Hälso- och sjukvårdens organisation

Anf. 20 Christian Carlsson (KD)

Fru talman! Den som blir sjuk förtjänar en jämlik vård utan långa köer. Men vården i Sverige är inte jämlik. Chansen att snabbt komma i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin när ens dotter mår dåligt och sannolikheten att i ett tidigt skede upptäcka svår cancer när någon i familjen drabbas skiljer sig dramatiskt beroende på var i landet man bor.

Vi kristdemokrater gick till val på att avskaffa regionerna och låta staten ta över ansvaret för svensk sjukvård, och vi har svenska folket med oss. Enligt SOM-institutet vill sju av tio införa ett nationellt ansvar för vården. Detsamma vill åtta av tio läkare och åtskilliga experter. Det är uppenbart att utvecklingen har sprungit ifrån dagens sjukvårdsorganisation, med 21 självstyrande regioner. Sjukvårdsmodellen är inte längre effektiv eller långsiktigt ekonomisk hållbar. Den är inte jämlik. Regionerna klarar inte heller sitt uppdrag att erbjuda vård i tid.

Under Magdalena Anderssons åtta år vid makten fördubblades vårdköerna, som var rekordlånga redan före pandemin. Köerna till BUP tredubblades. S lämnade över en sjukvård med lägst antal vårdplatser per person i Europa. Detta skedde trots att människor betalar höga skatter och Sverige är ett av de länder som lägger mest skattepengar på vården.

Vi kristdemokrater står fast vid att de rekordlånga vårdköer som byggdes upp under Socialdemokraternas tid vid makten var ett välfärdssvek. De växande vårdköerna, som har bitit sig fast även under den här mandatperioden, behöver motverkas på bred front. Kristdemokraterna har därför i regeringsställning satsat på fler vårdplatser och ökad vårdkapacitet. Vi har påbörjat arbetet med en skärpt vårdgaranti, så att patienten snabbare kan få vård av en annan aktör om den egna regionen inte klarar av att erbjuda vård i tid. Vi inrättar även en nationell vårdförmedling, så att man själv som patient ska kunna se var i landet det finns ledig och tillgänglig kapacitet.

Men vi behöver också inse att dagens regiongränser utgör hinder för att patienter ska få den vård som de har rätt till. Det är till och med så illa att det finns regioner som hellre placerar patienter i regionens egen vårdkö än vänder sig till en annan region eller vårdgivare för att den som är sjuk ska kunna få vård i tid. Därför krävs statligt ansvar för vården.

Trots att regeringen i år satsar 7,5 miljarder kronor på att utöka vårdkapaciteten och trots att det saknas tusentals vårdplatser i Sverige finns det regioner som nu minskar antalet vårdplatser och lägger ned akutsjukvård. Ett exempel på det är Region Västernorrland. Samtidigt som staten stärker den militära beredskapen i Sollefteå försvagar regionen sjukvårdens beredskap, när Sverige befinner sig i det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget.

Redan Coronakommissionen visade att regionernas kommunala självstyrelse gör den statliga styrningen och Sveriges krishanteringsförmåga bristfälliga. Det är tydligt att de 21 självstyrande regionerna utgör ett hinder när Sverige behöver rusta upp sjukvårdens beredskap för att möta det militära hotet från Ryssland.

Den dysfunktionella styrningen visar sig också i att staten har skjutit till hela 31 miljarder kronor genom överenskommelser med SKR för att stärka primärvården utan att regionernas budgetering ökat nämnvärt. Regionerna klarar inte sitt uppdrag, och Sveriges Kommuner och Regioner håller alltså inte heller sitt ord.

Vi kristdemokrater accepterar inte längre en modell där staten står för en stor del av pengarna men regionerna inte håller vad de lovar. Vårdpersonalen gör fantastiska insatser i vårt land, men Sverige har en ineffektiv sjukvårdsorganisation som innebär ett oförsvarligt slöseri med skattebetalarnas pengar. Vi lägger mer pengar på sjukvård i dag än tidigare, men antalet vårdkontakter ökar inte tillräckligt. Vårdköerna är för långa. Sverige har färre vårdplatser och mindre vårdpersonal än jämförbara länder. I stället har vi mer administration och stora skillnader i vårdkvalitet.

I det läget duger det inte att desperat klamra sig fast vid en dysfunktionell och ineffektiv sjukvårdsorganisation från mitten av 1800-talet. Det är dags att sätta patienterna framför systemet. Staten borde få det fulla ansvaret inte bara för styrning och finansiering utan också för organisering och dimensionering av svensk sjukvård.

Det var mot bakgrund av detta en viktig dag när Vårdansvarskommittén presenterade sitt betänkande förra veckan. Vårdansvarskommittén är den parlamentariska utredning som utrett frågan om statligt ansvar för sjukvården. Utredningens underlagsrapporter visar tydligt att ett statligt huvudmannaskap skulle kunna ha bättre förutsättningar att lösa många av sjukvårdens största utmaningar.

Det är därför positivt att övriga partiers representanter i Vårdansvarskommittén tagit steg i rätt riktning. Alla partier erkänner nu att statens styrning av regionernas hälso- och sjukvård behöver stärkas och förbättras. Man är överens om att statens ansvarsutkrävande och kontroll bör stärkas med syftet att säkra patienternas rättigheter och garantera att hälso- och sjukvårdslagstiftningen får större genomslag i praktiken.

Man föreslår specifikt ökat system- och finansieringsansvar inom kompetensförsörjning, läkemedel, screening och vaccinationer. Det gäller också luftburen ambulanssjukvård och luftburna sjuktransporter samt rättspsykiatrisk vård. Utöver det föreslås att statens styrning, uppföljning och ansvarsutkrävande stärks även inom övriga delar av hälso- och sjukvården.

Det är bra att Vårdansvarskommittén nu är klar med sitt uppdrag, så att vi tillsammans kan öka den statliga styrningen och ta ytterligare steg mot att ge staten det fulla ansvaret och mandatet att styra svensk sjukvård. Låt mig vara tydlig: Om vi på allvar vill att människor ska kunna få vård i tid och få del av den bästa vården, oavsett var i landet de bor, behöver vi fullt ut skrota Sveriges ineffektiva sjukvårdsorganisation, avskaffa regionerna och låta staten ta över det fulla ansvaret för svensk sjukvård.

Statligt huvudmannaskap är nödvändigt för att uppnå en mer tillgänglig och jämlik vård, långsiktig finansiering och bättre beredskap. Kristdemokraterna står på svenska folkets sida i frågan, och vi kommer att fortsätta arbeta för att avskaffa regionerna och låta staten ta ansvar för svensk sjukvård.

Anf. 21 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Det är intressant att höra socialutskottets ordförande stå i riksdagens talarstol och säga att vi har en dysfunktionell och dåligt fungerande sjukvård i Sverige. Sug på de orden! Det finns inget stöd alls för att Sverige skulle ha en dysfunktionell och dåligt fungerande sjukvård. Tvärtom är det så att vi presterar i absolut världsklass.

Sedan har vi ett antal utmaningar. Christian Carlsson tar upp köerna. De är lika långa nu som när Socialdemokraterna förlorade makten 2022. Jämlikhet i vården är jätteviktigt. Vi har under loppet av två år haft chans att titta närmare på de här frågorna. Om staten tog över hela huvudmannaskapet, som i Norge och England, skulle man då ha en jämlik vård och kortare köer? Det finns över huvud taget ingenting i utredningens 800 sidor som visar att så skulle vara fallet. Det är helt andra åtgärder som krävs om man vill korta köerna och åstadkomma en mer jämlik sjukvård.

Det är viktigt att skilja på ökad statlig styrning, vilket åtta av åtta partier tycker är bra, och ett statligt huvudmannaskap. Vi ska ha klart för oss vad det innebär. Det är där Christian Carlsson blir svaret skyldig. Han vill att en generaldirektör i Stockholm ska få makten över 400 000 anställda i den svenska sjukvården och från Kungsholmen styra exakt hur den ska organiseras och hur man ska arbeta. Det skulle motsvara 30 procent av statens budget. Det skulle krävas ett förändringsarbete på ungefär tio år. På vilket sätt kan Christian Carlsson hitta underlag i den här rapporten som talar för att det skulle lösa något som helst problem?

Anf. 22 Christian Carlsson (KD)

Fru talman! Låt mig först konstatera att det inte är en seriös bild som Anders W Jonsson tecknar. Det är en nidbild av vad statligt ansvar skulle innebära. Det är ingen som tänker sig att alla beslut med statligt ansvar ska fattas av en generaldirektör i Stockholm. Kristdemokraterna har föreslagit att det ska finnas sex regionala professionsstyrda utförarorganisationer inom ramen för det statliga ansvaret. Vi vill flytta makten från regionpolitikerna till vårdprofessionerna. Vi förespråkar statligt ansvar just för att kunna kapa regional byråkrati och politisk klåfingrighet.

Vi vet att statligt ansvar för vården skulle kunna minska onödig byråkrati, och vårdens medarbetare skulle kunna få utökat ansvar. Vården skulle kunna bli mer jämlik och mer tillgänglig. Framför allt konstateras i underlagsrapporterna att dagens system inte är finansieringsmässigt hållbart.

Det är därför som vi har dragit slutsatsen av Vårdansvarskommitténs underlag att det rätta är att inte bara låta staten ta ansvar för system och finansiering utan också för tillhandahållandet. Vi kan då dimensionera vården på ett sätt som skapar förutsättningar för en jämlik vård och en tillgänglig vård för alla människor i Sverige.

Anf. 23 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Det är en sak att ha en ökad statlig styrning. Det är alla partier inne på. Där har vi haft en gradvis övergång under ett antal år. I utredningen pekar man nu på ytterligare sex områden där man skulle behöva det.

Det är någonting helt annat att låta staten bli huvudman för hela svenska sjukvården. Det innebär de facto att det blir en statlig myndighet, låt vara med underdirektörer i sex regioner och underunderdirektörer som bestämmer i 21 regioner. Men det är icke desto mindre en statlig myndighet. Den skulle ha 400 000 anställda, tio gånger så många som den största statliga myndigheten vi har i dag.

Vi kan gå igenom hur det är i motsvarande länder. Det är bara att titta på Norge och England. Det är inte så att jämlikheten där har blivit bättre eller är bättre än vad den är i Sverige. Det är inte så att köerna är kortare i de länderna på grund av att man har en statlig myndighet som styr hela sjukvården.

Jag ska ge Christian Carlsson rätt i en fråga. En sak där det skulle bli skillnad om man hade en statlig myndighet som hade hand om 30 procent av statens budget är finansieringen. Det är ett grundläggande problem vi har i Sverige med våra 21 regioner. En region, Stockholmsregionen, har en inkomstutveckling som ingen av de andra 20 regionerna har.

Därför ökar gradvis klyftan mellan de finanser man har i Stockholm för att bedriva sjukvård och vad man har i landets övriga 20 regioner. Med en helt statlig myndighet som skötte det skulle man ta pengar från Stockholm och skicka ut i landet.

Vill man på allvar göra någonting åt det, Christian Carlsson, finns en annan möjlighet. Det är att lägga fram det förslag som ligger i byrålådan på Regeringskansliet om en skarpare kommunal skatteutjämning. Det är en betydligt enklare väg att gå om man vill lösa en del av finansieringsproblemet.

Anf. 24 Christian Carlsson (KD)

Fru talman! Jag är den första att välkomna att riksdagens samtliga partier vill gå i riktning mot ökad statlig styrning när det gäller finansiering och systemansvaret. Men det som ledamoten påstår om att vi skulle vara helt överens om detta är inte sant. Det är trots allt bara några få områden som de flesta partier pekar ut där man vill ha det ökade finansieringsansvaret. Kristdemokraterna vill att staten ska få det fulla ansvaret och mandatet när det gäller både system och finansiering.

Låt mig också nämna någonting om dysfunktionell styrning. Ledamoten Anders W Jonsson påstår att det inte finns några som helst tecken på det. Skattebetalarna via staten står för 31 miljarder kronor för att stärka primärvården. Men staten kan inte försäkra sig om att de pengarna når ut till primärvården, utan allt bygger på överenskommelser med SKR om hur pengarna ska fördelas. Om de sedan inte håller vad de lovar innebär det att 31 miljarder kronor kastas i sjön. Det är naturligtvis inte funktionellt, utan det är dysfunktionellt.

