Granskningsbetänkande
Betänkande 2025/26:KU20
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är färdigbehandlat
- Debatt
- 2026-06-15
Hela betänkandet
Beslut i korthet
KU:s granskning av regeringen (KU20)
Konstitutionsutskottet, KU, har i sin årliga granskning av regeringen behandlat 31 ärenden som innehåller anmälningar från riksdagsledamöter. Anmälningarna handlar om regeringens förhållande till riksdagen, handläggningen av regeringsärenden, regeringens ansvar för förvaltningen och statsråds tjänsteutövning.
Granskningen debatterades i kammaren och sedan avslutade riksdagen ärendet.
- Utskottets förslag till beslut
- Utskottet anmäler för riksdagen resultatet av granskningen enligt 13 kap. 2 § regeringsformen.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Beredning, Genomförd
Senaste beredningar i utskottet
KU:s granskning av regeringen (KU20)
Konstitutionsutskottet, KU, har i sin årliga granskning av regeringen behandlat 31 ärenden som innehåller anmälningar från riksdagsledamöter. Anmälningarna handlar om regeringens förhållande till riksdagen, handläggningen av regeringsärenden, regeringens ansvar för förvaltningen och statsråds tjänsteutövning.
Granskningen debatteras i kammaren och sedan avslutar riksdagen ärendet.
Debatt, Genomförd
Debatt om förslag 2025/26:KU20
Webb-tv: Granskningsbetänkande
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 1 Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Riksdagens kontrollmakt är en bärande del av en fungerande demokrati. Den upprätthålls genom frågeinstituten, såväl de muntliga som de skriftliga, och genom KU:s granskningar. Reglerna om KU:s granskning är förhållandevis få. Hur utskottsarbetet bedrivs bestäms till stor del av utskottet självt. Det ligger alltså ett stort ansvar på utskottet att i god anda utforma arbetsformer och arbetssätt så att utskottet kan leva upp till sin uppgift som konstitutionellt kontrollorgan.
Det följer naturligtvis att oppositionen utgör en drivkraft vid granskningen av regeringen. Genom åren har det därför utvecklats en kultur och en praxis i utskottet som värnar minoritetens intresse i utredningsarbetet. Denna ordning är nödvändig för att säkerställa att granskningsärendena blir allsidigt belysta och att riksdagens kontrollmakt fungerar som det är tänkt.
Det är därför beklagligt och djupt sorgligt att årets granskning av Tidöregeringen har präglats av något annat. Det började med att Tidöpartierna hindrade oppositionen från att begära in underlag från kansliets opolitiska tjänstemän för att avgöra vad i Landerholmaffären som gick att granska utan att påverka rättsprocessen mot Landerholm själv.
Låt mig här vara tydlig: Rättsprocessen ska ha sin gång. Det är domstolarnas uppgift att avgöra om Henrik Landerholm har brutit mot lagen. Men KU:s uppgift är en annan. Vi granskar inte den tidigare säkerhetsrådgivaren; vi granskar statsministern och regeringen och huruvida de har skött sitt jobb.
Det rör sig alltså om frågor som ligger utanför rättsprocessen och som handlar om politiskt ansvar och om regeringens interna hantering, exempelvis varför en skadebedömning inte diariefördes på 673 dagar och om regeringen verkligen levt upp till kravet på skyndsam handläggning av allmänna handlingar. Efter många och men och en JO-granskning med efterföljande kritik har vi ändå granskat dessa frågor och kommit fram till att regeringen uppenbart har brustit.
Exempel på sådant vi däremot inte tillåtits granska är hur säkerhetsincidenterna rapporterades internt, vilken information statsministern fick och när, om det vidtogs några åtgärder, om gällande regelverk följdes samt frågor om den rent politiska hanteringen, exempelvis varför statsministerns egen presschef bistod den tidigare säkerhetsrådgivaren i den uppenbart vilseledande kommunikationen kring vad som hade hänt.
Fru talman! Det är givetvis allvarligt att Tidölaget väljer att förhindra politiskt ansvarsutkrävande i den kanske största säkerhetspolitiska skandal Sverige någonsin har haft. Men det är kanske än mer anmärkningsvärt att man sedan följde upp med att ensidigt besluta vilka övriga ärenden i årets granskning som skulle vara föremål för offentlig utfrågning och vilka ministrar som skulle kallas.
Resultatet blev att det i AP-fondsärendet kallades åtta personer, alltifrån tidigare statsråd och statssekreterare till vd:ar för AP-fonderna. Samtidigt förvägrades oppositionen att kalla statsministern i Somaliaärendet och statsministern och försvarsministern i lantmäteriärendet. Det är ett agerande som inneburit att vi inte har kunnat ställa viktiga och för granskningsarbetet relevanta frågor i två av de politiskt svåraste ärendena.
Fru talman! Trots detta lyckades utskottet, efter mycket möda och stora ansträngningar från samtliga, komma fram till ett enigt betänkande – något som många av oss under processens gång nog inte trodde skulle vara möjligt. För detta ska alla ha en stor eloge.
Men det räcker inte när man sedan följde upp med att frångå de principer och bedömningsgrunder som sedan länge varit vägledande för hur vi redovisar resultatet av KU:s granskningsarbete. Återigen bröts gammal praxis, och Tidöpartierna motsatte sig att redovisa kritik i flera ärenden trots att granskningen visat på tydliga brister.
Mest anmärkningsvärt är detta, kanske inte helt förvånande, just i ärenden där vi inte heller tilläts en fullgod granskning, alltså Somaliaärendet och lantmäteriärendet. Här kan konstateras att ärendena, även om det är lätt att förstå varför de är politiskt svåra och känsliga för regeringen, är tämligen enkla ur konstitutionell synvinkel.
Regeringen styr riket i enlighet med 1 kap. 6 § i regeringsformen. Det ansvar som följer med detta är inte valfritt. När regeringen ingår internationella överenskommelser och ger myndigheter uppdrag att genomföra dessa måste styrning, samordning och uppföljning fungera på ett sådant sätt att regeringens beslut kan verkställas. De brister som framkommit i granskningen rör regeringens styrning och förvaltning och dess ansvar för att säkerställa ett korrekt genomförande av fattade beslut. Även regeringens interna informationshantering och beredning av frågor med betydande säkerhetspolitiska konsekvenser samt regeringens ansvar att säkerställa att relevanta åtgärder vidtagits faller under denna paragraf.
Avslutningsvis, fru talman: Det är säkert så att ingen regering uppskattar att bli granskad. Men varje regering borde förstå värdet av att bli det.
Anf. 2 Mauricio Rojas (L)
Fru talman! I mars 2025 beslutade ett enigt konstitutionsutskott att bordlägga granskningen av statsministerns agerande i samband med den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholms säkerhetsincidenter, med hänvisning till den pågående rättsprocessen. Så sent som den 11 september 2025, efter ett nytt beslut om bordläggning, framhöll konstitutionsutskottets dåvarande ordförande, socialdemokraten Ida Karkiainen följande: ”Så länge vi inte har en lagakraftvunnen dom så kan vi inte heller fatta ett beslut om hur vi ska gå vidare med granskningen.” Hon tillade dessutom: ”Annars kan vi inte fullgöra en granskning av helheten och det tror vi blir olyckligt i det här fallet.”
Det var alltså två principer som motiverade den fortsatta bordläggningen, nämligen att invänta en lagakraftvunnen dom och att säkerställa möjligheten att granska ärendet i dess helhet.
En månad senare när Jennie Nilsson hade tillträtt som ny ordförande tycktes dessa principer inte längre vara avgörande. Någon lagakraftvunnen dom fanns fortfarande inte. Ändå ville utskottets ordförande att frågan skulle beröras på nytt.
Om behovet av en lagakraftvunnen dom och en fullständig granskning av helheten var avgörande den 11 september, varför var dessa principer inte längre avgörande en månad senare?
Anf. 3 Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Jag tackar Mauricio Rojas för frågan.
Givetvis väljer Mauricio Rojas att plocka ut citat, tagna ur sitt sammanhang och vid olika tidpunkter i en process, och tolka dem. För den som är intresserad av vad som sades vid den pressträff som hölls när ärendet bordlades första gången, framgår det tydligt att både ordföranden Ida Karkiainen och vice ordföranden Louise Meijer instämde i att den bordläggning som gjordes var utifrån att frågan hade blivit föremål för en rättsprocess. Man konstaterade att man behövde fatta ett nytt beslut efter det att den första rättsinstansen kom med sitt besked. Då kunde man tydligare avgöra vilka frågor som låg inom ramen för rättsprocessen och vilka frågor som inte gjorde det.
Det har aldrig varit KU:s uppgift och roll att faktiskt granska Henrik Landerholm. KU:s uppgift är att granska regeringen och statsministern och huruvida de har gjort vad de borde kopplat till säkerhetsskandalen.
Det som den samlade oppositionen tyckte och ville i slutet av året, när vi skulle förbereda årets granskning, givet att det fanns en dom och att det fanns ett tydligt sätt att se på detta, var att få fram ett opolitiskt tjänstemannaunderlag om vilka frågor som var möjliga att granska utan att påverka rättsprocessen. Det var just den begäran att få fram det underlaget som Mauricio Rojas och Tidöpartierna sa nej till.
Om det underlaget hade fått tas fram hade vi tydligt kunnat se huruvida det gick eller inte gick att utkräva politiskt ansvar i den kanske största säkerhetspolitiska skandal som Sverige någonsin har haft.
Anf. 4 Mauricio Rojas (L)
Fru talman! En princip brukar definieras som en fast övertygelse som fungerar som utgångspunkt för hur vi fattar beslut. Men det verkar som att principer i ett socialdemokratiskt perspektiv fungerar på ett annat sätt.
Jag är övertygad om att ett sådant förhållningssätt skadar konstitutionsutskottets trovärdighet. Utskottet bör inte anpassa sina beslut efter valtaktiska överväganden. Än mindre bör man uttrycka sig på ett föga smickrande sätt om de ledamöter som inte är beredda att acceptera en sådan omsvängning.
I sammanhanget vill jag citera vad ledamoten sa i februari 2026 om utskottsmajoritetens vägran att återuppta granskningen av Landerholmfallet: ”För att tala klarspråk, det är en uppenbar mörkläggning från statsministerns sida av politiken.”
På frågan om hon trodde att statsministern hade gett order om detta svarade ledamoten: ”Det kan jag inte säga, men antingen agerar man på någons order, eller också tycks man inte ha tilltro till statsministerns förmåga att kunna klara av en sådan granskning.”
Sådana uttalanden från konstitutionsutskottets ordförande bidrar inte till att stärka utskottets arbete eller dess trovärdighet. Jag vill gärna att ledamoten kommenterar detta.
Anf. 5 Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Jag tackar återigen Mauricio Rojas för frågan.
Jag kan konstatera att den mest vägledande principen för konstitutionsutskottets arbete borde vara att vi alltid ska granska det som går att granska av en sittande regering. Särskilt viktigt borde det vara ett valår. Det borde ligga i allas intresse att väljarna när de går till valurnorna också har fått alla de frågor belysta som har blivit väckta under en granskning. Det är en princip som Tidöpartierna har valt att frångå.
Jag kan också konstatera att det är alldeles uppenbart att när oppositionen blir förvägrad att få fram underlag om vad som kan granskas och inte granskas självklart blir upprörd, besviken och bestört. Man bryter mot en tidigare princip på ett sätt som aldrig tidigare har skett.
Mauricio Rojas blir tydligen kränkt över att vi kommunicerar vad som har hänt, och det får stå för Mauricio Rojas. Jag kan bara konstatera att antingen fick man order om att mörklägga granskningen eller så trodde inte de ledamöter i utskottet som är i Ulf Kristerssons politiska regeringsunderlag att han skulle klara av granskningen. Oavsett vilket är det allvarligt.
Det är alldeles uppenbart att detta inte är det enda som Tidöpartierna valde att göra. Man gick sedan vidare med att se till att vi inte fullt ut kunde granska ett antal andra ärenden enligt samma mönster. Till syvende och sist kan konstateras att Sveriges kontrollmakt inte tålde en Tidöregering.
Anf. 6 Fredrik Lindahl (SD)
Fru talman! Konstitutionsutskottets uppgift är en av riksdagens allra viktigaste. Enligt regeringsformen ska utskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringens handläggning av regeringsärenden. Det är en juridisk och konstitutionell granskning – inte en politisk.
Detta är en viktig princip. Medborgarna ska kunna lita på att kontrollmakten utövas sakligt, opartiskt och med utgångspunkt i grundlagen. Konstitutionsutskottet ska inte bedöma om regeringen för en bra eller dålig politik, utan konstitutionsutskottet ska bedöma om regeringen följer de regler och principer som gäller för utövandet av regeringsmakten.
I flera ärenden som utskottet har granskat förs det parallellt en samhällsdebatt i riksdagens kammare, medier och ute bland människor i allmänhet. Vi ser det i ärenden om regeringens stöd till Ukraina, om Sveriges folkrättsliga förpliktelser i relation till Gaza och i flera andra granskningar där utskottet efter omfattande utredning inte funnit skäl för kritik.
Det innebär naturligtvis inte att frågorna saknar politisk betydelse. Men det är inte konstitutionsutskottets uppgift att avgöra politiska meningsskiljaktigheter. När konstitutionella gränser suddas ut till förmån för partipolitiska syften riskerar förtroendet för kontrollmakten att urholkas.
Samtidigt visar årets granskning att konstitutionsutskottet fyller en viktig funktion när verkliga brister uppmärksammas. Utskottet riktar exempelvis viktiga påpekanden när det gäller hanteringen av allmänna handlingar inom Regeringskansliet, säkerhetsbristerna vid Lantmäteriet och vissa statsråds hantering av aktieinnehav och jävsfrågor. Där har utskottet gjort precis det som är dess uppgift, nämligen att identifiera och uppmärksamma konstitutionellt relevanta brister när sådana förekommer. Det är så kontrollmakten ska fungera.
Sverigedemokraterna kommer även fortsättningsvis att stå upp för en konstitutionsgranskning som bygger på fakta, rättsliga bedömningar och etablerad praxis. Vi kommer att värna kontrollmakten, men vi kommer också att värna gränsen mellan konstitutionell granskning och partipolitisk kampanjverksamhet.
När konstitutionsutskottet används för att vinna politiska poänger förlorar medborgarna något betydligt viktigare, nämligen förtroendet för att granskningen av regeringsmakten sker sakligt, opartiskt och med grundlagarna som utgångspunkt.
Jag behöver också härmed bemöta det som vår socialdemokratiska utskottsordförande anklagade majoriteten i utskottet för, det vill säga att vi har hindrat att man på ett grundligt sätt granskar det så kallade Landerholmärendet.
Sverigedemokraterna, med den övriga majoriteten i utskottet, värnar principen att vi ska hålla armlängds avstånd när det finns pågående rättsprocesser och vi samtidigt har fått in granskningsanmälningar från riksdagsledamöter. Den här principen finns till för att vi inte ska ha politisk klåfingrighet. Vi ska inte från politikens sida överpröva de rättsprocesser som sker ute i vårt samhälle när det berör saker och ting som kommer upp till granskning i utskottet.
Jag står för det beslut som jag har fattat under den här mandatperioden och i den här granskningen. Jag måste förtydliga att det här granskningsärendet alltså är bordlagt, men det kommer ju ändå att komma upp till behandling i utskottet och få den uppmärksamhet som ärendets tyngd förtjänar.
Anf. 7 Mats Green (M)
Fru talman! Jag vill börja med att rikta ett varmt tack till utskottets kansli för det omfattande arbete som ligger bakom årets granskningsbetänkande. Det är ett stort antal ärenden, många av dem både detaljerade och komplicerade, som har beretts under våren. Det kan sannerligen inte alltid vara enkelt att sammanfatta allt det som vi i utskottet ger uttryck för under våra många och långa möten, fru talman. Ett stort tack till kansliet för ett väl utfört arbete!
Jag vill också tacka alla kollegor från alla partier i utskottet. Vi har, som jag återkommit till, olika politiska utgångspunkter och olika syn på delar av processen och på hur vissa enskilda ärenden bör värderas. Men trots de meningsskiljaktigheter vi har och de stundtals tuffa diskussioner vi har haft, som lett fram till det betänkande vi diskuterar i dag, är det ändå min bild att vi har gjort det med en förståelse för att vi har olika ingångar i analysen och att vi alla sett värdet av ett gott kollegialt arbete i utskottet. Det är viktigt och värdefullt.
Låt mig nu nämna något av det som vi är eniga om. Jag noterar att tidigare talare egentligen bara kommenterade det som vi inte granskade. Jag tänkte kommentera det som vi har granskat och det som vi har blivit eniga om att utskottet behöver rikta kritik om.
Samtliga partier i utskottet står bakom beskrivningarna och utskottets ställningstaganden i årets 40 granskningsärenden som de framgår av betänkandet. Jag tycker ändå att det är värt att understryka det.
För dem som följer den här debatten men kanske inte är så insatta i utskottets arbete och den årliga granskningen av regeringen kan detta förtydligas. Efter att utskottet granskat de så kallade KU-anmälningarna som inkommit gör utskottet en skriftlig beskrivning och ett ställningstagande för varje ärende. Detta samlas sedan i ett gemensamt betänkande. Det är det betänkandet som vi diskuterar här i dag.
I likhet med många tidigare år finns det också enighet avseende hela betänkandet. Som vi kunde konstatera krävs det mycket arbete och mycket kompromissande för att uppnå detta. Jag tror att det är viktigt att framhålla det.
Fru talman! Vi är inom utskottet också eniga om att det finns brister i fem ärenden. Det omfattar kritik både mot statsråd i nuvarande regering och mot statsråd i tidigare regeringar.
Det första av dessa fem ärenden gäller utlämnande av allmänna handlingar. Offentlighetsprincipen är en grundbult i vår demokrati. Det är en av de viktigaste principerna för att säkerställa att medborgarna kan kontrollera makten och att staten är transparent.
När utlämnande av allmänna handlingar tar oacceptabelt lång tid är det en brist. Regeringskansliet, som vi kritiserar i detta fall, måste också föregå med gott exempel inför samtliga övriga myndigheter och inför hela konungariket Sverige. Regeringskansliet måste ha rutiner som säkerställer en skyndsam handläggning, oavsett vilket departement det rör sig om och oavsett vilken regering som sitter.
Det andra ärendet gäller Lantmäteriet. Där konstaterar utskottet att det visserligen förekom informationsutbyte mellan relevanta myndigheter men att Landsbygds- och infrastrukturdepartementet inte säkerställde att Försvarsdepartementet hade aktuell information i ett tidigare skede. I frågor som berör säkerhet och samhällsviktig information måste informationskedjorna fungera.
Det tredje ärendet gäller Northvolt och ett tidigare statsråds uttalanden. Utskottet konstaterar att uttalandet riskerade att uppfattas som en informell styrsignal till AP-fonderna. Det är en viktig markering.
Den svenska förvaltningsmodellen bygger på tydliga ansvarsförhållanden, och det får inte uppstå oklarhet om huruvida myndigheter eller självständiga organ förväntas agera på ett visst sätt utifrån budskap från statsråd eller uppfattas som ett ifrågasättande av myndigheters självständighet.
Vi konstaterar också brister i ärenden som gäller statsråds aktieinnehav och jäv. Regler och rutiner på detta område finns av goda skäl. De ska följas.
Slutligen gäller det ärendet om indexering av assistansersättningen, där två företrädare för regeringen har lämnat helt oförenliga uppgifter. Regeringens besked måste vara samordnade, korrekta och också möjliga att följa. Det hade man inte gjort i detta fall, och därför riktar utskottet befogad kritik. Det är saklig kritik på konstitutionell grund som vi moderater står bakom.
Det är KU:s uppgift att peka på konstitutionella brister när sådana finns. Det gör vi således också.
Fru talman! Jag behöver väl också lyfta fram de delar där vi och oppositionen inte delar samma bild. För oss moderater är det som sagt centralt att det måste finnas en konstitutionell grund för att utskottet ska kunna rikta kritik mot regeringen och statsråden.
Problematiken uppstår därför när oppositionens ledamöter distanserar sig från fokus på rättskontroll och administrativ praxis till förmån för att använda utskottet som plattform för partipolitisk kritik mot sittande regering i en rad ytterligare ärenden i årets granskning, utöver de fem som jag har kommenterat tidigare.
Vi anser att när oppositionen ogillar regeringens politik – antingen det gäller till exempel effektiviseringen och reformeringen av biståndspolitiken eller migrationspolitiken – är det mycket olyckligt om man sedan försöker beskriva detta som brister i ett konstitutionellt hänseende. Utskottet måste skilja mellan politisk debatt och politiska åsiktsskillnader å ena sidan och konstitutionell granskning å andra sidan.
Konstitutionsutskottets uppgift skiljer sig från övriga utskott i riksdagen, där den dagspolitiska konflikten är mer naturligt närvarande. KU måste hålla sig till sin grundläggande uppgift, det vill säga back to basics.
Att en opposition på olika sätt vill förmedla kritik mot sittande regering är väntat och självklart och sker löpande, givetvis, i riksdagens övriga utskott. Men för konstitutionsutskottet, med sin unika roll att granska regeringen, ställs emellertid särskilda krav. Konstitutionsutskottets styrka ligger i dess integritet och i att utskottet granskar regeringen utifrån konstitutionella principer och praxis, inte utifrån partipolitiska utgångspunkter.
Om KU reduceras till ännu en arena för vanlig partipolitisk konflikt riskerar utskottets auktoritet att försvagas, och det vore olyckligt. Det är granskningen som blir lidande, och ytterst är det demokratin i Sverige som blir lidande.
Fru talman! I årets granskning har oppositionen också i ett särskilt yttrande kritiserat delar av processen. De menar att de inte fått vissa bedömningsunderlag och att de inte har fått kalla alla statsråd de velat till utfrågning. Jag vill säga något om detta.
I sak uppfattar vi att oppositionen därmed distanserar sig från utgångspunkten att hålla avstånd till frågor som rör pågående rättsliga processer för att undvika att påverka dem eller att komma i konflikt med dem. Den vägen ska vi inte gå i Sverige.
Så sent som för ett år sedan, som Mauricio Rojas konstaterade, beslutade ett enigt utskott att bordlägga ett ärende av denna anledning. Det som oppositionen då såg som självklart och rätt och riktigt och helt avgörande fördömer man nu i högljudda ordalag. Den enda skillnaden – den enda förändring i sak som har blivit – är att det nu har blivit en friande dom i den lägsta instansen, tingsrätten, men fortfarande inte en lagakraftvunnen dom eftersom domen har överklagats.
Det är mycket beklagligt att oppositionen i utskottet inte längre står bakom principer för konstitutionsutskottets granskning som det fram tills nu funnits en enighet om.
Som vi i majoriteten skriver i vårt särskilda yttrande står vi fast vid att granskningen i det aktuella ärendet ska återupptas när det finns en lagakraftvunnen dom. Det handlar om att värna rättsstatens ordning och de principer som under lång tid väglett konstitutionsutskottet.
Vidare tolkar vi oppositionen i utskottet som att de kritiserar att vissa statsråd i nuvarande regering inte kallats till utfrågning. Här måste då upplysas om att majoriteten argumenterat för att också fråga ut statsråd från tidigare regeringar i granskningen avseende Lantmäteriet eftersom tidigare regeringar varit medvetna om Lantmäteriets säkerhetsbrister i minst sex år men valt att inte agera. Detta motsatte sig oppositionen kraftigt, och utskottet valde slutligen att inte utvidga kretsen som kallades just för att vi från majoritetssidan också ville slå vakt om den enighet som har varit så viktig för konstitutionsutskottet under lång tid.
Fru talman! Att granskningars omfattning ges ramar i tidshorisont och omfattning är således inget ovanligt. Det sker oavsett om anmälan gjorts av en ledamot för riksdagens majoritet eller om anmälan gjorts av en ledamot för riksdagens minoritet.
Det ska även tilläggas att KU:s granskningar i stor omfattning sker genom skriftliga frågor till Regeringskansliet och de personer som direkt berörs av granskningarna. Möjligheten för utskottet att kalla enskilda personer är ett komplement till detta och ska inte nyttjas som något slags sanktion eller för partipolitisk medieexponering.
Fru talman! Moderaternas linje är tydlig. KU ska granska regeringen fullt ut. KU ska rikta kritik när det finns konstitutionell grund för det, såsom i årets fem ärenden. Men vi måste också värna gällande principer och praxis, respektera pågående rättsliga processer och sist men inte minst skilja mellan konstitutionell granskning och partipolitisk kritik. Det är så KU bäst fyller sin uppgift, fru talman.
I detta anförande instämde Ulrik Nilsson (M) och Gudrun Brunegård (KD).
Anf. 8 Jessica Wetterling (V)
Fru talman! Inledningskapitlet är kanske lite mer spännande i år än tidigare år. Årets vårgranskning av regeringen är den åttonde vårgranskning som jag deltar i. I årets granskning har vi behandlat 40 anmälningar som gjorts till utskottet. Som vanligt rör anmälningarna vitt skilda ämnen och olika ministrar, även ifall både vissa ministrar och vissa teman är återkommande.
Jag har gjort en liten iakttagelse – kanske på marginalen: Utskottet har tidigare år, under den tid då jag har arbetat i utskottet, alltid haft ett antal ärenden som rör EU-nämnden och förankringen av regeringens ståndpunkt där. I år har det inte inkommit några sådana anmälningar. Jag vill gärna tro att det kanske i alla fall delvis beror på att den nuvarande ordföranden för EU-nämnden tidigare har suttit i KU. Han kanske har tagit med sig våra diskussioner till EU-nämnden. Och – vem vet? – kanske har Regeringskansliet tagit intryck av KU:s tidigare ställningstaganden som rör just sådana ärenden. Jag brukar ha ett litet kapitel just om EU-nämnden, men i år blir det helt enkelt inget sådant.
Fru talman! Syftet med KU:s granskningar av regeringen är just att man ska ta intryck av KU:s ställningstaganden och uttalanden. Det är en del av riksdagens kontrollmakt att se huruvida regeringen och ministrar har följt de regler som styr regeringens arbete.
Vi i utskottet utgår från olika KU-anmälningar som riksdagsledamöter gjort. Utskottet utreder framför allt genom att sända frågor till olika delar av Regeringskansliet i syfte att få en bild av vad som hänt. I ett senare skede – det är kanske det som oftast väcker medialt intresse – kallas ett antal statsråd till utfrågning. Därefter, i normalfallet, när utskottet samlat in så mycket information som möjligt, lägger utskottet väldigt mycket tid på att diskutera vad som går att uttolka av utredningsmaterialet, alltså vad vi med fog kan konstatera. Kan vi konstatera brister? Vad gör vi för andra iakttagelser som bör uppmärksammas för framtiden?
I ett antal fall brukar utskottet även konstatera – det är kanske svårt att tro – att regeringen faktiskt har agerat i enlighet med sitt mandat. En klok företrädare till mig i detta utskott brukade konstatera att det inte är förbjudet för en regering att ha dålig och korkad politik så länge den beretts i enlighet med regeringsformen. För oss i KU är det av stor vikt att vi lyckas skilja på vad som är KU:s uppgift att granska och vad som är dålig politik. Det är fritt fram för oss i oppositionen att kritisera dålig politik, men utanför KU:s granskning.
Fru talman! Under drygt ett decennium har utskottet lyckats nå samsyn när det gäller KU:s granskningsbetänkande. Det högre syftet med det är att regeringar av olika färger ska bedömas på samma grunder. Vi har gemensamt ansett att det blir en större tyngd bakom KU:s uttalanden när samtliga partier såväl friar som fäller en regerings eller en ministers agerande. Grunden för detta mödosamma arbete med att nå samsyn och enighet i bedömningarna av regeringen är en stor dos integritet hos samtliga ledamöter i KU. Det kostar naturligtvis på att som företrädare för ett regeringsparti kritisera sin egen regering. Men det kan också vara svårt att hantera de förväntningar en ledamot som har anmält regeringen kan ha på att anmälan ska leda till kritik från KU. Integriteten behöver alltså finnas på båda sidor.
Fru talman! I år nådde utskottet inte hela vägen fram. Personligen tycker jag att det är beklagligt och att det är ett misslyckande för oss alla. Vem som bär skulden är vi uppenbarligen helt oense om.
Fru talman! Det har redan getts olika perspektiv i denna debatt. Talmannen kommer säkert att få höra fler, som antagligen tydliggör hur långt ifrån varandra vi står i vissa frågor. Oavsett detta vet jag att samtliga inblandade har lagt ett oräkneligt antal timmar på årets granskning.
Fru talman! Förra veckan fylldes tidningarna med rubriker om att det var storbråk i utskottet. Den bilden vill jag nyansera lite grann. Vi står långt ifrån varandra i vissa bedömningar, men vi har överlag under hela processen kunnat hålla en god ton gentemot varandra. På mötet efter det så kallade storbråket åt alla av den goda tårta som en ledamot bakat för att uttrycka sitt tack gentemot vårt eminenta kansli.
Fru talman! Vi nådde, som sagt, inte hela vägen fram i fråga om våra bedömningar i år. Enligt mig beror det, i alla fall delvis, på att vi kanske hamnade i tidsnöd trots att vi hade vidtagit åtgärder för att slippa hamna i tidsnöd.
Man får trots allt inte glömma, som tidigare talare har påpekat, att våra ställningstaganden i granskningsbetänkandet är gemensamma. Det vi är oeniga om är hur vissa av dem ska tolkas. Är det en brist eller inte? Det är alltså inte så att Tidöpartierna och oppositionen har olika ställningstaganden. Vi utgår från samma texter men tolkar dem olika – på ett sätt som inte har skett tidigare under min tid i utskottet. Framför allt ställer detta kanske till det för de medier som ska tolka vad vi egentligen säger. SNS demokratirapport som kom tidigare i vår anser att KU:s granskningar skulle kunna göras tydligare. Man anser att vi i vår strävan efter att söka enighet får ställningstaganden som är svårtydda och urvattnade och att vi i stället kanske skulle kunna gradera KU:s bedömningar. Det är mycket möjligt att det är något som bör övervägas för framtiden.
Fru talman! Hur hamnade vi här? Vi har hört tre versioner här tidigare, och det kommer väl fyra versioner till efter mig. Här följer min version.
Enligt mig har processen på ett antal punkter varit annorlunda mot tidigare. Anmälningar till utskottet har hanterats på olika sätt. En del har breddats utöver vad som stod i anmälan, i andra fall har man uppmanat partier att komplettera sin anmälan med en ny anmälan. Tidigare år har fokus varit på den sittande regeringen – i år har majoriteten i utskottet velat fokusera på föregående regering.
Det som framför allt har skavt för mig är att utskottsmajoriteten helt har ignorerat en samlad oppositions behov av att ha utfrågning i vissa ärenden. I stället utskottets majoritet, som företräder regeringsunderlaget, avgjort vilka statsråd som ska kallas till utfrågning samt i vilka ärenden de ska frågas ut. Detta agerande har resulterat i att oppositionen i flera ärenden inte har kunnat ställa de frågor som vi har ansett vara viktiga och relevanta för granskningsarbetet.
Tidigare år har samtliga partier i utskottet varit mer måna om att alla partier ska känna att de har fått möjlighet att ställa de frågor som man har behov av att få svar på. Dessutom har utskottets majoritet den här gången valt att med kort varsel kalla in ytterligare före detta statsråd på utfrågning så att utfrågningen av statsministern inte kom sist som annars är brukligt.
Fru talman! När det gäller processen för utskottets arbete har majoriteten påstått att detta bara handlar om ärenden som rör den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren och att det där finns en pågående rättsprocess. Men ett påstående blir inte mer sant för att det upprepas flera gånger, fru talman. Kritiken kring processen som kommer från oss i oppositionen rör även andra ärenden än detta, bland annat ärendet som rör säkerhetsbrister vid Lantmäteriet.
Dock har vi i oppositionen förvägrats ett oberoende bedömningsunderlag från utskottets kansli gällande vissa granskningsärenden. Jag kan konstatera att det underlag som utskottet har tagit del av rörande förhållandet mellan bordlagda ärenden och rättsprocesser ordagrant lyder: ”Sammanfattningsvis får sägas att någon allmän regel för hur utskottet bör förfara i situationer av det slag som nu har berörts hittills inte stått att finna. Situationerna får bedömas från fall till fall.”
