Kommunala frågor

Anf. 35 Adam Reuterskiöld (M)

Fru talman! Många medborgare ser kommunala och regionala uppgifter som statens, exempelvis vård, skola och omsorg. Ibland har de kanske rätt; det är ofta staten som genom bidrag och ekonomiska incitament påverkar dessa verksamheter mest, men staten blir även kostnadsdrivare genom nya lagar och föreskrifter.

Det finns stora skillnader i förutsättningarna för Sveriges kommuner. Vissa kommuner verkar i glesbygd med långa avstånd, medan andra är tätbefolkade men i gengäld har högre kostnader. Det kommunala utjämningssystemet syftar till att jämna ut skillnaderna mellan framför allt stad och land, men det uppfattas inte alltid som rättvist. En mycket stor del går till storstadskommuner som har alla förutsättningar att klara sig själva. Dessutom påverkar en kommuns ledning ofta hur väl den lyckas med det ekonomiska utfallet.

Fru talman! Det finns flera problem i systemet. Ett exempel är bristen på tillväxtincitament. Kommuner med hög skattekraft straffas genom omfördelning, vilket kan minska viljan att attrahera företag och nya medborgare. Systemet kan också uppfattas som otydligt och komplext. Det är svårt att förutse, och det blir svårt för kommunerna att hantera detta ekonomiskt. Vidare kan det uppfattas som orättvist. Vissa kommuner får mer stöd än nödvändigt, medan andra betalar oproportionerligt mycket.

Systemet kan leda till minskat självbestämmande. Kommuner som betraktas som rika har mindre möjlighet att prioritera lokala projekt och lokal välfärd. Framför allt finns vissa risker för bidragsberoende. Vissa kommuner är helt beroende av dessa bidrag.

Systemet bör premiera effektiv förvaltning snarare än kostsamma prestigeprojekt. Dessutom behöver kommuner och regioner med stark tillväxt få bättre förutsättningar.

Regeringen arbetar aktivt med att reformera det kommunala utjämningssystemet, med ambitionen att skapa ett mer rättvist och effektivt system som premierar de kommuner och regioner som visar god ekonomisk hushållning och har stark tillväxtpotential. Målet är att minska systemets komplexitet och ge kommunerna bättre möjligheter att anpassa sina prioriteringar efter lokala behov.

Regeringen och den parlamentariska Utjämningskommittén arbetar med förändringar av det kommunala utjämningssystemet. Kommittén lämnade i sitt betänkande Nätt och jämnt – Likvärdighet och effektivitet i kommunsektorn förslag om att minska skattesatser och negativa effekter av inkomstutjämning på tillväxt. Förslagen bereds nu inom Regeringskansliet.

Regeringen har även för avsikt att inleda ett arbete i syfte att inrätta en informationsportal om riktade statsbidrag för att underlätta kommuners och regioners hantering av sådana bidrag och minska de administrativa kostnaderna.

I sitt betänkande föreslog Utjämningskommittén vilka riktade statsbidrag som skulle kunna inordnas i det generella statsbidraget till kommunsektorn. Kommittén lade fram principer för när staten bör använda riktade statsbidrag och hur de bör utformas för att minska de problem som de skapar.

Regeringen har även beslutat att inrätta en regiongranskningsfunktion med fokus på ändamålsenligt resursutnyttjande, kostnadseffektivitet och effektiviseringspotential. Funktionen inrättas på Ekonomistyrningsverket med det huvudsakliga uppdraget att granska regionernas ekonomiska situation. Myndigheten ska bland annat publicera en fördjupad granskning av utvecklingen av regionernas administration och vilken påverkan den har på verksamheternas effektivitet. I uppdraget ingår också att göra en fördjupad jämförelse av effektiviteten i verksamheter som utförs av privata utförare respektive i kommunal eller regional regi.

Regeringen har sedan tidigare även inrättat en effektivitetsdelegation för hälso- och sjukvården på Kammarkollegiet. Delegationen ska bistå regionerna med analyser, föreslå åtgärder som kan öka verksamheternas effektivitet och sprida goda exempel. Delegationen ansvarar även för ett tillfälligt statsbidrag för åtgärder för en effektiv hälso- och sjukvård. Detta är ett svar på de strukturella förändringar som sker inom välfärden och syftar till att stärka effektiviteten.

Fru talman! Många motioner i betänkandet handlar om förändringar i välfärdens finansiering och effektivisering. Reformerna som tillåtit fler utförare inom vård, skola och omsorg har stärkt samhället, ökat valfriheten och gett utrymme för innovationer. Ingen enskild skola passar alla. Möjligheten att välja läkare och hemtjänst är viktig. Detta skapar inte bara individanpassad välfärd utan driver också fram bättre tjänster.

Men det får aldrig kompromissas med kvaliteten. Kommuner har gått från att vara utförare till att granska och upphandla. Strikta kontroller av både företag och personal är absolut nödvändiga. Det är av yttersta vikt att ständiga kontroller och granskningar gör att resurser används på rätt sätt. Dålig kvalitet och leverans får aldrig accepteras, oberoende av hur den levereras.

Vi kan inte fortsätta göra samma sak som vi alltid gjort fast billigare. Vi måste utveckla nya processer, tekniker och arbetssätt. Mer pengar till dåliga processer är inte lösningen.

Fru talman! Många kommuner har särskilda funktioner enbart för att söka administrativa statsbidrag. Vissa bidrag är så krångliga att söka att det inte ens är värt det. Generella bidrag är därför att föredra framför riktade, även om vissa politiska initiativ kräver öronmärkta resurser.

I grunden borde kommunerna kunna finansiera sig själva genom beskattningsrätten. Staten är dock den största kostnadsdrivaren för kommuner och regioner, med cirka 400 statliga myndigheter. Ett alternativ till att öka regelbördan borde vara att förenkla regelverk och därmed sänka kostnaderna för verksamheterna. Då skulle man även kunna tänka sig att de statliga bidragen sjunker i motsvarande grad.

Vi måste förenkla och förtydliga ekonomiska överföringar. I dag sysslar kommuner och regioner med att söka och följa upp bidrag i stället för att fokusera på kärnverksamheten. Kommuner måste få mer makt över och ansvar för sin egen ekonomi. Samtidigt behöver staten ta ett steg tillbaka och minska onödigt regelkrångel. Så kan vi skapa långsiktig hållbarhet i välfärden.

Fru talman! Därmed vill jag avslutningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 36 Eva Lindh (S)

Fru talman! Tack, Adam Reuterskiöld, för att du väcker så många frågor! Jag vill ställa två frågor med anledning av ditt anförande.

För det första pratar riksdagsledamoten om utjämningssystemet. Många kommuner väntar nu och funderar över vad det blev av det. Riksdagsledamoten säger bara att det bereds nu. Jag undrar: Vad innebär detta? Hur ser tidsplanen ut? Kan riksdagsledamoten ge några besked till de kommuner som nu undrar och funderar över vad det blev av utredningen?

Fråga nummer två: I sitt anförande nämnde Reuterskiöld flera gånger svårigheterna med de riktade statsbidragen. Om detta är vi överens. Jag vet hur det påverkar många kommuner, särskilt många små kommuner som inte har möjlighet att ha särskilda tjänstemän anställda som söker. Vi vet hur svårt det kan vara.

Min fråga är därför: Varför har då den SD-styrda regeringen noll kronor i generella statsbidrag? Adam Reuterskiöld förordar ju generella statsbidrag och menar att det vore så himla bra. I stället har man ganska mycket i nya riktade statsbidrag. Varför inga generella statsbidrag men många nya riktade statsbidrag?

Anf. 37 Adam Reuterskiöld (M)

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten Eva Lindh, för frågorna! Jag tycker som jag sa i mitt anförande att detta är oerhört viktiga frågor. Vi borde prata mer om både det här och det förra ämnet, statlig styrning.

När det gäller beredning är det kommunala utjämningssystemet oerhört komplext. Vad jag har hört finns det väldigt få individer i statlig och kommunal förvaltning som kan hela systemet. Att detta kräver en ganska långvarig beredning tror jag därför är ganska givet. Det är naturligtvis Regeringskansliet och samordningen som håller i den processen.

Jag vet inte och kan inte uttala mig om hur lång tid den processen kommer att ta. Jag kan bara konstatera att det under de åtta år som jag var kommunstyrelsens ordförande inte skedde många förändringar när det gällde det kommunala utjämningssystemet. Det har varit ett pågående problem för väldigt många kommuner under väldigt många år. Att lösa detta på kort tid kanske inte är alltigenom genomförbart. Det är också väldigt många viljor som drar åt olika håll i det här sammanhanget.

När det gäller riktade respektive gemensamma bidrag tror jag snarare, som jag också sa i mitt anförande, att svaret inte är att öka antalet bidrag. Jag tror att vi inom den statliga förvaltningen och inom kommunal sektor måste titta på hur vi kan omfördela resurserna på ett annat sätt. Jag tror att vi ska minska både de generella och de riktade bidragen men göra det billigare för kommunerna att skapa verksamheter.

Vi bygger till exempel pentryn i alla rum på särskilda boenden – det har vi alltid gjort. Men det är ingen som använder dem. Det första som händer när man öppnar ett särskilt boende är att man stänger av dessa pentryn så att de som har demenssjukdomar inte ska kunna använda dem. Vi fortsätter att göra detta, och det kostar massor av pengar. Men vi kan inte ändra på det.

Vi har väldigt mycket statliga regleringar som påverkar kommunernas ekonomi. Det borde vi rikta in oss mer på, inte på mer bidrag.

Anf. 38 Eva Lindh (S)

Fru talman! Jo, några av oss här vet väldigt väl hur komplicerat utjämningssystemet är. Vi hade en utredning som är färdig och som lämnat ett förslag till regeringen. Utgångspunkten var att det skulle genomföras i januari 2026. Nu finns ingenting på bordet. Kommuner och regioner där ute väntar på att få besked. Det räcker inte med att bara säga att frågan bereds. Man måste åtminstone ge någon indikation på när det kommer en remiss eller ett förslag – något att förhålla sig till som är regeringens förslag. När kan man tänka sig att ett nytt utjämningssystem kan ligga på bordet? Jag fortsätter att ställa frågan, för detta borde riksdagsledamoten ha lite mer kunskap om än att det bara bereds.

Och nummer två: Vi har ju inte samma uppfattning när det gäller om det behövs resurser i välfärden eller inte. Jag tror att ganska många där ute som nu springer fortare än de någonsin har behövt göra, när köerna till vården växer och förutsättningarna och arbetsvillkoren för många som jobbar inom välfärden blir sämre och sämre, inte delar bilden att det inte behövs resurser.

Men jag tycker också att det är otroligt märkligt att många politiker i de partier som ingår i Tidögänget ofta bara pratar om små detaljer: Här gör man något, och det är problematiskt att det går pengar till det här. Men att det försvinner miljontals kronor i vinst eller på grund av välfärdsbrottslighet verkar man inte bry sig om. Jag tycker verkligen att ni borde ta tag i det i stället. Då skulle vi också få mer resurser till välfärden.

Anf. 39 Adam Reuterskiöld (M)

Fru talman! Tack, ledamoten, för synpunkterna! Det var en väldigt bred palett av olika saker som jag ska försöka hantera på två minuter.

När det gäller beredning tror jag att ledamoten också förstår komplexiteten i denna förändring med tanke på att det under den tidigare regeringen hände absolut ingenting i fråga om det kommunala utjämningssystemet. Så jag håller kanske inte med om att detta är det viktigaste. På tal om detaljer kanske det är en detalj.

När det gäller bidrag och köer är det en ideologisk diskussion vi för. Jag tycker att den är rätt intressant. Man kan se hur köerna har ökat drastiskt och hur den regionala servicen här i Stockholmsregionen har sjunkit dramatiskt. Det är bara för att man av ideologiska skäl vill avveckla alla privata utförare och därmed öka köerna.

Man tar bort till exempel ätstörningskliniker därför att de har en privat utförare. Detta tycker jag i grunden är fel. Det drabbar våra medborgare. Det man ska diskutera är inte vinster i välfärden utan kvalitet och hur mycket resurser som går åt till olika saker. Kvaliteten för medborgarna är det absolut viktigaste. Vem som är utförare är sekundärt.

