet föreslår utredningen att SGI ska kunna beslutas såväl utifrån historiska inkomster som, om det är mer fördelaktigt, utifrån aktuella inkomster för både anställda och egenföretagare. Utredningen föreslår vidare att SGI även ska kunna beslutas utifrån inkomster i form av exempelvis stipendier och kulturpriser. Förslagen bereds inom Regeringskansliet. Vi får se vad som kommer ut av detta.

Herr talman! Det är oerhört avgörande att människor i hela landet kan ta del av kulturuttryck och kulturverksamhet. Vi är alla en del av ett större sammanhang. För att förverkliga det införde den tidigare alliansregeringen den så kallade kultursamverkansmodellen. Den kanske inte är någon kioskvältare, men den är viktig för att hela landet ska få del av kultur. Utskottet bedömer att kultursamverkansmodellen gör det möjligt att anpassa olika insatser till lokala förutsättningar och olika grupper i befolkningen.

Herr talman! Konceptet Skapande skola är ett statligt projekt. Även detta infördes av alliansregeringen. Det ska stimulera skolans huvudmän att jobba med aktiviteter för kulturskapare och skola och stimulera till samverkan för att långsiktigt integrera kulturella uttryck i skolans arbete. Forskning visar att barn som regelbundet har kontakt med kulturell verksamhet får större förmåga att känna igen och uttrycka sina känslor, vilket är avgörande för att förstå andras känslor och känna empati. Sedan starten har Skapande skola byggts ut, mycket tack vare förslag från Kristdemokraterna, så att det nu omfattar hela grundskolan och förskolan. Vi värnar denna form av integrering av kultur i skolan.

När jag arbetade som lärare på 70-talet och i början av 80-talet hade vi hade ganska många besök av professionella kulturarbetare i skolan. Jag minns bland andra Eva Rydberg och Lasse Kühler. Jag minns även Galenskaparna, som framträdde alldeles i början av sin karriär.

Herr talman! Vad är en politisk debatt om kultur för barn och unga om inte fritidskortet får utrymme? Fritidskortet har till och med fått en egen hemsida, fritidskortet.se, där man kan gå in och läsa det man behöver för att veta vad det handlar om.

Jag läser från hemsidan: ”Har du barn som är mellan 8 och 16 år? Då finns ett förslag från regeringen att du ska kunna använda ett nytt Fritidskort för att betala barnens fritidsaktiviteter från hösten 2025. Grundbeloppet är 500 kronor per barn och år. För hushåll som fick bostadsbidrag förra året är beloppet 2 000 kronor per barn. Fritidskortet är ett stöd för att ge fler barn och ungdomar möjlighet till en meningsfull fritid.”

Vem i den här församlingen önskar gå emot denna positiva satsning för barn och unga över hela landet?

Anf. 85 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Jag ska inte bli så långrandig. Jag noterade bara att ledamoten Roland Utbult nämnde Calle Nathansons utredning Ett trygghetssystem för alla och SGI-frågan. Jag tyckte att det var positivt att höra – det lät i alla fall så – att Kristdemokraterna gärna vill driva igenom det här. Jag vet att det bereds i Regeringskansliet; jag har ställt frågan till socialförsäkringsministern ett par gånger och har hela tiden fått det svaret.

Jag tänkte fråga ledamoten hur Kristdemokraterna ser på att genomföra den huvudsakliga reform som föreslås, alltså att räkna SGI historiskt i stället för att räkna framtida inkomster. Jag vill också ställa en fråga som jag tidigare ställt till Anna Tenje: Kommer den att genomföras under mandatperioden? Vad är Roland Utbults bedömning av möjligheten att den faktiskt genomförs? Den är väldigt viktig, inte bara för kulturarbetare utan också för till exempel elitidrottare, som jag nämnde i mitt anförande. Den är egentligen viktig för alla som har en ojämn inkomst, exempelvis för gigarbetare.

Roland Utbult (KD)

Anf. 86 Roland Utbult (KD)

Herr talman! Tack, Mats Berglund, för frågan!

Jag blir svävande i svaret. Det pågår ju arbete på andra sidan vattnet, som vi brukar säga, och det arbetet vet vi inte allt om när vi sitter här i riksdagen.

För Kristdemokraterna är det jätteviktigt att kulturarbetare får trygghet. Jag har själv arbetat som kulturarbetare och varit kombinatör, som det kallas. Jag har nästan alltid haft ett jobb, framför allt som lärare och sedan som socialarbetare, och har använt kulturen på fritid och helger. Jag vet att tillvaron som kulturarbetare är osäker, och jag vill naturligtvis vara med och bidra till att ändra på detta.

Vad som händer på andra sidan vattnet, alltså på regeringens håll, vet jag inte just nu; jag har inte den informationen. Jag får bara invänta den, liksom alla vi andra.

Anf. 87 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Jag förstår naturligtvis det svaret. En fin sak med den här utredningen är ju att den föreslår att man inte ska slopa det gamla systemet bara för att man inför ett nytt. De ska i stället läggas ovanpå varandra, och så ska man kunna räkna det som är bäst för en själv, vilket många gånger kan vara de framtida inkomsterna. För de allra flesta som har en jämn inkomst kommer detta att vara helt jämnt och därmed inte kosta någonting för staten, förutom att fler får rätt till det som de ska ha rätt till, helt enkelt.

Jag har haft kontakt med ledamöter från majoritetssidan i socialförsäkringsutskottet som ändå har uttryckt något slags förhoppning om att det här ska genomföras. Vi hade ett möte med Riksidrottsförbundet, Parasportförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté på Bosön för någon vecka sedan där vi diskuterade det här, och det är väldigt viktigt just för idrottsrörelsen.

Kan man hoppas på att Kristdemokraterna ändå på något sätt arbetar för att genomföra den här oerhört viktiga reformen?

Roland Utbult (KD)

Anf. 88 Roland Utbult (KD)

Herr talman! Jag tror att Mats Berglund och jag delar uppfattningen att kulturarbetare måste få en större trygghet. Det är jätteviktigt, och jag brinner själv för detta och ska göra allt vad jag kan.

Vi vet alla att det inte alltid blir något av alla dessa utredningar, men jag hoppas i alla fall att det här med att stipendier, kulturpriser och annat ska kunna vara pensionsgrundande kan bli verklighet. Delar av det kommer förhoppningsvis att genomföras i alla fall.

Lars Mejern Larsson (S)

Anf. 89 Lars Mejern Larsson (S)

Herr talman! Vi socialdemokrater står bakom våra reservationer och särskilda yttranden. Jag yrkar bifall till reservation 9.

Herr talman! Selma Lagerlöf lät i Gösta Berlings saga gyllene bin svärma fritt över Värmland – bångstyriga, fria men oumbärliga. De spred liv, rörelse och skönhet.

Precis så kan vi se på kulturen. Kulturen är inte ett bihang till samhällsbygget. Den är dess hjärta. Den pollinerar våra tankar, ger näring åt demokratin och formar vår gemensamma berättelse, och utan kulturskapare, konstnärer, författare, musiker och skådespelare tystnar denna gemensamma berättelse.

