Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Utgiftsområde 17 är ett brett utgiftsområde som har stor bäring på vårt samhälle. Vi sverigedemokrater har egentligen aldrig gjort någon hemlighet av att vi prioriterar kulturarvet i det här betänkandet. Just kulturarvet är den levande delen av historien. Det knyter samman dåtidens svenskar med oss som lever i dag.

Vårt inflytande och vår prioritering av kulturarvet har synts i tidigare budgetar som vi har lagt fram tillsammans med regeringen. Det har handlat om att rusta upp bidragsfastigheter, slott och miljöer som levandegör vår historia varje dag. Det har handlat om digitaliseringssatsningar för att tillgängliggöra och föreviga delar av det svenska kulturarvet samt att stötta centrala kulturinstitutioner vars fastigheter har varit i behov av renoveringar under lång tid.

Även i denna budget ser vi satsningar på kulturarvet med sverigedemokratiska förtecken. Under ett par år nu har vi motionerat om att Sverige behöver stärka beredskapen kopplat till kulturarvet, inte minst med tanke på det behov som har uppdagats efter Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina. Där utgör kulturarvet även i våra dagar en militär måltavla.

Därför tillför vi tillsammans med regeringen 84 miljoner kronor i syfte att stärka beredskapen kopplat till kulturarvet. Dessa medel ska användas för beredskapsplanering, inklusive magasinering och särskilda transporter, för att säkerställa att kulturarvet skyddas vid en krissituation, som vi dock hoppas att vi aldrig hamnar i.

Nationalmuseum, Naturhistoriska riksmuseet och Dramaten kompenseras för de ökade hyreskostnader som har varit en konsekvens av kostnadshyresmodellen, som inte varit ändamålsenlig. I dagarna presenterade regeringen ett förslag på en återgång till marknadshyra för dessa kulturinstitutioner. Vi följer det naturligtvis noggrant och kommer att vara en konstruktiv part gentemot regeringen för att garantera att dessa kulturinstitutioner får en skälig hyra.

Herr talman! Kyrkor runt om i vårt land har varit en viktig bärare av vår historia. Sverige har varit ett kristet land i 1 000 år, och flera av våra kyrkor speglar denna tusenåriga historia. På många orter är kyrkor dessutom en viktig samlingsplats. Därför är vi nöjda med att den kyrkoantikvariska ersättningen, som varit eftersatt under väldigt lång tid, räknas upp. Nominellt är det kanske lite, men förhoppningen är att detta är välbehövligt och ett startskott för framtida förstärkningar av det kyrkliga kulturarvet.

Med detta sagt är det fortfarande mycket som behöver göras på detta område. Vi fortsätter att arbeta för vårt gemensamma kulturarv.

Herr talman! Jag vill också nämna de satsningar vi gör specifikt för den judiska minoriteten i Sverige. Sedan den 7 oktober har vi tyvärr sett att det har getts starkare uttryck för antisemitismen. Den är djupt rotad hos vissa delar av befolkningen, inte minst de grupper som har invandrat till Sverige från länder med antisemitiska föreställningar och där det dessvärre är en vedertagen ordning. Men även från politiskt håll, från vänstersidan, har det getts starkare uttryck för den. Och tyvärr har detta präglat gatubilden de senaste åren.

Tillsammans med regeringen har vi därför aviserat vår ambition att stärka judiskt liv i Sverige. Det gör vi genom en långsiktig strategi med konkreta insatser. För detta ändamål avsätter vi 10,5 miljoner kronor under 2025. Samma belopp planeras årligen för 2026 och 2027. Från 2028 till 2034 justeras det till 9 miljoner kronor per år.

Strategin syftar till att främja och utveckla det judiska livet och judars samfund samt värna om deras kultur och tradition i vårt land. Vi menar att det är en viktig satsning, inte minst när vi ser att antisemitiska slagord och handlingar har blivit frekvent förekommande.

Antisemitismen har ingen plats i Sverige. Därför är jag stolt över att vi tillsammans med regeringen markerar mot detta och satsar för att stävja dess framväxt samtidigt som vi står upp för judars rätt att leva och verka i trygghet.

Herr talman! Den svenska idrottsrörelsen är en hörnsten i svenskt föreningsliv. Det är en rörelse som inom en mängd olika sporter engagerar miljontals svenskar varje dag. Med det sagt står idrottsrörelsen inför stora utmaningar, inte minst kopplat till lokal- och anläggningsfrågan.

Det råder brist på anläggningar, inte minst i våra storstäder. Det har vi sverigedemokrater påpekat under lång tid. Därför har vi sedan flera år tillbaka velat se en så kallad lokal- och anläggningsfond, enligt den danska modellen. Det är också något som vi ser att flera partier tar efter. Det är glädjande när man får bekräftelse för sina politiska förslag.

Dock återfinns den satsningen tyvärr inte i budgeten, även om det är något vi gärna hade velat se. Men vi kommer att fortsätta arbeta för det.

Herr talman! Tidigare i mitt anförande nämnde jag att vi sverigedemokrater sätter kulturarvet främst. Men det betyder inte att vi negligerar samtidskulturen. Däremot har vi en lite annorlunda syn på samtidskulturen i jämförelse med oppositionen.

Mykarapporten Så fri är konsten har citerats många gånger, inte minst i den här kammaren. Den visar hur enkelt klåfingriga politiker styr innehållet genom politiskt satta mål. Det blir möjligt på grund av det ekonomiska beroende många kulturskapare har av offentliga medel. Man biter ju inte gärna den hand som föder en.

Vi sverigedemokrater har under lång tid påpekat detta och lyft fram alternativa finansieringsmetoder som kultursektorn behöver. Det är alltid bra att stå på flera ben. Ett problem för företagare i allmänhet men småföretagare i synnerhet är den byråkrati och det regelkrångel som kostar mycket pengar och resurser.

Många kulturskapare är just småföretagare. Därför är det bra att Tidöpartierna nu tar tag i frågan och inrättar bland annat ett regelförenklingsråd, ett implementeringsråd samt en strategi för hur de kreativa näringarna ska bli mer lönsamma inom kultursektorn. För att ha en fri och stark samtidskultur behöver vi stärka de kulturella och kreativa branscherna och inte göra dem mer bidragsberoende av staten.

Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för ditt spännande, intressanta och talande anförande!

Tack också för att du tar upp frågor som kulturarvet och antisemitismen, som är en otroligt viktig fråga. Jag hade gärna sett att Alexander Christiansson hade pratat lite mer om den allmänna rasismen i samhället, för det är något som äter upp samhället.

Ledamoten talar också om idrotten. Om ledamoten vill ha en anläggningsfond hade han kunnat rösta på Miljöpartiets förslag. Det går ju tyvärr inte att göra nu, eftersom det förslaget redan har fallit. Men vi lade 130 miljoner på en anläggningsfond.

Jag vill återkomma till det här med kulturarvet. Vi ser nämligen i Ukraina hur viktigt det är att skydda kulturarvet. Det håller jag verkligen med om. Men en annan sak man också ser i Ukraina är hur viktigt kulturlivet är för moralen, för att ena landet och hålla ihop landet. Det läses som aldrig förr, och man går på konserter och teaterföreställningar och så vidare. Jag kommer att tala om det i mitt anförande också.

Den här regeringen drar dock ned väldigt kraftigt på kulturen i tider när man satsar väldigt mycket på försvaret. Kan ledamoten kommentera varför regeringen drar ned på kultur när man vet hur viktig den är för civilförsvaret och totalförsvaret i ett land som är i kris och krig?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Som jag sa i mitt anförande har vi en annan syn på samtidskulturen, för jag antar att det är detta ledamoten hänvisar till. Vi arbetar hårt i regeringen för att skapa förutsättningar för kulturskapare att kunna stå på fler ben än bara statliga bidrag. Nu är skillnaden i vissa delar i budgeten marginell. Jag tror att vi till exempel drar ned kultursamverkansmodellen med 20 miljoner. Den har 1,6 miljarder i anslag, vilket innebär en marginell skillnad.

Det här är inte så konstigt eftersom vi har en regering med en annan syn på skatter, på företagande och på att skapa förutsättningar för människor att leva och bestämma över sina egna liv. Någonstans ligger det kanske i tangentens riktning att vi arbetar på detta sätt.

Jag tycker kanske att det blir lite högtravande när man hävdar att vi drar ned enormt mycket på kulturbudgeten. Det är en marginell skillnad, och den är inte så brutalt farlig som många ger sken av.

Herr talman! Jag tackar Alexander Christiansson för svaret.

Jag håller inte riktigt med om att det handlar om en marginell skillnad. Sett till hela utgiftsområdet lägger Miljöpartiet över 2 miljarder mer i en budget på 16-17 miljarder. Det är ändå 12 ½ procent.

Vad gäller kultursamverkansmodellen har det egentligen saknats pengar i den ända sedan starten. Där behövs mer pengar. Förra året hade ni inte kompenserat för inflationen i pris- och löneomräkningen, och nu drar regeringen dessutom ned. Ledamoten får gärna fortsätta kommentera detta.

Jag vill passa på att ställa en annan fråga, nämligen om studieförbunden. Sverigedemokraterna har varit drivande i att dra ned på anslagen till studieförbunden. Vi har tidigare haft en ganska stor samsyn i kammaren om hur viktiga studieförbunden är för inte minst demokratin och det levande kulturlivet.

Vad jag förstår finns det olika skäl till att man nu gör en neddragning. Innan jag kom in i riksdagen hade jag en debatt med en sverigedemokrat i Stockholms kommunfullmäktige som hävdade att detta rakt igenom var ett socialdemokratiskt projekt och att vi inte kunde ha något sådant. Det har hänvisats till fusk som skedde för fem år sedan och som har åtgärdats, så jag tänker att detta är ett svepskäl. Kanske har det med demokrati att göra.

Jag vill fråga om effekterna av neddragningarna. Neddragningarna gör att lokaler stängs runt om i hela landet och inte minst på små orter. De drabbas när kanske den enda lokalen stänger. Det är inte bara folkbildningen som drabbas, utan det gäller hela kulturlivet. Musikhus, replokaler för unga och rockband drabbas. Var tanken med neddragningarna på studieförbunden att det skulle drabba kulturlivet så här hårt?

Herr talman! Som svar på alla frågor är att det här egentligen är olika sätt att se på saker och ting.

Jag hade ett samtal för något år sedan med en forskare inom processutveckling för välfärden. Den här professorn jobbade både i Shanghai och på KTH här i Stockholm. Han pratade en hel del om något man kan kalla hål i hinken. Väldigt mycket pengar försvinner. Det är skattemedel som rinner ut i olika saker och många vet egentligen inte vart de tar vägen. Studieförbunden är ett bra exempel på detta, vilket Riksrevisionen har påpekat.