Jag tycker tvärtom att det är viktigt att det finns fler möjligheter att välja själv. Om man inte är nöjd med en typ av vård ska man kunna gå till en annan vård. Det är ett system som Socialdemokraterna inte vill ha. Vi har olika ideologisk grund. Socialdemokraterna hävdar att allt som är av privat karaktär är av ondo, och det tycker jag är något som vi bör diskutera.

Anf. 40 Eva Lindh (S)

Fru talman! Jag har liksom många levt och verkat mitt i den svenska välfärdsmodellen, som jag verkligen har varit stolt över. Jag har jobbat i skolan, jag har jobbat inom socialtjänsten och jag har haft mina barn inom barnomsorgen – ett liv mitt i den svenska välfärdsmodellen. Det var därför jag engagerade mig politiskt, för jag tycker att det är viktigt att vi har en stark välfärd. Vi vet hur otroligt avgörande det är för jämlikheten och jämställdheten och faktiskt också för den ekonomiska tillväxten att vi har ett bra samhälle att leva i.

Om man tar temperaturen på den svenska välfärdsmodellen nu ser man att den inte längre är i så god form. Låt oss titta lite på hur läget är i den svenska välfärden i dag.

Tusentals har sagts upp inom vården. Det innebär tuffare villkor för personalen, och det blir svårare att få vård för dem som behöver.

Runt om i Sverige pågår nedskärningar i skolan, en skola som kämpar med att ge alla en god utbildning och som redan hade det lite tufft med att ge en jämlik utbildning till alla barn. För skolan har det inte blivit lättare.

Revorna inom äldreomsorgen pratade vi mycket om under pandemin. De var tydliga då. Nu verkar det vara glömt att vi kanske borde förbättra äldreomsorgen. I stället minskar personalen, som jobbar på högvarv för att kunna ge en god omsorg till våra äldre.

Det är ojämnt fördelat i listan över svårigheter för kommuner och regioner. Vissa av dem har det tuffare än andra. Läget är väldigt mycket tuffare för många kommuner som finns i glesbygden, som är mindre eller som helt enkelt har lägre skattekraft än andra. Därför behöver vi ett förnyat utjämningssystem, där vi fördelar resurserna till kommuner och regioner. Men det har inte kommit något sådant. Vi väntar, men vi vet inte när det kommer.

Då, när det är otydligt och oklart när vi får ett nytt utjämningssystem, väljer regeringen att ta bort de särskilt riktade resurserna till de kommuner som har det särskilt tufft, nämligen kommuner på landsbygden. Detta är helt orimligt och orättvist. Det är också helt oförståeligt att man tar bort pengarna i det här läget. Vi behöver en bra välfärd i hela landet.

Förutsättningarna för att hela Sverige ska leva och för att man ska ha en god välfärd i hela vårt avlånga land är otroligt viktiga. Vi har pratat flera gånger om huruvida resurser är viktiga eller inte. Vi tycker att resurser är avgörande. Det är därför vi hela tiden, också i opposition, riktar pengar till välfärden. Vi tycker att det är avgörande och spelar stor roll.

Samtidigt har den SD-styrda regeringen exakt noll kronor i statsbidrag. Resurser spelar roll. De är avgörande för hur vi ska ha det, och vi behöver en mer rättvis och jämlik välfärd i hela landet. Sverige tjänar inte på att vi glider isär. Det handlar om att skapa likvärdiga förutsättningar för alla kommuner och regioner.

Fru talman! Falska betyg till elever inom vuxenutbildningen som aldrig har gått de kurser som de blivit godkända i, skolor som sätter glädjebetyg för att locka elever, skolor som drivs av våldsbejakande islamister, hemtjänst inom LOV, lagen om valfrihetssystem, som öppnat upp för välfärdsbrottslighet och stora ökningar av kostnader för insatser som helt enkelt inte genomförs samt ungdomshem, så kallade HVB-hem, som tar ut miljonvinster och till och med drivs av kriminella aktörer – det finns tyvärr alltför många exempel på hur marknaden inom välfärden är totalt misslyckad.

Samhället håller på att förlora den demokratiska kontrollen över välfärden. Oseriösa aktörer och vinstdrivande koncerner har flyttat fram sina positioner, med vinstjakt i välfärden och ökade klyftor som följd. Privatiseringar och avregleringar har visat sig kosta pengar, öka ojämlikheten inom sjukvården och andra områden och öka segregationen inom skolan. Företag har kunnat göra vinster på bekostnad av god kvalitet och öppnat upp för välfärdsbrottslighet.

På skolområdet är vi faktiskt helt exceptionella jämfört med alla andra länder. Sverige är nämligen det enda land i världen som tillåter privata vinstuttag från det skattefinansierade skolsystemet. Våra barns utbildning får stå tillbaka.

Marknadiseringen har också inneburit försämrade arbetsvillkor för dem som arbetar inom välfärden. Vården splittras upp, och plånboken får styra alltmer, i stället för patienternas behov. Vinstjakten hör inte hemma i svensk välfärd. Resurser avsatta för välfärden ska gå till just välfärden, inte till stora vinstuttag.

Fru talman! Sverige kan verkligen bättre än så här. Vår svenska välfärdsmodell har tjänat oss väl. Den har gett oss möjlighet att ha en hög sysselsättning, ett mer jämlikt samhälle och trygghet för oss samhällsmedborgare, vilket i sin tur har lett till vår ekonomiska utveckling, som har varit god.

Just nu mår dock den svenska välfärdsmodellen inte så bra. Den skulle behöva omvårdnad, omtanke, mer resurser och mer jämlika förutsättningar så att de pengar som avsätts till skola, vård och omsorg faktiskt också går dit.

Här och nu leder den pågående kostnadskrisen på många håll till nedskärningar, färre kollegor på nattpassen och färre sjuksköterskor och undersköterskor. Vi ser hur samhällsviktiga verksamheter riskerar att försämras när det inte finns tillräckligt med resurser. Det är därför viktigt att vi fortsätter att prioritera välfärden på alla de sätt som vi föreslår: mer resurser, nej till vinstjakt och resurser som ges mer jämlikt i hela landet.

Vi kommer att fortsätta att kämpa för välfärden. Vi byggde upp den svenska välfärdsmodellen, och vi kommer att fortsätta att försvara och utveckla den. Vi vill att skolan, äldreomsorgen och vården ska vara generell, öppen för alla, behovsstyrd och skattefinansierad samt hålla god kvalitet. Det är just detta som de förslag och motioner som vi behandlar i dag handlar om. Vad Sverige behöver är satsningar på välfärden som skapar ett mer sammanhållet och jämlikt samhälle.

Jag yrkar bifall till reservation 3 under punkt 2.

Anf. 41 Mattias Eriksson Falk (SD)

Fru talman! Ledamoten från Socialdemokraterna brukar ofta prata om svensk sjukvård och beskriva läget som att det sker tusentals uppsägningar inom den svenska sjukvården.

Jag har faktiskt bett riksdagens utredningstjänst att kontrollera detta närmare. Det visar sig att det under 2024 sades upp totalt 297 personer över hela riket inom våra regioner, varav 200 inte var personal kopplad direkt till den svenska sjukvården. Då återstår alltså 97 personer, enligt siffror från riksdagens utredningstjänst.

Jag skulle vilja fråga ledamoten vilka siffror hon hänvisar till när hon pratar om tusentals uppsägningar. Att det har skett en del varsel förstår vi alla, men alla varsel innebär inte i praktiken att personal sägs upp i slutändan. Jag vill gärna ha ett förtydligande från ledamoten där.

En annan del gäller kommunerna, där det enligt riksdagens utredningstjänst har sagts upp 675 personer som är förskollärare eller barnskötare. Det kommunerna främst har hänvisat till är inte ekonomiska skäl utan att barngrupperna i förskolorna minskar.

Socialdemokraterna har traditionellt varit ett parti som lovat att minska barngrupperna. I det fallet menar jag antalet barn som respektive anställd i förskolan tar hand om. Nu har man chansen att göra detta. I stället väljer Socialdemokraterna i kommuner runt om i landet att säga upp personal som skulle kunna möjliggöra det. Samtidigt förlorar vi den värdefulla kunskap som de här personerna innehar.

Det är ju så att antalet barn som föds fluktuerar och förändras mellan åren, så när antalet barn sedan ökar finns inte längre den här personalen kvar i våra förskolor. Vad säger ledamoten från Socialdemokraterna om att man nu inte uppfyller sina egna vallöften?

Anf. 42 Eva Lindh (S)

Fru talman! Jag tycker att det är uppfriskande att riksdagsledamoten Mattias Eriksson Falk inte längre kommer med exempel. Han brukar komma med exakta, konkreta exempel på vad som har hänt eller inte hänt i en viss kommun.

Låt oss tala om vad som händer i vården! Det är fler uppsagda – inte bara varslade utan uppsagda – i vården. Runt om i landet, till exempel i min hemkommun eller hemregion Östergötland, arbetar nu hundratals färre än förra året. Det är inte bara administratörer som är uppsagda, utan det är många som inte längre arbetar med vård inom vården.

Det är problematiskt, tycker jag. Det innebär att det blir tuffare för dem som arbetar inom sjukvården. Det kommer också att innebära längre köer till att få vård. Det tycker jag är upprörande.

Jag möts ganska ofta av dem som jobbar inom sjukvården hemma i Östergötland. De kommer och berättar om hur det ser ut. Riksdagsledamoten är varmt välkommen till Östergötland för att ta del av hur det är inom hälso- och sjukvården där.

Exakt hur kommunerna gör eller inte gör i förskolan ska jag inte gå in på. Jag tycker att vi behöver ge mer resurser för att öka kvaliteten inom förskolan, oavsett vad som händer. Den åsikten delar inte Sverigedemokraterna eftersom man inte ger de resurser som behövs för att stärka kvaliteten inom vare sig skola, förskola, äldreomsorg eller sjukvård.

Anf. 43 Mattias Eriksson Falk (SD)

Fru talman! Ledamoten från Socialdemokraterna försöker nu blanda bort korten. Det är ganska vanligt från Socialdemokraternas sida i debatterna.

Man försöker nu få förskolefrågan att handla om ekonomi trots att kommunerna själva säger att det handlar om att antalet barn har minskat och att de därför ser en möjlighet att säga upp personal. Det är det kommunerna förmedlar ut till medborgarna.

Det jag pekar på är att Socialdemokraterna har haft som paradgren att lova minskade barngrupper i den bemärkelsen att antalet barn som varje anställd tar hand om faktiskt ska minska. Nu gör det inte det. Nu kommer det att ligga kvar på samma nivå eftersom ni samtidigt säger upp kompetens som finns i förskolorna ute i kommunerna. Det är ett faktum.

Ledamoten vill i det här fallet lyfta fram Östergötland som exempel. Siffror från riksdagens utredningstjänst visar att 200 personer har sagts upp i Region Östergötland. En stor del av dem är till exempel administratörer av olika slag.

Samtidigt kan jag se att det finns lediga arbeten inom kommunerna i Östergötlands län. Det finns det också i grannregionerna och i grannregionernas kommuner. Det finns vakanser som behöver fyllas i kommuner som söker efter kompetens som nu finns tillgänglig på arbetsmarknaden. Det är bra, tycker jag, att kommunerna nu har möjlighet att fylla de vakanser som de har.

Jag vill återigen stanna upp vid förskolan. Från Sverigedemokraternas sida tycker vi att det är synd att kommunerna inte tar chansen att minska antalet barn per anställd i förskolan nu när antalet barn som går där minskar. I stället väljer kommunerna, som främst är socialdemokratiskt styrda, att säga upp den här kompetensen. Det tycker jag och Sverigedemokraterna är väldigt synd, för det är kompetens som vi ska ta vara på och kunna använda även i framtiden.

Anf. 44 Eva Lindh (S)

Fru talman! Jag förstår inte riktigt logiken i det Mattias Eriksson Falk säger här om förskolan. Innebär det alltså att han härmed lovar att även om det blir färre barn i förskolan kommer ingen personal inom förskolan att sägas upp i någon av de kommuner som Sverigedemokraterna styr? Det är så jag uppfattar det som Mattias Eriksson Falk säger.

