Migration och asylpolitik

Anf. 16 Arin Karapet (M)

Fru talman! Ärade ledamöter! Förra veckan kunde vi höra och se migrationsminister Morgan Johansson presentera regeringens förslag om en ny migrationspolitik. De migrationsproblem vi har i Sverige har inte undgått någon. Dessa migrationsproblem dök inte upp i går. Jag har sagt det tidigare i talarstolen: De går så långt tillbaka som till 90-talet. Redan då larmade man om att utanförskapet höll på att växa. Då hade vi ett Rinkeby, ett Rosengård, ett Angered. Nu spelar det ingen roll vart man åker i vårt avlånga land; överallt hittar man ett litet eller stort utanförskapsområde.

Migrationen till Sverige har varit väldigt stor. Det är som att den här kammaren inte har befunnit sig i Sverige utan på en annan plats. Det är som att avståndet har varit alltför stort. Det har byggt på välvilja. I Sverige historiskt har vår kultur varit att vi ska hjälpa, vara solidariska, dela med oss och vara medmänskliga. Men någonstans mitt i allt detta har nästan ingen tänkt: Vad händer efter att människor har kommit till Sverige?

Oftast, än i dag, när människor kommer till Sverige hamnar de i områden där de flesta människor inte vill bo. På det sättet blir de segregerade från det samhälle där man lever och verkar, det vill säga majoritetssamhället. Sedan hamnar människor i våra utanförskapsområden, där vi har ett system som i stället får ta hand om problemen, det vill säga vårt välfärdssystem.

Vårt välfärdssystem ska vi ha kvar. Det ska hjälpa människor i nöd. Man ska alltid veta att det finns ett grundskydd. Men det förutsätter att den som kan och vill arbeta också är med och producerar till vår gemensamma välfärd.

Det vi ser i dag är i stället att över 600 000 invandrare eller utlandsfödda - man kan använda vilken term som helst - inte är självförsörjande. Lägg därtill att hundratusentals barn som själva när de går till skolan inte vet om de är svenskar eller om de har sina föräldrars etniska bakgrund, vilken religion de tillhör etcetera också genomgår någon form av identitetskris och kulturell kris - för så är det. Jag kan själv intyga det. Det är så vi människor funkar. Vi är inte robotar. Vi är inte datorprogram som någon kan knappa på och ställa om oss till att börja tänka på ett annat sätt. Vårt arv och vår miljö spelar in. Det är vackert, men det medför också ett antal utmaningar.

Vad är det som binder ihop Sverige? Jo, det är språket. Vi måste inse och förstå att svenska inte är ett lätt språk att lära sig. Vi kan tycka det, men det är inte det. Jag har träffat väldigt få personer som tycker att svenska är ett lätt språk att förstå. Dessutom talar man på ett visst sätt och skriver på ett helt annat sätt.

I Sverige har vi en kultur, oavsett om vi är medvetna om det eller inte, av att prata svenska är någonting man ska kunna, inte bör kunna. Det är jättestor skillnad på "bör" och "ska".

Låt mig gå tillbaka till regeringens presskonferens. Där sa man stolt att ett språkkrav ska införas - tittar vi på lagrådsremissen ser vi att det står "bör" - det vill säga regeringen ska återkomma till Sveriges riksdag någon gång 2025. Man hänvisar till att det ska synka med det språkkrav som man ska, eller bör, eller kommer att - som ni vet kan man aldrig med den här regeringen veta om det händer eller när det händer; oftast händer ingenting - införa som ett krav för att kunna tillgodoräkna sig ett medborgarskap.

Fru talman! Att ställa krav är att bry sig. Det enda sättet att komma in i det svenska samhället är att lära sig det svenska språket. Det finns ingenting mer humant än att från dag ett ställa krav på att man ska lära sig svenska för att kunna kvalificera sig in i den svenska välfärden, för att kunna bli en del av det svenska samhället och för att få permanent uppehållstillstånd och medborgarskap.

Migrationspolitiken måste funka som en tidslinje: Människor kommer till Sverige. De söker och får sin sak prövad. Kommer man fram till att de har skyddsskäl får de tillfälligt uppehållstillstånd. Men integration kan inte ske från ett håll. Den sker från två håll. Sverige säger som stat: Vi ger dig skydd. Vi ser till att du får stanna i Sverige. Men det hänger också på dig själv. Du har också ett ansvar för att det här systemet ska kunna hålla ihop över tid. Lär dig språket! Vi ser till att du får gå på svenskundervisning. Men det finns ett krav på att du går på undervisningen och får godkänt i svenska språket, att du blir självförsörjande och att du kan försörja dina barn så gott det går.

Det vi ser i dag i våra förorter är barn som bor i Sverige. De är vårt ansvar. Det är alltför många som pratar om att lösa världens problem. Vi kan inte lösa världens problem när vi inte ens kan lösa problemen på hemmaplan.

Och de som blir offer, fru talman, är inte justitieministerns barn. Det är inte Socialdemokraternas barn. Det är inte Miljöpartiets barn. Det är förortens barn, och de har samma rättigheter som vi har. De har inte valt sina föräldrar. De har inte valt att komma till Sverige eller födas i Sverige. Men de är här, här och nu, precis som alla andra, och vi måste ställa krav för att visa att vi bryr oss om dem.

Vi har gjort en resa som land, den svenska jämlikhetsresan. Och en sak vet vi säkert: Om vi inte ställer krav kommer dessa barn att ärva sina föräldrars sociala utsatthet. Det sveket kommer från politiken. Moderaterna kommer inte att bidra till att svika barnen i våra förorter. Vi måste ta hand om de problem vi har på hemmaplan. Därför kommer vi att riva upp det förslag som Morgan Johansson presenterade om det går igenom i Sveriges riksdag.

Som avslutning vill jag yrka bifall till reservation 41.

(Applåder)

Anf. 17 Jonas Andersson i Skellefteå (SD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1. Vi står naturligtvis även bakom samtliga våra reservationer i övrigt.

Den här debatten om migration och asylpolitik blir ju lite stympad då vi alla går i väntan på propositionen om en "långsiktigt" hållbar migrationspolitik. Ett flertal yrkanden som skulle ha behandlats här har nu flyttats till den kommande debatten. Men, fru talman, det betyder förstås inte att de yrkanden som behandlas här och nu är oviktiga, tvärtom. Den svenska migrationspolitiken är så undermålig i så många delar att det finns gott om utrymme att i omgångar diskutera såväl snäva sakfrågor som stora, viktiga principer.

Fru talman! Sverige har i många år haft den industrialiserade världens mest extrema invandring. Sedan 2005 har invandringen av utrikesfödda aldrig understigit 80 000 personer om året och i genomsnitt överstigit 100 000 personer om året. Från 2009 till 2019 har Sverige beviljat över 430 000 uppehållstillstånd till asylsökande och deras anhöriga.

Fru talman! En bieffekt av coronapandemin har blivit en minskad rörlighet över gränserna. Trots att regeringen inte på ett enda område skärpt kraven har ändå den asylrelaterade migrationen till Sverige minskat. Och vad Sverige desperat behöver nu är att den här minskningen inte bara håller i sig utan att den fortsätter nedåt. Det går inte att, som regeringspartierna, vara nöjd med att återgå till hur volymerna var innan pandemin.

När det gäller asylsökande och deras anhöriga måste målsättningen i stället vara ett volymmässigt nettominus. Fler måste återvända från Sverige till sina hemländer än tvärtom.