Visst kan man stå och skrika efter mer och mer pengar. Men sedan finns också det som brukar kallas transferiatet, det vill säga en ineffektivitet i systemet. Man bygger in problem i systemet som gör att medel på olika sätt läcker ut, och det är inte hållbart över tid.

Man kan absolut säga att man lägger 2 miljarder mer, men då blir det en lite populistisk ton, som det ofta brukar bli inför inte minst valrörelser. "Vi ska ha 2 000 poliser" eller "Vi ska ha 20 000 poliser" - det handlar om vem som lägger mest pengar. Jag och Sverigedemokraterna resonerar inte så. Vi funderar över hur man kan täppa till hålen och hur man gör saker och ting mer effektivt.

Det är inte alltid så att det behövs mer pengar, vilket även forskare säger, utan det handlar om att effektivisera olika verksamheter. Om man fortsätter att bara göra samma sak hela tiden kommer ingen förändring. Man måste då gå in och göra något. Det kräver ibland att man gör neddragningar och lägger om resurserna på olika sätt.

Jag står bakom budgeten och tycker att den är bra. Visst kan man lägga 2 miljarder mer, och det är ju en möjlighet som ett oppositionsparti har. Jag tackar för frågan.

Herr talman! Sverigedemokraten sa i sitt huvudanförande att Sverigedemokraterna sätter kulturarvspolitiken främst. Länge har de gentemot mig och andra socialdemokrater framfört att de är Sveriges främsta kulturarvspolitiska företrädare i denna kammare, och jag är väldigt nyfiken på en sak. Sverigedemokraterna har länge sagt att de ska vara just det och gett löfte till svenska folket om att de ska avsätta 1 miljard till kulturarvet. Men i denna budget ser vi något helt annat.

Min enkla fråga till Sverigedemokraterna är: Hur går det med Sverigedemokraternas vallöfte om en kulturarvsmiljard?

Herr talman! Jag tror att jag fick ungefär samma fråga om kulturarvet för ett år sedan. Svaret jag gav då var: Tänk er att man ska renovera ett hus, och köksluckorna behöver bytas ut. Men samtidigt behöver källaren dräneras eftersom man inte gjort det tidigare utan har fått en översvämning där nere. Då är köksluckorna inte det man prioriterar, utan man måste prioritera de andra sakerna.

Efter en lång tid med ett vanskött land med en integrationsskuld, en migrationskris, eskalerande brottslighet på våra gator, ungdomar som skjuter, en otrygghet för kvinnor som inte vågar gå ut och så vidare har regeringen varit tvungen att prioritera. Vi har varit tvungna att prioritera vårt försvar på grund av ett geopolitiskt allvarligt läge just nu. Det finns många andra områden som vi har valt att prioritera. Men med det sagt är kulturarvet ett jätteviktigt område för mig och mitt parti, Sverigedemokraterna, och det kommer det att fortsätta vara.

Så här är läget. Jag tror att Lawen Redar och Socialdemokraterna också har lång erfarenhet av det här, inte minst från deras sista åtta år då de försökte bygga ihop ett projekt med partier som stod väldigt långt ifrån varandra i januariavtal, decemberöverenskommelser och allt vad det har hetat. Då blir det ibland en kråksång.

Nu har vi för första gången på länge en regering i det här landet som har en budget som går igenom och som har en plan och strategi. Vi jobbar mycket taktiskt efter denna strategi. Sedan kommer det att komma lägen där vi kan börja prioritera andra saker, till exempel att byta ut våra köksluckor. Den dagen ser jag fram emot. Men jag står helt och fullt bakom denna budget och de prioriteringar vi gör i det vanskötta land som Sverige tyvärr är i dag.

Herr talman! Listan med åtgärder för politik som man måste rätta till i detta land kan göras lång. Även vi socialdemokrater har en lista.

Låt oss vara väldigt ärliga i denna debatt. Vad är det Sverigedemokraterna och Tidöpartierna väljer att prioritera med ett reformutrymme på 60 miljarder? Det är skattesänkningar för Sveriges höginkomsttagare. Den lilla, lilla grupp på 3,9 procent av vår befolkning som har de allra största inkomsterna ska få skattesänkningar. Det är kostsamma prioriteringar som görs till dem som har det allra bäst ställt.

I Sverige ökar nu arbetslösheten generellt. Inom stora delar av sjukvården och barnomsorgen är det anställningsstopp. Bland landets konst- och kulturskapare har arbetslösheten ökat med hela 30 procent. En åtgärdsplan på detta område lyser med sin frånvaro.

Vad gäller kulturarvspolitiken kan man säga att kulturarvet i dag är mindre tillgängligt än vad det var när vi styrde. Då hade vi åtminstone fri entré på statliga museer. Vi hade en satsning som gick till våra världsarv, 15 stycken i Sverige. Där har Riksantikvarieämbetet inte ens 4 miljoner kronor att dela ut.

Jag ser heller ingen kulturarvsmiljard, så de köksluckor som man ska satsa på nu går snarare till Sveriges höginkomsttagare. Det här går inte ihop.

Har ni i Sverigedemokraterna verkligen för avsikt att prioritera kulturarvet? Det vill jag ha svar på, ja eller nej?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för den underhållande frågan.

60 miljarder kronor i skattesänkningar kan man också kalla för en investering inför framtiden. Det beror på hur man ser på det. Då är vi återigen där, att vi har helt olika ideologiska utgångspunkter. Vi har en socialdemokrat och en sverigedemokrat, och vi ser på de här sakerna på helt olika sätt.

Sedan blir det underhållande, med tanke på att vi hade en statsminister för ett gäng år sedan som satte upp målet att vi skulle ha lägst arbetslöshet i hela Europa, i en högkonjunktur. Det gick åt det helt motsatta hållet. Jag tror inte att Socialdemokraterna ska komma och försöka korrigera mig och tycka till om hur vi ska driva politiken, med tanke på det facit som Socialdemokraterna har och har haft under lång tid.

Vi prioriterar olika - så är det. Vi kommer att gå till val med precis samma politik som vi har drivit hela tiden. Vi kommer att fortsätta driva landet mot förbättring och nyskapande, och där är kulturarvet en viktig del. Det har jag redan svarat på, så det behöver jag inte upprepa.

Det är en prioriteringsfråga, och just nu måste vi städa upp efter ett vanskött styre i detta land som pågick under åtta år. Det tar tid. Vi har en lågkonjunktur, och vi har haft hög inflation. Det var vad vi fick att hantera efter Socialdemokraternas år vid makten.

Men nu börjar det ordna upp sig och komma ljus i tunneln. Det kommer att bli bättre, och vi kommer att få mer resurser att spendera på saker som också är viktiga, såsom våra köksluckor.

(Applåder)

Herr talman! Jag förväntar mig nog en reprimand efteråt, för jag kommer kanske inte att hålla tiden. Jag har anmält en ganska lång talartid, men jag befarar att mitt manus är ännu längre. Vi får se.

På grund av budgetreglerna har jag inte möjlighet att yrka bifall till Miljöpartiets budgetförslag i denna debatt. I stället står jag bakom Miljöpartiets särskilda yttrande i betänkandet.

Om jag hade haft möjligheten hade jag yrkat bifall till att höja statens budget för utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid med nära 2,9 miljarder kronor. Det är differensen mellan regeringens och Miljöpartiets budgetförslag.

Kulturen är i ett krisläge. Det behövs en ordentlig kulturpolitik - ett ordentligt kulturpolitiskt lyft - för att sektorn ska blomma. Jag ser att det sitter många på läktaren i dag. Jag är väldigt glad för att kultursektorn och kulturlivet har kommit hit för att visa sitt stöd, för kulturpolitiken är viktig. Stort tack för att ni har kommit hit!

Jag ska redan nu säga att siffran 2,9 miljarder är något dopad eftersom vi avvisar regeringens förslag om ett fritidskort, som ligger i en annan del av budgeten. De pengarna för vi över till den här delen av budgeten, men det skiljer fortfarande en bra bit över 2 miljarder, som jag nämnde i replikskiftet tidigare, av en budget på 16,8 miljarder.

Detta säger något om förhållandena mellan alternativen. Det är inte så att vi har mer pengar bara för att vi är ett oppositionsparti. Vi har samma reformutrymme, men vi väljer att använda pengarna till annat än exempelvis skattesänkningar för höginkomsttagare. Vi tror på att lägga pengar på välfärden och på kulturen.

Det hävdas ofta att kulturpolitiken är ett område där det råder något slags relativ konsensus. Det är ett faktum att vi i partierna sinsemellan har varit överens om spelregler, till exempel principen om armlängds avstånd, och om de kulturpolitiska målen.

Även om diskussionerna har förändrats med tiden har kulturpolitikens områden varit relativt konstanta ända sedan 1974. Konsten och konstarterna, mediepolitiken, folkbildningen och kulturarvet är de områden som nu har hängt med i 50 år. Stridsfrågan har framför allt varit medelstilldelningen och budgeten - det som vi diskuterar i dag.

Det ligger såklart något i det resonemanget, men jag har ändå aldrig känt mig riktigt bekväm med synen på konsensus. Möjligen sparkar jag in öppna dörrar nu, men det betyder något att den gröna kulturbudgeten - budgeten för kulturen, idrotten, friluftslivet, civilsamhället och mediepolitiken - är mer än 2 miljarder högre än regeringsunderlagets och att kulturens andel av regeringens totala budget minskar för varje år. Hos oss ökar den.

Det handlar inte bara om att vi råkar ha utrymme över när vi sätter ihop vår budget, utan det handlar om synen på kulturen. Varför är det viktigt med scenkonst, det egna skapandet, ett fungerande civilsamhälle och ett ekosystem där ideella krafter verkar ihop med institutioner och fria grupper med etablerade konstnärer? Varför är bildningen så betydelsefull för ett fungerande demokratiskt samhälle liksom engagemanget i föreningslivet? Och varför får det offentliga inte dra sig undan ansvaret?

Detta är frågor där vi skiljer oss åt, och det tydliggörs i våra budgetalternativ. Det är en ideologisk fråga - en ideologisk skiljelinje.

Den förra mandatperioden dominerades till ganska stor del av pandemin. Kulturen och föreningslivet var bland de värst drabbade när samhället stängde ned. Den regering som Miljöpartiet var en del av svarade med kraftfulla pandemistöd för att hålla sektorn flytande.

När samhället sedan successivt väcktes till liv, scenerna öppnades och man kunde mötas igen i föreningslokaler och studiecirklar hade vi förberedda, färdigutredda förslag och kunde sjösätta en massiv återstart för att få hjulen att börja rulla igen.