Det är samma sak när vi är överens om att det saknas tusentals vårdplatser i Sverige. Vi stärker nu den militära beredskapen i en stad som Sollefteå. Sedan är det regionpolitiker som drar ned på akutsjukvården där. Är det effektiv styrning? Hänger det ihop? Nej, det är naturligtvis helt oacceptabelt att inte staten har det fulla mandatet i de frågorna.

Vi har på många sätt en dysfunktionell styrning. Vi ber om ett ökat mandat från statens sida. Det gör vi framför allt för att vi ska kunna erbjuda människor en jämlik vård och vård i tid.

Anf. 25 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Ledamoten kör vidare med statlig vård. Vi har precis avslutat arbetet i vår kommitté, Vårdansvarskommittén, och har lämnat vårt förslag. Sex av åtta partier är emot det som ledamoten har föreslagit och fortsätter att föreslå.

Det skulle kanske vara mer effektfullt för Kristdemokraterna, som har hela ansvaret när det gäller sjukvården, att befinna sig lite här och nu. Det är inte bara politiker utan också expertkommitté och forskare som har tittat på detta.

Det är trist att höra att ledamoten kör hela den svenska vården i botten när ledamoten igen framför sina krav på helstatlig vård. Ni är väldigt ensamma i den frågan.

Ni säger att vi ska erkänna detta, och att vi har erkänt att staten ska ta ett större ansvar. De politiker som satt i kommittén hade med sig förslag från sina partier. Det är inte KD som har piskat fram vår analys, utan den har vi gjort tillsammans i väldigt stort samförstånd.

Det är väl väldigt bra att åtta partier är beredda att göra saker och ting tillsammans för detta. Det är beklagligt att Kristdemokraterna, som faktiskt inte sitter i opposition utan i regeringsställning, inte tar ansvar för här och nu.

Det är väldigt mycket inom vården som inte fungerar på grund av olika saker. Exempelvis har regionerna haft en extrem ekonomisk kris på grund av inflationen. Det glömde tyvärr ledamotens parti tillsammans med de övriga partierna när man lade fram budgeten för 2023 och 2024.

Det är fortfarande så att det helt enkelt saknas pengar i potten. Saker och ting har blivit dyrare. Vi vill indexera. Är det något som ledamoten är intresserad av?

Anf. 26 Christian Carlsson (KD)

Fru talman! Visst är det så att Kristdemokraterna tar ansvar för här och nu. Vi har redan tagit flera initiativ under mandatperioden för att öka den statliga styrningen av hälso- och sjukvården. Det är inom områden som kompetensförsörjning, ökad vårdkapacitet, digital infrastruktur och beredskap. Vi arbetar nu också för en skärpt vårdgaranti och en nationell vårdförmedling som syftar till att minska regionernas makt, att stärka patienten och att sätta patienten i fokus.

Jag har också noterat att sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson har välkomnat att det finns en viss samsyn om att vi behöver gå i riktning mot ökad statlig styrning. Arbetet är redan igång för att undersöka möjligheten att så snart som möjligt gå vidare med detta inom ramen för regeringssamarbetet. Visst tar Kristdemokraterna ansvar här och nu.

Att det inte blev en majoritet för Kristdemokraternas förslag i kommittén är naturligtvis inte ett skäl för oss att sluta driva frågan. Det var väl knappast någon som hade förväntat sig att det skulle bli en sådan majoritet. Det var snarare över förväntan att man ändå har tagit så många steg i rätt riktning som man har gjort.

Man glömmer också den majoritet som vi har. Vi har sju av tio i svenska folket med oss för Kristdemokraternas förslag och åtta av tio läkare. Det må vara så att det just nu saknas stöd bland de andra partierna, men det folkliga stödet för vårt förslag är massivt.

Vi själva befann oss för ungefär tio år sedan där de flesta partier befann sig. Förhoppningsvis ska fler kunna komma efter framöver.

Jag förstår att Vänsterpartiet vill att vi ska sluta driva den här frågan. Det är en fråga där vi har stort folkligt stöd. Vi står på svenska folkets sida, och vi kommer att fortsätta driva frågan om att staten ska ta över ansvaret för sjukvården.

Anf. 27 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Det är lite förvånansvärt att man precis samma dag som vi lämnar över betänkandet till ministern drar igång kampanj nummer två på samma tema. Ledamoten nämner siffror för alla läkare och så vidare som står bakom. Det finns andra frågor som människor har fått tycka till om. Det är exempelvis: Anser ni att vården behöver mer resurser? Det anser nog nio av tio. Man kan ställa frågor på lite olika sätt.

Jag menar att en sjukvårdspolitik måste innehålla lite mer än ett mål som inte kommer att nås. En sjukvårdspolitik borde också innebära att man skulle ha haft mer spej på regionerna när det exempelvis gäller hur det såg ut i deras budgetar 2023 och 2024, när de var tvungna att säga upp 4 000 personer. Det hade varit fantastiskt om Kristdemokraterna, som ändå har haft ansvaret för hälso- och sjukvården under den här mandatperioden, hade sett lite mer till vad de hade kunna göra för personalen och för patienterna.

Det låter som om det skulle flöda av pengar i regionerna, och det gör det inte – det vill jag säga. Med den extrema inflation vi har haft och i det läge som nu råder har regionerna det fortfarande knackigt ekonomiskt.

Man kan också fundera på hur det ser ut för de privata aktörerna när man får höra att det kostar 25 miljarder kronor varje år bara att följa upp vinster i välfärden på hela basen: hälso- och sjukvård, skola och så vidare. 25 miljarder – ni förstår hur mycket pengar vi i stället skulle kunna strö över patienterna och personalen!

Det här är också en fråga som ingår. Hälso- och sjukvården består inte bara av viljan att förstatliga. Vi står nu alla bakom en ökad statlig styrning. Det är vi i Vänsterpartiet väldigt glada för, för det är detta vi har haft med i våra motioner och så vidare.

Anf. 28 Christian Carlsson (KD)

Fru talman! Nej, allt inom svensk hälso- och sjukvård handlar naturligtvis inte om viljan att låta staten ta över ansvaret. Vi tror inte heller att ett statligt ansvar för vården fullt ut skulle lösa alla vårdens problem över en natt. Däremot skulle det skapa betydligt bättre förutsättningar för oss att lösa sjukvårdens problem.

Anledningen till att vi förespråkar ett statligt ansvar och även fortsätter mot steg två, när vi nu har kommit så långt som vi har gjort, är viljan att alla de patienter som får vänta alldeles för länge på att få sin vård ska kunna få vård i tid. Vi ska göra upp med de regioner som hellre placerar människor i vårdkö än skickar dem vidare till en annan region eller, för den delen, till en privat vårdgivare.

Det handlar om att vi tycker att det är orättvist att det kan skilja över ett decennium mellan regionerna när det gäller vem som får tillgång till ett visst cancerscreeningprogram. Tarmcancerscreeningprogrammet var ett exempel på detta.

Det handlar om att vi vill sätta stopp för det slöseri med skattebetalarnas pengar i regionerna som regionpolitikerna, som det ser ut i dag, medverkar till.

Det handlar om att vi vill kunna se till att staten har möjlighet att ta ansvar fullt ut för sjukvårdens organisering och dimensionering i ett säkerhetspolitiskt mycket allvarligt läge där vi behöver säkerställa att vi rustar och stärker Sveriges kris- och krigsberedskap.

Det är därför vi fortsätter att driva frågan. Det beror också på att vi inser att mer pengar inte kommer att lösa sjukvårdens problem utan att det också krävs strukturella förändringar.

Det är positivt att Vänsterpartiet vill vara med på det första steget, och vi arbetar redan för att ta nästa steg.

Anf. 29 Karin Sundin (S)

Fru talman! En organisation är aldrig så bra som dagen innan den sjösätts, innan det prydliga schemat i en organisationsskiss har prövats mot en mycket mer komplex verklighet.

Det gäller också för hälso- och sjukvården, även om det var länge sedan den organisationen var ny. Debatten i dag handlar om sjukvårdens organisation utifrån behandlingen av 160 förslag som skrevs i höstens motioner. Det är frågor som inte självklart låter sig sorteras in under en organisationsskiss.

Med anledning av replikskiftet nyss ska det nog sägas att det är lite märkligt att debattera förra höstens förslag om hälso- och sjukvårdens organisation veckan efter att Vårdansvarskommittén har lagt fram sitt betänkande om hur sjukvården borde vara organiserad i Sverige. Där tas också frågan upp om huruvida den inte borde bedrivas i statlig regi i stället.

Svaret på den frågan är, trots det vi nyss har hört här i kammaren, ett tydligt nej. Sex av åtta partier i riksdagen anser inte att lösningen på dagens problem och utmaningar i sjukvården ligger i att flytta beslutsfattandet från regional nivå till statlig nivå.

Anders W Jonsson redogjorde föredömligt för vad det skulle kunna tänkas få för konsekvenser att flytta sjukvården till statlig nivå. Vi socialdemokrater tror inte heller att staten är bättre skickad att sköta all sjukvård. En omorganisation skulle sannolikt lamslå sjukvårdens utveckling under lång tid och i sin tur förstås ge upphov till nya gränsdragningsproblem.

Vi delar dock kommitténs slutsatser att det finns områden där staten behöver ta ett större ansvar, inte minst när det gäller finansieringen av sjukvården och för att öka likvärdigheten över landet.

Det här är områden som vi socialdemokrater har med i våra förslag om hur sjukvården borde organiseras. Vi föreslår att de generella statsbidragen indexeras, alltså räknas upp automatiskt. På så sätt skyddar man statsbidragen mot inflationen och ger kommuner och regioner bättre och tydligare planeringsförutsättningar. Vi kallar det för att lägga en bottenplatta för välfärden, och det innebär att vi i vår budget för detta år hade 6 miljarder kronor mer i generella statsbidrag till kommuner och regioner än vad regeringen hade.

Vårdansvarskommittén pekar också på behovet av ett större statligt ansvar för bland annat kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer och screening. Det ligger i linje med förslag som vi socialdemokrater har lagt fram. Bland annat har vi föreslagit större satsningar på sjukvårdens personal. I våra budgetmotioner för både 2024 och 2025 har vi avsatt 3 miljarder mer än regeringen till personalsatsningar. Vi tror att det behövs för att klara sjukvårdens utmaningar.

Vi tror också att mycket av lösningen på dagens utmaningar ligger i ett bättre samspel mellan staten, regionerna och kommunerna. Vi välkomnar därför att regeringen nu har tagit ett initiativ för fortsatt utveckling av en god och nära vård i den omställning som pågår för att primärvården ska vara patienternas nav i hälso- och sjukvården.

Den lagrådsremiss som regeringen presenterade i förra veckan ringar in några av de områden som kräver fortsatt arbete: fokus på rehabilitering, fokus på tillgång till rätt medicinsk kompetens dygnets alla timmar och fokus på både fysisk och psykisk hälsa i primärvården. Det är viktigt och välkommet.

Men det krävs mycket mer än så för att hälso- och sjukvårdens organisation ska bli bättre. Ska vi nå målet om en god och nära vård måste vi röja upp i den röra och bland de marknadsmisslyckanden som finns i svensk sjukvård i dag. Utgångspunkten måste vara att sjukvården ska finnas där den behövs och att den patient som har störst behov ska gå först. Men i dag är det i rätt stora delar av svensk sjukvård som privata vårdgivare har störst förutsättningar att göra vinst.

Vi socialdemokrater menar att regionerna bör ha större befogenheter att styra över etableringen av nya vårdcentraler för att säkerställa att hela regionens befolkning har tillgång till en god vård. Därför vill vi avskaffa den lagstiftning som innebär att vem som helst som vill starta en vårdcentral får göra det och dessutom får finansiering av regionerna för att göra det.

Vi har sett alldeles för många exempel på hur lagen om valfrihetssystem i primärvården har inneburit nya etableringar av vårdcentraler i områden där det redan finns gott om vårdcentraler och där tillgången till vård är god. Det sker på bekostnad av satsningar som skulle behövas i andra områden i en region eller i andra delar av sjukvården.