Jag vill uppehålla mig vid vården därför att Mattias Eriksson Falk säger att bara 200 personer har sagts upp inom vården i Östergötland. Ja, det är sant. Det är ungefär 200 personer som har sagts upp. Men jag har aldrig fäst mig enbart vid det, utan jag har sagt att det jobbar färre totalt inom vården i Östergötland. De siffrorna kanske Mattias Eriksson Falk inte har tittat på.

Det som man har gjort i regionerna är ju att man inte har tillsatt personal när andra har slutat. När folk har gått i pension eller på annat sätt slutat har man inte tillsatt fler. Man väntade med att säga upp, och sedan sa man bara upp 200 personer. Det lät lite fint, men totalt är det hundratals fler som inte har tillsatts. Det innebär att det är ungefär 800 färre – jag kan inte siffrorna exakt – som jobbar inom hälso- och sjukvården i Östergötland i dag än för ett år sedan. Det är det som är problemet, inte bara hur många som har sagts upp, för de hundratals personer som tidigare jobbade inom hälso- och sjukvården behövs ju. Men nu finns det inte resurser för att kunna ha kvar dem, och det innebär stora konsekvenser inom hälso- och sjukvården. Framför allt ser vi att det innebär stora problem inom psykiatrin i Östergötland för människor som har det väldigt tufft. Det får man ta ansvar för när man inte prioriterar hälso- och sjukvården.

Anf. 45 Adam Reuterskiöld (M)

Fru talman! Ledamoten Eva Lindh och jag hade nyss en debatt och diskussion angående välfärden, och det var några saker i ledamotens anförande som jag reagerade lite på.

Jag vill börja med att säga att vi är helt överens om att god kvalitet är det som är avgörande. Det är det vi ska sträva mot. God kvalitet i arbetet, oberoende av vem som gör det och oberoende av hur det görs, är målet för att leverera nytta till våra medborgare.

Jag håller naturligtvis också med ledamoten om att välfärdsbrottslighet aldrig kan vara acceptabelt. Det är tyvärr ett ökande problem, som regeringen tagit krafttag mot till exempel genom att införa en utbetalningsmyndighet för att hålla koll på vilka resurser som går ut i välfärden.

Det jag vänder mig emot är när ledamoten i sin retorik likställer vinster för företag med välfärdsbrottslighet. Jag vill påpeka att vinster för företag är grunden för all välfärd. Jag, och vår regeringskonstellation, tror på det fria företagandet även när det gäller välfärd och den typen av verksamhet. Utan vinster i välfärden, och utan vinster i samhället över huvud taget, kommer inte landet vidare – tror vi. Man kan möjligtvis ha en annan uppfattning om man är socialdemokrat.

Är det så att ledamoten föreslår att vi ska förbjuda allt privat utförande för att minska välfärdsbrottsligheten? Är det en riktig tolkning av ledamotens anförande?

Anf. 46 Eva Lindh (S)

Fru talman! Jag vill tacka för frågorna, eftersom jag uppenbarligen behöver förtydliga en del saker.

När det gäller Utbetalningsmyndigheten är vi inte på något sätt oeniga. Det var ju vi som föreslog och införde Utbetalningsmyndigheten, och vi tycker att detta är väldigt bra. Vi kommer fortsatt att stå bakom Utbetalningsmyndigheten och utvecklingen av den. Jag tror att vi framledes också behöver prata om huruvida det finns fler saker Utbetalningsmyndigheten kan tänka sig att ta hand om. Vi står absolut bakom Utbetalningsmyndigheten. Det är en myndighet som införts just för att få koll, kan man säga.

Är vinster samma sak som välfärdsbrottslighet? Nej, det menar jag inte. Det är bra att jag får förtydliga detta. Jag är dock emot vinstjakt och vinstuttag. Ibland försöker man att prata om att vi skulle vara emot att man behöver pengar för att investera i verksamheten, men det är ju både bra och självklart. Det jag, och vi alla, är starkt kritiska mot är att man tar ut pengar ur verksamheten som skulle ha gått till den viktiga skolan, den viktiga äldreomsorgen eller annat.

Jag menar att man inte gör tillräckligt för att hejda välfärdsbrottsligheten. Man behöver på allvar ta tag i en del lagstiftning som öppnar för välfärdsbrottslighet. Där tycker vi helt uppenbart olika. Lagen om valfrihetssystem ger till exempel möjligheter till välfärdsbrottslighet. Vi behöver därför se över den lagstiftningen – och också ta bort den – för att förhindra dessa möjligheter till välfärdsbrottslighet.

Anf. 47 Adam Reuterskiöld (M)

Fru talman! Tack, ledamoten, för klargörandet om att välfärdsbrottslighet och företagande inte är samma sak. Jag tycker att detta är oerhört viktigt och inte går att poängtera nog i den här debatten. Ofta blir det en misstolkning – kanske med flit.

När det gäller vinster i välfärden är vinst i ett företag ett tecken på effektivitet. Att mer resurser går åt i en process gör inte nödvändigtvis att mer nytta genereras. Att kommunal verksamhet inte mäts med vinst är ett problem. Jag säger det jag började med att säga igen: Det vi borde ägna oss åt är kvaliteten i utförandet. Det är leveransen som är det viktiga, och att mäta leveransen. Det är att mäta resursåtgång med output. Det genererar en vinst.

Jag vänder mig mot alla delar där vi inte får kvalitet för pengarna, oberoende av om utförandet är privat, kommunalt eller regionalt. Problemet är att vi ägnar oss väldigt lite åt den regionala och kommunala effektiviteten och väldigt mycket mer åt att kräva att inga vinster ska utgå.

Jag växte upp i ett samhälle där vi kunde välja vilken skola vi ville, bara det var den statliga. Det fanns inga andra skolor att välja. Vi i vårt parti började resan med att man faktiskt skulle kunna välja skola. Vi kan ta Nacka som ett gott exempel. Jag tycker att detta är oerhört viktigt.

Att blanda ihop välfärdsbrottslighet, vinster och valfrihet tror jag är väldigt olyckligt. Jag tror att de flesta i vårt land vill kunna välja vilken läkare de ska gå till, och de vill välja utförare för hemtjänsten. Jag tror också att den hemtjänstpersonal som kanske bildar ett eget bolag för första gången ska kunna göra det och leverera nytta till de äldre i den kommunen.

Anf. 48 Eva Lindh (S)

Fru talman! Alla företagare är självklart inte kriminella eller ägnar sig åt välfärdsbrottslighet. Det finns otroligt många seriösa företagare som gör ett jätteviktigt jobb och som verkligen anstränger sig. Det är inte dem vi pratar om här.

Vi vet däremot att de flesta kriminella organisationer också ägnar sig åt företagande. Det är ett problem som vi måste göra något åt. Detta drabbar också de seriösa företagarna – om vi nu ska prata företagande. Det är jättesvårt att konkurrera med kriminella aktörer. Vi måste göra något på allvar åt välfärdsbrottsligheten och kriminaliteten i vårt land.

När det gäller vinsterna tycker jag mig inte se att det bara är ett tecken på god kvalitet att man har kunnat driva upp vinsterna. Tvärtom har vinsterna många gånger gjorts på bekostnad av verksamheten. Jag tycker inte att det är okej att man till exempel har glädjebetyg på en skola för att locka fler elever. Det ökar vinsterna för den som driver skolan. Det är inte okej.

För mig är det viktigaste att elever får en god utbildning, att äldre får en bra omsorg och att vården sker efter behov. Vi ser att detta tunnas ut när vinstjakten får högsta fokus. Det är detta jag vill komma åt. Jag vill komma åt vinstjakten i välfärden, och jag vill komma åt välfärdsbrottsligheten i välfärden. Då skulle vi få mer resurser till det välfärden ska vara till för: en god kvalitet till alla.

Anf. 49 Anders Karlsson (C)

Fru talman! Socialdemokraterna återkommer många gånger till vinsterna. Jag ser det som ett bekymmer hur man beskriver detta. Generellt sett är vinst något fullt naturligt när man tittar på hur man driver företag. För en kommunal skola med kommunalt ansvar är problematiken med förluster egentligen ett större bekymmer. När skolor som exempelvis John Bauergymnasiet gick i konkurs fick den kommunala skolan väldigt snabbt ett enormt bekymmer.

Däremot tycker jag att man ska ha ett barnperspektiv. Om man har ett mindre antal privata utförare kan man som förälder tillsammans med barnet välja ett privat alternativ. Man ska ju veta att den kommunala verksamheten inte är hundraprocentig. Det är en stor fördel i en kommun att ha möjligheten att göra ett aktivt val till något annat – ett positivt val.

Man ska inte heller glömma att uppsiktsplikten fortfarande ligger kvar hos kommunen, fru talman. Om man ser en verksamhet som inte fungerar bra har man i kommunen ett egenansvar. Skolinspektionen är garanten för att verksamheten bedrivs på en bra nivå. Skolinspektionen har synpunkter på både privata och kommunala utförare. Jag tycker att det vore bra med lite mer balans i detta.

Anf. 50 Eva Lindh (S)

Fru talman! Tack, Anders Karlsson, för möjligheten att prata om det här! Du har många synpunkter, men också många lite mer debatterande och diskuterande frågor.

Vi socialdemokrater förstår naturligtvis att företag behöver investera i sin verksamhet. Detta är inte problemet och inte det vi pratar om. Vi pratar om att vi har ett system inom till exempel skolområdet som i en internationell jämförelse är helt exceptionellt. Att man kan göra privata vinstuttag från skattefinansierad skola är problematiskt i sig. Om man plockar ut pengar ur skolan och driver upp vinsten genom att till exempel minska på elevhälsan, inte ha skolbibliotek och driva upp glädjebetyg – om man inte gör det som faktiskt är bäst för eleverna – är det ett problem.

Jag har jobbat i skolan i ganska många år och ser också vad detta innebär på många andra sätt. Vi har ett friskolesystem som inte fungerar så väl. Vi måste komma åt vinstjakten i till exempel skolan.

Anders Karlsson sa att förlusterna är ett större bekymmer. Jag tycker absolut att det är ett problem med förluster, för om skolan inte längre finns måste kommunen gå in och rädda de elever vars skolutbildning bryts. Det är ett jättestort problem, men det kommer ju av vinstjakten och av att vi har det här systemet.

Det är absolut ett problem med förluster, men jag och Socialdemokraterna tycker också att vinstjakten är ett problem. Vi måste ta tillbaka den demokratiska kontrollen.

Anf. 51 Anders Karlsson (C)

Fru talman! För mig närmar sig ledamoten Eva Lindhs beskrivning av vinstjakt nästan tankeförbud. Det har ju inte definierats vad jakt egentligen är.

Vinster i välfärden är någonting annat, som är naturligt när man driver företag. Jag tycker att det är ärligare att säga att man inte vill ha någon privat verksamhet över huvud taget än att säga att ett företag inte ska få göra vinst i en privat utförd del. Det går inte att bedriva en verksamhet som inte får göra vinst. Där tycker jag att ledamoten hamnar fel i synen på privata företag, och jag skulle vilja höra henne reflektera över detta.

Anf. 52 Eva Lindh (S)

Fru talman! Jag börjar med att svara på någonting som Anders Karlsson tog upp i sin tidigare frågeställning, nämligen det här med risken för upptäckt. Självklart ska vi följa upp all verksamhet; det är jätteviktigt. Det måste finnas en risk för upptäckt när det gäller kriminalitet. Vi kan dock inte följa upp allt, utan vi måste komma åt systemen.

Det är därför vi vänder oss mot det marknadsmisslyckande som det faktiskt handlar om på många områden. Välfärden är ju inte en marknad som fungerar som alla andra. Det går inte att göra hur mycket vinst som helst utan att kvaliteten påverkas. Våra partier har olika syn på detta.

För mig är det ett problem att marknadiseringen på välfärdsområdet inte bara har inneburit problem för elever och äldre utan också har inneburit försämrade arbetsvillkor och annat. Vi behöver göra någonting åt det.