Tätt därefter kom dock lågkonjunkturen med inflationen och sedan Tidöregeringens neddragningar, inte minst tillbakadragandet av de återstartsstöd som vi gärna hade velat se permanentas. Det var tre slag mot kulturen: pandemin, inflationen och Tidöregeringen.

I vår budgetmotion liknar jag det vid en bil, eller kanske hellre en cykel då jag är miljöpartist, som tvärnitar inför en brant kurva. För att komma ur kurvan och inte bli stående, eller falla omkull om det är en cykel, måste vi trampa på. Vi måste gasa oss ut ur kurvan.

Miljöpartiet lägger fram en stark budget på kulturområdet. Det är återigen en återstartsbudget. Det är inte en återstart från pandemin den här gången utan från inflationen och från tiden med Tidöregeringen.

Regeringen lägger all kraft på reformer som inte kostar något och som kanske inte heller betyder särskilt mycket, såsom listor över böcker till lärare och en kulturkanon. Framför allt är det reformer som de facto monterar ned de kulturella ekosystemen.

Samtidigt lägger Miljöpartiet 150 miljoner på folkbiblioteken och ytterligare 30 på ett läsfrämjande lyft. Vi lägger 100 miljoner mer än regeringen på amatörkulturen och de lokalhållande organisationerna.

Vi lägger 60 miljoner på scenkonsten, delvis för att kompensera för pris- och löneomräkning där regeringen har valt att inte lägga in det. De centrala museerna får ett tillskott på 60 miljoner för att stärka verksamheten och göra nödvändiga lokalanpassningar. Det nationella stödet till kulturskolan får ett rejält tillskott.

Vidare satsar vi på kulturarvet med medel till den övriga museisektorn med 10 miljoner mer än regeringen, 25 miljoner till Riksarkivet och 30 miljoner till Riksantikvarieämbetet, men också 3 miljoner till Musikverket.

Det är bra att regeringen höjer den kyrkoantikvariska ersättningen med 30 miljoner. Det är efterfrågat, men det är långt ifrån tillräckligt. Vi i Miljöpartiet lägger därför ytterligare 20 miljoner på detta nästa år, och därefter ökar vi det till 40 miljoner för 2026 och 60 miljoner för 2027.

Det är beklagligt att regeringen har valt att skära i den digitaliseringssatsning på kulturarvet som vi startade upp som en del av återstartsutredningen. Vi går i stället vidare med den och lägger 88 miljoner mer nästa år på digitalisering av kulturarvet.

Det väntas komma en filmutredning i vår, men vi vet redan nu att det behövs mer pengar om svensk film inte ska fortsätta att halka nedåt i internationell jämförelse.

Förutom ett brett filmstöd stärker vi också produktionsincitamenten för film, som också var en del av återstartsutredningen. Det har betytt väldigt mycket för de få produktioner som har lyckats få stödet och hunnit söka det under de relativt få sekunder, eller om det var någon minut, som man hade på sig innan pengarna tog slut. Detta måste regeringen ta tag i innan nästa omgång på något sätt. Det hoppas jag.

Regeringens satsning på Skapande skola är naturligtvis väldigt bra. Med 50 miljoner extra ska stödet nå två tredjedelar av landets skolor. Det är en god ambition, men det är såklart inte tillräckligt. Vi skulle behöva se över hela systemet och införa en garanti så att alla skolbarn får tillgång till professionell kultur åtminstone varje år men gärna oftare - varje termin. Vi skulle behöva en skolkulturutredning för att säkra barns och ungas möte med kultur.

Pengarna till Skapande skola i regeringens budget är tyvärr heller inte helt nya pengar in i budgeten. Man har delvis flyttat om medel från andra delar av kulturbudgeten. Det är oroväckande att medlen till kultursamverkansmodellen därför minskar från förra året.

Hela den samlade oppositionen är överens. Vi måste gå åt andra hållet och stärka kultursamverkansmodellen. Vi behöver mer och inte mindre pengar till kulturen och kulturverksamheterna runt om i regionerna.

Herr talman! Vi avvisar fritidskortet. Det är naturligtvis bra att regeringen gör en satsning på idrott, kultur och fritid för barn och unga. Men som remissvaren visar riskerar kortet att dras med rätt stora problem.

Regeringen har budgeterat med knappt 800 miljoner kronor, tror jag. Det är mycket pengar. Det måste vi säga. Men de administrativa kostnaderna beräknas till 260 miljoner till berörda myndigheter: Försäkringskassan, E-hälsomyndigheten och Folkhälsomyndigheten.

Det råder oklarheter om hur licensieringen ska gå till. Både föreningar och föräldrar riskerar att hamna i en rätt bökig situation när man ska hantera det. Syftet är att bredda deltagandet. Det är naturligtvis också bra. Men många remissvar menar att kortet framför allt kommer användas av dem som redan i dag är aktiva på fritiden.

För vissa verksamheter som till exempel ridsporten, där jag har träffat företrädare, ligger deltagaravgiften ofta på flera tusenlappar per termin. Man kommer inte locka fler med en femhundring i rabatt. Inte ens 2 000 kronor skulle hjälpa familjer med låg inkomst om de ska betala en terminsavgift på kanske det tredubbla.

Vi har lyssnat in rösterna. Vi vill i stället föra över medlen direkt till centralorganisationerna och Riksidrottsförbundet för att de ska ha möjlighet att arbeta med att sänka trösklarna, utbilda fler ledare, något som behövs, och fokusera på geografiska områden som vi vet behöver stärkas.

Vi lägger också 200 miljoner för att stärka Kulturskolan. Vi ger medel till ungdomsorganisationer via MUCF, till fritidsgårdar, Ungdomens hus och aktivitetshus.

Även parasporten och elitidrotten får stärkta medel utöver det som ligger i regeringens budget. Vi lägger 130 miljoner för att starta en anläggningsfond - som jag tog upp tidigare i replikskiftet - för att göra något åt bristen på hallar och arenor för idrott och friluftsliv. Det är ett bättre sätt att använda pengarna.

Friluftsorganisationerna lider på samma sätt som delar av idrotten och kulturlivet av att bristen på ledare och pedagoger hindrar barn och unga att engagera sig. Vi stärker därför till exempel Friluftsfrämjandet och andra organisationer med drygt 130 miljoner i vårt budgetförslag.

Herr talman! Jag ska också säga några ord om de drastiska neddragningarna på folkbildningen. Runt om i landet märks nu tyvärr Tidöeffekten, får man väl säga. De tio studieförbunden är nu åtta. Verksamheter och verksamhetslokaler, musikhus och replokaler lägger ner.

På större orter och i städerna kanske effekten än så länge inte märks särskilt mycket. Men på små orter, där studieförbundet kanske hade den enda lokalen eller en av väldigt få, drabbas inte bara bildningen och folkbildningen.

Hela föreningslivet, det kulturella ekosystemet, drabbas när mötesplatsen försvinner. Dörren är plötsligt låst, och lokalen går inte att boka. Där man tidigare hade möten med hembygdsföreningen och hemslöjden står nu en tom lokal.

Det här är verkligheten runt om i landet på små och större orter. På sajten Nedskärningskartan har de nedläggningar som framför allt har uppmärksammats i medierna listats och ritats ut på en Sverigekarta med små notiser, som till exempel:

"Studieförbundet Vuxenskolans fastighet i Malå är till salu, och i Burträsk har både hyresavtalet och två anställda sagts upp. Orsaken är de kraftigt minskade anslagen till folkbildningen."

"20 band drabbas när känd replokal i Umedalen läggs ned."

"Vi ska stänga en vävlokal i centrala Torsåker och har sju fullt fungerande vävstolar med tillbehör som vi behöver göra oss av med. Bortskänkes! Annars blir det tyvärr tippen."

"Studiefrämjandet har lämnat sitt musikhus under våren."

"Nu stänger replokalen i Ronneby - rockband tvingas flytta."

Kartan fylls successivt på med allt fler sådana exempel.

Vi ledamöter i utskottet har fått ett antal mejl, texter och debattunderlag skickade till oss de senaste dagarna, inte minst från de personer som nu sitter uppe på åhörarläktaren. Engagemanget för kulturen är stort. Det gläder mig verkligen, för kulturen behövs.

Fackförbundet Scen & Films förbundsordförande Simon Norrthon har tillsammans med andra publicerat något som skulle kunna ses som en lägesbeskrivning på förbundets hemsida.

Han inleder texten med frågan: "Vad gör regeringen åt den kulturdöd som sprider sig i landet?" Svaret är ju: Mycket lite, eller kanske till och med ingenting! Pandemistöden försvann långt innan krisen var över. Trygghetssystemen för kulturarbetarna är fortfarande ihåliga, kan man läsa.

Jag var själv med under den förra mandatperioden att tillsätta en utredning för att förbättra SGI-systemet så att kulturarbetare fångas upp vid sjukdom eller när de på något sätt tappar inkomsten. Elitidrottare är en annan grupp som skulle behöva den här reformen, och kanske också parasportare. Förslagen är remitterade och redo att omvandla till propositioner. Men de ligger fortsatt på något skrivbord i Regeringskansliet.

Texten från Scen & Film fortsätter: En strategi för kulturella och kreativa branscher har lanserats, men resurser för ett genomförande har inte skjutits till. Kulturministern upprepar behovet av breddad finansiering, men var är de konkreta åtgärderna? Det räcker inte att staten drar sig undan för att det privata kapitalet ska komma in.

Skattesänkningarna - som i regeringens budgetförslag har en förskräcklig fördelningspolitisk profil, det måste jag ändå säga - hävdas vara den största satsningen på kulturen. Det hävdade i varje fall kulturministern i en artikel i Aftonbladet häromdagen. Hushållens kulturkonsumtion ska lösa krisen. Det återstår att se. Samma sak har hävdats av tidigare moderata kulturministrar. Men någon mätbar effekt blev det väl inte då heller.

När det gäller den fördelningspolitiska profilen, hur tänker regeringen där? Det är massiva skattesänkningar för höginkomsttagare. Men de som har det sämre ställt får försämrade trygghetssystem, ingen uppräkning i barnbidraget trots den höga inflationen, och sänkta bostadsbidrag. Om skattesänkningarna är den viktigaste kulturpolitiska satsningen, är det bara höginkomsttagare som ska nås av regeringens kulturpolitik?

Herr talman! "Under tiden slocknar Sverige, och kulturministern verkar inte tycka att det är hennes bord", fortsätter artikeln från Scen & Film och listar en lång rad fria scener och grupper som nu kämpar med insamlingar och stödföreställningar för att överleva. "Publiken är tillbaka, men det saknas resurser till innovation och skapande av nya verk."