Vi menar också att privata aktörer som finansieras med offentliga medel bör ta en större del av det samlade ansvar som hälso- och sjukvård innebär. Vi vill att privata aktörer ska ha samma skyldigheter som offentliga att bidra till hälso- och sjukvårdens utveckling exempelvis vad gäller krisberedskap, forskning och utveckling och att erbjuda studenter verksamhetsförlagd utbildning. Det är inte rimligt att den offentliga vården ska ta hela det ansvaret medan privata aktörer kan fokusera helt på mer kortsiktiga vinster.

Vi har de senaste åren sett hårresande exempel på hur privata aktörer kan sätta vinst före god våd. I Dagens Nyheter har 19 kvinnor vittnat om brister i den gynekologiska vården och eftervården i Stockholm. Flera kvinnor har varit nära att dö.

Den senaste artikeln handlade om Catharina, som dog till följd av en så kallad sjukvårdsrelaterad olyckshändelse. Den upptäcktes inte av den vårdgivare som hade opererat. Trots att hon inte alls mådde bra skickades hon hem. När hon några dagar senare kom in till akuten var det för sent.

Artikeln i Dagens Nyheter handlar om en familjs sorg över en förlorad dotter och frustration över vårdens misslyckande. Men den handlar också om ett privat vårdvalssystem som har kapsejsat. Så här kan vi inte ha det i Sverige.

Vi behöver städa upp i röran. Men det behövs också en skärpt statlig kontroll för att komma till rätta med problemen. I det arbetet har Inspektionen för vård och omsorg en oerhört viktig roll för att säkerställa att såväl regioner och kommuner som privata utförare följer rådande lagar och regler. Ivo måste ha rätt förutsättningar för att kunna göra sitt arbete på ett bra sätt. Därför säger vi socialdemokrater att vi måste satsa extra resurser på att Ivo ska kunna göra just det.

Det handlar inte längre bara om att Ivo ska ha kompetens för att se till att vården håller rätt kvalitet. Det är oerhört viktigt, men Ivo måste i dag ha kompetens för att se igenom affärsupplägg från organiserad brottslighet. Ivo måste kunna granska verksamhet som drivs av kriminella aktörer i rent kriminella syften. Det är nämligen så den svenska sjukvårdsmarknaden ser ut i dag.

Det är inte klokt. Så här kan vi inte ha det. Patienter är inte kunder på en marknad. De är människor med olika behov av vård men med lika rätt att få sina behov tillgodosedda. Patienten med störst behov ska alltid gå först, oavsett var i landet patienten råkar bo.

Fru talman! Jag står bakom alla Socialdemokraternas reservationer, men jag vill här särskilt yrka bifall till reservation 7.

(Applåder)

Anf. 30 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Karin Sundin uttryckte besvikelse och förvåning över att Kristdemokraterna inte slutade driva sitt krav. Det ringer en klocka. Det är väl ungefär som när John Cleese 1969 var missnöjd och förvånad över att Michael Palin inte kunde inse att papegojan faktiskt var död.

Men det var inte därför jag begärde replik. Det var på grund av det som hände på den socialdemokratiska kongressen. Ett bärande tema i välfärdsdiskussionen där var att återta kontrollen, exempelvis över primärvården.

Jag är så gammal att jag minns den tid då man hörde till en viss hälsocentral och inte hade möjlighet att välja. Jag kommer ihåg flera yngre kollegor som väldigt gärna ville starta primärvårdsenheter men absolut inte fick det. Sedan fick vi LOV och Vårdval Sverige, som har gjort att vi i dag har en fantastisk utveckling vad gäller primärvården i Sverige.

Det finns ingen patient som skulle vilja återgå till att det är politikerna som har kontrollen över vilken vårdcentral eller hälsocentral man tillhör. Jag tror att förvåningen skulle bli stor om man sa till yngre läkare och sjuksköterskor: Även om ni vill starta en egen enhet får ni inte det, för politikerna vill ha kontrollen.

Jag hörde i anförandet Karin Sundin säga att om man bara startar en hälsocentral får man finansieringen av det allmänna. Där måste jag korrigera Karin Sundin. Det är först när ett antal patienter säger att det är just denna vårdcentral de vill gå till som det allmänna betalar. Det går inte ut några pengar i förväg.

Jag har lite svårt att förstå Socialdemokraternas vurm för att politikerna ska återta kontrollen från patienter som vill välja och från driftiga läkare och sjuksköterskor som vill arbeta i primärvården.

Anf. 31 Karin Sundin (S)

Fru talman! Tack för frågan, Anders W Jonsson!

Jag är den första att säga att vi har utmärkta privata alternativ i det här landet. Vi har väl fungerande vårdcentraler som drivs både i offentlig regi och i privat regi. Det har vi i hela landet, också i min hemregion i Örebro län. Det finns oerhört många vårdgivare som gör ett oerhört gott arbete.

Det är inte patienternas kontroll vi är ute efter. Vi vill att patienterna ska ha möjlighet att själva välja och vara sitt eget nav i samverkan med primärvården. Vi vill inte heller ta kontrollen från vårdens professioner. Däremot menar vi att det är vårt ansvar som företrädare för staten att ha kontroll över hur de offentliga medlen används, och de används i stor utsträckning inte på rätt sätt i dag. Vi behöver se till att de kronor som är avsedda att användas till hälso- och sjukvård också används till hälso- och sjukvård och inte till vinstutdelning eller satsningar som inte är till gagn för patienterna eller för de professioner som ska göra jobbet.

Det är det vi menar med att återta kontrollen. I dag är en alldeles för stor del av kontrollen utanför vår makt. Inte heller våra offentliga granskningsaktörer som Inspektionen för vård och omsorg och Socialstyrelsen har möjlighet att genomskåda vad som sker med offentliga medel utan står maktlösa inför en grov organiserad brottslighet. Det är detta vi menar med att ta tillbaka kontrollen.

Anf. 32 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Att säga att man vill att patienterna ska ha rätt att välja vilken vårdcentral de vill gå till och samtidigt vilja begränsa de privatas möjligheter är lite grann som att säga: Jag skulle väldigt gärna vilja ha en ny bil, men de där fyra hjulen kan vi strunta i. Ska man ha ett antal alternativ i primärvården, fru talman, bygger det på att man öppnar för, uppmuntrar och ger förutsättningar för driftiga företag, läkare och sjuksköterskor som vill starta egna mottagningar.

Man ska tydligen kunna få starta företag i primärvården, men vinst ska man inte kunna ta ut. Vilka privata företag skulle över huvud taget överleva utan att ha plus på den nedersta raden?

Vill man på allvar ha kvar valfriheten i primärvården – i dag är det 45−50 procent av svenska folket som uppskattar den och väljer en privat vårdgivare – bygger det på att vi har bra villkor för de privata vårdgivare som vill etablera sig och vill driva verksamheter. Pengarna går ju inte heller till dessa mottagningar om det inte är ett antal tusen patienter som säger att de väldigt gärna vill gå till den här nyöppnade mottagningen i stället för den gamla som de är missnöjda med.

Jag är den första att säga att vi ska ha kontroll på de offentliga medlen såtillvida att det ska vara oerhört skarpa kvalitetskontroller. Där kan vi säkert göra väldigt mycket mer – framför allt när det gäller den organiserade brottslighet som på vissa ställen har lyckats nästla sig in till och med i primärvården. Där ska det inte finnas någon pardon. Där ska samhället slå till stenhårt. Men när man lyfter det fåtal sådana exempel som finns och utifrån dem är beredd att rycka undan mattan för alla de privata, väldigt duktiga vårdgivare vi har i primärvården förstår jag inte hur Socialdemokraterna tänker.

Anf. 33 Karin Sundin (S)

Fru talman! Vi ska inte rycka undan mattan för någon som bidrar till den svenska hälso- och sjukvården på ett konstruktivt, bra och kvalitetssäkert sätt. Däremot ska vi rycka undan mattan för dem som primärt gör det i syfte att tjäna pengar och utnyttja våra offentliga välfärdssystem för egen vinning.

Vi menar att vi ska ha goda villkor för hälso- och sjukvårdens aktörer. Det behöver dock inte innebära att man kan göra hur mycket vinst som helst. Det finns många sätt att reglera hur stort vinstuttag man får göra och på vilket sätt vinsten får användas. Låt oss titta på det!

Jag tror inte att Socialdemokraterna och Centerpartiet nödvändigtvis behöver stå så långt från varandra i de här frågorna. Det handlar om att se till att varenda skattekrona används på rätt sätt – till så god vård som möjligt för patienterna, så god arbetsmiljö som möjligt för den personal som ska utföra vården och så goda förutsättningar som möjligt för att utveckla sjukvården till att vara god också i framtiden.

Det här behöver vi bli bättre på i Sverige i dag. Det vi ser, de larmrapporter vi nu får, visar på ett sjukvårdssystem som faktiskt inte fungerar. Vi ser hur våra offentliga välfärdssystem, inklusive sjukvården, plundras av kriminella aktörer. Så kan vi inte ha det.

Anf. 34 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Hälso- och sjukvårdens organisation är rubriken på betänkandet som vi nu debatterar. Det är måhända en inte särskilt spännande rubrik, men betänkandet rymmer faktiskt både viktiga och ideologiska frågeställningar.

Ska valfriheten och mångfalden öka eller minska? Ska patientens ställning stärkas? Eller är det i stället politikernas makt som ska öka? Ska vi ha en centralstyrd hälso- och sjukvård eller en hälso- och sjukvård som formas regionalt nära patienter och medarbetare?

Det här är frågor som besvaras väldigt olika av riksdagens partier. Svaren formar partiernas politik och därmed i förlängningen utformningen av svensk hälso- och sjukvård.

Jag ska å Moderaternas vägnar försöka besvara dessa frågor och beskriva hur vi moderater vill utveckla den svenska hälso- och sjukvårdens organisation och styrning till gagn för den enskilda patienten. Just den enskilda patienten är utgångspunkten för den moderata hälso- och sjukvårdspolitiken. Patienten ska alltid sättas främst, och vårdköerna ska kortas. Därför är valfrihet och mångfald viktigt. Vi är övertygade om att mångfald är bättre än enfald. Både patienter och personal behöver ha rätt och möjlighet att välja och välja bort. Den konkurrens som uppstår mellan olika aktörer är vi övertygade om bidrar till innovation och utveckling, och den gör vården bättre och mer effektiv.

Fru talman! Vården måste bli mer effektiv. Att mäta produktivitet inom vården är förvisso svårt men klart är att kostnaderna ökar snabbare än produktionen. Det är ohållbart. Vi måste få mer vård för pengarna. Därför är regeringens inrättande av en särskild effektivitetsdelegation viktigt. Det ska vara en delegation som stöttar regionerna i deras strävan efter att jobba smartare. Viktigt och smart är också att stärka det förebyggande och hälsofrämjande arbetet.

Otroligt mycket lidande och enorma kostnader kan nämligen undvikas och förebyggas. Därför är jag glad att Tidöpartierna och den moderatledda regeringen prioriterar tidiga och förebyggande insatser och dessutom driver innovativa modeller i form av bland annat sociala utfallskontrakt för att möta folkhälsoutmaningarna.

Fru talman! Jag har haft förmånen att få ingå i Vårdansvarskommittén, alltså den statliga utredning som sedan hösten 2023 haft i uppdrag att analysera för- och nackdelar med ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för vården. Efter ett gediget och ambitiöst analys- och utredningsarbete står det för Moderaterna, liksom för ytterligare fem av riksdagens partier, klart att vården inte ska förstatligas.

De problem och utmaningar som svensk hälso- och sjukvård brottas med förklaras inte av dagens huvudmannaskap. Således är inte heller lösningen på vårdens problem och utmaningar att dra igång tidernas största organisationsförändring. Vad vinsterna av en sådan förändring skulle vara är högst oklart. Klart är däremot att riskerna med en sådan omorganisation är stora och att genomförandekostnaderna skulle bli mycket höga.

I stället för att ägna de kommande årtiondena åt att genomföra en enorm omorganisation behöver vi här och nu stärka patientens ställning och ta itu med de konkreta problem vi ser inom vården. Vi moderater vill att man som patient ska ha tillgång till en god och nära vård men också att man ska ha rätt att söka vård i hela landet. Vården behöver förmänskligas – inte förstatligas.