Fru talman! Det är värt att påpeka här att det finns olika typer av migration, eftersom det av någon outgrundlig anledning brukar blandas ihop som äpplen och päron. Debatten om arbetskraftsinvandring hade vi för en timme sedan. Den har naturligtvis sina för- och nackdelar. Det är fantastiskt att det finns massor av goda exempel på ambitiösa flyktinginvandrare som har tagit sig in i arbetslivet och bidrar till det svenska samhället. Men vi kan inte bygga en politik enbart utifrån ett urval av goda exempel, för då blir resultatet, svart på vitt, det utanförskap och den splittring som finns utanför den här kammaren i Sverige i dag.

Den asylrelaterade invandringen, som den här debatten i första hand gäller, har vi inte för att få fler händer i vården utan av humanitära skäl, och den medför utifrån alla tillgängliga beräkningar en samhällsekonomisk kostnad. Det måste vi vara ärliga med och sluta med dimridåerna om att det skulle vara lönsamt eller att si och så många går till jobbet varje dag.

Den asylrelaterade invandringen har tyvärr till stor del även bestått av personer med låg utbildning som kommer från kulturellt och socioekonomiskt avlägsna länder och har dåliga möjligheter att integrera sig in i det svenska samhället. Graden av självförsörjning är låg, arbetslösheten är hög, och alltför många lever efter många år i landet fortfarande på bidrag.

En stor del av dem som drabbas mest av en fortsatt hög asylinvandring är ironiskt nog de som själva har asylinvandrat.

Dessutom måste vi kunna se på alternativkostnaderna. Trots allt är ju resurserna begränsade, oavsett hur god viljan är eller hur stark man är i sin tro. Det innebär att det krävs prioriteringar och bortprioriteringar. Alla satsningar vi gör kommer med en alternativkostnad.

Dagens svenska humanism begränsar sig till dem som har resurser, styrka och kontakter för att betala flyktingsmugglare för att ta dem över gränsen till Sverige. En asylsökande som får uppehållstillstånd i Sverige kostar pensionssystemet 800 000 kronor netto. Asylprocessen kostar tiotusentals eller oftare hundratusentals kronor. Då måste man ställa sig frågan, fru talman: Hur många kunde man hjälpa på plats, i närområdet, för samma pengar - kvinnor, barn och fattiga? Det handlar om att ge tak över huvudet, filtar, sängplatser, medicin, vatten, mat och basal hjälp till dem som behöver det allra bäst.

Det dagens humanism gör är att stjäla resurserna direkt ur munnen på dem som är mest utsatta för att hjälpa dem som tar sig genom hela Europa genom säkert land efter säkert land över Sveriges gräns. Sverigedemokraternas humanism fokuserar på den totala motsatsen.

Men det handlar även om att minska de sammanlagda kostnaderna och om att omfördela svenska skattepengar till svenska medborgare. Och faktum är att det går att göra båda de här sakerna samtidigt.

Fru talman! Det går att omfördela resurser från mottagande i Sverige till satsningar på humanitärt bistånd i närområdet samtidigt som vi krymper biståndet kraftigt rörande satsningar som inte alls har att göra med humanitärt bistånd. Det är orimligt att Sverige ska ta miljardlån för att sedan skänka bort pengarna till allehanda märkliga projekt och ned i fickorna på korrupta politiker och tjänstemän.

Fru talman! Nu har jag pratat om stora, viktiga principer och säkert i viss mån upprepat saker som jag sagt i andra debatter. Men det här är viktigt, och det här är saker som vi konstant måste påminna om med en dåres envishet, om man får säga så. Men jag hade även tänkt ta upp några av de mer snäva sakfrågorna som Sverigedemokraterna har föreslagit inom ramen för den här beredningen.

I Sverige bör alla asylsökande vistas i transitcenter i avvaktan på beslut i sitt ärende. Sådana center finns redan i exempelvis Tyskland och Nederländerna, och att ha sådana även här skulle förbättra Sveriges förmåga att ta emot asylsökande och avgöra asylärenden på ett snabbt och rättssäkert sätt.

Vi vill komma bort från ordningen där asylsökande först ska integreras i det svenska samhället för att flera år senare utvisas i avsaknad av skyddsskäl. Avgör asylansökan först, och sedan kan integrationen påbörjas för dem som får stanna i Sverige. På så sätt blir det även betydligt enklare att verkställa utvisningar av dem som får avslag, vilket är av största vikt för att krympa det skuggsamhälle som har vuxit fram under de senaste tio åren. Myndigheterna måste jobba målinriktat tillsammans för att se till att de som vistas i Sverige faktiskt har laglig rätt att göra det.

Fram tills att vi kan ha transitcenter på plats måste vi även ta hänsyn till våra kommuners självbestämmanderätt och deras sviktande ekonomi och ge dem möjlighet att själva ta beslut om de kan ta emot asylsökande eller kvotflyktingar. Sveriges kommuner har garanterat själva bäst koll på vilken integrationskapacitet som finns i respektive kommun.

(Applåder)

Anf. 18 Christina Höj Larsen (V)

Fru talman! Vi står inför en vår då riksdagen ska besluta om en ny migrationslagstiftning som ska ta vid när den tillfälliga begränsningslagen löper ut till sommaren. Det är en lag som regeringen en gång i tiden lovade endast skulle vara ett tillfälligt undantag. Det är nu tydligt att regeringen har låtit M och SD staka ut riktningen för framtidens migrationspolitik och att den nya lagstiftningen sammanfattningsvis syftar till att göra Sverige till ett otryggare och sämre land att leva i - allt för att människor i behov av skydd inte ska vilja söka sig hit. Det är en mycket sorglig politisk vision.

Men det vi debatterar i detta betänkande i dag är sådant som inte hänger ihop med det nya förslaget till migrationspolitik som regeringen kommer att lägga fram senare i vår. Jag kommer därför i dag inte att prata om varför det är fel med en lag som splittrar familjer och skapar otrygghet och försämrade möjligheter till integration permanent. Det får vi nog möjlighet att prata om vid andra tillfällen.

I stället vill jag i dag prata om en grupp människor som de flesta verkar vilja blunda för. Det handlar i allmänhet om människor vars utvisningsbeslut inte kan verkställas av praktiska skäl och i synnerhet om statslösa.

Jag skulle vilja påstå, fru talman, att skälet till denna ovilja är att de här människorna så uppenbart visar att det politiska snacket om att ett nej är ett nej och ett ja är ett ja i bästa fall är ganska naivt och i sämsta fall är medvetet felaktigt. För så är det ju inte. Som i alla demokratiska rättsstater värda namnet finns det möjlighet att överklaga beslut i flera instanser. Nej kan bli till ja på många sätt och av många olika skäl. Nej omvandlas till ja i både migrationsdomstolar och överdomstolar. Nej blir till och med till ja när människor efter preskriptionstiden får möjlighet att söka igen.

En demokratisk rättsstat behöver mekanismer som kan rätta till felaktiga eller undermåliga beslut eller ta hänsyn till information som inte tidigare framkommit. Saker kan ändras hos den sökande eller i omvärlden efter att beslut har fattats. Att påstå att ett nej alltid kommer att vara ett nej är därför att vända ryggen till de ventiler för rättssäkerhet som bör finnas i ett rättssamhälle, för den enskildes skull och för samhällets skull.