Det bristande filmstödet nämns, och tv-produktionerna hotas av en väntad public service-proposition. Texten mynnar ut i orden: "Kultur är det man bombar när det blir krig, eftersom det är det som håller oss samman."

Jag ska avsluta mitt anförande här, för jag tror inte att det bara är jag i den här församlingen som har träffat och haft samtal med företrädare för Ukraina och den ukrainska kulturen. I Ukrainska institutets monter på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg tidigare i höstas visades en samling halvt brända böcker. Det är resterna från en rysk attack mot landets största boktryckeri. Det fick effekt. Det blev svårare att få tag på ukrainsk litteratur.

Kriget i Ukraina har på ett så tydligt sätt visat kulturens betydelse. Kultur är oerhört viktigt i krig. Det handlar om att skydda och bevara kulturarvet, absolut, men ännu mer handlar det om att hålla kulturlivet levande.

Det ukrainska språket lever i den ukrainska litteraturen, och trots förstörelsen av det här tryckeriet når läsningen rekordnivåer. Teatrar, konsertlokaler, biografer i Ukraina fylls i dag av besökare.

Kulturen är behövd. Kulturen stärker individer, och kulturen gör ett samhälle motståndskraftigt.

Jag ber om ursäkt, herr talman, för att jag har dragit över min tid något förskräckligt.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Mats Berglund, för ett långt och intressant anförande!

Jag har suttit i kulturutskottet i två år och haft förmånen att arbeta med Amanda Lind, Mats Berglunds föregångare som ordförande i kulturutskottet. Jag har samma uppfattning om ledamoten Mats Berglund, nämligen att han har ett stort, brinnande engagemang för kanske speciellt den offentligt finansierade kulturen. Det tror jag ingen har någon invändning emot.

Nu höjer ni budgeten enormt jämfört med regeringens budget, vilket vi hörde i Mats Berglunds anförande. Det var många siffror. Jag tror att ni har plussat på i princip varje anslag.

Jag hoppas naturligtvis inte det, men om Miljöpartiet mot all förmodan skulle ingå i en regering efter nästa val, ämnar då ledamoten Mats Berglund hålla fast vid den budget som man nu har lagt?

Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för den frågan och för att vi får möjlighet att debattera även detta!

Min talartid var lång, men jag är också ensam från Miljöpartiet. Större partier har ju fler som kan prata. Jag tycker faktiskt att hela kulturutskottet har ett brinnande engagemang, så det vill jag återgälda. Att budgetarna skiljer sig åt vet vi.

Ja, vi har plussat på nästan varje anslag, och det har att göra med att vi har lagt på inflationsskydd, alltså pris- och löneomräkning, på de poster där vi har identifierat att regeringen inte har gjort det. Vi tycker nämligen att det är viktigt att skydda kulturen mot inflationen, som har varit väldigt hög.

Kommer vi att hålla fast vid det här när vi hamnar i regering? Ja, det är verkligen vår ambition. Titta på den senaste budgeten som vi var med och lade - den var i samma storleksordning som Miljöpartiet föreslår nu. Det var inklusive återstartsstöden, men vår ambition är, och var även då, att åtminstone delar av dessa stöd ska permanentas.

Vi behöver ett kulturlyft i samhället. Kulturen har varit eftersatt, och vi behöver höja den. Pandemin blev verkligen en väckarklocka. Vi gick in med pandemistöd och räddade stora delar av kulturen även om det var hårda år, och sedan hade vi återstartsstöden för att få igång hjulen.

De hjulen måste fortsätta att rulla. Vi behöver ett starkare kulturliv. Det här är tider av kris och inte bara ekonomisk kris - det är en orolig omvärld. Precis som jag avslutade mitt anförande med behövs kulturen mer än någonsin.

Herr talman! Det stämmer som ledamoten säger att det är i samma storleksordning som under pandemitiden. Jag satt i finansutskottet då och var med och lade fram de extra ändringsbudgetarna. Men vi höjde också vår statsskuld, precis som vi får göra när det är krig och kris, för att kunna finansiera den enorma krisen.

Nu lägger man alltså en liknande budget. Ledamoten lyfter fram den sista budget som ni var med och lade fram, och jag roade mig lite med att titta på den. Där fanns ett beräknat anslag över de kommande tre åren som sträckte sig fram till 2024, alltså i år. Den budget som Miljöpartiet ville investera i kulturen när ni hade departementet låg på 16 165 miljoner. Det är alltså mindre än vad vi lade.

Det är lätt att stå och hitta pengar på olika sätt när man inte behöver ta fullt ansvar. Så enkelt är det. Men inte heller Miljöpartiet kommer ju att få 51 procent och kunna göra precis hur man vill. Gud bevare mig om det hade varit så, säger jag som sverigedemokrat, men det finns ändå en viss frågeställning i det här som jag tycker är ganska spännande, och det är att de pengar som man hade då har man inte nu. Och det man lägger i dag kommer man inte heller att ha i framtiden, så det är en paradox i det resonemang som ledamoten Mats Berglund lägger fram här i kammaren.

Min fråga är därför: Kommer ni verkligen att hålla fast vid den budgeten om det skulle vara så - gud bevare oss - att ni fick makten igen efter nästa val?

Herr talman! Återigen tack, Alexander Christiansson, för samma fråga! Jag ska utveckla svaret, och det är fortfarande att det vår ambition. Sedan är det självklart alltid en förhandling; det vet Alexander Christiansson och alla andra här lika väl som jag.

Det där har att göra med att det var en tillfällig satsning på papperet till följd av återstartssatsningen och kanske delvis pengar som fanns kvar från pandemistöden. Men vår ambition är att permanenta detta, och vi har argumenterat för i alla de budgetar som vi har lagt sedan dess att dessa stöd behöver permanentas.

Det är inte så att vi har mer pengar än regeringen bara för att vi är i opposition. Vi har samma reformutrymme, men vi väljer att använda pengarna på ett annat sätt. Vi väljer framför allt att inte sänka skatterna. Vi har andra fördelningar. Vi vill inte sänka skatterna för höginkomsttagarna, och vi vill inte, som regeringen, sänka skatterna på utsläpp. Det är mycket bättre att satsa pengar på kulturen och på välfärden.

Vi har absolut en budget som kommer att fungera. Det är vår utgångspunkt liksom, tror jag, alla oppositionspartiers att vi har en budget som kommer att fungera att regera på om den skulle gå igenom redan i morgon.

Vi vill ha ett kulturlyft för hela samhället, för det behövs!

Herr talman! Det är med fascination jag lyssnar på Mats Berglund. Jag kan inte låta bli att bli, som sagt, lite fascinerad men också lite orolig när jag hör oppositionspartier som plötsligt har flera miljarder till andra saker medan det inte händer någonting när man har regeringsmakten.

Jag hittade ett pressklipp som handlade om den skolbiblioteksutredning som tillsattes 2019 under ledning av Gustav Fridolin, tidigare språkrör för Miljöpartiet. Den 19 januari 2021 föreslås där lagstadgade skolbibliotek för alla barn i Sveriges skolor med anledning av den lässituation som syntes redan då. "Vi är inte där än", sa dåvarande utbildningsminister Anna Ekström.

Redan då negligerade alltså Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet den utredning som en egen partikollega gjort som föreslog lagstadgade skolbibliotek. Det blev ingenting av det.

Herr talman! Låt oss ta Operahuset som ett annat exempel, apropå ett av våra kulturarv som den här regeringen faktiskt satsar på. Det ramlade ned stenar och rann in avloppsvatten i källaren redan under de två föregående mandatperioderna. I åtta års tid har Mats Berglund och andra kollegor haft möjlighet att fatta beslut om skolbibliotek och renovering av operahus och annat som vi i vår regering nu tvingas ta tag i och satsa pengar på.

Varför satsade inte Mats Berglund någonting då? Hur förklarar Mats Berglund att man när man är i opposition helt plötsligt har tillgång till miljarder att lägga på varenda post, men under åtta års tid var kulturen, kulturarvet, skolbibliotek och barns läsande med mera gravt eftersatta?

(Applåder)

Herr talman! Vi tillsatte skolbiblioteksutredningen, och det är en utredning som borde ha tillsatts långt tidigare. Reformen av skolbiblioteken är gammal. Man har väntat på att kommunerna ska ta sitt ansvar, men det har de inte gjort. Det blev tvunget att tillsätta utredningen. Det är en viktig reform, och jag är glad att den äntligen har beslutats.

Samtidigt är jag lite orolig. Vi behöver följa upp utredningen så att den verkligen får effekt. Det är inte fråga om en lagstiftning som ger effekt, utan skolbibliotekarier måste utbildas och mer pengar behövs för lokaler eftersom vissa skolor inte har tillgång till lokaler. Jag saknar pengar i regeringens budget på det området, och jag är oroad. Nu kanske det inte behövs pengar till nästa år, men framöver behövs mer pengar än vad regeringen har aviserat. Men framför allt är jag orolig för utbildningen av bibliotekarier.

"Det hände ingenting." Det hände ganska mycket under förra mandatperioden. Pandemin dominerade hela mandatperioden.

Vi hade ett januariavtal där kulturen inte var prioriterad - tyvärr. Sedan kom pandemin. Nog hände mycket från Kulturdepartementets sida under pandemin. "Det hände ingenting." Det är tillbakakaka på den! Det här är den första debatten i kulturutskottet den här hösten. Varför? Varför kommer inga propositioner? Varför kommer inga förslag från kulturministern?

Ja, sedan var det Operan. Jag tror att kulturministern har sagt att hon är den femte ministern som hanterar ärendet. Bra att det är löst!

Herr talman! Jag tycker inte att Mats Berglund svarar på frågan om varför ingenting hände under de åtta år som Miljöpartiet och Socialdemokraterna styrde i frågorna. Jag tycker man är skyldig invånarna att hålla vad man lovar och vara ärlig nog att säga att när man är i opposition har man tillgång till alla möjliga miljarder, men uppenbarligen inte när man styr.

Herr talman! Jag vill ta upp en helt annan sak. Det gäller studieförbunden. Vi gör absolut en besparing när det gäller studieförbunden. Vi tycker att folkhögskolorna är mycket viktiga i utbildningskedjan, och därför har de flyttats till Utbildningsdepartementet. Men vi gör alltså en besparing på studieförbunden. I nuvarande förslag föreslår vi en neddragning på 100 miljoner från 1,74 miljarder till 1,64 miljarder. Det är en besparing på 100 miljoner nästa år.