Jag tror inte att Anders Karlsson och jag kommer att komma överens här i dag, utan det blir snarare ett förtydligande av vad vi tycker. Självklart behöver vi fortsätta att följa upp verksamheten. Vi måste ha fokus på kvalitet. Vi kan inte ha vinstjakt i svensk välfärd, för vinstjakten innebär att resurser som skulle ha gått till välfärden tas bort. Den innebär också andra konsekvenser som inte är bra för välfärden, så gör något åt systemen!

Yusuf Aydin (KD)

Anf. 53 Yusuf Aydin (KD)

Fru talman! I kommunerna bygger vi Sverige, sa Kristdemokraternas förste partiledare Birger Ekstedt. Så rätt han hade! Det är ute i Kommunsverige som välfärden byggs. Det är där vi skapar förutsättningar för ett gott liv och tar ansvar för många av de samhällsproblem och utmaningar vi har att hantera.

Vi ser dock att kommuner har olika förutsättningar, och därför värnar vi det kommunala självstyret. Beslut blir bättre när de fattas nära de medborgare som de berör. Kristdemokraterna tror på subsidiaritetsprincipen, som innebär att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån i samhället, från familjens köksbord ända upp till EU-nivå.

Fru talman! Regeringen ärvde vid tillträdet en kommunsektor i ekonomiskt fritt fall. Inflationen och dyra pensionsavtal orsakade stora hål i kommunala budgetar. Det viktigaste vi har kunnat göra för kommuners och regioners ekonomi är att bedriva en politik som bekämpar inflationen. Nu ser vi också att regeringens politik har gett resultat och att inflationen har gått ned.

Förra året satsade vi 16 miljarder på välfärden, vilket var närmare hälften av det totala utrymmet. Det var den absolut största satsningen i budgeten. Av dessa 16 miljarder gick 6 miljarder till regionerna för sjukvården, varav 3 miljarder som sektorsbidrag. Ytterligare 6 miljarder tillfördes sjukvården genom vårändringsbudgeten, vilket var den enskilt största satsningen där.

Regeringen kan inte kompensera för alla prisökningar som skett, men man har inte lämnat välfärden eller hushållen i sticket – tvärtom. Regeringens viktigaste bidrag till kommunsektorns ekonomi är kanske inte enskilda satsningar. Det kanske i stället är den balanserade och försiktigt offensiva ekonomiska politiken att inte lova allt till alla utan prioritera välfärdens kärna, stötta de mest utsatta grupperna och bekämpa inflationen för att få stopp på kostnadsökningarna.

Tack vare regeringens ekonomiska politik har kommunsektorns kostnader minskat med närmare 50 miljarder för detta år. Det är den enskilt viktigaste anledningen till att kommunernas ekonomi har vänt från underskott till överskott. SKR räknar med att regionernas sammantagna resultat vänds från ett underskott till ett litet överskott för 2025 och att kommunernas resultat förbättras kraftigt till drygt 25 miljarder per år de närmaste åren.

Trots det fortsätter regeringen att satsa. Vi väljer dock att prioritera och satsa där vi tror att vi får mest nytta för pengarna. I regeringens budget för i år fortsätter satsningarna på välfärdens kärna.

Regeringens satsningar på sjukvårdsområdet uppgår i år totalt till 18 miljarder. I budgeten avsätter regeringen 7 ½ miljard till ökad vårdkapacitet, 2 miljarder i sektorsbidrag, 250 miljoner till nationell vårdförmedling, 3,8 miljarder till omställning till en god och nära vård samt en utbyggd primärvård, 1,7 miljarder för civilt försvar inom hälso- och sjukvården, 1,6 miljarder för jämställd vård, kvinnors hälsa och förlossningsvård, 1 miljard för åtgärder för en bättre cancervård samt 480 miljoner för kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården. Detta är några av de åtgärder som regeringen stöttar inom välfärden.

Fru talman! Som jag nämnde tidigare är subsidiaritetsprincipen viktig för oss kristdemokrater. På kommunal nivå innebär det att vi värnar det kommunala självstyret, vilket innebär att kommunerna har stort ansvar och handlingsutrymme att sköta många frågor lokalt. Regeringen stöttar dock välfärden och hushållen när det behövs och har gjort stora satsningar under de här åren.

Frågan är om man ska ha riktade eller generella statsbidrag. Vi kan konstatera att det är färre riktade statsbidrag nu än 2018, och regeringens inriktning är också att minska antalet riktade statsbidrag för att ge kommunerna större flexibilitet. I vissa lägen kan det dock vara motiverat med riktade statsbidrag till specifika ändamål eller för att uppnå vissa resultat. Ännu viktigare är kanske de prestationsbaserade statsbidragen som exempelvis stimulerar ökad produktivitet eller mer vård. Det handlar till exempel om den kömiljard som infördes och senare ökades på. Det är en av de reformer som har gett mest resultat när det gäller att korta vårdköer och få mer tillgänglig vård.

Fru talman! Kommunsektorns ekonomiska förutsättningar påverkas i hög grad av skatteunderlagets utveckling, som i sin tur påverkas av hur mycket människor arbetar. Regeringen menar att den politik som förs genom en återupprättad arbetslinje och ett förbättrat näringslivsklimat har stor betydelse för kommunernas ekonomiska förutsättningar.

Utjämningssystemet är viktigt för att ge kommunerna bra förutsättningar oavsett var i landet de ligger, hur demografin ser ut och hur framtiden ter sig. Det handlar om att kunna utföra det som är alla Sveriges kommuners huvuduppdrag: att se till att det finns välfärd för medborgarna att lita på när de behöver den och möjlighet att utvecklas och växa så att alla kan vara med och bidra till den samhällsgemenskap vi så väl behöver.

Den parlamentariska utredning som har sett över detta överlämnade nyligen sitt betänkande om åtgärder för att hantera de ojämlikheter som finns mellan kommunerna. Kommitténs bedömning är att ett kontinuerligt effektiviseringsarbete görs i kommunsektorn men att det behöver vidtas åtgärder för att minska skillnaderna. Det är också viktigt att det finns faktorer som främjar tillväxt och effektivitet i kommunsektorn så att det finns tydliga incitament att jobba med effektivisering och digitalisering i den kommunala sektorn.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Anf. 54 Mattias Eriksson Falk (SD)

Fru talman! Vi debatterar nu finansutskottets betänkande nummer 26 om kommunala frågor. Inom orden kommunala frågor ryms ganska många olika förslag och frågeställningar som debatteras och prövas av riksdagen.

För Sverigedemokraternas del ska jag inledningsvis prata om kommunala tillsynsavgifter, det vill säga de avgifter kommuner har möjlighet att ta ut av företagare för olika former av tillsyn som sker från kommunens sida – eller ja, åtminstone tillsyn som är tänkt att ske. Det är främst det senare som gör att Sverigedemokraternas förslag att införa ett lagkrav om efterhandsbetalning av tillsynsavgifter behöver bli verklighet. Det handlar om att skapa både förutsägbarhet för våra företagare och jämlikhet inom ramen för den kommunala tillsynen och mellan olika företagare inom samma bransch.

Jag kan förstå och instämma i att företagare som bedriver verksamhet som lyder under lagstiftning om tillsyn finner det oerhört märkligt att de betalar för kontroller som aldrig äger rum eller betalar lika mycket för tillsynen som företag som har exempelvis bristande rapportering och underlag – detta utöver att de måste betala tillsynsavgifterna i förskott. Det är inte rimligt att skötsamma företagare hamnar i denna situation i förhållande till såväl det offentliga som dem som inte sköter sig.

Sverigedemokraterna vill skapa förutsägbarhet och en ökad tydlighet i hur arbetet med tillsyn utförs och hur avgifterna för denna tillsyn tas ut. Därför yrkar jag bifall till Sverigedemokraternas reservation, nummer 5, i detta betänkande.

Fru talman! Jag inledde mitt anförande med att säga att inom orden kommunala frågor ryms ganska mycket och att det finns väldigt mycket som vi kan och bör debattera här i vårt folkvalda parlament. Vi befinner oss nu lite drygt 2 ½ år från det historiska maktskiftet efter valet 2022. Efter ett drygt åtta år långt regeringsinnehav av Socialdemokraterna och Miljöpartiet tog Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen över ansvaret för Sverige. Vi gjorde det i en situation med skyhög inflation, skyhöga bränslepriser och skyhöga priser på el. Den svenska befolkningen och hela det offentliga Sverige hade det tufft under den tidigare S-MP-regeringen.

Det var ingen slump att det var skyhöga priser under en S-MP-regering med stöd av Vänsterpartiet och Centerpartiet. Dessa partier höjde reduktionsplikten till extrema nivåer. Bränslepriserna rusade i höjden, och transporter och även matproduktion blev dyrare. Därmed blev det också mindre pengar i vanligt folks plånböcker. Nya skärpta regleringar på livsmedelssektorn bidrog också till att driva upp kostnaderna för mat. Samtidigt stängde man med en rösts marginal här i riksdagen ned ett flertal kärnkraftsreaktorer. Följden blev kapacitetsbrist i södra Sverige och extremt höga energipriser.

Allt detta kombinerat bidrog till att höja kostnaderna för såväl privatpersoner som det offentliga Sverige. Oavsett om det handlade om att köpa livsmedel, tanka hemtjänstens bilar, köra kollektivtrafik, pendla till jobbet eller hålla badhuset öppet för att barn skulle lära sig simma gjorde Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet detta dyrare i Sverige med sin Sverigefientliga politik – för det var precis vad det var.

Med sverigedemokratisk politik har Sverige i dag lägre bränslepriser, cirka 10 kronor lägre direkt vid pump, och stabilare elpriser. Skatten på jordbruksdiesel har sänkts för att hålla produktionskostnaderna nere, men tyvärr hjälper det inte för livsmedel som importeras. Vi försöker också motverka onödiga regleringar som driver upp produktionskostnaderna och därmed också kostnaderna för offentlig sektor.

Som en jämförelse: Tack vare Sverigedemokraternas politik kostar det nu en familj cirka 5 000 kronor mindre att tanka 500 liter diesel. På samma sätt har åkerierna som utför transporter fått kraftigt sänkta bränslekostnader. Det gäller även företag som utför olika tjänster varje dag runt om i Sverige, inte minst för offentlig sektors räkning.

Allt detta påverkar våra medborgare och vår offentliga sektor positivt. Mer finns att göra, men genom att städa bort den Sverigefientliga politiken ett steg i taget har vi påbörjat förbättringen för våra medborgare och vår offentliga sektor.

Fru talman! För att stärka den kommunala sektorn har Sverigedemokraterna och regeringen skjutit till rekordstora stöd till kommuner och regioner. Såväl det generella stödet som de riktade stöden har ökat kraftigt sedan maktskiftet 2022. När nu kostnaderna för pensioner minskar i kommuner och regioner ligger det generella stödet kvar på samma nivå, vilket bidrar till att ytterligare stärka det offentliga Sverige.

Regionerna bedömer själva att de kommer att göra ett samlat överskott på 2,6 miljarder i år, 11,4 miljarder år 2026 och 10,2 miljarder år 2027. Med andra ord uppgår överskottet, eller det positiva utfallet om man så vill, till cirka 24 miljarder kronor de kommande tre åren för Sveriges alla regioner tillsammans.

Fru talman! Vi har skärpt kommunernas ansvar för det brottsförebyggande arbetet. Samtidigt har vi underlättat för kommunerna att bedriva detta arbete. Så sent som i förra veckan beslutade riksdagen om lagförändringar som underlättar kameraövervakning. Det kommer att göra det lättare att förebygga, upptäcka och utreda brott och därmed skapa ett tryggare samhälle. Det kommer också att bidra till att få personer dömda och därmed ge brottsoffer upprättelse.

Den svenska migrationspolitiken har lagts om. Trots att nivåerna för antalet asylsökande ligger på samma nivåer som 2015 i övriga EU ligger nu Sverige på den lägsta nivån sedan 1980-talet. Det är en följd av att Sverigedemokraternas migrationspolitik nu blir verklighet och dessutom får alltmer stöd ute bland medborgarna.