Att vården inte ska förstatligas betyder inte att staten kan luta sig tillbaka. Staten behöver ta ett större ansvar liksom utveckla och förbättra sin styrning i syfte att skapa en bättre och mer jämlik hälso- och sjukvård. Det har jag och Moderaterna påpekat och drivit länge. Och det kommer nu också till tydligt uttryck genom den moderatledda regeringens politik.

Ett av regeringens viktigaste reformarbeten handlar om att skapa en nationell digital infrastruktur och röja upp bland de många hinder som finns för att i ökad utsträckning och på smartare sätt nyttja hälsodata och digitaliseringens möjligheter. Konkret handlar det om att staten behöver ta ett strategiskt ansvar för vårdens infrastruktur och säkerställa att Sverige är ett attraktivt land för forskning och utveckling av nya läkemedel och behandlingar.

Jag är nu också väldigt glad över att alla åtta partier i Vårdansvarskommittén är eniga om att staten på ytterligare sex områden behöver ta ett större ansvar. I Vårdansvarskommitténs slutbetänkande föreslås att staten ska ta ett större ansvar för kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer, screening, rättspsykiatrisk vård samt luftburen ambulanssjukvård och luftburna sjuktransporter.

Tiden, fru talman, räcker inte för att jag ska kunna utveckla resonemanget bakom varje område, men låt mig särskilt lyfta upp kompetensförsörjningen.

En god kompetensförsörjning är helt avgörande för att göra vården bättre och för att kunna åtgärda de problem och brister vi ser inom svensk hälso- och sjukvård, nämligen bristande tillgänglighet med långa vårdköer och geografiska skillnader. Grundorsaken till dålig tillgänglighet eller geografiska skillnader är ofta bristande kompetensförsörjning. För att förbättra kompetensförsörjningen måste fler vilja både söka sig till och stanna kvar inom vårdens många yrken. Därför måste arbetsmiljön bli bättre. Det är inget som enkelt kan kommenderas fram från riksdag, regering eller myndigheter i Stockholm utan det kräver ett regionalt och lokalt arbete och inte minst ett gott ledarskap. Vad staten dock behöver säkra är en nationell samordning och dimensionering i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal. 21 enskilda regioner har helt enkelt inte det nationella perspektivet utan det måste staten ta.

Fru talman! Vad som för mig och Moderaterna är glasklart är att staten inte bara behöver öka sitt ansvarstagande utan staten behöver också utveckla och förbättra sin styrning. Vi vet att statens styrning av hälso- och sjukvården i dag fungerar dåligt. Men lösningen är då inte bara att öka styrningen. Tvärtom är vägen framåt i mångt och mycket att minska styrningen men att styra bättre.

I dag träffas regionerna av en stor hagelsvärm av styrsignaler som kommer från den nationella nivån. Ytterst styrs regionerna av de lagar vi stiftar här i Sveriges riksdag, men sedan tillkommer mängder av andra styrsignaler. Det är styrsignaler som många gånger är på tok för detaljerade och för kortsiktiga. Staten styr med förordningar och föreskrifter, genom myndighetsuppdrag och överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner samt inte minst genom budgetanslag. Anslagen utgörs till stor del av riktade statsbidrag som sällan fungerar särskilt bra. Statens styrning behöver bli smalare men vassare. Så skulle jag vilja sammanfatta Vårdansvarskommitténs förslag om hur statens styrning behöver förbättras.

Konkret pekar vi i kommittén på behovet av att ge regionerna långsiktiga förutsättningar och att statens styrning i större utsträckning ska handla om normering samt om kontroll, uppföljning och ansvarsutkrävande. Som moderat är jag glad att kommittén är tydlig med att riktade statsbidrag bara bör användas i undantagsfall liksom att patientens ställning ska stärkas och att det kan betyda nya sanktionsmöjligheter. För Moderaterna är det självklart att staten behöver kliva fram för att stärka patientens ställning. Som patient ska man få vård i tid.

Fru talman! Om inget oförutsett inträffar är kvällens debatt min sista innan jag lämnar uppdraget som riksdagsledamot för att i stället använda mitt driv och min kraft till att som kommunal tjänsteman försöka utveckla min egen hemkommun Tanum.

Jag har haft förmånen att få axla det allra finaste av förtroendeuppdrag, nämligen att vara riksdagsledamot i 15 år. Det har varit 15 otroligt spännande, utvecklande och utmanande år.

Under dessa år har det politiska landskapet ritats om. Och vi som land och vi förtroendevalda har fått hantera stora utmaningar och kriser. Klimatutmaningen, brexit, flyktingkrisen 2015, terrorism, coronapandemin och inte minst Rysslands illegala anfallskrig mot Ukraina är sådant som har präglat min tid här i riksdagen.

Fru talman! Jag förstår att det inte finns tid och antagligen inte heller intresse för att jag ska hålla en lång genomgång av allt som skett under min tid i riksdagen. Men låt mig ändå innan jag lämnar den här talarstolen säga några ord om riksdagen, eller demokratifabriken som jag ibland kallar denna fantastiska institution och arbetsplats.

Den centrala produktionsmetoden i demokratifabriken är att låta olika idéer, åsikter och förslag brytas mot varandra. Efter debatter, förhandlingar och utredningar ramlar så småningom beslut ut. Det är beslut om lagstiftning, om statens budget, om formandet av vår utrikespolitik eller om arbetet på EU-nivå. Besluten ska förhoppningsvis göra Sverige bättre.

Regeringsformens första och viktigaste bestämmelse är att all offentlig makt utgår från folket. Det är riksdagen, vi 349 ledamöter, som är folkets främsta företrädare, men vi ger makten att styra riket till regeringen. Att regeringen och dess myndigheter förvaltar den makten på bästa sätt har vi att kontrollera. Jag vill betona att den uppgiften är viktig för riksdagen.

Fru talman! Jag är enormt tacksam för det fantastiska förtroende som jag har fått. Att få tjänstgöra här i demokratifabriken i fyra mandatperioder är få förunnat. Även om demokratifabrikens maskineri maler lite långsamt kan jag ändå, nu när jag blickar tillbaka, konstatera att mycket har hänt under den här tiden. Jag har varit med och gjort det som alla vi som är politiskt engagerade vill, nämligen skillnad. Det har varit en ära och ett nöje, men det har också varit mycket uppoffringar och hårt slit.

Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt och innerligt tack till alla ledamöter från samtliga partier. Jag vill också rikta ett varmt och innerligt tack till alla tjänstepersoner i Riksdagsförvaltningen, i parti- och utskottskanslier, alla lokalvårdare, servicetekniker, it-tekniker, vaktmästare, assistenter, fastighetstekniker, protokollsnotarier, utredare, kammarsekreterare och andra fantastiska medarbetare som uppbär olika roller men som gemensamt ser till att demokratifabriken fungerar och är välsmord.

Tack till er alla och tack för mig!

(Applåder)

I detta anförande instämde Thomas Ragnarsson och Jesper Skalberg Karlsson (båda M).

Anf. 35 Anders W Jonsson (C)

Fru talman! Det är svårt att ta replik på Johan Hultberg och Moderaterna med tanke på att Centerpartiet och Moderaterna har i stort sett identiska uppfattningar när det gäller just sjukvårdspolitiken.

Orsaken till att jag begärde ordet nu är egentligen att jag vill göra exakt samma sak som jag har gjort en gång tidigare i riksdagen. Vid motsvarande debatt för tre år sedan utnyttjade jag replikmöjligheten till att framföra min stora respekt för och mitt tack till Barbro Westerholm. Jag skulle nu vilja göra exakt samma sak till Johan Hultberg, fru talman.

Johan Hultberg har nämligen betytt väldigt mycket som riksdagsledamot och har faktiskt gjort personlig skillnad i ett antal frågor där vi inte skulle vara där vi är i dag om det inte vore för hans insats. Jag vill nämna framför allt två frågor.

Den ena är beroendesjukdomarna och hur vi behandlar dem. Där har Johan haft väldigt stor betydelse för den positionsförflyttning som har gjorts inom Moderaterna. Utan den skulle vi inte ha den breda uppslutning vi har i dag kring en politik som faktiskt leder till att människor med beroendesjukdomar kommer att få en väldigt mycket bättre vård.

Den andra frågan handlar om den lagstiftning som träder i kraft nu den 1 juli om möjligheten att byta juridiskt kön. Vi var många som hade mycket stor respekt för Johan Hultbergs hårda jobb och envishet när han drev den frågan.

Det finns säkert ytterligare frågor. Men man kan faktiskt inte peka på alla ledamöter som slutar i Sveriges riksdag och säga: Här har individen gjort skillnad.

Jag har stor respekt för att Johan Hultberg har fattat beslutet att under en period få arbeta nära sin familj på västkusten i Bohuslän. Men med tanke på hans förmåga, fru talman, skulle jag inte bli förvånad om han åter kommer att dyka upp på en tung position inom rikspolitiken.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Lantz (S).

Anf. 36 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Tack för ordet och framför allt tack för orden, Anders W Jonsson! Det värmer enormt mycket att du uttrycker dig på det sätt som du gör. Jag har verkligen uppskattat det fina samarbete som vi har haft i våra roller i våra respektive partier.

Det är viktigt att understryka för åhörarna. Ibland när man följer riksdagen och den svenska politiken framstår det som att det bara är konflikt och ett högt tonläge. Men det är också mycket konstruktivt arbete för att gemensamt föra Sverige framåt och försöka lösa svåra problem. Då är det många gånger ett gott samarbete över parti- och blockgränser. Det har jag haft med ledamoten Jonsson, och det har jag uppskattat väldigt mycket.

Jag vet att även ledamoten Jonsson ska lämna riksdagen, fast under mer ordnade former när mandatperioden har löpt ut. Jag tycker att också ledamoten Jonsson förtjänar stort tack och stor uppskattning för det fina arbete han har gjort, inte minst i de frågor där han uttryckte beröm för mig.

De två frågorna är den sortens frågor där det har krävts att personer har gått före inom de egna partierna, tagit interna debatter och orkat stå upp när det har blåst snålt. Jag vet att ledamoten Jonsson har gjort det och har haft den envisheten. Det är väl få ledamöter i den här kammaren som så enträget och långsiktigt har drivit just frågan om en bättre beroendevård som ledamoten Jonsson har gjort. Varmt och innerligt tack för det!

(Applåder)

Anf. 37 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Som gåva tänker jag ge ledamoten en liten ideologisk debatt så här på sluttampen.

Det fria vårdvalet och etableringsfriheten har öppnat dörrarna för välfärdsbrotten. Det är inget snack om det. Det har skapat en ganska sjuk kultur. Pengar som incitament skapar ofta en speciell kultur.

Ivo beskriver också att deras uppdrag har blivit mycket mer komplext. Det har gått från att fokusera på kvaliteten i vården och omsorgen till att också granska bolagsstrukturer, bulvanupplägg, förekomst av droger och vapen och gängrekryteringar. Ivo blir något slags FBI i det dysfunktionella läge som vi har.

Tidöregeringen talar ofta om hur mycket överadministration regionerna pysslar med. Det här skapar verkligen överadministration på ett gäng ställen. Exempelvis måste regionerna nu bygga upp sina egna små enheter för att följa det som sker. Det blir väldigt kostsamt.

Jag undrar om ledamoten så här i slutdebatten har några skarpa förslag när det gäller just den frågan.

Anf. 38 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Självklart har ledamoten Hultberg det. Moderaterna är ett fullsortimentsparti som har politik för de flesta samhällsutmaningar.

Det är alldeles riktigt att välfärdskriminaliteten är ett allvarligt samhällsproblem. Det är något som Tidöpartierna och den moderatledda regeringen verkligen har adresserat och tagit itu med, inte minst genom inrättandet av den särskilda Utbetalningsmyndigheten. Den är viktig för att stoppa felaktiga utbetalningar av olika ersättningar och socialförsäkringsförmåner. Det är förmåner som vi måste se till landar hos dem som är berättigade till dem, för att vi ska upprätthålla systemen på lång sikt samt förtroendet för systemen.

Jag tycker att det är lite allvarligt att ledamoten Rågsjö och Vänsterpartiet vägrar se att de kriminellas fula tryne letar sig in överallt i samhället. Det tar sig inte uttryck bara genom privata aktörer, utan de kriminella letar sig in också på kommunernas socialkontor och i domstolar – överallt.