Samtidigt har studieförbunden tappat en tredjedel av deltagarna sedan 2018, och två studieförbund har lagts ned och finns därmed inte längre. Sedan 2018 har deltagarna minskat med en tredjedel. Ändå ska studieförbunden ha mer pengar varje år. Vilken annan verksamhet skulle få mer pengar år efter år när de har en tredjedel färre deltagare med i verksamheten?

(Applåder)

Herr talman! Jag opponerar mig fortfarande mot att det uttrycks att ingenting hände under förra mandatperioden. Jag skulle säga att det inte finns någon mandatperiod där det har hänt så mycket från Kulturdepartementets sida som under förra mandatperioden.

Personalen på Kulturdepartementet jobbade oerhört mycket för att parera pandemin. Naturligtvis dröjde det lite i början. Vi fick kritik för det. Men det kom massiva stöd, och det var inte självklart att det skulle komma sådana stöd. Den förrförra kulturministern Amanda Lind lyckades med hjälp av sin stab och sitt departement att rädda kulturlivet. Det var inte givet. Under ingen mandatperiod har det hänt så mycket på Kulturdepartementet som under den förra mandatperioden.

Jag säger återigen att det inte händer någonting under den här mandatperioden. Inte en enda proposition har lagts fram under hösten.

Det har skett en besparing med 100 miljoner i år för studieförbunden. Det var 250 förra året och 150 väntas nästa år. En tredjedel ska bort. Det är klart att man fortfarande är orolig eftersom Sverigedemokraterna har ett kongressbeslut om att ta bort hela stödet till studieförbunden. Det är ett massivt beslut som var mycket påhejat på Sverigedemokraternas kongress. Jag har svårt att tro att Sverigedemokraterna kommer att backa från det beslutet. Det blev ett så väldigt ståhej och hurra när det kongressbeslutet fattades.

Men jag ska inte kritisera Moderaterna för detta. Jag vet att övriga partier har brunnit för studieförbunden eftersom de är viktiga för demokratin.

(Applåder)

Jag får påminna åhörarna om att det inte är tillåtet med opinionsyttringar från läktaren, vilket innebär att man inte får applådera på läktaren.

Herr talman! Det var tråkigt att höra det sista, men kanske bra.

Jag tackar för Mats Berglunds anförande, och några frågor har dykt upp för mig. Jag jobbade tio år i Göteborg med hemlösa personer. Jag mötte fattiga barn, som inte fick del av kulturen på grund av att de levde i en enorm social utsatthet. Det var lärorikt, och det satte spår i mig.

Nu har vi lagt fram ett förslag om ett fritidskort där dessa barn får tillgång till ett belopp om 2 000 kronor att använda i någon verksamhet som de normalt inte har råd med. Generellt är det fråga om 500 kronor, men till de här barnen är det 2 000 kronor.

Miljöpartiet avvisar fritidskortet. Jag försöker läsa mig till vad ni föreslår i stället, men jag hittar ingenting som skulle hjälpa barnen och alla andra som lever i fattigdom i Sverige. Tyvärr är de många.

Nu använder ledamoten Mats Berglund uttrycket problem. Man har lärt sig i politiken att det heter utmaningar, men här är det problem. Vad tänker Mats Berglund göra med de utmaningar som finns för de barn som står vid sidan om kulturen i dag?

Herr talman! Jag tackar Roland Utbult för frågan, och jag tackar Roland för hans brinnande engagemang. Jag vet att Roland Utbult brinner för socialt utsatta, inte minst gruppen hemlösa och fattiga. Jag har stor respekt för det.

Dessa barn och unga är svåra att nå. Jag har varit politiker i kulturnämnden i Stockholm, och vi har försökt att göra insatser för att öka engagemanget i kulturskolorna i de utsatta områdena. Det är Skarpnäck som leder, ett ganska grönt område. Tensta, Rinkeby och Husby har varit svåra att nå, men sedan min tid - det var ganska många år sedan - har det ändå blivit bättre.

Jag är osäker på om jag använde ordet problem; det kanske jag gjorde. Risk hade kanske varit ett bättre ord, för det finns risker med det här kortet. Naturligtvis kan det lyckas. Det kommer ju att genomföras, och vi behöver utvärdera det. Vi avvisar det som sagt inte på det sättet att vi bara vill ta bort pengarna, utan vi tror att det är bättre att använda pengarna på ett mer effektivt sätt.

Jag sa också att 260 miljoner enligt den här utredningen kommer att gå till administrativa kostnader för myndigheter. Jag tror att jag förtydligade i mitt anförande hur vi tänker använda pengarna. Det finns också i vår motion. Men framför allt behöver vi använda pengarna för att bygga upp infrastrukturerna runt de här föreningarna inom både idrotten och kulturen så att de har möjlighet att ta emot fler. Där brister det, och då hjälper ju inte en check eller ett kort.

Herr talman! Jag tackar Mats Berglund för svaret.

Vi i KD är också varma anhängare av folkbildningen. Så är det. Och vi har nu hört en del diskussioner här om Folkbildningsrådet.

Totalt går 4,4 miljarder till studieförbunden och folkhögskolorna. Det är ganska mycket pengar. Det är sant, som vi hört Axén Olin beskriva här, att man har flyttat pengar från studieförbunden till folkhögskolorna. Det beror bland annat på de bekymmer som funnits här. Folkbildningsrådet har, menar jag, skickat pengar till studieförbunden och sedan inte haft koll på vad de pengarna har använts till eller vart de har tagit vägen. I dag tror jag faktiskt inte att man har koll på det hela så som vi skulle vilja.

Christer Nylander har gjort en utredning som nu är ute på remiss.

Jag skulle vilja fråga Mats Berglund hur han skulle vilja komma till rätta med de brister som kommit fram, bland annat genom Riksrevisionens rapport. Riksrevisionen uttalar att det var brister i alla led. Vad tänker Mats Berglund att man ska kunna göra åt de här bristerna, som bevisligen har funnits där?

Herr talman! Jag tackar Roland för den här frågan och att vi får diskutera det här igen.

Jag är ju ganska ny i utskottet och har faktiskt inte diskuterat det här med fusk särskilt mycket. Jag gjorde det lite förra mandatperioden - det är ändå fem år sedan det här hände, så jag diskuterade det redan förra mandatperioden. Men jag har tittat på debatter här, och det har poppat upp ganska många gånger. Jag trodde att vi var färdiga med fuskdebatten, men det är vi inte.

Det var fem år sedan. Det är olyckligt, det som var då, men jag är inte särskilt orolig för att man inte har koll. Fusket på Järva upptäcktes av studieförbunden själva. Man har ändrat rutiner så att man använder bank-id och så vidare.

Christer Nylanders utredning har ytterligare förslag. Jag tycker att Christer Nylanders utredning är mycket bra. Den är balanserad. Vi behöver naturligtvis stärka kontrollen - det är sådana tider, och det behövs - men på ett balanserat sätt så att det inte tar bort idén med folkbildningen, det här med fritt och frivilligt.

När ledamoten började sin fråga trodde jag att vi också skulle diskutera hur stora de här neddragningarna har varit. Det är ganska drastiska neddragningar, eller väldigt drastiska, och värre kommer det att bli. Jag hade ett antal exempel från nedskärningskartan på hur det drabbar i praktiken.

Jag är naturligtvis glad att kommuner och regioner kompenserar för de statliga neddragningarna där de har möjlighet att göra det. Men det finns, om jag får använda ordet risk igen, en överhängande risk att det inte kommer att hålla i sig särskilt länge, för kommunerna går också på knäna.

Herr talman! I helgen var jag på en förstaadventskonsert i en av våra innerstadskyrkor här i Stockholm, och det var helt fantastiskt. Det som slog mig och blev uppenbart när psalmen Hosianna, Davids son spelades var att hela kyrkan sjöng. De sjöng till och med i stämmor.

För oss människor är kulturen viktig, och den är en stor del i våra liv. Som vi pratat om tidigare här använder de allra flesta av oss kultur dagligen. Vi läser böcker och lyssnar på musik, och det är väldigt viktigt i våra liv.

Det är dock en mindre del som vi betalar via våra skattemedel och som är statligt finansierad. Den allra största delen av den kultur som vi använder och som våra barn och unga nyttjar dagligen är ingenting som man har statlig eller offentlig inblandning i.

Det vi ska debattera i dag och besluta om är den del på 16,9 miljarder som vi betalar med statliga skattemedel, det som kallas utgiftsområde 17. Det är 16,9 miljarder av över 34 miljarder, som är hela den offentliga betalningen av vår kultur, men det är också kommuner och regioner som är med och på olika sätt bidrar till kulturen.

När vi tog över tog vi över ett Sverige med stora problem, i vårt land men även i vår omvärld. Det är ju ingen nyhet för många av er som lyssnar i dag hur det tyvärr ser ut med Rysslands fullskaliga krig i Ukraina och det lidande vi ser i Ukraina. Men vi har problem även i Sverige.

Vart femte barn kan inte läsa tillräckligt väl när man lämnar årskurs 9 för att kunna tillgodogöra sig böcker.

Vi har barn som skjuter ihjäl andra barn, vilket gör att föräldrar och barn är rädda för att gå till musikskolan på kvällen eller för den delen gå och spela fotboll på en idrottsplats.

Vi har arbetslöshet, och vi hade inflation och energipriser som gjorde att familjer inte ens hade råd med det allra nödvändigaste.

Vi hade och har som sagt ett krig alldeles i vår närhet som vi fortfarande inte riktigt vet vart det kommer att ta vägen.

I den situationen är det inte svårt för oss moderater att prioritera. Vi måste prioritera trygghet och säkerhet. Vi måste vända trender och få ned skjutningarna i Sverige. Vi måste öka tryggheten så att människor, inte minst barn och unga, kan vara ute på kvällen utan att vara rädda för sprängningar och skjutningar.

Vi måste också se till att alla barn och unga lär sig att läsa i skolan. Vi måste ta tag i problemen så att vi har en ljusare framtid att tala om här i talarstolen men också att erbjuda Sveriges invånare.

Herr talman! Jag är därför stolt och glad över att vi trots de problem vi har och trots de satsningar vi måste göra för att öka Sveriges säkerhet och tryggheten i vårt land kan satsa så mycket pengar som vi gör på att statligt underlätta och på olika sätt finansiera kulturen i vårt land.

Herr talman! Det gör mig beklämd att det pågår en desinformationskampanj som påstår att vi skär ned och att vi lägger mindre pengar på kulturen, för faktum är att vårt förslag till budget för 2025 innebär 230 miljoner mer än för i år. Det är en höjning med 230 miljoner. Det kan man förvisso tycka är för lite, men påståendet att det är en nedskärning är inte sant. Det är mer pengar än i årets budget.