Just nu är många av dessa bin hotade. Villkoren för att verka som fri kulturskapare i Sverige är ofta otrygga och präglade av tillfälliga uppdrag, låga inkomster och bristande social trygghet. Det är en paradox. De som ger oss mening, tröst och framtidstro får själva kämpa för sin överlevnad. Om vi vill ha ett riktigt kulturliv måste vi också värna om dem som bär det. Precis som bina behöver sina kupor behöver kulturskaparna rimliga arbetsvillkor och långsiktig trygghet.

Att investera i kultur är att investera i vår demokrati, vår identitet och vårt hopp. Låt oss inte glömma Lagerlöfs visdom: De gyllene bina må vara bångstyriga, men utan dem blir livet tyst och fattigt.

Herr talman! Kulturen är inte bara en källa till glädje och eftertanke. Det är också en arbetsmarknad, en livsnerv för tusentals människor i vårt land som försörjer sig genom sitt konstnärliga arbete. De flesta konstnärer, musiker, formgivare och författare är egenföretagare. De syns inte i Arbetsförmedlingens statistik, och de får inte del av det stöd som många andra arbetstagare kan luta sig emot i tuffa tider.

I stället vänder de sig till centrumbildningarna, som är unika och livsviktiga aktörer i det svenska kulturlivet. Det är dessa organisationer som hjälper kulturskaparna att hitta uppdrag, förhandla avtal och få juridisk hjälp och nätverk. Det fungerar som en arbetsförmedling inom kultursektorn och har blivit en allt viktigare aktör på en pressad arbetsmarknad.

Trots detta har deras statliga stöd sänkts. Under 2024 minskade stödet med 5 procent. I år ligger det kvar på samma nivå, samtidigt som inflationen gröper ur värdet ännu mer. Resultatet säger sig självt: uppsägningar, nedskärningar och minskad möjlighet att stötta kulturskapare.

Detta är djupt oroande, för när centrumbildningarna försvagas, då försvagas också hela kulturens infrastruktur. Det blir svårare för konstnärerna att hitta uppdrag, svårare att få rätt ersättning och svårare att få stöd i en bransch som redan är osäker.

Herr talman! Sveriges kulturlän Värmland visar oftast vägen, men även här behövs stöd. I mitt Värmland vet vi vilken kraft kulturen har. Vi ser det i arbetet med Alma Löv Museum i Östra Ämtervik som sätter samtidskonst på kartan, mitt i glesbygden. Vi ser det i Arvika Konsthall, där unga konstnärer får växa fram. Västanå Musik & Teater är någonting alldeles eget. Deras sätt att blanda berättelser, folkmusik och dans är magiskt. De griper tag i hjärtat och lämnar ingen oberörd. Det är sådant som bygger både själ och stolthet i bygden.

Bakom detta står alla de vardagshjältar som jobbar med kultur varje dag. Musiklärare, bibliotekarier, scenkonstpedagoger och frilansare får kulturen att leva, inte för att det är enkelt utan för att de inte kan tänka sig att göra någonting annat. Men deras engagemang räcker inte ensamt. Vi politiker måste också ta ansvar. Vi måste stötta, satsa på och stå upp för kulturen, för utan stöd falnar elden, och det har vi inte råd med.

Herr talman! Jag vill även prata om kulturskolan, grogrunden för framtidens kulturliv. Lika viktig som möjligheten att verka som kulturskapare är möjligheten att växa in i kulturen som barn och ung. Kulturskolan är en av de allra finaste investeringar vi kan göra, både för individen och för samhället. Den ger barn och unga från alla bakgrunder chansen att spela, sjunga, skapa och uttrycka sig.

I Karlstad har kulturskolan öppnat dörrar för generationer av barn, och jag har själv sett vad det betyder för självförtroendet, kreativiteten och sammanhanget att få hålla ett instrument i handen, stå på en scen och uttrycka sin känsla i färg och form.

Henrik Dorsin, en av våra mest folkkära skådespelare, uttryckte i förra veckan tvivel på att han skulle ha samma möjligheter att slå sig fram inom sitt yrke om han vore ung i dag. Han pekade på det minskade stödet till kulturskolan och avvecklingen av roliga timmen – de där små men avgörande fröna till kulturell bildning och kreativ utveckling.

Herr talman! Jag citerar vad Henrik Dorsin sa i Dagens Nyheter: ”Hade man som jag en fallenhet för skådespeleri så fanns det andra möjligheter på den tiden. Även om man inte hade ekonomiska förutsättningar.”

Han sätter fingret på hur allvarliga konsekvenserna kan bli när tillgången till kulturutövning begränsas, särskilt för barn som inte har ekonomiska förutsättningar hemifrån.

Även här finns oroväckande tendenser. Avgifter höjs, utbudet minskar och tillgången blir ojämlik mellan kommuner. Vi riskerar att kulturen återigen blir någonting för de få i stället för de många.

Herr talman! Det stannar inte vid Henrik Dorsin. ”Jag är säker på att varje ’problemunge’ som plockar upp en pensel eller gitarr och ges tillgång till en ateljé eller replokal är en stor vinst för samhället.” Det säger Lars Winnerbäck i ett filmklipp som premiärvisades under Grammisgalan den 27 mars.

Jill Johnson uttrycker sin förfäran kring den kris som nu hotar Sveriges replokaler och musikliv, och hon är långtifrån ensam. I ett gemensamt upprop har flera av Sveriges största artister, – som Håkan Hellström, Shellback, Karin Dreijer, The Hives och många fler – protesterat mot regeringens nedskärningar i folkbildningen.

Uppropet har gjorts i form av en film där en stor del av Sveriges artistelit och ett flertal unga musiker uttrycker sin oro över den minskade tillgången till just replokaler. Flera välkända namn vittnar om vad replokaler har betytt för dem under uppväxten. Bakgrunden till uppropet är att regeringen har minskat statsbidraget till studieförbunden med 250 miljoner kronor under 2024 och med ytterligare 100 miljoner kronor 2025. Inför 2026 planeras ytterligare en minskning om 150 miljoner kronor.

Herr talman! Det är inte bara jag som ställer mig frågan: Vad händer med kulturens förutsättningar i vårt land?

Herr talman! Kulturen är inte bara en fråga om identitet, yttrandefrihet eller livskvalitet; den är också en fråga om jämlikhet, rättvisa och framtidstro. Det är därför vi måste ha en kulturpolitik som säkrar rimliga villkor för kulturskapare, återställer och stärker stöden till centrumbildningarna, satsar långsiktigt på kulturskolan och gör den tillgänglig för alla samt erkänner kulturens roll i arbetsmarknadspolitiken och i demokratin.