De öppna gränser vi såg under Socialdemokraternas och Centerpartiets politik är nu ett minne blott. Dock är det samtidigt en varning om vad ett maktskifte 2026 skulle innebära om deras politik med 100 000–150 000 asylsökande årligen återigen får bli verklighet. Det skulle innebära cirka 400 000–600 000 asylsökande för kommande mandatperiod.

På samma sätt som man vill höja bränslepriserna, lägga ned den kvarvarande kärnkraften och öka antalet regleringar för jordbruket vill man öka antalet asylsökande i Sverige. Man vill lätta på reglerna för anhöriginvandring och minska kraven på dem som kommer till vårt land.

Vad det kommer att innebära för vårt land, våra kommuner och regioner kan man lätt se framför sig. Det skulle innebära mer utanförskap, mer underlag för organiserad brottslighet, bostadsbrist, platsbrist i skolor, mer pengar till frikostiga bidrag och en sjukvård som krackelerar under trycket från hundratusentals nya personer. Det är en tydlig signal till väljarna om vad som väntar vid ett maktskifte om de rödgröna återfår inflytande över svensk politik.

Fru talman! Sverigedemokraterna och regeringen har gjort det mer attraktivt att jobba i Sverige genom sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare samtidigt som vi bland annat räknat upp skiktgränsen för när man betalar statlig skatt på sin inkomst.

Det bidrar till att öka antalet arbetade timmar i samhället. Det innebär i sin tur att vår välfärd får in mer skatt i slutändan även om enskilda personer får behålla mer av sin inkomst, vilket är rimligt och rätt.

Därför ser jag med stark oro på hur bland annat Socialdemokraterna nu år efter år går fram med förslag om att frysa uppräkningen av skiktgränsen för när man ska betala statlig skatt på sin inkomst.

När man inte räknar upp skiktgränsen för statlig skatt innebär det att antalet personer som ska betala statlig skatt varje år kommer att öka i takt med löneökningar.

Det handlar om vår personal i offentlig sektor såsom sjuksköterskor, barnmorskor och läkare. Det handlar om rektorer som har det yttersta ansvaret för våra skolor, och det handlar om de bygg- och anläggningsarbetare som på våra kommuners och regioners uppdrag bygger skolor, sjukhus och lägenheter.

Om Socialdemokraternas förslag om att inte räkna upp skiktgränsen för statlig skatt blir verklighet skulle det fram till 2028 innebära att cirka 530 000 personer till i Sverige betalar statlig skatt på sin inkomst. Över en halv miljon människor till skulle alltså börja betala statlig skatt på sin inkomst med Socialdemokraternas förslag.

Antalet sjuksköterskor som betalar statlig skatt skulle öka från 20 500 till 44 100 personer. Antalet barnmorskor som betalar statlig skatt skulle öka från 1 600 till 3 200 personer. Antalet rektorer som betalar statlig skatt skulle öka från 9 300 till 12 100 personer. Antalet bygg- och anläggningsarbetare som betalar statlig skatt skulle öka från 11 100 personer till 34 200 personer.

Det skulle med andra ord ske en dubblering av antalet sjuksköterskor och barnmorskor som betalar statlig skatt, och för våra bygg- och anläggningsarbetare skulle antalet personer som betalar statlig skatt öka med 300 procent.

Nästa gång ni hör Socialdemokraterna prata om statlig skatt, då är det ni inom offentlig sektor – såsom sjuksköterskor, barnmorskor, läkare och rektorer – som ska betala statlig skatt, eller ännu mer statlig skatt än vad ni gör i dag. Det är er som Socialdemokraterna syftar på när de inte vill ändra skiktgränsen för när man betalar statlig skatt.

Detsamma gäller dig som bygger våra skolor och sjukhus. Det är din inkomst Socialdemokraterna vill beskatta hårdare. Tänk på det när du gör ditt val 2026.

Allt jag nyss nämnt är av relevans för vår kommunala sektor. När Socialdemokraterna vill öka skatten för personal i välfärdsyrken, ja, då kommer som en följd också attraktiviteten för dessa yrken att minska. Det kommer att bli svårare att rekrytera personal inom vår offentliga sektor.

Medborgare i Sverige: Säg nej till Socialdemokraternas förslag om att kraftigt höja skatterna för våra välfärdsarbetare och för dem som bygger våra skolor, sjukhus och äldreboenden eller bygger vår väg och järnväg!

Låt oss i stället bidra till att människor får behålla mer av sin inkomst. Låt oss öka antalet arbetade timmar i vårt land och på så sätt också säkerställa att vi får in nya resurser till vår välfärd samtidigt som vi gör det attraktivt att arbeta i den.

Det är bra politik för våra medborgare, och det är bra politik för Sverige.

Anf. 55 Anders Karlsson (C)

Fru talman! Ledamoten Mattias Eriksson Falk tar i när han beskriver vårt partis politik som en Sverigefientlig politik. Självklart har vi inte det.

Ledamoten har också helt fel när det gäller punktskatten för el. Det har hela tiden varit 100 procents avdrag för den för lantbruket. Ledamoten borde också veta att när det gäller den förändring som ledamoten nämnde för dieseln var det också förut i stort sett fullt avdrag.

Dieselpriset är en ganska liten totalkostnad för matproduktion. Jag ska inte anklaga ledamoten Mattias Eriksson Falk för de höga matpriserna just nu. Det är andra saker som marknadspriser som spelar in och som hände innan regeringen tillträdde och som hände efter.

Ledamoten gjorde ett stort nummer av att man tog bort reduktionsplikten. Samtidigt ser vi nu att ledamoten förstår att man är tvungen att återställa reduktionsplikten till viss del. Det är troligtvis inte tillräckligt, utan här väntar stora straffkostnader framöver. Det måste vi ta i beaktande när vi tittar på de kalkyler som görs just nu.

Kärnkraften lades ned på kommersiella grunder. Jag vill bara betona det för ledamoten.

När det gäller pengarna till kommunerna talar ledamoten om att skjuta till pengar. Jag vill hävda att man har minskat takten på att skjuta till pengar till kommunerna.

Anf. 56 Mattias Eriksson Falk (SD)

Fru talman! Tack till ledamoten för frågorna!

Vi kan börja med kostnaden kopplat till matproduktionen inom vår jordbrukssektor. Det är en del av det. Men det hänger också ihop med att kostnaderna ökar för transporter och för de enskilda personer som ska åka till matbutiken och köpa matvarorna.

Allt det i sitt sammanhang driver upp de totala kostnaderna. Det är när produktionskostnaderna ökar, transportkostnaderna ökar och kostnaderna för den enskilda personen ökar.

Det är det vi har försökt att komma åt. Det är också det vi kom åt när vi minskade reduktionsplikten. Visst har vi fått gå med på en viss höjning, men vi kompenserar den med att vi i stället sänker skatten på bränslet så att kostnaden fortfarande hålls lägre.

Det som har varit Sverigedemokraternas ingång i detta är att kostnaderna för bränslet ska minska, och det har vi lyckats med. Det är jag väldigt nöjd över.

När det gäller kärnkraften har jag många gånger hört från vissa partier att man menar på att en stängning har skett på kommersiella grunder. Samtidigt fanns det en omröstning i riksdagen, där Sverigedemokraterna var ett parti som röstade för att vi skulle behålla de kärnkraftsreaktorer som nu är stängda.

Påståendet att det sker på kommersiella grunder är en sanning med modifikation. Man införde en lagstiftning som gjorde det dyrare för kärnkraften att finnas i Sverige. Utifrån det finns det kommersiella grunder, ja.

Men det hade politiken under den tidigare regeringen kunnat hantera om man önskat att kärnkraften skulle ha fått rimliga förutsättningar i förhållande till andra energislag.

Det var medvetna politiska beslut som i slutändan ledde till att kärnkraften stängdes. Det gäller inte minst omröstningen här i riksdagen.

Jag tror att det var svar på vad ledamoten nämnde. Annars får ledamoten återupprepa det.

Anf. 57 Anders Karlsson (C)

Fru talman! Ledamoten växlar spår lite grann när det gäller kostnaden för konsumenten att köpa sina livsmedel och transporten till affären. Det sker på väldigt många olika sätt. Det kan ske via tunnelbanan, via en elbil eller på annat sätt när man köper sina livsmedel.

När det gäller elen har ledamoten varit duktig med att höja kostnaden för att äga en elbil, som kommer att bli framtidens sätt att transportera sig. Det är en lite baktung politik, fru talman, som jag ser i ledamotens sätt att angripa framtida problem.

När det gäller kärnkraften skapar vi förutsättningar för den typ av teknik som ska vara härskande framåt. Kärnkraften valde att lägga ned, för den var inte kommersiellt gångbar. Den var uttjänt vid de anläggningar som var aktuella vid det tillfället.

Anf. 58 Mattias Eriksson Falk (SD)

Fru talman och ledamoten! Ledamoten nämnde att man till exempel kan handla matvaror när man åker tunnelbana. Centerpartiet har sin största väljarbas i storstäderna, så jag förstår att man har den ingången när man tittar på Stockholms stad.

Sverigedemokraternas syn på kostnaderna för bränsle är kopplad till lands- och glesbygd, där människor behöver bilen för att ta sig till matbutiken och arbetet eller vad man nu ska göra, till exempel skjutsa barn till en träning. Utifrån det behöver vi sänkta bränslepriser så att det blir rimliga förutsättningar för människorna som bor på landsbygd och i glesbygd att kunna göra de här sakerna.

Det är detta vi har bidragit till nu när vi har sänkt priset på bensin och diesel. Som jag nämnde har vi sänkt priset på diesel med cirka 10 kronor vid pump sedan valet. Det är något som jag och Sverigedemokraterna naturligtvis är väldigt stolta över.

När det gäller kärnkraften kan man som sagt hänvisa till kommersiella grunder, men man införde ju lagstiftning som gjorde det dyrt att driva kärnkraft i förhållande till andra energislag. Det är i så fall det som motiverar de kommersiella grunderna. Men detta hade man kunnat ändra genom att justera lagstiftningen under förra mandatperioden. Man valde att inte göra det, och jag vet ärligt talat inte varför. Det kanske beror på att man faktiskt inte gillar kärnkraften, men befolkningen vill ha den kvar i Sverige.

Den andra delen när det kommer till kärnkraften är, som jag sa, att vi hade en omröstning här i Sveriges riksdag under föregående mandatperiod där det var en röst som avgjorde till förmån för att kärnkraftreaktorer skulle stängas. Det är kärnkraftreaktorer som vi hade velat ha i dag, inte minst för att bidra till en grön omställning och skapa förutsättningar för att till exempel producera el men också för att kunna använda den.

Det gäller framför allt i södra Sverige, där vi i dag ser en kapacitetsbrist som gör att el måste överföras från norra Sverige med följden att priserna ökar kraftigt på grund av flaskhalsar i systemet. Det blev följderna av den rödgröna politiken förra mandatperioden. Nu försöker vi städa upp detta.

Anf. 59 Eva Lindh (S)

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära replik på riksdagsledamoten Mattias Eriksson Falks anförande den här gången. Vi har haft ganska många replikskiften i den här kammaren. Men det får vara nog med falska påståenden! Det som Mattias Eriksson Falk står här och säger kan faktiskt inte stå oemotsagt.

Jag ska bara ägna mig åt ett par småsaker av allt det som berördes i anförandet, som handlade om hur hemskt det skulle bli med socialdemokratisk politik. Jag tror att de flesta skulle tycka att det vore ganska bra med en mer rättvis, jämlik, jämställd och grön politik, så jag låter detta vara osagt.

Jag ska dock ta upp några andra saker. Jag trodde ändå att Mattias Eriksson Falk skulle sluta upp med att hålla på med det här med skiktgränsen. Det höll han på med också i det förra replikskiftet vi hade, under hösten 2024. Det handlar om 6 miljarder kronor i skillnad i inkomst till staten. Det är pengar som vi kan använda till välfärden. Jag tror att ganska många som jobbar inom välfärden hade tyckt att det vore bra.