En grupp människor som i praktiken saknar möjlighet att få sitt nej omvandlat till ett ja är människor som av olika skäl inte kan återvända till sina hemländer men ändå inte lever upp till de alltför högt ställda kraven för att man ska anses ha praktiska verkställighetshinder. Det handlar om människor som trots att de samarbetat med gränspolisen inte kunnat utvisas men som ändå inte får uppehållstillstånd med nuvarande lagstiftning.

Varför människor hamnar i denna situation varierar. Det kan röra sig om statslösa som saknar ett mottagarland som ser sig vara folkrättsligt förpliktat att bevilja inresetillstånd. Ibland kan en stat av politiska skäl vara ovillig att låta en medborgare återvända. En persons medborgarskap kan också ha dragits tillbaka, eller tillstånden kan ha varit tillfälliga. Det kan också vara omöjligt att ta sig tillbaka till eller väldigt svårt att få inresetillstånd till det anvisade mottagarlandet, till exempel Gazaremsan.

Fru talman! När Migrationskommittén arbetade hördes ibland ropen från gatan nedanför ända in till sammanträdesbordet där vi satt. Det var en stor grupp palestinier, många av dem statslösa, som ville uppmärksamma den mycket svåra situation de befinner sig i. För de befinner sig i just det ingenmansland som jag har beskrivit. Jag har träffat familjer som har varit i Sverige i 8, 1O, 13, 16 år utan att få uppehållstillstånd, men också utan att kunna utvisas. De är statslösa, på flykt i generationer och inte sällan födda i grannländer där man har haft tillfälliga tillstånd.

Låt mig ge ett exempel. Jag har en palestinsk vän vars föräldrar har varit i Sverige i 13 år. Efter avslag har de hela tiden medverkat kring sin utvisning. Två gånger har gränspolisen försökt verkställa utvisningen utan att lyckas, först till Kuwait, sedan till Jordanien. Mamman är född statslös i Kuwait och flydde därifrån i samband Kuwaitkriget. Gränspolisen har gjort bedömningen att det är omöjligt att verkställa beslutet och har skickat tillbaka ärendet till Migrationsverket. Ändå fortsätter livet i ingenmansland för detta par, år efter år.

I november 2016 tillsatte regeringen en utredning för att kartlägga förekomsten av och rättstillämpningen i ärenden om uppehållstillstånd där ett beslut om avvisning eller utvisning inte kan verkställas av just sådana praktiska skäl utanför den enskildes kontroll. Utredningen, som har kallats Limboutredningen, presenterade sitt betänkande i november 2017 och visar att kraven på individen att bevisa att det faktiskt finns praktiska hinder för återvändande är orimligt höga. Så är det även i fall där det är i stort sett omöjligt att få fram godtagbar dokumentation gällande praktiska hinder. Dessutom godtar Migrationsverket sällan den dokumentation som lämnas. Möjligheterna att få stanna i Sverige på grund av praktiska verkställighetshinder efter ett beslut är mycket små; det handlar om ett tiotal personer varje år.

Utredningen tar upp en rad typiska fall som jag känner igen väl från mina möten med människor med praktiska verkställighetshinder. Det är deras rop från gatan som aldrig besvaras och aldrig når in. Gemensamt för människor med denna typ av praktiska verkställighetshinder är att det är omöjligt för dem att återvända till det land som de ska utvisas till. Det ligger utanför deras makt att ändra på den saken, men kraven för att visa detta är så högt ställda att det är snudd på omöjligt.

Flera statslösa har frågat mig: Hur ska vi bevisa att inget land i hela världen kan ta emot oss? Man förstår att det är en svår sak att bevisa, fru talman.

Utredningen föreslår därför bland annat ett förtydligande av lagstiftningen, så att den vars avvisnings- eller utvisningsbeslut inte kan verkställas av skäl som ligger utanför individens kontroll kan beviljas uppehållstillstånd. Man föreslår att uppehållstillstånd kan ges på grund av praktiska verkställighetshinder redan i grundärendet - det vet man ibland - samt att begreppet praktiska verkställighetshinder förs in i den bestämmelse som möjliggör för Migrationsverket att bevilja uppehållstillstånd efter lagakraftvunnet avlägsnandebeslut. Den föreslår också att frågan om statslösas rättsliga ställning utreds vidare. Det är en väldigt angelägen fråga.

Tyvärr har regeringen inte tagit något av utredningens förslag vidare. Vi föreslår därför att regeringen återkommer med förslag utifrån utredningen.

Fru talman! Ändringar i lagen om mottagande av asylsökande, som kallas LMA, gjordes 2016 och skapar en liknande utsatthet och fördjupar den problematik jag nyss beskrivit. Ändringarna innebär att den som får avslag på sin asylansökan, undantaget barn och barnfamiljer, mister rätten till bistånd och boende. Denna förändring har fått ganska allvarliga konsekvenser. I stället för att öka antalet som återvänder efter beslut om av- eller utvisning har den lett till att fler lever som papperslösa i Sverige. Myndigheterna har också fått mycket svårare att arbeta med återvändande. Det säger sig självt att det är svårt för en polismyndighet att arbeta effektivt med återvändande om man inte vet vilken parkbänk som människor befinner sig på.

Det har lett till ett lidande som berör inte bara de individer som lever i svår misär och svår utsatthet. Det har också lett till ökad kriminalitet och så vidare och skapar stora problem för vårt samhälle. Där har vi också en rad förslag.

Fru talman! För tids vinnande yrkar jag här i dag bifall till endast reservation 43 om praktiska verkställighetshinder.

Anf. 19 Hans Eklind (KD)

Fru talman! Detta blir en lite begränsad och kanske konstig debatt om migrationen. Det beror på att alla de delar som kommer att återfinnas i den migrationspolitiska proposition som riksdagen fortfarande väntar på kommer att debatteras när propositionen väl är här och vi ska debattera det innehållet. Den migrationspolitiska debatten har alltid varit lite begränsad, menar jag, här i kammaren i och med att vi inte samtidigt debatterar integrationen. När integrationspolitiken inte fungerar undergräver ju det migrationspolitikens legitimitet. Då duger inte aldrig så vackra ord.

Jag står bakom alla de reservationer som vi kristdemokrater har på området, men för att vinna tid yrkar jag bifall till endast reservation 25 om vissa skyddsgrunder och som rör processen för att avgöra ärenden om exempelvis konvertiter.

Fru talman! Jag vill ändå redogöra för några av de reservationer som vi har på området. En sådan handlar om asylansökningsområden. Det är ett gammalt krav som vi kristdemokrater lade fram 2015. Vi menar att asylansökningsområden ska upprättas i närheten av våra stora gränsövergångar. När vi presenterade förslaget möttes det av hård kritik, inte minst från migrationsminister Morgan Johansson. Men den kritiken har sedan dess tystnat alltmer, inte minst efter att en statlig utredning 2018 föreslog något som de kallade ankomstcenter, som har stora likheter med Kristdemokraternas förslag.

Anledningen till att vi kristdemokrater vill se asylansökningsområden var och är att vi menar att det är viktigt att hålla ihop det hela, att få till ett samlat mottagande och en samlad beslutsprocess som kan vara både effektiv och rättssäker. Den ska dessutom försvåra för människor att avvika och på så vis hamna i en utsatt situation.

