Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Sverige är befolkningsmässigt ett medelstort land, exportberoende och därmed beroende av en fungerande frihandel, samtidigt geografiskt placerat i ett läge där de politiska och militära spänningarna tidvis är stora. Men Sverige är också ett land med en tydlig och inflytelserik röst i utrikespolitiken i världen. Demokrati, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och varje lands rätt till säkra gränser är grunden för svensk utrikespolitik. Detta är värderingar som det finns ett brett stöd för här i Sveriges riksdag och som gäller likaväl när Sverige har en socialdemokratiskt ledd regering som när landet har en borgerlig regering.

Den som lyssnat på den här debatten från starten i morse har kunnat höra hur det finns en bred politisk enighet kring Sveriges utrikespolitik - inte en total enighet om allt men en bred enighet om det som är grunden. Detta gav också Moderaternas utrikespolitiska talesperson och vice ordföranden i utrikesutskottet Hans Wallmark uttryck för i sitt anförande i förmiddags.

Att kombinera å ena sidan en fri och öppen handel med hela världen med å andra sidan starka värderingar som i en del fall leder till att Sverige riktar tydlig kritik mot olika länder är en balansgång. Det är inte alltid en lätt balansgång, men det är en viktig balansgång för att kunna upprätthålla ett högt svenskt välstånd, bidra till en global ekonomisk utveckling och samtidigt bidra till en utveckling i världen som gör att fler och fler människor kan åtnjuta mänskliga rättigheter och leva i demokrati så som alla människor i världen borde få göra.

En aktiv svensk utrikespolitik är viktig för att bidra till vår ekonomiska, politiska och militära säkerhet. Sverige ska vara en stark och tydlig röst i världspolitiken. Den rösten ska vi använda i EU - det EU som, precis som utrikesminister Ann Linde uttryckte det i den utrikespolitiska deklarationen i morse, är Sveriges viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska arena. Den starka rösten blir som allra starkast när den också hörs genom EU-samarbetet.

Sveriges utrikespolitiska arbete sker också bland annat i FN. Det är en organisation med många fel och brister, men det är den vi har för det globala samarbetet. Därför är det viktigt att fortsätta att arbeta aktivt där - att arbeta för att reformera FN, att delta i FN:s fredsbevarande arbete och att arbeta för att de som drabbas av olika konflikter också ska få komma till tals i FN. De som drabbas värst av konflikter är kvinnor, och därför är det en viktig del av Sveriges feministiska utrikespolitik att kvinnor ska få komma till tals i olika FN-sammanhang.

I vissa fall är det viktigare än i andra att riksdagen håller ihop i svensk utrikespolitik. Därför vill jag rikta ett stort tack till samtliga partier här i Sveriges riksdag och deras representanter i utrikesutskottet, där jag är ordförande, för det omfattande arbete som alla deltog mycket aktivt i under hösten och fram till luciatid med att ta fram utrikesutskottets betänkande om regeringens skrivelse om Sveriges relation till Kina.

Vi är många socialdemokrater i den här debatten, och mina kollegor kommer i sina kommande anföranden att ta upp olika delar av Socialdemokraternas utrikespolitik när det gäller till exempel nedrustning, Mellanöstern, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter samt feministisk utrikespolitik.

När den utrikespolitiska debatten inleddes i morse satt det ett stort antal ambassadörer för olika länder på riksdagens läktare. Då kunde vi som var här i kammaren titta upp på läktaren och se hur till exempel Israels respektive Palestinas ambassadörer satt där, inte sida vid sida men väl på samma rad.

Det går att tycka många olika saker om Mellanöstern och konflikten mellan Israel och Palestina. Det gör vi också här i Sveriges riksdag. Vi debatterar detta ständigt, med förhoppning om att komma närmare en lösning. Sverige ska, precis som det uttrycks i regeringens utrikesdeklaration, arbeta för regional avspänning och dialog i Mellanöstern, och vi är måna om goda relationer med både Israel och Palestina.

Sverige, herr talman, ska fortsätta att vara det befolkningsmässigt medelstora landet som ständigt arbetar för en öppen och demokratisk värld. Sverige ska fortsätta att vara ett land där olika sidor i en konflikt kan mötas för att förhandla och skapa fredliga lösningar på sin konflikt, ett land där ambassadörer från länder i konflikt kan sitta på samma rad på riksdagens läktare och lyssna på den här utrikespolitiska debatten. Det landet ska Sverige fortsätta att vara.

(Applåder)

Herr talman och Kenneth G Forslund! Utrikespolitiska debatter är lite speciella. Inom utrikespolitiken finns det ett egenvärde i att samla en nationell syn. I mångt och mycket kan vi också förenas kring våra ståndpunkter.

Det finns dock områden där vi vill göra lite mer. I den utrikespolitiska deklarationen säger utrikesministern att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss också att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.

Ja, det är det europeiska samarbetet. Men EU är inte en militär organisation. Då blir den naturliga frågan: När blir steget naturligt att ha en militär allians med många av EU-länderna i Nato?

Herr talman! För mig som socialdemokrat tror jag inte att det kommer att bli naturligt. Nato innebär ett antal olika saker. Bland annat utgår Nato i sin strategiska planering från vissa medlemsstaters innehav av kärnvapen. Jag vill inte vara med och göra Sverige till ett kärnvapenland.

Ett annat skäl är att det i Natos stadgar, artikel 5, finns en ordning om att automatiskt försvara varandra i händelse av angrepp. Det sättet att fatta beslut om när man ska komma till varandras försvar fungerar dåligt ihop med den svenska traditionen.

Jag utesluter det inte på något vis. Tvärtom tror jag absolut att Sverige kan komma att både ta emot hjälp av och ge hjälp till andra länder. Men det ska göras efter beslut här i Sveriges riksdag. Det är viktigt för mig som socialdemokrat.

Herr talman! Det är just här i Sveriges riksdag som vi kan fatta ett sådant beslut, om att gå med i en militär allians såsom Nato. Det är självklart och inget konstigt.

Det är ungefär som när vi fattade beslut om att gå med i Europeiska unionen. För den som kanske inte är lika till åren kommen som herr Forslund och undertecknad kan vi påminna om att det fram till 1990 var ett järnhårt motstånd från Socialdemokraternas sida mot att närma sig dåvarande EG, Europeiska gemenskapen. Jag påminns ganska mycket om små justeringar i formuleringar, som vi kan höra i den här utrikespolitiska debatten och som går igen. Jag anar att det här är första steget för Socialdemokraterna att glänta på dörren. Jag ser fram emot att man tar nästa steg.

Herr talman! Tyvärr måste jag göra Hans Rothenberg besviken när jag säger att jag tror att han just nu ägnar sig åt önsketänkande.

Jag förstår liknelsen med socialdemokratins inställning över tid till Europeiska unionen, tidigare Europeiska gemenskapen. Men Hans Rothenberg drar den linjen lite väl rakt och glömmer bort diskussionen som fanns redan på 1960-talet inom Socialdemokraterna och arbetarrörelsen om Sveriges förhållande till EG och möjligheten att redan då gå med.

Det fanns över tid olika skäl till att vi inte ville gå med i Europeiska gemenskapen. Det som hände i höjd med 1990 och den omsvängning som Sverige och Socialdemokraterna gjorde var att öststatskommunismen föll samman och att järnridån rycktes bort genom Europa. Det skapade helt nya förutsättningar för ett svenskt EU-medlemskap.

Herr talman! Min replik på utrikesutskottets ordförande handlar om just järnridån som föll och om demokrati.

I vår närhet finns ett land, Vitryssland, som inte har uppnått demokratistatus än. Det är ett land som fortfarande tillämpar dödsstraff och som fortfarande brister i fråga om demokrati. OSSE har observerat val i landet sedan 1994. Inte en enda av de rekommendationer som OSSE har utfärdat har implementerats.

Samtidigt avskaffade EU under föregående mandatperiod sanktionerna mot Vitryssland. Sveriges regering stod då inte upp för demokratin i Vitryssland.

Herr talman! Jag undrar vad Kenneth G Forslund anser om detta. Jag undrar också vad Kenneth G Forslund är beredd att göra för demokratin i Vitryssland.

Herr talman! Jag är precis lika frustrerad som Margareta Cederfelt över situationen i Belarus, som jag hellre säger om det som tidigare hette Vitryssland. Jag har varit där vid flera tillfällen. Jag har samarbetat med oppositionella och besökt dem i deras fångenskap. Jag instämmer i kritiken mot all den brist på mänskliga rättigheter och demokrati som finns i Belarus.

EU valde att ta bort sanktionerna som en del av en process; EU sa när sanktionerna infördes att de skulle minska vid förbättringar i Belarus. Det är ett arbetssätt vi har i EU. Sanktionerna är, om jag minns rätt, inte borttagna, utan de är suspenderade och kan alltså återinföras om EU önskar öka kritiken mot och pressen på Belarus.

Herr talman! I så fall undrar jag varför Sveriges regering inte har sett till att sanktionerna har återinförts. Dödsstraffet är fortfarande kvar. Journalister är fängslade. Om jag minns rätt frisläpptes journalisterna faktiskt inför ett val. Det är ett vanligt förehavande i Belarus. Det förekommer regelbundet. Sedan plockas journalisterna in igen. Det är precis vad som händer år efter år.

Vad avser socialdemokratin att göra för att öka trycket på Belarus och president Lukasjenko? Det här är viktiga frågor, speciellt för en regering som talar sig varm för att stödja demokrati. Här finns det möjlighet att agera handfast för demokrati och för att Europas sista diktatur ska falla.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Vi har genom åren kunnat konstatera hur Belarus och dess diktatoriske ledare har närmast vacklat mellan att söka stöd i Moskva och att söka stöd i Bryssel. Man har vacklat mellan att ena stunden vara vänligt sinnad gentemot regimen i Moskva och Ryssland och att i nästa stund i stället försöka vända sig mer mot Europa.

Det spelet pågår. Det är svårt att veta exakt vad vi ska göra för att skapa en varaktig och hållbar förändring i Belarus. Jag tror att det är viktigt att vi som är aktiva i svenska partier här i riksdagen och de som finns runt om i de demokratiska delarna av Europa fortsätter att ge vårt stöd till opposition och demokratirörelser i Belarus. Det gäller såväl politiker som journalister och andra.

EU måste naturligtvis också hela tiden följa utvecklingen och rätta sina steg efter den.

Herr talman! Världen står inför fundamentala utmaningar. Det är utmaningar som kan bli till problem om vi inte hanterar dem på rätt sätt. I spåren av klimatförändringar som sker inför öppen ridå måste den samlade mänskligheten hantera kommande behov av att klara livsmedelsförsörjningen, av att med en åldrande befolkning upprätthålla global hälsa, av att ha energi som räcker och fungerar på ett uthålligt sätt och av att ha kommunikationer som fungerar och därtill hörande säkerhet i världen.

Historien visar att välstånd byggs bäst på marknadsekonomins och demokratins grunder. Den fria marknadsekonomin var trofén som kommunister och socialister ville fånga under det senaste seklet. Men när socialister har använt ekonomin och utrikespolitiken som experimentlåda har det alltid slutat på samma sätt: med fattigdom och ofrihet, långt bort från pamfletternas socialistiska slagord och alltför nära vad alla berörda människor kallar fasansfullt.

Med i fallet följde i många länder slutet på demokratin, och decennier av uppgivenhet blev verklighet för hundratals miljoner människor. Det var människor som inte hade turen att leva i västvärlden.

Ur spillrorna av dessa osunda experiment har marknadsekonomin rest sig och bestått. Det ser däremot sämre ut för demokratin i världen. Organisationen Freedom House har sett en global försämring av såväl politiska rättigheter som medborgerliga friheter mellan 2005 och 2018. En viktig insikt är att den demokratiska utvecklingen inte kan tas för given. Det kan inte heller demokratin.

Herr talman! Inte bara våld och terrorism är demokratins fiender. Demokratin utmanas även av såväl den röda vänstern som de bruna populistiska rörelserna. De kallar sig ömsom nationalister, ömsom konservativa eller rätt och slätt någon sorts höger. I själva verket är de ingetdera då nationen är det redskap och den kontext de använder som sin politiska arena. Konservatismen är en hemkokt brygd av lånta fjädrar, och högern är en etikett som dessa auktoritära krafter klistrar på sig själv. Förlorare är demokratin som sådan men framför allt alla de människor som sakta men osäkert ser sin yttrandefrihet strypas av dem som vill ha monopol på sitt tyckande. Det sker i såväl öst som väst.

I en osäker och snabbrörlig värld är det nödvändigt att vara uppmärksam på extremism och radikalisering. En värld med fler liberala demokratier skulle vara en säkrare och rikare värld för Sverige och den svenska befolkningen liksom för världens övriga befolkning. Med det sagt är mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling mål i sig, inte bara medel för att uppnå säkerhet och välstånd.

Herr talman! Teknikutvecklingen är snabb och inte alltid förutsägbar. Artificiell intelligens är ett exempel där målbilder och resultat ofta ser helt olika ut. AI som utvecklas under internationellt kontrollerbara och regelstyrda former kan forma oanade möjligheter för människor och mänskligheten. AI i händerna på destruktiva och auktoritära krafter kan dock bjuda på motsatsen.

Ett viktigt intresse för Sveriges utrikespolitik är vårt gemensamma välstånd. Svensk konkurrenskraft, innovation och handel är en förutsättning för jobb och tillväxt. Här måste utrikespolitiken bidra till att värna marknadsekonomin och till att öka utbytet av varor, tjänster och idéer.

En ambitiös frihandelsagenda och att stå upp för det globala utbytet av varor och tjänster är en styrka. I frånvaro av gemensamma internationella regler blir den starkes makt lag. Få aktörer är bättre lämpade än EU för uppgiften att försvara den regelbaserade och multilaterala världsordningen. EU bör därför lägga mycket energi och kraft på att driva en ambitiös frihandelsagenda med moderna avtal och på att stå upp mot europeisk protektionism.

När en av Sveriges viktigaste handelspartner - Storbritannien - nu lämnat EU ligger det i Sveriges och EU:s absoluta intresse att hitta en hållbar och långsiktig frihandelsgemenskap. Likaså måste den tyvärr svagare ömsesidigheten på handelsområdet mellan EU och USA återetableras till en fungerande transatlantisk länk.

Det måste ligga i båda parters intresse att kunna finna samsyn om det som man har gemensamma intressen i. Detta gäller inte minst i förhållande till Kina. Lika regler och lika villkor måste gälla i utbytet med Kina. EU måste tillsammans med USA och andra likasinnade länder öka pressen på Kina att öppna sina marknader. Kinesiska företag i våra länder måste granskas med samma måttstock som våra egna i Kina vad gäller konkurrens, subventioner, ägandeförhållanden och korruption. Frihandeln måste vara dubbelriktad. På kinesiska heter ömsesidighet huhui. Det används tyvärr väldigt sällan i dagligt tal i Kina.