Det här är inte en kostnad – det är en investering. Med varje krona vi lägger på kultur bygger vi ett starkare, klokare och mer sammanhållet samhälle. Och vi gör det tillsammans med kulturskaparna, med civilsamhället, med kommunerna och med alla dem som bär kulturen på sina axlar.

Herr talman! Jag ska avsluta med ett citat. ”Egentligen är kulturen i mångt och mycket svaret på frågan vad som är värt att försvara.” Så sa Finlands president Alexander Stubb vid Nordiska rådets temasession i Helsingfors den 1 april.

(Applåder)

Malin Danielsson (L)

Anf. 90 Malin Danielsson (L)

Herr talman! I går kände jag hopp och framtidstro. Det kan verkligen vara svårt att känna hopp och framtidstro i de här tiderna, så det var ack så välbehövligt.

Tillsammans med kollegorna i utskottet hade vi ett seminarium om kulturen i norr. Förutom en lång lista över intressant kultur i norra Sverige att ta del av framöver var min behållning av seminariet det brinnande engagemanget för att skapa mötesplatser och kultur. Det är ett engagemang som gav framtidstro och smittade av sig. Låt mig berätta om några av inspirationskällorna!

I Vitsaniemi, en liten by strax söder om polcirkeln, växer Konsthall Tornedalen fram. Byggnaden finns inte än, men verksamheten har startat. Målet är att utställningar med konstverk från de stora museerna ska kunna ställas ut där – särskilt sådana konstverk som har skapats i norr men samlats i arkiv i söder. Engagemanget är stort för att se tornedalsk konst i Tornedalen, och många vill vara med och bidra till att få byggnaden på plats.

I Jokkmokks kommun ligger Jillat, ett samiskt danscenter där eldsjälar har byggt upp ett produktionshus för frilansande konstnärer som särskilt välkomnar dansare från Sápmi och andra urfolk. ”Jillat” betyder för övrigt ”tindra” – ett underbart uttryck. När vi lyssnade till företrädarna från Jillat tror jag att vi alla föreställde oss barns tindrande ögon när de för första gången upplever magin i ett fantastiskt dansuppträdande.

I Sundsvall finns Sveriges äldsta rockklubb, Pipeline. Där förenar musiken gubb-bandet som spelat ihop sedan 70-talet med 14-åringar som tar sina första stapplande steg ut på scenen. Eldsjälar i generationer håller igång verksamheten, i medgång och motgång.

Herr talman! Dessa och alla de andra exempel vi mötte i går – och som vi möter varje vecka när vi besöker kulturskapare, institutioner och eldsjälar – påminner oss om hur viktigt det är med tillgång till kultur. Engagemang föder engagemang, gemenskap byggs och oväntade möten uppstår. Kulturen är verkligen samhällets intellektuella infrastruktur. Den ger människor verktyg att förstå, ifrågasätta, påverka och se sig själva och samhället ur nya perspektiv. Det är därför ett levande kulturliv är så viktigt för oss liberaler.

När människor utövar eller tar del av kultur föds inspiration, kreativitet och nya idéer. Kultur kan öka människors nyfikenhet också på sådant som de tidigare inte riktigt var intresserade av eller inte ens visste fanns. I mötet med kultur växer man som människa. Kulturpolitiken handlar därför om att skapa förutsättningar för människor att lära sig mer om sig själva, sin personlighet, sin förmåga och sina fördomar, liksom sitt sammanhang, sitt samhälle, sin samtid och sin framtid – kort sagt om livet, helt enkelt.

Herr talman! Hur skapar vi då dessa förutsättningar? Vilken är vår roll här i riksdagen? Ja, för det första kan ju inte ens eldsjälar leva på luft och vatten. Statlig finansiering är en viktig och nödvändig grundplåt för att säkra tillgång till kultur för alla. Men vi behöver också öppna för fler vägar till finansiering. Målet måste vara att kulturkakan blir större genom att såväl stat som andra bidrar.

Konsthall Tornedalen är förresten ett väldigt bra exempel på det här. Där har man hittat olika kreativa lösningar till finansiering. Där kan den som vill bidra genom att köpa några plankor, skruv eller en säck sand. Man får det såklart inte hemskickat, utan det går till själva bygget. På så sätt får man vara med och skapa mer kultur.

För det andra behöver vi riva de hinder som man stöter på i de kreativa näringarna och i den ideella sektorn. Inget kan ta död på ett brinnande engagemang som onödig byråkrati och krångliga regler.

För det tredje är vår roll att hålla armlängds avstånd till kulturen. Det är inte minst viktigt för kulturskaparnas villkor. Det är aldrig politikens roll att lägga sig i innehållet. Kultur måste få provocera; det är en del av vår yttrandefrihet. Inte heller ska vi ha system som styr kulturen genom ekonomiska incitament som inkräktar på kulturens frihet.

Herr talman! I dessa oroliga tider av tullkrig, riktiga krig och annan galenskap hamnade vi såklart även i går i temat beredskap när vi pratade om kultur i norr. Kulturen är viktig i sig, för att vi är människor, och kultur handlar om oss. Men kulturen hjälper oss även att bygga försvarsvilja och låter oss tänka på något annat en liten stund.

Inte minst i Ukraina ser vi kulturens betydelse mitt i brinnande krig. Ukrainarna slåss mot den ryska invasionen, inte bara för att få behålla sitt lands gränser utan även för att få behålla sin kultur och vara som de är. Det handlar både om deras fysiska kulturarv och om deras sätt att leva och vara.

Herr talman! För att sluta där jag började: Jag hoppas att även Ukrainas tappra folk i sin svåra situation får känna glimtar av hopp och framtidstro genom kultur.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 91 Alexander Christiansson (SD)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3 i betänkandet.

Det här är ett betänkande som är ganska spretigt på många sätt och som behandlar många olika ämnen. Jag kommer dock att fokusera på kulturell frihet och kulturskaparnas villkor.

I två år har jag suttit i kulturutskottet, men jag har en historia av att sitta i många andra utskott i Sveriges riksdag. Under de här två åren har det varit ganska mycket debatt kring de här frågorna, vilket är bra. Jag tror att det är jättebra att ha en spänstig debatt. Det är bra för demokratin, om inte annat. Men det har också fått mig att tänka mycket på var vi i Sverige befinner oss när det kommer till de här frågorna och varför vi är där vi är. Vad är det som ligger bakom att vi har de strukturer och system som vi arbetar efter på olika sätt?

Som jag också har nämnt många gånger tidigare i den här kammaren är jag uppvuxen i en familj som har livnärt sig på scenkonst och som kulturskapare. Alla vi människor präglas självklart på olika sätt av vår historia, var vi kommer ifrån och vår uppväxt, och det är klart att det här har påverkat mig jättemycket.

Jag har en pappa som har varit musiker sedan långt innan jag föddes och livnärt sig på det. Han växte upp i Göteborg under proggtiden. När han sökte bidrag för sin verksamhet fick han aldrig stöd. Det är klart: Han hade inte vänsteråsikter, han var inte kommunist och han sjöng inte om punk på det sättet. Han hade andra åsikter, och det är klart att det påverkade hur man gav stöd. Uppenbarligen handlade det inte om kvaliteten på musiken, eftersom man sedermera nådde framgång och slog över hela världen. Men de andra banden, som fick miljoner i stöd, blev det inte så mycket av i slutändan.