Vi kristdemokrater återkommer ofta till detta med rättssäkerhet. Man ska kunna lita på processen, vila i att ett ja eller ett nej är riktiga beslut. Här har vi lyft fram funderingar kring hur processen kan förbättras exempelvis när det gäller att bedöma huruvida en konversion har ägt rum eller inte.

En konvertit är en person som har lämnat en religion för en annan. Här i Sverige är det vanligt att muslimer kommer till tro på Jesus Kristus som frälsare, och då kallas man konvertit. En sådan konversion kan i vårt sekulariserade Sverige tyckas som en mindre sak, men för vissa kan en utvisning efter att en konversion ägt rum vara lika med dödsstraff i ursprungslandet.

Problemet med att avgöra huruvida en konversion har ägt rum eller inte är att den tro som den enskilde ger uttryck för är relationell, och därför har jag under flera år riktat kritik mot att Migrationsverket i väldigt hög grad använt sig av kunskapsfrågor för att försöka nå fram till ett beslut. Vi har i detta ärende därför en reservation i vilken vi begär en översyn av prövningen av konvertit, ateist- och apostatärenden för att se om inte detta kan göras bättre och på så vis nå en ännu högre grad av rättssäkerhet.

Någon kanske protesterar och säger så här: "Jamen, ni protesterade ju och fick regeringen att ändra i Migrationsverkets regleringsbrev 2019. Då borde saken vara löst." Det är sant att regeringen gjorde en justering i regleringsbrevet 2019. Det gjorde man delvis efter den kritiken, men framför allt berodde det, tror jag, på en konvertitrapport som kyrkorna hade sammanställt 2019.

För bara några dagar sedan kom det en uppdaterad konvertitrapport. Tyvärr visar den att problemet inte är löst. Det saknas fortfarande kunskap hos Migrationsverket och migrationsdomstolarna, och brist på kunskap skapar alltid ett utrymme för godtyckliga bedömningar.

Konvertitfrågan pekar på något som vi kristdemokrater jobbar mycket aktivt för, nämligen att vi ska få till en inspektion för migrationsfrågor. Det skulle vara en inspektion som verkar för rättssäkerhet och effektivitet genom hela migrationsprocessen. Målet med en sådan inspektion är att upptäcka systembrister och på så vis säkerställa rättssäkerheten för den enskilde och ett fungerande samarbete mellan myndigheter på detta område.

Som ledamot i socialförsäkringsutskottet fick jag så sent som i tisdags lyssna till en rad lysande föredrag av Inspektionen för socialförsäkringen, ISF. ISF är extremt värdefullt för oss riksdagsledamöter när vi försöker hitta vägar till beslut som kan göra att socialförsäkringen fungerar så bra som möjligt. Enligt mig behöver vi ett ISF även för migrationsområdet.

Fru talman! Kristdemokraterna har en rad andra angelägna reservationer om exempelvis människosmuggling. Vi tycker att straffen måste höjas för det. Vi har också en reservation i vilken vi tar upp att utvisning måste bli en mycket vanligare påföljd när människor begår brott här i Sverige när de söker asyl eller har fått uppehållstillstånd. Om man begår brott måste avvisning och utvisning bli en mycket vanligare påföljd än i dag.

Fru talman! I vår 36-sidiga motion på området ges en tydlig bild av vad Kristdemokraterna vill. Vi vill att Sverige ska vara en samhällsgemenskap som omfattar alla, inte bara vissa. Det är ett avgörande skäl till att vi kristdemokrater förordar och kommer att förorda en mycket stram migrationspolitik under en lång rad år framöver.

Det stora mottagande som Sverige har haft under en lång följd av år har lett till allvarliga integrationsproblem. Människor som kommit hit till Sverige med drömmar och förhoppningar om att få ett bättre liv har i stället fastnat i arbetslöshet, utanförskap och passivitet. Skuggsamhällen, gängkriminalitet och hederskultur har kunnat frodas, och samhällsgemenskapen har på vissa platser vittrat sönder till oigenkännlighet.

Undersökningar visar dessutom att en majoritet av svenskarna vill ta emot färre flyktingar. Jag tror inte att detta har med främlingsfientlighet eller brist på generositet att göra. Jag tror i stället att det bygger på slutsatsen att om vi inte kan ta ansvar för dem som redan är här kan vi kanske inte ta samma stora ansvar för människor som vill komma hit. Enkelt uttryckt: Det finns ett samhällskontrakt mellan dem som redan bor här i Sverige och betalar skatt. De vill ha ett Sverige som de kan lita på när också de är i behov av hjälp och stöd.

Det krävs ett inte så litet mått av faktaresistens för att inte se att Sverige har misslyckats med att integrera människor som kommit hit till vårt land. För mig som kristdemokrat duger inte orden välkommen hit. Till alla dem som får möjlighet att stanna i Sverige vill jag kunna säga välkommen hem - på riktigt.

Anf. 20 Fredrik Malm (L)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 40 med rubriken Asylboende och utsatta grupper. Reservationen kommer från Liberalerna.

Vi minns alla hösten 2015 och den stora flyktingkris som ägde rum. Det som hände var att rättsakterna, regelverket och strukturen för asyl- och migrationspolitik inom Europeiska unionen i praktiken rämnade. Hundratusentals människor sökte sig norrut i Europa längs tidigare upptrampade stigar. Vi fick ett oerhört tryck i Sverige. Till en början skulle alla vara jättehumana, och vi skulle öppna våra hjärtan, samla pengar och hjälpa till. Efter ett tag kickade svenska folkets lagomreflex in. Plötsligt vreds debatten och politiken kraftigt åt ett annat håll. Detta ledde fram till att vi fick den tillfälliga asyllag som kom senare på sommaren året därpå, det vill säga 2016.

Låt mig börja med det europeiska perspektivet, fru talman. Om det regelverk som Europeiska unionens asylpolitik är uppbyggd runt, med Dublinförordningen, förstaasyllandsprincipen och annat, upprätthålls av alla medlemsstater blir konsekvensen att de sydeuropeiska länderna kommer att få ta det absolut största ansvaret för flyktingpolitiken och mottagandet. Det skulle bli följden av det. Här hittar man också förklaringen till att dessa regelverk rämnade för fem sex år sedan.

Det som hände hösten 2015 när Europeiska unionens rättsakter sattes ur spel var att när asylsökande och migranter själva fick bestämma ville de inte komma till de sydeuropeiska länderna, utan väldigt många ville komma till Tyskland och inte minst Sverige. Det är länder som uppfattas ha bättre ordning och reda, som redan har stora diasporagrupper, som har gott rykte och så vidare. Det gjorde att vi fick ett oerhört tryck i vårt land. Jag tror att över 160 000 asylsökande kom år 2015. Det ledde som sagt till att migrationspolitiken vreds i kraftigt restriktiv riktning, och vi fick den tillfälliga asyllagen. Den har sedan förlängts i några varv.

Under de senaste fem åren har EU-kommissionen och medlemsstaterna febrilt försökt att komma fram med ett så kallat asylpaket för att hitta en ny fungerande ordning i vilken man ska revidera förordningarna för att framför allt kunna skapa en migrationspolitik inom Europeiska unionen där man delar mer på ansvaret. Det är en utgångspunkt som de flesta i Sverige ställer upp på. Det finns ett brett stöd för detta i Sveriges riksdag. Liberalerna tycker att detta är viktigt. Vi tycker att alla kommuner i Sverige ska vara med och ta ansvar och hjälpa till vid flyktingmottagandet. På samma sätt tycker vi att alla medlemsstater i Europeiska unionen ska vara med och dela ansvaret.