I det pm som har legat till underlag för att hantera de bordlagda ärendena konstaterar man alltså att utskottet har gjort olika vägval vid olika tillfällen. Det finns därmed inte en riktigt så klar linje som regeringspartierna påstår.
Fru talman! Utskottets granskning är som sagt en del av riksdagens kontrollmakt. Andra delar av samma kontrollmakt är ledamöternas möjligheter att ställa skriftliga frågor, att använda interpellationsverktyget och att delta i riksdagens frågestund. Anmälningar som rör ledamöternas olika verktyg för att utöva kontrollmakten är tyvärr återkommande. Det är naturligtvis av yttersta vikt att dessa verktyg fungerar som det är tänkt, annars utarmas riksdagens kontrollmakt.
Fru talman! I årets granskning har vi behandlat en anmälan som uppmärksammar att ett statsråd vid ett kammarsammanträde enbart besvarade två av fyra interpellationer. Som skäl angavs att arbetsbelastningen var hög.
Vi i utskottet konstaterar att frågeinstituten fyller en viktig funktion och att det är av yttersta vikt att de fungerar tillfredsställande. Det är därför avgörande att statsråden endast i undantagsfall och om det finns synnerliga skäl underlåter att besvara en interpellation eller fråga och att fördröjda svar undviks så långt som möjligt.
Fru talman! Ett annat tema som jag anser mig kunna skönja är ageranden av statsråd som tangerar det som brukar kallas korruption. I alla fall brukar det kallas så när det sker i andra länder. Det har exempelvis framkommit att många tjänster i Regeringskansliet hade utlysts på en Ipad som enbart ett fåtal hade tillgång till.
I svaret till utskottet anger Regeringskansliet att denna Ipad hade använts vid ett antal rekryteringar. Exakt hur många är oklart, men de flesta anställningarna har i alla fall gällt tjänster som omfattas av undantag. Dock inte alla, och utskottet konstaterar att det granskade rekryteringsförfarandet har inneburit avsteg från gällande regelverk. Man har alltså brutit mot lagen.
Man kan trösta sig med att det här förfarandet inte har tillämpats sedan våren 2024. Som av en slump, fru talman, var det precis då som det hängde en lapp hos länsstyrelsen i Stockholm, något som uppmärksammades. Då kom man på att man hade en egen lapp på Regeringskansliet i form av en Ipad.
Vi i utskottet förutsätter naturligtvis att den ordning som nu uppges gälla, alltså att man följer lagen, upprätthålls.
Jag vet att jag har dragit över min anmälda tid, men det är också så att jag har glömt att anmäla mig till de andra avsnitten och därför bara kommer att få prata i fyra minuter i kommande avsnitt. Det blir lite give and take.
Avslutningsvis har också frågor om aktieinnehav och jäv uppmärksammats i ett antal av våra granskningar. En granskning har gällt statsministerns ansvar för frågor om aktieinnehav och jäv samt civilministerns deltagande i regeringsbeslut.
Vi konstaterar att statsministern är den som tillsätter statsråden och också har rätt att entlediga statsråd. I de här fallen – som i andra länder brukas kallas för korruption; här kanske vi kallar det någonting annat – kan vi i alla fall konstatera att den här regeringens statsråd återkommande på olika sätt har handlat med aktier på ett sätt som inte följer våra regelverk. Man har inte anmält det i tid, man har ibland jävat ut sig under regeringssammanträden, ibland inte.
Oavsett om man, formellt eller inte, har brutit mot reglerna är det naturligtvis problematiskt att det finns grund för att kunna misstänka att man på något sätt försöker gynna sig själv i stället för att se till Sveriges framtid och väl.
Vi i utskottet framhåller att det är viktigt att man som statsråd arbetar för att förtroendet för det allmänna upprätthålls. Det får inte finnas något skäl att misstänka att ett statsråd väljer att gynna sig själv eller närstående.
Anf. 9 Tredje vice talman Kerstin Lundgren
Jag noterar att talaren överskred sin anmälda tid med över 50 procent.
Alla som anmäler sig till talarlistan i tid har fri talerätt. Det är bara om man inte har gjort det som det finns en begränsning. Det finns alltså inget ”give and take”.
Anf. 10 Muharrem Demirok (C)
Fru talman! Det här är en speciell morgon. Kanske var några uppe redan klockan fyra och tittade på fotbollsmatchen, kanske gjorde några som jag och stängde av alla notiser i telefonen, vägrade titta på den och såg i kapp matchen i morse. Hur man än såg matchen är det en glädjens dag i dag!
Mot den fonden ska vi också diskutera konstitutionsutskottets granskningsbetänkande. Kanske gör det att debattens innehåll blir lite vänligare och gladare, eller så blir vi mer tävlingsinriktade och ser den andra som en skarp motståndare. Dagen får visa var vi landar.
Fru talman! Konstitutionsutskottets årliga granskningsdebatt har en särskild plats i den svenska parlamentariska historien. I mer än 200 år har konstitutionsutskottet haft till uppgift att pröva om regeringen har följt grundlagarna och lagarna. Det är en formell granskning. Det handlar inte om huruvida en politik är önskvärd utan om den är laglig och rättsenlig. Den har därför beskrivits som en politisk granskning på juridisk grund.
För mer än tio år sedan inleddes en medveten, stolt strävan i det här utskottet. Dåvarande ordföranden Andreas Norlén och vice ordföranden Björn von Sydow bestämde sig för att bryta det de kallade för den historiska förbannelsen, det vill säga den tid då KU avfärdades som irrelevant eftersom slutsatserna alltid styrdes av ledamöternas partibok i stället för av grundlagen.
De vi11e att KU skulle tala med en röst, och de lyckades. Sedan många år har det rått nästan full enighet om utskottets betänkande i dess helhet. Genom att vara överens i KU har utskottet, kloss för kloss, år för år, byggt en finmaskig konstitutionell praxis som legat fast, oavsett vem som för tillfället styrt Sverige. I en tid av ökad polarisering, i en omvärld som känns alltmer osäker och skakig, har KU lyckats vara en motkraft som stått för lugn, stabilitet och respekt för rättsstaten.
Fru talman! Det är mot bakgrund av detta stolta arv som vi står här i dag. Och det är därför jag står här med ett mått av vemod och allvar men även personlig eftertanke. Vi måste ställa oss frågan: Blev KU:s granskning 2025/26 det år då konstitutionsutskottet inte längre orkade sätta författningen framför partiet?
Vi måste våga vara ärliga mot varandra i den här kammaren. Det efterspel vi såg i medierna efter att årets granskning presenterades i tisdags är ett misslyckande för utskottet.
Fru talman! Det djupt ironiska och märkliga är att den som faktiskt läser det tryckta betänkandet inte kommer att finna en enda reservation. Vi har lagt ned ett enormt hårt arbete under våren, och vi lyckades faktiskt enas i sak. Men i stället för att värna det resultatet blev det vad medierna kallade ett storbråk om hur sanningen skulle presenteras för svenska folket.
I stället för att tillåta det gemensamma pressmeddelande som under ett decennium har hjälpt allmänheten och medierna att tolka när utskottet faktiskt anser att regeringen har brustit, eftersom kompromisserna i texterna ibland blir snåriga, sattes hårt mot hårt. Svaret på varför vi hamnade här kräver inget grälsjukt tonläge, men det kräver ett absolut mått av sanning.
Fru talman! Den breda enigheten har historiskt vilat på två fundament. Det första är en opposition som förmår att hålla tillbaka frestelsen att använda KU:s texter som ett partipolitiskt slagträ eller ett medel för billiga personangrepp, en opposition som förstår att en nyanserad anmärkning bär på ett större institutionellt värde än en dundrande krigsrubrik.
Det andra fundamentet för enigheten är att regeringspartierna har den demokratiska mognaden och det politiska modet att rannsaka sig själva och att de sittande regeringspartierna sätter respekten för regeringsformen, riksdagens kontrollmakt och oppositionen högre än viljan att till varje pris skydda det egna regeringskansliet från obekväm publicitet.
När vi senare går in under de enskilda delarna av årets granskning kommer det att stå klart för den som lyssnar, eller för den delen läser handlingarna, att det är just detta andra fundament som har sviktat i år. Därför vilar ansvaret tungt – väldigt tungt – på Tidöpartierna. Viljan att skydda ministrar från tydlighet blev viktigare än utskottets granskande uppdrag.
Fru talman! Om vi fortsätter på den här vägen och backar in i det förflutnas partisplittring öppnar vi dörren för framtida regeringar att helt avfärda KU:s kritik som det vanliga politiska käbblet. Då har vi medvetet monterat ned riksdagens viktigaste kontrollmakt.
Centerpartiet kommer inte att vara en del av det. Centerpartiet kommer i dag, och alla andra dagar, att fortsätta att prioritera sakligheten, lagstyret och arvet från 1809 framför det partipolitiska spelet. Vi beklagar djupt tisdagens debacle, och vi kommer att göra allt för att hitta tillbaka till den konstitutionella kompass som Sverige så väl behöver i den tid vi lever i.
Med detta sagt vill jag rikta ett stort och hjärtligt tack till konstitutionsutskottets otroliga kansli. Genom hela detta har de bibehållit lugnet och värdigheten på ett sätt som imponerat långt utanför konstitutionsutskottets egna möten. Jag vill också tacka hela KU, med ordförande och vice ordförande i spetsen. Trots åsiktsskillnader och hårda ord i medierna har vi genom hela detta kunnat skilja på sak och person. Det är ändå något att vara stolt över i dag.
Anf. 11 Gudrun Brunegård (KD)
Fru talman! Som framgått av tidigare talares anföranden har konstitutionsutskottet haft en ovanligt lång, omfattande och delvis snårig process med årets granskning av statsrådens tjänsteutövning.
Vi startade redan före jul och har haft fler utfrågningar av statsråd och andra befattningshavare än vanligt, åtminstone under den här mandatperioden, för att kasta ljus över frågorna. Några statsråd har dessutom fått komma tillbaka då alla frågor inte hann ställas innan arbetet i riksdagens kammare skulle inledas för dagen och andra offentliga sammanträden måste avslutas. Mängden handlingar har också varit exceptionell liksom det faktum att många av dem varit sekretessbelagda och bara har kunnat läsas på plats på kansliet.
Utan att avslöja för mycket om utskottets inre liv – det har kommit en del glimtar här under dagen – har det från start varit uppenbart att årets arbete i hög grad har påverkats av att det är val i höst. Redan i början av hösten kunde vi utläsa från medierna att det fanns en agenda att trotsa tidigare beslut om bordläggning av vissa granskningsärenden, beslut som hade fattats för att hålla ett respektavstånd för ärenden som är föremål för en pågående rättslig process.
Utskottets arbete med övriga ärenden har dock givit rikhaltiga möjligheter att grotta ned sig i dokument och annat skriftligt material. Regeringskansliet har i sedvanlig ordning bistått med underlag och svar på frågor. Vidare har nedteckningar av många timmars utfrågningar gett utskottet ett omfångsrikt material att grunda sin analys och sitt ställningstagande på. Utöver det som finns i de offentliga handlingarna hade utskottet också några timmars utfrågning om sekretessbelagda delar i vissa ärenden.
Trots den något snåriga processen är det med stor tillfredsställelse vi kan konstatera att utskottet är enigt om alla formuleringar i betänkandet. Däremot är det djupt beklagligt att utskottets ledamöter inte lyckats enas om hur de gjorda bedömningarna ska kategoriseras – om ett ärende bedöms uppvisa någon form av brist eller om utskottets formuleringar ska tolkas som att ingen brist påvisas men att utskottet gör vissa medskick till Regeringskansliet för framtiden. Av vissa ärenden framgår dock att utredningen inte ger anledning till något uttalande från utskottet. Om dessa finns enighet.
Fru talman! Även om betänkandets inledning innehåller en sammanfattning av samtliga ärenden avvaktar jag till respektive avsnitt med att kommentera granskningarna i sig, alltså tvärtemot hur en tidigare ledamot valde att disponera sin talartid här under dagen.
Utskottets vice ordförande Mats Green har redogjort väl för de ärenden där utskottet har konstaterat bister och för de avvägningar som gjorts. Därmed tackar jag för ordet under det här avsnittet.
Anf. 12 Jan Riise (MP)
Fru talman! Jag inser med ett visst mått av oro att jag inte längre är ny i konstitutionsutskottet utan snarare någonstans i mitten. Nåväl – erfarenheter kan ju vara en tillgång, möjligheten att tänka annorlunda en annan.
Jag har så här långt lyssnat till sex sju anföranden och har funderat en del kring dem. Jag är rätt säker på att vi som opposition också kan skilja på politisk opposition och konstitutionella regler. Jag tror inte att vare sig vice ordföranden eller någon annan behöver vara orolig för det. Andra har nämnt den mer än tioåriga enigheten. I det avseendet är det i det här fallet inte betänkandet som är ett problem utan det så kallade storbråket, som jag kanske ska återkomma till lite senare.
Vi har sammantaget under ökande tidspress tillsammans hanterat runt 40 anmälningar, alla gjorda av ledamöter under 2025 eller i vissa fall redan 2024. Enligt vice ordföranden har fem av anmälningarna, en åttondel, lett till någon form av synpunkter av kritisk karaktär. Det är inte jättemånga, sett till vad de ledamöter som skickat in dem kanske hade önskat sig. Å andra sidan kan det ju vara så att anmälningarna i många fall är gjorda på andra premisser än de rent konstitutionella eller att den konstitutionella bärigheten i dem är svag; jag kan tänka mig att det finns några anledningar till.
Fru talman! Jag skulle vilja lägga till vissa perspektiv avseende den rätt vi har som ledamöter att granska regeringen genom skriftliga och muntliga frågor, interpellationsdebatter och i allvarliga fall misstroendeförklaringar eller anmälningar till KU. Självklart är det så att de här verktygen bara måste fungera på ett bra sätt. Jag delar Jessica Wetterlings irritation över inställda interpellationsdebatter och vill gärna lägga till de delvis meningslösa svar man ofta får när man ställer frågor. Det där är verkligen inte bra ur konstitutionell synvinkel. Jag kan inte säga att det har varit så väldigt annorlunda med andra regeringar, men detta förtjänar verkligen att tas på allvar. När riksdagens ledamöter ställer frågor ska de behandlas seriöst.
En tumregel som jag bär med mig sedan min tidigare yrkesverksamhet är att det svåraste med kommunikation är att man tror att den har ägt rum. Att kommunicera är så mycket mer än att lägga upp meddelanden på en webbplats eller skriva inlägg i något av alla våra sociala medier. Det här kan ha att göra med att det för ett par tre decennier sedan blev finare att kommunicera än att informera. Informationschefer blev hastigt och lustigt kommunikationsdirektörer, och informatörer blev kommunikationsstrateger. Men ansvaret för själva informationen, de data som kan ställas samman, delas och bli till kunskap, hängde kanske inte helt med.
Om nu en minister får veta att verksamheten inom en av de myndigheter som finns under just dennes departement dras med problem som inte tidigare kommit till regeringens kännedom men som verkar rätt allvarliga tycker jag att det finns en skyldighet att agera på den informationen, alldeles oavsett om den har delats i förbigående eller av någon under generaldirektörsnivå.
En annan vinkel av samma problematik är när statsråd, möjligen via en statssekreterare, aktivt avböjer information. ”No paper trail” har ju snarast blivit bevingat – episkt eller viralt skulle det kanske heta i dag. Konstitutionsutskottet har vid upprepade tillfällen meddelat regeringar av olika färger och färgkombinationer att det är bra med dokumentation. Det kan gälla även för den här granskningen, tycker jag. Med dagens teknik, inte minst AI, kan vi lagra obegripliga mängder information och dessutom söka i den på ett bra sätt. Det finns ur den synpunkten inget som helst skäl att avstå från att ta emot information.
Fru talman! För att fortsätta på det inslagna spåret: Vi har också information som kommuniceras, det vill säga delas, på ett sådant sätt att den kan missförstås. Vi har ett sådant ärende även i år. En partiledare, tillika vice statsminister, meddelade via sociala medier att det kunde vara en bra idé att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem. Det står naturligtvis helt fritt för en partiledare i ett regeringsparti att ha en annan åsikt än regeringen. Det är utrikesministerns uttalanden som anses ha en särskild tyngd. Den svenska linjen är att en tvåstatslösning är målet och att en flytt av ambassaden till Jerusalem skulle signalera att en tvåstatslösning inte vore önskvärd. Det här kan ställa till med problem, som ni förstår.
Men det allra viktigaste, fru talman, är att utskottets uppgift att på konstitutionell grund påpeka brister och komma med förslag till förbättringar har havererat under granskningens gång. Således har vi för första gången protokollförda beslut om att oppositionen inte ska kunna ta del av material eller genomföra utfrågningar för att slutföra angelägna granskningar.
Det är självklart så att även oppositionspartier förstår att det är olämpligt att driva granskningsärenden under pågående rättsprocesser, och det gäller också frågan om statsministerns ansvar för förre säkerhetsrådgivaren Landerholms förtjänster som just säkerhetspolitisk rådgivare. Jag förstår att detta är känsligt. Men att man inte tillåter oppositionen att be utskottets kansli om en genomgång av vilka aspekter av frågeställningarna som är relevanta, med eller utan rättegångar, är anmärkningsvärt.
Fru talman! Vi nådde inte ända fram. Det är väldigt beklagligt, men det kanske ändå kan användas till någonting konstruktivt. Till hösten är det ett nytt utskott som tar plats i mötesrum och utfrågningssalar, som andrakammarsalen och förstakammarsalen. Det är, som jag ser det, omöjligt att fortsätta på den väg vi tvingades gå i år. Om man vill återgå till ett arbete som präglas av en genuin vilja att se till den konstitutionella aspekten får det nya utskottet kanske lov att arbeta med det en tid i början av hösten.
I Miljöpartiets partiprogram står det ingenting om det här. Men om jag tar fram min gröna kompass kan jag lätt se att jag och vi skulle stå bakom en sådan linje. Jag ställer mig på samma sida som ledamoten Demirok och säger att vi mest av allt är angelägna om att fortsätta arbetet och återfå det förtroende som vi kan ha förlorat under det här året.
Anf. 13 Mauricio Rojas (L)
Fru talman! Crónica de una muerte anunciada, Krönika om ett förebådat dödsfall, är titeln på en klassisk roman av Gabriel García Márquez. Det skulle också kunna vara rubriken för den utveckling som ledde fram till att konstitutionsutskottets långvariga enighet i bedömningen av granskningsärenden gick i graven.
Fru talman! Det hela började i oktober 2025, då Socialdemokraterna och de övriga oppositionspartierna valde att byta fot när det gällde granskningen av statsministerns agerande i samband med den tidigare nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholms säkerhetsincidenter.
Den 13 mars 2025 beslutade ett enigt utskott att, enligt protokollet, ”bordlägga ärendet i avvaktan på pågående rättsprocess”. Så sent som den 11 september 2025 konstaterade konstitutionsutskottets dåvarande ordförande, socialdemokraten Ida Karkiainen: ”Så länge vi inte har en lagakraftvunnen dom så kan vi inte heller fatta ett beslut om hur vi ska gå vidare med granskningen.” Hon tillade dessutom: ”Annars kan vi inte fullgöra en granskning av helheten och det tror vi blir olyckligt i det här fallet.”
Detta var alltså de två principer som enligt utskottets ordförande motiverade den fortsatta bordläggningen: Man ska invänta en lagakraftvunnen dom samt säkerställa möjligheten att granska ett ärende i dess helhet.
En månad senare, när Jennie Nilsson hade tillträtt som ny ordförande för utskottet, tycktes dessa principer inte längre vara avgörande. Någon lagakraftvunnen dom fanns fortfarande inte. Tvärtom hade tingsrättsdomen överklagats och hovrätten meddelat att målet skulle tas upp först sent under 2026. Förutsättningarna som enligt utskottets tidigare ordförande motiverade en fortsatt bordläggning hade alltså inte förändrats. Ändå ville utskottets nya ordförande, med stöd av övriga oppositionspartier, ändra det tidigare bordläggningsbeslutet.
När majoriteten inte accepterade denna omsvängning inleddes ett beklagligt misstänkliggörande av motiven bakom en fortsatt bordläggning. Som exempel vill jag citera vad utskottets ordförande sa i februari 2026 om majoritetens vägran att återuppta granskningen av Landerholmärendet: ”För att tala klarspråk, det är en uppenbar mörkläggning från statsministerns sida av politiken.” På frågan om hon trodde att statsministern hade gett order om detta svarade hon: ”Det kan jag inte säga, men antingen agerar man på någons order, eller också tycks man inte ha tilltro till statsministerns förmåga att kunna klara av en sådan granskning.”
Med ett sådant tonläge är det knappast förvånande att vi till slut landade där vi gjorde när granskningsärendena skulle bedömas. Allvarliga anklagelser framfördes från båda håll, och det var ingen upplyftande bild av konstitutionsutskottet som förmedlades vid de parallella pressträffarna för en knapp vecka sedan. Här finns anledning för alla inblandade att besinna sig, ty det är konstitutionsutskottets anseende och trovärdighet som ytterst står på spel.
Fru talman! Det sägs att man inte ska gråta över spilld mjölk, och det ligger kanske något i det. Vi kan inte göra ogjort det som hände för en vecka sedan, men vi kan reflektera över det.
I en viktig rapport från SNS Demokratiråd, publicerad i mars 2026, skrivs följande om konstitutionsutskottet: ”Att motverka partipolitiskt styrd oenighet om granskningen är viktigt både för KU:s förmåga att bidra till den konstitutionella rättsutvecklingen och för ansvarsutkrävandet av regeringen. KU:s kritik väger tyngre och ger ett starkare bidrag till praxis när man talar med en röst över partigränserna. Ju mer man kan undvika splittring baserad på partilojalitet, desto mer bidrar man också till att långsiktigt stärka normen om att det är författningen framför partiet som gäller i KU.”
Detta påpekande leder oss till det som jag skulle vilja kalla KU:s akilleshäl. Den sammanfattades redan 2006 av statsvetaren Olof Petersson på följande sätt: ”KU-ledamöterna befinner sig i en omöjlig dubbelroll. Dels ska de svara för en upphöjd, statsmannamässig granskning av den konstitutionella demokratin. Dels är de partipolitiker som drivs av en i och för sig legitim strävan att maximera röster i kommande val. Problemet är att den kortsiktiga partitaktiken ofta får dominera på de konstitutionella principernas bekostnad.”
Det är detta dilemma vi är satta att hantera. Att vi för en vecka sedan inte lyckades göra det är enligt min mening svårt att bestrida.
Fru talman! Det är två frågor som inställer sig efter detta misslyckande. Den första är om det finns någon väg tillbaka till den enighet i bedömningarna som utskottet uppvisade under lång tid. Den andra är om det ens är önskvärt.
Svaret på den första frågan är ovisst i dessa politiskt polariserade tider, men jag är övertygad om att det finns en genuin vilja hos mina utskottskollegor att återfinna en sådan ordning.
Svaret på den andra frågan är betydligt mer komplicerat och förtjänar eftertanke. Den redan citerade rapporten från SNS Demokratiråd är mycket uppskattande när det gäller enigheten i utskottet men pekar samtidigt på ett inte oväsentligt problem: ”När KU talar med en röst väger dess ord tyngre, men ännu viktigare är förstås vad som faktiskt sägs. Ett mer tveksamt sätt att skapa enighet kan vara att bli luddigare i sin kritik, vilket ger de kompromissande parterna möjlighet att göra olika tolkningar av vad man faktiskt har kommit fram till.”
Man tillägger: ”Risken är att strävan efter enighet leder till kompromissprodukter i dålig bemärkelse, det vill säga urvattnade och svårtydda ställningstaganden.”
Vår senaste granskning illustrerar enligt min mening båda dessa risker.
Fru talman! Jag måste erkänna att jag är ambivalent inför kravet på enighet, särskilt när det gäller bedömningen av de granskade ärendena. Jag föredrar en tydlig och välgrundad argumentation framför nära nog intetsägande luddigheter. Att till varje pris eftersträva enighet i bedömningarna kan i längden vara en väg att göra utskottets arbete irrelevant.
Dessutom vill jag påpeka att skiljaktiga bedömningar även förekommer i våra mest respekterade rättsinstanser: Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Det sker visserligen mer sällan i ett konsensusinriktat land som Sverige än i exempelvis USA, där skiljaktiga meningar är ett vanligt inslag i den amerikanska högsta domstolens avgöranden.
Fru talman! Min slutsats är att välgrundad oenighet mycket väl kan vara både viktig och hälsosam. Därför är jag tveksam till att ge enigheten ett slags helig status.
Hur detta kommer att utvecklas framöver är som sagt ovisst. Men oavsett om framtiden präglas av större enighet eller större oenighet vill jag understryka en sak: Vi kan vara oeniga på många olika sätt, och det har avgörande betydelse för trovärdigheten i konstitutionsutskottets arbete och tyngden i dess ställningstaganden. Vi kan vara oeniga på det sätt vi var för en vecka sedan. Då förlorar vi alla, och framför allt förlorar den institution som vi har fått förtroendet att förvalta. Eller så kan vi vara oeniga på ett respektfullt sätt utan att misstänkliggöra varandras motiv eller förlöjliga varandras argument. Det är denna lärdom jag hoppas att vi alla drar av det som nyss inträffade i vårt utskott.
Sist men inte minst vill jag tacka kansliet för det fantastiska arbete det gör. Utan det skulle utskottets arbete inte vara möjligt.
I detta anförande instämde Gudrun Brunegård (KD).
Anf. 14 Hans Ekström (S)
Fru talman! Det så kallade Somaliaärendet är mycket omskrivet och omdebatterat i press och andra medier. Ärendet har för oss i KU varit ganska svårgranskat och svåröverskådligt och är nu svårbeskrivet på grund av mängden material – inte minst den stora mängden hemligstämplat material, som vi av förklarliga skäl inte kan gå in på här. Det gör att diskussionen med nödvändighet blir kraftigt begränsad.
Somaliaärendet berör många olika dimensioner. Det berör beredning av ärenden, styrning av förvaltning och myndigheters oberoende. Det berör Sveriges relation med främmande makt, kravet på överläggning med Utrikesnämnden och inte minst regeringens stora omläggning av biståndspolitiken.
Kärnfrågan är ändå den överenskommelse som Utrikesdepartementet via ambassadören gjort; det som samtidigt inte är en överenskommelse – i alla fall inte på det sätt regeringsformen beskriver en överenskommelse. Begreppsförvillelsen kring vad det var, detta icke-avtal, denna icke-överenskommelse, är faktiskt total. Var det en överenskommelse, ett avtal eller ett agreement of understanding? Svaret på denna fråga skiljer sig bland alla inblandade i ärendet – och ibland även från samma person och samma instans. Denna oklarhet i vad det är för typ av samarbetsavtal ambassadören ingått har skapat förvirring, och det har också påverkat styrningen negativt.
Även beredningen av ärendet har varit problematisk. Särskilt anmärkningsvärt är att Sida, som var en central aktör när det gällde att förverkliga åtgärder enligt avtalet, inte varit tillräckligt integrerad i processen. Sidas generaldirektör fick vetskap om att överenskommelsen fanns först långt efter det att processen var klar. Detta ledde olyckligtvis till att en svensk tjänsteman kom i kläm och förklarades persona non grata – ett väldigt allvarligt diplomatiskt redskap.
Fru talman! Ett samlat intryck är att den svenska statsförvaltningen inte varit samordnad i verkställandet av denna otydliga överenskommelse och att dialogen mellan Sida och utrikesförvaltningen brustit i beredning och styrning. Det är mycket olyckligt.
Självfallet har regeringen full rätt att lägga om biståndspolitiken och till exempel göra den mer transaktionell. Det var även förankrat i riksdagen, och KU konstaterar att man inte kan säga något om det. Man kan tycka vad man vill om den politiken, men regeringen har genomfört den på ett sätt som man kan ha synpunkter på. Regeringen borde ha kunnat överväga om det inte var lämpligt att förankra det också i Utrikesnämnden.
Jag vill nämna att KU även i tidigare granskningar har sett att Utrikesnämnden förbigås i olika sammanhang. När man läser på om Utrikesnämnden kan man konstatera att reglerna tydligt säger att det inte går att ersätta samråd med Utrikesnämnden med förankring i ett utskott eller med partiledaröverläggningar. Utrikesnämnden som institution ska vara involverad i viktiga frågor vad gäller svensk utrikespolitik. Jag tycker att man framöver också ska bevaka den frågan.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att en mer korrekt beredning och styrning hade kunnat undanröja många problem och ge större tydlighet i vilken typ av överenskommelse Sverige har ingått.
Jag har suttit i konstitutionsutskottet i 16 år. När jag kom in i konstitutionsutskottet präglades det inte av enighet. Jag har varit med i den processen. Jag kan försäkra att det inte är något att stå efter att få sitta i utskottet och skämmas för kollegor som skulle försvara statsråd, vilket de hade partiorder om, och tydligt skämdes för sina ställningstaganden.
Jag är glad över att ha varit med i processen när vi för ungefär tolv år sedan drog igång en diskussion om att försöka hitta ett annat sätt att arbeta tillsammans. Det är inte lätt. Den största utmaningen är det för dem som sitter i regeringen. Jag har provat båda rollerna, och jag kan försäkra att det inte är lätt att kritisera sin egen statsminister under ett valår. Det har jag gjort. Då krävs integritet. Ofta är kanske den där statsministern mer förstående för agerandet än staberna av unga, hungriga män och kvinnor runt omkring. Jag vet inte om ni kan känna igen er, men jag tror att det är utmaningen, och den kräver någonting.
Jag kan bara rikta en uppmaning till nästa uppsättning utskottsledamöter att oavsett valresultat sträva efter att orka kritisera de egna, även om det kräver mycket. Jag tror också att vi behöver förstärka minoritetsskyddet och på det viset stärka minoritetens rätt att få fram material.
Jag vill passa på att i detta mitt sista anförande i riksdagen tacka KU:s kansli för all fantastisk hjälp under de här åren. Jag vill tacka riksdagens personal som har hjälpt till med alla möjliga konstiga saker genom åren. Jag vill också tacka kollegorna i riksdagen för debatter och samarbete i olika frågor.
Det har varit en stor ära att företräda mina väljare, men jag tror att det är viktigt att vi påminner oss om att vi företräder alla svenskar. Uppdraget är större än partiet. Uppdraget är större än de egna väljarna.
Jag beklagar den utveckling vi har sett under senare år, där institutioner hotas. Det är viktigt med parlamentariska utredningar, att söka enighet och att lyssna på varandra. Det är viktigt att lyssna på remissinstanser, följa paper trails och ta reda på delarna i processerna. Sveriges guld, tilliten, sätts på spel om vi inte tar reda på dem.
Vi politiker är otåliga. Det är vårt missnöje och vår förändringsvilja som lett till vårt engagemang. Just därför behövs eftertanke och nyans. Till både kommande regeringspartier och opposition riktar jag uppmaningen att vara rädd om det svenska guldet.
Trevlig sommar, god kamp i valrörelsen och tack för mig!
(Applåder)
I detta anförande instämde Peter Hedberg (S).
Anf. 15 Fredrik Lindahl (SD)
Fru talman! Konstitutionsutskottets granskning handlar ytterst om något mycket viktigt, nämligen att säkerställa att regeringsmakten utövas i enlighet med våra grundlagar och konstitutionella principer.
I de två första kapitlen av årets granskningsbetänkande behandlas frågor som på olika sätt berör relationen mellan regering, riksdag och förvaltning. De handlar om hur regeringen fullgör sitt ansvar gentemot riksdagen men också om hur regeringsärenden bereds och hanteras.
Låt mig börja med kapitel 1. Riksdagens kontrollmakt bygger på att regeringen är tillgänglig för granskning. Interpellationer och frågor är inte några bagateller. De är centrala verktyg för att riksdagen ska kunna utkräva ansvar av regeringen. Det är därför utskottet understryker att det är av särskild vikt att statsråden endast i undantagsfall underlåter att besvara interpellationer eller fördröjer svar. Regeringen måste visa respekt för de kontrollinstrument som riksdagen förfogar över.