Herr talman! De stora globala utmaningarna består och måste hanteras. De går att hantera om vi vill och fattar rätt beslut. Marknadsekonomi, handel och demokrati är nycklarna till kommande generationers goda liv. Om vi tappar bort dessa nycklar riskerar världen att gå i baklås. Där kan och ska Sverige alltid vara världens bästa låssmed.

Herr talman! Äntligen har det blivit min tur i denna utrikespolitiska debatt att sätta lite fart på det hela!

Jag vill ta tillfället i akt att under mitt inlägg lyfta fram en ödesfråga, vårt kanske viktigaste internationella samarbete och hur vi bygger en rikare och tryggare värld. Ni som har hört mig förr i utskottet anar nog vad det kommer att handla om.

Herr talman! Min kollega Kerstin Lundgren har redan väckt ödesfrågan i sitt anförande. Hon talade om klimathoten och vikten att fortsätta att inte bara genomföra åtagandena i Parisavtalet utan också fundera över hur vi i EU-kretsen och en koalition av konstruktiva och villiga parter skärper åtagandena så att vi kan klara av klimatutmaningen. Det är helt enkelt inget vi kan skjuta över till kommande generationer.

Vi har ett ansvar att driva på internationellt. Vi har också ett ansvar att minska våra egna utsläpp i Sverige. Om vi ska klara detta är det just rika välutvecklade länder som måste minska sin klimatpåverkan. Jag vill dock lyfta upp det tredje benet i svensk klimatpolitik, klimatbiståndet.

Det är fantastiskt att det finns en bred enighet här i kammaren från höger till vänster om att vi ska ha ett klimatbistånd, men jag tror att tiden är mogen för att vi också talar om vilket klimatbistånd vi ska ha. Självklart kommer vi att behöva jobba med klimatanpassning. Jag har inget emot att vi bidrar till internationella fonder och ett multilateralt arbete. Men det är också värt att tänka över om vi inte skulle kunna effektivisera och fokusera klimatbiståndet.

Jag kommer inte att ta upp alla tankar jag har om detta, men jag vill nämna några exempel på vad man skulle kunna göra för att växla upp det hela.

Jag och Centerpartiet tror att det är av vikt att vi ser ett större inslag av privat samverkan och innovativa finansieringsformer för att växla upp det svenska klimatbiståndet. Vi tror att det vore bra om vi ökar anslaget för etablering av små och medelstora företag med grön ny teknik. Vi skulle gärna se om Sida kunde utveckla ett slags one-stop shop för näringslivet och för dem som vill vara med i att snabba på detta. Detta är som sagt viktigt för att vi ska ha ett klimatbistånd som inte bara gör skillnad på papperet utan faktiskt också leder till utsläppsminskningar världen över.

Herr talman! De bärande principerna för vad vi vill göra med klimatbiståndet är att fokusera på det vi gör allra bäst, på det som får mest effekt och på det som kanske ingen annan gör. Dessa bärande principer tror vi i Centerpartiet i högre grad skulle behöva påverka hela biståndsarbetet i den svenska bistånds- och utvecklingspolitiken. Vi behöver fundera på vilka de svenska mervärdena är, inte nödvändigtvis i meningen vad som tjänar Sverige bäst utan snarare var vi måste gå in för att ingen annan vill vara med och bidra.

Det kan till exempel gälla jämställdhet och utbildning för flickor och pojkar. Vi ser att stora och starka krafter backar undan från det. Där blir det viktigare än någonsin att Sverige är med. Det kan handla om att göra det som vi tror har mest effekt. Om vi tror att det finns saker som vi gör bra måste det rimligtvis också finnas saker som vi gör mer eller mindre bra.

Detta kräver nog en tuff diskussion och tankeverksamhet för det svenska biståndskollektivet och politiken. Men det är avgörande både för att den internationellt sett unika svenska biståndsviljan fortsatt ska finnas och för att biståndet ska göra som mest nytta för de människor vi vill hjälpa och de samhällen som vi vill hjälpa till att bygga.

Jag sa också att jag skulle tala lite om det som bygger en rikare och tryggare värld. Inte heller här kommer jag att hinna ta upp precis allt. Det är inte oviktigt att vi också får med handelspolitiken. Om biståndet och utvecklingspolitiken är en del för att bygga en rikare och tryggare värld vet vi att det är frihandel och ökad ekonomisk frihet och egenmakt som bygger både tryggare och säkrare individer och välståndsutveckling. Detta bidrar till att bekämpa fattigdomen i världen och lyfta människor ur den.

Sverige bör verka inom EU för frihandel och för att de handelsavtal som vi ingår ska bidra till ökad hållbarhet och stärka de värden som unionen bygger på. Vi kan exempelvis arbeta för att göra hållbarhetskapitlen i våra handelsavtal bindande genom att ställa krav på att man måste ratificera vissa internationella konventioner. Man kan även i större utsträckning skriva in möjligheter att suspendera avtal om en motpart bryter mot det.

Herr talman! Som ledamot av Nordiska rådet och sann nordist måste jag få fästa uppmärksamheten på det nordiska samarbetet. Jag blev väldigt glad över att utrikesministern i utrikesdeklarationen fastslog att vi ska fortsätta att sträva mot den vision som ministerrådet har fastställt om att Norden ska vara världens mest integrerade region senast 2030. Jag är glad över att den nya samarbetsministern, som var här tidigare i dag, också har lovat att hon ska driva på sina ministerkollegor för att de också ska tänka nordiskt i sitt dagliga arbete.

Herr talman! Jag tror att det är precis detta som behövs om vi vill att Norden ska bli världens mest integrerade region och att nordiska medborgare inte ska stöta på hinder när de vill bygga sina liv och sina företag, utbilda sig eller träffa sin partner över nordisk gräns. Det är inte mer nordisk politik som krävs, utan det är dagspolitiken, klimatpolitiken, säkerhetspolitiken och utrikespolitiken som ska bli mer nordisk redan från början.

Herr talman! Som jag har sagt förut finns det inget att förlora men allt att vinna på nordiskt samarbete. Just därför tror jag att det kan vara vårt allra viktigaste internationella samarbete.

(Applåder)

Herr talman och åhörare! Håkan Svenneling lyfte redan i sitt anförande fram den stora ekonomiska ojämlikhet som finns i världen, men eftersom ojämlikhet för med sig sådana enorma problem för de människor som är utsatta väljer jag att fortsätta på samma ämne.

Världens 2 153 dollarmiljardärer äger mer än de fattigaste 60 procenten av jordens befolkning. De 22 rikaste männen äger mer än alla kvinnor i Afrika - som om dessa 22 män ansträngt sig och jobbat mer än alla Afrikas kvinnor! Det är dags att krossa myten om att de som är rika är det för att de har ansträngt sig och jobbat mer. De är rika för att systemet är riggat för dem.

Vad får då dessa avgrundsdjupa inkomstklyftor för konsekvenser? Jo, de med låga inkomster får exempelvis sämre vård, utbildning och arbetsvillkor samt mindre utrymme i samhället. Människor förvägras rätten till makt och inflytande över sin egen livssituation. I ojämlikhetens spår följer ohälsa, våld och sexuella övergrepp. I många länder får människor inte ens lov att engagera sig i civilsamhällesorganisationer eller demonstrera. Detta leder till ännu sämre livsvillkor för många, medan de rika blir ännu rikare.

Det finns dock lösningar. Det går att förändra och fördela världens resurser mer rättvist, och vi måste göra det nu. Bland annat måste vi betala vad det kostar att producera en vara på ett sätt så att alla arbetare, såväl kvinnor som män, i alla led får sjysta arbetsvillkor och löner.

Vi måste se till att hela produktionen, inklusive transporter, är ekologiskt och klimatmässigt hållbar. Vi måste se till att alla människor får göra sin röst hörd. Vi måste se till att alla får rätt att bestämma över sin egen kropp och sin sexualitet. Vänsterpartiet vill därför bland annat ha sjysta och rättvisa handelsavtal, införa lagar i enlighet med human rights due diligence, stoppa skatteflykten, införa additionellt klimatbistånd och satsa mer på SRHR.

Herr talman! Så länge de för mänskligheten så skadliga inkomstklyftorna kvarstår måste Sverige bidra genom bistånd. Det är vårt ansvar som rikt land att göra det vi kan för att människor ska slippa hunger, sjukdom och förtryck. Därför är det viktigt att minst 1 procent av vår bni går till bistånd. Sverige är bäst i klassen när det gäller att använda sitt bistånd på ett effektivt sätt, enligt OECD-Dac.

Ändå finns det partier i riksdagen som påstår att vi bara kastar ut pengar helt utan kontroll och därför borde minska på biståndet. Det finns alltså partier som först sänker skatter och ger städbidrag åt de rika och sedan har mage att säga att det inte finns pengar till den svenska välfärden och att biståndet därför borde minskas. Men än så länge har det svenska folket inte gått på den bluffen. En majoritet av de som bor i Sverige anser fortfarande att biståndet är viktigt och ska ligga kvar på samma nivå som i dag.

Förutom det självklara med bland annat additionellt klimatbistånd, humanitärt bistånd, bistånd till sjukvård och så vidare behövs bistånd till de som står upp för mänskliga rättigheter. När vi nås av rapporter om skjutna eller fängslade journalister, förbjudna tidningar eller att militär sätts in mot demonstranter har vi ett ansvar att agera.

Ryssland lyfts ofta fram som ett varnande exempel på hur demokrati och föreningsfrihet inskränks. Det mest kända exemplet är troligtvis den så kallade agentlagen som tvingar opinionsbildande organisationer med finansiering från utlandet att registrera sig som "utländska agenter".

Inskränkt mötesfrihet, statligt styrda civilsamhällesorganisationer och falska anklagelser mot forskare och oppositionella är ytterligare verktyg som Putins regim använder för att tysta människorättsförsvarare.

Ett exempel på denna strategi är den ryske forskaren, historikern och MR-aktivisten Jurij Dmitrijev som under 30 års tid har kartlagt offren för Stalins terror i Karelen. Denna forskning har inte enbart betydelse för att vi ska förstå hur farligt det är med auktoritära samhällen. Dessutom har många familjer, även svenska och finska, genom hans verksamhet fått klarhet i försvunna släktingars öden.

En av dessa familjer är min egen. I höstas besökte jag Sandarmokh i Karelen, en plats med massgravar för dem som föll offer för Stalins terror. En av de tusental som ligger där är min morfars bror Matti Posio. Släkten trodde att han hade försökt åka till Amerika med ett skepp som sedan förliste. Men det visade sig att han hade åkt från det fattiga norra Finland till Sovjet för att arbeta i skogen. I Petrozavodsk hann Matti gifta sig och få två barn innan han ansågs vara emot stalinismen och dömdes till döden genom nackskott.

Tusentals familjer hade inte fått vetskap om sina anhörigas öden om inte Dmitrijev forskat i de dokument som ännu finns kvar. Tack vare Dmitrijev har jag kunnat träffa Mattis barnbarn och barnbarnsbarn.

Herr talman! För Vänsterpartiet är demokrati och mänskliga rättigheter inte förhandlingsbara. De som står längst fram i kampen för att värna demokratin och allas våra mänskliga rättigheter förtjänar vår uppbackning. Därför vill Vänsterpartiet stärka stödet till människorättsförsvarare.

Det är svårt att hinna lyfta alla lösningar på konsekvenserna av de avgrundsdjupa inkomstklyftorna på sex minuter. Det här var bara några av Vänsterpartiets förslag till ett jämlikt, jämställt samhälle för alla och inte bara för de rikaste.

(Applåder)

Herr talman! Jag har suttit och lyssnat på Yasmine Posios inlägg om ekonomiska klyftor. Men jag har inte hört henne säga ett enda ord om inkomster, om vikten av att tjäna pengar och om vikten av företagande. Jag har inte hört ett enda ord om att stödja kvinnor i att starta företag för att kunna ta kontroll över sin ekonomi.

Marknadsekonomi är det som har lyft människor ur fattigdom. Jag har inte hört Yasmine Posio nämna ett enda ord om detta, herr talman, och därför undrar jag: Vad vill Yasmine Posio göra för att människor ska kunna få en ekonomi, kunna försörja sig och klara av sin vardag?

Herr talman! Margareta Cederfelt påstår att jag inte har lyft något enda förslag på vad man ska göra för att se till att människor kan få inkomster. Då måste hon ha missat att lyssna när jag sa att vi måste betala vad det kostar att producera en vara på ett sätt så att alla arbetare, såväl kvinnor som män, i alla led får sjysta arbetsvillkor och löner.

Det är däri problemet ligger: Det är inte så att sömmerskorna i fabrikerna som tillverkar de varor vi köper och de kläder vi har på oss har sjysta löner. Vi får rapport efter rapport om att så inte är fallet. Likadant är det med våra mobiltelefoner. De stackars barnen som jobbar i gruvorna i till exempel DRC får en lön som inte går att leva på medan vi gladeligen springer runt och ringer med våra telefoner.

Om vi ser till att börja betala vad det faktiskt kostar att få fram en vara ska Margareta Cederfelt se att lönerna stiger.

Herr talman! Om kostnaden för vad som produceras betalas, då får människor möjlighet att försörja sig. Detta är vad Yasmine Posio säger. Men här saknas en ingrediens, och den heter "marknadsekonomi". Den heter "företagande".

De kvinnor som jag har träffat, framför allt i Afrika som Yasmine Posio pratade om här, har kunnat berätta om hur de startat företag, sett det växa och kunnat försörja sig och få en position. Deras glädje går inte att ta miste på. Detta har jag dock inte hört Yasmine Posio säga ett enda ord om, herr talman, och jag beklagar verkligen att Yasmine Posio inte ser detta som en bra möjlighet.

Vad menas förresten med att betala vad det kostar? Var finns det marknadsekonomiska tänkandet som ger välfärd?

Herr talman! Redan förra gången Margareta Cederfelt och jag var uppe och debatterade frågade hon vad Vänsterpartiet ansåg om småföretag och kvinnors företagande. Då svarade jag att det ser vi positivt på. Det är därför lite tråkigt att höra att Margareta Cederfelt inte kommer ihåg detta.

Det är ju just företag som producerar de varor som jag pratar om. Om företagen såg till att betala vad det faktiskt kostar att ha anställda på sina företag skulle Margareta Cederfelt se att det blev mycket bättre. Men företagen vill inte ta detta ansvar.

Det är därför vi måste lägga fram förslag om till exempel human rights due diligence, där vi kräver att företagen ser till att människor får löner som de faktiskt kan klara sig på. Det är först då vi kan nå ett samhälle där fler är inkluderade och har en rimlig lön som går att leva på.

Herr talman! Alla människor föds fria och jämlika. Lika rättigheter bör gälla alla oavsett hudfärg, kön, sexuell läggning, religionstillhörighet med mera. Respekten för alla människors lika, unika och okränkbara värde och respekten för mänskliga fri och rättigheter är grunden till en bättre värld. Det är värden som demokratiska och framgångsrika samhällen vilar på.