Att lösa problemet med välfärdskriminalitet är alltså inte så enkelt som att förverkliga Vänsterpartiets våta dröm, nämligen att döda allt vad privat utförande, mångfald och valfrihet heter. Utmaningen är mer komplex än så. Det handlar om att göra precis det som min regering gör, nämligen riva sekretesshinder, driva på för ökad myndighetssamverkan och se till att vi har starka tillsynsmyndigheter som är resurssatta och kan möta den nya tidens utmaningar.

Svaret är inte att döda valfriheten. Vi ska däremot hugga huvudet av välfärdskriminaliteten när den visar sitt fula tryne.

Anf. 39 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Det är exakt som Johan Hultberg säger: Det här finns lite varstans och är systemhotande.

Men nu släpper jag detta – debatten alltså, inte frågorna – och övergår till något helt annat, fru talman. Ledamoten och jag har jobbat ihop ganska mycket, med olika frågor.

Covid var ingen lätt match. Det skulle man kunna göra en film om. Det kommer säkert en serie snart, tror jag, om just det och vad som hände i socialutskottet.

Jag tänker också på beroendefrågorna, där du verkligen har pushat ditt eget parti framåt. Det har, precis som ledamoten Anders W Jonsson sa, betytt väldigt mycket. Vi har också närmat oss varandra i socialutskottet när det gäller synen på beroende.

Ledamoten stred också för det juridiska könet. Den typen av energi och mod är viktigt; det måste man ha om man sitter i riksdagen, tycker jag. Man måste kunna ta matchen även inåt, i det egna partiet. Det har vi nog alla gjort.

Jag vill bara tacka ledamoten för ett fantastiskt samarbete, tycker Vänstern, i de frågor jag har nämnt. Tack!

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Lantz (S).

Anf. 40 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Jag har väldigt mycket uppskattat ledamoten Rågsjö. Vi har haft mängder av spänstiga debatter och replikskiften, som det senaste. Jag tycker att det är viktigt att vi har dessa ideologiska, värderingsmässiga debatter i Sveriges riksdag – att inte allt handlar om bara teknikaliteter och små justeringar i maskineriet utan att vi också går tillbaka till värderingar och ideologiska utgångspunkter. Det är viktigt för demokratin. Jag har haft många spänstiga debatter av den typen med ledamoten Rågsjö, och jag har uppskattat dem och haft väldigt roligt.

Jag har också haft roligt när vi tillsammans har kunnat kroka arm i viktiga frågor, som beroendeproblematiken och hur vi kan se till att försöka fylla igen de allvarliga diken som vi vet att många med samsjuklighet och beroendesjukdom faller i. Jag uppskattar enormt mycket det konstruktiva samarbete som vi två har haft som ledamöter men som vi också har haft i hela socialutskottet. Det råder ett gott samarbetsklimat i socialutskottet, och det är min önskan att det ska bestå när jag lämnar riksdagen.

Håll fast vid det, och håll fast vid de rejäla debatterna här i kammaren! Varmt tack, Karin Rågsjö!

(Applåder)

Anf. 41 Karin Sundin (S)

Herr talman! Hälso- och sjukvårdens organisation kan man säga mycket om, men inte heller jag har mycket till replik att komma med i dag. Jag vill i stället, herr talman, också ta tillfället i akt att tacka ledamoten Hultberg för debatterna.

Femton år är en lång tid. Ledamoten Hultberg har varit ledamot betydligt längre än jag och också suttit i socialutskottet betydligt längre än jag. Men under mina år i riksdagen har jag lärt känna ledamoten som en vass debattör. Även vi har haft några hårda replikskiften här i kammaren. Men vi har också haft gott samarbete när det har behövts, och det är väl så det ska vara.

Jag talar för Socialdemokraterna som det stora, statsbärande partiet när jag säger att vi är glada att vi emellanåt kan kroka arm med det andra, nästan lika stora – eller ja, hälften så stora, men ändå – statsbärande partiet. Stort tack för att vi har kunnat göra det på ett konstruktivt sätt när det har behövts!

Flera frågor har redan nämnts här i debatten. Jag vill också lyfta fram det hårda och ansvarstagande arbete som ledamoten gjorde när det gällde att ta fram en ny könstillhörighetslag. Det var nödvändigt för att på ett väldigt viktigt sätt förändra livet för ett antal människor även om de inte är så många.

Jag vill också särskilt tacka ledamoten Hultberg för det samarbete som vi har haft kring narkotikapolitiska frågor och för den insats som ledamoten, som nämnts här, har gjort i de narkotikapolitiska frågorna. Vi har tillsammans burit en del av dem i det tvärpolitiska narkotikapolitiska nätverket här i riksdagen. Detta kommer jag att ta med mig i mitt fortsatta arbete.

Så tack för arbetet, ledamoten Hultberg, och lycka till med att fortsätta göra skillnad!

(Applåder)

Anf. 42 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Det här är de svåraste replikskiftena; man är inte van vid att få så många uppmuntrande och berömmande ord. Jag uppskattar dem enormt mycket, och jag uppskattar verkligen också det samarbete som jag och ledamoten Sundin har haft, i utskottet men också lite grann vid sidan av utskottet. Det handlar till exempel om det narkotikapolitiska nätverket, där vi gemensamt försöker höja kunskapen och engagemanget i våra partier och här i riksdagen kring dessa viktiga frågor och också få fler ledamöter från andra utskott än socialutskottet att förstå att även de har en viktig roll i att se till att personer med beroendesjukdom får bättre vård och omhändertagande och bättre förutsättningar i livet. Varmt och innerligt tack för det!

Tack också för de spänstiga debatter vi har haft! Jag har uppskattat dem mycket. Jag är säker på att Sundins härliga debattstil fortsatt kommer att skapa energi här i kammaren. Fortsätt på inslagen väg, och varmt tack för de här åren tillsammans!

(Applåder)

Nils Seye Larsen (MP)

Anf. 43 Nils Seye Larsen (MP)

Herr talman! Efter dessa replikskiften med väldigt fina tacktal skäms jag nästan lite för att jag faktiskt hade en politisk replikfråga. Men det har varit otroligt trevligt att arbeta med dig den lilla tid som jag har varit i socialutskottet. Jag önskar dig all lycka.

Jag tänkte bara knyta an till något som ledamoten sa. Jag håller med om att bara finansiering inte löser allt; man måste också kunna göra prioriteringar. När jag läste rapporten Hur mår vården? från Kunskapsverket fastnade jag på att de absolut största kostnadsökningarna inom sjukvården gäller köp av tjänster från privata vårdgivare. En annan sak jag noterade i rapporten var att de personalkategorier som andelsmässigt ökat mest är grupperna central administration och chefer medan vårdpersonal har stått lite mer stilla.

När sjukvårdsminister Acko Ankarberg besökte oss i utskottet för att prata lite om välfärdskriminaliteten vid några vårdcentraler tänkte jag på att hon var tydlig med att regeringen aldrig någonsin kommer att backa från den totala marknadsfriheten och den fria etableringsrätten. Men hon förväntar sig att regionerna ser till att skärpa kontroll och uppföljning och att skriva bättre avtal, vilket innebär, som hon själv bekräftar, mer administration. Jag tänkte bara höra hur ledamoten ser på detta.

Anf. 44 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Vi måste göra enormt mycket för att minska byråkratin inom vården. Ska vi få mer vård för pengarna är ett av de viktigaste sätten att se till att vårdpersonalen får mer tid med patienten och behöver lägga mindre tid på administration och dokumentation. Därför är till exempel arbetet med att skapa en nationell digital infrastruktur, som jag lyfte i mitt anförande, otroligt viktigt. Man ska till exempel inte som läkare behöva dokumentera uppgifter i ett journalhanteringssystem, ett läkemedelssystem och ett nationellt kvalitetsregister. Det måste naturligtvis vara möjligt att mata in en uppgift en gång så att den finns tillgänglig på olika sätt och i olika system.

När det gäller välfärdskriminaliteten är det viktigt att vi ser till att stat och region inte dubbelarbetar. Det finns mycket sådant i dag. Vi behöver se till att tydliggöra rollerna mellan region och stat.

Jag tror att det är otroligt viktigt att vi ser till att riva sekretesshinder för att få en bättre uppföljning och en bättre kontroll.

Välfärdskriminaliteten och de oseriösa aktörerna är skickliga på att utnyttja svagheter i systemet. En sådan svaghet är att sekretesshinder gör att olika myndigheter och aktörer inte får en samordnad bild. Detta river den moderatledda regeringen. Vi ser till att vi på det sättet kan tackla de oseriösa aktörerna på ett bra sätt.

Men om frågan var om Moderaterna inte vill kasta ut alla privata aktörer för att stoppa välfärdskriminaliteten är svaret detsamma som till ledamoten Rågsjö: Vi ska slå vakt om mångfalden. Vi ska slå vakt om valfriheten för patienternas skull, för medarbetarnas skull och för att detta också driver innovation och bidrar till en effektivare vård. Men ja, vi måste se till att få bättre kontroll och bättre uppföljning, så att inga oseriösa aktörer kan tjäna pengar på vården.

Nils Seye Larsen (MP)

Anf. 45 Nils Seye Larsen (MP)

Herr talman! En stor del av kostnadsökningen handlar inte nödvändigtvis om pengar som läggs på privata välfärdskriminella företag. Men en stor utmaning när vi har en hälsolagstiftning som säger att vi ska ha god och jämlik tillgång till vård i hela landet och att vården ska utgå från behoven är att man har byggt upp ett stort marknadsexperiment som gör att vi har en vårdkonsumtion som är ojämlik. Jag instämmer i att det finns många privata utförare som gör ett bra jobb.

Här kan vi se på just nätläkarföretagen. Man skulle kunna tro att där det är absolut längst till närmaste vårdcentral, i de norra delarna, skulle konsumtionen av nätläkartjänster vara högst, men det är precis tvärtom. Konsumtionen är högst i de tätbefolkade områdena – ju mer tätbefolkat, desto högre konsumtion. Är verkligen hälsostatusen för stockholmare, göteborgare och malmöiter så mycket sämre? Jag är tveksam till det. Men det driver alltså upp kostnaden.

När man tillsätter en effektivitetsdelegation har man en enda person med som har läkarexpertis, och den personen är samtidigt vd för ett av dessa nätläkarbolag. Då är min följdfråga: Kan ledamoten se en problematik i detta, att det kommer i konflikt med intentionen att göra vården mer effektiv? Inser man att det finns utmaningar med den helt fria etableringsrätten när det gäller vård?

Tack, Johan Hultberg, och lycka till i framtiden! Det har varit jättekul att debattera med dig.

Anf. 46 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Tack, ledamoten Seye Larsen, för de orden! Jag uppskattar vårt samarbete mycket och önskar varmt ledamoten lycka till i det fortsätta värvet i socialutskottet och i riksdagen.

När det gäller de privata aktörerna är det en väldigt felaktig beskrivning att det råder total etableringsfrihet. Det är ganska höga trösklar för att etablera sig inom vården och till exempel bli utförare inom primärvården. Detta har, skulle jag säga, blivit ett reellt problem. Om vi tar primärvården som exempel kan jag säga att trösklarna för att starta en vårdcentral i dag är otroligt höga. Det gör att vårdcentraler i alldeles för liten utsträckning blir personaldrivna. Det blir svårt för mindre aktörer att konkurrera och etablera sig.

Här finns det all anledning för inte minst regionerna att se över sina kravspecifikationer och se om det är möjligt också för mindre aktörer att erbjuda vård till västerbottningarna, bohuslänningarna eller vilka det nu kan handla om.

Sedan tror jag också att det är en felaktig slutsats att säga att bara för att kostnaderna för digital vård ökar, ökar också kostnaderna för vården i stort. Faktum är ju att digitala vårdbesök i regel är billigare och mer kostnadseffektiva än fysiska.

Sedan finns det absolut stora problem med de ersättningssystem vi har. Ingen tycker nog att dagens modell med utomlänsersättningar är en bra ordning. Den behöver utvecklas. Men i grunden måste vi förstå vad dessa företag bidrar med. De bidrar med en möjlighet för oss som patienter att få vård där och när vi behöver det. Den flexibiliteten har vården tidigare haft svårt att leva upp till.

Jag är glad över att också regionerna nu utvecklar sina digitala tjänster. Det är nödvändigt för att vården ska bli mer tillgänglig och mer kostnadseffektiv.