Samtidigt är det viktigt att konstatera att utskottets uppgift inte är att recensera regeringens politik utan att granska om de konstitutionella spelreglerna följs. Det perspektivet återkommer genom hela betänkandet.
Kapitel 2 innehåller en rad olika granskningsärenden men också flera principiellt viktiga frågor.
En särskilt intressant granskning gäller regeringens uppdrag till universitet och högskolor att medverka i framtagandet av medborgarskapsprovet.
För Sverigedemokraterna är detta en viktig reform. Svenskt medborgarskap ska inte bara vara en formalitet. Det ska vara ett uttryck för samhörighet med Sverige, kunskap om vårt samhälle och förståelse för de skyldigheter och rättigheter som följer med medborgarskapet. Under många år har Sverigedemokraterna drivit frågan om att stärka medborgarskapets betydelse. Därför välkomnar vi att arbetet med ett medborgarskapsprov nu går framåt.
Samtidigt är det inte konstitutionsutskottets uppgift att bedöma reformens politiska innehåll utan hur regeringen hanterat ärendet. Utskottet lyfter här fram en viktig principiell fråga: universitetens självständiga ställning och vikten av att särskilda uppdrag inte går ut över lärosätenas kärnverksamhet. Det är ett rimligt påpekande. Men granskningen visar samtidigt att regeringen har haft rätt att ge uppdraget. Några konstitutionella invändningar mot hanteringen har inte framkommit.
En annan granskning som förtjänar uppmärksamhet gäller den så kallade överenskommelsen mellan Sverige och Somalia om bistånd och migration. Här konstaterar utskottet att överenskommelsen inte innebär några rättsligt bindande förpliktelser för Sverige men att regeringens styrning av Sida kunde ha varit tydligare. Det är viktiga iakttagelser.
Samtidigt illustrerar ärendet en större principiell fråga. Under lång tid har svenskt bistånd alltför ofta betraktats som ett mål i sig självt snarare än som ett verktyg för att främja intressen och uppnå konkreta resultat i mottagarlandet. Den nuvarande regeringen har påbörjat en omläggning där biståndspolitiken i högre grad kopplas till Sveriges intressen, migrationspolitik och krav på motprestationer. Sverigedemokraterna välkomnar den utvecklingen.
Men just därför blir det också viktigt att styrningen av myndigheterna är tydlig och att ansvarsfördelningen mellan regering och myndigheter fungerar väl. När politiken läggs om måste förvaltningen kunna verkställa den på ett rättssäkert och effektivt sätt.
Det är också den huvudsakliga lärdomen från konstitutionsutskottets granskning av det så kallade Somaliaärendet. Majoriteten i utskottet ser ställningstagandet som ett medskick till regeringen och inte som ett så kallat bristärende. Att man är missnöjd över förd migrationspolitik är inte en grund för kritik i utskottet, och det finns andra sätt att föra fram sådant missnöje än via konstitutionsutskottet.
En annan viktig fråga gäller hantering av allmänna handlingar inom Regeringskansliet.
Offentlighetsprincipen är en grundbult i svensk demokrati. När handlingar inte diarieförs i tid eller när utlämnande drar ut på tiden finns det risk att förtroendet för det offentliga skadas. Utskottets påpekanden om vikten av skyndsam handläggning och korrekt registrering är därför välmotiverade. Transparens är inte ett administrativt önskemål. Det är en demokratisk skyldighet.
Vi har också granskat helt andra typer av frågor, exempelvis Ukrainastödet, Gaza och olika utrikespolitiska ställningstaganden.
Det är naturligt att det finns olika politiska uppfattningar om biståndspolitik, migrationspolitik och utrikespolitik och om internationella konflikter. Men konstitutionsutskottets uppgift är inte att avgöra vem som har rätt i de sakpolitiska frågorna. Utskottets uppgift är att granska om regeringen har agerat inom ramen för grundlagens regler och den ordning som gäller för regeringsarbetet.
I flera av dessa ärenden har utskottet efter omfattande utredning inte funnit skäl att rikta kritik mot regeringen. Det visar vikten av att hålla isär politiska meningsskiljaktigheter och konstitutionella bedömningar.
En annan viktig del av kapitlet handlar om regeringens beredning av lagstiftningsärenden.
Sverigedemokraterna har under lång tid efterfrågat kraftfullare åtgärder mot den grova organiserade brottsligheten. Samtidigt är det viktigt att även brådskande reformer bereds på ett rättssäkert sätt. Utskottet pekar på att avsteg från normala beredningsrutiner ibland kan vara nödvändiga men att sådana undantag ska användas restriktivt. Det är en klok balans. Staten måste kunna agera snabbt när samhällsproblem kräver det, men kvaliteten i lagstiftningsarbetet får inte äventyras.
Det som förenar ärendena i kapitel 1 och 2 är ytterst vikten av fungerande institutioner. En regering ska respektera riksdagens kontrollmakt. Myndigheter och departement ska följa regler om offentlighet och rättssäkerhet. Lagstiftningsarbetet ska hålla hög kvalitet. Och konstitutionsutskottets granskning ska vara just konstitutionell, inte partipolitisk. Det är så vi värnar förtroendet för våra demokratiska institutioner och den tyngd som konstitutionsutskottet faktiskt ska representera.
Anf. 16 Oskar Svärd (M)
Fru talman! Konstitutionsutskottet, KU, är klart med sin vårgranskning av regeringen.
För mig som suttit i utskottet i drygt ett halvår har det gett nya insikter om KU:s roll men också KU:s vikt för demokratin – en demokrati som vi i mångt och mycket tar för given men som vi alla som bor och verkar i Sverige har en uppgift att vårda.
Det kan givetvis ske i olika grad. För mig personligen innebär det att jag engagerar mig i ett politiskt parti och söker stöd att vårda medborgarnas röst i en beslutande församling. För andra kan det handla om att använda sina demokratiska rättigheter, till exempel genom att rösta i val, följa samhällsdebatten och uttrycka sina åsikter på ett respektfullt sätt.
Konstitutionsutskottet har en viktig roll i det svenska demokratiska systemet genom att granska regeringens arbete och säkerställa att ministrar följer lagar, regler och grundlagar. Granskningen ska ske ur en konstitutionell synvinkel, inte en politisk. I sin tur bidrar det till öppenhet, ansvarstagande och kontroll av den politiska makten, vilket förhoppningsvis stärker medborgarnas förtroende för demokratin.
Fru talman! Betänkandet vi hanterar i dag är liksom tidigare år omfattande och visar på de i många fall djupgående och detaljerade granskningar som KU gjort. Granskningarna sker främst genom att man ställer skriftliga frågor i varje ärende till Regeringskansliet och de personer som berörs av de enskilda granskningsärendena. I ett antal ärenden har det dessutom skett utfrågningar med statsråd och andra relevanta personer.
I kapitel 1 och 2 – Vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen och Handläggningen av vissa regeringsärenden m.m. som vi hanterar nu är det 13 ärenden. Jag tänker beröra ett par av dessa.
Fru talman! När det gäller ärendet Utlämnande av allmänna handlingar hos Statsrådsberedningen vill jag lyfta fram följande: Rätten att ta del av allmänna handlingar är en viktig del av den svenska demokratin. Den ger medborgarna möjlighet att få insyn i myndigheternas arbete och bidrar samtidigt till öppenhet, debatt och granskning av offentliga verksamheter. Men för att denna rättighet ska fungera i praktiken måste myndigheter behandla begäran om utlämnande av handlingar så snabbt som möjligt. I de flesta fall ska den som begär ut en handling få besked samma dag. Om myndigheten behöver undersöka om handlingen kan lämnas ut får det dock ta något längre tid.
Det här fungerar i hög grad. Det kan dock konstateras att flera av de aktuella framställningarna borde ha besvarats snabbare. I dessa fall tog det helt enkelt oacceptabelt lång tid. Jag vill också betona vikten av registrering, det vill säga diarieföring, för att garantera och underlätta allmänhetens tillgång till allmänna handlingar. Regeringskansliet ska ha en uppbyggd kapacitet för att hantera utlämnandeärenden skyndsamt, även när trycket är högt.
Det är positivt att det inom Regeringskansliet genomförts utbildningsinsatser och att det rekryteras nya medarbetare för att även framgent kunna säkerställa att skyndsamhetskravet i tryckfrihetsförordningen upprätthålls.
Fru talman! Jag övergår nu till att prata om det ärende som rör Sveriges överenskommelse med Somalia om bistånd och migration. Granskningen i detta ärende har sin grund i ett omfattande material som delvis innehåller uppgifter som omfattas av sekretess. Det leder till att utskottets ställningstagande och vårt sätt att hantera ärendet här i kammaren behöver hållas på en övergripande nivå. Ärendet har också fått stor medial uppmärksamhet både när det gäller KU-anmälningar och under hanteringen av ärendet.
Regeringen har presenterat en reformagenda för svenskt bistånd som bland annat innebär att delar av utvecklingsbiståndet kan villkoras i syfte att få mottagarländer att samarbeta med Sverige i frågor om återtagande av sina medborgare. Denna omläggning är förankrad i utrikesutskottet och i riksdagen, exempelvis via budgetpropositionen.
Överenskommelsen förankrades inte i utrikesnämnden av skälet att det inte bedömdes vara en fråga av stor vikt för Sverige i just utrikespolitiken. Den kan man såklart tycka olika om rent politiskt, men vår uppgift är att granska det konstitutionella.
Granskningen har visat att överenskommelsen inte innefattar några rättsligt bindande förpliktelser för Sverige som stat. Det är ingen internationell överenskommelse i regeringsformens bemärkelse utan en informell överenskommelse utan rättsligt bindande åtaganden.
Fru talman! Gällande det aktuella ärendet, Sveriges överenskommelse med Somalia om bistånd och migration, vill jag nämna en del ur utskottets ställningstagande som handlar om dialogen, samordningen och styrningen av expertmyndigheterna. I granskningen har det framkommit att överenskommelsens genomförande inte varit fullt ut samordnad i berörda delar av den svenska förvaltningen. Det gäller bland annat dialogen mellan regeringen och Sida samt inom myndigheterna.
När det gäller bistånd finns en viss komplexitet då biståndsstrategier – det vill säga regeringsbeslut – avslutas, förlängs eller uppstår under mandatperioderna, vilket i praktiken betyder att regeringar ärver tidigare regeringars biståndspolitik till dess att den ändras. Regeringen ändrade regleringsbrevet i maj 2025, vilket möjliggjorde den aktuella biståndsinsatsen.
När det gäller frågan om kontroll och uppföljning av biståndsinsatserna konstateras att respektive samarbetsorganisation ska säkerställa att stödet används på ett korrekt sätt. Det är också angeläget att svenska myndigheter följer och tar del av rapporter om biståndets användning för att vid behov kunna vidta åtgärder för att förhindra att biståndsmedel betalas ut i strid med gällande regelverk.
Fru talman! Sammantaget har vi kunnat identifiera vissa delar som hade kunnat fungera bättre, men inga formella fel har begåtts. Därmed är inte granskningen ur vår synvinkel ett bristärende utan möjligtvis den gode revisorns konstateranden.
Anf. 17 Muharrem Demirok (C)
Fru talman! Vi går nu tydligare in på de specifika granskningsärendena och kommer in på det som bland annat rör handläggningen av vissa regeringsärenden. Jag tänkte ta tillfället i akt att inte alls fokusera på det vi är överens om, för det har varit en ganska tydlig hantering i KU. Jag vill i stället titta närmare på det ärende som kanske tydligast illustrerar de utmaningar som vi står inför, nämligen ärendet om granskningen av Sveriges överenskommelse med Somalia om bistånd och migration.
Man försöker från talarstolen i dag påskina att det handlar om regeringens politik och att det handlar om olika åsikter vad gäller biståndets användande, hur svensk migrationspolitik ska formas och vilka som ska eller inte ska utvisas, men så är det inte alls.
Det här ärendet handlar inte om huruvida det är viktigt att personer som har begått grova brott eller som har nekats asyl ska utvisas. Självklart ska de det. Jag tror inte att det finns någon i den här kammaren som tycker något annat. Det handlar inte heller om migrationspolitikens mål.
Fru talman! Det här handlar helt och enbart om hur regeringen utövar sin makt. Det handlar om respekten för svensk förvaltningstradition och kraven på en saklig, transparent och rättssäker handläggning.
När man läser betänkandet som konstitutionsutskottet lägger fram träder en bekymmersam bild fram. Precis som tidigare har sagts i talarstolen är majoriteten av de handlingar vi i KU har fått ta del av höljda i sekretess och svåra för övriga att ta del av, men vi har alltså en regering som har slutit en överenskommelse – eller ett avtal, eller en intention – med Somalia. Avsikten var att styra om 100 miljoner kronor av svenska biståndsmedel till ett projekt nära den somaliska premiärministerns kansli i utbyte mot ett ökat återvändande.
Detta har gjorts trots att expertmyndigheten Sida utfärdade välgrundade varningar om att det här var ett projekt förknippat med betydande risker. Sida betonade också vikten av yttersta försiktighet vid samarbete med ett land som vi alla i den här kammaren vet är – enligt internationellt index – präglat av svaga institutioner och utbredd korruption. När skattebetalarnas pengar ska hanteras under sådana här förutsättningar ställs exceptionellt höga krav på transparens, dokumentation och fasta strukturer, men KU:s granskning visar med all tydlighet att dialogen med och styrningen av Sida i stället gick till på ett sätt som frångick gängse praxis.
Fru talman! I en normal granskningsdebatt i det KU som Andreas Norlén och Björn von Sydow lade grunden för hade en sådan här utredning utmynnat i en tydlig och enhetlig slutsats. Utskottet hade gemensamt slagit fast var gränserna går för en sund myndighetsstyrning och för kraven på dokumentation. Bristerna är fastlagda i granskningsbetänkandet, och ingen i utskottet kan förneka dem i sak. Men vad hände i stället?
Jo, i stället för att ge medborgarna och riksdagen den där tydliga vägledningen och den normsättande praxis som är KU:s uppgift har ställningstagandet präglats av en språklig kompromissvilja som blir svår att tyda. De faktiska bristerna riskerar att döljas i texten. När vi dessutom inte ens har kunnat enas om en gemensam tydlig presentation för medier och allmänhet försvagas kontrollmaktens röst.
Det handlar i slutändan om något större än det enskilda ärendet. Somaliaärendet är principiellt; det handlar om hur vi vårdar våra institutioner. Regeringens handläggning har i centrala delar inte levt upp till de krav på tydlighet, transparens och noggrannhet som vår förvaltningstradition kräver – och ju svårare de yttre omständigheterna är, desto viktigare är det att de formella reglerna följs.
Oppositionen tvingades därför gå in med ett särskilt yttrande där vi har tydliggjort detta. Det hör inte till vanligheterna, men vi tvingades göra det. Oppositionen har i sitt särskilda yttrande tvingats skriva ut det som borde ha varit utskottets gemensamma och självklara kritik.
Saken är glasklar: Regeringens handläggning i Somaliaärendet har brustit allvarligt. Man kan inte runda myndigheter, och man kan inte strunta i korruptionsvarningar och mörka skriftliga överenskommelser. Rättsstaten ställer högre krav på en svensk regering än så.
Anf. 18 Gudrun Brunegård (KD)
Fru talman! Jag ska under det här avsnittet kommentera några av de ärenden utskottet har granskat och börjar med utredningen av energi- och näringsministerns agerande i förhållande till interpellationsinstitutet.
Interpellationsinstitutet är en del i riksdagens kontrollmakt och ger en riksdagsledamot möjlighet att ställa interpellationer och frågor till ett statsråd om sådant som rör statsrådets tjänsteutövning. En interpellation ska besvaras inom två veckor. Om ett svar inte kan lämnas inom denna tid ska statsrådet meddela kammaren skälen till detta. Det finns ingen formell skyldighet för ett statsråd att besvara frågor eller interpellationer, men det hör till undantagen att så inte sker.
Statsrådsberedningens promemoria Interpellationer, skriftliga frågor och information till riksdagen innehåller riktlinjer för besvarandet. Där anges att bland annat arbetsanhopning, utlandsresa och sjukdom kan utgöra skäl för att svar fördröjs.
Av utskottets utredning framgår att energi- och näringsministerns arbetsbelastning under den aktuella tiden var anmärkningsvärt hög. Samtidigt som energisamtal med oppositionen gick in i en mycket intensiv fas hade Northvolt försatts i konkurs, vilket föranledde omfattande arbetsinsatser med många oförutsedda och brådskande inslag för energi- och näringsministern.
Det framhålls i svaret från Regeringskansliet att energi- och näringsministern regelmässigt bokar upp tider för interpellationsdebatter i kalendern, och hon är angelägen om att respektera tiderna, då hon anser att interpellationsinstrumentet är betydelsefullt. Den aktuella arbetssituationen innebar dock att hon hade möjlighet att förbereda endast två debatter den aktuella dagen men med kort varsel blev tvungen att skjuta upp två andra debatter.
Utskottet framhåller att interpellations- och frågeinstituten är en viktig del av riksdagens kontrollmakt. Utskottet invänder inte mot bedömningen att energi- och näringsministerns arbetsbelastning var hög vid det aktuella tillfället men framhåller att det är av särskild vikt att statsråden endast i undantagsfall och om det finns synnerliga skäl underlåter att besvara en interpellation eller fråga. Fördröjda svar ska undvikas så långt som möjligt.
Ärendet bedöms inte som en brist, utan detta ska ses som ett medskick till Regeringskansliet.
Fru talman! Infrastruktur- och bostadsministerns hantering av Gotlandstrafiken och de höga biljettpriserna under senare år har också utretts. I utredningen av ärendet konstaterar utskottet att regeringen under våren 2026 gav Trafikverket i uppdrag att utreda vilka möjligheter som ges inom ramen för nuvarande färjetrafikavtal att påverka biljettpriserna under pågående avtalsperiod. I vårändringsbudgeten för 2026 har regeringen föreslagit ett stöd för resor till och från Gotland för personer som är folkbokförda på Gotland.
Ärendet ses inte som ett bristärende.
Fru talman! Den 4 december 2025 beslutade regeringen att upphäva förordningen om statsbidrag till kooperativ utveckling. I en anmälan begärs att utskottet granskar vilket beredningsunderlag energi- och näringsministern hade för beslutet. Av utredningen framkommer att regeringen hämtade in ett yttrande från Tillväxtverket innan den beslutade att upphäva förordningen.
Statens budget är ettårig. Riksdagen bestämmer därmed för ett år i taget om det bör anvisas medel för ett ändamål. Efter att den aktuella förordningen har upphört att gälla kommer stöd till kooperativ utveckling fortsatt att kunna lämnas inom ramen för utgiftsområde 24 Näringsliv, enligt svar som ministern givit i interpellationer.
Granskningen ger inte anledning till något uttalande av utskottet.
Fru talman! Sveriges förpliktelser i relation till Israel och Palestina samt kriget i Gaza är också en fråga som utskottet har granskat. Det gäller om regeringen och utrikesministern levde upp till Sveriges internationella förpliktelser och konventionsåtaganden under 2024 och 2025.
Utredningen visar att domstolspraxis från ICJ, FN:s främsta rättskipande organ, och uttalanden i den juridiska doktrinen avgör den närmare innebörden av en tredje stats folkrättsliga skyldighet att agera för att förebygga folkmord utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, bland annat vilken möjlighet staten har att påverka situationen.
I granskningen har det framkommit att regeringen bedömer att Sverige har levt upp till sina folkrättsliga förpliktelser. Bland annat har regeringen kontinuerligt uppmanat alla parter att följa den internationella humanitära rätten och har fokuserat på ett ökat humanitärt bistånd och humanitärt tillträde.
Regeringen ser med oro på de begränsningar som hindrar internationella icke-statliga organisationer från att verka samt anför att det är Israels folkrättsliga skyldighet att säkerställa obehindrat, säkert och varaktigt humanitärt tillträde.
Det som framkommit i granskningen ger inte anledning till något uttalande från utskottet.
Fru talman! Jag vill också säga några ord, ganska många till och med, om Sveriges överenskommelse med Somalia om bistånd och migration. Det är en fråga som har föranlett tre olika granskningsanmälningar, efter att olika uppgifter figurerat i medierna.
Utskottet har från Utrikesdepartementet tagit emot omfattande promemorior, som delvis omfattas av utrikessekretess. Utskottet har också hållit utfrågningar av tidigare generaldirektören för Sida, Jakob Granit, statssekreterare Diana Janse, migrationsminister Johan Forssell, som tidigare var bistånds- och utrikeshandelsminister, och hans efterträdare i den senare rollen, Benjamin Dousa.
Delar av utfrågningarna hölls bakom stängda dörrar på grund av sekretess i ärendet. Av detta skäl kan inte allt som granskningen omfattat redovisas offentligt.
Mycket uppmärksamhet har ägnats åt den så kallade överenskommelsen med Somalia. Därvidlag kan utskottet konstatera att flera olika ord har använts för att beskriva den och att ett och samma ord har getts olika innebörd. Detta riskerar att skapa oklarheter och olika förväntningar.
Överenskommelsen innehåller inga rättsligt bindande förpliktelser för Sverige – det är alltså inte Sveriges regering som gjort den – och utgör inte någon internationell överenskommelse, utan det är en informell överenskommelse.
När det gäller den process som ledde fram till överenskommelsen förefaller olika delar av den svenska förvaltningen inte ha varit fullt ut samordnade. Sida såg sig i ett tidigt skede ha vissa begränsningar i sina möjligheter att bereda och besluta om biståndsinsatser för genomförandet av överenskommelsen. Det kan inte uteslutas att tydligare styrning i ett tidigare skede av Sida hade underlättat.
I maj 2025 kom ett beslut av regeringen om regleringsbrevsändring, som möjliggjorde den aktuella biståndsinsatsen i väntan på att en ny strategi arbetades fram.
I anslutning till denna process förklarades biståndsrådet vid Somaliasektionen persona non grata.
När det gäller kontroll och uppföljning av biståndsinsatserna via Världsbanken och UNDP och stödet till IOM ska respektive samarbetsorganisation säkerställa att stödet används på ett korrekt sätt. Svenska myndigheter ska följa och ta del av rapporter om hur biståndet används och vid behov vidta åtgärder för att förhindra att biståndsmedel används på ett sätt som står i strid med gällande regelverk.
Regeringen och utskottet har tagit del av återrapportering från de anställda experterna, som tjänstgjort inom olika fält för att stärka landets förmåga. Det var alltså inga spöktjänster, vilket har påståtts.
Uppföljningen ger inte anledning till någon kommentar av utskottet. Det är ett ärende där majoriteten i utskottet inte uttalar någon brist. Det som anförs i slutsatserna ska ses som medskick till Regeringskansliet.
Anf. 19 Jan Riise (MP)
Fru talman! Flera av de granskningsärenden som tas upp under denna rubrik, det vill säga Vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen och Handläggning av vissa regeringsärenden m.m. är frågor som vi diskuterat inom Miljöpartiet. Jag antar att andra partier också har gjort det. Flera av ärendena bygger också på anmälningar från någon av mina partikamrater.
Själva ärendena är grundligt genomgångna av utskottet, i en del fall i så små detaljer att man knappt visste att de fanns. Men sett på lite avstånd kan de vara pusselbitar i ett större sammanhang. Det ska vi komma ihåg.
Så är det med exempelvis ärendet som handlar om energi- och näringsminister Ebba Buschs förhållande till interpellationsinstitutet, vilket vi nu har pratat om mer än en gång. Till dem som följer detta hemifrån kan jag säga att det alltså handlar om riksdagens kontrollmakt, utöver den som konstitutionsutskottet arbetar med sedan 1809. Riksdagens ledamöter har rätt att ställa frågor till regeringens statsråd för att efterhöra exempelvis hur utredningar har tagits om hand, varför förslag dröjer, på vilka grunder vissa beslut har fattats eller vilka resurser som har avsatts för att lösa det ena eller det andra.
Jag kan ha förståelse för att det inte är någon speciellt prioriterad sysselsättning att svara på frågor eller ställas till svars i debatter, oavsett regeringens sammansättning, men det blir allvarligt när ministrar vid upprepade tillfällen ställer in interpellationsdebatter med kort varsel eller lämnar innehållslösa svar på skriftliga och muntliga frågor.
Fru talman! I mitt parti, och säkert även i andra, har de senaste årens så kallade paradigmskifte väckt en hel del frågor om hastighet och kvalitet i beredningsarbetet. Regeringen har lämnat ett stort antal propositioner inom rättsområdet, framför allt det senaste året. Från Miljöpartiet gjordes i januari i år en anmälan till KU där frågan ställdes om det kanske går för fort, på bekostnad av kvalitet och förankring – eller acceptans, om man så vill.
Regeringsformen lämnar förvisso stort utrymme åt regeringen att utforma själva processen, även om värdet av en ordentlig remissbehandling och hörande av Lagrådet lyfts fram som viktiga inslag i arbetet med ny lagstiftning. Både justitieminister Strömmer och statsminister Kristersson framförde under utfrågningarna att den rådande samhällssituationen med stor och efterhängsen kriminalitet krävde nya arbetsformer med bättre effektivitet.
Utskottet har i och för sig inte haft några invändningar mot dessa prioriteringar men påpekar att lagstiftningens kvalitet kan riskera att bli sämre med ett beredningsarbete som ska följa hårda tidsgränser. Utskottet understryker samtidigt att behovet av beredning med avsteg från de vanliga rutinerna måste prövas från fall till fall och avsteg göras bara när det anses nödvändigt.
Fru talman! Ett ärende som möjligen kan framhållas som exempel på hur konstitutionsutskottet ska arbeta var frågan om Sveriges förpliktelser i relation till Israel och Palestina och kriget i Gaza. Det handlade om i vad mån Sveriges anslutning till den så kallade folkmordskonventionen, som vi ratificerade år 1952, också innebär att vi liksom andra länder måste vidta åtgärder för att förebygga och bestraffa folkmord.
Efter den första svarsomgången efterlyste utskottet en mer omfattande genomgång av vilka förpliktelser som folkrätten och folkmordskonventionen innebär för Sverige. Svaren från de folkrättsexperter som tillfrågats kan sammanfattningsvis sägas uttrycka att landets skyldigheter är rätt tunna och otydligt uttryckta vad gäller konkreta åtgärder. Det föreföll därför svårt, för att inte säga omöjligt, att kritisera Sverige på den punkten – även om man självklart kan ha åsikter om detta.
Herr talman! Slutligen har vi ärendet om Somalia. Somalia är ett land så härjat av krig, konflikter, torka, missväxt och hopplöshet att många somalier har valt att lämna landet. Uppemot 70 000 av dem som lämnat Somalia har kommit till Sverige, och medräknat de somalier som är födda i Sverige med minst en somalisk förälder består gruppen av totalt uppemot 110 000 personer. De utgör alltså drygt 1 procent av Sveriges befolkning och drygt 2 procent av den somaliska diasporan.
Majoriteten av dem som har kommit till Sverige har gjort det med skyddsskäl. Av dem är det ett antal som sitter i fängelse, och bland dem finns det i sin tur några personer utan svenskt medborgarskap. De kan därmed utvisas efter avtjänat straff.
Baserat på tre olika anmälningar har utskottet granskat, eller snarare försökt granska, hur detta har gått till. Det har varit förenat med en del svårigheter. En del av materialet kring överenskommelsen med Somalia är skyddat av sekretess. Vi har fått möjlighet att läsa en del av underlaget, men det blir delvis ointressant eftersom vi inte kan ta in skyddat material i granskningen.
Som Hans Ekström så förtjänstfullt redogjorde för har det funnits många aspekter att diskutera: beredning, styrning av myndigheter, diffusa definitioner och kanske även en oförmåga – eller i varje fall motflyt – när det gäller att samordna, eller helt enkelt lyckas, med projektet.
Vad gäller definitioner handlar det bland annat om detta med överenskommelser. Är något en överenskommelse, eller är det inte en överenskommelse? Finns det förpliktelser från svensk sida, eller gör det inte det?
Somaliaärendet känns ärligt talat inte helt färdigt. Några aspekter har nämnts, exempelvis att en svensk tjänsteperson har förklarats persona non grata i Somalia, vilket vi inte vet särskilt mycket mer om.
Det kanske också illustreras av att ledamoten Lindahl ägnar tid åt att försvara regeringens politik på biståndsområdet. Det är inte det som har ifrågasatts i anmälningarna, utan det som har ifrågasatts är om detta har gått rätt till inte minst mot bakgrund av Somalias förutsättningar avseende såväl korruption som stora interna konflikter i landet.
Det illustreras dock även av ledamoten Svärds genomgång av de överenskommelser som ändå har gjorts med Världsbanken, UNDP och IOM. Vi måste betrakta dem som rimliga överenskommelser med skyldigheter från svensk sida.
Någonstans inser man alltså att anmälan egentligen handlar om hur regeringen har agerat för att kunna utvisa ett antal somaliska medborgare. Som vi har gått igenom finns det allvarliga invändningar i flera fall, och de handlar om just detta med maktutövningen. Jag tänker att vi kommer att höra mer om dessa frågor framöver. Det här är inte färdigt.
Anf. 20 Mauricio Rojas (L)
Herr talman! I Somaliaärendet finns det två viktiga bakgrundsaspekter som jag vill lyfta fram så att den som följer denna debatt kan sätta frågan i dess rätta sammanhang.
Den första gäller en av de viktigaste förändringarna i regeringens biståndspolitik. I regeringsförklaringen i oktober 2022 slog statsministern fast att biståndspolitiken också skulle ”utgöra ett verktyg för att motverka irreguljär migration, öka återvändandet och bidra till ett effektivt arbete för frivillig återvandring”. Det är denna förändrade biståndspolitiska inriktning som är bakgrunden till de händelser som senare kom att bli Somaliaärendet.
Utgångspunkten var enkel: Länder som tar emot svenskt bistånd ska också vara beredda att ta emot sina egna medborgare när de återvänder från Sverige, frivilligt eller genom verkställighet av lagakraftvunna utvisningsbeslut. I det senare fallet handlar det ofta om personer som begått allvarliga brott i Sverige.
Denna linje innebar en tydlig brytning med den passivitet som under lång tid hade präglat svensk politik på området. Konsekvensen av den tidigare hållningen var att ett betydande antal utvisningsbeslut inte kunde verkställas. Det gällde ett flertal länder, och Somalia var ett av dem.
Herr talman! Somalia har tagit emot svenskt bistånd sedan 1970-talet. Samtidigt har återvändandet dit fungerat mycket dåligt. Under långa perioder har det inte fungerat alls.
År 2018 uppgick det svenska biståndet till Somalia till 930 miljoner kronor. Samma år verkställdes inte en enda utvisning till landet. Även året dessförinnan var siffran noll.
År 2019 uppgick biståndet till 840 miljoner kronor medan endast tre utvisningar kunde verkställas.
År 2021 nådde biståndet en rekordnivå på 944 miljoner kronor samtidigt som endast nio personer kunde utvisas. Året därpå sjönk antalet verkställda utvisningar till sju.
Det var en fullständigt orimlig situation. Sverige betalade ut hundratals miljoner kronor i bistånd till en stat som inte var villig att ta emot sina egna medborgare när de skulle återvända efter lagakraftvunna utvisningsbeslut. Det var mot denna bakgrund som den informella överenskommelsen med Somalias regering träffades i december 2023. Resultaten har varit påtagliga. Under 2024 och 2025 kunde sammanlagt 54 somaliska medborgare utvisas från Sverige. Flera av dem hade dömts för allvarlig brottslighet i svensk domstol. Bland brotten fanns rån, grov misshandel, grov stöld, våld mot tjänsteman, brott mot knivlagen, misshandel och våldtäkt mot barn.
Detta illustrerar väl det migrationspolitiska paradigmskifte som genomförts sedan oktober 2022. Sverige ska inte bara fatta beslut om avvisning eller utvisning, utan besluten ska också kunna verkställas. Det är bra för rättsstaten och för tryggheten i vårt land. Vi liberaler är stolta över att ha bidragit till denna förändring.
Herr talman! Nu går jag över till den andra viktiga bakgrundsaspekten i detta ärende. Den handlar om de betydande svårigheter som följer av samarbete med en stat som under lång tid präglats av svaga institutioner, omfattande korruption och begränsad administrativ kapacitet.