Problemet är att det är oerhört svårt att komma i mål med detta på europeisk nivå. Det har kört fast. Man har tröskat de olika direktiven och förslagen från kommissionen under ett antal år nu, men det är väldigt svårt att få fram något som är kraftfullt och hållbart över tid.

Samtidigt har vi haft samma process i Sverige. Man har förlängt den tillfälliga lagen några varv. I januariavtalet skrevs det in att vi skulle tillsätta en parlamentarisk migrationspolitisk kommitté med alla partier. Kommittén skulle lägga fram ett betänkande som skulle leda fram till en ny och för Sverige långsiktigt hållbar utlänningslag. Migrationskommittén kom med sitt betänkande i september. Sedan har regeringen haft den mitt framför ögonen på skrivbordet, men inte gjort särskilt mycket fram till nu. Förra veckan kom lagrådsremissen från regeringen. Nu ska kvalificerade jurister titta på detta, och sedan ska det bli ett lagförslag till riksdagen. Votering ska enligt riksdagens planering ske i slutet av juni, om jag inte minns fel. Den 22 juni tror jag att vi ska rösta.

Fru talman! Det vi nu har framför oss är en process i Europeiska unionen som mer eller mindre har kört fast på en rad punkter samt en process i Sverige som nu närmar sig målgång i och med att vi ska få en ny utlänningslag i mitten av juli. Problemet är att regeringen har hanterat det här på ett sätt som har inneburit att det inte riktigt blir en målgång i mitten av sommaren utan snarare upptakten till nästa valrörelse. Vi riskerar nu att få en migrationspolitisk debatt som blir ett fullständigt slagfält i Sverige fram till november nästa år.

Från Liberalernas sida beklagar vi detta. Vi hade tyckt att det varit mycket bättre med en blocköverskridande överenskommelse mellan de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna om en långsiktigt hållbar migrationspolitik som skulle kunna tjäna vårt land väl utifrån ett antal principer, fru talman.

Den första principen är att Sverige ska vara ett land som ställer upp för flyktingar och människor som har behov av skydd. Det har vi alltid gjort, och vi ska göra det. Vi ska ställa upp för människor som har behov av skydd och ge dem en framtid i Sverige. Vi ska ge dem möjligheter att integreras i vårt land och komma in på arbetsmarknaden. Barnen ska få växa upp i trygghet och frihet. De ska inte vara förpassade till något tältläger i Kenya eller Libanon.

Den andra principen är att vi måste göra det här i en omfattning som vårt samhälle klarar av att hantera. Det har Sverige inte gjort. Vi har haft en asyl- och anhöriginvandring på nivåer som vårt land inte har klarat av att hantera och som långsiktigt inte är hållbara för vårt land. Vi ser det här om vi går ut från Riksdagshuset, går upp till T-centralen och tar tunnelbanan några stationer utanför det välmående och välbärgade Stockholms innerstad. Där ser situationen radikalt annorlunda ut. Vi har oerhörda problem i många av våra stora städer i Sverige med utsatthet i utsatta områden, ökad kriminalitet, gängbildning, sociala problem, kulturkrockar och så vidare.

Ska vi kunna klara av att få rätsida på det här, få ordning på vårt land och skapa möjligheter till ett bra liv för alla dem som har skyddsbehov och som har kommit hit kan vi inte ha en situation där vi fortsatt har en mycket generös asyl- och anhöriginvandring och där människor drivs rakt in i utanförskap, bidragsberoende, trångboddhet och så vidare. Det är inte att värna en långsiktigt hållbar politik. Vi måste balansera våra ambitioner att ställa upp och hjälpa människor i nöd med att vi måste kunna göra det i en omfattning vårt land klarar av och inte i en för stor omfattning.

Jag är rätt övertygad, fru talman, om att de allra flesta människor i Sverige efterlyser en sådan här hållning. Om riksdagens partier samlar sig och faktiskt är beredda att ta ansvar och inte bara driva symbolfrågor eller hålla på och låsa sig i olika typer av partikonflikter är jag rätt övertygad om att det borde gå att nå en bredare enighet även i riksdagen kring en sådan här modell för Sverige. Det är det som vi i Liberalerna agerar för.

Anf. 21 Carina Ohlsson (S)

Fru talman! Nu debatterar vi socialförsäkringsutskottets betänkande SfU20 Migration och asylpolitik. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga 51 reservationer. Dessa 51 reservationer härrör från 230 yrkanden i motioner från allmänna motionstiden, vilka bland annat handlar om återkallelse av uppehållstillstånd, straff, asylprocessen, mottagande av asylsökande, fri rörlighet för EU-medborgare och samarbetet inom EU på asyl-och migrationsområdet, verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut och utvisning på grund av brott.

När det gäller EU välkomnar vi socialdemokrater EU-kommissionens presenterade migrations- och asylpakt och ser positivt på kommissionens ambition att lösa de blockeringar som tidigare funnits i förhandlingarna om vissa förslag om ett gemensamt europeiskt asylsystem. Frågan om hur ansvar för mottagande av asylsökande ska fördelas mellan medlemsstaterna är fortfarande en av de största utmaningar som EU har att hantera. Det är av stor vikt att Sverige inom EU fortsätter att verka för att EU får en gemensam asyllagstiftning. Det gemensamma asylsystemet måste leda till en jämnare fördelning av asylsökande inom EU. Positivt är också att kommissionen presenterat ett meddelande om samarbete om återvändande och återtagande.

Sverige har under lång tid prioriterat vidarebosättning, som också är ett internationellt arbete, för att öka den globala ansvarsfördelningen och andra länders mottagande av kvotflyktingar. Vidarebosättning är ett väl beprövat system och det säkraste sättet för personer i behov av skydd att komma till EU, men det måste vara av betydande omfattning för att vara meningsfullt. Vidarebosättning måste dock ses som ett komplement och ska inte ersätta den individuella asylrätten.

Inom ramen för bland annat förslaget till ett EU-gemensamt system för vidarebosättning arbetar regeringen med denna fråga. I kommissionens rekommendation om lagliga vägar till skydd i EU rekommenderas att medlemsstaterna bland annat ökar deltagandet i vidarebosättning för att bidra till att erbjuda lagliga vägar för personer i behov av internationellt skydd i en anda av internationell solidaritet med de länder som är första asyl- eller transitland och stärka solidariteten mellan varandra.

I budgeten för 2021 tillsköts 60 miljoner kronor inom utgiftsområde 13 för samhällsinformation till asylsökande. Ni kanske undrar varför jag hoppas så här från det ena till det andra. Det beror på det som jag inledde med att säga: att det är väldigt många motionsyrkanden. Jag tar även upp några frågor av det som reservationerna handlar om. Det är fråga om samhällsinformation till asylsökande om bland annat demokrati, jämställdhet, barns rättigheter samt hedersrelaterat våld och förtryck.

I regleringsbrevet för 2021 anges att Migrationsverket utifrån tidigare regeringsuppdrag ska tillhandahålla en obligatorisk samhällsintroduktion som alla asylsökande över 15 år ska delta i. Samhällsintroduktionen ska tillhandahållas muntligt så kort tid som möjligt efter att en asylansökan registrerats och ska bland annat innehålla information om hur samhället i Sverige fungerar, om svensk lagstiftning, om barns rättigheter samt om demokrati, normer och värderingar, bland annat avseende jämställdhet och hedersrelaterat våld och förtyck, inklusive frågor om barnäktenskap och könsstympning.