Vi moderater prioriterar i vår budget. Vi prioriterar barn, bildning och beredskap. Tillsammans med Utbildningsdepartementet satsar vi på bemannade skolbibliotek för alla barn och på att alla barn ska ha en lärobok i varje ämne. Vi satsar över huvud taget på barns läsning, med fler timmar i skolan och med de läslistor på 250 verk som de lärare som så önskar nu erbjuds att använda sig av i undervisningen. Tillsammans lägger vi under tre års tid totalt 2 miljarder på att öka antalet böcker i svensk skola, något som också gynnar både förlag, författare och andra i den branschen.

Vi ökar också anslaget till Skapande skola, som i dag är 200 miljoner, till 250 miljoner, för att skolorna ska ha möjlighet att bjuda in författare, teatergrupper, musiker eller vad de nu vill så att alla barn får möta kultur och förhoppningsvis kan hitta egna kulturuttryck som passar dem.

Vi höjer den kyrkoantikvariska ersättningen, som någon talade om tidigare här, förvisso bara med 30 miljoner årligen, det vill säga 90 miljoner på tre år, men å andra sidan har ingen höjt den sedan 2010. Vi höjer den med 30 miljoner årligen. Våra kyrkor tillhör vårt kulturarv, och det är eftersatt - detta är ett efterlängtat beslut.

Herr talman! Vi fattar beslut om att renovera Operan. Det kommer att bli en miljardinvestering de närmaste åren, och vi kommer inom kort att få fatta beslut om exakt hur den renoveringen kommer att se ut. Men vi fattar ändå beslut om renovering av Operan, där det redan i slutet av 90-talet började falla stenar från taket och läcka in vatten och annat.

Den här regeringen har också tillsammans med Sverigedemokraterna fattat beslut om en strategi för den kulturella och kreativa näringen. När det gäller musikbranschen är det bara ett enda land som har en större musikexport än Sverige, och det är USA. Sverige är fantastiskt när det gäller vår kreativa och kulturella bransch, som står för en stor del av både varumärket Sverige och faktiskt också intäkterna till staten tack vare företag som är lyckosamma. Man vi kan göra ännu mer, och därför har den här regeringen tagit fram en strategi och också avsatt särskilda pengar för att ännu mer kunna stimulera dataspelsbranschen, musikbranschen och andra som vill bli ännu mer lyckosamma utomlands.

Så, herr talman, trots Sveriges problem och vår oroliga omvärld lyckas den här regeringen ändå presentera en budget för 2025 som är större än budgeten för 2024 och som prioriterar barn, bildning och beredskap. Och, herr talman, det är jag stolt över.

(Applåder)

Herr talman! Jag hann aldrig riktigt avsluta resonemanget om Operan tidigare. Jag måste säga att det är väldigt bra att vi har kommit till ett beslut nu, och jag hoppas att det också kommer privata pengar så att resultatet blir ännu bättre än det som vi vet ska ske.

Detta är en fråga som har varit aktuell länge. Jag tittade tillbaka i mina egna handlingar. Jag tror att det var något år efter det att Kristina Axén Olin lämnat kommunfullmäktige i Stockholm som jag motionerade om att Stockholms stad måste ta tag i denna fråga; den var akut, och ingen tog tag i den. Det fanns en risk för att Operan skulle försvinna från Stockholm till någon annan stad. Motionen röstades tyvärr ned.

När det gäller detta att budgeten ökar har det ju varit en våldsam inflation, och kulturbudgeten är inte inflationssäkrad. Detta oroade oss redan förra året, framför allt vad gäller kultursamverkansmodellen, och nu drar regeringen ned på den.

Kulturministern och Moderaterna har anledning att vara stolta över projektet Skapande skola, som kommer från den senaste Kulturutredningen, som var moderatstyrd. Därifrån kom också kultursamverkansmodellen.

Jag skulle vilja höra något slags reflektion över förvaltningen av kultursamverkansmodellen. Den har, som jag nämnde tidigare, varit lite kritiserad för att det saknas pengar. Vi behöver mer pengar. Det utredningsbetänkande som Svegfors kom med för ett drygt år sedan innehåller en mängd olika reformer, men alla kräver mer pengar. Annars kommer det inte att fungera; det blir bara en utsmetning. Hur ser Moderaterna på kultursamverkansmodellen framöver? Jag är oroad med tanke på neddragningarna nu.

Herr talman! Tack till Mats Berglund för en intressant fråga!

Det stämmer att vi har dragit ned på kultursamverkansmodellen med 20 eller 30 miljoner - jag kommer inte riktigt ihåg den exakta summan. Men 1,7 miljarder blir kvar i kultursamverkansmodellen.

Kultursamverkansmodellen, som Lena Adelsohn Liljeroth var med och införde, har helt klart sina problem. Därför var Mats Svegfors utredning väldigt efterlängtad. Betänkandet har nu varit ute på remiss, och remissvaren har kommit in.

Tyvärr finns det fortfarande en del konflikter kring detta som inte riktigt är lösta. Det handlar bland annat om gränsdragningen när det gäller kultur. Vem ska finansiera, och vem ska välja ut vilken kultur som ska finansieras med offentliga medel? Är det staten, kommunen eller regionen? Och hur långt ned ska man flytta dessa beslut? Där finns det tyvärr väldigt mycket olika uppfattningar beroende på om man tillhör en kommun, en region eller staten. Förhoppningen var väl att hitta en lösning som alla skulle tycka var gynnsam för kulturen, kulturarbetarna och, framför allt, människors åtkomst till kultur, men där är vi inte riktigt ännu. Men jag hoppas, herr talman och Mats Berglund, att vi hittar en lösning så att kultursamverkansmodellen får den utveckling den behöver för att kunna fungera ännu bättre.

Herr talman! Jag tillhör också den skara som hade stora förhoppningar på denna utredning. Mats Svegfors var under utredningstiden väldigt öppen och delade med sig av tankar, och många av dem var väldigt bra, tyckte jag. Jag hade alltså stora förhoppningar men blev, som många - vilket vi kan läsa i remissvaren - något besviken över förslagen och att de inte riktigt når fram. Därför undrar jag lite grann hur detta kommer att hanteras.

När det gäller det andra stora projektet från Lena Adelsohn Liljeroths tid som kulturminister, Skapande skola, är jag glad över de extra pengarna till det projektet, 50 miljoner, som ska leda till att två tredjedelar av skolorna nås. Det är ett problem i modellen att pengarna ska sökas. Detta kräver någon form av engagemang hos skolorna. Det kan finnas engagemang hos lärare och rektorer, men det är svårt med tid och pengar och att faktiskt prioritera detta.

Vi vill ta detta arbete vidare och tillsätta en ny utredning om att införa en kulturgaranti, så att alla skolor mer eller mindre garanteras pengar. Det finns exempel i Norge som man kan använda sig av och bygga vidare på. Jag tror väldigt mycket på den modellen, för man behöver utsätta barn för kultur.

Jag har lite samma fråga där. Hur ser Moderaterna på utvecklingen av den modellen? Är man nöjd med att två tredjedelar av skolorna nås av dessa pengar?

Herr talman! Vi moderater tycker självklart att alla barn borde få tillgång till och nås av kultur och hitta de kulturuttryck som passar dem - absolut.

När det gäller Skapande skola är det en bra reform som Lena Adelsohn Liljeroth införde. När skolor själva kan beställa in föreställningar, författarstunder och annat uppstår även annan effekt, nämligen att olika människor i kulturbranschen får en inkomst. Det gynnar alltså två delar av det hela.

En annan sorglig situation, som har att göra med de problem vi har i svensk skola, är dock att alla skolor inte mäktar med att bryta undervisningen och ta in olika grupper eller föreställningar. Ambitionen är fortfarande att 100 procent av skolorna och barnen ska nås av Skapande skola, men tyvärr är verkligheten sådan att detta förmodligen inte är realistiskt, åtminstone inte under nästa år.

Men vi hoppas, herr talman, att med de reformer vi nu inför i svensk skola för att förhoppningsvis få mer lugn och ro i skolan att det kommer att bli 100 procent som utnyttjar Skapande skola-bidraget framöver.

Sedan finns det saker att förbättra i den modellen också. Jag tycker själv att den norska modellen är väldigt intressant. Där är det inte lika mycket administration när man väljer vilka som ska ingå i Skapande skola eller vilka som ska köpas in. Detta tittar jag gärna vidare på tillsammans med Mats Berglund.

Herr talman! Kristina Axén Olin säger i sitt anförande att den största delen av kulturen inte har någon offentlig inblandning. Men den finns i allt det som Kristina upplevde på den fantastiska konserten i kyrkan. De som sjunger kanske har gått i den kommunala kulturskolan. De som sjunger i publiken kanske har haft estetiska ämnen i skolan. De kanske går i någon kör inom folkbildningen. Kanske någon är högskoleutbildad musiker.

Jag vill bara manifestera att på detta sätt hör faktiskt den offentliga och den privata kulturekonomin ihop. Det blir inte så mycket av den privata kulturpolitiken, kulturagendan, branscher eller näringar om man inte har ordning på den offentliga kulturen, så att barn och unga ges likvärdiga chanser att uppleva konst och kultur i ett tidigt skede.

Jag tyckte att det var väldigt intressant att delta på Grammisgalan förra året. Det är ju branschens gala för alla de fantastiska musikframgångar som Sverige har, inte minst som näst största musikexportör. Men branschen gjorde också en manifestation vid galan. Det handlade om en sak: Politiker, satsa på den kommunala kulturskolan! Det vill säga att den offentliga kulturpolitiken hör ihop med den privata kulturens och branschens förutsättningar.

Den kritik som Kristina Axén Olin tar upp i sitt anförande handlar förstås inte om nominella kronor och ören i en kulturbudget. Det handlar om att man måste backa tillbaka hela 20 år för att hitta en kulturbudget som utgör 1,2 procent av det totala reformutrymmet. Som ett resultat av inflation, kostnadsökningar och kulturbudgeten har arbetslösheten bland Sveriges konst- och kulturskapare ökat med hela 30 procent.

Den fråga jag vill ställa till Kristina Axén Olin är: Vad avser regeringen att göra för att råda bot på denna arbetslöshet? Finns det en åtgärdsplan över huvud taget?

(Applåder)

Herr talman! Tack, Lawen Redar, för en intressant fråga, även om jag inte kommer att diskutera arbetsmarknadspolitik här! Men jag svarar gärna på det andra.

Jag tror att vi är många här som ibland kan känna att det var bättre förr. För 20 år sedan hade vi inget krig i Ukraina. Vi hade inte heller barn som sköt ihjäl andra barn på gator och torg. Det är många saker som har förändrats sedan 20 år tillbaka. Tidigare hade vi en kommunal musikskola, och ganska många av de artister som vi i dag njuter av, som vi hyllar och som är världskända gick i kommunala musikskolan, som alltså inte finns längre. Det är mycket som har förändrats. Men absolut, det mesta hänger ihop.