Tyvärr är bristen på respekt för dessa värden stor i många länder och en stor orsak till att miljoner människor är på flykt och förföljs. Intoleransen mot olikheter har ökat. Inte minst religionsfriheten, som är en grundläggande mänsklig rättighet, inskränks.

Maktfullkomliga och korrupta envåldshärskare, icke-demokratiska regimer och islamistiska väpnade grupperingar håller tillbaka demokratiska krafter och styr samhällen med våld. De göder hat mellan olika etniciteter och religiösa grupper och påtvingar samhället patriarkala strukturer som håller tillbaka kvinnor och bidrar till väpnade konflikter, hunger, fattigdom och misär.

Herr talman! Världen har blivit alltmer otrygg. Ett flertal europeiska länder, även Sverige, har attackerats av islamistisk terror som angriper våra öppna samhällen.

Flera tusen europeiska medborgare har anslutit sig till terrorgruppen Islamiska staten i Syrien och Irak och krigat för ett islamistiskt kalifat. En del terrorister har återvänt till EU, och resterande vill återvända. De som har återvänt förnekar brott. De utgör ett stort hot mot tryggheten och säkerheten i EU. Dessa personer, som har begått krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord, måste lagföras. EU bör agera gemensamt och med kraft motverka dessa destruktiva krafter.

För att öka säkerheten och tryggheten inom unionen bör EU göra ytterligare satsningar på Frontex och Europol. Även det militära samarbetet inom unionen bör öka för att stå emot yttre hot. Dessutom bör EU ta större ansvar för att vara global aktör i utrikes- och säkerhetsfrågor. Ett starkare EU med större inflytande i världen kan bidra till att öka demokrati och stabilitet, förebygga konflikter och bekämpa terrorism.

Herr talman! Intolerans, rasism och bristen på respekt för människovärdet ökar. Högerextrema, vänsterextrema och islamistiska grupper göder hat och utgör hot mot vårt öppna samhälle.

Antisemitismen är ett växande problem inom EU. Även i Sverige utsätts judar för trakasserier, hot och våld. Judiska mötesplatser och byggnader utsätts för vandalisering, och många judar känner sig rädda, hotade och otrygga i sin tillvaro. Det är inte acceptabelt att judar i Malmö flyttar från kommunen på grund av trakasserier och otrygghet. Sverige och EU bör med kraft agera mot antisemitism, rasism och diskriminering.

Herr talman! Kristnas framtida existens i Mellanöstern är hotad.

Varje år presenterar organisationen Open Doors en rapport som listar de länder där förföljelsen av kristna är som störst. Årets rapport konstaterar att förföljelsen mot kristna i världen har ökat ständigt under de senaste decennierna. I de 50 länder som listas utsätts ca 260 miljoner kristna för systematisk förföljelse.

Under förra året tog även det brittiska utrikesdepartementet fram en rapport som slår fast att kristna är de mest förföljda i världen. Rapporten konstaterar att förföljelsen av kristna på allt fler platser kan definieras som folkmord. Vi har redan sett att Islamiska staten, IS, gjort sig skyldig till detta avskyvärda brott i Syrien och Irak år 2014.

Med tanke på denna oroande utveckling och att den kristna befolkningen i Mellanöstern och vissa afrikanska länder riskerar att försvinna helt bör dessa frågor få högsta prioritet i utrikespolitiken.

Herr talman! Religions- och övertygelsefrihet är en mänsklig rättighet som gäller för alla överallt. EU bör i större utsträckning rikta sanktioner mot individer och nationer som begår kränkningar eller övergrepp mot de mänskliga rättigheterna även när religions och övertygelsefriheten inskränks. Detta kommer att öka skyddet av individens frihet att välja religions eller trosuppfattning och bidra till att skydda utsatta etnoreligiösa minoriteter.

Herr talman! Den utrikespolitiska debatten är ett lysande tillfälle för oss riksdagsledamöter att lyfta våra egna och våra partiers hjärtefrågor, och det är inte lätt att välja tema. Det finns så mycket som förtjänar att lyftas upp.

Jag skulle gärna ägna mina minuter åt den farliga våg av inskränkningar av demokratin som sköljer över världen när utrymmet för dem som kämpar för mänskliga rättigheter minskar alltmer.

Jag skulle kunna tala länge och väl om Kinas oroande utveckling i alltmer auktoritär riktning. Fredliga demonstrationer i Hongkong slås brutalt ned. Miljoner uigurer i Xinjiang tvångsförflyttas, hålls i omskolningsläger och förvägras sina mänskliga rättigheter.

Det vore inga problem att ägna hela tiden åt att beskriva hur viktigt fortsatt svenskt engagemang är i frågan om nedrustning av kärnvapen och lyfta betydelsen av att den kommande NPT-konferensen leder till verkliga resultat. Kärnvapen är ju ett verkligt hot mot mänsklighetens själva existens. Sverige har valt att inte skriva under kärnvapenförbudsavtalet men kommer ändå att driva på hårt för att nå resultat för nedrustning och fortsätta driva på i alla de forum vi kan för att uppnå det mål vi alla här inne har om en kärnvapenfri värld.

Jag känner att jag borde ägna talartid åt att lyfta fram situationen i Myanmar, för övergreppen mot rohingyer får inte glömmas bort eller fortsätta ostraffat. Det är en förfärlig humanitär kris som fortfarande pågår på gränsen mellan Bangladesh och Myanmar.

Borde jag inte nämna också Kambodja? Det är ett land där demokratin nedmonteras steg för steg och där Hun Sen förbjuder opposition, fängslar motståndare och vägrar låta folkets vilja styra landets utveckling.

Det finns ett otal angelägna områden att välja mellan.

Även om jag hittills mest nämnt elände och bekymmer finns det förstås en annan sida av myntet. Hundratals miljoner har lyfts ur fattigdom. Aldrig förr har så många flickor gått i skolan. Analfabetismen minskar. Konflikter tar slut, och försoning mellan forna fiender växer till hållbar fred. De flesta av millenniemålen lyckades vi uppfylla, och nu har vi enats kring nya utvecklingsmål i Agenda 2030. Även om utmaningarna är gigantiska finns det en möjlig väg framåt.

Herr talman! Allt detta skulle jag kunna ägna mina sex minuter i talarstolen åt. Men i stället vill jag lyfta upp ett område som alltför sällan ges utrymme i riksdagen, i samhällsdebatten och när vi diskuterar internationell politik: mäns våld mot kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor är en global plåga. Sexuellt våld används som vapen, ett vidrigt vapen, i väpnade konflikter. Men det handlar inte bara om krig och konflikter. Det handlar om ett vardagsliv som förstörs.

I Sydafrika mördas en kvinna var tredje timme. I Indien våldtas 40 000 kvinnor per år. Varje år mördas 96 000 kvinnor. Skulle vi hålla en tyst minut för varje mördad kvinna skulle vi få knipa igen i fyra veckor i sträck.

Det här våldet måste få ett slut. Det gläder mig att se att i land efter land kommer den frågan alltmer i fokus. Till exempel i Sydafrika har massiva demonstrationer från kvinnor lett till att nya lagar stiftas och normer sakta förändras. Men det är ett mödosamt och svårt arbete. Just därför är det så viktigt.

Jag är mycket stolt över att vi har en feministisk utrikespolitik som fokuserar på frågan om kvinnors och flickors rättigheter. Det är utmärkt, och nyckeln är att arbeta med att öka kvinnors representation, stärka deras rättigheter och se till att resurser riktas så att man når hela befolkningen och inte bara halva.

Det handlar om att implementera resolution 1325 om kvinnors roll i att skapa fred. Det handlar om SRHR. Det handlar om att se kvinnors och flickors rättigheter som mänskliga rättigheter och inte dagtinga med det när vindarna blåser åt ett annat håll.

Men det handlar inte bara om detta. Det handlar också om en attitydförändring som måste ske, normer som måste förändras och stereotypa könsroller som måste brytas. Mäns våld mot kvinnor är inte en kvinnofråga. Män måste också kämpa för jämställdhet. Män måste säga ifrån mot våldet mot kvinnor. Män måste våga och vilja bryta mot den norm som gör att vi lever i ett ojämställt samhälle. Detta måste ske i hemmet, i vardagslivet, i arbetslivet, i offentligheten. Det måste märkas i lagstiftningen, och, herr talman, det behöver också hända i den utrikespolitiska debatten i Sveriges riksdag.

(Applåder)

Herr talman! Jag kan bara instämma i att mäns våld mot kvinnor är ett problem som måste upphöra. Det finns inga förlåtande undantag på något sätt.

Jag skulle vilja lyfta upp den lagändring som har gjorts i Ryssland, där mäns rätt att misshandla kvinnor inom äktenskapet har legaliserats. Detta måste stoppas! Det måste motarbetas effektivt på alla håll och kanter, inom FN till exempel. Vad anser Olle Thorell att socialdemokratin ska göra för att bidra till att Ryssland tar bort den lagstiftning som legaliserar misshandel av kvinnor inom familjen? Jag vill framhålla vikten av denna fråga.

Herr talman! Tack, Margareta Cederfelt, för en viktig aspekt av detta. Straffriheten för män som slår kvinnor i Ryssland är upprörande och måste vara en fråga som engagerar varje humanist och demokrat i och utanför Ryssland. De har ju också fått mycket internationell kritik för detta.

Sverige driver på. Ann Linde var i Ryssland förra veckan och talade med sin motsvarighet där. Hon lyfter upp frågor om mänskliga rättigheter, och som fanbärare för en feministisk utrikespolitik tar jag för givet att hon också lyfter frågor om kvinnors mänskliga rättigheter i Ryssland.

I FN:s säkerhetsråd arbetade vi med att genderperspektivet ständigt skulle tas med i varje dokument som kom från säkerhetsrådet, att vi skulle ha kvinnliga föredragande och så vidare.

Press på Ryssland är det enda som kan hjälpa i detta sammanhang.

Herr talman! Ja, press på Ryssland är det enda som kan hjälpa. Det måste vara en ordentlig, gedigen press, och där måste alla forum som finns på den internationella arenan användas, inklusive EU. Jag har inte hittills läst några dokument där det har stått att EU har pressat på Ryssland när det gäller att upphöra med legaliseringen av misshandel av kvinnor inom familjen.

Är detta en fråga som Olle Thorell är beredd att arbeta för att regeringen ska driva? Vad mer kommer Olle Thorell att göra för att sätta press på Ryssland att ta bort lagstiftningen och se till att också kvinnor i Ryssland slipper misshandlas inom äktenskapet?

Herr talman! Vi har olika forum att verka i. Margareta Cederfelt gör ett förtjänstfullt arbete i OSSE. Jag leder gruppen för mänskliga rättigheter här i riksdagen. Regeringen verkar på alla plan för en feministisk utrikespolitik i alla dess aspekter.

Pressen på Ryssland måste ske i alla bilaterala kontakter. Det får inte bara handla om de folkrättsliga övergreppen när det gäller Ukraina, annekteringen av Krimhalvön och säkerhetspolitiska ärenden. Det måste också handla om mänskliga rättigheter i ett bredare perspektiv, och där är kvinnors rättigheter oerhört viktiga.

Herr talman! Jag vill tacka Olle Thorell för engagemanget och den prioritering ledamoten visar genom att lyfta upp denna fråga. Jag är tacksam för det, och Kristdemokraterna är glada över att man verkligen vill bekämpa detta.

Ett av de uppdrag regeringen gav i maj 2016 var att utse ett särskilt sändebud mot människohandel. Detta ligger i paritet med det vi talar om, för målsättningen är just att stärka skyddet för kvinnor och barn. Förordnandet löper dock ut i december 2020, och jag skulle gärna vilja veta om regeringspartiet har för avsikt att förlänga förordnandet eller om vi får se det avslutas när året går mot sitt slut. Det är ju några månader kvar, men jag hoppas att vi kan få ett svar redan här i dag.

Herr talman! Tack, Marcus Jonsson, för att också du lyfter en viktig fråga! Människohandel, trafficking, i olika syften, oavsett om det är prostitution eller utnyttjande av arbetskraft, är en högt prioriterad fråga för mitt parti och för regeringen. Om förordnandet gällande arbetet mot human trafficking kommer att förlängas senare i år vet jag faktiskt inte. Men jag vet att regeringen inte slutar tycka att detta är en viktig fråga, så det skulle inte förvåna mig mycket om man beslutar att förlänga förordnandet.

Herr talman! Vi fick tidigare i dag höra att man tillsätter en ambassadör för att samordna Utrikesdepartementets arbete mot den organiserade brottsligheten. Den brottslighet som består i att man handlar med människoliv behöver verkligen beivras. Enligt uppskattningar uppgår enbart den handel som syftar till sexuell exploatering till 150 miljarder amerikanska dollar årligen. Detta är därför verkligen något som jag hoppas att man från regeringens sida går vidare med. I det uppdrag som ges till ambassadören hoppas jag också att man tar hänsyn till bekämpningen av just människohandeln när man talar om den organiserade brottsligheten.

Herr talman! Det är absolut så att den organiserade brottsligheten har tentakler i all möjlig illegal verksamhet. Sextrafficking är en jättevital del av detta, och det rör sig om ett stort kapital. Riskerna är tämligen små eftersom straffen i många länder är mycket lägre för att smuggla människor än för att smuggla till exempel knark. Detta är något som regeringen kommer att fortsätta att driva på emot.

Vi har goda exempel i Sverige som vi försöker att verka för internationellt, till exempel den svenska sexköpslagen och samtyckeslagstiftningen. Detta är saker som vi lyfter fram. Det handlar ju inte bara om att sätta dit människosmugglare utan också om att lagstifta nationellt för att göra det mycket svårare för dem.

Herr talman! Jag kommer i mitt anförande att fokusera på tre områden. Om tiden mot förmodan skulle räcka kommer jag att gå in på fler.

Min första fråga handlar om coronaviruset - en samhällsfarlig sjukdom, som är ny i den form viruset har i dag. Då behövs förstås en effektiv bekämpning av smittspridningen, och här har vi WHO som hjärtat. Tyvärr är det inte alla länder som inkluderas i WHO. Jag tänker på Taiwan, ett grannland till Kina som inte är inkluderat i WHO. Om smittspridningen ska kunna bekämpas effektivt behöver alla länder kunna sitta med vid bordet. Därför hoppas jag verkligen att Sveriges regering kommer att bidra till att driva på för att Taiwan ska inkluderas i WHO.

Nästa fråga som jag vill lyfta upp rör något som det talats om tidigare här: människosmuggling eller rättare sagt människohandel. Slavhandel finns fortfarande i dag; det är ingenting som har upphört. Jag tänker på den slavhandel som sker på sjön, med skepp som seglar eller kör runt på annat sätt med, oftast, män som arbetar inom fiskeindustrin - skepp som kan vara borta i ett halvår, ett år eller två år utan att lägga till. Ombord befinner sig köpta män, och även kvinnor för den delen.