Vi har också fått förändrade regler när det handlar om EBO, eget boende. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 2020 och började tillämpas fullt ut den 1 juli samma år. De innebär att en asylsökande som flyttar till och bor i eget boende i ett område med socioekonomiska utmaningar som huvudregel inte ska ha rätt till dagersättning. Reglerna har till syfte att minska koncentrationen av asylsökande i bostadsområden med socioekonomiska utmaningar. De syftar också till att asylsökande i större utsträckning ska välja att bo i Migrationsverkets boenden eller i områden där förutsättningarna för integration är bättre.

Det är för tidigt att dra några slutsatser om effekterna av regelförändringarna. Vi ska följa frågan noga, och vi ser i nuläget inga skäl att göra ett tillkännagivande, som en del partier föreslår.

Fru talman! I den sakpolitiska överenskommelsen från januari 2019 mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna anges bland annat att reglerna om utvisning av icke-svenska medborgare som döms för hedersrelaterade brott och hatbrott ska skärpas och att frågan om utvisning alltid ska prövas vid sådana brott. Mot denna bakgrund tillsatte regeringen i april 2020 en utredare som ska göra en översyn av regelverket om utvisning på grund av brott och lämna förslag till hur en skärpt reglering ska åstadkommas. Syftet är att det ska finnas förutsättningar att i fler fall än i dag utvisa utlänningar som begått brott och effektivisera verkställigheten av sådana utvisningsbeslut.

Utredaren ska också ta ställning till hur den nuvarande ordningen med en så kallad straffvärdegräns som motsvarar fängelse i ett år bör ändras. Syftet är att undersöka om brott som misshandel av normalgraden, kvinnofridskränkning, grov stöld och så vidare, som har straffskalor under ett år, också ska inkluderas. I direktivet anges att utredaren ska göra internationella jämförelser och särskilt beakta de andra nordiska ländernas reglering. Uppdraget ska slutredovisas den sista juni i år. Detta är alltså också något vi får följa.

Sedan har ledamöterna tagit upp väldigt många olika frågor, men jag bemöter inte alla utan valde att lyfta fram några av de frågor som beskrivs i betänkandet.

Anf. 22 Christina Höj Larsen (V)

Fru talman! I mitt anförande redogjorde jag för de oerhörda svårigheter som människor med praktiska verkställighetshinder har. Jag berättade om att det kan vara statslösa eller människor som har haft tillfälliga uppehållstillstånd eller har levt som papperslösa i sina ursprungsländer och sedan inte kan återvända även om de gör sitt allra yttersta för att medverka. Jag beskrev att dessa personer kan leva i Sverige i åratal och att kraven är alldeles för högt ställda när det gäller att kunna visa att man inte kan återvända och för att få uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder.

Det har presenterats en utredning som har skarpa, tydliga förslag för att åstadkomma en dörr in i samhället för dessa människor. Min fråga till Carina Ohlsson är hur Socialdemokraterna ställer sig till dessa förslag och om det inte vore dags att äntligen se till att människorna kan komma fram.

Anf. 23 Carina Ohlsson (S)

Fru talman! Jag lyssnade noga på Christina Höj Larsens beskrivning av ett enskilt fall, som jag naturligtvis inte kan kommentera.

När det däremot gäller situationen för statslösa och papperslösa säger utredningens namn, Limboutredningen, såklart en hel del. Christina Höj Larsen tog också upp att detta utreds vidare eftersom det var en del frågor som behövde utredas ytterligare. Jag vet att utredningen ligger på regeringens bord, men jag har inte kunskapen för att kunna säga att man tänker sig så här, eller om några av förslagen kommer att följas upp. Det får jag helt enkelt ta med mig.

Flera ledamöter har också, fru talman, tagit upp att en remiss om utlänningslagen och migrationspolitiken just nu ligger hos Lagrådet. Där finns också förslag om att man ska kunna söka asyl på humanitär grund, och jag kan inte heller svara på om det i några av de exempel som Christina Höj Larsen tar upp kan vara möjligt att söka på den grunden. Jag kan inte svara på detta i dagsläget, utan det är frågor som jag får ta med mig.

Anf. 24 Christina Höj Larsen (V)

Fru talman! Det tror jag nästan att jag skulle kunna svara på. Detta är personer som inte har haft tillstånd i Sverige, och som jag förstår regeringens ambitioner handlar det om att vara väldigt hård mot personer som inte haft tillstånd. Men saken är den att de inte har haft någon möjlighet att ha det. De har varken möjlighet att få uppehållstillstånd eller möjlighet att återvända, utan att det är deras eget fel.

Min fråga till Carina Ohlsson är: Hur svarar hon mina palestinska vänner när de frågar hur de ska kunna visa att inget land i världen kan ta emot dem? Det är en fullständigt omöjlig uppgift som krävs av dessa människor. Vad regeringen gör är en sak, men jag skulle vilja veta om Socialdemokraterna tycker att det vore rimligt att personer i just den typen av situationer får en möjlighet till uppehållstillstånd och att kraven ställs så att de faktiskt blir möjliga att uppnå, inte bara på papperet.

Anf. 25 Carina Ohlsson (S)

Fru talman! Som jag sa kan jag inte i dagsläget svara på hur utredningsförslagen ser ut, för det har jag inte kunskap om. Det kommer jag alltså att ta med mig.

Sedan undrar Christina Höj Larsen om jag kan svara på den fråga hon ställde till mig. Nej, det kan jag inte heller. Jag kan inte svara på hur man ska göra när man inte kan bevisa och det är det man ska göra.

Vi har gjort vissa förändringar när det handlar om till exempel statslösa och deras barn som är födda i Sverige. Vi får naturligtvis följa frågan, men jag ger inte några löften. Det skulle kunna göra att man undrar varför jag sa så, och det kommer inte att stämma. När man har ett svar ska det vara sanningsenligt. Det är väldigt viktigt så att man inte kommer med falska förhoppningar. Det tänker jag inte heller göra här, utan det jag har sagt är att jag ska titta på de här förslagen och se vad som händer med dem. Det kommer jag att kunna framföra till Christina Höj Larsen vid ett senare tillfälle.

Anf. 26 Hans Eklind (KD)

Fru talman! Jag begärde replik när jag hörde att Carina Ohlsson uttryckte ett välkomnande av förslaget till en ny asyl- och migrationspakt för EU. Jag delar ledamotens förhoppningar om att man får till en pakt, av det enkla skälet att det är viktigt för Sverige men också för hela Europa att man hjälps åt kring en hel del av dessa frågor. Alla vi som har följt EU:s arbete vet att vi just på asyl- och migrationsområdet har haft väldigt stora problem, inte minst sedan 2015.

Jag har två frågor till Carina Ohlsson som pockar lite grann på svar när man säger att man välkomnar utkastet till pakt.

Den ena handlar om förslaget om att utvidga anknytningsbegreppet. EU har ju som förslag att det gamla familjebegreppet som man traditionellt har använt sig av nu ska utvidgas. Jag skulle vilja veta vad Carina Ohlsson tänker om det förslaget. Är det också en positiv sak? Vi kristdemokrater ställer oss avvisande till att man utvidgar anknytningsbegreppet. Det gör vi därför att vi har en väldigt stor diaspora i vårt land, och ett vidgat anknytningsbegrepp kommer att göra att fler människor anför anknytning till Sverige. Det är den ena frågan.