Effektivitetsdelegationen är fortfarande i sin linda. Vi får utvärdera den senare.

(Applåder)

Carita Boulwén (SD)

Anf. 47 Carita Boulwén (SD)

Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande 16 Hälso- och sjukvårdens organisation. Vi i Sverigedemokraterna står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men jag yrkar här bifall endast till reservation 17.

Herr talman! En stark och fungerande hälso- och sjukvård är en grundpelare i ett välfungerande samhälle. Varje medborgare ska känna trygghet i att vården finns där när den behövs, oavsett var i landet man bor eller vilken sjukdom man har. Men för att detta ska vara möjligt krävs mer än bara ambitioner: Det krävs struktur, långsiktighet och framför allt att vårdens personal ges rätt förutsättningar att utföra sitt livsviktiga arbete.

Sverigedemokraterna ser vårdpersonalen som hjärtat i hela systemet. Det är deras kunskap, engagemang och uthållighet som får vården att fungera – från vårdcentralen i glesbygden till den högspecialiserade enheten på universitetssjukhuset. Därför är vi glada över att regeringen, i linje med vad vi sverigedemokrater länge har efterfrågat, nu har tagit emot en nationell plan för vårdens kompetensförsörjning.

Planen, som har tagits fram av Nationella vårdkompetensrådet på uppdrag av Socialstyrelsen, innehåller 25 konkreta förslag på åtgärder för att säkra tillgången till vårdpersonal i hela landet, inte minst i glesbygd och i mindre kommuner. De fokuserar på bättre matchning mellan utbildningsplatser och vårdens faktiska behov, kontinuerlig kompetensutveckling, tydligare karriärvägar och förbättrad arbetsmiljö.

För oss sverigedemokrater är det avgörande att vårdens personal inte bara orkar utan också vill stanna kvar i yrket. Därför är detta ett väldigt välkommet steg i rätt riktning. Det är en viktig inriktning för att stoppa kompetensflykten, förbättra kontinuiteten i vården och säkerställa att resurserna används där de gör mest nytta. Planen bygger också in en systematisk uppföljning med årlig rapportering för att säkerställa att de föreslagna åtgärderna faktiskt genomförs och får effekt.

Herr talman! Ingen ska behöva vänta, vända eller kämpa för att få vård. Sjukvården ska vara där när den behövs, trygg, nära och utformad utifrån patientens behov och livssituation.

Begreppet ”nära vård” har länge varit förknippat med primärvården. Det är ett viktigt perspektiv, men det är inte tillräckligt. Vi menar att det nu är hög tid att också inkludera den högspecialiserade vården i detta arbete.

Regeringen har nyligen tagit ytterligare steg genom att lägga fram en lagrådsremiss för att stärka omställningen till god och nära vård. Förslaget tydliggör primärvårdens ansvar och omfattar både fysiska och psykiska behov, förstärker samverkan mellan region och kommun och säkrar medicinsk kompetens dygnet runt. Det är ett viktigt steg för att öka tillgängligheten och tryggheten för patienterna.

Nära vård måste också betyda att vård ges där den gör mest nytta för patienten, oavsett vårdnivå. Det finns i dag goda möjligheter att erbjuda avancerad cancervård i hemmet, exempelvis genom att ge cytostatika hemma och följa upp biverkningarna på distans. Detta ger trygghet för patienter, minskar belastningen på sjukhus och frigör resurser.

Vi i Sverigedemokraterna anser också att staten måste ta ett större ansvar för tillgången till modern strålterapi. Skillnaderna i infrastruktur är för stora. Det är inte acceptabelt att vårdutfallet ska bero på vilken region man råkar tillhöra.

Vi ser också ett stort behov av att förbättra hjärtsjukvården. Dagens vårdkedjor är inte tillräckligt sammanhållna. Det finns stora skillnader i vårdkvalitet. Därför föreslår vi en nationell hjärtstrategi med målet att skapa en obruten vårdkedja från akutsjukvården till rehabiliteringen. Dessutom måste resurser för avancerad hjärtsjukvård säkerställas i hela landet.

Herr talman! Vi i Sverigedemokraterna har länge varit tydliga. Svensk hälso- och sjukvård behöver en mer sammanhållen styrning. Den nuvarande uppdelningen mellan 21 olika regioner leder till ojämlik vård, dubbelarbete och bristande ansvarstagande. Patienten kommer i kläm när systemet brister.

Därför, herr talman, välkomnar vi att regeringen genom Vårdansvarskommitténs betänkande nu pekar ut konkreta områden där staten bör ta ett större ansvar. Det gäller sex centrala delar av vårdsystemet: kompetensförsörjning, läkemedelsförsörjning, vaccinationer, nationella screeningprogram, rättspsykiatrisk vård samt luftburen ambulanssjukvård och sjuktransporter.

Att just dessa områden lyfts är klokt. De kräver nationell samordning för att fungera effektivt och jämlikt över hela landet. Vi i Sverigedemokraterna ser detta som ett steg i rätt riktning. Det handlar inte om att ta bort det som fungerar lokalt utan om att bygga en mer likvärdig, transparent och ansvarstagande vårdstruktur. Staten måste ta ett tydligare grepp för patientens skull.

Herr talman! Det är omöjligt för mig att stå här i denna kammare och tala om hälso- och sjukvårdens framtid utan att lyfta psykiatrin.

Vi har under lång tid levt med allvarliga brister inom den psykiatriska vården. För få vårdplatser, bristande samverkan mellan ansvariga aktörer och betydande kompetensluckor leder till att patienter inte får det stöd och den behandling de behöver när de behöver detta. Konsekvenserna drabbar inte enbart dem som drabbats av psykisk ohälsa eller sjukdom. Detta påverkar även familjerna omkring dem, hela vårdkedjan och i förlängningen tryggheten i samhället.

Det är inte acceptabelt att personer med allvarlig psykisk ohälsa bollas mellan olika huvudmän, går utan hjälp eller tvingas vänta i veckor eller månader på insatser som är avgörande för deras livssituation.

Inom ramen för Tidöavtalet görs nu viktiga satsningar på den psykiatriska vården. Arbetet fokuserar på att stärka rättspsykiatrin, förbättra vårdkedjornas kontinuitet, öka antalet vårdplatser och möta behoven hos personer med samsjuklighet, där psykisk ohälsa och missbruk ofta hänger samman.

Det är viktiga steg för att återupprätta en trygg, sammanhållen och tillgänglig psykiatrisk vård. Men det krävs också ett tydligare fokus på kvalitet och patientens rättigheter, inte minst för barn och unga. Många barn som vårdas inom barn- och ungdomspsykiatrin uppger att de inte får tillräcklig information eller delaktighet i sin behandling. Det är inte acceptabelt.

Barn ska ha möjlighet att förstå den vård de får och kunna påverka den. Regeringen bör därför verka för ett systematiskt arbete där barn, i den mån det är möjligt, får inflytande över sin psykiatriska vård och tillgång till information som är anpassad efter deras ålder och mognad.

Herr talman! Vi ser även behov av att modernisera psykiatrins behandlingsmetoder. Äldre, traditionella metoder bör ersättas om det finns evidens för att nyare behandlingar ger bättre resultat. Regeringen bör därför ge Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en bred översyn av evidensbaserade metoder vid behandling av psykisk ohälsa och depression.

Sverigedemokraterna har även lyft behovet av att bredda synen på vad psykiatrisk vård kan vara. Vi anser att det är dags att psykiatrin både breddas och moderniseras. Alla patienter passar inte in i en modell där läkemedel automatiskt är förstahandsvalet. Psykofarmaka fyller en viktig funktion i vissa fall. Men dagens överanvändning, inte minst bland unga, visar tydligt att vården behöver fler verktyg, fler val och större lyhördhet inför patientens behov. Den omfattande förskrivningen av psykofarmaka, särskilt till barn och unga, är oroande och kräver en ny inriktning.

Sverigedemokraterna menar att fler komplementära och integrativa behandlingsformer bör finnas tillgängliga inom psykiatrin. Grön rehabilitering och naturunderstödd vård är exempel på insatser som visat goda resultat, särskilt vid utmattningssyndrom och ångestproblematik.

Även andra evidensbaserade icke-farmakologiska metoder, där samtalsstöd kombineras med fysisk aktivitet och kroppsnära behandling, bör integreras som naturliga delar i vårdutbudet. Det är dags att dessa alternativ ges den plats de förtjänar, till nytta för både patienter och vårdsystem.

Vi vill också betona vikten av valfrihet. Alla patienter bör ha rätt till psykiatrisk vård utan läkemedel om det är medicinskt möjligt och patienten själv önskar det. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag på en tydlig skrivning i patientlagen som stärker rätten till medicinfri behandling.

Herr talman! För oss sverigedemokrater är det tydligt vad som krävs för att bygga en hållbar vård för framtiden: en primärvård som fungerar som navet i systemet, en tillgänglig och jämlik vård över hela landet och en modern organisation där även högspecialiserad vård kan ges nära patienten.

Herr talman! När vi i Sverigedemokraterna är med och formar vårdpolitiken sätter vi patientens trygghet och behov främst. Vi prioriterar fungerande vårdkedjor, tillgänglig och jämlik vård i hela landet och bättre förutsättningar för vårdens personal att orka, utvecklas och stanna kvar. Vår ambition handlar om en sjukvård som håller hög kvalitet, inte bara i dag utan också för kommande generationer. Det är så vi bygger en vård att lita på – för patienterna och för personalen. Det handlar om hela Sveriges framtida vård.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag rikta ett varmt tack till alla er som arbetar i vården – i tuffa miljöer, med tungt ansvar och ofta under stor press. Det är er insats som gör skillnad varje dag. Vår politik syftar till att ni ska kunna göra ert jobb med stolthet – med rätt bemanning, rimliga arbetsvillkor och möjlighet till utveckling. Jag hoppas verkligen att ni alla får en riktigt fin sommar och att ni får en chans till vila och återhämtning.

Jag vill redan nu passa på att önska herr talmannen, presidiet, mina utskottskollegor och inte minst vår kanslipersonal en riktigt fin och glad sommar.

(Applåder)

(forts. § 13)

Anf. 48 Anders W Jonsson (C)

Herr ålderspresident! År 1993 fördes en intressant debatt i kammaren som resulterade i en lagförändring. Det handlade om LVM- och LVU-hemmen, som kommuner och regioner då bedrev. Man tyckte att det fungerade så dåligt, men detta skulle ordnas genom ett förstatligande. Statens institutionsstyrelse, Sis, bildades därför 1994. Nu, 30 år senare, vet vi att det inte var så enkelt. Trots att det är en statlig organisation med så många som 4 000 anställda får generaldirektören göra täta besök i socialutskottet för att förklara det fullkomliga haveri vi ser i Sis.

Nu tror Sverigedemokraterna att det är kris och katastrof i den svenska sjukvården, vilket jag inte håller med om. Svensk sjukvård presterar i absolut världsklass även om det finns utmaningar på ett antal områden. Sverigedemokraterna hävdar att de problem sjukvården har kan lösas genom det vissa kallar the big bang, nämligen ett förstatligande av hela den svenska sjukvården. Då handlar det inte om 4 000 anställda utan 400 000 och en oerhört mycket mer komplex verksamhet än Sis, som är en förhållandevis enkel verksamhet.

Jag frågar därför Carita Boulwén: Vad har man gjort för analys? Vi vet ju och är överens om att Sis är ett fullkomligt statligt haveri efter 30 år. Men nu handlar det inte om 4 000 utan 400 000 anställda och en mycket mer komplex organisation, och ni tror att ett förstatligande kommer att lösa de problem man pekar på.

Carita Boulwén (SD)

Anf. 49 Carita Boulwén (SD)

Herr ålderspresident! Jag tackar ledamoten Jonsson för frågan.

Detta är en komplex fråga. Vi har ett system som inte har fungerat på väldigt många år. Olika regeringar har försökt att lösa problemen med vårdköer, kompetensbrist och ojämlik vård men har inte lyckats. Olika regeringar har gått in med olika insatser och förslag på vad man ska göra åt situationen, men de har som sagt misslyckats.

Sverigedemokraterna har inte suttit i regering men ingår nu i regeringsunderlaget, och nu kommer en del förslag för att göra vården bättre för alla i hela Sverige.