Det finns dock internationella verktyg för att komma till rätta med detta: Cape Town Agreement.

För några månader sedan arrangerades i Torremolinos ett ministerråd på uppdrag av den spanska regeringen tillsammans med FN. Samtliga nordiska regeringar var representerade utom Sverige. Varför detta? Varför saknades Sveriges regering vid förhandlingsbordet när det handlade om implementering av Cape Town Agreement?

Jag hoppas och förväntar mig att Sveriges regering kommer att finnas med vid bordet när det blir ett nytt möte i början av juni, denna gång i Lissabon. Det är en skam när det förekommer människohandel, och detta måste Sverige stå upp för att stoppa. Därmed behöver också Cape Town Agreement signeras av Sverige.

Nästa fråga som jag vill ta upp är Ukraina. Ukraina har berörts här tidigare. Jag anser att frågan om den ryska aggressionen mot Ukraina är viktig och inte får tystas ned.

Det har nu gått sex år sedan Ryssland inledde sin aggression, detta efter att de ukrainska medborgarna hade uttryckt sitt önskemål om medlemskap i EU. Vad blev resultatet? Jo, det blev rysk aggression, en annektering av Krim och ett krig i de sydöstra delarna, i Donetsk-Luhanskregionen.

OSSE finns på plats med observatörer. Det har gjorts ett stort antal uttalanden världen över och försök att pressa på för att få Ryssland att upphöra, men aggressionen pågår. Tystnaden börjar lägga sig.

Allt färre länder tar från talarstolarna upp den ryska aggressionen. Allt färre medier skriver. Alltmer råder tystnaden. Detta vet naturligtvis Ryssland. Ryssland agerar därefter. Man har tiden för sig.

Det är hög tid att vi inte låter tiden tysta oss utan att vi fortsätter att agera för att Ukraina åter ska kunna härska över hela sitt territorium.

Nu har jag två minuter kvar, så jag går vidare i denna fråga.

Ryssland agerar väldigt kraftfullt inom OSSE-regionen, framför allt i de delar som tillhörde det forna Sovjet. Ryssland har inte släppt greppet. Vi kan se den euroasiatiska monetära unionen, som byggs allt starkare och används som ett instrument för att trycka in länderna i Rysslands sfär. Vi kan också se hur det ser ut i de forna sovjetstaterna. Jag tänker på Moldavien, Transnistrien och Georgien med Abchazien och Sydossetien. Jag tänker på den utdragna konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan som rör Nagorno-Karabach.

Ryssland är en krigsskapare och orosmakare. Detta måste vi unisont arbeta mot, och därför blir jag glad när jag hör att regeringen tar upp frågan om Rysslands aggressioner. Men här gäller det att hålla i och inte släppa. Man måste hitta nya samarbetspartner och fler forum att lyfta frågan i. Ska vi ha fred i vår region måste vi faktiskt också arbeta närmare med Ryssland och förmå Ryssland att respektera andra länders rätt.

Jag har precis kommit tillbaka från en valobservation i Azerbajdzjan, och där visade det sig med stor tydlighet hur den tidigare sovjetstaten negativt påverkar ett land även i dag. Där finns korruption. Där råder brist på mötesfrihet, pressfrihet och yttrandefrihet. Civilsamhället är sönderslaget. Sovjetunionens tidigare välde lever kvar och har negativa effekter på samtliga länder som ingick som sovjetdelstater.

Det har gått många år sedan sönderfallet, men tyvärr är det ett stort antal människor som fortfarande lider och inte kan vare sig besluta över sina egna liv eller, i värsta fall, ge kommande generationer en möjlighet till ett gott liv.

Herr talman! Sveriges regering har tämligen svårt att erkänna folkmord. Jag vill särskilt nämna folkmordet på olika minoriteter i Osmanska riket, som faktiskt erkändes av riksdagen den 11 mars 2010, då riksdagen röstade för en reservation som meddelade regeringen att Sverige borde erkänna folkmordet. Men trots att det nu har gått tio år sedan dess har regeringen ännu inte erkänt detta folkmord, som inleddes för mer än nio decennier sedan.

En mängd parlamentariker och riksdagar världen över har valt att erkänna folkmordet. En handfull, främst turkiska, historiker som på ett eller annat sätt är knutna till den turkiska staten har dock hävdat att folkmordet inte har ägt rum eller att det inte kan betecknas som folkmord. Sedan folkmordets slut har den turkiska staten aktivt förnekat det, och man har bland annat genom diplomatiska hot försökt förmå andra länder att göra detsamma. Än i dag är det förbjudet och straffbelagt att ens hävda att folkmordet har ägt rum.

Varför kan Sveriges regering inte vara bättre än så? Vi har en regering som påstår sig vara en god kraft emot alla brott som begås mot mänskligheten, men samtidigt har regeringen svårt att erkänna folkmord.

Herr talman! Vi har även folkmordet som förövades av Islamiska staten. I januari 2016 biföll Europarådets parlamentariska församling en resolution om resande stridande i Syrien och Irak där man förklarade terrorgruppen Islamiska statens terrorkampanj under de senaste åren som folkmord. Liknande förklaringar har kommit från stora församlingar som Förenta nationerna och Europaparlamentet.

Under flera år har Islamiska staten brutalt och hänsynslöst mördat, våldtagit, plundrat och förslavat människor som hamnat i dess väg. Många av de grupper som drabbats av Islamiska staten, såsom yazidier, assyrier och armenier, tillhör samma folk som drabbades under folkmordet i Osmanska riket.

Islamiska statens systematiska förföljelse av etniska och religiösa minoriteter i och omkring de områden som man har kontrollerat har med rätta chockat den civiliserade världen. Organisationen har exempelvis kidnappat hundratals kristna assyrier och tvingat dem att leva under ett fruktansvärt förtryck i Islamiska statens egenhändigt utropade kalifat. IS-terrorister har likaså försatt ett stort antal yazidiska kvinnor i sexuellt slaveri, medan männen och de kvinnor som inte ansågs duga som sexslavar har dödats och dumpats i massgravar.

Herr talman! Islamiska statens terrorkampanj hade som syfte att lämna bakom sig en inte bara mänsklig utan även kulturell öken. Dess mål har varit att förinta andra gruppers historia, deras religiösa identitet och allt som dessa grupper har kvar av sitt kulturarv. Man har ansett sin egen radikala tro stå över alla andra.

Regeringen måste visa att man står emot sådant som i dag sker mot andra minoriteter. Dagens turkifieringspolitik slår nämligen hårt mot den stora kurdiska minoriteten i Turkiet. När ett land slipper att ta ansvar för tidigare illdåd är det lätt att fortsätta med dem.

Flera länder runt om i världen erkänner det fruktansvärda folkmordet efter Islamiska staten, och i Grekland är det till och med förbjudet att förneka det. Sverige bör inte vara sämre utan erkänna både det folkmord som ägde rum i Osmanska riket och Islamiska statens folkmord.

Herr talman! Att Sveriges regering inte erkänner vare sig folkmordet under Osmanska riket eller folkmordet efter Islamiska statens utplåning är fruktansvärt, och det strider emot det som Sveriges regering påstår sig vara, nämligen en regering som står upp för mänskliga rättigheter och fred. Att inte erkänna dessa folkmord är ett stort svek mot dem som drabbats och mot deras efterlevande.

Herr talman! Det finns mycket mer som jag skulle vilja säga i debatten för att trycka på vikten av att erkänna dessa fruktansvärda folkmord, men jag väljer att stanna här.

Herr talman! Den 4 december förra året fick människorättsaktivisten Aminatou Haidar motta Right Livelihood Award, eller det alternativa Nobelpriset, på Cirkus i Stockholm. Aminatou har vigt hela sitt vuxna liv åt att kämpa för västsahariernas rättigheter. Hon har riskerat livet, utsatts för tortyr och suttit i fängelse enbart på grund av sin fredliga kamp för västsahariernas rätt till sitt eget land.

När Aminatou kom hem var det många som ville hylla henne, men det stoppade den marockanska polisen. Den marockanska ockupationsmakten utsätter den västsahariska befolkningen för ständig terror och ständigt förtryck utan att FN-styrkan Minurso kan ingripa - man saknar helt enkelt mandat att övervaka de mänskliga rättigheterna.

Marockos illegala ockupation av Västsahara är nu inne på sitt 45:e år. Det är en ockupation som strider mot FN:s vilja och mot den internationella domstolen i Haag. En grundläggande orsak till ockupationen är Västsaharas rika tillgång på naturresurser, som fosfat och fisk. Mot den bakgrunden är det dubbelmoral när EU säger sig värna om den FN-ledda processen när det gäller Västsahara samtidigt som man ger grönt ljus för ockupationsmaktens fortsatta plundring.

I januari 2019 röstade EU igenom ett handelsavtal mellan EU och Marocko. Senare röstade man även igenom ett fiskeavtal. Detta gjorde man trots att avtalen strider mot EU-domstolens beslut. EU-domstolen har i två entydiga domslut slagit fast att EU:s avtal med Marocko inte får inkludera västsahariska varor om man inte fått godkänt av den västsahariska befolkningen, och det har inte skett. Sverige lade ned sin röst när det gällde handelsavtalet och röstade som enda land i EU nej till fiskeavtalet.

Sverige borde självklart även ha röstat nej till handelsavtalet, men det var bra att Sverige röstade nej till fiskeavtalet. Det är nu viktigt att Sverige fortsätter att trycka på i EU. Sverige skulle till exempel kunna kräva att fiskeavtalet mellan EU och Marocko annulleras med hänvisning till EU-domstolen och på det sättet stå upp för folkrätten fullt ut.

Sverige borde även agera så att de statliga AP-fonderna drar tillbaka sina investeringar i bolag som verkar på ockuperad mark. Den svenska regeringen måste också se till att svenska företag inte handlar eller verkar i det ockuperade Västsahara.

I slutet av oktober besökte jag tillsammans med sju ledamöter de västsahariska flyktinglägren i Saharas öken samt den del av Västsahara som är under Västsaharas egen kontroll. Vi blev imponerade över hur väl lägren var organiserade och över att västsaharierna lyckats bygga upp en fungerande statsbildning i exil. Vi blev dock smärtsamt medvetna om att människorna i lägren är mycket sårbara. Matleveranserna från FN och hjälporganisationerna räcker helt enkelt inte till. Behovet av bistånd är stort.

Oavsett vem vi träffade under vårt besök, presidenten eller representanter för det civila samhället, fick Sverige mycket uppskattning. Men det fanns också en stor besvikelse över att den svenska regeringen inte fullföljt riksdagens beslut om att erkänna den västsahariska staten.

Det händer väldigt lite i förhandlingsprocessen. Världssamfundet har hittills misslyckats. Om inget snart händer finns en ökad risk för att den väpnade konflikten återupptas och att vapenvilan bryts. FN:s sändebud Horst Köhler avgick i maj 2019. Sverige måste kräva att ett nytt sändebud utses utan fördröjning. Det är också viktigt att Sverige gör sitt yttersta för att i FN och i andra internationella sammanhang driva på för att den av FN beslutade folkomröstningen, som skulle ha ägt rum redan 1992, äntligen ska komma till stånd. Västsaharas folk har väntat länge nog.

Herr talman! Ett annat folk som under decennier befunnit sig under ockupation är det palestinska folket. Nyligen presenterade Trump sin fredsplan, en plan som tagits fram helt utan deltagande från palestinierna. Planen är ingen lösning utan bidrar snarare till att fördjupa krisen och försvåra möjligheten för en tvåstatslösning. Trumps plan är i själva verket en plan för att befästa Israels makt och ockupation. Det är ett försök att godkänna alla brott mot folkrätten i efterhand. Om man tar fram en plan med bara den israeliska sidan kommer en långsiktig fred aldrig att byggas.

Ett annat folk som under decennier har utsatts för förföljelse och trakasserier av olika regimer är det kurdiska folket. I Turkiet har exempelvis demokratiskt valda borgmästare i kurdiska städer avsatts och ersatts med regimvänliga personer. Erdogan har systematiskt försökt tysta all opposition, och politiker från vänsterpartiet HDP har fängslats. Turkiets militära angrepp under hösten 2019 i nordöstra Syrien fördömdes som ett folkrättsbrott. Nu pågår en etnisk rensning i området, då Turkiet börjat tvinga syriska flyktingar att flytta in samtidigt som civilbefolkningen terroriseras, kidnappas och mördas. Vi måste ständigt stå upp för det kurdiska folket och protestera mot de turkiska övergreppen.

Minoriteter förtrycks runt om i världen. Och ett folk som har utsatts för ett oerhört lidande är uigurerna i Kina. Hundratusentals har internerats i så kallade omskolningsläger där de utsatts för tortyr och övergrepp, enligt Human Rights Watch. Jag är därför glad över att det finns en bred enighet här i riksdagen om att fördöma brotten mot mänskliga rättigheter i Kina. Jag vill även betona vikten av att driva på för en internationell undersökningskommission angående Kinas övergrepp i samband med handel med mänskliga organ.

(Applåder)

Herr talman! Utrikespolitik kan lätt bli dagspolitik. Det märks i en debatt som denna. Men utrikespolitiken får inte endast handla om det som nu är aktuella utmaningar.

För 20 år sedan befann sig Ryssland i ett blodigt krig. Månader av flygräder och beskjutningar av Groznyj tömde staden på dess befolkning. När segern förkunnades sprängde ryska trupper byggnader som trots allt stod kvar.

Då var Vladimir Putin ny som tillförordnad president. Han var en okänd bekantskap på den internationella arenan. Omvärlden försökte tala med den ryske ledaren om kriget i Tjetjenien. Madeleine Albright var USA:s utrikesminister. Efter sitt första möte med Putin konstaterade hon: Det gick inte att ändra på Putins inställning, inte en millimeter.

Herr talman! Tage Danielsson diktade: Den som inte ser bakåt när han går framåt måste se upp.

Kriget i Syrien är en påminnelse om kriget i Tjetjenien. Åter är det ryska bombflyg och artilleripjäser som ödelägger städer och släcker liv. Men nu som då blir svaret från Moskva att man bekämpar terrorister.

Vad hade vi kunnat dra för lärdomar av Putins agerande? Klart är att Putin, och många med honom, noggrant har studerat västvärlden och hur vi har agerat - för att inte tala om vad vi inte har gjort.

Barack Obamas röda linje blev en tydlig markering för slutet av interventioner. Donald Trumps svek mot kurderna har förstärkt uppfattningen att vi lever i en ny världsordning. Västvärlden är svagare än vad den tidigare varit, och det är ett problem. Det är ett stort bekymmer för den som tror på demokratin.