I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att någon formell överenskommelse aldrig träffades mellan Sverige och Somalia. Den somaliska regeringen var av inrikespolitiska skäl inte beredd att underteckna ett sådant avtal. I stället kom samarbetet att bygga på en informell överenskommelse som snarare gav uttryck för en gemensam viljeinriktning än för ömsesidigt bindande förpliktelser. Att denna viljeinriktning kunde ge upphov till olika förväntningar hos parterna är uppenbart; det blev tydligt i den konflikt som senare ledde till att Sveriges biståndsråd förklarades persona non grata av den somaliska regeringen.
Exakt vad som utlöste den somaliska regeringens agerande är inte känt, men det är svårt att bortse från de särskilda förutsättningar som råder i det land som i Transparency Internationals korruptionsindex för 2025 rankades som världens mest korrupta stat, tillsammans med Sydsudan. Det är mot denna bakgrund som de händelser som ligger till grund för granskningsärendet måste bedömas.
Herr talman! I sammanhanget är det värt att framhålla att utskottet inte har kunnat finna några som helst belägg för de återkommande påståenden som har förekommit i delar av medierapporteringen om att svenska biståndsmedel skulle ha använts på ett korrupt eller otillbörligt sätt. De som utan stöd i fakta sprider sådana anklagelser borde visa större återhållsamhet.
Att samarbeta med regeringar i länder som präglas av omfattande korruption är utan tvekan svårt och problematiskt, men det är samtidigt en realitet som svensk utrikes- och biståndspolitik har haft att hantera under lång tid. Sverige har samarbetat med Somalia i olika former sedan 1970-talet. Det skulle dock aldrig falla mig in att utan mycket starka och obestridliga bevis antyda att svenska ministrar eller tjänstemän därigenom skulle ha medverkat till korruption eller annat otillbörligt agerande, vilket flera riksdagsledamöter tyvärr har gjort. I en rättsstat måste allvarliga anklagelser vila på fakta och bevis, inte på misstänkliggöranden och insinuationer.
Anf. 21 Per-Arne Håkansson (S)
Herr talman! Den svenska samhällsmodellen bygger på öppenhet och på ett utredningsväsende och remissförfarande som syftar till att förslag som regeringen vill lägga fram ska få en bred och allsidig belysning. I en av sina regeringsförklaringar talade statsminister Ulf Kristersson om ett paradigmskifte och vikten av att utredningar och beredningsarbete snabbas på. En anmälan som konstitutionsutskottet tagit emot, som blivit föremål för det granskningsbetänkande vi nu har framför oss, har tagit fasta på just dessa omständigheter. Anmälan handlar om regeringens beredningsarbete och hur lagförslagen lagts fram.
I beredningsarbetet kring anmälan om hanteringen av utrednings- och remissväsendet hade vi utfrågningar med såväl statsminister Kristersson som justitieminister Strömmer. I sammanhanget kan jag också nämna en debattartikel av företrädare för Diskrimineringsombudsmannen och Institutet för mänskliga rättigheter, publicerad i Dagens Nyheter i december 2025, som vi hade med som underlag till de öppna utfrågningarna. I denna debattartikel, med rubriken ”Våra lagar byggs på allt svagare grunder”, varnas för att beredningskravet i regeringsformen urholkas när regeringen pressar fram förslag med bristande konsekvensutredningar och ignorerar såväl remissinstanser som Lagrådet.
Flera tunga instanser och forskare har påpekat att lagstiftningsprocessen har förändrats på ett oroväckande sätt. Enligt en rapport från SNS Demokratiråd har den allvarliga kritiken mot lagförslag från remissinstanser och experter ökat under den sittande regeringen. Regeringen väljer i större utsträckning än tidigare regeringar att gå vidare med lagförslag trots att Lagrådet har riktat kritik mot dem. Institutet för mänskliga rättigheter har framfört att det ofta saknas systematiska konsekvensbedömningar av hur nya lagar, framför allt inom kriminal- och migrationspolitiken, påverkar enskilda individers mänskliga rättigheter och skydd mot diskriminering.
När lagar tas fram för snabbt och utan gedigna utredningar riskerar kvaliteten att bli lidande. En rad remissinstanser har framfört att de helt enkelt inte kunnat svara på grund av att tiden varit alltför kort för att de skulle kunna ge relevanta och väl underbyggda svar.
Herr talman! Vid utfrågningen med statsminister Kristersson togs kritiken från såväl Lagrådet som DO och Institutet för mänskliga rättigheter upp. Så skedde också med justitieminister Strömmer, som framhöll att Lagrådet tilldelats utökade resurser, att det ytterst är en politisk bedömning och att han ansåg att det fanns ett tillräckligt folkligt stöd för att driva igenom politiken. Någon självkritik, problemhantering eller problematisering av frågan noterades inte.
Utskottet ifrågasätter inte regeringens bedömning i aktuella ärenden. Det är dock av stor vikt att behovet av en beredning med avsteg från gängse arbetssätt och ledtider prövas noga från fall till fall. Utskottet ser inte några skäl till ett generellt förändrat förhållningssätt till vad som krävs för att ett ärende ska anses vara brådskande; många kriser har genom åren hanterats och passerat utan att det gedigna utredningsväsendet och remissarbetet har åsidosatts. Det handlar ytterst om tillit till och förtroende för samhällets instanser, vilket kan vara bra att ha med sig utifrån den granskning som gjorts i detta fall.
Herr talman! En anmälan begärde att konstitutionsutskottet skulle granska regeringens framställningar om att ta del av allmänna handlingar och statsministerns ansvar för denna hantering. Anmälan baserades bland annat på uppgifter från Dagens Nyheter om att Regeringskansliet skulle ha fördröjt utlämnande av allmänna handlingar gällande granskning av den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren. Det ska vid vissa tillfällen ha varit upp till 46 dagars väntetid. Då hade handlingen endast fått lov att hämtas ut vid bestämda tider i pappersform.
I anmälan anges också att dokumentet med skadebedömning diarieförts efter 673 dagar och betraktats som allmän först efter att medierna fått reda på detta.
I enlighet med tryckfrihetsförordningen, herr talman, har varje svensk och utländsk medborgare rätt att ta del av allmänna handlingar. Det får endast begränsas om det krävs utifrån vissa grundläggande skäl för rikets säkerhet. Det ska hanteras skyndsamt i enlighet med offentlighets- och sekretesslagen.
I detta ärende hölls utfrågningar såväl med statsminister Ulf Kristersson som med statssekreterare John Stuart. Utskottet konstaterar att statsministern som chef för Regeringskansliet har ett särskilt ansvar för att det ska finnas en organisation för att hantera utlämnandet av allmänna handlingar.
Utskottet ser positivt på att utbildningsinsatser ska genomföras för att säkerställa att skyndsamhetskravet säkerställs framgent.
Jag kan också nämna en anmälan som gäller medborgarskapsprov. Det blev en granskning av migrationsminister Johan Forssell. Det gavs ett uppdrag till bland annat Stockholms universitet att ta fram ett sådant prov. Anmälaren ansåg att de svenska universiteten och högskolorna vilar på akademisk frihet och att det därför fanns anledning att granska huruvida det uppdraget stämde med detta.
Utskottet framhåller i sitt ställningstagande att regeringen nyligen beslutat om en utredning av organisationsformen för samtliga universitet och högskolor och att statens styrning av dessa ska ge lärosätena goda förutsättningar att utföra sina uppgifter.
Ett besked att ta fasta på framöver är dock att den akademiska friheten är viktig att värna utifrån kärnuppgifter om utbildning och forskning av hög kvalitet och också, vilket tål att betonas, ur demokratiska aspekter. Det är viktigt att detta kan följas upp och bevakas framöver.
Anf. 22 Mauricio Rojas (L)
Herr talman! Ledamoten tog upp flera mycket viktiga ämnen. Jag vill beröra endast ett, som också bekymrar mig. Det gäller Lagrådets relation till regeringen.
Historiskt sett har socialdemokratin motsatt sig att man stärker Lagrådets roll. Flera borgerliga partier förslog till exempel en gång i tiden att man skulle göra det obligatoriskt för regeringen att inte driva vidare lagförslag som enligt Lagrådet skulle bryta mot exempelvis författningen.
Jag vet inte om ledamoten har funderat på det här. Men utifrån vad han har redovisat skulle jag vilja veta om han tycker att man borde gå den här vägen, det vill säga att göra Lagrådets bedömningar mycket mer bindande för regeringen.
Anf. 23 Per-Arne Håkansson (S)
Herr talman! Som jag nämnde i mitt huvudanförande kritiseras den nuvarande regeringen för att man åsidosätter Lagrådets rekommendationer mer än vad tidigare regeringar har gjort.
Jag anser att det är viktigt att Lagrådets kunskap och saklighet beträffande lagarnas förhållande till varandra finns med i beslutsfattandet för regeringar också framöver. Jag ser det som angeläget att vi som politiska företrädare tar intryck av Lagrådets synpunkter.
Självklart är det regeringen som, enligt vår regeringsform och grundlagarna, styr riket och har att ta ansvar för de lagförslag som läggs fram och som vi i riksdagen så småningom ska besluta om. Det ska vara välgrundade förslag, och där är Lagrådet som remissorgan en mycket viktig del av detta.
Anf. 24 Mauricio Rojas (L)
Herr talman! Tack så mycket, ledamoten, för svaret!
Möjligheten att helt och hållet åsidosätta Lagrådets rekommendationer och bedömningar är konstitutionellt stadgad. Så är det. Man bryter inte mot författningen när man gör det. Det var det som debatten om Lagrådets ställning handlade om. Får man göra så? Får man göra så i mycket viktiga frågor, som de fri- och rättigheter som vår författning garanterar?
Socialdemokraterna ville inte gå den vägen. Det blev till sist en kompromiss 1979 med något som var varken hackat eller malet, som man brukar säga på svenska.
Jag vill veta om ledamoten tycker att den här vägen borde prövas och om det finns någon debatt inom partiet om att ändra det historiska motståndet mot att förstärka Lagrådets konstitutionella ställning.
Anf. 25 Per-Arne Håkansson (S)
Herr talman! Det är intressanta frågeställningar som ledamoten Mauricio Rojas. Det kunde vara intressant att också få Mauricio Rojas frågor belysta i samtal och utfrågningar med regeringsföreträdare, som vi hade i detta ärende.
Jag konstaterar, utifrån de beskrivningar som finns sedan Lagrådet tillkom om hur regeringen har hanterat Lagrådets synpunkter, att det är nuvarande regering som mest påtagligt har ignorerat Lagrådets synpunkter. Då handlar det om frågor kring fri- och rättigheter, som har belysts här.
Mauricio Rojas tar upp en viktig fråga, och det är nog lika viktigt för liberaler när man sitter i regeringen som för andra att ta med sig detta i arbetet.
Anf. 26 Jessica Wetterling (V)
Herr talman! Ibland när man anmäler sig sent till debatten kommer man sist på talarlistan. Trots att man bara har fyra minuters talartid kan man ändå reflektera lite över vad tidigare talare har sagt.
Det låter lite fantastiskt att ett icke-bindande avtal, en viljeinriktning, kan resultera i 100 miljoner på kontot. Om regeringen letar efter nya personer att skapa ett icke-bindande avtal eller en liten viljeinriktning med anmäler jag mig som frivillig. Jag skulle absolut kunna tänka mig att ta hand om några av regeringens miljoner. Nåväl.
Jag ber om ursäkt, herr talman.
Under dessa kapitel tänkte jag ta upp två ärenden som jag själv finner särskilt intressanta. Det ena rör regeringens uppdrag till universiteten om medborgarskapsprov.
Det väckte en del protester när regeringen gav detta uppdrag till Göteborgs och Stockholms universitet, särskilt när migrationsminister Johan Forssell fastslog att det är regeringen som styr landet och att universiteten är statliga myndigheter som lyder under den.
Det är visserligen korrekt att universitet och högskolor är myndigheter och rent formellt kan få regeringsuppdrag, men i utskottet framhåller vi den särskilda och mer självständiga ställning som universitet och högskolor har i förvaltningsorganisationen. Denna självständighet gäller i första hand det som kallas akademisk frihet.
De båda universitet som fick detta uppdrag har hänvisat till etablerad praxis och principen om autonomi och akademisk frihet. De har ifrågasatt om uppdraget ligger i linje med universitetens kärnuppdrag.
I vår granskning framkommer att regeringar inte tidigare har lämnat något jämförbart uppdrag till universitet och högskolor. Vi noterar även att universiteten påtalade de stora utmaningar det skulle innebära att genomföra detta uppdrag med tanke på den snäva tidsplanen.
Ansvarig minister har senare i medier uttryckt en förståelse för att universiteten ansett att det aktuella uppdraget strider mot den praxis om armlängds avstånd som brukar gälla. Det blir nästan lustigt att regeringen samma år tillsätter en utredning i syfte att stärka just den akademiska friheten i Sverige. Regeringens företrädare framstår inte som särskilt synkade får man nog säga.
Det andra ärendet som jag särskilt vill uppmärksamma i just detta kapitel är det som rör utlämnandet av handlingar som rörde Landerholmfallet och den skadebedömning som diariefördes först efter 673 dagar. Medierna fick dessutom vänta orimligt länge när de begärde att få ta del av vissa handlingar, något som Justitieombudsmannen redan har konstaterat och kritiserat Regeringskansliet för.
I vår utfrågning sa statsministern att skälet till att det dröjde 673 dagar var att medier inte hade begärt ut handlingen tidigare. Det är möjligt. Men som chef för Regeringskansliet har statsministern ett övergripande ansvar för att det finns en organisation för att hantera ärenden om utlämnandet av allmänna handlingar. Det har uppenbarligen brustit här.
Precis som tidigare talare var inne på framkom också att när exempelvis DN begärde ut handlingar under eget namn respektive under pseudonym fick de helt olika bemötande, helt olika förutsättningar att ta del av de allmänna handlingarna och helt olika svarstider. Det är mycket anmärkningsvärt, herr talman.
Anf. 27 Vasiliki Tsouplaki (V)
Herr talman! Det är första gången som jag deltar i konstitutionsutskottets arbete med granskning av regeringens arbete utifrån de anmälningar som har gjorts av ledamöter i vår riksdag. Det känns lite högtidligt.
För mig som är van vid att bedöma innehållet i de politiska motståndarnas politik inom kulturutskottets område har det varit en balansakt att försöka se vad som är rena övertramp eller avsteg från lagar och förordningar och vad som enligt min mening bara är dåligt sett till det politiska innehållet.
Den granskning jag ska fokusera på de kommande minuterna rör Sveriges överenskommelse med Somalia om bistånd och migration och den reformagenda som regeringen bedriver. Inledningsvis är det värt att nämna att granskningen inbegriper ett förhållandevis omfattande material som omfattas av sekretess.
Regeringen och Sverigedemokraterna har haft en politisk inriktning som innebär att man ska använda biståndspolitiken som en hävstång för migrationsfrågorna. Det är ett transaktionellt arbetssätt, som vi har hört om här tidigare.
När det gäller den granskade överenskommelsen konstaterar utskottet att det är flera olika ord som har använts för att beskriva den och att ett och samma ord har getts olika innebörd. Så har skett i extern kommunikation av statsråd, bland annat i medierna och i riksdagens kammare, liksom i intern kommunikation inom utrikesförvaltningen. Det här skapar naturligtvis oklarheter och leder till att det finns olika förväntningar på överenskommelsen.
Det som har framkommit i granskningen är att det inte har funnits något bindande avtal men att 100 miljoner i utvecklingsbistånd från Sida och 5 miljoner från Justitiedepartementet har kanaliserats via FN-organ som en följd av viljeinriktningen hos de båda regeringarna i Sverige och Somalia. Det är alltså inte fastslaget utan bara underförstått att Somalia tar tillbaka sina medborgare om pengarna betalas ut.
När Sida ansåg sig ha begränsningar i sina möjligheter att bereda och besluta om biståndsinsatser för genomförandet blev det stopp på återtagandet. Det ledde till slut till att biståndsrådet förklarades persona non grata, det vill säga inte längre välkommen i landet, som flera före mig har nämnt.
Min reflektion efter att ha deltagit i granskningen och tagit del av ett väldigt omfattande material är att regeringens nya arbetssätt med tydlig koppling mellan bistånd och migration och informella överenskommelser på politisk nivå öppnar för ökade avsteg från de principer och processer som vanligtvis vägleder utrikespolitik och biståndsinsatser. Den här gången höll Sida på sina rutiner, men till ett högt pris.
När man tar till nya arbetssätt som leder till att svenska medarbetare utvisas kan det vara läge att ta frågan till Utrikesnämnden för information, men det har inte gjorts. Ministrarna hänvisar till att de svarat på frågor i både kammare och utskott. Men det är andra typer av forum som inte fyller samma funktion. Det vill vi markera.
Herr talman! Vi är i utskottet överens över partigränserna om att det här ärendet har haft sina utmaningar utifrån olika förväntningar på vad en icke-bindande överenskommelse innebär och utifrån krockar mellan det omfattande regelverk som styr en biståndsmyndighet som Sida och önskan om att uppnå politiska mål i både Somalia och Sverige.
Nu återstår det att se vilka lärdomar regeringen har dragit när man jobbar vidare för att bygga relationer med den före detta al-Qaida-nära regimen i Syrien och talibaner i Afghanistan för att kunna utvisa människor dit.
Anf. 28 Mirja Räihä (S)
Herr talman! Jag vill i detta inlägg kommentera tre ärenden som alla har bäring på arbetsgivarpolitiken i Regeringskansliet. Jag börjar med utlysning av tjänster i Regeringskansliet.
Regeringskansliet har använt sig av en Ipad för utlysning av tjänster. Ipaden har funnits inom skalskyddet och bara kunnat användas av dem som redan finns i Regeringskansliet. I några fall har det handlat om tjänster som inte omfattas av undantaget i myndighetens instruktion från kravet på information om lediga anställningar.
Ett sådant exempel är att assistenttjänster inte har anmälts till Arbetsförmedlingen eller att Ipaden har använts till att förlänga visstidsanställningar. I min värld är det ett samtal mellan närmaste chef och den anställde.
Herr talman! Om vi går vidare i arbetsgivaranmälningarna handlar det om åsiktsregistrering inom Regeringskansliet. Anmälaren skriver följande: I Dagens ETC kunde vi den 25 mars 2025 ta del av anonyma vittnesmål gällande en mer utbredd kultur inom Regeringskansliet, där tjänstemän nu upplever en allt större politisering av personalpolitiken från arbetsgivarens håll. Det talas bland annat om åsiktsregistrering av opolitiska tjänstemän och att de som anses illojala hamnar i frysboxen utan arbetsuppgifter. Även fackliga representanter bekräftar denna bild.
Utskottet har naturligtvis utrett ärendet och skickat frågor till Regeringskansliet. Utskottet har landat i precis samma uttalande som förra året när vi talade om Regeringskansliets lönepolicy, och detsamma framgår av Regeringskansliets svar: Regeringskansliet ska alltid iaktta saklighet och opartiskhet i rekryteringar och befordringar. Avseende ska alltså endast fästas vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Det säger sig självt att det är så det ska vara.
Vidare anförs att för tjänstemän i Regeringskansliet gäller liksom för andra statligt anställda den statliga värdegrunden. Regeringskansliet har också etiska riktlinjer som anger vissa generella principer för hur tjänstemän ska agera i sitt arbete och behandlar bland annat regler om jäv, intressekonflikter samt offentlighet och sekretess.
Utskottet anser att det stora flertalet tjänstemän inte är politiskt tillsatta utan behåller sina anställningar vid regeringsskiften, oavsett regeringens politiska sammansättning. Det är väsentligt att dessa tjänstemän rekryteras på sakliga grunder. Dessa tjänstemän bidrar med sin kompetens oavsett regeringens politiska inriktning. Utskottet anser liksom tidigare att denna ordning är av central betydelse och framhåller vikten av att den består.
Därtill framförs det från Regeringskansliet att man inte registrerar de opolitiska tjänstemännens politiska åsikter eller partitillhörighet. Utskottet har fullt förtroende för de svar som Regeringskansliet lämnar om registrering av politiska åsikter.
Sedan kommer vi till nästa ärende, som också tangerar arbetsgivarpolitiken. Det gäller det så kallade tjänstemannauppropet inom Regeringskansliet. Uppropet handlar om ett brev som opolitiska tjänstemän har skickat till förvaltningsdirektören på Regeringskansliet. Utskottet har i våra utfrågningar gång på gång fått höra att arbetsgivarpolitiken är förvaltningsdirektörens ansvar och inte politikens ansvar.
I denna utredning görs också jämförelser med förra årets anmälan om löneprocessen på Regeringskansliet. Regeringskansliets uppgift är att bereda regeringsärenden och biträda regeringen och statsråden i deras verksamhet i övrigt. Ovan nämnda bestämmelser omfattar verksamheten vid Regeringskansliet. Vid Regeringskansliet är det stora flertalet tjänstemän inte politiskt tillsatta, utan de behåller sina anställningar vid regeringsskiften. Det är precis samma utlåtande som vi hade i det förra ärendet, om åsiktsregistrering. Dessa tjänstemän bidrar med sin kompetens oavsett regeringens politiska inriktning.
Det brev som är aktuellt i granskningen kom från medarbetare vid Regeringskansliet och var ställt till Regeringskansliets förvaltningschef. Efter att det hade mottagits genomfördes möten med företrädare för arbetstagarorganisationerna och med företrädare för den grupp som undertecknat brevet. Därefter genomfördes ett möte på Utrikesdepartementet, där såväl politisk som opolitisk ledning deltog.
Efter brevets tillkomst har ett antal åtgärder vidtagits för att informera om tjänstemannarollen och de opolitiska tjänstemännens roll i förhållande till den politiska ledningen.
Det här ärendet har verkligen diskuterats i utskottet. Vi hade kanske inte från början någon jättegemensam nämnare när det gäller hur vi hanterar detta. Jag personligen och den grupp som jag företräder har lutat oss mot den lagstiftning som är gällande på arbetsmarknaden. Det är precis så här man ska hantera ett ärende när de anställda gör något som behöver åtgärdas. Det är inte regeringens sak att åtgärda det, utan det är verkligen direktörens sak att åtgärda detta.
Åtminstone jag kan se att hanteringen har varit riktigt by the book. Jag önskar ibland, herr talman, att det fanns fler sådana här tillfällen, där man hanterar ett ärende precis enligt lagstiftningen för arbetsmarknaden.
Anf. 29 Martin Westmont (SD)
Herr talman! Konstitutionsutskottets uppdrag är att genomföra granskning av den sittande regeringen eller av föregående regeringar. Detta är en uppgift som utskottet har haft i över 200 år.
Vår uppgift är att se på de anmälningar som inkommer på ett sakligt och opolitiskt sätt. Kapitel 3 i årets granskningsbetänkande, som vi behandlar här och nu, handlar om regeringens ansvar för förvaltningen. Det är frågor som berör något mycket viktigt: medborgarnas förtroende för staten.
För att demokratins grundpelare ska fungera krävs inte bara fria val och folkvalda församlingar; det krävs också en förvaltning, med dess tjänstemän, som är professionell, opolitisk och lojal mot den regering som svenska folket har valt. Flera av de ärenden som behandlas i detta kapitel berör just dessa grundläggande principer.
Herr talman! Jag kommer att kommentera tre ärenden som jag tycker har stort signifikant värde för årets granskning och som också visar vikten av att värna och skydda de lagar och regler som den svenska konstitutionen vilar på.
Ett ärende i kapitlet gäller säkerhetsbrister vid Lantmäteriet. Vi lever i en tid då informationssäkerhet, cybersäkerhet och skydd av känslig information har blivit allt viktigare. Säkerhetsbristerna inom Lantmäteriet har byggts upp under många år under olika regeringar, och det aktualiserar bredare frågor om hur staten hanterar säkerhetsrisker inom samhällsviktiga myndigheter.
Granskningen visar att konsekvenserna för Sveriges säkerhet av läckt information är svåra att fullt ut överblicka. När allvarliga säkerhetsbrister uppmärksammas är det viktigt att staten har förmåga att snabbt skapa sig en samlad bild av situationen och säkerställa att relevanta aktörer får den information de behöver.
Utskottets granskning av ärendet visar samtidigt att det finns anledning att dra lärdomar av det inträffade, inte minst när det gäller informationsdelning, uppföljning och samordning mellan myndigheter och Regeringskansliet. Detta är lärdomar som sträcker sig långt utanför det enskilda ärendet. Det är information som är viktig för hela driften av statsförvaltningen.
Herr talman! I den del som vi nu behandlar innefattas granskningen av AP-fondernas investeringar i Northvolt. Dessa benämns G4 och G9 i granskningsbetänkandet. För Sverigedemokraterna är detta en viktig principiell fråga. AP-fondernas uppdrag är inte att bedriva industripolitik; deras uppdrag är att förvalta svenska folkets pensionspengar på ett ansvarsfullt sätt.
När pensionsspararnas kapital riskeras måste kraven på professionalism, självständighet och riskmedvetenhet vara mycket höga. Investeringar ska utgå från genomarbetade kalkyler och inte från önsketänkande eller politiska signaler. Northvolts konkurs har fått stora konsekvenser för pensionssparare, anställda och lokalsamhällen.
Herr talman! Utskottet lyfter fram att uttalanden från statsråd riskerar att uppfattas som ett indirekt ifrågasättande av AP-fondernas självständighet. Under de årliga dialogmötena 2020 och 2021 hos AP-fonderna ändrades dagordningen och prioriteringarna av ärendena. Bland annat blev gröna investeringar en egen punkt på dagordningen i stället för att tidigare ha ingått under punkten Övriga frågor.
Det jag vill säga med detta, herr talman, handlar om vikten av att agera ansvarsfullt. Vi måste ta ansvar för våra gemensamma resurser, och beslut ska inte styras av drömmar och känslor. Det ska vara beslut som är förankrade i verkligheten och som bygger på genomarbetade analyser.
Låt oss ta till oss det konservativa tankesättet när det kommer till den gröna omställningen! Låt omställningen vara ansvarsfull, och låt marknaden avgöra hastigheten! Omställningen kommer att ske, men tvinga inte fram något! Vi ser resultatet i Northvolt, det vill säga en av Sveriges största konkurser, där miljarder av skattebetalarnas pengar har förbrukats.
Herr talman! Jag tänker inte gå in djupare på detaljerna här och nu, inte för att vår granskning inte är i behov av en bredare genomgång av det som har skett utan för att jag vet att ledamoten Lars Engsund kommer att beröra just granskningen av AP-fondernas investering i gröna bolag mer ingående i sitt anförande, som kommer lite senare i granskningen av detta kapitel.
Jag tänker nu gå vidare till en annan av konstitutionsutskottets granskningar, G16, om det upprop som ett stort antal tjänstemän initierade på Utrikesdepartementet för en tid sedan, det så kallade tjänstemannauppropet. Där valde över 200 tjänstemän att bortse från regeringsformens 1 kap. 9 §, det vill säga att offentliga förvaltningar har skyldighet att iaktta saklighet och opartiskhet.
Sverigedemokraterna menar att det som har framkommit i granskningen är allvarligt. Konstitutionsutskottet understryker också vikten av ett opolitiskt tjänstemannaskap och framhåller att varje regering ska kunna förutsätta att Regeringskansliets tjänstemän lojalt bistår den regering som svenska folket har gett mandat att styra landet.
Förtroendet för staten bygger på att medborgarna vet att samma regler gäller för alla. Kompetens, erfarenhet och skicklighet ska avgöra vem som får ett arbete inom stat, kommun och region. Trots det förekommer olika sorters kvoteringar och särbehandlingar i vårt avlånga land, där den som är bäst lämpad för ett arbete eller en utbildningsplats många gånger får stå åt sidan.
På samma sätt vilar förtroendet för staten på att man kan lita på att anställda tjänstemän utför sitt uppdrag efter bästa förmåga och att de lämnar partiboken hemma. Detta är en självklar utgångspunkt, herr talman. Men för Sverigedemokraterna och Liberalerna är det inte bara en självklar princip, utan det ska gälla även i praktiken.
I Sverigedemokraternas särskilda yttrande som vi har skrivit tillsammans med Liberalerna pekar vi på att brevet, det så kallade tjänstemannauppropet, tillkom genom ett organiserat initiativ bland tjänstemän inom Regeringskansliet under en pågående regeringsbildning. Det innehöll ställningstaganden som rörde relationen mellan tjänstemannarollen och en eventuell tillträdande politisk sammansättning och vad för politik en sådan sammansättning skulle kunna tänka sig att bedriva.
Att chefer och andra inflytelserika tjänstemän uppges ha varit involverade gör saken särskilt problematisk. Det handlar inte om enskilda politiska uppfattningar. Alla människor har rätt till sina åsikter. Det handlar om att tjänstemän i statens tjänst inte får använda sin ställning för att påverka eller motarbeta den demokratiskt valda regeringens arbete.
Herr talman! All offentlig makt i Sverige utgår från folket genom allmänna val. Den offentliga makten i Sverige utgår inte från tjänstemännen. Det är en princip som måste försvaras oavsett vilken regering som sitter vid makten. Om vi inte markerar mot de tjänstemän som begår grova tjänstefel kommer också misstankegraden att öka mot de tjänstemän som utför sitt arbete på ett professionellt och opolitiskt sätt.
Herr talman! Om det finns en gemensam nämnare för hela kapitel 3 är det vikten av en fungerande stat, där säkerheten tas på allvar och där myndigheter och offentliga institutioner varsamt förvaltar medborgarnas förtroende. Statsråd ska inte försöka styra opolitiska tjänstemän, och opolitiska tjänstemän ska inte försöka styra politiken. Det kan låta som självklarheter, men verkligheten är inte alltid så enkel. Det är grundläggande demokratiska frågor, och det är frågor som Sverigedemokraterna även fortsättningsvis kommer att värna.
Anf. 30 Muharrem Demirok (C)
Herr talman! Jag har förstått att det inte hör till vanligheterna att ta repliker på varandra i konstitutionsutskottet även om det ibland sker. Jag hade inte heller tänkt begära replik men under ledamoten Westmonts anförande kunde jag inte hålla igen. Anklagelserna som kom är oerhört allvarliga.
När det gäller det så kallade tjänstemannauppropet har vi i de interna diskussionerna och debatterna i konstitutionsutskottet vägt och vridit på alla ord och försökt att hitta en gemensam väg framåt. Nu står ledamoten Westmont här och påstår att han egentligen inte står bakom det som står i granskningsbetänkandet.
Anklagelserna från talarstolen är så pass grova att det nästintill antyds att det var ett medvetet, organiserat försök att hindra en regeringsbildning. Om ledamoten Westmont står bakom de ord som han framförde i talarstolen är det en av de absolut grövsta anklagelser som har förts fram i den här kammaren. Det indikerar att det var ett – låt oss tala klarspråk på ren svenska – försök till statskupp.
Står ledamoten Westmont verkligen bakom det här? Menar ledamoten Westmont att ett internt brev som offentliga statstjänstemän skrev till sina chefer var ett försök att förhindra en regeringsbildning?
Jag är chockad över de här anklagelserna och vill hemskt gärna ha ett svar från ledamoten.
Anf. 31 Martin Westmont (SD)
Herr talman! Som ledamoten Demirok precis påpekade: Det som jag framförde i talarstolen var precis det som skedde. Tjänstemännen valde att initiera det här initiativet mitt under en regeringsförhandling. Sedan är inte jag beredd att säga att detta påverkade den regering som sedan tillträdde, men det är ändå värt att kontemplera över om det kunde ha påverkat eller om det påverkade den regering som vi till slut fick efter valet 2018.
Anf. 32 Muharrem Demirok (C)
Herr talman! Jag tror att vi behöver vara tydligare. De anklagelser som framfördes i talarstolen är så pass allvarliga att ledamoten Westmont antingen bör stå bakom dem eller ta avstånd från dem i replikskiftet. Vi kräver ett tydliggörande. Var det ett försök att påverka regeringsbildningen och i så fall ett försök till statskupp eller inte?