Det är dock intressant att Socialdemokraterna försöker måla upp att vår besparing om 100 miljoner på studieförbundet - man går från 1,74 miljarder till 1,64 miljarder - skulle vara ett hot mot hela musikundret. Herr talman, ingenting kunde vara mer fel.

Tittar man på statistiken för studieförbunden kan man se att den stora majoriteten av dem som deltar i studiecirklar hos studieförbund är mer än 50 år. Den största gruppen bland dem som går i studiecirklar är 65 år eller äldre. Gruppen under 25 år, alltså barn och unga, är bara 6 eller 7 procent av alla som deltar i studiecirklar.

Om man dessutom tittar på hur mycket av studieförbundens verksamhet som gäller musik kan man se att det är 24 procent. 76 procent är alltså annat än musik.

Om man skulle börja räkna ihop dessa olika siffror - hur få barn och unga som faktiskt deltar i studieförbundens verksamhet och hur liten andel som studerar musik i studieförbundens regi - kan man se att det blir en så liten del att den knappt är märkbar.

Sedan kan man tycka att det är jättetråkigt. Det tycker jag också. Jag kan bli jätteledsen för att studieförbunden väljer att göra besparingar på de få replokaler som finns. Men det är inget som vi politiker ska lägga oss i. Det är dock inget hot mot musikundret eller musikbranschen att vi gör en besparing på 100 miljoner på studieförbunden.

(Applåder)

Herr talman! Hot mot Sveriges musikunder är när man höjer avgifterna till kulturskolan så att bara en viss andel av barnen kan gå där. Så ser det ut i de allra flesta av Sveriges kommuner i dag. Kommunsektorns budget är kraftigt försvagad.

Detta med musiklokaler kommer jag att komma in på i mitt anförande. Jag har gått igenom exakt alla kommuner som nu tvingas till stängning av replokaler.

Här pratar man om 100 miljoner. Den korrekta siffran är en halv miljards nedskärning på studieförbunden i Sverige. Det är en tredjedel av det nationella belopp som går till dessa studieförbund, och det har stor inverkan på den kulturella infrastrukturen i vårt land - möjligheten för barn och unga att få klinka på ett piano eller att få se hur det funkar med en gitarr. De allra flesta måste komma i möte med konsten och kulturen. De måste komma i möte med vuxna förebilder för att över huvud taget intressera sig.

Jag hoppas inte att det blir så. Det kanske blir en valrörelse som vi måste vinna. Men om den här utvecklingen av Sveriges kulturpolitik fortsätter kommer vi definitivt att se en negativ utveckling när det gäller vilka som engagerar sig, vilka som blir konst- och kulturskapare och vilka som blir framtidens musiker. De kommer att vara avsevärt färre.

För 20 år sedan hade vi inte det fasansfulla kriget. Det är helt riktigt. Vi hade inte den världsutveckling vi har i dag. Vi sörjer denna utveckling. Vi måste engagera oss för Ukrainas frihet. Vi måste engagera oss i det internationella samfundet.

Men för 20 år sedan hade vi inte heller moderater som valde att lägga en så stor andel av sin budget på den lilla grupp i samhället som har det allra bäst ställt. Jag intresserar mig för principprogram och vet att för 20 år sedan var Moderaterna ett samhällsbyggande parti. Man valde att lägga budget på att bygga ihop landet på ett mycket effektivare och intressantare sätt än vad man gör i dag.

Nu är det en neoliberal politisk agenda som förs. Det är kraftiga nedskärningar för dem som inte gör vårt land rikare, och det beklagar jag.

(Applåder)

Herr talman! Det stämmer att kommunsektorn är viktig när vi talar om kulturskolan och många verksamheter som når barn och unga. Därför lade vår regering tillsammans med Sverigedemokraterna 10 miljarder extra till kommun- och regionsektorn i år. Under 2025 ser det ut att bli bättre. Tack vare bland annat inflationsbekämpning och annat ser det ut som om kommuner och regioner kommer att ha 50 miljarder mer nästa år än de har i år, vilket naturligtvis gynnar de kommuner och regioner som väljer att lägga pengar på kulturskolan eller annat där det skiljer mycket.

Jag har själv undervisat i piano och är den förste att tycka att alla barn borde gå i kulturskolan, men tyvärr är det inte så. Det är färre än vart tionde barn i Sverige som går i kulturskolan. I dag lär sig väldigt många av våra artister och våra barn och unga att spela via Youtube. Det är i och för sig fantastiskt, för då kan man göra det när man vill och utnyttja teknik och så vidare, även om jag i och för sig tycker att lärare och kulturskolan vore att föredra. Men det är som det är.

Jag vill bara påminna åhörarna på läktaren om att det inte är tillåtet att applådera på läktaren. Jag understryker det återigen.

Herr talman! Tack, Kristina Axén Olin, för ditt engagemang för just barns lärande och läsning!

Både jag själv och ledamoten har ju jobbat som lärare i vår tidigare karriär. Jag uppskattar att de få satsningar som regeringen och Sverigedemokraterna gör går till läsning. Det är behjärtansvärt, och det finns delar i det som är väldigt bra, till exempel när det gäller skolbiblioteken.

Därför blev jag lite förvånad när ledamoten tidigare i ett replikskifte hävdade att Vänsterpartiet hade varit emot denna förändring när det gäller skolbibliotek. Jag måste få säga att det absolut inte stämmer. Vi har drivit frågan om rätten till skolbibliotek och bemannade skolbibliotek i två decennier, vad jag vet.

Vi hade hoppats att det också skulle komma satsningar på fler skolbibliotekarier, att man skulle öka antalet platser på högskolan så att man också kan genomföra denna lagändring på ett bra sätt.

Men jag funderar på hur ledamoten ser på utvecklingen i kommunerna. Jag fick höra lite grann i det tidigare replikskiftet. Ledamoten är ganska positiv. Men jag ser att det är väldigt tufft på skolor runt om i landet. De får säga upp personal. De har fått göra det under en lång tid. Det har kallats effektiviseringar, men det handlar faktiskt om att man år efter år har gjort nedskärningar, och nu går skolpersonalen på knäna. Ledamoten beklagade att inte fler kan ta emot Skapande skola, till exempel. Det är för att man har det väldigt, väldigt tufft.

Min fundering är om inte ledamoten ser att de pengar - 34 miljarder - som har gått till skattesänkningar för de mest välbeställda i vårt land hade gjort större nytta om de gått till bildningen och barnen, som ledamoten nämnde i sitt inlägg.

Herr talman! Tack till Vasiliki för intressanta frågor!

När det gäller skolbiblioteken menade jag inte att Vänsterpartiet var emot skolbibliotekssatsningen. Jag konstaterade att det var en utredning som var klar 2020 - eller om det var 2021 eller vid årsskiftet där. Detta genomfördes aldrig, för det fanns ingen majoritet i riksdagen för att genomföra det, vilket jag kan beklaga. Hade det genomförts hade det kanske inte varit riktigt lika illa med läsningen som det är i dag. Det finns ett uppskjutet behov av att lära barn att läsa.

När det gäller utbildningen av bibliotekarier är detta något som kommer att komma framöver. Beslutar och lagstiftar man om bemannade skolbibliotek måste man självklart också ha bibliotekarier till det. Det får vi alltså återkomma till, herr talman.

När det gäller den ekonomiska situationen i kommuner och regioner är jag väl medveten om att det är tufft. Det är inte tufft bara för kommuner och regioner. Hela vårt land har det tufft. Det är privatpersoner. Det är familjer. Det är företag. Det är kulturbranschen. Ja, alla har det tufft, även skolor. Men det ser ändå ut som att det ljusnar något.

Denna regering har valt att försöka göra vad den kan. Det handlar om vad vi från våra partier tror är det bästa för att försöka få fart på tillväxten igen. Bland annat de jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar som vi beslutar om är ett led i att försöka bekämpa inflationen och öka tillväxten i Sverige.

Skattesänkningar leder ofta till att människor gör saker för de pengar som blir över. Det vill säga att de konsumerar mer, går på teater och konserter, reser eller gör andra sker för de pengarna. Det är vår förhoppning, herr talman, att vi ska ha fortsatt låg inflation och att vi ska minska arbetslösheten och öka tillväxten och också på olika sätt gynna kulturbranschen genom vår ekonomiska politik.

Herr talman! Jag tackar för svaret, som jag kanske inte riktigt tycker är ett svar på min konkreta fråga, som gällde de 34 miljarder som framför allt går till dem som har det allra bäst. Utifrån det som ledamoten eftersträvar - ett ökat läsfrämjande i skolan och möjlighet för barn att ta del av litteratur - undrar jag: Hade inte dessa pengar kunnat göra nytta där? Nu får kanske de som redan har möjlighet att åka på två utlandssemestrar och som har en sommarstuga skattesänkningar på tusentals kronor. Det var detta jag funderade över.

Fackföreningar, föräldrar och skolelever har under många år larmat om att det är väldigt tufft i skolorna. För att man ska kunna lära sig att läsa behövs det stöd, framför allt från pedagoger och skolbibliotekarier.

De läslistor som nämndes i ledamotens inlägg är inte någonting som någon har bett om. Jag har inte hört svensklärare och fackföreningar säga: Vi behöver stöd från Skolverket för att veta vilken litteratur vi ska sätta i händerna på barnen. Däremot säger man: Det saknas specialpedagoger. Det saknas speciallärare. Klasserna är för stora. Vi hinner inte hjälpa de barn som har det svårt med läsningen.

Detta syns i de internationella mätningarna. Det finns också ministrar som pratar mycket om detta. Man talar om från skärm till pärm och om att det nu ska komma skolböcker. Men om det inte finns någon som kan hjälpa barnen att knäcka läskoden och som kan ge en extra push och extra tid till det barn som behöver det är detta med läslistor en lite onödig satsning, tycker jag. Det behövs faktiskt pedagoger i barnens vardag. De 34 miljarderna skulle kunna räcka till ganska många pedagoger ute i våra kommuner.

Detta vill jag gärna att ledamoten svarar på.

Herr talman! Vasiliki frågar om läslistorna och säger att de inte har efterfrågats, men det har de visst.

Herr talman! Vi har haft åtskilliga möten och besökt skolor runt om i Sverige. Läslistor är verkligen något som har efterfrågats, bland annat beroende på att vi i dag har en lärarkår som inte är född och uppvuxen i Sverige. Man har undrat hur man ska kunna välja böcker och vilka författare som kan räknas som att de har någon typ av gemensam grund och så vidare. Jag skulle vilja säga att läslistorna verkligen är efterlängtade av många i yrkeskåren. Detta är någonting som man har bett om.