Herr talman! Europa är ett skyltfönster för demokrati, välstånd och mänskliga rättigheter. Vår kontinent är ett bevis för att diktaturer kan bli demokratier och att fiendskap och förtryck kan bli frihet och försoning. Denna fantastiska utveckling är Europas historia, men den börjar inte med framgång utan i förödelse.

Vi måste påminna oss om att för 75 år sedan var vår kontinent dränkt i blod. Aska och ruiner var en dominerande stadsbild i land efter land, och i denna skadade världsdel drogs det en skiljelinje. Europa delades mellan öst och väst.

Sommaren 1947 hade tyskarna en matranson på max 1 550 kalorier per dygn och person. Ett år senare kom Sovjetunionen med sin blockad av alla vägar, kanaler och järnvägar till västra Berlin. Det var ett försök att knäcka väst genom att svälta ut befolkningen i de västra stadsdelarna. Men för att bistå 2,2 miljoner människor i Västberlin upprättades en luftbro. Var 90:e sekund landade eller startade ett flygplan i Berlin.

Herr talman! Detta visar på tre saker:

den starkes skyldighet att hjälpa den svage

de värden och det engagemang som vi förknippar med demokratin

det speciella bandet mellan USA och Europa.

För 55 år sedan sa den tyske kristdemokratiske statsmannen Konrad Adenauer: Vi måste göra allt för att USA inte ska ge upp Europa. Och vi måste göra allt för att förenandet av Europa ska fortskrida. Detta är den stora uppgiften vi har som européer.

Denna uppmaning är skrämmande aktuell i dag.

Storbritanniens uttåg ur EU är en verklig sorg, inte bara för att det försvagar unionen. Brexit blir även ett ifrågasättande av det organiserade och demokratiska samarbetet som EU representerar.

Visst tål EU att kritiseras. Men vi måste tillstå att Europa utan EU inte hade haft sin hittills längsta fred. Utan detta visionära projekt hade det inte funnits en samlad demokratisk motpol till såväl Spaniens, Greklands och Portugals militärdiktaturer som Östeuropas kommunistiska regimer.

Herr talman! När demokratiska stater avstår från sitt uppdrag att slå vakt om människovärdet, bygga en försoningens kultur och stå upp emot tyranner urholkas tilltron till demokratin som statsskick bland alla dem som ser på oss med längtan efter fred, frihet och människovärde.

Svensk utrikespolitik måste alltid ha dessa ideal som perspektiv, oavsett vilka epitet en regering ger sig.

Herr talman! Den svenska utrikespolitiken har länge haft ett starkt fokus på jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter. Jag vet att så länge vår regering leds av statsminister Stefan Löfven och UD av utrikesminister Ann Linde kommer det att vara självklara prioriteringar även i framtiden.

Men det är inte möjligt att släppa fokus för en enda sekund. Vi har gjort stora framsteg sedan konferensen i Beijing för 25 år sedan. Men låt mig vara tydlig. Varje generation av kvinnor måste återerövra alla segrar igen och igen. Det har inte förändrats.

I år firar vi alltså att det är 25 år sedan den mest progressiva konferensen om kvinnors rättigheter hölls. Det firas i hela världen, och FN:s kvinnokonferens i New York i mars väntas gå i just firandets tecken. Vi firar att mödradödligheten har gått ned och att färre kvinnor och flickor tvingas gifta sig och föda barn och därmed lämna skolan. Varje barn som får en utbildning är en seger som ska firas.

Herr talman! Förra året firade vi 25 år med ICPD, FN:s befolkningsfonds arbete för att alla, men främst flickor, ska kunna få tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa. Det skedde i Nairobi i Kenya, och jag var på plats. Och vilket firande det blev. Jag ryser ännu vid tanken på många av de upplevelser som jag hade förmånen att få uppleva. Jag är glad över att mötet i Nairobi beskrivs som en succé i flera avseenden. Men vi får inte nöja oss och glömma det hårda arbete som kvarstår.

Jag tror nämligen att vi har det kanske viktigaste arbetet framför oss - arbetet med att bygga broar och allianser med dem som vi inte alltid arbetar med.

Vi i Norden har länge varit duktiga på att skapa relationer med dem som tänker som vi - så kallade like-minded countries. Det är viktigt, och det ska vi självklart fortsätta med. Men det som kanske är ännu viktigare är att bygga broar och på så vis öka förståelsen för hur och varför de som inte tänker som vi tänker och gör. Här har vi ett arbete och en stor läxa att göra. För om inte vi gör det gör Trump och Putin det - mer än gärna.

Herr talman! Jag tror att vi behöver lyssna och då verkligen höra vad människor som är olika oss säger. Min tidigare kollega och mentor sa ofta till mig: Sara, vi har två öron och en mun. Jag tror att det är av en anledning.

Jag tror att min kollega hade rätt.

Som riksdagspolitiker är det inte bara ett privilegium att få möjlighet att resa och träffa människor. Det är också en skyldighet att ta till vara den möjlighet som det innebär att möta människor med olika bakgrund. I en alltmer polariserad värld, där oliktänkande inte bara begränsas i många länder utan också fängslas och mördas, behöver vi stå upp för varandra och tala för dem som inte kan.

Det är i dag dessvärre inte bara kvinnor som möter stora utmaningar. Det är lika sant för hbtq-personer och för alla människor som inte följer normen. Extra utsatta är transsexuella kvinnor, som ofta får sätta livet till. Det handlar i grund och botten om djupt rotade normer och djupt rotade strukturer.

Kvinnors och flickors lika rättigheter tenderar ofta att förenklas till ekonomiskt självbestämmande och rätten till att få vara med på lika villkor vid val, i arbetslivet och i skolan. Det är en viktig nyckel, men det är inte allt. Det är tyvärr inte så enkelt som att om bara lika många kvinnor som män får vara med i rummen där besluten fattas är allt löst. Flickor och kvinnor behöver ges samma utrymme i skolan, redan i förskolan. Kvinnor behöver ges samma förmåner i arbetslivet, och det obetalda arbete som görs behöver lyftas fram. Framför allt måste allt det våld som män utsätter kvinnor för varje dag upphöra.

Diskussionen om SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, landar ofta i abort. Rätten och tillgången till säker och laglig abort är central. Denna rättighet hotas, inte minst genom det arbete som Trump och hans administration målmedvetet och fokuserat bedriver. Det är konservativa krafter i sin värsta form som attackerar kvinnors rättigheter.

Regeringen står alltid upp för tillgången till laglig och säker abort, en förbättrad tillgång till sex- och samlevnadsundervisning och ökad tillgång till preventivmedel.

Med detta sagt är det viktigt att betona att det inte räcker. Vi vet att det inte räcker. Sverige arbetar intensivt med att knyta kontakter, formella och informella, på alla nivåer för att alla kvinnor i världen ska omfattas av de rättigheter som vi svenska kvinnor kanske kommit att ta för givna.

Men det rör så mycket mer. Här vill jag nämna endometrios. Endometrios är en fruktansvärd kronisk smärtsjukdom. I Sverige uppskattas 200 000 kvinnor lida av den. I världen är det alltså miljontals som är drabbade. Ändå vet man så oerhört lite om vad den beror på. Det finns inte heller någon bot. Det finns knappt någon forskning alls. Och trots att det handlar om en outhärdlig smärta finns det nästan ingen forskning på smärtan och smärtlindring.

Men så kan det väl ändå inte vara, funderar människor. Jo, så är det. Och just det, det drabbar bara kvinnor.

Forskning för att kunna bota eller lindra har alltid varit nedprioriterad. Jag vet att det är så, därför att jag och så många endokrigare med mig lider varje dag.

Endometrios, säker abort och mäns våld mot kvinnor är bara tre exempel där jämställdheten ligger långt efter. Den feministiska utrikespolitiken är viktig.

Herr talman! Jag vill bara avsluta med att säga att jag kommer att fira varje liten seger på vägen, eftersom jag är säker på att vi kommer att vinna kampen.

(Applåder)

Herr talman! Jag kan inte annat än instämma i att kvinnors rättigheter och kvinnors möjligheter världen över måste bli bättre.

Som jag nämnde tidigare har jag precis kommit hem från en valobservation i Azerbajdzjan. Det som ofta lyftes fram där - bland kvinnor, bland observatörer och i OSSE:s ställningstagande - är att kvinnor inte är synliga i politiken. Det är få kvinnliga kandidater.

Men det är inte bara där. Det handlar också om att kvinnor inte syns i samhället på samma sätt som män. Gifta kvinnor stannar hemma. Gifta kvinnor har ingen barnomsorg. Gifta kvinnor arbetar inte. Detta ger stora svårigheter för kvinnor att sedan komma tillbaka i yrkeslivet. Men detta rör inte bara Azerbajdzjan, utan det rör ett stort antal av de forna Sovjetdelstaterna, där det är precis samma situation.

Vad vill regeringen göra för att det ska bli bättre för kvinnor i dessa länder - handgripligen?

Herr talman! Vi bedriver en aktiv feministisk utrikespolitik, Margareta Cederfelt, som du och jag diskuterade här i kammaren för inte alls länge sedan. Vi vill för dessa kvinnor i Azerbajdzjan göra samma sak som vi vill göra för alla kvinnor i världen, det vill säga lyfta representation. Det är nämligen inte en oviktig del, och det var inte alls min avsikt att förringa det.

I Sverige vet vi att barnomsorg är en av de allra viktigaste delarna när det gäller ekonomisk egenmakt för kvinnor. Därför krävs det att vi i de bilaterala och multilaterala samtal som vi för kontinuerligt lyfter upp vikten av att kvinnor får delta på lika villkor. Det gör vi också, precis som jag beskrev. Jag vet att Margareta Cederfelt gör det, precis som jag själv gör det tillsammans med alla mina kollegor. Vi ska lyfta att det faktiskt går ihop sig ekonomiskt att kvinnor får delta. Det ökar välståndet; det vet vi.

Herr talman! Jag lyfter frågan, för där demokratin går tillbaka och totalitära regimer får fäste minskar också kvinnors utrymme. Detta vet vi, och därför är det mycket viktigt att arbeta vidare och inte tystna. Vi måste se till att lyfta kvinnors möjligheter och kvinnors situation - och göra det tydligt vad för positivt samhället vinner på att kvinnors positioner stärks. Det handlar om att visa vad det innebär för ekonomin och för landets ekonomiska tillväxt om kvinnor får större möjlighet att delta i samhällslivet.

Herr talman! Jag kan bara hålla med. Jag kommer snart att åka till New York och FN:s kvinnokonferens, och där kommer jag att lyfta detta - denna gång i egenskap av ordförande i riksdagens tvärpolitiska SRHR-nätverk. På europeisk nivå driver jag de här samtalen för Sverige. Jag tror alltså inte att Margareta Cederfelt och jag har olika uppfattningar här. När vi reser runt i världen är det detta vi gör varje dag, på alla nivåer jag har tagit upp.

Jag tar ett stort ansvar genom att lägga en väldigt stor del av min arbetstid just på att inte släppa bollen. Jag inledde med att säga att vi inte för en enda sekund får tappa fokus på de här frågorna. Jag kommer att fortsätta bedriva en feministisk utrikespolitik med full kraft, precis som alla mina kollegor.

Herr talman! Ni får ursäkta mig, kära kollegor, om detta kanske inte blir ett av de mest spännande replikskiftena. Det är nämligen inte ett attackreplikskifte, utan jag vill helt enkelt bara nysta lite i det som Sara Heikkinen Breitholtz tog upp i sitt anförande.

Jag tror att du har helt rätt i att det är farligt att se på bara en del av jämställdhetskampen och tro att allt löser sig om vi löser den delen, Sara. Detta är nämligen en helhet där vi måste lösa ett antal saker. Men om det finns någonting som jag kanske ändå vill invända lite mot är det att jag inte tror att vi ska underskatta den ekonomiska aspekten av detta, det vill säga inte bara kvinnors möjlighet att arbeta utan att de faktiskt också kan belåna sin egen egendom, ha en jämställd arvsrätt och vara företagare - och på så vis öka den ekonomiska egenmakten. Vi vet att detta har ett samband med hur man deltar i samhället på ett aktivt sätt.

Sedan finns det en aspekt som jag har fått till mig när jag har varit ute och diskuterat bistånds- och utvecklingsfrågor utanför den här kammaren, och det är hur religiös lagstiftning påverkar detta. Jag skulle gärna vilja höra lite mer om hur Socialdemokraterna resonerar kring hur vi ser till att religiös lagstiftning som stänger in kvinnor i hemmet inte blir en spärr i detta.

Herr talman! Jag vill absolut inte förringa vikten av ekonomisk egenmakt, och jag vill absolut inte förringa vikten av utbildning och av att få delta i val på alla nivåer. Där är vi helt överens.

Vad gäller de religiösa ledarna och religiösa strukturer var det detta jag var lite inne på när jag sa att vi behöver föra samtal med dem som inte tänker som vi gör alla gånger. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi nu faktiskt lyssnar på och hör vad de krafter som är konservativa - i brist på bättre ord - tänker. Jag kan ta ett exempel: I Kenya är kyrkan en viktig nyckel för att låsa upp låsningarna i samhället. Jag åtnjuter nämligen inget förtroende där, men det gör kyrkan.

Herr talman! Det håller jag med om. Jag kanske uttryckte mig lite slarvigt när jag talade om religiös lagstiftning. Vi - inte minst jag, som råkar vara medlem i Svenska kyrkan och är ganska stolt över Svenska kyrkans arbete - ser att just de religiösa biståndsorganisationerna, eller biståndsorganisationer som är kopplade till kyrkor eller trossamfund, är oerhört viktiga spelare i vissa länder med krympande demokratiskt utrymme.

Det jag far efter är dock den juridiska svårighet som uppstår när vi har lagstiftningssystem som är präglade av eller uppbyggda utifrån en religiös grund. Där ser vi ofta problemet att det kan vara en lagstiftning som ser ganska progressiv ut, det vill säga att man har den lagliga rätten att driva företag eller röra sig ute i samhället men att det i praktiken krockar med en religiös del - och sedan har man inte rörelsefriheten utanför det egna hemmet. Detta tror jag är riktigt svårt att komma åt, men jag tror att vi behöver diskutera mer hur vi gör det och hur vi kan förändra den typen av lagstiftningsstrukturer.

Herr talman! Tack för att du lyfter frågan, Magnus Ek!

Jag kan bara hålla med - lagstiftning som på ytan ser bra ut är en sak, och det är en annan sak vad det är. Jag kan ta ett exempel: Jag är jurist, och jag har en juristexamen från bland annat Skottland. Fram till sent 90-tal var det i Skottland fortfarande lagligt att våldta sin fru. Hur kunde det vara så? Jo, lagstiftningen baserade sig på baron David Humes ord: A man cannot commit rape upon his wife, whom has surrendered her body to him. Det var det som var fundamentet för äktenskapets lagar, så att säga. I Skottland fanns det en rape act och en sexual assault act, men de kom inte åt detta.