Kan man inte klart och tydligt ta avstånd från det har man oerhörda svårigheter att faktiskt fortsätta debatten om yttrandefriheten. Yttrandefriheten är en av våra absolut viktigaste pelare, och även offentliga tjänstemän – statstjänstemän – har rätt att uttrycka en åsikt.
Granskningsbetänkandet har fastställt att det skedde i den ordning som skulle ske, det vill säga att ansvarig chef tog hand om det, tog emot brevet och hade en diskussion med sina tjänstemän.
Om ledamoten Westmont tycker att det var otillräckligt och att tjänstemän inte ska omfattas av yttrandefriheten tycker jag att det behöver uttryckas här. Jag tycker inte att det efter de här anklagelserna från talarstolen finns utrymme att röra sig i det luddiga. Vi kräver klarspråk. Var det ett försök till statskupp eller inte?
Anf. 33 Martin Westmont (SD)
Herr talman! Jag tänker inte spekulera i om det var en statskupp eller inte, som Demirok var inne på. Det vi kan konstatera är dock, precis som jag nämnde i mitt anförande, att tjänstemän har vissa regler att förhålla sig till, bland annat regeringsformen där det står att man ska vara opartisk. I det här fallet är det uppenbart att man inte har varit det.
Jag välkomnar den här debatten, men man får inte glömma bort att den som initierade uppropet på Regeringskansliet var en person som hade en bakgrund inom Socialdemokraterna. Om det var en statskupp eller inte låter jag vara osagt, men jag välkomnar en bredare debatt om tjänstemannaansvar och myndighetsaktivism.
Anf. 34 Ulrik Nilsson (M)
Herr talman! Ledamoten Demirok började morgonen med att ifrågasätta om vi är tävlingsinriktade eller ej. Låt mig säga att jag uppskattar varje god sparringpartner. Diskussion och samtal tenderar att fördjupa förståelsen och förklara olika saker.
Herr talman! Grunden för en fungerande demokrati är att resultatet i ett val också får genomslag i statens agerande. Det innebär att regeringen måste ha rätt att fatta beslut i den riktning som regeringen, med stöd av valet, vill agera, men den får också ta det politiska ansvaret för det.
Flera har sagt att det inte är det politiska ansvaret som vi granskar, och så är det. Vi granskar det konstitutionella ansvaret. Men det politiska ansvaret måste för att möjliggöra en konstitutionell granskning uttryckas transparent och tydligt. Det brukar oftast manifesteras i att man får regleringsbrev eller regeringsbeslut på olika områden.
Men det kan också ske genom att man ingår avtal, skriver strategier och fattar långsiktiga beslut. Allt detta är olika sätt att manifestera en politisk inriktning.
I regeringsformen 1 kap. 6 § står det tydligt att ”regeringen styr riket”. Det är klart att det innebär att man ibland kommer att behöva fatta beslut som ligger utanför den tidsordning som deklareras i de dokument som jag tidigare nämnde. Då kan det naturligtvis hända att man får lite motstridig information i form av ett tidigare långsiktigt beslut och ett mer kortsiktigt. Det såg vi i ett tidigare ärende, det så kallade Somaliaärendet, som inte ingår i denna del av betänkandet men ändå har en koppling till styrningen av myndigheter och förvaltning, vilket är det vi diskuterar nu.
Nu handlar det om de KU-anmälningar som gjorts gällande styrning av och ageranden inom förvaltningar och myndigheter. I likhet med tidigare talare tänker jag göra några nedslag för att beskriva olika uppfattningar men också beskriva en del av hur processen går till och hur man kan se på ärenden. När anmälan skrivs sker det nästan alltid med utgångspunkten att det har skett någonting som är skumt och ska kritiseras. Det är själva tematiken. Därefter, när vi utreder och samlar information, får man successivt förändra sin uppfattning. Då ska man kunna erkänna att det där faktiskt inte var någonting eller att det var värt att rikta kritik mot.
Låt mig börja med det ärende som var uppe senast gällande tjänstemannauppropet – det brev med synpunkter på regeringsbildningen som kom från Utrikesdepartementets personal. När man läser det första gången är det klart att man tänker: Ojojoj, det där var riktigt allvarligt! Men när sedan utredningen görs kan man konstatera att det är en arbetsrättslig fråga som är hanterad helt korrekt.
På den politiska sidan är det klart att det hade varit bra för den allmänna uppfattningen om regeringen i det aktuella läget hade gjort något ställningstagande, något uttalande eller någon markering i ärendet för att försvara regeringens möjligheter att genomföra beslut. Men det går nog inte att hitta något krav på det någonstans. Just därför får man stanna där och säga: Ja, det hade varit bra, men det är inte fel att inte göra det, för regeringen har i detta läge, liksom i alla andra, möjlighet att fatta bättre eller sämre politiska beslut. Det hade varit klädsamt om regeringen hade gjort någonting mer, men det finns inte grund för kritik i den delen.
Jag går vidare till nästa ärende, Säkerhetsbrister vid Lantmäteriet. Alla känner väl till bakgrunden. Under ett stort antal år har it-säkerheten inom Lantmäteriet ifrågasatts. Det har konstaterats att man kunde få ut sekretessbelagd information från databasen Arken, till att börja med via kundtjänsten. Sedan noterades det också att det hade funnits de som haft direktaccess och därmed kunnat plocka ut informationen.
Så snart detta kom på Landsbygds- och infrastrukturdepartementets bord säkerställde man därifrån att åtgärder hade vidtagits, att det var nedstängt och att läckagen upphört. Samtidigt informerade man andra departement. Det har dock kommit att ifrågasättas om man säkerställde att det gick fram till alla departement på det sätt som rimligen borde ha varit fallet. Vi riktar kritik mot att man inte säkerställde att informationen kom fram i ett så viktigt ärende.
Det har ifrågasatts om regeringen gjort någon konsekvensanalys. Här finns vissa likheter med det tidigare ärendet. Först kan det konstateras att all information är röjd. Det går tyvärr inte att förhemliga sådant som redan är avslöjat. Vet folk om att det finns kommer det aldrig att gå att ta tillbaka det, vilket gör att det snarare är ett framtida agerande man efterlyser med en sådan konsekvensanalys.
Sedan har vi frågan om det hade varit bra med en konsekvensanalys. En sådan kanske i alla fall hade tydliggjort omfattningen av problemen. I någon mening kan man säga att det kanske hade varit bra. Finns det då något konstitutionellt krav? Nej, det finns inget sådant. Återigen hamnar detta på den politiska skalan: Bör man eller bör man inte göra det? Det är en fråga om hur man ser på sin roll som förtroendevald. Vi och många kan tycka att regeringen kanske borde ha varit tydligare med detta, men det finns inget krav.
Vart vill jag då komma med det här resonemanget? Jo, i de två senaste fallen, tjänstemannauppropet och Lantmäteriet, kom båda sidor fram till att det nog inte finns några formella krav på ett visst agerande men att det utifrån vissa förutsättningar kunde ha varit bra om man hade gjort på ett visst sätt. I det första fallet accepterade vi alla sakläget och sa att vi inte kan rikta kritik mot den dåvarande regeringen för tjänstemannauppropet, eftersom det inte fanns något krav. Men oppositionen vill nu gärna på liknande grunder rikta kritik mot sittande regering genom att säga att man borde ha gjort på ett visst sätt, trots att det inte heller där fanns något krav. Det tycker jag är en motsättning som lämnar en del frågor att besvara.
Herr talman! Jag vill också tala lite grann om regeringens styrning av myndigheter, framför allt om direktstyrningen. Vi har pratat om Somaliaärendet, där det underförstått finns någon sorts kritik mot att regeringen blandade sig i myndigheternas verksamhet. Man kan inte runda myndigheter, sa en tidigare talare. Den kritiken visar att man inte håller sig självständig gentemot myndigheterna. Gällande Lantmäteriet antyder man nämligen snarare att man skulle vilja ha ett tydligare agerande av regeringen mot myndigheter. I det ena fallet säger oppositionen: Håll tassarna borta! I det andra säger man: Blanda er i mer! Var är logiken i detta? Hur ska man behandla myndigheterna? Är det via regleringsbrev och tydlig styrning, eller är det ”tesagt” i de fall där jag själv vill det men inte i de fall där jag tycker att myndigheterna gjorde rätt? Det där är politik. Konstitutionellt ska det ses så.
Herr talman! Jag tycker att det är tråkigt när det blir politisering. Jag inser naturligtvis att det i vissa fall kommer att vara nödvändigt och ofrånkomligt. Men jag hoppas att vi kan komma tillbaka till ett samtalsklimat där Muharrem Demirok är min sparringpartner och där vi tillsammans lär oss mer och mer.
Jag tycker att KU:s betänkande är välavvägt och klargörande. Det utreder viktiga saker.
Anf. 35 Muharrem Demirok (C)
Herr talman! Jag inledde dagen med att hänvisa till morgonens fotbollsmatch. Ledamoten Ulrik ”tog upp bollen”. Men plötsligt hamnade vi i en boxningsring och var sparringpartner. Ja, sportreferenserna kan bli oändliga i denna kammare. Nu ska jag inte ägna mig så mycket åt det.
Att föra sakliga och grundliga samtal och väga argument och åsikter mot varandra är det som bygger demokratin stark – det är fundamentet för hela den här byggnaden. Jag tycker att vi upprätthåller den hållningen, Ulrik, och fortsätter att hjälpa varandra att bli bättre.
Med det sagt, herr talman, går vi vidare till kapitel 3, som rör några av de absolut tyngsta frågorna i årets betänkande.
Det första ärende jag vill lyfta rör det så kallade tjänstemannauppropet i Regeringskansliet.
I en demokrati som den svenska är den grundlagsskyddade yttrandefriheten en bärande pelare. Den gäller för medborgaren på gatan, den gäller för den politiska oppositionen såväl som majoriteten och den gäller för de opolitiska tjänstemännen inom offentlig förvaltning.
Självfallet har statstjänstemän en lojalitetsplikt att verkställa den politik som en demokratiskt vald regering fattar beslut om. Men lojalitet i genomförandet får aldrig någonsin förväxlas med tystnadsplikt i det offentliga samtalet. När tjänstemän uttrycker oro eller använder sin grundlagsskyddade rättighet måste en regering möta det med institutionellt självförtroende och respekt för regeringsformen – inte med åtgärder som riskerar att skapa en tystnadskultur inom Regeringskansliet, inte genom hot om uppsägning eller repressalier. Yttrandefriheten får aldrig någonsin kompromissas bort.
Herr talman! Från detta vill jag gå vidare till granskningen av Lantmäteriet.
Vi lever i den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskrigets slut. Cyberhot, spionage och kartläggning av svensk infrastruktur har blivit en del av vår vardag. Det är därför denna granskning blir så viktig, då detta är ett av de mest omfattande säkerhetshaverierna i modern svensk förvaltningshistoria.
Tidigare kammarrättspresidenten Dag Stegeland slår i sin oberoende utredning fast en allvarlig utgångspunkt: Samtliga uppgifter i Lantmäteriets arkiv Arken som legat öppna för externa brukare måste betraktas som röjda för främmande makt. Vi talar om försvarshemligheter, militära anläggningar, skyddade personuppgifter för hotade människor, sjukhus och kommunala angelägenheter. Det är väldigt mycket, och detta har legat vidöppet sedan 2010-talet.
Men det mest upprörande, herr talman, är inte att systemfelet fanns utan hur regeringen sedan reagerade när det uppdagades.
Under utskottets utfrågningar framkom det att departementet inte hade gjort någon samlad risk- och konsekvensanalys efter att bristerna uppdagats. Ansvaret har i stor utsträckning överlåtits till enskilda myndigheter, kommuner och regioner. Men när nationella säkerhetsintressen berörs krävs ett samlat statligt ledarskap.
Tidslinjen visar också på en försening. Departementet informerades om riskerna under våren 2024, men mer genomgripande åtgärder vidtogs först i slutet av året. Att bärande information dessutom inte nådde Försvarsdepartementet och försvarsministern förrän långt senare, via medieuppgifter, visar att Regeringskansliets interna samordning i säkerhetsfrågor behöver stärkas.
Herr talman! Det är mot denna bakgrund som Centerpartiet tillsammans med den övriga oppositionen har fogat ett särskilt yttrande till betänkandet. Det handlar inte om att söka billiga politiska poäng. Det handlar inte om att söka politisk konflikt i frågan. Det handlar om att värna utskottets granskande funktion.
Vi ansåg i utskottet att det fanns behov av att höra både statsministern och försvarsministern för att fullt ut förstå hur informationskedjorna har fungerat eller inte fungerat – legitima frågor som behövde belysas för att vi ska kunna dra rätt slutsatser och lärdomar inför framtiden.
Att utskottets majoritet sedan valde att säga nej till dessa utfrågningar är beklagligt. När en riksdagsmajoritet nekar utskottet att höra de ministrar som bär det yttersta ansvaret för rikets säkerhet har vi rört oss långt bort från den juridiska granskning och det institutionella ansvarstagande som ska prägla KU. Det försvårar utskottets möjligheter att ge den tydliga vägledning som svensk statsförvaltning behöver och bygger på.
Därför är vårt särskilda yttrande glasklart i sina slutsatser.
För det första: Regeringen brast när Landsbygds- och infrastrukturdepartementet samt Statsrådsberedningen inte säkerställde att försvarsministern informerades i tid. För detta är statsminister Ulf Kristersson och minister Andreas Carlson ansvariga.
För det andra: Regeringen brast när man, trots att man var oförhindrad, inte genomförde skadebedömningar ur säkerhetsmässiga aspekter. För detta bär Andreas Carlson ansvaret för Lantmäteriet och Ulf Kristersson för regeringen som helhet.
Herr talman! Efter det jag nu sagt om statens säkerhet ska jag slutligen också blicka mot statens gemensamma resurser och granskningen av de statliga AP-fondernas och bolagens investeringar i Northvolt.
Innan vi går in på juridiken vill jag stanna upp vid den högst mänskliga och lokala verklighet som utgör fonden för detta ärende. Krisen i Northvolt är en mänsklig tragedi för alla de tusentals arbetstagare som har förlorat sina jobb och sin trygghet. Den är ett hårt slag mot de familjer som flyttat långt i tron på en bättre framtid och en enorm utmaning för de drabbade orterna, inte minst Skellefteå, som har investerat i samhällsbyggnad för att möjliggöra denna etablering. Den förståelsen och respekten måste ligga till grund för hur vi närmar oss frågan.
Men, herr talman, vi måste också vara på det klara med vad konstitutionsutskottets uppdrag är och vad det inte är.
KU kan inte göra en granskning som innefattar precis alla aspekter av detta gigantiska industriella och finansiella förlopp. Det är inte vår uppgift att bedöma marknadsmässiga kalkyler, tekniska vägval eller affärsrisker i enskilda bolag. Den bredare och djupare granskningen av hela detta förlopp faller på andra aktörer – på regeringen själv, på andra utskott eller på den fria granskande journalistiken.
Jag skulle personligen välkomna en bred extern genomlysning av ärendet, för det finns många lärdomar som svenskt samhällsliv behöver dra av detta. Men KU:s del i det hela kan inte innefatta alla dessa delar.
Anf. 36 Gudrun Brunegård (KD)
Herr talman! Säkerhetsbristerna i Lantmäteriet har sedan de först uppdagades i medierna våren 2024 fått stor uppmärksamhet, och ärendet har växt efter hand. Det är därför av vikt att bedöma infrastruktur- och bostadsministerns och departementets agerande utifrån den kunskap som fanns vid respektive tidpunkt och inte utifrån det vi vet i dag.
När departementet den 26 mars 2024 fick information om säkerhetsincidenten, som innebar att handlingar lämnades ut från kundtjänst utan föregående sekretessprövning, fick departementet samtidigt information om att detta hade upphört med omedelbar verkan och hade anmälts till Säkerhetspolisen. Statssekreteraren informerades muntligen samma dag, och han i sin tur informerade statsrådet.
Eftersom Lantmäteriet hade gjort en anmälan till Säkerhetspolisen och infört en ordning där akterna sekretessprövas innan de lämnas ut gjordes bedömningen att inga omedelbara åtgärder behövde vidtas från Regeringskansliets eller regeringens sida. Departementet följde därefter löpande, via möten och telefonkontakter, myndighetens arbete med att komma till rätta med de förlängda handläggningstiderna.
Den 7 maj 2024 genomfördes ett sådant uppföljningsmöte på tjänstemannanivå. Lantmäteriets säkerhetsskyddschef nämnde då att det också kunde finnas säkerhetskänslig information i databasen Arken, där många kunder hade direktåtkomst. Samma dag hade Lantmäteriet kontakt med Fortifikationsverket och senare med Försvarsmakten och löpande kontakter med Must. Varje myndighet ansvarar sedan för sina skadeanalyser och åtgärder.
Den 17 maj, tio dagar senare, återkom myndigheten i fråga om den identifierade risken genom en telefonkontakt med en tjänsteman på departementet. Samma dag informerade Lantmäteriets styrelse samma tjänsteman om att det skulle hållas ett extra styrelsesammanträde den 22 maj, fem dagar senare.
Den 21 maj informerades Andreas Carlsons statssekreterare av tjänstemän i departementet och har därefter löpande hållits informerad.
Styrelsen beslutade vid mötet den 22 maj att stänga Arken. Departementet hade kontakt med Lantmäteriet under tiden mellan beslutet och nedstängningen den 24 maj. Nedstängningen skulle ske så snabbt som möjligt, men för att minimera skadeverkningarna behövde myndigheten säkerställa att den inte skulle påverka andra system negativt.
Samma dag som beslutet fattades, den 22 maj, informerades ansvarigt statsråd.
På morgonen den 24 maj, den dag stängningen genomfördes, informerades Statsrådsberedningen på tjänstemannanivå, statsministerns statssekreterare och Statsrådsberedningens pressenhet. I samband med detta informerades även statsministern.
Den 25 maj redovisades händelsen i det dagliga utskicket till Regeringskansliet, kriskoordineringskansliet och den nationelle säkerhetsrådgivaren, som därefter hölls informerad. Den har därefter varit föremål för diskussion inom ramen för den löpande kontakten med Försvarsdepartementet och dess myndigheter.
Vid varje tillfälle därefter då departementet träffat Lantmäteriet med anledning av säkerhetsbristerna har frågan ställts om myndigheten ser behov av någon form av stöd från Regeringskansliet eller något beslut av regeringen för att komma vidare i sitt arbete. Något sådant behov av stöd har inte uttryckts från Lantmäteriet.
Under hösten 2024, alltså omkring ett halvår efter dessa händelser, gjorde Expressen en granskning som byggde på information från tidigare medarbetare i Lantmäteriet. Där beskrevs interiörer från myndigheten som Regeringskansliet saknade kännedom om innan de publicerades. Bland annat uppgavs att det före händelserna under våren 2024 internt hade varnats för att Arken innehöll säkerhetskänslig information.
Med anledning av detta kallades generaldirektören till möte med statsrådet och statssekreteraren den 25 november och den 3 december 2024, samt med Lantmäteriets styrelseordförande och vice ordförande den 4 december. Detta ledde till att generaldirektören den 6 december meddelades att hon inte längre hade regeringens förtroende att leda det arbete som krävdes för att återställa tilltron till Lantmäteriet och säkerställa myndighetens viktiga funktioner.
Regeringen tillsatte 2025 en utredning för att granska Lantmäteriets arbete med informationssäkerheten. Där konstaterades att säkerhetsbrister i Arken hade diskuterats internt på Lantmäteriet sedan 2018. Detta rapporterades dock inte till ministern förrän i november 2024.
Ytterligare en säkerhetsskyddsincident uppdagades våren 2025. Den 2 april gjorde Lantmäteriet en ny anmälan till Säkerhetspolisen, som Lantmäteriet informerade Landsbygds- och infrastrukturdepartementet om den 8 april. Det gällde nu handläggningssystemet Sfären, som omfattar handläggning av förlorade pantbrev och inskrivningsakter. Lantmäteriet bedömde att det kunde finnas uppgifter som omfattades av sekretess, men sannolikt hade inte någon utanför myndigheten fått del av uppgifterna.
Samma dag informerade tjänstemannen andra berörda i departementet, bland annat statssekreteraren. Ett möte hölls där statssekreteraren deltog, och myndigheten uppgav att inga handlingar lämnats ut från systemet utan sekretessprövning. Statsrådet informerades samma dag, liksom statsministerns statssekreterare och Statsrådsberedningen på tjänstemannanivå.
Utskottet konstaterar att rutinerna har följts i förhållande till och inom Statsrådsberedningen. Samtidigt kan det ifrågasättas om de befintliga rutinerna motsvarat kraven, med hänsyn till den verksamhet som Lantmäteriet bedriver. Även om information tidigt getts på myndighetsnivå borde även Försvarsdepartementet ha informerats om säkerhetsbristerna tidigare än vad som nu skedde. När det gäller denna del påtalar utskottet en brist.
Effekterna av säkerhetsläckorna är svåra att överblicka. Såväl känsliga som skyddade personuppgifter kan förekomma i akterna. Varje berörd myndighet behöver göra en risk- och konsekvensanalys. Akter med känd försvarssekretess förvaras dock i ett annat register – det ska understrykas. Men det kan ha förekommit att fastigheter som varit öppna men i ett senare skede blivit säkerhetsklassade har legat kvar i det öppna arkivet.
Konsekvenserna för brukarna är bland annat kraftigt förlängda tider för att få ut handlingar, när varje ärende ska sekretessprövas.
I debatten förekommer jämförelser med transportstyrelseärendet från 2018 års granskning – en i mina ögon orimlig jämförelse då det finns stora olikheter mellan ärendena.
I det fallet gjordes med berått mod en outsourcing där personuppgifter om svenska medborgare medvetet lämnades ut till ett annat land. Redan i slutet av 2015 framkom information som visade på allvaret i situationen, och Försvarsdepartementet informerades av Justitiedepartementet i februari 2016. Först i december 2016 fick dock Statsrådsberedningen information om outsourcingen, och efter ytterligare några veckor fick statsministern informationen, det vill säga ett år efter det att informationen framkommit.
I det nu aktuella fallet gavs i april information på tjänstemannanivå om att problem upptäckts och åtgärdats. I början av maj nämndes att det kunde finnas fler problem. Två veckor senare bekräftades dessa. Styrelsen kallades in till ett extra möte två dagar senare, då beslut om nedstängning fattades. Denna genomfördes ytterligare två dagar senare. Samma dag informerades ansvarigt statsråd, och följande morgon informerades såväl Statsrådsberedningen som statsministern. Skillnaden i hur snabbt man agerade är påfallande.
Utredningen visar också att brister diskuterats inom Lantmäteriet sedan 2018. Det är olyckligt att informationen inte förefaller ha nått tidigare regeringar – det finns uppgifter om att den gjort det. Peter Eriksson, Per Bolund, Märta Stenevi och Johan Danielsson var ministrar under mellanperioden. Företrädare för majoriteten uttryckte önskemål om att kalla dem till utfrågning av KU för att få veta hur mycket de egentligen kände till, men så blev inte fallet efter att oppositionen opponerat sig.
Om kritik gällande myndigheters tystnadskultur riktas mot det statsråd som efter ett och ett halvt år får information och agerar enligt regelverket slår det rimligen tillbaka mot de tidigare statsråd under vilkas ledning denna tystnadskultur har tillåtits växa fram.
När det gäller tjänstemannauppropet delar jag den bedömning som Ulrik Nilsson beskrev. Ärendet sköttes på förvaltningsnivå enligt regelboken. En kommentar från ansvarigt statsråd hade kunnat uttrycka vikten av tjänstemäns saklighet och opartiskhet oavsett vilken regering som för tillfället valts av folket. Det finns dock inget sådant författningsmässigt krav.
Anf. 37 Jan Riise (MP)
Herr talman! Under rubriken ”Vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen” har vi några ärenden av lite mer principiellt intresse. Det gäller bland annat de frågor som rests efter att det upptäckts att Lantmäteriet under en längre tid lämnat ut material som borde ha varit sekretessbelagt. Jag måste erkänna att jag kanske inte helt hängde med i alla datum som förekom i ledamoten Brunegårds anförande, men uppenbarligen är kontentan av allt detta att det finns underlåtenhetsaspekter att fundera över.
Vi har också den tidvis rätt underliga diskussionen om huruvida den tidigare regeringen på något sätt drivit på AP-fonderna att investera i Northvolt.
Slutligen är frågan hur ett brev från opolitiska tjänstepersoner inom Regeringskansliet till förvaltningen skulle ha hanterats.
Herr talman! Dessa tre ärenden har sin upprinnelse för några år sedan.
Låt mig börja med det så kallade tjänstemannauppropet, det vill säga det brev som drygt 250 opolitiska tjänstepersoner, många inom UD men också inom andra departement, riktade till förvaltningschefen under hösten 2018, när den ganska långdragna regeringsbildningsprocessen pågick.
I brevet uttrycker man en oro för vad ett eventuellt regeringsskifte skulle kunna innebära. Som jag läste det omfattade det också en fullt legitim fråga om hur den statliga värdegrunden med dess sex principer ska ses i det fall ett eller flera partier med en avvikande syn skulle komma att bilda regering 2018. För ordningens skull vill jag säga att de sex principerna är följande: demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt samt effektivitet och service.
Anmälan, som kom från en av Sverigedemokraternas ledamöter, talar redan i rubriken om ”dåvarande regeringens hantering av aktivistiska tjänstemän”. Svaret är förstås att brevet, från ett antal medarbetare, var ställt till förvaltningschefen, som följde upp detta med möten både med och utan politiska företrädare.
Det är självklart, konstaterar utskottet, att den absoluta majoriteten av tjänstepersonerna inom Regeringskansliet är opolitiska och biträder varje regering alldeles oavsett politisk inriktning. Det är i grunden en djupgående demokratifråga, vilket flera har varit inne på.
Att man ställer frågor kring hur en eventuell framtida regering skulle kunna arbeta utifrån exempelvis vad som har sagts i valkampanjer och annat är inte alls orimligt. Och att man ställer dessa frågor till sin förvaltningschef förefaller inte heller orimligt.
Herr talman! Lantmäteriet har diskuterats i ganska stor detalj här. Jag har ingenting ytterligare att tillföra. Jag delar mycket av den uppfattning som Muharrem Demirok har fört fram. Här finns en rad uppenbara frågor som inte har kunnat besvaras. Framför allt kanske frågan hur det, efter vad vi säkert vet, kom sig att det tog så lång tid innan bland andra försvarsministern blev informerad. Det är ett djupt allvarligt fall. Många processer runt omkring i samhället lider fortfarande av bristen på tillgång till det material som finns hos Lantmäteriet. Detta bör rättas till och diskuteras ytterligare för att vi ska undvika sådant i framtiden.
Herr talman! Den dåvarande regeringens agerande gentemot AP-fonderna generellt och specifikt finansmarknadsminister Per Bolunds relation till fonderna – dels i samband med fondernas investeringar i Northvolt, dels i samband med fondernas generella arbetsinriktning – var underlag för två anmälningar, en från en moderat ledamot och en från en ledamot från Sverigedemokraterna.
Så här i efterhand kan man kanske tycka att detta borde ha varit två ärenden. Utskottet valde att slå samman de båda för att de hade en del gemensamma nämnare.
Det konstaterades redan i de skriftliga frågorna till Regeringskansliet och de tidigare finansmarknadsministrarna Per Bolund och Åsa Lindhagen att det inte hade varit någon som helst kontakt mellan regeringen och fonderna inför investeringarna i Northvolt. Det var alltså helt i enlighet med gällande regler och lagar. Men vi måste backa några år för att se hela kedjan av händelser.
År 2017 kom den blocköverskridande Pensionsgruppen överens om att komplettera AP-fondernas instruktioner med ett tillägg om ansvarsfulla investeringar och ansvarsfullt ägande, vilket bland annat innefattar en hållbarhetsdimension och ett stöd för att fasa ut vissa investeringar. Man angav inga specifika branscher, men det kom senare att handla om bland annat vapen, tobak och, ännu senare, även fossil industri. Riksdagen fattade ett enigt beslut om detta 2018, och ändringarna trädde i kraft 2019.
Jag noterar att ledamoten Westmont tänker som om detta beslut inte fanns. Han kallar det för gröna drömmar och påpekar att staten inte ska agera industripolitiskt. Nå, det var ju precis detta riksdagen bestämde 2018. Från och med 2019 har pensionsfonderna alltså ett annat uppdrag än tidigare, eller kanske snarare ett delvis annat uppdrag.
Kraven på god avkastning och säkra investeringar gäller naturligtvis fortfarande. Det handlar om god avkastning för våra framtida pensioner, och att använda finansmarknadens resurser för att stötta och underlätta den gröna omställningen eller klimatomställningen är inte någon dum idé, kan man tycka.
Under 2019 kom alltså frågan upp. Nu talar vi fortfarande om 2019; inte om 2021 och 2022 när investeringarna gjordes. År 2019 togs bland annat frågan om uppföljning av riksdagsbeslutet upp vid ett möte mellan statsrådet Bolund och AP-fondernas ledningar, varvid Per Bolund ska ha upplyst fonden om att regeringen har möjlighet att utse nya ledamöter i styrelserna om riksdagsbeslutet inte slår igenom i fondernas verksamheter. Detta uttalande sågs som olyckligt av några inblandade, inte minst bland ledamöter i utskottet – inte för att det inte är korrekt, för det är det, men för att det kunde uppfattas som att fondernas självständighet ifrågasattes. Fondernas vd:ar, som har utfrågats av utskottet, nekar dock bestämt till att uttalanden skulle ha påverkat deras bedömningar. De är självklart professionella organisationer som kanske inte tillmäter uttalanden från politiker samma vikt som politiker själva gör.
Uttalandet gjordes dessutom mer än ett och ett halvt år före fondernas investering i Northvolt och har alltså ingenting med den affären att göra.
Jag blev lite besviken när jag nu i helgen av någon anledning i mitt flöde fick in ett klipp från tv-kanalen Riks. Det är inget jag brukar titta på, kan jag säga. I klippet såg jag utskottets vice ordförande tala framför en bild av Northvolt och Per Bolund, som om Bolunds uttalande alltså hade med Northvolt att göra. Det hade det inte. Detta har jag tjatat om många, många gånger i utskottet. Jag tycker att det är väldigt beklagligt att den missuppfattningen fortfarande lever. Bara det faktum att uttalandet skedde mer än 18 månader före investeringarna talar ju emot detta.
Det hela kunde alltså vara avklarat om inte Tidöpartierna i KU också ville gräva i själva investeringarna i företaget Northvolt. De skedde vid två tillfällen, varav den första under 2021. Även Åsa Lindhagen kallades till utfrågning liksom dåvarande statssekreterare Ulf Holm, och svaren blev givetvis desamma: Nej, vi har som regering inget med fondernas beslut att göra och får ingen information i förväg.
Herr talman! Det är mycket möjligt att det vore bra att genomlysa fondernas verksamhet och investeringar efter 2019 års förändringar. Det har i och för sig också redan gjorts. Det viktiga för vår del i det här sammanhanget är att fondernas verksamhet och investeringar inte har med KU att göra.
Anf. 38 Mauricio Rojas (L)
Herr talman! Bland de ärenden som behandlas i denna del av debatten vill jag uppmärksamma två. Det första gäller Northvolt och den tidigare finansmarknadsministern Per Bolunds uttalande om AP-fonderna. Det andra gäller det så kallade tjänstemannauppropet. Dessa båda ärenden belyser var sin sida av relationen mellan den politiska ledningen och den professionella tjänstemannakår som utgör ryggraden i vår statsförvaltning.
Herr talman! Den liberala demokratin bygger som bekant på maktdelning och funktionsspecialisering mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. Men den bygger också på en annan form av maktdelning och specialisering – den mellan den politiska ledningen och den professionella förvaltningen.
Det är tjänstemännens uppgift att bistå den politiska ledningen med sakkunskap och att lojalt verkställa de fattade besluten.
Det är politikens uppgift att ange riktning och fatta beslut inom de ramar som lagar och grundlagar sätter.
Rågången mellan dessa båda sfärer är av avgörande betydelse för rättsstatens funktion. Staten måste samtidigt vara demokratisk och rättssäker, politiskt styrd men också präglad av objektivitet, professionalism och saklighet.
De två granskningsärenden som jag vill uppmärksamma handlar om var sin sida av denna känsliga men grundläggande relation.