Jag tror att anledningen till att det var så under 68-vänsterns frammarsch genom institutionerna var att man hade en tydlig politisk agenda. Jag har många gånger lyft fram effekterna av att man från socialdemokratin 1974 lade fram en proposition där man ville motverka kommersialismens negativa inverkan på kulturen. De fria kulturskaparna blir beroende av den hand som föder dem.

Det finns många exempel. Jag läste nyligen om Abbas historia. Socialdemokratin och vänsterrörelsen var mot Abba och deras glitter och glamour; det kommersiella var fruktansvärt på olika sätt. Man skulle motverka kommersialismen och dess negativa inverkan på kulturen, vilket man för övrigt fortfarande skriver i Socialdemokraternas inriktningsprogram för kulturen.

Nu pratar man om musikundret som om det vore någonting man välkomnade under den sista delen av 1900-talet, men det var inte så. Det är tragiskt att man har gjort kulturskapare så beroende av offentliga medel. Det måste brytas. Det kommer att ta tid, men vår ambition är att det ska bli mycket enklare att stå på egna ben som kulturskapare. Det är väldigt viktigt.

Att arbeta inom underhållningsbranschen är någonting fantastiskt vackert. Jag känner jättemånga som jobbar inom den branschen. Det är någonting som man ska vara väldigt stolt över. Något som var påtagligt under pandemin – jag satt i finansutskottet under den tiden och hanterade småföretagens villkor – var att man som icke offentligberoende kulturskapare inte ens såg sig som kulturskapare. Man såg det som att man jobbade i underhållningsbranschen.

Det var väldigt påtagligt, och det här är ganska unikt. När jag reser runt i olika andra länder och tar upp den här frågan med kulturpolitiker märker jag att Sverige sticker ut. Man har där inte den syn på kultur som man har i Sverige.

För två veckor sedan var vi i folketinget i Köpenhamn för att träffa kulturskapare och politiker. Vi diskuterade den danska modellen för finansiering av kulturen. Man jobbar där med fonder och har en helt annan syn inom det privata näringslivet. Man är med och finansierar kulturen på ett helt annat sätt. Det är en helt annan attityd. Det är stor skillnad mellan våra två grannländer i de frågorna.

Det är klart att det finns mängder av kultur som behöver finansieras med offentliga medel. Det gäller inte minst barn och unga, kulturarvet och så vidare. Men jag som sverigedemokrat kan värja mig mot att man ibland ska vara med och finansiera att vuxna människor till exempel ägnar sig åt någon viss form av hobby. Jag tycker att det blir fel. Jag tycker att man som vuxen människa måste ha med sig i sin grundtanke att man ska hitta egna förutsättningar för att finansiera sin verksamhet.

Reaktionerna på filmtoppmötet var ganska slående; det handlar om den egna synen på den egna rollen i den samtid vi lever i. Det behövs ett entreprenörskap även inom kulturen. Vi kan inte leva på bidragsberoende. Det är inte rimligt i längden.

Vad är då kulturell frihet? Den frågan har jag ställt mig ganska ofta den senaste tiden. Det blir naturligtvis nästan en filosofisk diskussion när man ska prata om vad frihet egentligen är. Men är man fri om man präglas av sin omgivning, av utbildningsväsendet och av åsiktskorridorer, som vi har diskuterat mycket? Vad är stigmatisering? Vad innebär det att ha en avvikande åsikt på sin arbetsplats, att inte tycka som alla andra? Vad innebär deplattformering? Vilken hand är det som föder en? Vågar man egentligen säga vad man tycker och tänker? Jag menar att det inte är så.

Efter att vi haft debatter i kultursammanhang kommer personer fram till mig och frågar – ibland viskar de: Skulle jag kunna få prata med dig i enrum lite grann? Jag vill bara säga att jag håller med dig. Jag tycker att det du sa var bra. Men jag kan inte säga det offentligt. Jag kan inte säga det så att andra hör. Jag får också mejl från folk som skriver: Du Alexander! Jag vill bara säga att jag tycker att du gör ett jättebra jobb för kulturen. Men på grund av min situation på arbetet kan jag inte stå upp för det, för jag är rädd för att bli avskedad.

Är vi fria då? Jag tycker inte det. Jag tycker inte att det är frihet. Är det så att vi kanske lurar oss själva när vi säger att vi har en fri kultur i Sverige, om vänsterideologi dominerar utbildning, institutioner och myndigheter och personer med avvikande åsikter pressas att inte våga säga vad de tycker? Jag tror det. Om man riskerar att bli stigmatiserad gäller ju inte ordet frihet i den bemärkelsen.

Sverigedemokraterna har tillsammans med regeringen arbetat aktivt för att hitta vägar att skapa förutsättningar för kulturskapare att hitta andra finansieringsmöjligheter, så att de kan stå på egna ben. I dag säger min pappa: Jag är glad att jag inte fick några stöd utan fick lära mig själv att stå på egna ben från början. Det gjorde mig framgångsrik, säger han. Jag tror att det gäller många andra också.

De förslag som ligger är bra, men jag tror i ärlighetens namn att vi skulle behöva se en betydligt större reform av kultursektorn. Jag menar att det här också sitter i institutionernas väggar. Likt fågelungar i fågelboet har man lärt sig att skrika högre för att få mamma fågel att komma med mer föda. Det är inte bra. Man behöver i stället lära sig att skapa egna förutsättningar.

Men långsamt förändras detta. Vi har hört exempel på det här i dag, och jag vill ge ett annat exempel. När jag är ute och pratar med organisationer inom kultursektorn frågar jag: Hur ser er styrelse ut? Hur är den uppbyggd? Nästan alltid består den av folk från olika delar av kultursektorn. Det brukar vara människor som inte alls har förmåga att tänka i nya banor i fråga om finansiering.

Vissa har dock faktiskt tagit in näringslivet i styrelserna. Det är ganska spännande. När jag frågar vilken responsen varit när de frågat näringslivet om att ingå i styrelserna får jag höra att det kommit väldigt positiva besked. Det är många från näringslivet som har hjärta för kulturen och vill vara med och utveckla. De organisationerna har faktiskt lyckats bättre. De har lyckats hitta olika andra vägar att hitta finansiärer.

Det krävs entreprenörskap. Har man inte det själv är det bra att ta hjälp från andra som har det. Jag tror att vi behöver se den förändringen. Vi sverigedemokrater kommer framöver att arbeta aktivt för att på olika sätt utveckla kulturen åt det hållet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Andersson (SD).