Den andra frågan handlar om tidsgränsen på fem år som EU har som förslag. Den är vi väldigt kritiska till, och jag skulle vilja veta vad Carina Ohlsson tycker om den. Fem års gräns innebär att de personer som vi tog emot 2015-2016 inte kommer att räknas med när man ska se hur medlemsstaterna har tagit ansvar även historiskt för att kunna göra en korrekt bedömning av vilket ansvar de ska ta i nuet och även i framtiden. Här skulle jag vilja veta vad socialdemokratin anser.

Anf. 27 Carina Ohlsson (S)

Fru talman! Det har ju här i dag diskuterats om propositioner som ska komma till riksdagen framöver, och det har naturligtvis betydelse i det här sammanhanget. Vi vet också att om det blir EU-lagstiftning och en EU-gemensam asylpolitik är det något som kommer att gälla. Det som vi har framfört när det gäller familjeanknytning är också vad vi har framfört när vi diskuterar detta i EU-sammanhang. Det är svaret på den frågan.

När det handlar om att ta ansvar historiskt har vi i alla fall i de sammanhang där jag är med och träffar kommissionär Ylva Johansson, vilket jag gör ganska ofta, tagit upp att det behöver ha betydelse både vilket ansvar man tar nu och vilket ansvar man har tagit historiskt. Vi får väl se var det slutligen hamnar.

Sedan vet jag inte riktigt hur det låter i förhandlingarna. Det kanske till och med - det kanske var oförskämt att säga så - kan vara så att Hans Eklind har mer information än jag. Eftersom jag inte sitter med i EU-nämnden är jag inte helt uppdaterad på alla de diskussioner som ni har där och vad de olika partierna säger. Det är ju det som också blir den svenska ståndpunkten även i de här frågorna.

Anf. 28 Hans Eklind (KD)

Fru talman! Dessvärre får jag göra Carina Ohlsson lite besviken, för jag vet inte så mycket mer än hon själv, tror jag. I hela hanteringen har det varit ett genomgående problem att den regering som vi har och som för förhandlingarna nere i Bryssel har varit oerhört sparsmakad när det gäller att ge uttryck för vilken ståndpunkt man har. Det har gjort att vi alla svävar i en viss grad av ovisshet om vad Sverige egentligen vill åstadkomma i förhandlingarna.

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte riktigt förstod vad Carina Ohlsson svarade på min fråga om vad socialdemokratin anser om att man utvidgar anknytningsbegreppet. Ledamoten får gärna upprepa det. Förslaget, om nu någon inte känner till det, är ju att även vuxna syskon och så kallade nyetablerade relationer ska räknas in i anknytningsbegreppet. Det tar ju viss tid att komma till Europa för människor som är på flykt, och de kan ju bli kära medan de är på väg hit, och tanken är då att de ska kunna åberopa ett anknytningsbegrepp.

Detta är ett viktigt besked inte bara till mig utan till svenska väljare: Vad anser socialdemokratin? Vill man ha kvar anknytningsbegreppet som det är, eller vill man gå EU-förslaget till mötes och vidga begreppet? Det kommer ju att få konsekvenser för hur många människor som kommer till Sverige. Det är oomtvistat.

När det gäller den andra frågan, om femårsgränsen, hör jag att Carina Ohlsson inte heller har svar. Jag hade hoppats att hon skulle ha sagt att femårsgränsen inte duger. Den insats som Sverige har gjort under 2000-talet är enorm när det gäller att ge människor möjlighet att vara i vårt land, och då ska detta också räknas in, så att medlemsstater som historiskt inte har tagit det ansvaret ska få ta ett större ansvar än Sverige framöver.

Anf. 29 Carina Ohlsson (S)

Fru talman! Låt mig börja med den första frågan, där Hans Eklind inte förstod vad jag sa. Det jag sa var att i frågan om familjeanknytning är det vi säger här hemma också det som vi driver i EU. Det som står i den lagrådsremiss som är på väg - jag förstår att Hans Eklind har sett den - kan väl då ses som en uppluckring eftersom man tar hänsyn till relationer som till exempel homosexuella par även om personerna inte har sammanlevt. Det kan alltså vara en vidare krets, eller vad man ska kalla det, eller handla om en relation som inte har tydliggjorts sedan tidigare. Det är sådant som vi står för även när vi diskuterar det på EU-nivå.

Sedan har vi detta med femårsgränsen. Nu är jag ju inte regeringen, utan jag är en enkel riksdagsledamot. Jag ansvarar dock för migrations- och integrationsfrågorna i vårt parti på Europanivå, alltså inte bara i EU. Det ansvar som vi har tagit historiskt är något som jag som riksdagsledamot i alla sammanhang lyfter fram, för jag tycker att det ska ha betydelse. Det får jag väl samtala med ansvarig minister, migrationsminister Morgan Johansson, om och höra om han också lyfter fram det.

Sedan får vi diskutera vad det i slutändan blir. Är det värt det även om det skulle gå emot det som vi i Sverige tycker? Jag tycker att vi ska ha en EU-lagstiftning. Det ska mycket till för att vi inte ska säga ja till det.

Anf. 30 Jonny Cato (C)

Fru talman! Detta blir, som många föregående talare har varit inne på, en något märklig debatt. Stora förändringar av svensk migrationspolitik är ju att vänta inom en snar framtid. Detta är egentligen en resa som har pågått sedan 2015, då den första tillfälliga lagen infördes.

De tillfälliga lagarna löper ut den 20 juli i år, och Sverige ska då ha en ny migrationspolitik på plats. Någon sådan lagstiftning har ännu inte lagts på riksdagens bord, och för detta förtjänar regeringen kritik. Centerpartiets kommentarer och ställningstaganden när det gäller den kommande propositionen kommer vi, till skillnad från många andra partier, att vänta med tills vi har sett propositionen i dess helhet och den har lagts på riksdagens bord.

Centerpartiet har med anledning av det pågående arbetet - det har pågått under ett par års tid - valt att inte lägga fram någon kommittémotion detta år utan i stället invänta den proposition som regeringen nu väntas lägga inom kort. Jag ska därför också fatta mig ganska kort i dag.

Vi kan redan nu konstatera att Centerpartiet nästa år, oberoende av propositionen, kommer att ha många anledningar att lägga fram skarpa förslag i Sveriges riksdag. Regeringen har inte presenterat och kommer inte heller att presentera förslag på hur vi kan utöka rättssäkerheten för den som söker asyl. Inga förslag om hur ett avslag för den som söker asyl ska vara just ett avslag är heller att vänta. Inte heller kan vi vänta oss några förslag om hur vi ska få till en kvalificering in i välfärden, vilket är helt nödvändigt för att Sverige även framöver ska kunna ta ett stort ansvar för människor på flykt.

Sverige, svensk politik och framför allt människor på flykt hade mått bra av långsiktiga spelregler och en bred migrationspolitisk uppgörelse. Det gjordes långt gångna försök under förra sommaren med att nå en sådan bred uppgörelse. Jag kan konstatera att vi i dag tyvärr står för långt från varandra och att viljan att kompromissa hos framför allt Moderaterna och Kristdemokraterna har varit ytterst sparsam.