Nu står Mattias Eriksson Falk här och nämner yrke efter yrke och pratar om alla som jobbar inom välfärden. Förra gången nämnde han till exempel undersköterskor och vårdbiträden. Vet Mattias Eriksson Falk hur mycket undersköterskor och vårdbiträden tjänar? 98 procent kommer inte ens i närheten av skiktgränsen. 96 procent av lärarna berörs över huvud taget inte av skiktgränsen. Det är ganska stora delar av dem som jobbar inom välfärden, men dem bryr sig Mattias Eriksson Falk tydligen inte om.

Anf. 60 Mattias Eriksson Falk (SD)

Fru talman! Ledamoten nämnde att det får vara nog nu. Jag ska rätta ledamoten på en gång och säga att jag gjorde en historisk återblick på vad en slopad uppräkning av skiktgränsen för statlig skatt skulle innebära. Om vi tittar tillbaka till 2001 skulle gränsen ha legat på cirka 20 000 kronor om man inte hade räknat upp den, vilket Socialdemokraterna nu vill att man slutar göra framöver.

Socialdemokraterna har lagt fram förslag om detta 2024 och 2025, och vi kommer garanterat att se mer av det framåt. Det skulle, som jag nämnde, ha slagit på nästan alla välfärdsarbetare om man inte hade räknat upp skiktgränsen alls sedan 2001. Det är den typ av politik som Socialdemokraterna nu vill föra, och jag gav ett historiskt perspektiv på vad det skulle innebära för arbetstagare i Sverige.

De som undrar kan kolla i Socialdemokraternas budget, där ni ville ha en fryst skiktgräns både föregående år och i år. Ni kommer troligtvis att vilja ha det också framåt, för det är den politik ni nu för. Jag informerade om vad det kommer att innebära för välfärdens medarbetare, sjuksköterskor och barnmorskor, och för bygg- och anläggningsarbetare när ni fryser gränsen. Jag talade om hur många fler som kommer att betala statlig skatt med er politik, för det är detta det kommer att leda till.

Ledamoten sa själv att detta skulle ha inneburit mer inkomster till staten, och de kommer från att det blir mer statlig skatt på inkomster för välfärdens medarbetare. Jag pekade på bra alternativ till detta och sa att det är sjuksköterskor och barnmorskor som kommer att få betala mer i statlig skatt med er politik.

Anf. 61 Eva Lindh (S)

Fru talman! Mattias Eriksson Falk säger att det här är hypotetiskt och att det bara är ett räkneexempel på hur det skulle ha kunnat vara. Man måste säga att det är en innovativ debatteknik. Jag skulle vilja kalla det för lögn, för det har ju inte hänt. Det Mattias Eriksson Falk gör är att han försöker visa på någonting som faktiskt inte är verklighet, vilket är fult gjort.

Det vi pratar om nu och som gäller för det här året är att vi inte räknade upp skiktgränsen. Det är ett val, för vi tycker att det är viktigt att öka resurserna till välfärden som det ser ut just nu. Då skulle vi inte behöva ha den vårdkris som vi har just nu och inte behöva minska kvaliteten inom välfärden.

Då skulle vi inte heller behöva svika landsbygden på det sätt som Sverigedemokraterna nu gör. Man tar bort särskilt riktade resurser som skulle ha gått till välfärden i de kommuner som har det tuffast på landsbygden. Man tar bort särskilt riktade insatser för att öka företagandet på landsbygden. Man tar bort servicekontor, som nu läggs ned. De kunde ha hjälpt människor som bor på landsbygden och gett det stöd som servicekontoren har gett.

I stället ägnar sig Mattias Eriksson Falk åt hypotetiska beräkningar för att kunna slå blå dunster i ögonen på väljarna. Han kommer med falska påståenden.

Dessutom: Mattias Eriksson Falk säger att det är 5 000 mindre i kostnader för bensin och diesel. Det är 30 000 mer på ett år i ökade matpriser. Jag tror att det också är ganska tufft för många.

(Applåder)

Ilona Szatmári Waldau (V)

Anf. 62 Mattias Eriksson Falk (SD)

Fru talman! Som jag konstaterade i mitt inlägg har Socialdemokraterna nu två år i rad föreslagit att uppräkningen av skiktgränsen för den statliga skatten ska frysas, det vill säga att den helt enkelt inte ska ske. Jag informerade väljarna om vad det kommer att innebära vid ett maktskifte när den socialdemokratiska politiken blir verklighet, om det skulle bli så 2026, och framåt under mandatperioden när man väljer att frysa uppräkningen av skiktgränsen och hur många fler som då skulle behöva betala statlig skatt – sjuksköterskor, barnmorskor, rektorer och läkare men också bygg och anläggningsarbetare. Antalet bygg- och anläggningsarbetare som betalar statlig skatt skulle öka med över 300 procent.

Detta är er egen politik. Ni vill frysa uppräkningen av skiktgränsen för den statliga skatten. Den finns i er budget. Ni har också talat er varma för den själva – ledamoten gjorde det alldeles nyss i replikskiftet. Det är mer statlig skatt från en del av välfärdens arbetare som ni vill plocka ut. Det är dem ni vänder er till. Ni vill höja skatten för sjuksköterskor, barnmorskor, läkare, rektorer och bygg- och anläggningsarbetare. Det är alla de som arbetar i välfärden eller bidrar till att bygga sjukhus, skolor och äldreboenden som kommer att få betala mer i statlig skatt nästa mandatperiod med er politik om det blir ett maktskifte.

Jag tycker att väljarna behöver få veta det. De behöver få veta vad ett maktskifte faktiskt skulle innebära så att de kan ta ställning till vad er politik skulle innebära för dem och deras inkomster när de minskar för att ni vill lägga ytterligare skattebördor på välfärdens medarbetare.

Joar Forssell (L)

Anf. 63 Joar Forssell (L)

Fru talman! Jag är vanligtvis ledamot i utrikesutskottet och hoppar in i denna debatt som ersättare i finansutskottet. Jag har varit arbetande ersättare i finansutskottet tidigare, och man känner igen vissa delar av debatten. Andra delar är lite nya.

Jag ska försöka hålla mig till ärendet. Jag tyckte att debatten här tidigare möjligen låg lite väl långt ifrån det betänkande vi har framför oss. Jag kommer inte att kommentera vare sig kärnkraften, dieselpriserna eller andra saker som inte direkt berör finansieringen av våra kommuner och deras viktiga verksamheter.

Med det sagt tycker jag ändå att ett perspektiv har saknats i denna debatt, ett perspektiv som jag som ledamot i skatteutskottet och näringsutskottet och arbetande ersättare i finansutskottet alltid tyckte var viktigt att ha med sig. Det är: Vems pengar är det vi pratar om?

Ibland kan det låta – det tror jag att många som tittar på den här debatten också tycker – som att vi politiker diskuterar att vi ska ta statliga pengar och låta dem gå till en kommun, till en region eller till en reform eller en investering på statlig nivå. Vi ska dock komma ihåg att det alltid är någon annans pengar. Det är alltid en medborgare som har arbetat hårt för att skapa det värde vi sedan beskattar och de pengar vi sedan använder. Det är alltid en företagsam människa som har gått till jobbet, innoverat eller skapat någonting från början som gör att det finns pengar att ta av.

Det behöver finnas ett välstånd för att vi ska kunna ha en välfärd. Det är grunden. Grunden till allt vi gör i denna kammare är att se till det finns ett välstånd genom att låta människor vara fria och skapa det.

Liberalerna är för generella statsstöd till kommunerna. Vi tycker att det i grunden är positivt. Vi tycker dock, och det är viktigt att understryka, att man måste låta resurser gå hand i hand med reformer. Man kan inte bara ge mer pengar, utan man måste samtidigt ha ett reformtryck som gör att pengar används på ett mer effektivt sätt. Skattekronor ska användas klokt.

Det finns en hel del skatteslöseri på alla nivåer. Det är naturligt. Byråkratier tenderar att svälla, oavsett om det är byråkratier på kommunnivå, regionnivå, statsnivå eller EU-nivå. Det ligger i sakens natur. Därför behöver man hela tiden ha ett reformtryck.

Det innebär dock inte att man inte behöver resurser, tvärtom. Det behövs resurser, men det behöver gå hand i hand med reformer så att vi kan motverka skatteslöseri och använda resurserna på ett klokt sätt.

Fru talman! Tidigare i debatten talade vi om välfärdsbrott. Det är också en väldigt viktig diskussion att ha. Det kan vara enskilda personer, företag eller kriminella gäng som organiserar sig för att stjäla pengar eller lura kommuner och regioner på pengar, till exempel. Det är ett otroligt allvarligt brott. Det måste bekämpas.

Återigen vill jag påminna kammaren och er som tittar på debatten hemifrån om att det ytterst inte är kommunerna som är offer när det handlar om välfärdsbrott utan skattebetalarna, de personer som har arbetat och vars pengar vi sedan har tagit för att distribuera till de viktiga tjänster som kommuner och regioner utför. Det är de som är brottsoffer när det handlar om den här typen av brott, och det får vi inte glömma bort. Det är viktigt.

Fru talman! Mer pengar kan vara nödvändigt, men det löser inte problemen. Det som löser problemen är reformer tillsammans med resurser. Skolan är ett jättebra exempel på det. Vi tycker att det behövs mer resurser till skolan. Det är uppenbart. Men det är också uppenbart att skolan behöver reformer för att resurserna ska användas på ett effektivt sätt.

Fru talman! Jag som hoppar in i denna debatt från andra utskott kan informera om att oavsett vilken debatt man hoppar in i – jag brukar kunna hoppa in i debatter i olika utskott – vill alla ledamöter gärna ha mer resurser just till sina områden. Det är inte så konstigt. Om man håller på med en fråga tycker man att den är väldigt viktig. Man lär sig, sätter sig in i, får reda på detaljer, gör studiebesök och ser problem som de som inte håller på med frågan kanske inte ser. Då kommer man kanske också att vilja ge mer resurser till detta.

Politik handlar dock om att prioritera. Det handlar om att behoven alltid är oändliga men resurserna ändliga. Därför är det viktigt att vi samtidigt som vi pratar om resurser och hur de ska fördelas också pratar om att vi måste ha mer tillväxt. Hjulen måste rulla fortare. Vi måste ha mer arbete i ekonomin.

Tillväxt är ingenting konstigt. Ekonomin är egentligen att människor arbetar och samarbetar. Det är det vi kallar ekonomin. Om man arbetar och samarbetar lite mer än man gjorde året innan, producerar lite mer, gör det lite mer effektivt och gör det lite bättre kallas det tillväxt. Tillväxt är ingenting läskigt utan någonting som sker naturligt i en fri ekonomi när vi blir lite bättre. Det handlar alltså bara om att vi ska bli lite bättre och mer effektiva.

Det innebär också att vi får mer resurser. Det är av det skälet, fru talman, som det kommunala utjämningssystemet aldrig får utformas på ett sätt som är tillväxthämmande. Om man hämmar tillväxten i dag får man mindre pengar att fördela i morgon. Får vi mindre välstånd i dag har vi mindre välfärd i morgon. Det är det direkta sambandet. Vi får aldrig hämma tillväxt.

Vi måste göra vår läxa och se till att det finns ett kommunalt utjämningssystem som fungerar. Kommunerna i Sverige – det är ju ingen skillnad för skattebetalarna om de betalar sina pengar till staten eller till kommunen, och det är ur deras perspektiv vi ska debattera de här frågorna – måste också göra sin läxa och se till att de arbetar på ett effektivt sätt och att det inte finns skatteslöseri. De ska hålla sig till välfärdens kärna, prioritera de uppgifter som vi faktiskt har kommuner för att utföra och inte göra en massa saker utanför och förvänta sig att någon annan ska betala.

Låt mig utan att bli privat ge ett personligt exempel. Jag gick grundskolan i en socialdemokratisk kommun med en socialdemokratisk stadsdelsnämnd – därmed avslöjar jag kanske att det var i Stockholm. Då fanns det ett projekt som Socialdemokraterna ägnade sig åt. På några skolor fanns det lokala skolstyrelser med en majoritet av elever och föräldrar.