Anf. 92 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Jag tackar Alexander Christiansson för anförandet, som tydliggör åsiktsskillnaderna inom kulturutskottet. Jag tror att vi alla tycker att det är bra att vi har en debatt där skillnaderna kommer fram. Jag har tänkt länge på det här med att man ofta säger att vi är överens inom kulturen, att vi drivs av samma kulturpolitiska mål och så vidare. Det är väl snarare så att debatten tyvärr gått lite under radarn för de stora medierna och så vidare. Därför har man inte sett de här ideologiska skillnaderna, och det är kanske också en orsak till att de har lyckats växa, vilket de gör.

Jag ska inte gå in alltför mycket på de åsikter som vi inte ställer upp på, till exempel det här med att det inte skulle vara värt att stödja den ideella kulturen som hobby och vad jag tycker är ett misstänkliggörande som går ut på att man skulle stödja vänsterinriktad kultur och inte annan, något som jag inte alls tror stämmer.

Jag tänkte i stället fråga hur Sverigedemokraterna ser på det här med att bredda finansieringen och få in näringslivet. Alexander Christiansson nämnde det danska systemet. Jag tycker också att det är bra. Carlsberg, Mærsk och andra stora finansiärer ger pengar till kulturen. I Sverige har vi av historiska skäl en annan struktur. Wallenberg, de här med Tetra Pak och så vidare började för hundra år sedan lägga in pengar i forskningen snarare än i kulturen. Det är jätteviktigt för forskningen. Det är otroligt viktiga pengar, men de kom inte till kulturen.

Att det nu är läge för det här tror jag att vi är rätt överens om. Vi måste försöka få in näringslivet som finansiär utan att staten för den delen backar. Vad vill Sverigedemokraterna göra för att uppmuntra näringslivet att fondera pengar till kulturen?

Anf. 93 Alexander Christiansson (SD)

Herr talman! Jag tackar Mats Berglund för en relevant fråga som diskuteras mycket. Inte minst har Parisa Liljestrand pratat mycket om de kreativa branscherna, och en del utredningar har gjorts om hur kulturen i Sverige finansieras.

Jag ser det som en ganska stor omläggning, och det handlar ofta om attityd. Jag tror att man inom kultursektorn har en del fördomar mot näringslivet. Som jag nämnde i mitt anförande har jag haft en del spännande diskussioner med kulturarbetare, som inte alls vet hur de ska lösa detta. Men när frågan har ställts till näringslivet om det finns ett intresse av att sitta i styrelsen för ett museum eller en teater har näringslivets respons varit överväldigande. Man sitter gärna med i styrelser och kommer med nya, kreativa idéer och sätt att tänka när det gäller finansiering, och i dessa fall har det faktiskt också gått väldigt bra.

Jag tror att det handlar mycket om kulturförändring och självbild. I mitt anförande försökte jag belysa att jag upplever att kulturskapare ofta har ett visst tankesätt och en viss syn på sig själva eftersom de är präglade av sin uppväxt och utbildning. Det är tråkigt, för jag upplever inte detsamma i Danmark. Där har kulturskaparna en annan attityd och en annan syn på det privata. Jag menar att det i mångt och mycket är ideologi som ligger bakom, för 1974 års kulturproposition är väldigt tydlig när det gäller just frågan om det privata.

Anf. 94 Mats Berglund (MP)

Herr talman! Det var ett intressant svar.

Det var inte motverka kommersialismen ledamoten sa i talarstolen utan motverka kommersialismens negativa inverkan. Jag tycker att man ska motverka negativ inverkan, så då är det väl bra att statliga medel går till det.

Det är inte min uppfattning att kulturlivet har en negativ syn på privata pengar. Vi har kanske träffat olika delar av kulturlivet, för jag tycker att det snarare finns en förhoppning att näringslivet ska vara med och finansiera kulturlivet. Det viktiga för vår del är att staten inte drar sig undan. Nu kan man få uppfattningen att om staten drar sig undan skapas ett vakuum där någon annan kommer in, men den mekanismen tror jag inte på. Kulturskapare är i stor utsträckning egenföretagare och jobbar på kommersiell basis; de måste ju dra in pengar till sin egen försörjning.

Det är snarare så att i delar av näringslivet har kultur en negativ klang och låg status, och det är här vi behöver göra den stora förändringen.

Klyftorna i samhället ökar, och det är en av de mest oroande tendenserna i dagens samhälle. I Sverige går det fort, och här finns nu många dollarmiljardärer. Denna grupp skulle vi behöva få in i bidragsgivningen på det sätt som skedde för drygt hundra år sedan med familjen Wallenberg och så vidare.

Anf. 95 Alexander Christiansson (SD)

Herr talman! Även om jag sa något annat står det ”kommersialismens negativa inverkan på kulturen” i mitt manus, och det var givetvis det jag menade. Och återigen: Jag tror att detta har skapat denna diskrepans.

När jag har besökt andra länder med kulturutskottet och på egen hand har jag ställt frågor om detta. Ibland förstår de inte vad jag menar eftersom de har ett annat sätt att se på kulturfinansiering, kulturell frihet och så vidare.

Mats Berglund har rätt. Det handlar inte bara om kulturens syn på näringslivet. Näringslivets syn på kulturen är ett minst lika stort problem. Ta till exempel näringslivstoppens kända uttalande ”Vad fan får jag för pengarna?”. Man tycker att man betalar hejdlöst mycket pengar i skatt när man jobbar och sliter och undrar vad man får tillbaka. Långa vårdköer? Och nu ska jag vara med och finansiera kulturen också! Någonting kan väl politikerna göra rätt!

Jag kommer själv från näringslivet och skulle vilja påstå att det finns sådana tongångar där.

Det jag försöker få fram är att vi måste tänka större om vi ska komma till rätta med detta. En attitydförändring från båda håll tar mer än fyra år, och vi behöver jobba mycket mer med incitamenten, exempelvis gåvoskatteavdrag, så att näringslivet vill vara med och bidra till kulturen. Det är dock små skruvar, och det löser inte allt. Men att börja prata om det på ett annat sätt tror jag kan bidra. Det finns ju något fint med att som företagare vara med och bidra till kultur, och jag tror att de flesta inom näringslivet tycker det. Låt oss därför hitta incitament för att göra det enklare.

Vasiliki Tsouplaki (V)

Anf. 96 Vasiliki Tsouplaki (V)

Herr talman! Tillgång till kultur och kulturskaparnas villkor är namnet på betänkandet vi nu debatterar. Det är en viktig debatt när arbetslösheten bland kulturarbetare har ökat med runt 30 procent sedan denna regering tog över med hjälp av Sverigedemokraterna.

Allt är naturligtvis inte regeringens fel, utan det handlar troligtvis om en kombination av flera olika saker. Men det finns riktade nedskärningar från regeringen på några områden och för låga eller inga uppräkningar av stödet på andra områden. Inflationen och den dysfunktionella elmarknaden har inneburit stora problem med ökade räntor, höjda hyror, högre uppvärmnings- och elkostnader och så vidare. För regioner och kommuner har dessutom pensionskostnaderna varit ett stort bekymmer i och med den höga inflationen.