Herr talman! I det första fallet – Northvoltärendet – handlar det om ett möjligt otillbörligt försök från den politiska ledningens sida att påverka självständiga statliga myndigheters konkreta agerande.
I det andra fallet – det som handlar om det så kallade tjänstemannauppropet – handlar det om ett möjligt otillbörligt agerande från tjänstemannahåll i syfte att påverka en av demokratins mest centrala politiska processer: regeringsbildningen.
Båda fallen aktualiserar därmed grundläggande frågor om roller, ansvar och respekt för de principer som bär upp såväl vår demokrati som vår författningsordning.
Herr talman! Följande uttalande av den dåvarande finansmarknadsministern Per Bolund i en intervju med tidningen ETC från november 2019 framstår som ett tydligt övertramp i förhållandet mellan regeringen och AP-fondernas självständiga styrelser:
”Om de inte förstår regeringens signaler kan vi behöva rekrytera nya styrelser, som har bättre förståelse för vad vi förväntar oss. Det är en väldigt konkret möjlighet som vi har. Jag förväntar mig att det ska ske stora förändringar.” Med ”de” avses alltså AP-fonderna.
Samma budskap hade ministern dessförinnan förmedlat vid ett möte med AP-fondernas styrelser.
När Per Bolund utfrågades i utskottet beskrev han uttalandet som en upplysning om regeringens befogenheter i förhållande till styrelserna. Men man skulle lika gärna kunna beskriva det som ett hot, enligt den definition som ges i Svensk ordbok, utgiven av Svenska Akademien: ”varning om möjlig obehaglig följd som talaren eller dylikt kan utsätta den tilltalade för, om han/hon inte handlar på önskat sätt”.
Det är svårt att inte se att Per Bolunds uttalande passar mycket väl in på denna definition.
Budskapet var tydligt: Om styrelserna inte agerade i enlighet med regeringens förväntningar kunde de komma att bytas ut. Såvitt jag känner till saknar ett sådant uttalande motstycke i modern svensk förvaltningshistoria. Detta uttalande gjordes dessutom i regeringens namn, och ingen annan medlem av regeringen tog offentligt avstånd från det. Här finns anledning att erinra om det romerska rättsordspråket: Den som tiger anses samtycka.
Utskottets majoritet har funnit att Per Bolund förtjänar kritik för sitt agerande. Det är en kritik som, enligt min mening, även kan riktas mot den regering som valde att möta ett så uppseendeväckande uttalande med tystnad.
Herr talman! Det andra granskningsärende som jag vill uppmärksamma i denna del av debatten går i motsatt riktning. Det är ett övertramp från tjänstemannahåll gentemot de demokratiskt valda politikerna. Det handlar om det så kallade tjänstemannauppropet – ett brev, undertecknat av 261 tjänstemän, till Regeringskansliets förvaltningschef den 25 september 2018.
Det handlade om ett ytterst känsligt moment då regeringsbildningsarbete pågick för fullt. Bland annat ville de som skrivit under brevet ha garantier för att nästa regering eller dess regeringsunderlag inte skulle urholka Regeringskansliets värdegrund. I brevet krävde tjänstemännen svar på frågan om vilket som går före: lojalitetsplikten mot sittande regering och arbetsgivare eller regeringsformens bestämmelser om bland annat människors lika värde och skydd mot diskriminering.
Udden var tydligt riktad mot Sverigedemokraterna och riksdagsledamoten Björn Söders uttalande om att varken judar eller samer var svenskar. Men undertecknarna lade till muslimerna.
Två dagar senare var det en ledare i Dagens Nyheter som fick en passande rubrik: ”Regeringskansliets tjänstemän ska inte leka aktivister”.
Jag vill citera några stycken i denna ledare eftersom den på ett förtjänstfullt sätt sammanfattar det politiska sprängstoffet i detta tjänstemannabrev:
”I förlängningen är brevet ett symtom på en åkomma som sprider sig i offentligheten: alla ska vara aktivister. För en del fungerar det utmärkt, som artister, opinionsbildare idrottsmän och ideellt arbetande.
För andra passar det särskilt illa: medarbetare inom public service, myndighetsföreträdare som polischefer, offentligt anställda över huvud taget – de representerar Sverige, inte sig själva – och kanske framför allt opolitiska tjänstemän på hög nivå.
Och detta är just vad de är: opolitiska tjänstemän. Har undertecknarna av brevet funderat på den bokstavliga innebörden av dessa två ord? Betyder det inte just att de inte ska ta politisk ställning och att de ska representera sin myndighet, som i sin tur ska arbeta för regeringens, riksdagens och väljarnas vilja?”
Ledaren fortsätter på följande sätt:
”Det värsta är kanske hur skrivelsen riskerar att urholka människors förtroende för centrala myndigheter. Det är särskilt olämpligt i denna polariseringens tid. Risken är att intrycket förstärks av en samhällelig ’elit’ som struntar i väljarna och bedriver politik på egen hand utan att ta den obekväma omvägen via ett valresultat.”
I ledaren står det också:
”Brevet är en sorts preventiv åtgärd, där tjänstemännen spekulerar i vad som kanske är på väg att hända. Och en vag markering att vad det än är så tänker de inte acceptera det.
Det är aktivism, oförenlig med yrkesrollen.”
Herr talman! Några veckor senare publicerade samma tidning, Dagens Nyheter, en längre text om uppropets tillkomst. Rubriken säger allt om detta, såvitt jag förstår, unika upprop: ”Spelet bakom namninsamlingen på regeringskansliet – ’förtrupp’ leddes av chef med S-koppling”. Det är givetvis tidningens rubrik. Men ordet förtrupp är inte tidningens påhitt. Det användes av ledarna bakom uppropet. Så här skrevs det i tidningen om detta:
”Nu framgår att namninsamlingen har organiserats av en UD-chef med nära band till Socialdemokraterna. Mejl som DN läst visar att han lett en ’förtrupp’ som skulle övertyga inflytelserika kolleger att skriva på.”
Herr talman! Att hantera ett sådant ärende bara som ett administrativt ärende, som den dåvarande socialdemokratiska regeringen gjorde, är enligt min mening att bortse från det uppenbara politiska innehållet i brevet. Den politiska ledningen, det vill säga regeringen, borde åtminstone ha markerat ett tydligt avstånd till detta försök att påverka en pågående regeringsbildningsprocess. Det gjorde man inte. Det är enligt min mening djupt beklagligt.
I detta anförande instämde Martin Westmont (SD).
Anf. 39 Jan Riise (MP)
Herr talman! Tack för anförandet, Mauricio Rojas!
Jag noterade att frågan om uttalandet från Per Bolund, dåvarande finansmarknadsminister, kommer upp om och om igen. I det här sammanhanget sker det dock inte med anknytning till just Northvolt utan till möten med AP-fonderna och en intervjusituation med tidningen ETC.
Mauricio Rojas beskriver det som ett hot. Det är Mauricio Rojas helt ensam om att göra, vilket han också uttrycker lite senare när han menar att alla som tiger samtycker. Ja, då var det var väl så att alla som teg samtyckte till att det skulle betraktas som en upplysning och definitivt inte som ett hot. Ingen av dem vi har frågat – AP-fondernas vd:ar och ledningar, statssekreterare och statsråd – har på något vis tagit upp att en av deras tidigare kollegor skulle ha använt sig av hot för att få igenom politiska initiativ och viljor.
Jag undrar: Var kommer detta ifrån, Mauricio Rojas? Var kommer begreppet hot ifrån? Vilka, utöver ledamoten själv förstås, har vittnat om att man har uppfattat det som ett hot?
Anf. 40 Mauricio Rojas (L)
Herr talman! Tack för frågan, ledamoten!
Det kommer från Svenska Akademiens Svensk ordbok. Jag läser det igen: Hot – ”varning om möjlig obehaglig följd som talaren eller dylikt kan utsätta den tilltalade för, om han/hon inte handlar på önskat sätt.”
Var det inte precis det som Per Bolund gjorde? Har jag misstolkat Svenska Akademiens Svensk ordbok eller kanske ordet hot? Jag tror faktiskt inte det.
Jag tror att avsikten var väldigt tydlig. Det var att varna om möjliga obehagliga påföljder om man inte gjorde som regeringen ville i ett konkret fall. Det handlade om hur investeringarna skulle göras. Det är ett exakt sätt att beskriva uttalandet, som är ytterst olämpligt och som jag inte finner några paralleller till i modern svensk förvaltningshistoria. Jag vet inte ledamoten har några exempel på att det är brukligt att gå ut och hota, varna eller upplysa på detta vis. Jag tror inte det. Jag har i alla fall inte hittat något liknande.
Detta är viktigt. När man gör så kan man nämligen påverka dem som fattar de konkreta besluten. Den risken finns när man så tydligt säger: Om ni inte gör som vi vill och förväntar oss förlorar ni jobbet.
Det är väl ett ganska allvarligt hot.
Anf. 41 Jan Riise (MP)
Herr talman! Tack för svaret, Mauricio Rojas!
Svenska Akademien vill jag inte gärna gå i polemik med. De har säkert rätt vad gäller begreppet hot. Sedan kan man diskutera om uttrycket var ett hot i sammanhanget. Nja, jag undrar det. Det riktades ändå till ett antal högt uppsatta, välbetalda tjänstepersoner inom svensk finansmarknad: ordförande och vd för de stora svenska AP-fonderna. Ingen av dem har uttryckt att de uppfattade det som ett hot. Ingen av dem gick därifrån och sa: Jag är rädd att förlora mitt jobb.
De har integritet, vilket framkom i de intervjuer vi gjorde. De har kunskaper. De har erfarenheter. De tar med all säkerhet inte uttalanden av den typen på något större personligt allvar. Det ger dem inte några sömnlösa nätter då de funderar på vad de ska göra för att tillfredsställa Per Bolunds underliga idéer.
Jag misstänker tvärtom att de var fullt medvetna om riksdagsbeslutet, som trädde i kraft 2019, om att gradvis förändra sammansättningen av de portföljer som AP-fonderna har. Jag tror att det är den enkla förklaringen till att begreppet hot bara uppkommer hos Mauricio Rojas och ingen annanstans.
Många andra kan nog faktiskt ha uppfattat det som en upplysning. Den typen av upplysning gav nuvarande regering också till högskolestyrelserna för tre fyra år sedan, nämligen att man behövde avrunda samtliga ledamöters styrelseuppdrag i förtid för att kunna få till stånd en annan sammansättning och så vidare. Då diskuterades aldrig någonsin begreppet hot.
Anf. 42 Mauricio Rojas (L)
Herr talman! Begreppet hot förekommer på flera andra ställen i det här sammanhanget. Det förekom i själva anmälan. Det förekom också i flera frågor som ställdes till ministern. Det är alltså inte bara jag som använder det ordet.
Det jag undrar är varför en minister behöver upplysa tjänstemän om att de kan bli entledigade om de inte gör som regeringen vill. De borde veta att regeringen har en sådan befogenhet. Varför upplyser man om det? Varför säger man det explicit och offentligt? Varför träffar man dem på ett möte och säger ”Ni kan bli av med jobbet om ni inte gör som vi säger”?
Vad är det för upplysning? Det är ingen upplysning. Det måste Jan Riise ärligt erkänna. Det är mycket mer än så. Det är mycket olämpligt. Det ska inte förekomma inom statsförvaltningen i vårt land, i Sverige.
Anf. 43 Peter Hedberg (S)
Herr talman! Det här är min fjärde granskningsdebatt under den här mandatperioden och den mest spännande hittills. Det är fullt naturligt att man i de här debatterna fokuserar på att lyfta fram sina greatest hits. Men hittills under debatten har det kommit några nya toner, som jag tycker är ganska märkliga.
Jan Riise nämnde att han inte riktigt kände igen sig i ledamoten Brunegårds beskrivning av vissa processer. Gudrun Brunegård var förvisso inte i kammaren då. Men jag tar för sakens skull också upp några saker som jag inte riktigt förstod eller kunde känna igen mig i.
Det handlar bland annat om att jämförelsen med Transportstyrelsen och den hanteringen skulle vara orimlig. Jag köper inte det i sak. Jag tycker också att det blir märkligt i form. I våra betänkanden har vi nämligen en rubrik för varje ärende där det står ”Tidigare granskning”. Det är inte bara vi som ledamöter som ansvarar för det, utan vi får ett underlag från vårt opolitiska kansli, som har det institutionella minnet och kan dra sig till minnes relevanta granskningsärenden från tidigare. Och i just lantmäteriärendet finns Transportstyrelseärendet med som underlag för tidigare granskning.
Jag förstår inte heller riktigt eller känner igen mig i beskrivningen att vi i utskottets minoritet på något sätt skulle ha hindrat majoriteten från att kalla gamla statsråd från regeringen 2018.
Det har ju inte hindrat majoriteten i andra ärenden, så inte heller den verklighetsbeskrivningen kan jag riktigt svälja.
Jag tror att det Gudrun Brunegård och andra syftar på handlar om att vi från oppositionen har fört fram att utskottet i år har lagt väldigt mycket tid och kraft på att granska tidigare regeringar. Det är fullt naturligt vid ett regeringsskifte att konstitutionsutskottet i övergången, när en gammal regering har förlorat valet och en ny har tillträtt, granskar både den tidigare regeringen och den nuvarande och att balansen kanske är lite mera 50–50 eller 60–40 åt något håll. Men att påstå att vi nu skulle ha hindrat majoriteten att kalla statsråd från den gamla regeringen är ju inte sant. Det har vi inte ens möjlighet att göra, vilket majoritetsförhållandena har visat i andra ärenden.
När jag säger att jag inte köper påståendet att man inte kan göra jämförelser med Transportstyrelsen i ärendet i sak handlar det naturligtvis om att dessa ärenden har flera beröringspunkter. Det finns också viktiga skillnader, vilket vi har framfört i utskottets diskussioner.
Det ansvariga statsrådet, Andreas Carlson, har flera gånger framhållit att regeringen frågade Lantmäteriet om man behövde vidta några fler åtgärder men fick nej till svar, vilket tidigare har lyfts fram av bland annat Gudrun Brunegård. Detta hade varit en fullständigt rimlig hållning om det inte av just vår granskning hade framkommit att det under våren 2024 lämnades motstridiga uppgifter om allvarsgraden i säkerhetsbristerna från generaldirektören respektive dåvarande säkerhetsskyddschefen.
Den här diskrepansen som förelåg mellan två ledande befattningshavares lägesbilder borde ha föranlett ytterligare åtgärder från statsrådet och regeringen, vilket vi också uttrycker i ställningstagandet. Utskottet har konstaterat att Andreas Carlson hade kunnat efterfråga såväl ytterligare information som ett tydligare agerande från dåvarande gd.
Då kommer vi till den del där vi inte är överens, nämligen ansvarsfrågan och hur kritiken ska uttryckas. Vi i oppositionen har menat att de här slutsatserna – som vi är eniga om i ställningstagandet – i likhet med vad utskottet har uttalat i tidigare granskningar av samma karaktär borde föranleda kritik på grund av bristfälligt agerande.
Fru talman! När det gäller informationsdelningen tycker jag också att vi kommer till kärnan i varför vi inte har kunnat enas. Jag har flera gånger hört beskrivas att Landsbygds- och infrastrukturdepartementet inte säkerställde att information gick vidare och att inte heller Statsrådsberedningen säkerställde att information gick vidare. Men vem är chef för Landsbygds- och infrastrukturdepartementet? Vem är chef för Statsrådsberedningen? Det här är en viktig del i varför vi inte är eniga. Vi har velat uttala det som utskottet har gjort tidigare och tydligt peka ut ansvarigt statsråd eller regeringschefen.
Försvarsministern är en icke obetydlig person i ärendet kring Lantmäteriet. Tyvärr fick vi inte höra honom i en utfrågning, men vi tycker att det är allvarligt att han fick reda på säkerhetsbristerna kopplade till Lantmäteriet via medierna. Statsrådsberedningen och statsministern hade informationen under våren 2024, men försvarsministern fick reda på det via medierna under sommaren.
Tidsaspekten kan man naturligtvis diskutera, vilket man även kan göra i relation till Transportstyrelsen, och det har vi gjort. Det som vi menar är principiellt felaktigt och en brist är att försvarsministern fick reda på det här via medierna när Statsrådsberedningen och andra departement hade haft informationen. Utskottet har också tidigare i just Transportstyrelseärendet uttalat att det föreligger ett ansvar att säkerställa att informationen delges till berörda statsråd, och det yttersta ansvaret har statsministern. Det har vi velat uttala som kritik.
Vad gäller konsekvenserna av säkerhetsbristerna och informationsläckagen vill jag liksom tidigare talare citera ur vårt betänkande: ”Utskottets granskning visar att varken regeringen eller Regeringskansliet har fått del av någon bedömning från Säkerhetspolisen om konsekvenserna av säkerhetsbristerna vid Lantmäteriet, två år efter att informationen om incidenterna kom in till Regeringskansliet. Vid ett möte i januari 2025 mellan Landsbygds- och infrastrukturdepartementet, Justitiedepartementet och Säkerhetspolisen efterfrågades en bedömning, men Säkerhetspolisen uppgav att man inte kunde dela med sig av några bedömningar om den pågående tillsynen. Någon bedömning har därefter inte efterfrågats. Utskottet konstaterar att regeringen, trots att det har varit möjligt, inte tagit initiativ till någon skadebedömning av säkerhetspolitiska och samhälleliga aspekter såvitt det framgår av till utskottet lämnade uppgifter.”
I tidigare granskningar kopplade till just säkerhetsbrister och regeringars agerande har KU kunnat konstatera att det i regeringens styrande funktion ingår en skyldighet att leda den statliga förvaltningens verksamhet och vid behov se till att vidta de åtgärder som är nödvändiga från ett styrningsperspektiv.
Regeringen har alltså fortfarande inte tagit initiativ till någon skadebedömning av säkerhetspolitiska aspekter kopplade till läckorna. Om en regering inte ens försöker skaffa sig ett grundläggande underlag för att kunna vidta eventuellt nödvändiga åtgärder måste det väl vara ett bristfälligt agerande och skäl för kritik.
Fru talman! Jag har redovisat de tre delarna i detta ärende där vi från oppositionen menar att det finns grund för kritik. Vi är inte överens med regeringspartierna. De har hävdat att vi ägnar oss åt politiskt spel utan konstitutionell grund. Jag noterade en ny ton alldeles nyss, och det var att ledamoten Mauricio Rojas frångick det som faktiskt står i vårt betänkande kopplat till AP-fonderna. Nu ska tydligen hela den dåvarande regeringen hållas ansvarig och kritiseras för att man inte har gått ut och tagit avstånd från Per Bolunds uttalanden.
Jag tycker att det är djupt problematiskt om ledamöterna i konstitutionsutskottet inte ens när vi har ett enigt betänkande vad gäller ställningstagandena kan hålla sig till vad som faktiskt står i betänkandet. Vi är oense om bedömningarna, allvarsgraden och om det ska riktas kritik, men vi kan ju inte hitta på ny kritik som vi faktiskt inte har fog för.
Jag har flera gånger hört att om något inte uttryckligen står kan det inte vara ett fel. Men hur kan bristande styrning och brist på agerande inte utgöra konstitutionell grund? Det får någon jättegärna svara på.
Fru talman! Jag tänkte kort beröra granskningen av AP-fonderna. Utskottet har konstaterat att det inte har förekommit någon indirekt eller direkt styrning från regeringen kopplat till några investeringar som AP-fonderna har genomfört.
Jag tycker att det är olyckligt att det framställs som att utskottet har granskat AP-fondernas investeringar i Northvolt. Det är inte det vi har gjort. Anmälningarna har handlat om regeringens eventuella påverkan på dessa investeringar och på AP-fondernas självständighet och oberoende. Vi från oppositionen har ställt upp på kritik mot statsrådet Per Bolunds uttalande, eftersom det riskerade att kunna uppfattas som ett ifrågasättande av AP-fondernas oberoende. Däremot finns det ingenting i ställningstagandet som pekar på att han eller något annat statsråd över huvud taget har påverkat investeringarna.
Därför har vi, fru talman, en märklig situation där vi har ett enigt betänkande med ställningstaganden men inte kan enas om vad som ska räknas som grund för kritik. Det som är beklämmande är att regeringspartierna och Sverigedemokraterna, utifrån vad jag har hört hittills, verkar mena att vi kan konstatera allmänna brister i systemet vad gäller den nuvarande regeringen, men vi kan inte med någon tydlighet säga vilket statsråd som bär ansvaret.
Det håller naturligtvis inte. Om konstitutionsutskottets uttalanden ska ha ett konstitutionellt värde måste man också våga uttala vilka statsråd som är ansvariga för bristerna. Vi kan inte ta hänsyn till att statsråd, deras statssekreterare eller deras pressisar, som Hans Ekström anförde i en tidigare debatt, blir sura över att KU riktar en befogad konstitutionell känga.
Tidigare socialdemokratiska ledamöter, varav två sitter här i dag, har fått ha den integriteten och kritisera den Sledda regeringen med betydligt tydligare ställningstaganden än vad som har varit fallet de senaste åren.
Fru talman! Enligt voteringslistan ska kammaren i eftermiddag besluta om betänkandet Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar. Samtidigt lyckas riksdagens konstitutionsutskott inte enas om synen på regeringens grundläggande ansvar för rikets styrelse. Det tycker jag ger skäl till eftertanke.
Anf. 44 Lars Engsund (M)
Fru talman! Jag ska nu hålla mitt sista anförande från den här talarstolen som riksdagsledamot i Sveriges riksdag. Jag kommer enbart att tala om ett ärende, nämligen statliga AP-fonders och bolags investering i Northvolt.
Jag vill inleda det här anförandet med att göra en liten inflygning för att ge dem som lyssnar på det här den större bilden så att de förstår vad det handlar om. Det finns både ett medialt och ett publikt intresse för frågan om pensionsmiljardförlusterna efter AP-fondernas investering i Northvolt via riskkapitalbolaget 4 to 1 Investments.
Fru talman! Våren 2021 bildade Första–Fjärde AP-fonderna ett så kallat riskkapitalbolag som döptes till 4 to 1 Investments. Detta skedde efter AP-fondernas egen tolkning och tillämpning av de ändringar i AP-fondslagstiftningen som genomfördes 2019 och 2020. I lagstiftningen ges AP-fonderna större möjlighet att indirekt investera i onoterade bolag eller så kallade illikvida tillgångar.
Det förefaller som att det enda syftet med riskkapitalbolaget 4 to 1 Investments var att investera i Northvolt. Inga andra investeringar fanns i 4 to 1:s portfölj. En normal omfattning i en sådan portfölj hade snarare varit kanske tio bolag, men 4 to 1 investerade bara i Northvolt.
Fru talman! I början av juni 2021 skedde en första investering i Northvolt med 3,3 miljarder av svenskarnas pensionskapital. I augusti 2022 skedde en andra investering, då med 2,5 miljarder av pensionskapitalet.
Som bekant gick Northvolt i konkurs för drygt ett år sedan. Det är tillsammans med Kreugerkraschen på 1930-talet den i särklass största konkursen i Sverige. Samhällskostnaderna är oerhörda, och Northvolts skulder överstiger enligt medieuppgifter 80 miljarder kronor. Northvolts konkurs har dessutom åsamkat stor ekonomisk påverkan på lokalsamhället i Skellefteå och Västerås.
Således har 6 miljarder av svenska folkets pensionskapital gått förlorade. Vi talar om pensionskapital som skulle ha gått till undersköterskor, byggnadsarbetare, poliser och lärare, för att nämna några yrkesgrupper.
Fru talman! Vi har genomfört ett antal utredningsåtgärder i konstitutionsutskottet. Vi har kikat på tidningsartiklar med intervjuer av statsråd, vi har läst transkriberingar från riksdagsdebatter, vi har ställt skriftliga frågor till statsråd, vd:ar och ordföranden för AP-fonderna och vi har, inte minst, haft ett antal utfrågningar av dessa personer.
Vi har utrett frågan på konstitutionell basis, men som vi säger i betänkande KU20 på sidan 233: ”Avslutningsvis kan det konstateras att AP-fondernas investering i Northvolt väckt flera frågor som inte är en del av utskottets granskning.” I mitt anförande ska jag strax uppehålla mig vid just den delen. Jag bedömer att det ligger i allmänhetens intresse att få veta varför 6 miljarder av vårt gemensamma pensionskapital försvann.
Fru talman! Allt verkar ha tagit sin början 2017. Vd:n för Fjärde AP-fonden angav vid utfrågningen att det var då man började intressera sig för Northvolt. För egen del kan jag säga att det gjorde jag också 2017. På den tiden var jag företagare och arbetade med industriprojekt. Jag var i sällskap med några kollegor inbjuden till Northvolts Stockholmskontor på Gamla Brogatan, inte så långt härifrån, i december 2017.
Jag har en ganska klar minnesbild av vårt besök hos Northvolt. Det var en salig röra, och teknikutvecklingen hade långt kvar till tillverkning av en battericell. Något år senare var en av mina kollegor med och genomförde en due diligence av Northvolt på en privat investerares uppdrag. Resultatet var illrött. Det var ofärdiga tekniska lösningar och en avsaknad av kompetens för processteknik och industribyggnation, kryddat med en överoptimistisk tidsplan för industriprojektet.
I skenet av detta undrar jag vad det var som gjorde AP-fonderna så intresserade av Northvolt vid denna tidpunkt. Jag tror att svaret på den frågan ligger i två delar, fru talman.
För det första var det tidsandan, som det kallas. Vd:n för Andra AP-fonden berättade om bland annat detta vid utfrågningen. Gröna och hållbara investeringar präglade den så kallade tidsandan, eller som Magdalena Andersson uttryckte det i en riksdagsdebatt: ”Vi ser nu den våg av investeringar som sköljer över Sverige med batterifabriker i norr men också i Västsverige, fossilfri stålproduktion och grön gruvverksamhet. … Det hade inte sett ut så här om inte Miljöpartiet hade funnits i Sveriges riksdag … och drivit på.” Vidare nämnde hon att det var med en kombination av piskor och morötter.
För det andra tryckte den dåvarande miljöpartistiska och socialdemokratiska regeringen på för gröna och hållbara investeringar, med allt från gröna krediter till ny lagstiftning som AP-fonderna skulle förhålla sig till. Den senare antogs av en enig riksdag; det ska vi vara noga med att säga.
Jag anser att detta belyser ett problem, nämligen att politiker styr vilka industriprojekt som ska få statliga pengar och förmåner. Vi har sett flera exempel på dåliga och olönsamma investeringar: Northvolt, grön etanol och vindkraftssatsningar, för att inte tala om Stålverk 80, för den som minns det. Den gemensamma nämnaren är att staten på olika sätt har stöttat projekten med krediter, bidrag och/eller lån.
Fru talman! I skenet av tidsandan kan man ta in före detta finansmarknadsminister Per Bolunds uttalande om AP-fondernas hållbarhetsarbete med anledning av den nya lagstiftningen från 2019 och 2020. Han sa: ”Jag har upplyst dem väldigt tydligt.” Vidare sa han: ”Om de inte förstår regeringens signaler kan vi behöva rekrytera nya styrelser, som har bättre förståelse för vad vi förväntar oss. Det är en väldigt konkret möjlighet som vi har. Jag förväntar mig att det ska ske stora förändringar.”
Utskottets ställningstagande är att detta kunde riskera att uppfattas som ett indirekt ifrågasättande av AP-fondernas självständighet. Noterbart är att uttalandet diskuterades på styrelsenivå i AP-fonderna. Bland annat anförde vd:n för Tredje AP-fonden olämpligheten i sådana uttalanden av statsråd. Jag instämmer helt i det ställningstagandet.
Vidare kan man ta in Magdalena Anderssons beröm av Miljöpartiet i riksdagens kammare. Jag tror att det är uppenbart för alla att tidsandan satte en agenda för industripolitiken, mot grönt och hållbart. Alla sprang åt samma håll, i flera fall dessvärre med dåligt eller mycket dåligt resultat.
Fru talman! Under granskningen av AP-fondernas misslyckade investering i Northvolt har jag vid flera tillfällen fått till mig av såväl kollegor i konstitutionsutskottet som före detta statsråd och vd:ar för AP-fonderna att 6 miljarder är lite pengar i förhållande till AP-fondernas portföljvärde på över 2 000 miljarder. Vd:n för Fjärde AP-fonden nämnde vid utfrågningen att AP-fondernas vinster uppgick till 480 miljarder under en fyraårsperiod.
Fru talman! Såklart är 6 miljarder lite i förhållande till 480 eller 2 000, men jag anar att den inställningen är till för att förminska skadan. 6 miljarder är oerhört mycket pengar, och samhällskostnaderna är skyhöga: mänskliga tragedier och folk som har fått lämna sina hem och kastats ut i arbetslöshet.
Jag tycker att det vore klädsamt om man i stället hade valt en mer ödmjuk inställning till hela affären, där 6 miljarder av svenska folkets pensionskapital gick upp i rök. Jag vill också påminna om att hela konkursen uppgår till 80 miljarder kronor.
Fru talman! Jag är inte på något sätt emot gröna eller hållbara investeringar. Jag är även väl medveten om att investeringar i nya projekt i sig medför en risk. Det jag har problem med är det sätt på vilket det skedde i det här fallet, med politiker som lade sig i indirekt eller direkt och AP-fonder som rundade lagstiftning och brast i genomlysningen av det företag och projekt som skulle få kapital. Alla nya projekt och satsningar måste kunna stå på egna ben.
Fru talman! När det gäller det sätt på vilket AP-fondernas investering i Northvolt gick till är kritiken från bland annat Finansdepartementets externa utredning entydig: Det blev inte bra.
Jag vill avslutningsvis säga till Första–Fjärde AP-fonderna och före detta statsrådet Per Bolund: Skämskudde på!
Anf. 45 Jan Riise (MP)
Fru talman! Det här är första gången någon ägnar en rätt ansenlig del av sin talartid åt sådant som KU inte granskar. Att AP-fondernas verksamhet inte har i KU att göra har vi pratat om flera gånger förut. Jag känner mig därför lite tvingad att ta replik och fråga om denna lite egendomliga guilt by association som jag menar att ledamoten Engsund ägnar sig åt när han försöker leda i bevis att Bolunds uttalande 2019, och därtill hörande politiska enighet om AP-fondernas ändrade inriktning vad gäller hållbarhetsdimensionen i investeringar, medverkade till investeringar i Northvolt, som sedan tragiskt gick i konkurs.
Jag delar helt uppfattningen att detta är särskilt tragiskt för Skellefteå och alla människor som reste dit för att få jobb och arbeta med en framtidsinriktad verksamhet. Detsamma gäller även andra orter. Här är vi alltså överens.
Jag ser dock inte kopplingen mellan det uttalande vi granskar och det som skedde sedan. Jag skulle vara tacksam för ett förtydligande.
Anf. 46 Tredje vice talman Kerstin Lundgren
Låt mig påminna om att det är svenska språket som gäller i kammaren, och använder man ett uttryck på engelska eller något annat språk är det bra att översätta det direkt så att alla förstår.
Anf. 47 Lars Engsund (M)
Fru talman! Jag är inte säker på att jag uppfattade frågan, men som jag var noga med att säga försökte jag i mitt anförande göra en personlig reflektion över ärendet som sådant. Det finns ju ett medialt och publikt intresse, och jag har flera vänner som har hört av sig till mig kopplat till AP-fonderna. Därför tror jag att det är ganska angeläget att folk får veta hur jag ser på saken.
Jag inser dock att det inte är konstitutionsutskottets uppgift att granska den affärsmässiga grunden i detta ärende.
Anf. 48 Jan Riise (MP)
Fru talman! Jag tackar Lars för svaret.
Guilt by association, eller associationsskuld på svenska, innebär i detta fall att ett uttalande 2019 kopplas till händelser under 2021 och 2022. Uttalandet gällde dessutom fondernas förändrade inriktning, som beslutades av en enig riksdag 2018 och trädde i kraft 2019.
Var finns bron mellan dessa båda händelser? Vad är det som gör att det ena antas ha med det andra att göra? Precis som Lars Engsund säger är vi ju inte här för att granska AP-fonderna. Det har gjorts och görs på andra sätt, och det kommer säkert fler uppdateringar om och granskningar av det.