Jag satt i en sådan styrelse. Jag, en kompis och våra föräldrar hade majoritet i vår lokala skolstyrelse. Och så hade vi ett litet utjämningssystem mellan skolorna. Om vi hade ett överskott på vår skola fick en skola som låg nära oss ta del av det överskottet för att finansiera sitt underskott, eller vice versa.

I grunden var det en ganska bra idé. Men eftersom man som tonåring börjar upptäcka saker som händer utanför ens egen skola började vi också upptäcka vad de gjorde med pengarna på den här andra skolan som gick med underskott. Det var inte så att man gick med underskott bara för att man behövde reparera fönster, köpa litteratur till skolbiblioteket eller ha bättre skolmat. Det var också så att man arrangerade roliga dagar där alla elever fick hoppa i hoppborg. Man ägnade sig åt en massa saker som låg utanför skolans kärnuppgift men som vi aldrig fick nöjet att göra på vår skola.

Då, kan jag säga, blev vi irriterade i den lokala skolstyrelsen. Tack vare Socialdemokraterna, som hade låtit oss bestämma lokalt på vår skola, såg vi till att använda pengarna för att investera i det som är skolans kärnuppgift i stället för att det skulle bli ett överskott som gick till en skola som slösade bort pengarna.

Precis så måste man tänka om utjämningssystemet mellan kommuner. Om man håller sig till sin kärnuppgift, satsar på den och ser till att den sköts på ett effektivt sätt ska man belönas. Men om man inte sköter sig och gör saker utanför kärnuppgiften ska man inte belönas. Då är det tillväxthämmande. Man ska prioritera välfärdens kärna.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. Glöm inte bort att resurssätta reformer, men man kan inte heller dela ut resurser utan att genomföra reformer.

Anf. 64 Ilona Szatmári Waldau (V)

Fru talman! Nedskärningarna fortsätter på sjukhusen, äldreomsorgen är fortfarande underbemannad och lärarna får inte de resurser de behöver för att göra ett bra jobb i klassrummen. I stället för att se till att välfärden fick resurser prioriterade regeringen och Sverigedemokraterna skattesänkningar i budgeten för 2025.

Trots att vården är i kris väljer alltså regeringen och Sverigedemokraterna att i stället ösa pengar på de allra rikaste. Den ständiga underfinansieringen av kommunala och regionala verksamheter leder till en mycket hög arbetsbelastning, som i sin tur bidrar till höga sjuktal.

Sjukfrånvaron påverkar i nästa led vad välfärden kan leverera och innebär samtidigt en stor kostnad för samhället. Kommun- och regionsektorn har högst antal sjukskrivningsdagar per förvärvsarbetande av samtliga sektorer. Det är tragiskt för dem som drabbas av utbrändhet eller en söndervärkt kropp, men det ökar också kommunernas kostnader för sjuklöner och vikarier. I värsta fall är det vikariestopp, och de få som är kvar får pressa sig lite till och riskerar att i sin tur bli sjukskrivna.

Fru talman! Under 2024 gick 133 kommuner med underskott, en ökning med 53 kommuner sedan 2023. Hela 16 av landets 21 regioner gick med underskott, och nästan alla gick dessutom med underskott 2023. Det är stora underskott som kommuner och regioner nu ska arbeta in samtidigt som inflationen ökar mer än skatteintäkterna.

Fler nedskärningar är att vänta. Det går inte att spara in med hjälp av åtgärder som inte märks i välfärden. När regeringen anser att kommuner och regioner kan effektivisera och skära ned innebär det längre köer till vården, sämre skola och höjda biljettpriser i kollektivtrafiken. Oftast är det också det förebyggande arbetet som får stryka på foten. Samtidigt som unga dras in i gängkriminalitet tvingas kommunerna spara på skola och verksamhet för unga. När gängvåldet terroriserar vårt samhälle med bombdåd och skjutningar behövs en regering som kavlar upp ärmarna och satsar det som krävs för att sätta stopp för gängen. Det behövs en regering som avsätter resurser till socialtjänsten för att se till att ungdomar på glid hamnar rätt.

Välfärdssektorn har under lång tid varit underfinansierad och håller nu på att vittra sönder helt. För att välfärden ska fortsätta att vara ett av samhällets grundfundament behövs resurser så att de som behöver vård får det i tid, de som är äldre får det stöd de behöver i vardagen, kollektivtrafiken går som den ska och våra barn får en trygg och bra förskola och skolgång. I de oroliga tider vi lever i just nu måste välfärden fungera. När försvaret rustas upp måste vi också se till att det civila försvaret, i form av ett samhälle som fungerar, också rustas.

I januari i år hade cirka 40 procent av dem som väntat i vårdköerna väntat längre än de 90 dagar som vårdgarantin säger att man längst ska vänta. De få miljarder som regeringen har lagt på att korta vårdköerna räcker inte eftersom det tillskottet är mindre än regionernas underskott. I stället blir det, i bästa fall, en broms för de planerande nedskärningarna, men nedskärningarna kommer med regeringens budget att fortsätta.

Vänsterpartiet föreslog i sin budget ett återhämtningsstöd till kommuner och regioner. Hade Vänsterpartiets budget gått igenom hade kommuner och regioner fått 20 miljarder mer i generella statsbidrag samt ytterligare 5 miljarder i sektorsstöd till sjukvården utöver vad regeringen gav.

När människor får det tuffare att klara vardagen på grund av stigande priser, inte minst matpriserna, ökar också behovet av att välfärden fungerar. Till exempel är det fler barn som äter i skolan nu än tidigare, samtidigt som flera skolkök vittnar om att de gör om matsedeln och har svårare att följa kostråden när priserna på mat ökar mer än anslagen. När maten hemma inte räcker till borde det vara extra viktigt att maten i skolan är hälsosam och näringsrik.

Fru talman! De tio kommunerna med lägst skatt hittar vi i Region Skåne och i Stockholms län. De tio med högst skatt är små kommuner på landsbygden, och majoriteten ligger i norra Sverige. De kommuner som kan ha låg skatt ligger alla i tätbefolkade områden med välbetalda jobb inom kort pendelavstånd medan de kommuner som har hög skatt är glesbygdskommuner. Skattekraften är ojämnt fördelad över landet, och skillnaderna i skattesats visar att vi inte har ett utjämningssystem som fördelar tillräckligt bra.

Förra året ökade skatteskillnaden mellan kommunen med sammanlagt lägst skatt och den med högst skatt till 6,32 kronor. Det är samma i år. Vi kan också se att flera regioner och kommuner i år har tvingats höja skatten för att få ekonomin att gå ihop.

Vi kan inte ha ett Sverige som är så här delat. Därför måste vi stärka kommunsektorn, och det är de kommuner som har störst utmaningar som behöver mest. Utjämningen mellan kommuner och regioner måste öka, och det är dags för regeringen att plocka fram utredningen från Utjämningskommittén och genomföra de förslag som leder till ökad utjämning.

Fru talman! Behoven i välfärdstjänsterna, exempelvis skolan, äldreomsorgen och vården, varierar och utvecklas i takt med befolkningsökningen. Men regeringen säkerställer inte att resurserna motsvarar behoven – snarare tvärtom. Kommunernas och regionernas kostnader ökar varje år, men de generella statsbidragen ökar inte i samma takt. Vänsterpartiet föreslår därför att statsbidraget indexeras för att följa den automatiska kostnadsutvecklingen.

I dag är det omöjligt för medborgarna att förstå om ökade statsbidrag motsvarar en nedskärning, oförändrad situation eller en reell förbättring. När statsbidragen inte täcker behoven kallas det ändå för en satsning, och när regionen behöver spara trots regeringens så kallade satsning skylls det på regionen.

Med en automatisk indexering skulle de politiska avvägningarna när det gäller välfärden bli tydligare. Dessutom borde fler riktade statsbidrag omvandlas till generella så att kommunerna själva kan styra sin verksamhet långsiktigt och strategiskt.

Reservation 4 gäller motioner som Adam Reuterskiöld borde rösta ja till. Reservationen handlar om att minska de administrativa kostnaderna när man söker riktade statsbidrag, vilket ledamoten nämnde i sitt anförande. Adam Reuterskiöld är inte kvar i kammaren, men reservation 4 skulle passa honom.

Från att äldreomsorg, skola och vård i huvudsak drivits i egen regi öppnades välfärden för privata marknadsintressen under 90-talet. Sedan dess har marknaden trängt djupt in i skolan, sjukvården och äldreomsorgen på ett sätt som har inneburit en ineffektiv och ojämlik resursfördelning. Samtidigt har de kriminella nätverken börjat använda välfärdsföretagen som ett sätt att göra svarta pengar vita men även för att kunna lura det allmänna på pengar.

Men det är inte bara de kriminella gängen som utnyttjar välfärden och tar betalt för tjänster som aldrig utförts. Så sent som i går sa Västerås kommun upp avtalet med Attendo och polisanmälde bolaget för att ha tagit betalt för tid som bolaget inte har rätt till, brustit i patientsäkerheten och slarvat med det medicinska ansvaret.

Vänsterpartiet har motionerat om att resurser som är avsatta till välfärden ska användas till att förbättra skolresultaten och att ge äldre och sjuka en trygg vård och omsorg, inte gå till stora vinstuttag i privat verksamhet. Vi menar att möjligheten att ta ut vinst ur välfärdens verksamheter måste upphöra.

Vänsterpartiet vill också se en treårig stopplag för nyetablering av företag i sektorerna vård, skola och omsorg för att städa ut kriminella verksamheter.

Fru talman! Jag står naturligtvis bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer i betänkandet, även den jag nämnde tidigare, men jag yrkar bifall till reservation 7.

Ilona Szatmári Waldau (V)

Anf. 65 Mattias Eriksson Falk (SD)

Fru talman! Tack för anförandet, ledamoten!

Ledamoten uppehöll sig ett tag vid regionernas ekonomiska läge. Vi delar bilden att föregående år och året dessförinnan var tuffa för våra regioner. Mycket av det berodde på att man, bland annat under föregående år, hade väldigt höga pensionskostnader. För många regioner utgjorde ökningen av pensionskostnaderna den stora delen av underskottet.

För 2025 ser det betydligt bättre ut. Det bedöms också se betydligt bättre ut inför 2026. Jag är glad att Sverigedemokraterna och regeringen har kunnat fortsätta hålla kvar det generella stödet i vår budget, trots att kostnaderna för regionerna nu minskar. Det skapar naturligtvis bättre förutsättningar.

Jag funderar på vad ledamoten talade om när det gäller det ekonomiska läget i regionerna. Jag nämnde i ett tidigare replikskifte att regionerna själva bedömer att de det här året kommer att ha ett samlat överskott på lite drygt 2,6 miljarder kronor. De bedömer att de kommer att ha ett samlat överskott under 2026 på 11,4 miljarder och ett samlat överskott under 2027 på cirka 10,2 miljarder kronor.

Det innebär att de kommande åren ser väldigt positiva och ljusa ut för våra regioner när det gäller att hantera bland annat kostnader som har funnits under tidigare år och som man nu ska återställa. Men man kan också fortsätta investera i välfärden och i personalen. Under nästa år bedömer dessutom ingen region att man kommer att gå med någon form av underskott alls, som jag har förstått det.

Regionerna bedömer själva att läget ser betydligt bättre ut redan i år. Varför målar ledamoten upp en bild som inte stämmer med verkligheten?

Anf. 66 Ilona Szatmári Waldau (V)

Fru talman! Regionerna gjorde under 2024 väldigt stora nedskärningar för att få en budget i balans. De lyckades ändå inte. Det talades i ett tidigare replikskifte om att Region Östergötland kanske inte sa upp så många i slutänden. Men anställningsstopp och det faktum att folk sa upp sig och slutade gjorde att man ändå landade på en väldigt stor nedskärning av personalen.

Om vi tittar på hela landet ser vi att ungefär 4 500 personer hade varslats inom vården i augusti förra året. Men de flesta av de varslen faller inte ut förrän nu under våren. 4 500 personer ska alltså bort från regionerna för att regionerna ska klara att få en ekonomi i balans. Om de lyckas med det beror det på alla nedskärningar. Då växer vårdköerna, och då får människor inte den vård de behöver. Jag skulle alltså inte säga att regionernas framtid är positiv och ljus.