I detta läge har regeringen prioriterat skattesänkningar för de allra rikaste i stället för att skjuta till de medel som efterfrågats för att undvika uppsägningar inom den ideella, privata och offentliga kultursektorn.

Herr talman! Det stör mig att Tidöpartiernas representanter i kulturutskottet i debatt efter debatt säger att man bara har prioriterat annorlunda. Det handlar om bildning, barn och stöd till Ukraina, men nästan alltid glömmer man att säga att man också har prioriterat att sänka skatterna med 34 miljarder. Ministern har i alla fall pratat om den prioriteringen och sagt att när människor får mer pengar i plånboken kommer de att kunna konsumera mer kultur. Men för de allra flesta ger skattesänkningen knappt något tillskott. En hundralapp eller två räcker inte ens till att täcka den ökade matkostnaden. Och den som går på sjuk- och aktivitetsersättning får inget alls men drabbas exempelvis av högre priser på mediciner.

I går manifesterade organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar utanför riksdagen för att tala om att man som ensamstående förälder har svårt att ge sina barn mat månaden ut. Dessutom avstår man från fritidsaktiviteter och kan inte byta ut barnens kläder i den takt de växer. Det är ett hån att hävda att de kommer att kunna gå oftare på bio eller konsert.

När kulturskapare får sämre villkor är risken stor att tillgängligheten försämras. Alla riksdagspartier brukar hävda att de vill ha god tillgänglighet till kultur i hela landet, men då måste de också erkänna detta samband. Utan bra villkor för kulturskaparna får vi inget kulturutbud.

Till en viss gräns kan man anpassa kostymen och spela pjäser med mindre ensembler, låta skådespelarna spela flera roller var, framföra musikstycken med färre instrument och turnera med mindre musikgrupper som arrangörerna har råd att anlita. Men till slut riskerar kvaliteten att bli så låg att man inte kan stå för den. Eller så behöver man höja biljettpriserna så mycket att publiken krymper, och då blir intäkterna ändå inte högre. I slutänden tvingas många lägga ned.

Herr talman! Nu när vi pratar om kulturarbetares villkor vill jag lyfta upp frågan om de stora nedskärningarna på studieförbunden, som har debatterats här tidigare. Ett stort antal musikhus och replokaler har försvunnit på grund av regeringens och Sverigedemokraternas nedskärningar, och mer är att vänta.

I ett upprop från Studieförbunden i samverkan får en lång rad artister som har nått publika framgångar berätta om sin musikaliska väg, och samstämmigheten är stor: Utan en plats att repa på, till låg eller ingen kostnad, hade de kanske aldrig utvecklats till de artister de är i dag. Duktiga musiker och kompositörer är inte något man trollar fram ur intet. Nu eroderar Tidöpartierna grunden för det svenska musikundret, som man är så stolt över och som ska stärka Sverigebilden och ge exportinkomster.

Kulturutbildningarna är redan i dag de mest snedrekryterande vi har på våra högskolor och universitet. Arbetarklassens unga vågar inte satsa och ta studielån för att verka i en så osäker bransch. Om nu dessutom den informella bildningsvägen genom studieförbunden stängs kommer vi att få en ännu mer homogen kultursektor.

Jag blev lite förskräckt tidigare när Kristina Axén Olin från Moderaterna gjorde ett yvigt inlägg här. Det gjorde mig faktiskt både förvånad och förskräckt, så jag måste ta någon minut och bemöta det. Jag tycker att hon kom med en rad misstänkliggöranden mot studieförbunden. Hon till och med nämnde enskilda medarbetares partitillhörigheter på ett sätt som vi inte brukar göra. Jag tycker inte att det är respektfullt och heller inte ett debattklimat som vi ska ha här.

Jag tycker också att man ska vara mer varsam med sanningen om vad som är vad i det här. Det kom till exempel klagomål på åldersspridningen bland deltagarna. Då tycker jag att det är viktigt att åhörarna får reda på att det inte är tillåtet att registrera deltagare under 13 år för statsbidrag. Det finns en 13-årsgräns, så det är inte konstigt att det inte finns yngre barn registrerade i verksamheterna.

Den unga gruppen finns framför allt i musikverksamheterna. Om regeringen menar allvar med att nå ut till unga är det viktigt att se på musikverksamheten. Om Moderaterna inte vet varför musikhus och replokaler läggs ned tycker jag att man ska kontakta organisationerna och studieförbunden och fråga dem i stället för att komma med olika påståenden här i kammaren, för det tycker jag är oseriöst.

Vår ordförande i utskottet försökte ge en förklaring. Det kan vara så att det är väldigt höga kostnader för lokaler, något som hör ihop med det jag nämnde tidigare: inflation, uppvärmningskostnader, hyror, räntor och så vidare. Det kostar att ha hus. Samtidigt bedrivs mycket av den övriga studieverksamheten av ideella aktörer. De stora kostnaderna – de fasta kostnaderna – finns i fastigheter. Jag tycker inte att det är så svårt att förstå.

Jag tycker också att åhörarna behöver få veta att alla partier här i kammaren utom Sverigedemokraterna är knutna till ett studieförbund. Det är därför det genom åren har funnits en bred förståelse för vikten av studieförbundens verksamhet, för att vi alla har en koppling. Vi bedriver studier själva som partier genom studieförbunden. Moderaterna är till exempel knutna till Medborgarskolan. Gå hem och fråga er egen organisation hur neddragningarna funkar egentligen! Det är inte svårt.

Men nog om detta, även om det fanns lite annat om Ibn Rushds och Kulturens nedläggningar. Vi får spara det till en annan gång, för nu vill jag avslutningsvis, herr talman, lyfta fram de förslag som Vänsterpartiet har för att stärka kulturskaparnas villkor.

Vi ser att regeringen behöver komma till skott i frågan om stärkt socialförsäkring kopplat till utredningen om SGI och skyndsamt hantera frågan om AI och upphovsrätten.

I vår budget för 2025 finns satsningar på scenkonstallianserna, som är en anställningsform särskilt anpassad till de osäkra förhållanden som många kulturarbetare har. Fler musiker, dansare och skådespelare skulle kunna få en tryggad försörjning med vårt förslag.

Vi föreslår också satsningar – 30 miljoner – på MU-avtalet för bildkonstnärer. De har väldigt låga ersättningar i dag och skulle behöva garanteras rimliga nivåer. Även den individuella visningsersättningen vill vi höja.

Sedan behövs förstås en återställning av stödet till studieförbunden. Vi vill också se breda satsningar på hela kultursektorn och även förstärkningar av kommuner och regioner så att de kan se till att vi har fungerande folkbibliotek, kulturskolor och så vidare. Det skulle säkra ett kulturutbud i hela landet.