Här tror jag alltså att man måste jobba på olika fronter och kroka arm med dem som är progressiva och liktänkande för att just förändra normer och strukturer. Jag tror inte att det finns någon annan väg.

Herr talman! Det är inte hjälp till självhjälp om det aldrig tar slut. Så stod det på DN:s ledarsida förra veckan, angående biståndet, och det är kloka ord.

Vi behöver fundera på om vår biståndspolitik och de enorma anslag vi lägger på biståndet verkligen är hjälp till självhjälp. Gör man som man alltid har gjort blir det nämligen som det alltid har blivit. För oss moderater är det självklart att ha en nollvision för utvecklingsbiståndet. Det är långt dit, men målbilden måste vara tydlig: Målet är att gå från aid till trade.

För att nå dit vill Moderaterna både reformera och prioritera i biståndet. Först och främst måste vi lämna budgeteringsprincipen att 1 procent av bni ska gå till bistånd. Det är helt enkelt inte en rimlig budgeteringsprincip att man först ställer sig frågan hur mycket pengar man ska lägga på ett område och därefter ställer sig frågan vad man ska göra för pengarna. Det är en mycket rimligare princip att först ställa sig frågan vad man vill göra och sedan ställa sig frågan vad det kostar.

Därför föreslår Moderaterna att biståndet ska förses med en fyraårig budgetram - precis samma modell som vi har för forskningen och infrastrukturen. Man kan tycka olika om den exakta summan pengar som en sådan ram ska förses med. Jag brukar personligen säga att politiker inte har pengar utan tar pengar. De pengar vi tar för att fördela i statens budget måste spenderas väl, och inget annat politikområde har tillåtits skena på samma sätt som biståndet. Utbetalningsmålet om 1 procent av bni har resulterat i att vi i dag lägger dubbelt så mycket pengar på biståndet som på polisen.

Herr talman! Även om många svenskar står upp för att Sverige, som ett rikt land, ska vara en generös biståndsgivare är jag övertygad om att de flesta svenskar tycker att det är en orimlig prioritering att internationellt bistånd ges ett dubbelt så stort anslag som polisen. Resurserna är inte oändliga, och vi måste prioritera.

Men, herr talman, vi måste inte bara prioritera de anslag vi lägger på biståndet mot andra behov, utan vi måste också prioritera i själva biståndet för att få ett mer effektivt bistånd. Vi måste helt enkelt välja något eller några områden som vi fokuserar på, för - igen - även om behoven i världen är oändliga är våra resurser inte det. Sverige kan inte göra allt.

Ett mer fokuserat bistånd skulle troligen leda till bättre kontroll, och det behövs. Den senaste tiden har det rapporterats om en rad korruptionsskandaler inom biståndsvärlden, och förra veckan rapporterades det om ytterligare en. Denna gång handlade det om 250 miljoner kronor till ett internationellt klimatbiståndsprojekt i Kenya.

Det finns många ytterst problematiska delar i de uppgifter som har framkommit via medierna. Det uppenbara är naturligtvis att människor i nöd inte har fått den hjälp de har blivit lovade och att skattebetalarnas pengar har förskingrats, men det är framför allt ett ytterst anmärkningsvärt agerande från Sida. Sida hade nämligen, enligt medieuppgifterna, ingått ett avtal där man frånsa sig rätten att granska och revidera hur pengarna användes. Man undrar, herr talman, hur många fler avtal likt detta Sida har ingått.

Detta är inte första gången Sida agerar på ett sätt som skadar förtroendet för statsförvaltningen i allmänhet och för biståndsbranschen i synnerhet. I november 2018 rapporterades det om organisationen ICTSD, som fått närmare 200 miljoner kronor i bistånd genom Sida. Enligt en utredning som gjordes av brittiska myndigheter var vanskötseln av organisationens ekonomi så grov att den gränsade till brott. Sida valde då att avsluta samarbetet med organisationen men avstod från att göra en polisanmälan och återkräva de skattemedel som redan betalats ut.

Herr talman! Det är regeringens ansvar att säkerställa att de skattemedel som läggs på biståndet används på bästa sätt. Ständigt återkommande rapporter om oegentligheter och korruptionsskandaler vittnar om att så inte är fallet.

Godhet kan inte mätas i spenderade pengar utan i faktiskt resultat. Sverige skulle behöva minska antalet samarbetsorgan för att ha bättre kontroll och inflytande över hur svenskt bistånd används. Samtidigt skulle Sverige troligtvis göra mer skillnad i världen.

Herr talman! Under alltför lång tid - och fortfarande när det gäller många partier i Sveriges riksdag - har biståndspolitiken varit ett område som inte får ifrågasättas. Biståndspolitiken får inte vara ett politikområde som syftar till att stilla vårt dåliga samvete utan måste precis som alla andra områden mätas och utvärderas efter sitt resultat.

Vi kan tycka olika om den exakta summan pengar biståndet ska få. Fler partier borde dock välkomna den diskussion som Moderaterna vill föra om hur vi faktiskt gör biståndet bättre och om hur vi på riktigt går från aid till trade, för vi borde alla vara överens om att detta är målet.

Herr talman! Först vill jag säga att biståndet och utvecklingspolitiken i världen är kraftigt underfinansierade. Detta måste alla vara klara över. Ska vi kunna uppnå målen i Agenda 2030 behövs det mer pengar i världen, inte mindre pengar. Det behövs alltså fler länder som ger 0,7 eller allra helst 1 procent av sin bni i bistånd - inte färre länder, som Moderaterna vill.

Jag måste fråga något. Ni moderater gör ju ett stort nummer av att ni i år vill satsa, som ni säger, 2 ½ miljard kronor på ett räddningspaket för välfärden och tryggheten i Sverige. Vi behöver inte diskutera hur mycket luft det är i dessa 2 ½ miljarder, men jag kan konstatera att detta är lika mycket som ni vill sänka skatten med för dem som betalar statlig skatt varje år de kommande åren - alltså för höginkomsttagare i Sverige.

Varför är det de fattiga i världen som genom sänkt bistånd ska betala för den räddningsaktion som ni säger er vilja göra för välfärd och trygghet i Sverige?

Herr talman! Vi kan, återigen, tycka olika om den exakta summan pengar en biståndsram ska förses med. Det vi vill göra är att fokusera biståndet för att sätta resultat i fokus. Vad hände med de 250 miljonerna till ett internationellt klimatbiståndsprojekt i Kenya? Vi måste kunna använda pengarna mycket bättre. Återigen: Inget annat politikområde har tillåtits att skena på det sätt som biståndet har gjort.

Skulle Sverige lägga sig på FN-rekommendationen, som motsvarar 0,7 procent av bni, skulle Sverige fortfarande vara den fjärde största biståndsgivaren i OECD.

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Kenneth G Forslund: Delar inte Kenneth G Forslund uppfattningen att om det är fråga om hjälp till självhjälp måste det en dag ta slut? Ska biståndet vara en evig omfördelningspolitik, eller ska det vara hjälp till självhjälp?

Herr talman! Självfallet är bistånd hjälp till självhjälp. Hela den socialdemokratiska idén med utvecklingspolitiken är att människor genom sina egna insatser ska skapa sin egen förändring. Det är detta vi ska stimulera med svenskt bistånd. Det tror jag oerhört starkt på, men inte så starkt att jag tror att vi kan se det som avklarat och som att det är dags att skära ned på pengarna denna mandatperiod.

Fokusera gärna världens effektivaste bistånd, som Sverige enligt oberoende mätningar har! Fokusera det gärna! Höj gärna kvaliteten! Peka gärna på det som inte är bra, men sänk inte biståndet! Låt inte de fattiga i världen betala för era skattesänkningar för dem med de högsta inkomsterna i Sverige!

Slutligen har jag en fråga: Hur ska ni kunna få majoritet för detta i en eventuell framtida högerkonservativ regering? Vi vet ju vad Kristdemokraterna tycker om den här idén.

Herr talman! Det låter på Kenneth G Forslund som att Moderaterna vill skära ned biståndet till noll. Det stämmer inte. Moderaterna har sagt att vi vill lägga 170 miljarder kronor på biståndet i en fyraårig ram. Det är väldigt mycket pengar för internationellt biståndssamarbete.

Man måste ju kunna ha en saklig diskussion om detta och se de inbyggda systemfel som faktiskt finns i biståndet, till exempel vad utbetalningsmålet leder till. Det leder till ett utbetalningstryck och till en massa projekt som inte är de lågt hängande frukter som hjälper människor i nöd och som räddar människor från nöd och död utan i stället en massa andra saker.

Vi måste fokusera på det allra viktigaste - de lågt hängande frukterna. Vi måste ha fokus på att nå resultat - inte ett utbetalningstryck för att stilla vårt dåliga samvete.

Herr talman! Att ställa krav är att bry sig - så är det. För oss är resultat i biståndet också viktigt; det är ingen tvekan om det. Vi har tillsammans under alliansåren arbetat för att få ett tydligare resultatfokus och gjort stora insatser i den delen.

Aid for Trade är ju en historia där vi tidigt satsade för att komma vidare. Vi ser Agenda 2030 som en viktig ny grund för biståndet, eftersom varje land här har ett eget ansvar. Där måste vi också ställa krav för att vi ska nå resultat.

Men, herr talman, apropå fokusering: Avser Moderaterna att ge upp de överenskommelser som vi har gjort internationellt om 0,7 procent? Hur är det med överenskommelsen om att EU ska arbeta för minst 0,5 procent? Har man en annan hållning där?

Herr talman! Nej, Moderaterna kommer inte att lämna några internationella överenskommelser. Just nu är rekommendationen att biståndet ska ligga på en nivå motsvarande 0,7 procent av bni. När vi tänker på vad vi vill göra är det då rimligt att detta ligger på en nivå som motsvarar 0,7 procent av bni.

Kerstin Lundgren nämnde Agenda 2030, och det är rimligt att man när den är genomförd utvärderar var vi då ligger och eventuellt uppdaterar rekommendationen.

Herr talman! Låt mig ställa samma fråga till Kerstin Lundgren som jag ställde till Kenneth G Forslund. Hur ser Kerstin Lundgren på nollvisionen i biståndet, att gå från aid till trade? Ska biståndspolitiken vara en evig omfördelningspolitik? Eller ska det vara hjälp till självhjälp och då rimligen en dag ta slut?

Herr talman! Centerpartiet har varit tydligt med att målet är att länder ska vara biståndsoberoende. Det är en viktig grund för att komma vidare.

Om den stora frågan för Moderaterna är procentsatsen, hur kommer det sig då att vi inte kan ha procentmål i Sverige men ska stå upp för den internationella överenskommelsen om 0,7 procent och EU:s nivå på 0,5 procent? Vad är då meningen med att just i Sverige helt lämna den överenskommelse vi har gjort? Varför vill Moderaterna ge upp det vi har varit överens om globalt för biståndet?

Herr talman! Man måste börja med att ställa sig frågan vad man vill göra och därefter ställa sig frågan vad det kostar. Svaret blir då 0,7 procent av bni, vilket är den nuvarande rekommendationen. Men efter Agenda 2030:s genomförande är det som sagt rimligt att denna rekommendation uppdateras.

Herr talman! Jag är glad över att Kerstin Lundgren och jag delar målet om ett biståndsoberoende. Jag ser fram emot fortsatta diskussioner om hur vi gör biståndet bättre. Då kanske vi kan komma till det scenario Kenneth G Forslund nämnde med en majoritet här i kammaren för en annan och bättre biståndspolitik.

Herr talman! Det är nästan på dagen fyra månader sedan protesterna i Chile möttes av brutalt statligt våld. Över 30 personer har dödats, fem av dem nu i januari. Många av de 2 000 politiska fångarna är unga, och över 400 barn har omhändertagits på grund av att de har deltagit i protesterna. Över 200 barn, kvinnor och män har våldtagits av de repressiva krafterna, enligt anmälningarna. Fler än 4 000 har blivit beskjutna, 400 har förlorat synen helt eller delvis och 770 fall av tortyr har anmälts.

I dag står stora delar av förorterna i bland annat Santiago under hård polisiär kontroll, med hårda sammandrabbningar mellan folket och polisen som följd.

Sådant är läget i det demokratiska landet Chile, som vi har så bra relation till. Det bör nämnas att siffrorna är osäkra eftersom många inte vågar anmäla.

Jag reste till Chile under januari månad för att få en tydligare bild av det demokratiska läget och brotten mot de mänskliga rättigheterna och för att etablera kontakt med den sociala rörelsen. Jag kan därför ge er lite mer information om Chile.

En sak som slog mig var de transnationella företagens makt och deras ansvar i den politiska, sociala och humanitära situation Chile befinner sig i.

Chile pumpas på mineraler och vatten, och marken exploateras. Även om västvärlden ofta lyfter fram att den genom handelsavtal och andra internationella avtal gör situationen bättre för befolkningen i länder som är under utveckling gäller det inte i dagens Chile.

På grund av affärer av transnationella företag från till exempel Spanien, Norge, Kanada, Kina och USA lider det chilenska folket av vattenbrist och miljöförstörelse. Detsamma gäller andra länder utanför Europas gränser. De transnationella företagen deltar också i den rättsliga förföljelsen av sociala ledare, urfolksledare och miljöaktivister.

Det finns en anledning till detta, nämligen vårt enorma behov av mineraler och vårt behov av att öka vinsterna bortom alla gränser. För att upprätthålla detta skapar vi handelsavtal och relationer, i första hand via affärsförbindelser. Västvärlden sätter tyvärr miljö, klimat, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och barnkonventionen i andra hand.

Chile är inte ensamt om detta. Samma agerande ser vi i Sydafrika, Ecuador och Kongo, för att nämna några länder som drabbas av systematisk miljöförstörelse och brott mot mänskliga rättigheter för att skydda de transnationella företagens intressen.

Man kan tydligt se företagens makt över länders framtid. I dag tjänar de tre största transnationella företagen mer under ett år än vad 160 länders samlade bnp är.

Här måste vi ta ställning. Ska företagen dominera länders demokratiska utveckling? Ska de få förstöra miljön, ha förödande påverkan på klimatet och begå brott mot mänskliga rättigheter utan att ställas till ansvar?

Sverige behöver visa vägen genom att till exempel skriva på FN:s bindande fördrag, binding treaty, som reglerar transnationella företags ansvar i fråga om mänskliga rättigheter.

Handelsavtalen behöver ta en helt annan riktning än i dag då även de ger företagen makt över länders demokratiska ordning. Varför har den svenska regeringen inte uttalat sig angående den påverkan investeringsskyddsavtalen kommer att ha på vårt framtida klimatarbete och på vår demokratiska ordning? I dag används investeringsskyddsavtalen för att bromsa eller stoppa de förändringar som länder vill genomföra till förmån för klimatet eller demokratin.

Vi behöver inte lämna Sveriges gränser för att förstå hur de transnationella företagen utnyttjar detta. I höstas stämdes nämligen Sverige på 17 miljarder kronor när riksdagen beslutade att förbjuda prospektering och brytning av uran.