Man har länge försökt lappa och laga systemet, men det har som sagt inte funkat. Det har läckt pengar, och man har pytsat in mer pengar utan att laga själva systemet, fastän det är där det brister. Oavsett hur mycket staten har gått in och styrt har man inte fått de resultat man trodde.

Nu börjar vi med att öka den statliga styrningen på sex områden, vilket är jättebra. Det är som sagt en komplex fråga, men Sverigedemokraterna tror att detta är rätt väg att gå för att komma till rätta med problemen.

Anf. 50 Anders W Jonsson (C)

Herr ålderspresident! När det gäller de sex utpekade områdena är åtta av åtta riksdagspartier överens om att man där behöver gå in med mer statlig styrning. Det är inget nytt, utan de senaste 20 åren har vi fått mer och mer statlig styrning av den svenska sjukvården – samtidigt som patienterna har fått mer och mer att säga till om.

Om det vore så enkelt att ett statligt ansvar för hela sjukvården skulle lösa de utpekade problemen med kompetensbrist, bristande tillgänglighet, bristande jämlikhet och problem med finansiering skulle de länder som har valt denna väg, exempelvis England, Norge och till viss del Danmark, inte ha dessa problem. Men kompetensbristen i England är betydligt större än i Sverige, och Norge, som genomförde denna resa för mer än 20 år sedan, har fortfarande exakt samma problem med bristande jämlikhet. Ett förstatligande har inte löst problemen. Däremot har man lyckats skapa en lång rad andra problem.

Om Sverigedemokraternas ledamot inte vill titta på Sis som exempel kan hon titta på tre andra och större förstatliganden i modern tid: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och polisen – och antalet anställda inom polisen är en tiondel av antalet anställda inom sjukvården. Även om dessa är betydligt enklare verksamheter har förstatligandet inte varit den generella lösningen. Dessutom: Medan vi på 90-talet hade arbetsförmedling, försäkringskassa och polis på varenda liten ort har vi det efter förstatligandet knappt ens i residensstäderna. Resultatet av ett förstatligande av vården kommer alltså givetvis att bli en kraftfull centralisering.

Herr ålderspresident! Jag förstår ändå inte analysen. Om det nu har misslyckats med Sis och de andra verksamheterna, varför skulle då sjukvården bli bättre om man kastar in den i en sådan här jättelik omorganisation?

Carita Boulwén (SD)

Anf. 51 Carita Boulwén (SD)

Herr ålderspresident! Jag tackar ledamoten Jonsson för hans kompletterande fråga.

Att Sis inte fungerar är vi smärtsamt medvetna om, och här görs mycket för att komma till rätta med de enorma problemen. Jag förstår att ledamoten tar Sis som ett exempel, för där fungerar det verkligen inte bra.

Sverige har 21 olika regioner och alltså 21 olika huvudmannaskap, och man gör olika i olika regioner, vilket ger ojämlik vård. Jag kommer från Halland, och där är vården väldigt bra. Men längre upp i landet har man inte samma tillgång till vård. Det är denna ojämlikhet vi vill få bort.

Nu skyller man också ofta på varandra. Regionerna skyller på staten och staten på regionerna. Jag tror att en viktig del för att komma till rätta med problemen är att en har ansvaret och kan ställas till svars när det inte går bra.

Vi tycker att det är dags att lämna det splittrade systemet, och jag tror inte att ledamoten förespråkar ojämlik vård. Jag vet inte vad ledamoten menar skulle försämras om man införde statligt huvudmannaskap. Man kan jämföra med andra länder, men olika länder har givetvis olika förutsättningar. I vissa länder har det funkat väldigt bra när den statliga styrningen har ökat eller när man har infört ett statligt huvudmannaskap.

Sverigedemokraterna anser att det är denna väg Sverige behöver gå för att komma till rätta med kompetensbristen och ojämlikheten i vården. Men mycket behöver göras och skruvas i för att detta ska fungera. Det är ett komplext problem som man behöver hitta bra lösningar på för att det ska bli så bra som möjligt för alla patienter, regioner med flera.

Lina Nordquist (L)

Anf. 52 Lina Nordquist (L)

Herr ålderspresident! Den allra bästa vården är den man aldrig ens behöver, tänker jag.

Under väldigt många år har Liberalerna drivit på för en bred nationell strategi för hälsa, som spänner över hela samhället. Den regering vi bildade efter valet 2022 har nu sjösatt en sådan strategi för psykisk hälsa och även drivit på arbetet för mer förebyggande vård.

Herr ålderspresident! Sedan den 1 januari förra året är det tydligt i hälso- och sjukvårdslagstiftningen att rehabilitering måste vara en del av primärvårdens uppdrag. Att det borde ha varit så sedan länge tror jag att vi är överens om här inne, och nu är det äntligen så. Förebyggande handlar om allt från barnhälsovårdens arbete till hembesöksprogram, fysisk aktivitet på recept och hälsosamtal för äldre och så vidare.

Sedan blir de flesta av oss sjuka ändå, och när en människa blir sjuk måste vården fungera, herr ålderspresident, var vi än bor och oavsett om vi är patienter eller anhöriga eller om vi arbetar i sjukvården. Sedan många år ser vi i stället det motsatta: långa vårdköer och olika regler och läkemedel beroende på bostadsort. Vi ser en brist på sammanhållning som drabbar dem som är mest sårbara. Det är helt uppenbart att sjukvården behöver bli mer tillgänglig, mer jämlik och mer mänsklig.

Det pågår arbete med en stärkt vårdgaranti, möjlighet att själv välja var man vill ha sin vård när den egna regionen brister, ökad kontinuitet i all vård och, självfallet, husläkare men också en fast läkarkontakt inom specialiserad vård, när man behöver sådan under lång tid.

Vården behöver styras smartare och mer strategiskt. Liberalerna vill införa gemensamma riktlinjer. Det ska inte vara någon tipslista, utan det ska vara ska-krav när det gäller riktlinjerna. Vi vill införa likvärdig tillgång till läkemedel i hela landet, och det är samma sak med screening. Vi vill se bättre skydd vid kriser och pandemier och journalsystem som pratar med varandra. När vi flyttar oss över landet ska vår information följa med oss. Om vi själva vill att den ska gå att dela ska detta vara möjligt. Staten behöver helt enkelt ta ett större ansvar i strategiska frågor.

Med detta sagt tror vi inte på en enda gigantisk myndighet. Det som funkar fantastiskt i en storstad kan rent av vara dåligt i glesbygd. Vårdens former kan behöva se helt olika ut. Det som är digital vård i en del av landet behöver kanske på ett annat ställe vara en mobil mottagning, specialistvård utanför sjukhuset eller en traditionell avdelning eller mottagning i ett hus.

Vård behöver kunna ges på olika sätt, beroende på förutsättningar. Däremot kräver en sjukdom och kroppen givetvis samma medicinering oavsett var vi bor. Kroppen är likadan oavsett om man flyttar till Ljusdal, Malå eller Skinnskatteberg. Vi vill att morgondagens vård ska ges utifrån våra kroppars behov, och där behövs en tydligare statlig styrning. Vård ska också ges utifrån våra möjligheter att bäst få den, men där handlar det om regionernas möjligheter att utforma vården så att den verkligen hjälper varje människa där hon befinner sig.

Att ersätta dagens vårdstruktur med ett tungt statligt myndighetsmaskineri är något helt annat än att säga att kroppen är likadan när man flyttar på sig. Att ersätta dagens vårdsystem med en jättemyndighet, herr ålderspresident, är samma sak som att säga: ”Om jag byter ritbord kommer husen jag ritar att bli bättre.” Det blir inte mer vård av detta. Det blir inte fler kloka, omtänksamma människor. Det blir inte kortare köer.

Däremot har vi lite väl många regioner. De regioner som har ett nära samarbete behöver staten hjälpa att gå samman. Där det redan finns nära kontakter ska staten vara behjälplig med att se till att vi får färre och färre regioner, men vården måste fortfarande utformas efter de möjligheter som finns på varje plats.

Med detta sagt, herr ålderspresident, är vi liberaler inte färdiga här. Vi tänker fortsätta att stärka kontinuiteten, stärka människors självbestämmande även när de är sjuka, öka stödet till anhöriga, förbättra arbetsvillkoren och införa fler utvecklingsvägar för anställda, inklusive att fler yrkespersoner ska kunna bedriva småskalig vård. Detta hjälper både proffsen i vården och de människor som bor på ställen där det i dag finns för lite vård: förort, bruksort och landsort.

Vi tänker ge alla regioner ett ansvar att bidra till morgondagens vård, ett ansvar att bidra till forskning, utbildning och innovation i vården.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vi vill att staten ska stötta men inte kväva – hint, hint till somliga partier här. Vi vill att staten ska leda men inte fjärrstyra – hint, hint till en del andra partier här. Vi tänker inte ge oss förrän patientens och de anhörigas perspektiv alltid är viktigare än organisationens gränser och systemets bevakares egna intressen.

Sjukvården ska vara trygg, nära och jämlik. Detta behöver staten och regionerna skapa tillsammans.

Anf. 53 Karin Rågsjö (V)

Herr ålderspresident! Sex av åtta partier är emot ett helt förstatligande av vården. Det blev lite märkligt när vi här i dag lyssnade på Kristdemokraternas syn på svensk sjukvård och dess problem. Efter det att Vårdansvarskommittén, där samtliga våra partier har suttit, lämnade sitt betänkande säger ni i KD fortfarande att vi ska ta bort regionerna och förstatliga vården.

Detta verkar vara den universallösning som ni kan komma på. Detta säger ni trots att frågan nu har utretts i två år och delvis sågats av experter och en bred politisk majoritet. Ni har inte majoriteten med er heller, och då vore det kanske bra om ni tittade på hela ert fögderi. Det är ju ändå ni som är ansvariga för sjukvårdsfrågan.

När det gäller den ojämlika vården ser vi stora skillnader i hälsa – klassmässiga och regionala. Förutsättningarna för en jämlik vård skiljer sig åt beroende på var i landet du bor, vem du är och varifrån du kommer. Den vård du erbjuds ska inte vara beroende av din samhällsklass, ditt kön, ditt ursprung eller din geografiska hemvist. Så är det. Här krävs ett ökat statligt inflytande över den ekonomiska fördelningen, alltså hur vi ska fördela pengar över landet.

Herr ålderspresident! När det gäller den dåliga arbetsmiljön inom hälso- och sjukvården är det personalen som är guldet. Men en fungerande vård borde inte förutsätta att man blir hjälte eller hjältinna – det handlar om kvalificerade och samhällsbärande arbeten som kräver stor kompetens och som bör behandlas därefter, det vill säga att personalen behöver få bra arbetsvillkor och bra arbetstider. I vår budgetmotion presenterades därför förslag på kraftigt ökade generella statsbidrag. Vi vill indexera statsbidragen. Det vill nu också Socialdemokraterna, vilket gläder mig.

Man kan fråga sig vems behov som ska styra. Det är behoven som ska styra hälso- och sjukvården. De som är sjukast ska komma först, men där är vi inte riktigt. Nätläkarbolagen och andra privata utförare prioriterar de friskaste patienterna, som kräver minst insats men som ger hög ersättning och som därför är lönsamma.

Detta innebär att den offentliga vården i större utsträckning får ansvara för personer med stora och mycket stora vårdbehov, vilket är resurskrävande och påverkar den offentliga vården. Jag pratade bland annat om detta när jag var nere i Helsingborg och åkte runt bland olika vårdcentraler och träffade vårdpersonal. Det var väldigt tydligt där.

Det är vinstmöjligheterna som får styra hur vårdresurserna fördelas, i stället för att man låter behoven styra. Vi anser att den svenska hälso- och sjukvården bör återgå till att styras med utgångspunkt från just vårdbehov och långsiktiga planeringsmöjligheter för regionerna.

Den nära vården har vi pratat om ganska länge. Ursäkta, men den känns långt borta. År 2022 fastställde Socialstyrelsen 1 100 invånare per läkare som ett nationellt riktvärde. Det tycker vi alla är bra; ingen är emot det. Men vad händer? Den senaste kartläggningen från Myndigheten för vård och omsorgsanalys visar att omkring 30 procent av befolkningen har en fast läkarkontakt. Det är en siffra som varierar mellan 18 och 95 procent. Vårdförbundet och Läkarförbundet anser att det här måste prioriteras högre, och det tycker väl alla. Det handlar också om resursbrist inom sjukvården, vilket Vårdanalys har skrivit om i sina rapporter. Det är därför hög tid att prioritera primärvården – nu.