Det förslag från Vänsterpartiet som finns med bland de motioner som behandlas i dagens betänkande rör möjligheten för personer med funktionsnedsättning att ta del av kultur och ha en aktiv fritid. I dag finns en mängd hinder för detta. Den här veckan har vi till exempel kunnat läsa i medierna om hur indragen ledsagning bland annat har lett till att paralympiern Nicolina Pernheim Goodrich kan behöva avbryta sin idrottskarriär.

Frågor om färdtjänst och ledsagning avgörs inte i vårt utskott, men vi från Vänsterpartiet vill att de verksamheter som får offentligt stöd ska vara så tillgängliga som möjligt. Därför vill jag yrka bifall till reservation 14, som handlar om den frågan.

(Applåder)

Anf. 97 Kristina Axén Olin (M)

Herr talman! Vasiliki valde att ställa frågor och verkade inte vilja förstå vad jag sa tidigare om neddragningen på studieförbunden. Jag ber därför att få upprepa det, lite lugnare den här gången.

Först och främst ska jag be att få tala om för Vasiliki att jag inte har något studieförbund. Medborgarskolan är inte mitt studieförbund. Medborgarskolan finns, absolut. Medborgarskolan är ett av de få studieförbund som nu expanderar när det gäller barns och ungas kultur. De håller precis på att starta ett kulturhus i Malmö, och i går blev det klart att de tar över Calle Flygare Teaterskola. Det är väldigt roligt att Medborgarskolan följer de statliga kulturmålen och prioriterar barn och unga.

Det jag menade tidigare var att det stämmer att vi drar ned från 1,8 till 1,3 miljarder kronor under tre år när det gäller studieförbunden. Å andra sidan är det två studieförbund färre som ska dela på de statliga bidragen, eftersom Ibn Rushd och ytterligare ett har valt att lägga ned. Ibn Rushd lade ned eftersom de fick bidragen indragna.

Herr talman! Jag tycker fortfarande att det är märkligt och tråkigt att studieförbunden – inte alla men de flesta – väljer att lägga ned replokaler när de får mindre pengar. 40 procent av deltagarna i studieförbunden är ju högskoleutbildade pensionärer. Den stora merparten av verksamheterna handlar inte om musik över huvud taget utan, som sagt, om djurvård, facklig verksamhet, historia, religion, släktforskning och alla möjliga andra aktiviteter. Därmed inte sagt att de inte är bra, men jag tycker att det är anmärkningsvärt att studieförbunden väljer att lägga ned just verksamhet för barn och unga och musikverksamhet.

Herr talman! Därför vill jag återigen fråga Vasiliki: Tycker hon att det är vi som ska tala om för studieförbunden vilken verksamhet de ska bedriva, eller ska vi fortsätta att försöka hålla armlängds avstånd? Är det bara regeringspartierna och SD som tycker att vi ska hålla armlängds avstånd? Tycker inte Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet det?

Vasiliki Tsouplaki (V)

Anf. 98 Vasiliki Tsouplaki (V)

Herr talman! Både jag, ledamoten och flera andra har beklagat att man lägger ned just musikverksamheten. Det tycker inte jag är att styra, utan det är att beklaga. Det är en viktig verksamhet, och det låter som att vi är överens om det och att ledamoten tycker att det är synd att den läggs ned. Då tycker jag att man kan ta ett samtal. Det är inte att försöka styra, utan det är ta reda på varför det är på det sättet. Det tycker jag inte är problematiskt. Vi har en dialog med olika organisationer, och de vill på olika sätt framföra att det är väldigt beklagligt.

Det jag inte förstår är om ledamoten trodde att det inte skulle märkas att man planerar att skära ned med 500 miljoner kronor. Eller är det så att ledamoten nu argumenterar för att man borde skära ned på den verksamhet som berör de 40 procent högskoleutbildade som ledamoten nämnde två gånger? Då tycker jag att man är inne och styr.

Man kan också skapa ett annat regelverk. Som jag sa är det 13-årsgräns. Tycker man att det ska ändras för att man ska jobba mer med barn och unga, eller vill man sätta ett övre tak för att pensionärer inte ska få vara med? Jag ser att Tidöpartierna har andra satsningar på ensamma pensionärer just för att många äldre sitter ensamma. Då är det utmärkt att de kan vara med i en studiecirkel.

Det finns något mer som är viktigt. Jag som har ett klassperspektiv i min politik ser att många med låg utbildning framför allt finns i glesbygd, på landsbygden och på mindre orter. Där försvinner mycket verksamhet nu därför att det blir dyrare när det är färre deltagare. Flera av lokalerna står tomma på mindre orter. Om man vill se till att det finns verksamhet i hela landet – på mindre orter och på landsbygden – ska man inte skära ned. Detta tycker jag är viktigt att säga.

En annan poäng är att många av de kurser som äldre högskoleutbildade går, som ledamoten nämnde, är kurser som de betalar för själv. Mycket är avgiftsfinansierat av deltagarna och betalas inte med skattepengar.

Anf. 99 Kristina Axén Olin (M)

Herr talman! All bildning är bra, och all kunskap är bra – absolut, det är jag den första att instämma i. Men om man vill ha en bokcirkel kanske man inte alltid måste lägga det som en studiecirkel och få pengar för det. Man kanske kan läsa böcker och fika ihop utan att för den skull lägga det som en studiecirkel.

Jag tycker ändå att det är anmärkningsvärt att studieförbunden, eller rättare sagt de flesta av studieförbunden, väljer att göra en neddragning på just replokaler för barn och unga när vi nu har som mål att prioritera barn och unga och tycker att det är viktigt att barn och unga får ta del av kultur. Man kunde ha valt att göra en besparing på andra sätt.

Det kvarstår att det inte är vi som ska styra studieförbunden. Studieförbunden är själva ansvariga för att välja vilka verksamheter de prioriterar och lägger pengarna på. Det är ju inte så att jag ska kontakta mitt studieförbund och tala om hur de ska använda skattepengarna. Det är i alla fall inte en politik som jag och Moderaterna och regeringspartierna inklusive Sverigedemokraterna står bakom.

Vasiliki Tsouplaki (V)

Anf. 100 Vasiliki Tsouplaki (V)

Herr talman! Den poäng jag ville göra när jag nämnde att alla partier är anknutna till studieförbund handlade om det som ledamoten gjorde – att lyfta upp en enskild medarbetare och misstänkliggöra den personen.

Det är ju så att alla studieförbund är nedlusade med människor som har partianknytning. Det har ju varit partier som varit med och startat studieförbunden. Det finns massor av medarbetare som har partibok eller har ett ideellt uppdrag på sin fritid, och det är inget konstigt. Det tycker jag är fullt naturligt. Bildning är viktigt, som ledamoten säger, och partierna bedriver också bildningsverksamhet genom studieförbunden. Det var den poängen jag ville göra med det.

En annan poäng som jag gjorde i mitt inlägg handlar om att ledamoten står här och klagar på prioriteringar som studieförbunden har gjort. Det är ju regeringen och Sverigedemokraterna som har gjort den stora prioriteringen här – att plocka bort 500 miljoner till bildning, som ledamoten säger är viktigt.