Regeringen har verkat för att ett liknande investeringsskydd ska finnas med i EU:s handelsavtal. På grund av det kommer företag att kunna stämma oss om vi gör förändringar som påverkar deras ekonomiska intressen. Det gäller till exempel vinster i välfärden, återregleringar eller varje gång vi gör ett klimatarbete.

Vänsterpartiet kräver givetvis mer ansvar från de transnationella företagen och vill också få bort investeringsklausulerna, som i energifördraget, för att sätta människor, miljö och demokrati först.

Herr ålderspresident! Runt om i världen förblir våldet och förtrycket mot kvinnor den allvarligaste men trots det den mest tolererade formen av brott mot de mänskliga rättigheterna. Av världens fattigaste är 70 procent kvinnor. 603 miljoner kvinnor och flickor lever i länder där könsrelaterat våld inte är förbjudet.

Varje år gör 25 miljoner kvinnor osäkra aborter, och tiotusentals kvinnor dör till följd av det. Ungefär 13 procent av världens mödradödlighet uppskattas kunna härledas till just osäkra aborter. Och de många aborterna då? Jo, de kan givetvis härledas till att ungefär 214 miljoner kvinnor saknar tillgång till preventivmedel.

Var tredje kvinna har någon gång under sin livstid upplevt fysiskt eller sexuellt våld. Detta är ju, precis som Olle Thorell sa, inget mindre än en pandemi av fullständigt svindlande proportioner.

Det saknas uppskattningsvis mellan 60 och 200 miljoner kvinnor i världen som en följd av aborter av flickfoster och att flickor dödas efter födseln. Det finns ingen tillförlitlig statistik, men grova uppskattningar tyder på att mellan 700 000 och 2 miljoner kvinnor och flickor varje år utsätts för människohandel för sexuella ändamål. 120 miljoner kvinnor världen över har utsatts för våldtäkt eller andra tvingande sexuella handlingar, och varje dag dör över 800 kvinnor som har blivit gravida, bland annat på grund av en bristfällig mödravård. Vi vet att kvinnors sexualitet kontrolleras genom förbud mot abort och preventivmedel.

Kampen för jämställdhet måste pågå varje dag, året runt, hela tiden. I takt med att vi nu ser att högerextremism och konservatism reser sig runt om i världen sätts kvinnors och flickors situation under stark press. I flera länder går utvecklingen rakt åt fel håll, och i Sverige pratar högerkonservativa om att vi behöver en ny feminism eller att jämställdheten har gått för långt. Till min stora förvåning fick jag i den förra valrörelsen, som socialminister, diskutera abortfrågan med sverigedemokrater - i Sverige!

Kvinnor är alltid de första som får lida konsekvenserna när det demokratiska utrymmet krymper och de mänskliga rättigheterna börjar ifrågasättas. Av någon anledning börjar det ganska ofta med att auktoritära ledare faktiskt verkar bry sig om kvinnor. Hur de klär sig och uppträder och deras sexualitet är av stort intresse. Det är mot denna fond som varje anständig nation måste ställa sig frågan: Var hör vi hemma i arbetet för en sjystare och bättre värld?

Mot denna bakgrund var det inte något långt steg för regeringen 2014 att besluta sig för att bli det första land i världen som införde en feministisk utrikespolitik. Det är fullständigt självklart egentligen. Detta är också ett av skälen till att vi socialdemokrater i en tid som ser ut som den gör just nu, globalt, väldigt tydligt står upp för enprocentsmålet i biståndet. Vi vill att minst 50 procent av biståndet ska gå till just flickor och kvinnor.

Vi vet att biståndet mycket effektivt bidrar till att bekämpa fattigdom, bekämpa förtryck, främja utveckling och främja och åstadkomma fred och hållbar trygghet och säkerhet runt om i hela världen. Biståndet är alltså inte en kostnad på det sättet för vårt land, utan det kommer andra vägen, om det nu är så att man, som till exempel Moderaterna, i det här fallet, vill börja dra ned på ett bistånd som är mycket effektivt.

Jag har bara några sekunder kvar - tiden går fort när man pratar om viktiga saker. Jag vill avsluta med att rikta mig till Magdalena Schröder och säga: Vi socialdemokrater tar vilken dag som helst en debatt om biståndet och vad det bidrar till. Vi har faktiskt det mest effektiva bistånd som finns i världen, inte minst med inriktningen på jämställdhet, mot fattigdom och förtryck och för demokrati. Det behövs mer än någonsin, och vi ser fram emot denna debatt med Moderaterna.

(Applåder)

Herr ålderspresident! I fjolårets utrikespolitiska debatt lyfte jag fram frihandel och vikten av att tillvarata arbetstagarnas rättigheter. Dessa frågor är inte mindre aktuella i år när Boris Johnson i Storbritannien lyckats krångla sig fram till en brexit. Under detta år ska han åstadkomma ett frihandelsavtal som ska gälla från 2021. Något säger mig att även där kommer vi att tvingas åse märkliga krumbukter och lösningar som kommer att splittra Storbritannien ytterligare och bana väg för en kris med Skottland påminnande om den vi ser i Katalonien.

Boris Johnson har sin förebild väster om Atlanten i den oberäknelige president Donald Trump, som satsar på ett omval i november. Nästan alla politiska krafter i Sverige från vänster till höger och från traditionella till frihetliga skakar på huvudet åt denne världens mäktigaste man som bestämmer över USA:s samlade kärnvapenarsenal. Han har lyckats med att få Kinas och Rysslands ledare att framstå som resonabla och förnuftiga herrar.

USA har vandrat en lång och dyster väg bort från presidenter som Franklin D. Roosevelt och John F. Kennedy. Aldrig tidigare har världen så behövt ett nytt ledarskap, och aldrig som nu har det lyst med sin frånvaro. Det skulle behövas en ny Martin Luther King som står upp för spansktalandes och andra invandrargruppers rättigheter. Vid den stora medborgarmarschen i Washington 1963 sa fredspristagaren King så här:

Jag har en dröm, att nationen en vacker dag ska resa sig och göra den verkliga innebörden av sin troslära till verklighet: Vi anser att dessa sanningar är självklara, att alla människor skapats som likar. Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag ska leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg utan efter sin karaktärs innehåll.

Herr ålderspresident! Om man till ordet hudfärg lägger till religiös bakgrund klingar det väl så aktuellt i dag. Rasismen är på frammarsch, och fördomar har blivit högsta mode och är grunden för olika europeiska partibildningar. Europas och Sveriges invandrare döms utifrån hudfärg, språkfärdighet och religiös bakgrund och inte utifrån de individer som de verkligen är.

Precis som arbetarna under tidigt 1900-tal av överklassen sågs som en grå, anonym och hotfull massa ser i dag alltför många svenskfödda på invandrare, i synnerhet muslimer, som farliga människor som bor i våra stora så kallade utsatta bostadsområden. Jag kan bara vädja till er i högerblocket i Sverige och era europeiska partivänner: Sluta underblåsa dessa fördomar! Se varje invandrare som en medmänniska och individ!

Herr ålderspresident! Arbetarna har inte försvunnit i Sverige eller i vår värld, snarare tvärtom eftersom industrialiseringen har spridit sig över hela världen. Det finns fortfarande ett stort behov av facklig organisering, för att kämpa för en lön att leva på, vettiga arbetsmiljöer och åtta timmars arbetsdag. Värst utsatta, även i Sverige, är migrantarbetarna, som ofta tvingas arbeta till löner långt under avtal och under slavliknande förhållanden.

Herr ålderspresident! Jag har redan nämnt Trump, och jag måste avsluta med palestiniernas fruktansvärda situation i Mellanöstern. Palestinierna är folket som egentligen har ett land men som fråntagits det. Även våra vänner säger att vi måste kompromissa, att vi måste foga oss och att vi måste ge efter och glömma det som faktiskt en gång var vårt.

Nu har Trump gett palestinierna ett nytt, enligt honom fantastiskt erbjudande. Jerusalem ska erkännas som Israels och bara Israels huvudstad. Östra Jordanstranden ska skiljas från Västbanken. Israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk mark ska tillhöra Israel. Ett antal miljarder ska dock överlämnas som ersättning. Vi kan inte foga oss i detta. Vi kan inte tänja oss mer.

Protesterna mot den så kallade fredsplan som Trump och Netanyahu producerat är enorma. Det är en fredsplan utan palestiniernas närvaro och i strid mot folkrätten. Den har dessutom ett syfte: att skydda Trump från riksrätten och Netanyahu från fängelset. Dessa herrar har inte förstått att palestinierna inte säljer sitt land eller sin huvudstad för alla pengar i världen.

Palestinierna är folket som älskar livet. De är precis som vi. De vill ha fred, frihet och rättvisa. Varför förnekas detta dem?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag tackar ledamoten för belysningen av kampen mot främlingsfientlighet.

I ett tidigare replikskifte hörde vi utrikesministern säga att man måste bekämpa antisemitismen och ta det problemet på största allvar. Inte minst i Mellanöstern ser vi problem när det kommer till antisemitism. Mahmud Abbas, palestiniernas president, sa den 30 april 2018 att folkmordet på den judiska befolkningen är judarnas eget fel. Det var judarnas sociala beteende som gjorde att 6 miljoner judar förintades, sa Mahmud Abbas den 30 april 2018. Detta uppmärksammades i svenska och internationella medier.

Socialdemokraternas partiledare statsminister Stefan Löfven har sagt att Fatah är ett kärt systerparti. Jag tänkte höra hur Socialdemokraterna ser på att Mahmud Abbas som ordförande för detta kära systerparti uttrycker sig på det här sättet. Vad vill man från socialdemokratin göra åt det?

Herr ålderspresident! Vi socialdemokrater är för en tvåstatslösning, som innebär att Israel har rätt att existera och att tillika Palestina har rätt att existera.

Mahmud Abbas uttalande är klumpigt och helt enkelt oacceptabelt. Vi motarbetar antisemitism på alla fronter. Du har säkert hört talas om de senaste uttalandena från vår statsminister när det gäller de här sakerna, Marcus Jonsson. Du har också precis hört utrikesministern tala om detta.

al-Fatah är en systerorganisation till oss. Vi möter dem och talar dem till rätta. Vi har också förbindelser med motsvarande israeliska organisationer. Vi rättar även dem när de är ute på grumligt vatten, precis som vi rättar al-Fatah.

Herr ålderspresident! Statsministern var på plats i Jerusalem när man högtidlighöll att det var 75 år sedan befriandet av Auschwitz. Då publicerades i al-Hayat al-Jadida, den officiella tidningen i Palestina, en krönika där man skrev: Ett skott och en död kropp skulle ställa in hela ceremonin. Det var en uppmaning från en kolumnist som vädjade till läsarna att göra motstånd.

Jag vill ställa en fråga till ledamoten med anledning av att han är från Malmö. I SSU:s förstamajtåg i Malmö förra året skanderades det: Krossa sionismen! Ett liknande slagord hördes i Tyskland samma månad. Då skrek man: Stoppa sionismen! Men det var det högerextrema partiet Die Rechte, som kallar sig själva Die Hitler-Leute, Hitlerfolket, som skrek detta. Hur långt sträcker sig ansvaret inom socialdemokratin för att tala inte bara med systerorganisationer utan även med den egna partiorganisationen i hemmadistriktet?

Herr ålderspresident! Ledamoten verkar ha missat Stefan Löfvens tal på SSU:s kongress och vad han sa om detta där. Om du har missat det, Marcus Jonsson, vill jag rekommendera dig att gå in och lyssna på vad vår ordförande sa på SSU:s kongress.

(Applåder)

Herr ålderspresident! I hela mitt liv, så länge jag kan minnas, har diskussionerna om Israel och Palestina varit närvarande, först förstås när jag gick i skolan och vi läste om de olika religionerna, sedan under 90-talet med Osloprocessen och det som kunde ha blivit ett historiskt fredsavtal. Mer än 25 år har passerat sedan dess. Fortfarande ser vi inte den politiska vilja som krävs för att åstadkomma varaktig fred och stabilitet i regionen, där två stater med säkra och erkända gränser kan leva sida vid sida med varandra. Om detta behöver vi tala mer.

Herr ålderspresident! Som internationellt engagerad och intresserad socialdemokrat har jag fått möjlighet att på olika sätt se stora delar av världen. Jag har blivit fascinerad, men jag har också många gånger blivit förfärad. Trots att diskussionerna om Mellanöstern, Israel och Palestina funnits med under alla år genom mitt politiska engagemang dröjde det till efter att jag kom in i riksdagen innan jag fick möjlighet att besöka dessa båda länder. Att på plats få träffa människorättsorganisationer, israeler och palestinier som gemensamt oroade sig över utvecklingen i sin region och såväl bosättare som utsatta människor som drabbats av bosättningspolitiken var omskakande. Jag minns att jag många gånger sedan dess tänkt tanken på hur denna ockupation kan tillåtas att pågå år efter år, dag efter dag.

Vid mitt senaste besök i Israel och Palestina i höstas tänkte jag, framför allt när jag träffade yngre människor i regionen, på att uppgivenheten över situationen var mer närvarande än vid tidigare besök. Utsatthet, oro och maktlöshet tar ut sin rätt.

Vi ser också globalt hur engagemanget för den palestinska saken generellt har blivit svagare. Tydligast har det kanske de senaste åren synts genom den amerikanska administrationens agerande. Under de senaste åren har åratal av amerikansk utrikespolitik skiftats. USA har flyttat sin ambassad till Jerusalem, strypt i stort sett allt ekonomiskt bistånd till palestinierna, förklarat att de israeliska bosättningarna inte strider mot folkrätten och erkänt Israels suveränitet över de ockuperade Golanhöjderna.

När USA:s president, som är högst ansvarig för denna politik, alldeles nyligen presenterade vad han gett det inte så ödmjuka namnet århundradets uppgörelse gjordes det sida vid sida med den israeliske premiärministern. Den plats där man rimligtvis borde ha väntat sig den palestinska parten gapade tom.

Enligt överenskommelsen mellan Trump och Netanyahu ska Jerusalem bli Israels odelade huvudstad. Dagens bosättningar på ockuperat palestinskt territorium ska få status av israeliska enklaver. All erfarenhet av seriöst fredsarbete är att medlare måste lyssna på och förstå bägge parters intressen. Annars kan det knappast bli en hållbar fred.

Herr ålderspresident! Svaret från den palestinska sidan har varit tydligt. Tydliga fördömanden kom snabbt. Samtidigt som Trumps plan presenterades i Washington gjorde de rivaliserande Fatah och Hamas något så ovanligt som ett gemensamt uttalande. Arabförbundet samlades också i ett tydligt nej till planen genom ett extrainkallat möte i Kairo. FN har varit tydligt, EU likaså. Även vår nuvarande utrikesminister Ann Linde och den tidigare utrikesministern i den borgerliga regeringen, Carl Bildt, har varit tydliga med att den här så kallade fredsplanen lämnar betydligt mer att önska.