Vi ser i stället att tonläget i den migrationspolitiska debatten höjs. Det finns en vilja att medvetet misstolka den regeringens lagrådsremiss för att ta billiga politiska poäng. Men vi kommer som sagt att få all anledning att återkomma till debatten om proppen längre fram.

Jag tycker ändå att vi behöver öppna ögonen och se vad vi egentligen talar om. Det är 1 procent av jordens befolkning, en av hundra människor, som är på flykt. Det är i varje enskilt fall en personlig tragedi.

Givetvis ska vi hjälpa människor på plats, men vi ska också hjälpa människor som har rätt att söka asyl, på plats där de har fått sina asylskäl prövade.

Fru talman! Jag avslutar här, och så får vi all anledning att återkomma längre fram, förhoppningsvis om bara några veckor.

Anf. 31 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Min kollega Rasmus Ling har fastnat i tågtrafiken, och jag har cyklat hit för att i hans ställe läsa det anförande som han har skrivit inför denna otroligt viktiga debatt.

Fru talman! Jag vill bara få bo kvar här. Så sa den flicka på knappt tio år som hade bott större delen av sitt liv i Sverige men som hotades av utvisning med sin familj till Afghanistan. Hon hade fler drömmar än så. Hon ville bli läkare, bota sjuka och hjälpa dem som har det svårt. Men högst på önskelistan var att få stanna i Sverige, fortsätta gå i skolan, fortsätta lära sig engelska, matte och alla andra ämnen och leka med kompisar. Jag vet inte om hon fortfarande finns i Sverige.

Den här lilla flickan är en person, och det finns tusentals i samma eller liknande situation. Nätverket Tusen barn tusen drömmar träffade oss och flera kollegor från andra riksdagspartier för något år sedan. De hade sammanställt berättelser om vad utvisningshotade barn i Sverige drömmer om. Deras drömmar om vad de ska bli är desamma som vilka andra barn som helst har - arkitekt, fotbollsproffs, författare, busschaufför. Det är mer eller mindre svåruppnåeliga tankar. Det som skiljer dem från andra barn är otryggheten och ovissheten. Att man inte vet om man kommer att få vara kvar.

Migrationspolitiken tenderar alltmer att handla om siffror och statistik, grafer, hur många som kommit till Sverige, hur många som avvisas eller utvisas och hur många som får uppehållstillstånd. Perspektivet för den enskilda hamnar allt längre bort. I grund och botten handlar migrationspolitiken om den enskilda människan. Konsekvenserna av lagstiftningen avgör människors möjligheter att leva sina liv.

Värderingarna bakom politiken pratar vi för lite om. Vi pratar för lite om respekten för människovärdet, viljan att erbjuda trygghet och frihet för människor som riskerar att dödas. Att eftersträva att vara en humanitär stormakt har blivit något som förlöjligas.

I slutet av sommaren lämnade Migrationskommittén sitt betänkande till regeringen. Mot bakgrund av de horribla förslag som fanns på bordet blev det tack och lov ingen blocköverskridande överenskommelse. I Migrationskommittén fanns förslag om tak för antal asylansökningar, med den inbyggda logiken att det inte skulle vara ett långsiktigt regelverk. I stället skulle reglerna fortlöpande göras om och bli mer restriktiva för att pressa ned antalet.

Moderaterna och Kristdemokraterna ville gå den danska vägen. Då skulle Sverige inte ha ett större mottagande än våra nordiska grannländer. Eftersom vi inte har Finlands eller Norges, för den delen, geografiska läge är det Danmark som jämförelsen ska göras med. Det är så flyktingvägen ser ut.

Danmark står formellt utanför EU:s flyktingregelverk, vilket gör jämförelsen ännu mer problematisk. Men vi måste också fråga oss: Vill vi gå den danska vägen? Danmark har som första och enda land i EU börjat dra in uppehållstillstånd för syrier. Danmark vill förbjuda asylsökande att komma dit och i stället ha dem i läger utanför EU. Fram till häromåret hade man noll kvotflyktingar. Nu har regeringens samarbetspartier fått upp det till 50 personer per år. Listan är lång, så lång att den tidigare migrationsministern i Danmark, som nu för övrigt ställs inför riksrätt, firade 50 åtstramningar med tårta på Instagram.

Nu har man i Danmark börjat prata om återvändande. Då handlar det inte om återvändande för dem som har fått avslag på asylansökan och som ska lämna landet, utan det handlar om dem som redan har uppehållstillstånd. Det är alltså den diskussion som nu också förs i Sverige: att de frivilligt ska lämna. Frivilligt handlar om att partier vill göra livet så svårt och odrägligt för människor att de helt enkelt inte vill vara kvar. Här någonstans möts en stram invandring med rasism.

Miljöpartiet gick in i denna mandatperiod med öppna ögon. Vi visste att flertalet partier lämnat den pragmatiska synen på permanenta uppehållstillstånd vid första beslutstillfället, som ger bra förutsättningar för integration. Det är ett regelverk som Sverige har haft sedan 1980-talet. Det är en syn och ett regelverk som innebär att den som har skyddsskäl i nära nog samtliga fall har ett långvarigt skyddsbehov och att det då är bäst att ge permanent uppehållstillstånd. För även om de tidsbegränsade uppehållstillstånden i 99 procent av fallen blir förlängda vet vi att för den enskilda människan kommer osäkerheten med tidsbegränsade uppehållstillstånd alltid att finnas. Jag tänker på den arbetsgivare som ska anställa någon och som ska välja mellan någon som har permanent uppehållstillstånd och någon som har tillfälligt uppehållstillstånd som löper ut om några månader. Vem tror ni att arbetsgivaren kommer att välja?

Tidsbegränsade uppehållstillstånd leder till psykisk påfrestning för människor men också till sämre möjligheter för människor att komma in i vårt land.

I dag, fru talman, är det bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet som står bakom permanenta uppehållstillstånd vid första beslutstillfället. Vi visste det. Miljöpartiet har dock valt att arbeta efter det vallöfte som vi gav inför valet - mer humanism när den tillfälliga lagen löper ut. I torsdags presenterades lagrådsremissen, och med förslaget kommer fler än tidigare att få stanna av humanitära skäl. Det handlar om barn som vuxit upp här, äldre och sjuka utan ordnat mottagande och människor som har levt i Sverige under lång tid med tidsbegränsade uppehållstillstånd.

I söndags debatterade Ulf Kristersson och Märta Stenevi förändringarna. När Miljöpartiets språkrör underströk betydelsen av att hbtq-flyktingars situation underlättas - det finns de som inte kunnat leva ihop med sin partner eftersom det är ett brott som i många fall straffas med döden - sa Kristersson att det inte är en stor fråga.

För Moderaterna, som ser sig som ett parti för frihet, är det en viktig frihetsfråga att kunna köpa lådvin på Ica eller Netto. Men att samkönade par ska kunna få leva ihop i frihet är inte en stor fråga.

Vi kommer att återkomma till den kommande migrationspolitiken i utskottet och i kammaren. Produkten är skickad till Lagrådet, och regeringen ska återkomma med en proposition före sommaren. Det finns definitivt delar som jag och Miljöpartiet hade velat se annorlunda. Men jag är ohyggligt stolt över det arbete vi har gjort, nu och tidigare, för att ge människor, som är i behov av det, trygghet, skydd och frihet. Den kampen kommer vi att fortsätta föra.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)