Det finns dock en anmälan som handlar om huruvida just detta uttalande på något vis har påverkat investeringarna i Northvolt, och svaret efter både skriftliga och muntliga utfrågningar är nej, nej och åter nej från alla inblandade.
Jag skulle gärna höra var kopplingen finns. Var finns bron mellan uttalandet och senare händelser i form av investeringar?
Anf. 49 Lars Engsund (M)
Fru talman! Då förstår jag ledamoten lite bättre.
Per Bolund gjorde sitt uttalande hösten 2019, och det jag försökte beskriva i mitt anförande var den tidsanda och den agenda som gällde för politiken, med det gröna och det hållbara. Återigen: Jag har inga problem med vare sig grönt eller hållbart, men det måste stå på egna ben. Det jag har svårt för är gröna krediter och andra bidrag och lån som har delats ut till den här typen av investeringar.
I mitt anförande nämnde jag att på sidan 233 i betänkandet står det: ”Avslutningsvis kan det konstateras att AP-fondernas investering i Northvolt väckt flera frågor som inte är en del av utskottets granskning.” Det var precis detta jag tog sikte på i mitt anförande.
Anf. 50 Peter Hedberg (S)
Fru talman! Jag har under en veckas tid hört olika företrädare för Tidöpartierna prata om att oppositionen ägnar sig åt politiskt spel och att vi inte har grund för de kritikärenden vi vill se utan att det bara handlar om partipolitik.
Jag har stor respekt för att man kan vilja göra utvikningar och personliga reflektioner även i en granskningsdebatt som gäller KU:s ärenden. Men KU granskar ju inte AP-fondernas investeringar i Northvolt. Precis som jag nämnde tidigare finns en tendens i debatten att göra ganska stora utvikningar från både vad granskningarna handlar om och KU:s ställningstaganden.
Jag noterade att Lars Engsund i sitt anförande citerade Magdalena Anderssons uttalande om ”piska och morötter” i en partiledardebatt. Det Lars Engsund inte sa är att KU har ställt skriftliga frågor om detta i två omgångar och även frågat ut Magdalena Andersson. Detta uttalande gjordes inom ramen för ett replikskifte i en partiledardebatt, och KU brukar framhålla att en sådan är av mer polemisk karaktär och att vi således har en annan grund för bedömning än vid förberedda uttalanden.
I vårt ställningstagande gällande Magdalena Anderssons uttalande står det: ”Det anförda i replikskiftet ger inte anledning till något uttalande av utskottet.” Står Lars Engsund bakom denna slutsats?
Anf. 51 Lars Engsund (M)
Fru talman! Låt mig påminna ledamoten Hedberg om att jag försökte beskriva ett händelseförlopp och en tidsanda.
Det är helt korrekt att KU inte kritiserar Magdalena Andersson för hennes uttalande. Men detta måste tas in i kontexten av att jag försökte beskriva den tidsanda som då rådde. Så enkelt är det. Jag har inte på något sätt kritiserat Magdalena Andersson för detta uttalande.
Anf. 52 Peter Hedberg (S)
Fru talman! Jag tackar Lars Engsund för klargörandet, för detta var inte så tydligt i anförandet.
Det har funnits tillfällen under granskningen då jag har funderat på mängden material i den skriftliga dokumentationen och vad det vi har ägnat oss åt under utfrågningarna säger om utskottets arbete kopplat till det jag nämnde i mitt anförande om balansen mellan granskning av tidigare regeringar och nuvarande regering.
Det är jättebra att Lars Engsund tydliggör att han står bakom det utskottet säger om att uttalandet inte ger någon grund för kritik från KU.
Så till något där jag vill påminna om att hela utskottet är överens. Oppositionen har ställt sig bakom att Per Bolunds uttalande riskerade att missuppfattas och missförstås som ett indirekt ifrågasättande av AP-fonderna. Men det jag hörde i Lars Engsunds anförande och tidigare under debatten föranleder mig att fråga: Står Lars Engsund bakom KU:s slutsats att Per Bolunds uttalande inte har haft någon direkt eller indirekt styrningsfunktion på AP-fondernas beslut att investera i Northvolt?
Anf. 53 Lars Engsund (M)
Fru talman! Jag ska svara på frågan, men först och främst: Under hela den här granskningen har jag noterat att ämnet Northvolt är som ett minfält i KU. Jag vet att vi har balanserat och kanske haft en övervikt mot det icke-konstitutionella, men syftet har varit att förstå helheten. Jag står bakom konstitutionsutskottets ställningstaganden alla dagar i veckan. Det finns inget annat på min agenda. Det jag försöker beskriva är tidsandan och vad som händer. Även den så kallade Arkwrightrapporten, Finansdepartementets utredning, pekar på att det sannolikt inte fanns någon direkt politisk styrning.
Anf. 54 Lena Malm (S)
Fru talman! Ärendet jag tänker kommentera är granskningen av säkerhetsbrister inom Lantmäteriet och de samhälleliga konsekvenserna av det som har hänt.
Lantmäteriet har sedan 1990-talet varit utsatt för ett starkt förändringstryck och för krav som har haft betydelse för myndighetens prioriteringar. Det har bland annat funnits krav på öppna data, tillgänglighet, digitalisering och kortare handläggningstider inom fastighetsbildningsområdet. Fokus inom myndigheten har legat på att möta dessa krav och dessvärre inte på säkerhetsskydd och informationssäkerhet.
Våren 2024 fick Landsbygds- och infrastrukturdepartementet kännedom om brister i Lantmäteriets hantering av utlämnande av förrättningsakter via myndighetens kundtjänst. Lantmäteriet informerade då de ansvariga myndighetshandläggarna om att myndigheten hade anmält en säkerhetsincident till Säkerhetspolisen. Incidenten bestod i att myndigheten tillämpade en ordning som innebar att förrättningsakter som begärdes ut lämnades ut via kundtjänst utan föregående säkerhetsprövning. Som en konsekvens av detta stängdes det digitala arkivet i maj samma år.
Vid varje tillfälle som departementet träffade Lantmäteriet med anledning av säkerhetsbristerna ställdes frågan om myndigheten såg något behov av någon form av stöd från Regeringskansliet eller något beslut av regeringen för att komma vidare i sitt arbete, men myndigheten uttryckte att det inte fanns några sådana behov. Det som är tråkigt i sammanhanget är att det inte finns någon dokumentation från de mötena.
Infrastruktur- och bostadsministern sa vid utfrågningen att han och Regeringskansliet vid flera tillfällen frågat Lantmäteriet om behovet av ytterligare åtgärder från regeringens sida. Mot bakgrund av den information departementet och ministern fick kan man ifrågasätta om det var tillräckligt att regeringen förlitade sig på Lantmäteriets egen bedömning av om några åtgärder behövde vidtas.
Utskottet menar att infrastruktur- och bostadsministern hade kunnat efterfråga såväl ytterligare information som ett tydligare agerande gällande behovet av att vidta åtgärder. De kontakter som skedde efter mars 2024 fram till stängningen av den externa tillgången till bland annat det digitala arkivet Arken skedde muntligen och har inte dokumenterats. Det gör att det inte är möjligt att följa vilka åtgärder som diskuterats och ta reda på om departementet valde att inte förstå konsekvenserna av nedstängningen.
Fru talman! Den nya ordningen har inneburit att handläggningstiden för ärenden om utlämnande av allmänna handlingar ökat markant. Departementet har löpande följt myndighetens arbete med att komma till rätta med de långa handläggningstiderna, vilket har skett genom möten och telefonkontakter. Men ingen av dessa kontakter har heller dokumenterats.
Vi vet att nedstängningen av det digitala arkivet i maj 2024 har inneburit förseningar och längre handläggningstider för plan- och bygglovsärenden runt om i landet. Under tiden som åtgärder vidtas kämpar kommunernas plan- och byggkontor med att hantera bygglovs- och detaljplaner utan tillgång till det digitala arkivet. I stället för att söka upp informationen digitalt måste nu kommunerna begära ut akter manuellt, var och en för sig, från Lantmäteriet. Det begränsar kommunernas möjlighet att ge tydlig rådgivning och service, vilket ju är jätteviktigt inför nyexploatering och bygglov.
Lantmäteriet har sedan nedstängningen arbetat för att återigen öppna det digitala arkivet. Först var planen att göra det redan i december 2024. I mars 2026 meddelade myndigheten att åtkomsten till arkivet dröjer. En månad senare meddelade de att det dröjer till 2027. De som drabbas är kommuner, företag, privatpersoner och alla andra som jobbar med detaljplaner, bygglov och fastighetsutveckling.
Fru talman! Utskottet konstaterar att enligt den så kallade ansvarsprincipen hanteras frågor som uppkommer inom ramen för en viss myndighets verksamhet av det departement till vilket myndigheten hör. Det gäller såväl säkerhetsincidenter som längre handläggningstider hos myndigheten.
Utskottet konstaterar i betänkandet – och är helt överens om – att regeringen trots att det varit möjligt inte tagit initiativ till någon skadebedömning av vare sig de säkerhetspolitiska eller de samhälleliga aspekterna av det som redovisats till utskottet, vilket är anmärkningsvärt.
Avslutningsvis vill jag passa på att tacka för den tid i vår som jag fått vara ersättare i utskottet. Det har varit lärorikt, och jag är djupt imponerad av konstitutionsutskottets kansli och av det arbete som man har gjort under våren både med övriga betänkanden och – framför allt – med granskningsbetänkandet, som består av många hundra sidor. Jag vill också tacka er i utskottet för vårens arbete.
(Applåder)
Anf. 55 Jessica Wetterling (V)
Fru talman! Jag vet att jag pratar för alla i utskottet när jag tackar Lena Malm för den oerhört goda tårtan. Hon får gärna återkomma till utskottet som ersättare för andra ledamöter i framtiden!
Fru talman! Nu ska jag bli lite allvarligare och prata om ett ärende i kapitel 3.
Utskottet har granskat regeringens hantering av säkerhetsbrister vid Lantmäteriet. Under granskningens gång blev det nog uppenbart för oss alla att säkerhetsbristerna inom Lantmäteriet varit avsevärt större än vad som först framkom och att konsekvenserna för Sveriges säkerhet är svåra att överblicka. Regeringens egen utredare konstaterade i år att säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter och försvarshemligheter varit öppet tillgängliga och därmed får anses röjda.
Man har kunnat sitta på hemmaplan och samla in information om anläggningar i Sverige ur Lantmäteriets enorma databas. Att den informationen varit öppet tillgänglig under många år gör det hela än mer problematiskt. Konsekvenserna är enligt utredaren svåra att överblicka fullt ut. Enligt utredaren är det även svårt att se att skadorna kan repareras helt. Utredaren slår också fast att perspektivet är större än enbart Lantmäteriets verksamhet. Det handlar om hela Sveriges säkerhet.
Utredarens samlade slutsats är att det rör sig om allvarliga brister gällande informationssäkerhet, sekretessprövning och personuppgiftshantering. Utredaren sa faktiskt själv i samband med överlämnandet av sin utredning till regeringen att stängningen av arkivet var helt nödvändig och borde ha skett långt tidigare. Notera: Detta är vad regeringens egen utredare säger, inte vi i oppositionen.
Under våren 2024 fick Landsbygds- och infrastrukturdepartementet vid flera tillfällen information om allvarliga säkerhetsincidenter vid Lantmäteriet. Vid ett av dessa tillfällen framförde myndighetens dåvarande säkerhetsskyddschef att kundtjänsten inte genomförde någon sekretessprövning vid utlämnandet av handlingar. Dessutom kunde Lantmäteriets kunder med direktåtkomst få ut uppgifter ur databasen Arken utan sekretessgranskning. Enligt säkerhetsskyddschefen var detta något som den dåvarande gd:n ansåg inte skulle delges departementet.
Mot bakgrund av den information som departementet och ministern fick ta del av samt diskrepansen mellan generaldirektörens och säkerhetsskyddschefens analyser och slutsatser säger utskottet att det kan ifrågasättas huruvida det var tillräckligt att regeringen förlitade sig på Lantmäteriets egen bedömning av vilka åtgärder som behövde vidtas. Att efterfråga ytterligare uppgifter hade sannolikt kunnat göras. KU menar därför att infrastruktur- och bostadsministern hade kunnat efterfråga såväl ytterligare information som ett tydligare agerande från generaldirektören när det gällde de aktuella frågorna.
Fru talman! Granskningen har också omfattat den vidareförmedling av information om säkerhetsbristerna som skett inom Regeringskansliet. Det finns rutiner för hur informationsöverföring ska ske mellan departementen, och i det aktuella fallet har rutinerna följts i förhållande till och inom Statsrådsberedningen. Samtidigt kan det ifrågasättas om de befintliga rutinerna motsvarar kraven för informationsdelning när så pass allvarliga säkerhetsbrister har konstaterats. Med hänsyn till den verksamhet som Lantmäteriet bedriver och som rör stora delar av samhället anser utskottet därför att även Försvarsdepartementet borde ha informerats om säkerhetsbristerna tidigare än vad som nu skedde.
Fru talman! Det här ärendet är för mig ett enormt tydligt bristärende.
Anf. 56 Vasiliki Tsouplaki (V)
Fru talman! Att vi har kunniga, opolitiska tjänstemän som står för kontinuitet och stabilitet när vi politiker kan bytas ut vart fjärde år är vitalt för vår demokrati. De står för expertisen när det gäller till exempel ekonomistyrning och lagstiftningsprocesser. De hjälper oss med underlag som belyser frågor från olika håll. De uppdaterar oss om forskning och effektiva metoder för att nå våra politiska mål.
Lika viktigt är det att tjänstemännen är beredda att jobba med de arbetsuppgifter och nya riktlinjer som följer av ett regeringsskifte eftersom det är så vi folkvalda kan få genomslag för den politik vi lovat väljarna. Det är dock inte detsamma som att tjänstemän alltid ska vara lojala i den meningen att de ska lyda och bocka och buga för oss politiker. De ska agera sakligt och opartiskt oavsett sina egna preferenser i en politisk fråga men också oavsett vad vi politiker vill höra.
I Regeringskansliets etiska riktlinjer anges det att de som arbetar där ska visa integritet och gott omdöme och ett etiskt förhållningssätt som väcker respekt.
Fru talman! Det finns två ärenden i årets granskning som särskilt berör de här grundläggande frågorna om rollen och ansvaret för de offentliganställda tjänstemännen.
Den ena behandlar det så kallade tjänstemannauppropet, som varit uppe tidigare i debatten här. Det innebar, som åhörarna har hört, att ett antal anställda på Regeringskansliet i ett brev framförde att de ville ha svar från sin högsta chef om hur man förväntas agera om den statliga värdegrunden för tjänstemännen kommer i konflikt med lojalitetskravet till den tillträdande regeringen. Det skedde i september 2018 och anmäldes först i höstas.
Den andra anmälan rör behandlingen av och lönesättningen och karriärutvecklingen för just de tjänstemän som skrev under det här brevet och andra personer som uppfattas som obekväma.
I tidningen Dagens ETC framför ett antal personer oro för att det finns svarta listor där man kan bli uppsatt om man antas vara politisk motståndare till framför allt Sverigedemokraterna.
Fru talman! I utskottets granskning har det ingått att ta reda på hur man säkerställer att det är sakliga grunder som förtjänst och skicklighet som ligger till grund för jobberbjudanden och lönesättning på Regeringskansliet. Vi kan tillsammans konstatera att riktlinjer och processer finns på plats.
I granskningen har Regeringskansliet också framfört att man inte dokumenterar opolitiska tjänstemäns partitillhörighet eller personliga politiska uppfattningar.
Det är även tydligt i svaren från Regeringskansliet att Sverigedemokraternas samordningskansli inte är formellt inblandat i vare sig tillsättning av tjänster eller lönesättning. Det är ett välkommet besked, fru talman, för är det något den här granskningsomgången har visat är det att Sverigedemokraterna inte alltid förstår skillnaden mellan att som tjänsteman agera sakligt utifrån sin sakkunskap och sitt ansvar och att motarbeta politiskt fattade beslut. Det visar inte minst ärendet som rör deras biståndsorganisation, Hepatica, som kommer i nästa avsnitt.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis framföra att det här inte är enkla frågor och att det är lätt att trampa fel, både för anställda och för politiker. Rollfördelning och gränsdragningar behöver kunna diskuteras i våra politiskt styrda organisationer på alla nivåer – region, kommun och riksdag – och både anställda emellan och av medarbetare och politiker tillsammans. Jag hoppas att det arbete som görs i konstitutionsutskottet stärker förmågan att hantera den här svåra gränsdragningsproblematiken.
Anf. 57 Mirja Räihä (S)
Fru talman! Jag kommer att beröra ärendet om uttalanden om Region Stockholm som har valsat runt under den här mandatperioden.
Jag satt just och räknade bakåt. Hur länge har jag själv varit anställd inom Region Stockholm? Det blir faktiskt 45 år i juli. Jag får vara anställd i två år till innan jag kastas ut i pension och inte får ha fast anställning.
Det här är en viktig fråga för mig. Den handlar ju om min arbetsgivare, som jag faktiskt har respekterat i 45 år, och jag känner att många av de här uttalandena inte är riktigt sanningsenliga eller grundar sig på underlag som är verifierade.
Konstitutionsutskottet har granskat uttalanden om ätstörningsvården i Stockholm och vårdköer i Region Stockholm. Uttalandena har gjorts i spontana repliker men också i förberedda anföranden. Därtill kan jag konstatera att det här fortsätter i kammaren. Så sent som i förra veckan lyftes ätstörningsvården upp i partiledardebatten, i ett förberett anförande på fem minuter. Det är dock inte anmält till konstitutionsutskottet.
Som alltid har utskottet skickat frågor till Regeringskansliet. Här gällde frågorna vilka underlag statsministern och socialtjänstministern haft för sina uttalanden och för att stärka sina uttalanden. Här har jag hittat två anledningar till brist: dels svaret på sju rader från Regeringskansliet, dels att man inte har verifierat sina uppgifter.
Här är svaret: ”Uttalandena grundades bl.a. på hälso- och sjukvårdsförvaltningen vid Region Stockholms uppgifter om antalet vårdplatser” – om antalet vårdplatser, inte om vårdköer – på den omständigheten att regionen inte förlängt avtalet med Mandometerklinikerna och på patientberättelser som förekommit i medierna. Enligt patientberättelserna fungerade inte Region Stockholms ätstörningsvård på ett tillfredsställande sätt. Socialtjänstministern hade därutöver tagit del av ytterligare patientberättelser med motsvarande innebörd.”
Det här var det enda svar KU fick från Regeringskansliet, och bara det svaret tycker jag är en brist.
Utskottet konstaterar följande, fru talman: ”Det har i granskningen inte framkommit vad de aktuella uttalandena till fullo grundar sig på. När det gäller statsministerns uttalande ska det dock beaktas att det gjordes i samband med ett replikskifte under en pågående partiledardebatt. Socialtjänstministerns uttalande får däremot antas ha gjorts inom ramen för ett förberett anförande. Utskottet vill mot den bakgrunden framhålla vad det tidigare uttalat om att uttalanden från statsråd ska vara korrekta och rättvisande.” Detta är utskottets mening.
Låt oss prata om vad som gäller för ätstörningsvården i Stockholm. Regeringskansliet svarar att man inte har förlängt avtalet. Men, mina vänner och fru talman, det gick inte att förlänga det avtalet.
Var och en av oss som har hållit på med kommunala upphandlingar vet att man bestämmer vilken tid avtalet gäller för och hur många gånger man får förlänga det, och efter det ska en ny upphandling göras. Men här bestämde man att man på grund av den bristande kvaliteten hos företaget ville ta tillbaka detta i egen regi till det som hette Ätstörningscentrum i Stockholm.
Vad gällde då den bristande kvaliteten? Jo, det var för få kontakter med legitimerad personal, det handlade om att metoderna inte var evidensbaserade och det handlade om att man registrerade fel. När man hade skrivit i appen vad man hade ätit registrerades det som fysiskt besök.
Tingsrättens dom var hård. Man ska betala tillbaka 67 miljoner till Region Stockholm och dess skattebetalare.
Jag ställde en fråga till statsministern vid utfrågningen, och jag skulle med facit i hand vilja ställa denna fråga igen. Det handlar om väldigt få kontakter med legitimerad personal, metoder som inte är evidensbaserade och att man nu är återbetalningsskyldig. Frågan är: Skulle statsministern fortfarande försvara Mando i kammaren? Statsministern svarade i utfrågningen att han inte ville kommentera enskilda avtal och enskilda företag, och sedan började han prata om Nya Karolinska sjukhuset. Det var inte detta det var meningen att vi skulle prata om.
Fru talman! Vidare handlar anmälan om vårdköerna, som påstås ha blivit längre, men om man litar på Socialstyrelsens mätningar har köerna tvärtom blivit kortare. Väntetiden för operation har kortats med tre veckor. Man har även förkortat väntetiden för vanliga operationer, alltså det som innefattas i vårdgarantin.
Man kan jämföra med väntetiderna i riket. Väntetiden för höftprotesoperation är 51 dagar i Stockholm och 114 dagar i snitt i riket, för gråstarr är det 36 dagar i Stockholm och 56 dagar i riket. För framfallsoperation får man vänta i 95 dagar i Stockholm, och snittet i riket är 153 dagar. För knäprotesoperation är det 66 dagar i Stockholm och 139 dagar i riket, när man mäter. Slutligen får man i Region Stockholm vänta i 50 dagar på operation av ljumskbråck och 124 dagar i hela riket. Alla dessa exempel ingår i vårdgarantin.
Det hade varit snyggt att som minister titta på hela underlaget. Ännu bättre hade det varit om utskottet hade fått mer underlag från Regeringskansliet än de få rader som var resultatet. Därtill kan sägas att Vårdföretagarna, de privata vårdföretagens husorgan, kom med sin rapport i slutet av förra veckan – och hör och häpna! Region Stockholm är bäst i klassen.
Det är min rekommendation att man börjar ta fram rätt underlag innan man uttalar sig i kammaren.
Bristerna i det här ärendet handlar i synnerhet om socialtjänstministerns uttalande om ätstörningsvård – för det uttalandet var förberett. Det handlar också om att varken statsministern eller socialtjänstministern kunde redovisa vilka underlag de använde sig av för sina uttalanden.
Anf. 58 Lars Andersson (SD)
Fru talman! Kapitel 4 i årets granskningsbetänkande handlar, som vi har fått reda på, om statsrådens tjänsteutövning. Det handlar om något som är helt avgörande för en fungerande demokrati: förtroende. Det handlar om förtroendet för att de som styr landet gör det för Sveriges bästa, förtroendet för att beslut fattas på sakliga grunder och förtroendet för att samma regler gäller för såväl makthavare som för vanliga människor.
Fru talman! En stor del av kapitlet handlar om aktieinnehav, jäv och intressekonflikter. Under året har utskottet granskat flera olika situationer där statsråds privata ekonomiska intressen aktualiserat frågor om just förtroende. Det handlar bland annat om den tidigare utbildningsministerns anmälan av aktieinnehav och om den tidigare migrationsministerns köp och innehav av aktier. Det handlar också om den tidigare utbildningsministerns köp av aktier i ett teknikbolag efter att regeringen fattat beslut om att stärka ett forsknings- och innovationsprogram där detta bolag ingick som näringslivsrepresentant.
Utskottets granskning visar att det inte bara handlar om att undvika faktiska jävssituationer. Det handlar även om att undvika situationer som kan ge upphov till berättigade frågor om intressekonflikter och som därmed riskerar att skada förtroendet för regeringen. I flera av de granskade fallen konstaterar utskottet att hanteringen har varit bristfällig. I det mest uppmärksammade fallet, om den tidigare utbildningsministerns aktieaffärer, är utskottets bedömning ovanligt tydlig.
Utskottets granskning visar att det inte räcker att ett statsråd anser sig ha agerat korrekt. Omständigheterna kring agerandet måste tåla granskning. För en minister är det inte tillräckligt att undvika jäv, utan man ska som sagt också undvika situationer som riskerar att ens skapa misstankar om jäv. Det är just därför utskottet lägger så stor vikt vid förtroendefrågan i flera av de granskande ärendena.
Utskottet konstaterar att statsrådets agerande i sin helhet inte levde upp till de krav som följer av regeringsformen och att förtroendet för honom som statsråd därmed kan ifrågasättas. Detta går till kärnan av det förtroende som måste finnas mellan medborgarna och dem som utövar den högsta politiska makten i landet.
Fru talman! Särskilt allvarligt är ärendet som rör den tidigare utbildningsministerns aktieaffärer. Här använder utskottet ovanligt tydliga formuleringar. Utskottet konstaterar att statsrådets agerande i sin helhet inte levde upp till de krav som följer av regeringsformen och att förtroendet således kan ifrågasättas. Det är inte vardagliga formuleringar i ett granskningsbetänkande, utan det är en tydlig markering från Sveriges riksdag.
Detta illustrerar också väldigt väl varför dessa regler finns. Det är inte för att man utgår från att folk vill göra fel utan för att makthavare måste undvika situationer som kan ge upphov till misstankar om att privata intressen påverkar offentliga beslut.
Fru talman! Kapitlet innehåller även granskningar på det utrikespolitiska området. En av dessa gäller utrikesministerns uttalanden om frihetsberövade svenska medborgare i Israel.
När svenska medborgare frihetsberövas utomlands är det naturligt att frågan väcker starkt engagemang, men det är också situationer där regeringens kommunikation måste präglas av tydlighet och ansvarstagande. Uttalanden från statsråd kan få oanade konsekvenser långt ifrån Sveriges gränser. Det är därför viktigt att regeringens företrädare uttrycker sig på ett sätt som inte skapar oklarhet om Sveriges hållning eller om regeringens arbete för svenska medborgare.
Fru talman! Ett annat ärende som illustrerar vikten av tydlig och samordnad kommunikation gäller frågan om indexering av assistansersättningen. I granskningen har det framkommit att olika besked lämnats vid olika tillfällen om såväl ärendets status som regeringens avsikter. Information från Socialdepartementet, uttalanden från socialtjänstministern och senare uttalanden från finansministern gav en inte helt samstämmig bild av frågans beredning.
Utskottet konstaterar att det aktuella ärendets status och tidsplan har beskrivits på olika sätt och att det kan ifrågasättas om samordningen mellan de berörda departementen verkligen har varit tillräcklig.
Fru talman! Ett annat ärende gäller bistånds- och utrikeshandelsministerns agerande i fråga om stöd till UNRWA. Här konstaterar utskottet att Sida som statlig förvaltningsmyndighet lyder under regeringen och ska följa den styrning som ges genom bland annat regleringsbrev och instruktion. Samtidigt fattar Sida självständiga beslut om vilka organisationer som ska få stöd inom ramen för den styrning som gäller.
I granskningen framkommer att regeringen i december 2024 beslutade att avsluta kärnstödet till UNRWA och att Sida senare gjorde bedömningen att myndigheten tills vidare inte skulle fortsätta att finansiera UNRWA:s humanitära responsarbete. Sida hade samtidigt bedömt att UNRWA hade mycket hög kapacitet att snabbt omsätta finansiering till humanitär verksamhet i Gaza. Utskottet pekar därför på de särskilda förutsättningar som gäller när biståndet är nära kopplat till utrikespolitiken.
Det finns ett behov av dialog mellan Regeringskansliet och myndigheten, men sådana kontakter måste hållas inom den formella ramen och vara mer inriktade på information än styrning. Utskottet understryker också vikten av dokumentation när regeringen preciserar eller förtydligar innebörden av sin politik gentemot en myndighet.
Det är en viktig markering. I frågor som rör stora biståndsmedel, humanitära kriser och känsliga utrikespolitiska avvägningar måste ansvarsfördelningen vara tydlig både för myndigheten och för den efterföljande demokratiska kontrollen.
Fru talman! Kapitlet innehåller också granskningar av statsråds uttalanden. Som vi har hört gäller det bland annat uttalanden om vårdköer, det finanspolitiska ramverket, assistansersättningen och utrikespolitiska frågor.
Statsråds uttalanden har stor betydelse både för allmänhetens förståelse av regeringens politik och för förtroendet för det offentliga. När olika besked lämnas i samma fråga eller när beskrivningar skiljer sig åt kan det uppstå oklarhet gällande regeringens avsikter och ställningstaganden. Tydliga och konsekventa besked stärker förtroendet för det offentliga och gör det lättare för medborgarna att förstå regeringens politik.
Fru talman! Det finns en tydlig röd tråd genom hela kapitlet: Makt kräver ansvar, makt kräver omdöme och makt kräver integritet. Den som fått väljarnas förtroende måste varje dag visa sig värdig det förtroendet. Det handlar om hur man hanterar sina privata ekonomiska intressen, hur man fattar beslut och hur man uttalar sig. Det handlar också om hur man agerar när frågor om jäv eller intressekonflikter uppstår.
Med det, fru talman, tackar jag för mig – inte bara för i dag utan för gott! Jag vill därför rikta ett tack till er, mina kära utskottskollegor, efter fem fantastiska år. Det senaste året har varit lite turbulent, men personkemiskt – när man pratar med er alla på resor eller över en kopp kaffe – känns det bra. Jag tycker att vi jobbar bra ihop. Och som sagt: Lite motsättningar får man tåla!
Tack också till alla er talmän och anställda vid riksdagen! Ni har varit fantastiska barnvakter åt mig i alla år. Det största tacket går dock till ett helt fantastiskt presidium, som vägleder och gör oss till mindre förvirrade personer.
(Applåder)
Anf. 59 Susanne Nordström (M)
Fru talman! Konstitutionsutskottets uppgift är att granska regeringen och statsrådens tjänsteutövning. Som vi har hört här i dag är det en av riksdagens viktigaste kontrollfunktioner, och kontrollerat har vi sannerligen gjort denna vår.
I en demokrati räcker det inte att beslut fattas formellt korrekt, utan makten måste också utövas på ett sätt som inger förtroende hos medborgarna. Därför betonar utskottet vikten av att statsråd agerar så att det inte ens uppstår misstanke om att privata intressen kan påverka offentliga beslut. Jag vill därför särskilt beröra de ärenden i denna granskning som handlar om statsrådens aktieinnehav och jävsfrågor.
Först gäller det utrikesminister Maria Malmer Stenergard. Den 29 maj 2024 köpte utrikesministern aktier i ett it- och försvarsbolag för cirka 10 000 kronor. Samtidigt pågick förhandlingar inom Försvarets materielverk om en omfattande beställning av stridsfordon där bolagets utrustning skulle ingå. Senare deltog statsrådet i ett regeringsbeslut om att bemyndiga försvaret att genomföra köpet.
Utskottet konstaterar att bolaget inte var formell part i ärendet och att det inte framkommit något som tyder på insiderbrott eller otillbörligt agerande. Aktieinnehavet var dessutom begränsat, och aktierna såldes senare. Men samtidigt menar utskottet att situationen ändå riskerade att ge upphov till misstankar om intressekonflikt. En annan omständighet är att aktieköpet anmäldes för sent till Regeringskansliet, vilket försvårade möjligheten att upptäcka och hantera en eventuell jävssituation.
Fru talman! Regeringsformen är tydlig: Statsråd får inte handlägga ärenden där opartiskheten kan ifrågasättas på grund av personliga eller ekonomiska intressen. Men ansvaret handlar inte enbart om att undvika formellt jäv; det handlar också om omdöme och om att undvika situationer som kan skada allmänhetens förtroende. Det är faktiskt lite som i fotbolls-VM – ni vet det här med VAR. VAR fryser bilden i exakt rätt ögonblick, och vi i KU fryser stämningen på Rosenbad.
Vidare aktualiseras i granskningen liknande frågor gällande dåvarande arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson. Även där handlar det om anmälningsskyldighet och vikten av transparens kring ekonomiska innehav. Utskottet konstaterar att aktieaffärer inte anmäldes utan dröjsmål, vilket försvårade möjligheten till insyn och kontroll.
Samtidigt finns det inget som tyder på att statsrådet medvetet försökt undanhålla information eller gynna sig själv ekonomiskt. Kritiken handlar snarare om bristande rutiner och vikten av att regelverket följs konsekvent och i rätt tid. Om uppgifter inte lämnas korrekt eller utan dröjsmål blir det nämligen svårare att upptäcka de olika jävssituationer som kan uppstå.