Kritiken från internationellt håll stämmer alltså inte med Trumps upplägg. Hans hållning är att planen är själva ramen för fortsatta diskussioner och att inga andra synpunkter ska beaktas. Men frågan är om Trump och Netanyahu verkligen kan ignorera de åsikter som redan har kommit till tals.

Herr ålderspresident! Varje fredsprocess där flera parter ingår måste också involvera samtliga parter och på lika villkor. Folkrätten och Säkerhetsrådets beslut måste respekteras. Det som har presenterats är egentligen inte något försök till någon seriös fredsplan att tala om. Vi kan inte börja rita om staters gränser i strid med folkrätten och internationella överenskommelser. En sådan världsordning blir i förlängningen destruktiv, utmanande och farlig.

Herr ålderspresident! Jag är stolt över att tillhöra ett parti som verkar i ett land som tydligt har tagit ställning för en tvåstatslösning där det israeliska folket och det palestinska folket ska få rätt att få leva i fred och frihet inom säkra och erkända gränser. Det innefattar också att den starkare parten har ett större ansvar för att ockupationen först och främst ska upphöra, att gemensamma överenskommelser nås och att folkrätten efterlevs. Den palestinska sidan har också ett ansvar i detta. Det är viktigt att betona. Mot bakgrund av detta är Sveriges beslut att erkänna den israeliska såväl som den palestinska staten fullt rimliga och fullt konsekventa.

Menar vi allvar med folkrätten och att vi vill se en fredlig utveckling i Mellanöstern är det viktigt att Sverige och vår regering är fortsatt tydlig med det. För mig som socialdemokrat med den fasta övertygelsen om alla människors lika värde oavsett var i världen de bor är det en självklarhet att höja rösten varje gång mänskliga rättigheter kränks. Den israelisk-palestinska fredsprocessen - och då menar jag en verklig fredsprocess som inkluderar båda parter - förtjänar omvärldens tydliga röst.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Sedan 1730-talet har Sverige diplomatiska relationer med Turkiet. Egentligen kan förbindelserna spåras ännu längre tillbaka i historien. Turkiet är inte bara ett land med viktigt geopolitiskt läge. Det är också ett semesterparadis som flera tusen svenskar åker till varje år.

Sedan 1999 har Turkiet kandidatlandsstatus till EU, vilket ställer krav på att kandidatlandet följer Europarådets konventioner om mänskliga rättigheter och uppfyller Köpenhamnskriterierna, som innebär politiska och ekonomiska villkor som ett kandidatland måste uppfylla för att kunna bli medlem i EU.

Tyvärr rapporteras det dagligen om kränkningar från Turkiet där folkvalda, fackliga aktivister, kvinnorättsaktivister och journalister blir fängslade på helt odemokratiska grunder.

I dag ligger Turkiet i konflikt med nästan alla sina grannländer. I Syrien har Turkiet ockuperat de kurdiska områdena, bland annat Afrinprovinsen, vilket är ett brott mot folkrätten. Tusentals människor har tvingats till flykt, och det rapporteras dagligen om allvarliga kränkningar och brott mot mänskliga rättigheter.

Irakiska Kurdistan flygbombas dagligen under förevändningen att man för krig mot terrorismen. De kristna minoriteterna som assyrier, syrianer, armenier och aleviter har fortfarande inskränkta rättigheter, och det är fortfarande tabu att diskutera folkmordet på kristna som skedde under första världskrigets slutår.

Konflikten med Grekland om gränsdragningar i Medelhavet och situationen på Cypern är två andra frågor som då och då blåser upp.

Herr ålderspresident! År 2016-2017 genomfördes stora författningsändringar i den turkiska konstitutionen. Sedan 2017 styrs Turkiet med ett presidentsystem som innebär att presidenten kan styra med dekret, utse viktiga domare, upplösa parlamentet och på egen hand införa undantagstillstånd.

Enligt Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Turkiet, som publicerades i februari månad 2019, har dessa författningsändringar och införandet av ett nytt exekutivt styrelseskick lett till att rättsstatens principer har försvagats och att granskande och balanserande funktioner har urholkats.

Sedan 2016 har flera folkvalda politiker blivit fängslade, bland annat ledarna för oppositionspartiet HDP, Folkens demokratiska parti, Figen Yüksekdag och Selahattin Demirtas. I november 2018 slog Europadomstolen för mänskliga rättigheter fast att den kurdiske politikern Selahattin Demirtas bör släppas ur turkiskt fängelse. I domen klargjordes att Selahattin Demirtas har fängslats på godtyckliga grunder.

Herr ålderspresident! Vid sidan av fängslandet av meningsmotståndare hotar nu den turkiska konstitutionsdomstolen två legala politiska partier med förbud. Den motivering som presenteras av domstolen är att partierna har ordet Kurdistan i sina partibeteckningar. Det är två partier som heter Kurdistans frihetsparti och Kurdistans socialistiska parti, PAK och PSK.

Den turkiska konstitutionsdomstolen menar att ordet Kurdistan hotar den turkiska statens enhet och undergräver den nationella säkerheten. Det är två vanliga åtalspunkter som används för att tysta oppositionella i Turkiet. Det här är en motsägelsefull inställning med tanke på att de nuvarande kurdiska provinserna i Turkiet kallades Kurdistan fram till 1930.

Det fördes en politik som var färgad och influerad från Europa, särskilt av de framväxande extrema nationalistiska rörelser som kulminerade i fascism och nazism. Ett land, ett folk, ett språk och en religion. Återigen märks och hörs dessa tankegods i Europa och delar av världen och inte minst från Turkiet.

De politiska partierna PAK och PSK har sedan fyra år tillbaka verkat legalt i Turkiet och deltagit i de senaste lokalvalen. Båda partierna avvisar väpnad kamp, tror på den parlamentariska metoden och verkar för ett demokratiskt Turkiet som garanterar kollektiva rättigheter för religiösa och etniska minoriteter och rätten till självbestämmande för kurderna.

Ett förbud mot dessa partier skulle bli ännu ett bakslag för de progressiva rörelser som kämpar för ett demokratiskt Turkiet. Det är med en fri opposition Turkiet på allvar kan göra anspråk på att bli en del av EU. Med en opposition som sitter i fängelse, med en inskränkt yttrandefrihet och med fortsatt krig i Syrien och Rojava bör drömmen om ett medlemskap i EU bli alltmer avlägsen.

Herr ålderspresident! Sverige är inte en isolerad ö. Det som händer i omvärlden och speciellt i ett område inte alltför långt från Sverige påverkar även oss här hemma. Därför är det viktigt att den svenska regeringen fortsätter med sitt engagemang, speciellt med den feministiska utrikespolitiken, när det gäller kampen för demokrati, fred och frihet i delar av världen som behöver det.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Fred är en dyrbar gåva som gör att människor kan utvecklas utifrån egna drömmar och visioner. Tyvärr har inte alla fått möjligheten att njuta av fred och frihet. Krig och konflikter påverkar oss alla.

Vi har haft två världskrig under 1900-talet. Förföljelse av kristna pågick redan i början av 1900-talet och pågår just nu. Vi har haft Förintelsen och olika konflikter i Afrika. Det har handlat om situationen på Balkan och framför allt i Östeuropa. Det har gällt Moldavien, Ukraina och Georgien. Det har varit återkommande krig och konflikter i Mellanöstern där just nu Syriens situation och kurdernas situation kanske är de tydligaste.

Konflikter skapar tyvärr hat. De skapar ofrihet, övergrepp, fattigdom, materiell förstörelse och flyktingströmmar. Vi i Sverige måste jobba inom FN, inom EU och själva för att hjälpa till att skapa fred. För egen del tror jag att det är två strategier som är bättre än de flesta. Det är internationellt samarbete och utökad handel. EU-projektet visar hur viktig handel är. Man kan med fred, försoning och handel skapa en bättre situation för alla.

Vi har också haft konflikter i vårt närområde. Det är Rysslands aggression i Moldavien, Georgien och Ukraina och kriget på Balkan. Utifrån mitt perspektiv, herr ålderspresident, måste vi fortsätta att just nu arbeta framför allt med Balkan. Det handlar om frihandel, visumfrihet för Kosovo, bekämpande av brott och korruption, bekämpande av trafficking och annat som på ett uppenbart sätt kränker människors frihet.

Herr ålderspresident! Sverige är ett fantastiskt land som har fått njuta av fredens frukter under ett par hundra år. Det har dock inte alltid varit så. Vi har en lång historia av ständigt återkommande krig med våra grannar.

Denna tid, krigets tid, präglades av stora orättvisor, sjukdomar och fattigdom. Freden har gett oss alla ett bättre liv. Detta är en förebild som visar andra konfliktområden att fred och handel kan ge alla en bättre vardag.

Jag hoppas att vi alla hjälps åt att arbeta för fred och frihet oavsett var hat och ondska visar sitt fula tryne.

Herr ålderspresident! Låt mig citera Bibeln: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?" Jesus svarar då Petrus: "Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger."

Det här är en bild som berättar om förlåtelse. I krig sker fruktansvärda övergrepp. Dem måste vi erkänna. Men vi lär oss också att om vi ska få fred och försoning måste vi förlåta. Här kan vi se på Sydafrikas sanningskommission som har jobbat aktivt med försoning och förlåtelse för att försöka reparera de skador och kränkningar som skedde i landet.

Herr ålderspresident! Jag hoppas att vi som land och som folk ska kunna bidra till fred och försoning i Afrika, att vi ska kunna bidra med fred och försoning i Mellanöstern och att vi ska kunna bidra med fred och försoning på Balkan och i Östeuropa.

Herr ålderspresident! Jag tror att vi är många i Sverige som jobbar hårt och är ute och reser. Vi gör ett bra jobb. Vi är inte alltid överens, men jag hoppas att vi ska kunna vara ett land som pekar på fred och försoning.

(Applåder)

I detta anförande instämde Marcus Jonsson (KD).

Herr ålderspresident! Det finns knappast något fenomen som har en så stark internationell prägel som förtrycket av kvinnor i världen. Det finns precis överallt. Det finns inget land som kan sägas vara fritt från kvinnoförtryck.

I Sverige talar vi mycket om jämställdhet men har inte alls något fulllödigt jämställt samhälle. Män är på flera områden fortfarande privilegierade i förhållande till kvinnor. Det finns åtskilligt mer att göra.

Ute i världen är situationen en helt annan. Kvinnor låses in som boskap i länder som Saudiarabien, i delar av Afghanistan och i andra länder i Mellanöstern. Vid giftermål behandlas de som en handelsvara. Kvinnor som begår så kallade äktenskapsbrott halshuggs eller piskas.

I Iran fängslas och torteras kvinnor för att de vägrar att följa sharialagar om till exempel tvångsslöja. Den som har fått mest uppmärksamhet internationellt är människorättsaktivisten och advokaten Nasrin Sotoudeh, som har fått 37 års fängelsestraff och 148 piskrapp enbart på grund av att hon företräder fängslade kvinnor som enligt sharia i Iran har gjort sig skyldiga genom att ta av sig slöjan på en station den 8 mars.

I stora delar av Afrika könsstympas kvinnor. Somalia har ofta framställts som det värsta exemplet, men i ett land som Egypten är 90 procent av kvinnorna på landsbygden könsstympade.

I Pakistan och i Irak har visserligen en lag om hedersbrott införts som innebär stränga straff för förövaren. Likafullt är mängden hedersbrott fortfarande mycket stor. Amnesty International pekar också på att lagen har många kryphål - kryphål som lämnar dörren öppen för mutor till domare och uppgörelser om domar i sådana mål.

Jag menar att enbart lagar i sig fungerar dåligt i ett samhälle där kvinnoförtrycket, framför allt hedersvåldet, är allmän vedertagen ordning. Likartade förhållanden råder i Indien och andra länder.

I Turkiet föreligger nu ett lagförslag som innebär att våldtäktsmannen slipper straff om han gifter sig med våldtäktsoffret. Vad den våldtagna flickan har att säga om saken efterfrågas inte. Kvinnor ska alltså kunna tvingas leva tillsammans med sin våldtäktsman i Erdogans Turkiet.

Den turkiska staten har också olagligt ockuperat de kurdiska delarna av Syrien, där Turkiet har gjort sig skyldigt till utomrättsliga avrättningar och övergrepp på civila, inte minst på kvinnor som är aktivister och har kämpat mot Daish. Dessa kvinnor bidrar till den politiska utvecklingen i Rojava, som är unik i hela Mellanöstern. Turkiet vill inte att kvinnor och minoriteter, särskilt kurderna, ska få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda.

Herr ålderspresident! I Ryssland finns ett lagförslag som innebär strafflättnader för kvinnomisshandel. Detta är bara några exempel när det gäller den kamp som pågår. Kvinnoförtrycket finns inte bara i Asien och Afrika. I större delarna av Latinamerika finns kvinnoförtryck och övergrepp mot flickor och barn. Under fredliga demonstrationer mot ojämlikhet och sociala orättvisor i Chile begick miliser sexuella övergrepp på kvinnliga aktivister. Och vi i Europa och Sverige kan knappast undgå kritik.

Herr ålderspresident! I dag presenterade regeringen en ny lag om en feministisk handelspolitik. Vad kan detta innebära för de förtryckta kvinnorna? Det är en fråga man vill ha svar på.

Den feministiska utrikespolitiken blir inte mer trovärdig, feministisk och solidarisk för kvinnor i till exempel Saudiarabien, Iran, Colombia, Jemen, Brasilien och andra länder. Kvinnor behöver inte krigsmateriel och fler lagar om klädesplagg vare sig när det gäller slöja eller när det gäller bikini!

I slutet av förra året var jag på studiebesök i Colombia. Vid mina besök under tio dagar träffade jag ett femtiotal kvinnoorganisationer, fackliga aktivister och hbtq-aktivister. Alla frågade mig: Vad går svenskt bistånd till, Amineh? Den frågan har jag inte fått svar på än. Detta är en viktig sak som vi måste ta upp.

Om man på allvar ville stå upp för kvinnors rättigheter skulle Sverige med stöd av EU och FN kräva en översyn av de barbariska kvinnofientliga lagar som finns i ett antal av FN:s medlemsländer. Kvinnor behöver säkerhet, grundläggande rättigheter och ekonomiskt oberoende.

Jag vill avslutningsvis hävda att det är kvinnoaktivisterna världen över som i dag har satt rubriker när det gäller kampen mot förtryck och kampen mot mäns våld mot kvinnor. I Argentina, USA, Irland, Polen och Ryssland har man mobiliserat skaror för att kräva slut på förtryck. Det handlar också om inskränkningar i abortlagar. Metoo är ett exempel på detta.

Herr ålderspresident! Jag måste avslutningsvis säga att Dawit Isaak och Ahmadreza Djalali måste bli frisläppta.

Den utrikespolitiska debatten var härmed avslutad.