Herr ålderspresident! När det gäller maffian inom välfärden vill inte jag, när jag går in på en av de otaliga vaccinationscentraler som vi ser, i alla fall i den här regionen, att Bandidos eller någon annan maffiaverksamhet ska tvätta pengar där och ha hand om verksamheten. Nu pratar jag om maffian, inte om välfärdsbrott, för det är tydligt att maffian har letat sig in i samhällskroppen och fått tillgång till makt över våra liv och makt över vår hälsa. Och den förra borgerliga regeringen och nu den SD-beroende regeringen har gett maffian förutsättningar att verka inom välfärden.

Det fria vårdvalet och etableringsfriheten kan låta hoppsan hejsan, men med pengar som incitament – alltså vinster i välfärden – skapas en sjuk kultur.

Bland de exempel som uppmärksammats finns den misstänkta ekobrottshärva som lett till att Västra Götalandsregionen beslutat att häva avtalen med tre vårdcentraler. Nyligen rapporterade dessutom Ekot att Region Stockholm sagt upp ett avtal med en vårdkoncern som hade kopplingar till Bandidos och de brottsmisstänkta vårdcentralerna i Västra Götalandsregionen.

Ivo beskriver att deras uppdrag har blivit mycket mer komplext och har gått från att fokusera på kvaliteten i vård och omsorg till att också granska bolagsstrukturer, bulvanupplägg, förekomsten av droger och vapen och gängrekryteringar. Det är som att Ivo har blivit FBI. Något är väldigt dysfunktionellt.

Tidöregeringen talar ofta om hur mycket överadministration regionerna pysslar med och om den ineffektiva vården. Men med den här politiken, som ger maffian förutsättningar att tjäna pengar på välfärden, kommer regionerna att behöva bygga upp enheter för att stoppa det värsta av brottsligheten, stora enheter för kontroll som tar pengar från vården. Då kan vi prata om överadministration.

Vi vill ha en treårig stopplag för nyetablering av företag i sektorerna vård, skola och omsorg för att städa ut kriminella verksamheter, avskaffa de system som ger möjlighet till vinstjakt inom vården och inrätta en specialenhet på Ekobrottsmyndigheten i syfte att utreda privata företag som bedriver välfärdsbrottslighet.

Jag yrkar bifall till reservation 8. Regeringen bör utreda vilken betydelse lagen om valfrihetssystem har haft för den ökade välfärdsbrottsligheten.

Canceröverlevnad är en tydlig klassfråga. Den har ökat i alla socioekonomiska grupper de senaste 20 åren, men glappet mellan de olika grupperna kvarstår och har inte påverkats. Om överlevnaden hade varit lika hög för alla som i grupperna med flest överlevande hade ungefär 3 000 liv kunnat räddas. Det är verkligen en klassfråga. Här måste man ha helt andra förebyggande insatser och vara ute i ett tidigt skede på ett helt annat sätt för att täppa igen de här gapen.

Den psykiska hälsan är ständigt i fokus. En stor anledning till den kraftigt ökade förskrivningen av psykofarmaka, också specifikt till barn och unga, tror vi är att andra metoder att möta den växande psykiska ohälsan inte är tillgängliga i tillräckligt hög grad.

Utöver psykofarmaka erbjuds i regel kortvarig manualbaserad psykologisk behandling, ofta baserad på kognitiv beteendeterapi. Det är väldigt populärt. Längre psykoterapibehandling och psykoterapier med annan inriktning erbjuds sällan inom den offentliga vården. Det kostar väldigt mycket att gå i privat terapi, som många gör. Det blir en klassfråga.

Vi tror att fler möjligheter till vård och behandling mot psykisk ohälsa skulle kunna ge bättre resultat. Vi vill därför se en utredning av möjligheterna att inom primärvården erbjuda terapi hos utbildade legitimerade terapeuter, med kravet att de inte ska vara vinstdrivande.

Min sista fråga, herr ålderspresident, gäller den samsjuklighetsproposition som vi väntar på.

Det måste finnas förutsättningar för personer med beroendeproblematik att få behandling mot psykiatriska tillstånd inom regionernas psykiatri. Forskningsresultat visar att nio av tio personer med missbruk eller beroende helst vill söka hjälp inom hälso- och sjukvården. Endast 5 procent vill helst söka vård inom socialtjänsten.

I de flesta jämförbara länder organiseras vården annorlunda än i Sverige. De har också lägre dödstal.

Den här problematiken adresserade Samsjuklighetsutredningen. Nu har regeringen tillsatt en samsjuklighetsdelegation. Det kanske är ett steg på vägen. Vi hoppas det. Men det händer inte så mycket.

Med tanke på det yrkar jag bifall till reservation 19.

Anf. 54 Anders W Jonsson (C)

Herr ålderspresident! Karin Rågsjö brukar ofta i debatten ta med mig till Stockholm för att beskriva hur sjukvården fungerar här.

Jag tänkte ta med Karin Rågsjö till Gävleborg, mitt hemlän. Där har vi haft väldigt stora problem med primärvården, som haft svårt med bemanning. Patienterna har inte varit särskilt nöjda. Efter att vi fick möjlighet till valfrihet är vi i dag uppe i 50 procent som har valt en privat vårdgivare, en av de många som vi har runt om i hela länet.

För ett par år sedan tillsatte man en utredning som skulle titta på hur det kommer sig att vår primärvård är bland landets dyraste. Vi har gått back med en halv miljard under den senaste femårsperioden. Den utredningen kom med ganska intressanta resultat.

Samtliga privata vårdcentraler har gått plus. Av dem som regionen själv driver är det en som har gått plus. Alla andra har gått back. Tittar man på vad patienterna föredrar ser man att åtta av de tio mest populära vårdgivarna är privat drivna. Det intressantaste är att vi ofta hör det som Karin Rågsjö sa i talarstolen: De privata prioriterar de friska. Men just i Gävleborg var det inte så. När man jämförde patienttyngden såg man att det snarare var de privata enheterna som hade de tyngsta patienterna.

När man frågar patienter och de som jobbar säger de att det är självklart om den offentliga vården inte fungerar. De som då flyttar över till den privata är inte de som aldrig behöver gå till hälsocentralen, utan det är förstås de som har mycket stora behov.

Jag vill ställa en fråga till Karin Rågsjö. Vänsterpartiets politik går ut på att vi inte ska ha några privata vårdgivare och att vi inte ska ha några vinster i välfärden. Hur tänker man sig då att lösa de utmaningar vi har i Gävleborg, där 50 procent av patienterna i dag är väldigt nöjda med att gå till en privat vårdgivare, som dessutom ger vinst?

Anf. 55 Karin Rågsjö (V)

Herr ålderspresident! Centerpartiet är ett parti som verkligen vurmar för de privata inom vårdsektorn. Ni har verkligen boostat det som vi sitter i nu.

Vad jag vet – jag har också lite kontakter i Gävleborg – händer det också väldigt mycket som är negativt där, men jag ska inte dra i det.

Jag är inte emot de privata generellt. Jag är helt emot de extrema vinster som en del drar ut ur det här, och jag är definitivt emot att vårdval och etableringsfrihet skapar en maffia över hela Sverige.

Det ser vi nu. Det ser vi i Stockholm. Det kommer vi kanske att se i Gävleborg också. Det ser vi runt om i landet. Plötsligt ägs vårdcentralen av en familj eller whatever som har connections till exempelvis Bandidos. Det har vi ju sett, tyvärr. Det är jättetråkigt. Jag vill inte gå till vårdcentraler som eventuellt drivs av kriminella krafter.

Det här är ett generellt problem. Då kan man fundera på vad man ska göra – om man ska springa efter eller försöka tänka lite smart. Även med etableringsfriheten anser jag att politiker ska ha visst inflytande över var man ska lägga vårdcentraler. Ska de exempelvis ligga i områden där endast rika bor? Är det inte bra att man har vårdcentraler på andra ställen? Det måste finnas en annan tanke bakom etableringsfriheten. Det kan inte vara de privata aktörerna som kör vården framför sig. Det måste finnas någon sorts motkraft, om ledamoten förstår vad jag menar, från politiker som tänker klokt.

Sverige ser också väldigt olika ut. Ledamoten brukar ofta när han pratar om just privat sektor landa i Gävleborg. Jag landar i Stockholm. Där har man haft 40 olika vårdval, som man nu tar tillbaka delar av eftersom man har märkt oegentligheter i väldigt hög utsträckning.

Anf. 56 Anders W Jonsson (C)

Herr ålderspresident! Jag får väl citera en av lärofäderna inom den rörelse som Karin Rågsjö tillhör, Deng Xiaoping: Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit så länge den fångar råttor.

Det visar ganska bra hur Centerpartiet ser på det här. Det är inte det att vi älskar privata vårdgivare, men vi ser att patienterna är väldigt nöjda.

När det gäller extrema vinster är det så att åtminstone i vårdvalet i Gävleborg får de offentligt drivna hälsocentralerna precis samma ersättning som de privata. Men de offentliga har svårt att behålla patienterna. De går back med hundratals miljoner kronor medan de privata snarast har tyngre patienter och dessutom lyckas få ekonomin att gå ihop. De är också mer populära att jobba hos bland vårdpersonal, så jag förstår inte problemet.

Då lyfter man ofta fram att det var någon patient som hade gått till en privat mottagning som dog efteråt.

Karin Rågsjö tar upp det jag ser som ett stort problem, nämligen att det finns kriminella intressen. Självklart ska vi göra allt vi kan för att hålla hög kvalitet och dessutom se till att röka ut de kriminella elementen. Men det är ändå ensidigt: Kvaliteten spelar ingen roll, vad patienterna vill spelar ingen roll, att personalen vill jobba där spelar ingen roll och att de inte kräver extra tillskott från regionen spelar ingen roll. Det handlar om att de absolut inte får gå med vinst – och har man ett företag som inte går med vinst finns inte det företaget kvar.

År 2004 kom en intressant vetenskaplig undersökning där man tittade på den sociala snedfördelningen av läkarbesök. Sverige hade då i princip en helt offentligt producerad mottagningsverksamhet. Vi var ett av de länder som hade den absolut skevaste fördelningen. Hos oss var det, om man raljerar, överklassen som sprang till doktorn medan man i andra länder hade en betydligt jämnare fördelning.

Det är inte så enkelt som att det bara handlar om att vi löser alla problem i sjukvården om vi får bort de privata.

Anf. 57 Karin Rågsjö (V)

Herr ålderspresident! Vi har väl aldrig sagt att vi är emot all privat vård. Vi är emot de otroliga vinster som görs. Vi är emot det dysfunktionella som händer. I den här diskussionen kan vi också prata om nätläkarna. Vilka är det som söker nätläkare? Det är inte den sjukaste i Gävleborg, som behöver prata med någon, utan det är tyvärr de i innerstaden i Stockholm. Man har sett det i olika mätningar.

Jag tycker absolut att det vore väldigt bra om exempelvis fler stiftelser drev vårdcentraler. Det vore väl bra om man hade en gräns för vinstuttag. Jag tycker också att det vore väldigt bra om den offentliga vården var bättre. Jag tycker i och för sig att den offentliga vård jag möter är ganska bra.

Det finns olika typer av privat ägande. Det kan ju vara läkare som har kooperativ – jag går till en sådan vårdcentral. Det kan vara stiftelser. Men de här stora koncernerna som äger så mycket – jag ska inte namnge dem – är inte små verksamheter, utan det är gigantiska verksamheter. Förenade Arabemiraten har tittat på dessa och vill köpa över sådana. Det finns enorma intressen.

Just nu kostar det sammantaget regionerna 25 miljarder per år att hålla koll på alla privata entreprenörer i vården, skolan och exempelvis LSS. Skulle vi inte kunna använda dessa pengar lite bättre? Vi måste stoppa maffian och infiltrationen i samhället på något sätt, och då måste man titta över de former som finns. Det verkar inte Centerpartiet vara berett att göra. Det tycker jag är tråkigt. Men fortsättning följer.