Ni har prioriterat att sänka skatterna med 34 miljarder, och de pengarna har framför allt gått till dem som redan hade det väldigt gott ställt – de som har 65 000 och över i månadsinkomst. Den prioriteringen har ni gjort. Ville ni att de lågutbildade på landsbygden skulle få bildning hade ni valt annorlunda.

(Applåder)

Catarina Deremar (C)

Anf. 101 Catarina Deremar (C)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 7 under punkt 3.

Tillgång till kultur och kulturskapares villkor är två delar som är varandras förutsättningar. Vad kan vi politiker göra för att underlätta och för att infrastrukturen ska fungera, och hur ska vi ge kulturskaparna de bästa förutsättningarna och samtidigt hålla armlängds avstånd?

Det är klart att vår uppgift blir att se till att infrastrukturen finns där och fungerar. Då ska vi inte rasera det som i dag är grundläggande för att vi ska ha tillgång till kultur oavsett var i landet vi bor.

Då blir civilsamhället grundläggande. Biblioteken blir forum för mer än endast böcker och läsning. De blir rum för samtal och platser att mötas på för att ta del av en konstutställning eller möta kultur från skilda genrer.

Föreningssverige, herr talman, är verkligen en resurs som vi inte nog kan uppskatta. Det finns en förening i varje liten by i vårt land, och det är ofta den föreningen som håller ihop bygden. Det är allt från idrottsföreningar till hembygdsföreningar eller teaterföreningar. Det här är en förutsättning för att kulturen ska kunna komma ut i landet. Det hänger nämligen på att det är någon som är där och låser upp dörren när teatersällskapet eller författaren kommer för att möta sin publik.

Herr talman! Det har varit en debatt här om finansiering. Vi i Centerpartiet anser att den offentliga finansieringen är viktig och i många fall svår att ersätta. I vissa fall är den kanske inte heller önskvärd, men det är önskvärt att vi tittar på ytterligare finansieringsben till kulturen. Låt oss göra det från grunden, och låt oss ta oss tid att diskutera! Det är fortfarande okänd mark för de allra flesta. Vi behöver resonera så att vi får ett system som garanterar att de offentliga pengarna inte försvinner utan att vi växlar upp den offentliga finansieringen med den kompletterande eller alternativa finansieringen – givet att vi fortsatt kan garantera den konstnärliga friheten.

Jag tycker också att det är intressant att titta på vad man gör i andra länder där man har ett annat synsätt eller redan har ett system för olika sorters finansiering av kulturen.

Vi i Centerpartiet har flera förslag för att kulturskapare ska få fler ben att stå på.

Vi anser att regeringens satsning på Skapande skola är bra. Där kan kulturarbetare få en anställning eller en del av en anställning.

Vi vill att man ska kunna göra avdrag för förstagångsinköp av konst för att ge ytterligare möjlighet för ny konst att komma in på marknaden och inte minst för nya konstnärer att etablera sig.

Herr talman! Att satsa på den fria och frivilliga folkbildningen är också ett sätt att få kulturen att nå fler, inte minst personer med funktionsnedsättningar av olika slag, men också för att få ut kulturen i hela landet.

Förra året arrangerades enligt Folkbildningsrådets verksamhetsberättelse drygt 120 000 kulturarrangemang runt om i vårt land – en imponerande siffra, måste jag säga. Trots det var det en minskning jämfört med tidigare år, alltså åren 2022 och 2023.

Studiecirkeln är ett sätt för unga, nya band att få en struktur för sin verksamhet – om replokalen finns där, förstås. Det här har betydelse för det svenska musikundret, men här kan jag dessvärre konstatera att regeringen har gått helt fel. Att man inte ser kopplingen mellan den lilla studiecirkeln eller kursen på folkhögskolan och det svenska musikundret är verkligen att beklaga. Vi har ändå hört statsministern prata om kulturen och musiken som en ny basnäring. Om man menar allvar med det kan man inte slå av rötterna på det träd som ska växa sig starkt.

Om man menar allvar med det man sa i regeringsförklaringen förväntar jag mig att man också kommer med reformer så att kulturskapare får ökade möjligheter att leva på sin konst.

Herr talman! Precis som Malin Danielsson kände jag ett väldigt hopp i går på vårt seminarium med titeln Kraften i norr – kulturen banar väg. Jag hoppas verkligen att mina skruvar kommer att passa i den nya konsthallen som ska byggas.

Konsten och kulturen har en alldeles särskild ställning i vårt samhälle, och i den oroliga tid vi lever i just nu är den av yttersta vikt för att stärka vår mentala och själsliga resiliens. Konsten och kulturen ska få utvecklas och stärkas för sin egen skull, och vi politiker ska hålla armlängds avstånd från dess innehåll och ägna oss åt att ge förutsättningar så att den kan frodas och utvecklas och därigenom utveckla och stärka oss som människor.

Anf. 102 Alexander Christiansson (SD)

Herr talman! Tack, Catarina Deremar, för anförandet! Jag håller med om mycket av det som framfördes. Till stora delar håller jag med om det som gällde finansiering.

Jag har funderat ganska mycket på Centerpartiets ideologiska kompass som liberalt parti som ska försöka skapa något slags regeringsunderlag med tre partier. När dessa satt i regeringsställning var det inte i närheten av de fantasisummor man lägger fram i dag.

Hur ser Catarina Deremar på möjligheten att som liberalt parti kunna bygga en kulturbudget, med tanke på de ganska stora skillnader som finns? Om vi bortser från studieförbunden är Centerpartiets kulturbudget egentligen väldigt lik regeringens. Det är knappt några förändringar över huvud taget.

Hur tänker man att man ska få ihop detta? Jag är nyfiken på att höra svaret på den frågan. Det riktades kritik mot den tidigare rödgröna regeringen kopplat till politisk styrning från rapporten vi har citerat många gånger. Kan Catarina Deremar tänka sig att stödja en – gud förbjude – miljöpartistisk kulturminister om det skulle bli så efter nästa val?

Catarina Deremar (C)

Anf. 103 Catarina Deremar (C)

Herr talman! Jag noterar att olika ledamöter i flera debatter har varit väldigt intresserade av att höra hur Centerpartiet ser på nästa regering. Jag kan väl konstatera att den regering som nu sitter inte tänker fortsätta.

Jag har funderat lite när jag hört dessa debattskiften på hur man ska ställa sig till detta. Det jag har presenterat i dag, herr talman, är Centerpartiets politik. Det vill jag också säga till ledamoten Christiansson.

När vi har haft val 2026 kommer vi att gå in i förhandlingen med vår politik. Jag kan inte säga hur valresultatet kommer att bli, så jag har inget bättre svar eller någon närmare förklaring till Alexander Christiansson i denna fråga.

Centerpartiets kulturpolitik innebär att kultur ska finnas i hela landet. Vi ska ge de bästa förutsättningarna inte minst för folkbildningen. Det är en oerhört viktig grundsten för Centerpartiets politik.