Förhoppningsvis får regionerna mer pengar om ett par år, eftersom vi förhoppningsvis har en ny regering då. Det är kanske det man räknar med när man gör sina prognoser? Men om framtiden ska vara positiv och ljus förutsätter det att regionerna kan återanställa alla de människor som nu har tvingats bort. Men de har kanske hittat andra jobb och försvunnit till något annat. Framtiden ser inte positiv och ljus ut.

Dessutom kommer regionerna att ha svårt att rekrytera människor på grund av demografin. Det är för få som utbildar sig till vårdyrken, och vi kommer att ha fler sjuka och äldre och färre människor som tar hand om dem.

Ilona Szatmári Waldau (V)

Anf. 67 Mattias Eriksson Falk (SD)

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret på min fråga!

Sverigedemokraterna och regeringen har inom ramen för Tidöavtalet och budgeten lagt rekordhöga generella statsbidrag till våra regioner och kommuner. De har aldrig varit så här höga. Trots att kostnaderna för våra regioner och kommuner nu sjunker kraftigt, bland annat kopplat till kostnaderna för pensionerna, ligger det generella stödet kvar på samma nivå under hela mandatperioden. Därtill har vi skickat riktade sektorsbidrag till bland annat hälso- och sjukvården.

Vänsterpartiet styr några av regionerna i vårt land. Jag vill nämna särskilt fyra stycken. Det är de regioner som har flest uppsagda. Det låter drastiskt att säga; i slutänden handlar det nämligen om mellan 15 och 25 personer, varav de flesta är administrativ personal. Jag förstår naturligtvis att det är tufft för dem att förlora sina arbeten och menar inget annat. Men jag vill ändå peka på en förändring där.

Det är i bland annat Region Stockholm, Västra Götalandsregionen, Region Värmland och Region Norrbotten som Vänsterpartiet är med och styr. Och de bedömer alla att de kommer att göra mer eller mindre kraftiga överskott.

Då blir frågan till ledamoten: Borde inte regionerna ha minskat det kraftiga överskottet något och i stället behållit sjukvårdskompetensen som man nu gör sig av med men som man faktiskt har utrymme för att hantera inom det överskott man gör?

Anf. 68 Ilona Szatmári Waldau (V)

Fru talman! Tack för frågan, Mattias Eriksson Falk! Det glömde jag att säga i mitt första svar.

Regionerna fick som sagt alldeles för lite pengar från regeringen under 2024 och tvingades därmed säga upp personal. Det kommer att leva kvar även när det vänder, vilket det förhoppningsvis gör med en ny regering efter nästa val.

Ledamoten talar om att man ger så mycket pengar trots att kostnaderna för pensionerna minskar. Men mycket tyder på att de inte kommer att minska så mycket som man tror, eftersom inflationen just nu ser ut att bli högre än regeringen har räknat med. Då ökar också kostnaderna för pensionerna i både kommuner och regioner.

I Vänsterpartiets budgetförslag har vi lagt 20 miljarder mer till kommuner och regioner. Vi ser att det är vad som behövs för att varken kommuner eller regioner ska behöva spara och effektivisera. Regeringen har alltså inte gett så mycket pengar som ledamoten här ger sken av.

Det sägs också att det bara är administrativ personal som sägs upp. Det är inte riktigt sant. Det finns hur många grupper som helst, såväl sjuksköterskor som undersköterskor och läkare, där man inte tillsätter tjänster som försvinner. Det leder till längre köer.

När det gäller administrativ personal står ni här och talar vitt och brett om hur bra det är med upphandlad verksamhet. Men vilka är det som granskar den i kommuner och regioner? Jo, det gör den administrativa personalen. Vem ska granska att de privata sköter sig, vilket man har upptäckt i Västerås att de inte gör, när den administrativa personal som jobbar med det sägs upp?

Anf. 69 Anders Karlsson (C)

Fru talman! I dag debatterar vi finansutskottets betänkande nummer 26 Kommunala frågor. Jag yrkar bifall till reservation 2 under punkt 1 som rör det kommunala utjämningssystemet.

När det gäller kommunalskatt är det, som vi har hört, stora ekonomiska skillnader i landet, över 6 kronor. Det är ett bekymmer för jämlikheten i landet. Om vi ska hålla ihop landet och få hela landet att växa kan vi inte ha en så stor skillnad som vi har i dag och som vi har haft under lång tid.

Samtidigt är vi många gånger överens om synen på att försöka få landet att hänga ihop. Men när vi sedan kommer ned på detaljnivå och ska förhandla och besluta om detaljer i hur utjämningssystemet ska se ut blir det lätt lite urvattnat. Och inte nog med det – det är väldigt svårt att tränga igenom. Det finns väldigt många parametrar, och effekten blir inte alltid den man tror – i kombination med att det finns långa övergångsregler som ytterligare vattnar ur det system som vi i dag jobbar med.

Det behövs ett nytag när det gäller skatteutjämningssystemet. Som jag ser det ska vi inte bara lappa och laga och justera i det befintliga systemet, som är svårt att ha en överblick över. Vårt förslag är att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning om ett utjämningssystem där man tittar mer på de grundläggande servicebehoven i hela landet och väger in mer av gleshet och stora avstånd. Jag vill även nämna att boende på öar i dag har det lite tuffare att över huvud taget få tillgång till viktiga funktioner. Öarna har inte tillförts tillräckligt mycket medel i det kommunala skatteutjämningssystemet.

Utöver detta gjordes som nämnts här i debatten för två år sedan en neddragning av medlen till kommuner och regioner – i stället för den uppräkning som kommuner och regioner borde få räkna med. Detta är också bekymmersamt. Den neddragningen slår just mot de kommuner som har det allra tuffast – de som upplever den stora skillnaden på 6 kronor och ligger i det häradet. Det höga skattetrycket är inte på något sätt kopplat till en bättre service. Tvärtom har dessa kommuner ofta väldigt svårt att leverera bra välfärd, skola, sjukvård och så vidare.

De här delarna måste in i systemet. Om man som kommun ”ligger fel” är man till slut nere på skolan och välfärdssystemen i de prioriteringar som man måste göra. Men innan dess gör man ju många gånger prioriteringar som innebär att man plockar bort satsningar i kommunen. Man kanske exempelvis hade behövt ha lite mer industrimark till företag som ska etableras. Men sådana satsningar har ju försvunnit för länge sedan när det är fråga om att över huvud taget uppnå en grundläggande bra service till sina invånare. Det behövs ett omtag om vi ska få hela landet att växa.

Sedan är det också fråga om hur man beskriver den kommunala ekonomin. Vi har i dag en kommunallag som tillåter att man plockar bort vissa delar och inte inkluderar dem i ekonomin. Om vi ser att en kommun går med plus, fru talman, har man ofta inte räknat in den pensionsskuld som många kommuner har – den ligger utanför. Skulle vi räkna in pensionsskulden skulle vi många gånger se minus i kommunerna. Jag tycker att det här är ett sätt att lura både medborgarna och sig själva vad gäller det ekonomiska läget i kommunerna.

Vi har i dag pratat om etablering av friskolor och om vi ska ha privata eller kommunala skolor. Den diskussionen tycker jag att vi är färdiga med. Vi är för privata friskolor. Men det finns en problematik som jag vill lyfta in och som har att göra med att privata friskolor går in i kluster. Man köper och säljer de här friskolorna mellan sig, och det bildas någonting annat som inte var känt från början. Kanske är det till och med en ägandeform med en utländsk ägare som har syften som inte riktigt är kända; vi vet inte vad de vill med de här skolorna. Vi bör se över detta och till och med begränsa det, så att det inte kan ske i den omfattning som vi ser i dag.

När det gäller prioriteringarna måste man lita på kommunerna, vilket innebär att ge generella medel till kommunerna. Kommunerna själva är bra på att avgöra vad som är de rätta prioriteringarna för just den egna kommunen. Dagens detaljreglering, som kräver väldigt mycket administration, måste vi bort från.

Fru talman! Jag känner att vi redan har debatterat mycket av det som jag hade tänkt nämna. Vi har också haft replikskiften. Jag avslutar därmed mitt anförande.

(Applåder)

Anf. 70 Mattias Eriksson Falk (SD)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Ledamoten sa i sitt anförande att kommunerna i dag inte klarar sitt välfärdsuppdrag fullt ut och att det kanske speciellt gäller landsbygds- och glesbygdskommuner. Ungefär så uppfattade jag ledamoten. Jag ber om ursäkt om det var fel.

Det nämndes också att ett omtag behövs. Då tänker jag direkt på att Centerpartiet i ett tidigare betänkande har föreslagit att en kommun skulle kunna lämna över ansvaret för vissa kommunala verksamheter, till exempel skolan, till en annan kommun, som får sköta det administrativa.

Är det detta ledamoten syftar på när han säger att ett omtag behövs? Eller är det kanske sammanslagningar av kommuner och regioner vi ser framför oss när det talas om den administrativa bördan och att man inte klarar av uppdraget? Många gånger handlar det ju om att man ska minska det administrativa arbetet, så att det blir lättare att hantera. Är det sammanslagningar som är vägen framåt? Det är någonting som Sverigedemokraterna vänder sig kraftigt emot.

Frågan till Centerpartiet blir: Kommer vi efter ett eventuellt maktskifte 2026, då Centerpartiet kanske ingår i en regering, att se förslag på sammanslagningar av våra kommuner och regioner?

Anf. 71 Anders Karlsson (C)

Fru talman! Ledamoten Mattias Eriksson Falk lyfter frågan om hur vi agerar med sammanslagningar och samverkan. Redan i dag har vi gymnasiereformen. Vi blev ”intvingade” i ett samarbete som jag bejakar och tycker är väldigt bra; man gör rätt prioriteringar. Detta sker alltså redan i dag. Denna typ av samarbete, där någon annan hanterar en tjänst i en kommun, tycker jag är bra, speciellt för de allra minsta kommunerna, som inte klarar av att ha alla funktioner i sin kommun.

Fru talman! När det gäller sammanslagningar vill jag nämna det kommunala självstyret. Jag anser att den bästa vägen i så fall är att man är överens med någon annan kommun om att göra en förändring. Men det är absolut ingenting som Centerpartiet prioriterar.

Anf. 72 Mattias Eriksson Falk (SD)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaren på frågorna.

Den modell vi har för samverkan i dag i våra kommuner och regioner bygger på att man inom ramen för till exempel en gemensam nämnd eller ett kommunalförbund har ett samarbete där varje kommun eller region säkerställs ett inflytande i form av rösträtt i förhållande till de frågor som beslutas. Det finns det exempel på i dag. Det som Centerpartiet lämnade förslag om i ett annat betänkande handlade om att man formellt skulle kunna lämna över ansvaret helt till en annan kommun och att den kommunen då också skulle ha beslutanderätten över den verksamheten. Det var detta min fråga gällde. Att man samarbetar i ett kommunalförbund har jag inga problem med. Den möjligheten finns i dag enligt kommunallagen och praktiseras också till stor del inom olika verksamheter, bland annat renhållning.

Det som väcker min oro när man pratar om att ett omtag behövs och om den administration som innebär ett stort arbete i många kommuner, vilket jag instämmer i att den gör, är risken för att det som Centerpartiet menar är kommunsammanslagningar eller regionsammanslagningar. Nu förtydligar ledamoten detta något och säger att Centerpartiet inte ser det som en väg framåt, och jag hoppas att det indirekt på något sätt är ett löfte. Min oro för kommunsammanslagningar och regionsammanslagningar, som regeringen faktiskt kan besluta om även om kommunerna eller regionerna inte vill det själva, handlar om att de skulle föra både välfärden och möjligheterna att påverka det lokala styret längre bort från medborgarna genom att man ingår i en större enhet.

Det var också därför Sverigedemokraterna – och Centerpartiet, ska tilläggas – var emot den tänkta regionsammanslagning som diskuterades för sju–åtta år sedan. Det är jag glad för. Jag hoppas att vi tillsammans kan hålla stången mot eventuella kommunsammanslagningar och regionsammanslagningar som kan komma att föreslås.