Även civilminister Erik Slottners aktieinnehav i vindkraftsbolaget Eolus har granskats. Civilministern deltog i ett regeringsbeslut kopplat till vindkraftsparken Najaderna, som drevs av ett dotterbolag till Eolus. Det bör samtidigt sägas att statsrådet hade anmält sitt aktieinnehav korrekt och tidigare också anmält jäv i andra ärenden som rörde just Eolus. Enligt egen uppgift kände han inte heller till kopplingen mellan dotterbolaget och Eolus vid tidpunkten för beslutet.
Trots detta understryker utskottet vikten av att statsråd uppmärksammar situationer där jäv eller misstanke om intressekonflikter kan uppstå. Det räcker inte att reglerna finns på papper, utan det krävs också fungerande rutiner, noggrannhet och gott omdöme.
Även granskningen av dåvarande utbildningsminister Johan Pehrson visar på liknande problematik. Flera aktieinnehav redovisades inte i de uppgifter som lämnades till Regeringskansliet. Enligt statsrådet själv berodde detta på tekniska och administrativa misstag i rapporteringen. Utskottet gör inte heller bedömningen att det har handlat om något avsiktligt mörkande, men konsekvensen blev ändå att möjligheten att granska eventuella intressekonflikter försvårades.
Detta illustrerar varför reglerna om anmälningsskyldighet är så viktiga. Transparens är inte en administrativ formalitet utan en förutsättning för demokrati, kontroll och förtroende. Statsråd förvaltar ett mycket stort förtroende, och därför måste kraven vara höga.
Avslutningsvis, fru talman: KU:s uppgift är inte att spekulera om motiv eller tillskriva människor avsikter som inte går att belägga. Det är inte heller KU:s uppgift att skapa politiskt spel. Uppgiften är att värna förtroendet för våra demokratiska institutioner och för det svenska statsskicket samt säkerställa att de höga krav som ställs på statsråd också efterlevs i praktiken. Det är faktiskt precis som i fotboll – VAR letar efter hands, och KU letar efter vilka händer som har varit i syltburken.
Statsråd förvaltar inte bara makt; de förvaltar också medborgarnas förtroende. Just därför behövs konstitutionsutskottet.
Detta var även mitt sista anförande för denna mandatperiod, och jag vill tacka kansliet – bland annat Judit, som sitter där borta. Jag vill tacka mina kollegor i utskottet och mina kollegor i Tidögänget. Jag tycker även att fru talmannen har varit fantastisk. Tusen tack!
(Applåder)
Anf. 60 Gudrun Brunegård (KD)
Fru talman! Jag vill börja det här avsnittet med att kort kommentera ett kluster av ärenden där utskottet är överens om att uttrycka brister i statsråds tjänsteutövning. Det handlar om statsråds tjänstgöring i regeringssammanträden där ärenden med koppling till statsråds aktieinnehav behandlas. Enligt regelverket ska man i sådana fall anmäla jäv och inte delta i besluten. Utskottet konstaterar enigt att så har gjorts i varierande grad. Det är fyra separata ärenden, så i själva verket uttrycker utskottets majoritet brister i sammanlagt åtta ärenden – inte fem, som har sagts några gånger under dagen.
Jag går vidare till landsbygdsministerns uttalanden i samband med rättslig prövning av licensjakt på varg. I anmälan ställs frågan om ministern utövade påtryckningar mot domstolar och förvaltningsmyndigheter när han efter att Förvaltningsrätten i Luleå upphävt länsstyrelsernas beslut om licensjakt på varg uttryckte att det skulle förvåna honom mycket om beslutet inte överklagades. I anmälan ställs också frågan vilken forskning som ligger till grund för regeringens syn på det antal vargar som behövs för en livskraftig stam. Landsbygdsministern har sagt att man använt forskare som kommit fram till vilka förvaltningsåtgärder som behövs för beslutet.
Av granskningen har framkommit att ministerns avsikt inte varit att påverka förvaltningens eller domstolarnas självständighet. Uttalandet framfördes som ett led i den allmänna debatten, eftersom länsstyrelsernas och förvaltningsrättens bedömningar skilde sig åt markant. Uttalandet om vargstammens storlek tog sin utgångspunkt i Naturvårdsverkets rapport. Granskningen ger inte anledning till något uttalande av utskottet.
Lite mer tid behöver jag ägna åt Ebba Buschs uttalanden i diverse medier om hållningen gentemot Israel i samband med kriget mot Hamas. Anmälaren tolkar det som ett ifrågasättande av regeringens uttalade linje i förhållande till Israel och som att regeringens faktiska utrikespolitiska linje blir otydlig.
Utskottets utredning har bland annat berört vilken dignitet titeln vice statsminister medför. Ur konstitutionell synpunkt skiljer den sig inte från andra statsråds titlar. Enligt en av promemoriorna i ärendet innebär titeln att Ebba Busch vid förhinder för statsministern fullgör hans uppgifter i egenskap av ställföreträdare. Titeln har dock angetts ge fördelar i internationella sammanhang.
Uttalanden om utrikespolitik kan vara känsliga. Det är framför allt statsministerns och utrikesministerns uttalanden i sådana frågor som anger Sveriges officiella politik på området. Utskottet ser det som lämpligt att alla statsråd gör en avstämning gentemot regeringens officiella hållning innan de uttalar sig på utrikespolitikens område.
I det aktuella fallet framgår det av inläggen på Facebook och Instagram att Ebba Busch gjorde dessa uttalanden i egenskap av partiledare. De uppräknade åtgärderna för att öka trycket på Hamas utgör Kristdemokraternas syn på sådant som skulle kunna bli aktuellt. Granskningen ger därmed inte anledning till något uttalande av utskottet.
Fru talman! Bistånds- och utrikeshandelsministerns agerande i fråga om stöd till UNRWA är ett annat ärende som har granskats. Granskningen bottnar i att Sidas tjänstemän i en rapport kom fram till att UNRWA var den organisation som hade bäst resurser och möjligheter att verka i Gaza. Trots det valde Sidas ledning att fatta ett annat beslut och i stället förmedla bistånd för nödhjälp via andra organisationer. Ett antal sms mellan den dåvarande statssekreteraren och Sidas generaldirektör ingår i utredningsunderlaget.
Regeringen styr de statliga förvaltningsmyndigheterna genom kollektivt beslutsfattande och kan meddela direktiv till myndigheterna i linje med gällande rätt. Regeringen kan däremot inte bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpning av lag. I sådana fall är myndigheterna självständiga i sitt beslutsfattande.
I regleringsbrevet för 2024 angavs att 400 miljoner kronor kunde utbetalas till UNRWA efter rekvisition. Den 29 oktober 2024 antog Israel en lag som syftade till att förbjuda UNRWA:s verksamhet på israeliskt territorium och som förbjöd kontakter mellan UNRWA och israeliska myndigheter. Den 19 december 2024 beslutade Sveriges regering att avsluta kärnstödet till UNRWA. Bland annat beaktades organisationens operativa kapacitet i Palestina efter det beslut som Israel fattat.
I regleringsbrevet för 2025 fanns UNRWA inte längre med. Däremot angavs att upp till 800 miljoner kronor skulle avsättas för fördelning till den humanitära krisen i Gaza och i regionen enligt framtida beslut av regeringen. Så har också skett via ett antal centrala aktörer såsom FN:s livsmedelsprogram, World Food Programme, FN:s barnfond Unicef, FN:s befolkningsfond, UNFPA, och Internationella rödakorskommittén.
Trots regeringens beslut informerade Sida om sin bedömning av den operativa miljön för UNRWA i Palestina och Gaza vid ett möte mellan statssekreteraren och generaldirektören. Generaldirektören tog upp regeringens beslut att avsluta kärnstödet till UNRWA och frågade om det pågick något arbete med att ompröva beslutet. Så var inte fallet.
Två dagar senare, den 15 maj 2025, trädde en ny instruktion för Sida i kraft. Av den framgår bland annat att myndigheten ska bidra till att genomföra regeringens biståndspolitik och betala ut ekonomiska bidrag i enlighet med de strategier som regeringen beslutat om för svenskt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd. Samma dag tog statssekreteraren kontakt med generaldirektören via sms och hänvisade till att biståndet ska harmoniera med svensk utrikespolitik enligt den nya förordningen. Den 19 maj tog generaldirektören kontakt med bistånds- och utrikeshandelsministern och överlämnade vid ett möte dagen efter den aktuella promemorian.
Regeringens utrikespolitiska mål kommer till uttryck i utrikesdeklarationen och i de tematiska och regionala biståndsstrategier som regeringen beslutar om i andra regeringsbeslut samt i Sidas regleringsbrev. Utskottet konstaterar att utrikespolitiken kan formuleras och komma till uttryck på en rad olika sätt. Därigenom förutsätts myndigheten på ett förhållandevis brett sätt kunna avläsa och tolka den inriktning och ram som ska gälla för verksamheten. Detta blir inte minst tydligt vid större förändringar i utrikespolitiken. Det som framkommit i granskningen i denna del ger inte anledning till något uttalande av utskottet.
Det är samtidigt väsentligt att de informella kontakterna inte går utanför den formella ramen för myndighetens verksamhet och att dessa kontakter är mer inriktade på information än på styrning. Utskottet understryker vikten av dokumentation från dialoger och noterar i sammanhanget att statssekreteraren har gett uttryck för att hon inte velat få in någon rapport från Sida angående myndighetens bedömning av UNRWA:s förmåga att agera i Gaza, vilket är anmärkningsvärt. Detta synsätt delas inte av bistånds- och utrikeshandelsministern, som tvärtom har uttryckt att han är positiv till att Sida löpande lämnar in underlag med bedömningar.
Anf. 61 Jan Riise (MP)
Fru talman! Jag undrade en kort stund om det här är mitt sista inlägg i debatterna om KU20. Jag hoppas och tror det. Sedan har vi dock ytterligare några frågor. Jag ska försöka fatta mig kort.
Vi närmar oss slutet på detta maraton, om jag får fortsätta med idrottsliknelserna, men om någon tror att det blir en bekväm nedförsbacke resten av vägen är det inte helt korrekt.
Under rubriken ”Vissa frågor om statsråds tjänsteutövning” finns nämligen en rad ärenden av betydelse. Inledningsvis finns bland annat flera anmälningar om ministrars aktieinnehav och de risker för jäv som onekligen har funnits i åtminstone ett par av fallen.
Följande kan man tycka är mer förvånande: Någon har köpt aktier och glömt att meddela det. Någon annan har missat att ett dotterbolag till det bolaget vars aktier har handlats med är påverkat av regeringsbeslut som statsrådet i fråga har deltagit i.
Raden av ärenden föranleder med all rätt kritik, men det är ändå märkligt att statsråd faller för frestelsen att göra ganska små inköp av aktier när det är så mycket enklare att låta bli. Man kan också fundera på vilket ansvar statsministern som regeringschef har när så pass lättillgänglig information inte når fram eller diskuteras vid något tillfälle.
Under rubriken ”Vissa frågor om statsråds tjänsteutövning” finns också två ärenden som berör biståndsministrarna Forssell och Dousa.
Det ena ärendet handlar om biståndsmyndigheten Sida och dess möjligheter att bistå UNRWA med resurser som svar på en nödhjälpsappell. Ledamoten Brunegård gick mycket noggrant igenom alla datum och händelser för detta. Hon påpekade också att det tidigare kärnstödet till organisationen hade stoppats helt mot slutet av 2024 med anledning av tecken på infiltration av Hamas i organisationen UNRWA.
Däremot borde det stå Sida fritt att besvara en nödhjälpsappell även efter att kärnstödet för 2025 avvecklats. Detta har sedan utvecklats till att bli ett av de tre ärenden där det kan finnas skäl till fördjupade resonemang om informell styrning från regeringen i stället för en mer formell. Det förefaller som om statssekreteraren meddelat Sidas generaldirektör att det skulle vara olämpligt att bevilja ett nödappellsstöd till UNRWA för att hjälpa civilbefolkningen i Gaza.
Detta tycker jag att vi ska diskutera vid ett annat tillfälle. Men ur min synvinkel förefaller det olämpligt att Sida styrs genom uppmaningar att inte göra saker och att inte skicka in dokument som förklarar varför man vill göra en viss sak.
Ett annat exempel är Sidas omsvängning i fråga om att bevilja stöd till Sverigedemokraternas bistånds- och utvecklingsstiftelse Hepatica. Stiftelsen utgör en del av de partianslutna organisationer, PAO, som regelmässigt stöds av regeringen för sitt biståndsarbete.
Sida har på formella grunder tidigare sagt nej till bidrag till Hepatica med hänvisning till bristfälliga underlag. Men efter påpekanden från statsrådet, via statssekreteraren, att anlägga ett bredare perspektiv på villkoren kunde stiftelsen Hepatica beviljas ett anslag för innevarande år.
Jag har inga problem med att Hepatica får statliga resurser att fördela på utvecklingsprojekt, på samma sätt som övriga PAO:er får det, så länge stiftelsens verksamhet uppfyller de krav som ställs på alla partianslutna biståndsorganisationer.
Slutligen, fru talman, har vi i denna del också ett ärende avseende vargstammens storlek i Sverige och vad som ska anses vara rimliga utlåtanden från forskarhåll. Som en liten bonus finns också en fråga om beslutet att tillåta licensjakt på varg för att minska vargstammens storlek i Sverige.
En anmälan gällde grunden för beslutet att ha licensjakt på varg i år, det vill säga ett forskarutlåtande där det sägs att en lämplig storlek på den svenska vargstammen är 170 djur. Till saken hör att det finns andra beräkningar från andra forskare som har kommit fram till avsevärt större siffror. Men det är självklart inte konstitutionsutskottets sak att avgöra vilken forskargrupp som har bäst metodik eller grund för beräkningar. Det där gäller i många sammanhang.
I samma ärende fanns också en fråga om landsbygdsministerns uttalande i samband med länsstyrelsens beslut om licensjakten hade upphävts. Statsrådet menade att beslutet säkert skulle komma att överklagas. Det skulle kunna ha varit ett försök att påverka utfallet av prövningen, men ministern frias i detta fall.
Jag har egentligen inga invändningar mot det. Jag tycker dock att det vore fint med fler vargar i Sverige, men jag rättar mig naturligtvis efter det beslut som har fattats.
Anf. 62 Mauricio Rojas (L)
Fru talman! I denna del av debatten vill jag beröra en aspekt av granskningen som rör det svenska biståndet till det hårt drabbade palestinska folket i Gaza.
Regeringen beslutade i december 2024 att avsluta det svenska kärnstödet till Förenta nationernas hjälporganisation för Palestinaflyktingar, UNRWA. Det ledde till att Sida avvecklade sitt samarbete med organisationen.
Det är viktigt att påminna om bakgrunden till detta beslut.
För det första hade UNRWA fått allt svårare att verka efter Israels beslut att förbjuda organisationens verksamhet i området under israelisk kontroll.
För det andra fanns det andra etablerade humanitära aktörer med kapacitet att verka i Gaza, däribland World Food Programme, Unicef, FN:s befolkningsfond, FN:s utvecklingsprogram och Internationella rödakorskommittén.
För det tredje hade det under lång tid framkommit uppgifter om kopplingar mellan enskilda UNRWA-anställda och Hamas.
Regeringen ville givetvis inte riskera att svenska skattemedel direkt eller indirekt hamnade i händerna på personer med anknytning till en terrororganisation.
Fru talman! Regeringens beslut har kritiserats hårt från flera håll. Av debatten kan man ibland få intrycket att regeringen inte varit beredd att göra betydande humanitära insatser för civilbefolkningen i Gaza eller att beslutet att avsluta stödet till UNRWA skulle ha inneburit att Sverige drog sig tillbaka från sitt humanitära ansvar. Så är inte fallet, snarare tvärtom.
Morgan Johansson skrev exempelvis: ”Förhållandena i Gaza är redan fruktansvärda, och det är bara UNRWA som har den infrastruktur som behövs för att kunna distribuera förnödenheter i de volymer som behövs. Nu går hela Gaza mot en svältkatastrof.”
I samma anda skrev Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar: ”Det självklara för en svensk regering borde vara att markera stenhårt mot israeliska beslutet att stoppa FN:s hjälporganisation UNRWA. Istället bidrar de nu till att legitimera beslutet. Det innebär svält som vapen mot civilbefolkningen.”
Fru talman! Man kan naturligtvis diskutera och kritisera regeringens ställningstagande i fråga om UNRWA, men det som inte kan förnekas är omfattningen av de humanitära insatser som Sverige har genomfört.
Med det stödpaket på 235 miljoner kronor som beslutades för bara några veckor sedan uppgår Sveriges samlade humanitära stöd till Palestina sedan den 7 oktober 2023 till över 2,4 miljarder kronor. I samband med beslutet att avsluta kärnstödet till UNRWA beslutade regeringen att fördubbla det årliga humanitära stödet till Gaza från 400 till 800 miljoner kronor.
Sverige hör därmed till de största humanitära givarna till Palestina i världen, och inom Europeiska unionen ger bara Tyskland mer än Sverige.
Fru talman! Det är internationell solidaritet i praktiken. Det innebär exempelvis att Unicef kunnat bidra till att ge miljontals människor tillgång till rent vatten och att tiotusentals barn kunnat behandlas mot undernäring.
Det innebär att World Food Programme har kunnat distribuera livsmedel under perioder då nöden varit som störst. Det innebär de facto att tusentals människoliv har räddats tack vare Sveriges generositet.
Allt detta är betydelsefullt. Men det som berörde mig mest under utskottets utfrågning var bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousas personliga engagemang i frågan. Han berättade hur han dagligen följde rapporter om hur många hjälpkonvojer som lyckades ta sig in i Gaza, hur många som nådde fram till civilbefolkningen och vilka hinder som fanns längs vägen.
Han berättade också om sitt besök i Israel och Palestina, om möten med människor som drabbats av Hamas terrorattacker och om de fruktansvärda humanitära konsekvenserna av kriget för civilbefolkningen i Gaza.
Några av hans ord kan tjäna som avslutning på mitt anförande: ”Ingen resa har berört mig på djupet lika mycket som när jag var på besök i både Israel och Palestina. Det råder inte brist på solidaritet. Tvärtom hade jag önskat att fler länder, inte minst västerländska och europeiska, gav lika mycket och gjorde lika mycket som den svenska regeringen.”
(Applåder)
I detta anförande instämde Gudrun Brunegård (KD).
Anf. 63 Peter Hedberg (S)
Fru talman! Det har inte undgått mig att det finns ett ganska stort moderat intresse för sparande genom investeringssparkonton, ISK. Engagemanget är så stort att både statsministern och flera andra statsråd nu gått ut med vallöften om ytterligare ändringar vad gäller beskattning av ISK.
Sparande är jättebra. Det tycker vi socialdemokrater också. När man sparar genom att investera i värdepapper är det viktigt att man förstår produkten och vilka risker som är förknippade med den. Man får naturligtvis grunda sina investeringsbeslut på precis vilka lösa grunder som helst, men det är sällan en vinstgaranti om man exempelvis köper en aktie bara för att företagets namn låter skojigt.
Men det är också viktigt att den som har förmånen att bli statsråd i Sveriges regering ska förstå att det finns särskilda regler och normer att förhålla sig till vad gäller investeringar. Man kan inte investera i aktier och underlåta att anmäla det enligt gällande regelverk. Man kan inte heller sitta med vid regeringssammanträden där ett bolag man själv äger kan påverkas positivt.
Utskottet har under våren granskat flera statsråds aktieaffärer. Dåvarande utbildningsminister Johan Pehrson, Liberalerna, hade inte anmält aktieinnehav enligt gällande regelverk, vilket han själv har medgett. Dåvarande utbildningsminister Mats Pehrson och nuvarande utrikesminister Maria Malmer Stenergard deltog i regeringsbeslut där det uppenbarligen var olämpligt utifrån deras aktieaffärer och innehav.
I båda fallen försvårades också insyn och möjligheten att uppmärksamma eventuella jävs- och intressekonflikter av att statsråden väntade fem månader respektive fyra veckor med att anmäla innehavet enligt regelverket. För detta uttalar utskottet kritik.
Detta är ett av de få ärenden där vi faktiskt har lyckats uppnå enighet om att uttala kritik. Det uppskattar jag och tycker är bra.
Därutöver, fru talman, har också civilminister Erik Slottner deltagit i ett regeringsbeslut där beslut togs om vindkraftsprojekt kopplat till bolag han själv är ekonomiskt investerad i. Utskottet har även här fått påpeka felaktigheten i agerandet och uttala kritik.
Det är välkommet att en översyn av regelverket för statsråds innehav av finansiella instrument har genomförts och att nya regler och rutiner finns på plats. Jag hoppas förstås att samtliga statsråd tar sig lite tid under sommaren och läser det uppdaterade regelverket, gärna med lika stort intresse som det engagemang de har för att sänka skatterna på sina aktieaffärer.
Fru talman! Utskottet har också under våren granskat regeringens styrning av Sida i förhållande till biståndspolitiken och möjligheten att svara på akuta nödhjälpsappeller, inte minst utifrån situationen i Gaza. Vi har hållit utfrågningar med tidigare generaldirektörer, statssekreterare och statsråd.
Återigen finns det anledning att påpeka att vi alltså inte granskar förd politik utan just styrningen och hur den förhåller sig till regelverk och praxis. Det finns, som tidigare talare har uttryckt, både formell styrning, som exempelvis kommer till uttryck i budgetbeslut och regleringsbrev, och också behov av informella kontakter mellan regering och myndigheter. Det är just det senare KU har granskat.
I det läge som rådde under våren 2025 skedde en del kontakter mellan dåvarande statssekreteraren Diana Janse och dåvarande generaldirektören för Sida, Jakob Granit, angående biståndspolitiken och situationen i Gaza. Granit ville avlämna en formell skrivelse med myndighetens bedömning av situationen, vilket statssekreteraren flera gånger tackade nej till, bland annat med den numera berömda motiveringen att det kunde göras ”utan paper trail”, alltså utan dokumentation och spårbarhet.
Det är naturligtvis, som utskottet konstaterar i ställningstagandet, anmärkningsvärt att en statssekreterare väljer att aktivt tacka nej till en myndighets underlag i en mycket viktig och därtill politiskt känslig fråga. Det är än mer anmärkningsvärt att det ansvariga statsrådet Benjamin Dousa och hans statssekreterare har uttryckt helt olika uppfattningar om huruvida Sida skulle inkomma med det underlag myndigheten såg som nödvändig kunskap för regeringen. Att dessutom göra det med formuleringar om att man vill slippa ”paper trail”, alltså dokumentation och spårbarhet, är naturligtvis direkt olämpligt.
Jag skulle också vilja säga något gällande frågan om uttalanden som ett statsråd gör i egenskap av vice statsminister. Vi har granskat ganska många uttalanden under de fyra år som jag har suttit i KU, och vi har hittat lite olika vägar för att bedöma dem. En sådan fråga har gällt i vilken funktion man uttalar sig: Är det i egenskap av partiledare eller statsråd?
Här har utskottet konstaterat att Ebba Busch har uttalat sig i egenskap av partiledare för Kristdemokraterna. Men vi har också noterat något annat. Om vi i andra fall har tyckt att Utrikesnämnden är en udda fågel visar det sig att även titeln vice statsminister kan vara en udda fågel i en regering. Vad är egentligen en vice statsminister, och vilken betydelse har den posten?
Man kan gå tillbaka till 1989, då Margaret Thatcher sparkade Geoffrey Howe som utrikesminister och gjorde honom till vice premiärminister. Det ansågs vara en oerhörd petning. Jag tror inte att någon som tar på sig rollen som vice statsminister i Sveriges regering skulle skriva under på en sådan beskrivning.
Däremot har vi konstaterat att just funktionen vice statsminister inte skiljer sig konstitutionellt från andra statsråd. Det finns dock uppenbarligen vissa utmaningar med hur positionen uppfattas utomlands. Utifrån detta och det som utskottet har konstaterat finns det all anledning, både för de statsråd som har den här positionen och också för den som ska bilda regering efter nästa val att noga reflektera över på vilka grunder man tillsätter posten som vice statsminister och vad man avser att använda den till. Jag tror att det vore en välgärning både för Sverige och för att våra regeringsmedlemmars uttalanden inte ska kunna missförstås i framtiden. Framför allt kan det också leda till att en regering slipper framtida KU-anmälningar, om man iakttar viss försiktighet.
Fru talman! Nu har jag dragit över tiden. Jag tror att jag eventuellt kommer att vara kvar i riksdagen efter nästa val, men man vet ju aldrig vilket utskott man kommer att hamna i. Det har varit fyra fantastiskt lärorika år i konstitutionsutskottet.
Jag får tacka de ordförande och vice ordförande som har kommit och gått. Jag får tacka också de ledamöter som har kommit och gått. Det har varit mycket god stämning. Jag tyckte att jag lärde mig mycket på universitetet och när jag jobbade, men i KU lär jag mig någonting varje dag. Det är både tack vare er och tack vare vårt eminenta kansli, som har räddat oss väldigt många gånger.
Jag tror inte att jag har några fler debatter den här terminen, åtminstone inte för KU:s räkning, så jag önskar glad sommar!
(Applåder)
Anf. 64 Jessica Wetterling (V)
Fru talman! I detta sista kapitel av granskningsbetänkandet vill jag beröra ett ärende som gäller de olika beskeden från regeringen när det gäller indexering av assistansersättningen. Vid en pressträff i september 2024 meddelade företrädare för regeringen och regeringspartierna att man hade för avsikt att indexera det schablonbelopp som gällde assistansersättningen.
En indexering av schablonbeloppet ska införas i syfte att skapa större förutsägbarhet för kommuner, privata utförare och för assistansmottagare – så stod det på de bilder som presenterades.
Beskedet mottogs med glädje av de berörda och tolkades som ett löfte. Därför blev också reaktionerna väldigt starka när budgeten kom ett år senare, för där fanns inte den utlovade indexeringen med.
I stället valde regeringen som sagt att ett år senare korrigera presentationsbilderna, som fortfarande ligger på regeringens hemsida. Någon indexering har inte skett. Regeringen upptäckte alltså först ett år senare att deras egna, beredda och – vad man får anta – förhandlande presentation innehöll information som var missvisande.
Men detta, fru talman, var inte den enda gången som det getts information om en kommande indexering av assistansersättningen. Exempelvis i denna kammare vid en frågestund i februari 2025 sa socialtjänstministern att arbete pågick för att ta fram en indexeringsmodell samt att förhoppningen var att arbetet skulle vara klart i tid till presentationen av 2026 års budgetproposition.
Det olyckliga med detta uttalande är att det inte alls överensstämmer med det besked som finansministern senare gav i samband med en pressträff, då hon anförde att de tidigare beskeden om indexeringen endast gav uttryck för vad just Liberalerna ville driva.
Fru talman! Utskottet konstaterar att när statsråd på detta sätt lämnar olika besked om beredningen av ett ärende riskerar det att skapa osäkerhet kring hur arbetet samordnas mellan de olika departementen samt att informationen rörande frågan om en indexering av schablonbeloppet i assistansersättningen som getts av olika statsråd vid olika tillfällen har skilt sig åt.
Det aktuella ärendets status och tidsplan har beskrivits på olika sätt, och det kan därför ifrågasättas om samordningen mellan berörda departement har varit tillräcklig. Vi konstaterar även att den bild som finansministern gav i sitt uttalande är svårförenlig med den bild som tidigare framkommit i information från Socialdepartementet och socialtjänstministern.
Jag återger avslutningsvis vad utskottets vice ordförande Mats Green har sagt: KU konstaterar brist, då utredningen visar att två företrädare för regeringen gav oförenliga uppgifter i ett aktuellt ärende.
Precis som Mats sa i kammaren tidigare i morse är detta oacceptabelt.
Jag har nu 45 sekunders talartid kvar, och jag ska säga lite om aktieaffärerna. Jag vill berömma kollegorna i utskottet: Lars, Susanne, Pira och Gudrun. Det är många som har nämnt de här ärendena. Det är också fyra olika anmälningar som rör exakt samma sak, vilket är anmärkningsvärt. Ännu mer anmärkningsvärt, fru talman, är att medierna under granskningen – precis i slutet – rapporterade att en av de granskade ännu en gång verkar ha handlat med aktier. Men det får bli föremål för nästa års granskning.
(TREDJE VICE TALMANNEN: Normalt sett använder vi inte bara förnamn utan för- och efternamn.)
Anf. 65 Vasiliki Tsouplaki (V)
Fru talman! När Israel bröt vapenvilan i Gaza i mars 2025 befann jag mig på studieresa med en grupp från riksdagen i New York för att lära mig mer om FN.
Jag mötte flera av de organisationer som figurerar i KU:s granskning av arbetet med biståndsfrågor. OCHA och Läkare utan gränser berättade att läget redan var akut i Gaza efter två veckors blockad av humanitära insatser. De berättade också hur Israel använde sig av formalia för att stoppa allt ifrån bårar och kryckor till medicin för cancersjuka med hänvisning till att det kunde användas som vapen.
Jag deltog också på ett av flera möten i säkerhetsrådet, där vi fick ta del av beskrivningar av det fruktansvärda läget med det dagliga mördandet av barn i Gaza och fördrivningen och dödliga våldet mot boende på Västbanken.
Fru talman! Det var i det läget som FN-organet UNRWA sände ut en nödhjälpsappell för att be givarländer om stöd för akuta insatser. UNRWA har i decennier fungerat som i det närmaste en ersättning för en fungerande statsapparat med ansvar för skolor, sjukvård och andra stödinsatser för människor på flykt.
Hos Sida, den svenska biståndsmyndigheten väcktes frågan om det skulle vara möjligt att gå in med svenska medel. En rapport togs fram om UNRWA:s förutsättningar att agera kraftfullt trots att Israel förbjudit organisationen på det man anser vara israeliskt territorium.
Fru talman! Konstitutionsutskottet ska inte bedöma vilket FN-organ som är lämpligt för att kanalisera de svenska biståndsmedlen. Däremot är det viktigt att vi kan undersöka om styrningen av våra expertmyndigheter fungerar så att de kan göra det arbetet.
I den granskning vi har gjort i utskottet ingår ett uttalande från ansvarig statssekreterare där hon undanber sig lägesrapporten. I ett sms skriver hon: Vi vet det, utan paper trail, då du ju informerat mig. Det fanns inga paper trails, det vill säga inga handlingar som behöver stämplas in och bli offentliga.
Utskottet tycker att det är anmärkningsvärt att detta uttrycks från statssekreteraren till generalsekreteraren för just Sida. Detta står i direkt kontrast till uttalandet från bistånds- och utrikeshandelsministern, som menat att underlag är önskvärt. Det är bra att det markeras. Oaktat detta måste statsråd alltid anses ansvariga för sina statssekreterares ageranden i ärenden som rör styrning av myndigheterna.
Detta är en viktig markering, för det är oerhört viktigt att fakta når fram till oss som beslutsfattare. Vi kan inte ha en ordning där experter inte vågar komma med obekväma sanningar för att man riskerar att kallas myndighetsaktivist – ett populärt begrepp nu – eller att den information man framför tolkas som att den går emot regeringens vilja.
Det är lätt hänt. Det behövs inte starka ord eller höjd röst, utan även mindre markeringar kan leda till självcensur. Så fungerar det mänskliga samspelet. Många vill gärna vara till lags och undviker helst konflikter, ibland för att vi tycker att det är obehagligt och ibland för att vi är rädda att förlora vår position.
Det finns många historiska exempel på hur illa det kan gå när ingen vågar berätta att den stora ledarens plan inte håller eller att skörden har slagit fel.
Därför, fru talman, är det viktigt att en myndighet som Sida kan bidra med sina underlag inför viktiga beslut som i slutändan kan handla om liv och död för den som svälter eller är på flykt.
Med detta tackar jag för den här rekordlånga debatten och min korta men lärorika tid i KU.
Överläggningen var härmed avslutad.
Utskottets anmälan lades till handlingarna.
Avslutad, Genomförd
Det här är ett utskottsbetänkande
Ett betänkande innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. På den här sidan kan du följa ärendets gång och ta del av debatt och beslut.