Sedan är de frivilliga. Det kommer att följa med lärarhandledningar och olika former av guidningar, om man vill använda sig av läslistor och den litteratur som nu föreslås - 250 verk. Det är inte på något sätt ett måste. Men detta har verkligen efterfrågats. Många i lärarkåren och i skolledningar är i dag glada över att vi har låtit ta fram dessa listor.

Herr talman! Själv är jag - om jag får vara lite personlig - extra glad över att det är fyra verk av Astrid Lindgren. Det är en av mina favoritförfattare, så det är roligt.

Jag tror att vi är många som är oroade över barns läsning om vart femte barn inte kan läsa. Kan man inte läsa kan man inte heller tillgodogöra sig kultur i någon större utsträckning. Det är viktigt för den enskilde, för demokratin och för hela samhället att vi råder bot på den läskris vi nu har i Sverige.

Vi satsar inte bara på dessa läslistor. Som jag sa handlar det också om bemannade skolbibliotek. Vi lägger 2 miljarder under tre år på att alla barn ska ha läroböcker och skönlitteratur. Vi har beslutat om fler svensktimmar. Då har jag bara nämnt några av de saker som har med läsningen att göra. Men vi gör verkligen stora satsningar nu för att se till att alla barn lär sig läsa och därmed också kan tillgodogöra sig kultur och vara goda demokratiska samhällsmedborgare.

Herr talman! Bland de tusentals hyllningstexterna till Teatersveriges kanske största innovatör, banbrytare, nytänkare och frontfigur ställs en öppen fråga: Kommer hennes hem - liksom Strindbergs, Einsteins, Hemingways och Marie Curies - att visas upp den dag hon inte längre är vid liv? Kommer det att vara blå skoskydd i hallen och röda rep runt hennes manusbuntar, böcker och skrivbord? Man undrar om det kommer att finnas en guide som berättar för besökaren: Här skapade Suzanne Osten. Här skrev hon manus till Flickan, mamman och demonerna. Stolarna ni ser är från samarbetet med Lars Norén. Här inledde den konstnärliga ledaren visionen om barnteatern, den som kom att framkalla hundratusentals utopiska ögonblick.

Sveriges kulturpolitik fyller 50 år denna höst. Den historiska propositionen från 1974, vars nyckelbegrepp var yttrandefrihet, jämlikhet, konstnärlig förnyelse och vård av kulturarvet, förkroppsligades av Suzanne Osten. Samma år hade hennes storverk Jösses flickor premiär på Stadsteatern i Stockholm. Det hade planerats för 17 föreställningar av kvinnokampspjäsen. Man fick genomföra 140 på tre år.

Jämställdheten skulle nu fullbordas och bli en del av välfärdsstaten Sverige. Alla vet hur det gick sedan. Det blev barnomsorg, äldreomsorg, föräldraförsäkring och självförsörjning. Det gick från kultur, bildning och kamp till verkliga materiella förutsättningar.

Herr talman! Så brukade man se på kulturen. Den skulle gå från att tillhöra de få människornas privilegium till att plötsligt omfatta alla. Kulturen skulle ge oss språk, den skulle ge oss makt och den skulle ge oss frihet. Den skulle ge social jämlikhet och utövas i hela landet. Kulturen var ju en del av själva lösningen.

I dag, 50 år senare, tycks den i stället vara problemet. Det är som om poeten Lina Ekdahls satir om den lilla kulturen som bara kostar och kostar och dränerar alla stadsdelsnämnder har blivit verklighet, som om alla dessa replokaler, föreningar, Folkets hus, amatörteatrar, studiecirklar, körer och boksamtal står i vägen.

Det är enklare att bara lista dessa verk, som i en kanon, så får folk en guide i handen och en kulturminister som får genomföra sin verkliga dröm - att fortsätta sänka skatten.

Jag blev faktiskt rätt tagen av att titta på intervjuprogrammet Sverige! i Sveriges Television, där den moderata kulturministern till sist får önska precis vad hon vill om hon hade haft oändligt med resurser. Svaret hon ger handlar inte om barn och unga, kulturskola, estetiska ämnen, stärkt demokrati, fristäder eller barnteater. Med ett stort leende svarar hon: Ja, då hade jag nog sänkt skatten ytterligare.

Fru talman! Vad vi har här är en visionslös kulturpolitik. Den ställer inte frågorna om hur stor del av vårt lands offentlighet som vi gemensamt borde äga, hur vi belönar vår nations begåvningar och vilken vår respons ska vara mot den nya kulturekonomin som gör att konstnären får allra minst tillbaka.

Fru talman! Den kulturbudget som Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna presenterar utgör 1,2 procent av statens samlade utgifter. Vi måste backa tillbaka hela vägen till 2004 för att hitta en så liten andel av statsbudgeten till kultur.

Men det ovanligt stora reformutrymmet på hela 60 miljarder kunde inte gå till att stärka välfärden, motverka arbetslösheten, bygga bostäder, främja barns och ungas meningsfulla fritid, skapa fler mötesplatser, folkbildning eller idrott. I stället behövde det gå till Sveriges höginkomsttagare eller de 3,9 procent av befolkningen som får den särskilda skattesänkningen.

Fru talman! Man måste leta med ljus och lykta för att hitta någon som på allvar tror att denna politik kan göra vårt land rikare, med undantag för ledamoten Alexander Christiansson som menar att detta kommer att stärka Sverige, som han sa tidigare i ett anförande.

Jag kan dessvärre meddela att höginkomsttagares skattelättnader inte minskar arbetslösheten. Det har vi svart på vitt. De stärker inte hushållens köpkraft, hur ofta kulturministern än vill att folk ska gå på den där föreställningen, köpa en tavla eller unna sig ett musik- eller konstabonnemang. Det som de vanliga svenska hushållen får tillbaka är 3 000 kronor per år, eller 250 kronor per månad. Det räcker inte ens till två biobiljetter.

Hushållen däremot är fullt upptagna med att hantera förlusten av tio års reallönesänkningar, hyror och räntor som har stuckit iväg och matkassar som kostar 30 000 kronor mer om året.

Sverige har fått den högsta barnfattigdomen i hela Norden. Barnfamiljer sitter inte och väljer mellan vilka biofilmer som de ska se i helgen utan mellan nödvändiga utgifter i hushållsekonomin eller att betala barnens fasta fritidsaktiviteter. Jag läste häromdagen att läget är så illa att var tredje ensamstående mamma inte har utrymme att bekosta barnens fritidsaktiviteter - var tredje ensamstående förälder.

Fru talman! Att barn ska ges möjlighet att framkalla det som Suzanne Osten kallade utopiska ögonblick, stunder när den vanliga ordningen upphör att gälla och då man själv eller tillsammans med andra får erfara möjligheten till en bättre och mer jämlik värld, kan faktiskt ske på vissa platser i vårt land. Den kan ske på teatern, i kulturskolan, i biblioteket, i kulturhuset, på museet, på fritidsgården, i idrottshallen eller i replokalen. På den platsen är det plötsligt inte lika viktigt vilka dina föräldrar är eller var du bor. Då är det plötsligt andra värden som får betydelse.

1974 års kulturpolitik banade väg för kulturskola och replokaler i hela landet. Sverige blev ett musikunder. I dag är vi världens näst största land av musikexport. Ur dessa utopiska ögonblick i de där replokalerna växte jazz, punk, dansband, hiphop, rock, låtskrivare, kompositörer, trummisar och en och annan visdiktare.

Att regeringen nu anslår medel för att främja kulturella och kreativa branscher har jag verkligen ingenting emot. Det är välkommet. Men att Studiefrämjandet i Västerås och Vuxenskolan i Norrköping har stängt sina replokaler, att Folkuniversitetets musikhus i Malmö snart lägger ned, att Umeås största och äldsta replokal, Musikhuset på Umedalen, tvingas till nedläggning och att läget var så illa i Luleås musikhus att kommunen var tvungen att kliva in för att rädda den säger egentligen allt.

Minskningen med en halv miljard till studieförbunden som sker på tre år motsvarar en tredjedel av studieförbundens årliga statsbidrag. Näst på tur är Göteborg, Borås, Karlskoga, Kristianstad, Falun och Linköping som också stänger sina musikhus och replokaler en efter en.

Enligt Tidöpartierna ska vi i full fart exportera musiken, men våra barn ska inte skapa någon musik.

Fru talman! Dagens debatt uppmärksammas av konst- och kulturskapare som har kommit hit till Sveriges riksdag. Många befinner sig i en prekär situation.

Sedan Moderaterna har kommit att leda Kulturdepartementet har arbetslösheten stigit med nästan 30 procent bland landets kulturarbetare, enligt Klys. Inte heller har de fått något inträde till trygghetssystemen, eftersom betänkandet om SGI ligger på Regeringskansliet och tycks samla damm. När de var i opposition var detta en mycket angelägen frågan. Två år in på denna mandatperiod ser vi ingenting hända.

I brist på ekonomiska förutsättningar fasar nu Svenska filminstitutet ut en rad filmstöd. Stödet till den regionala kulturen minskar med 20 miljoner och har inte alls inflationsskyddats. Detta kommer min kollega Kristoffer Lindberg snart att redogöra lite närmare för. Dramatens Mattias Andersson berättade i en intervju i Dagens Nyheter att landets nationalscen inom tre år inte ens kommer att kunna bedriva en repertoar med ensemble på det sätt som görs i dag, om det fortsätter i denna riktning.

Men det värsta är att unga framtida konstnärer lämnar utbildningarna. Det är någonting som man faktiskt bör iaktta. För vem ska med dessa förutsättningar våga ge sig på ett liv som konstnär i Sverige? Man ska ställa frågor till dessa unga människor. Om de har startat en utbildning som de väljer att inte fullfölja, vad beror det på?

Fru talman! Jag vill återgå till en kulturpolitik som en del av lösningen, som ger språk, makt och bildning och vars högsta strävan inte är att skatten ska sänkas utan att ge kulturmänniskan, språket och nationen ett högre värde. Då måste man, precis som Suzanne Osten sa, börja med barnen.

Vi socialdemokrater har ett mindre reformutrymme på totalen. Vår budget är fullt finansierad. Så allt dravel om att oppositionen inte lägger fram färdiga budgetförslag stämmer inte i denna debatt. Vi har ett mindre reformutrymme. Vi vägrar att använda lånade pengar för att sänka skatten till de allra rikaste. Ska man låna pengar ska de gå till framtida generationers behov. Det ska handla om järnväg, klimatomställning, bostadsbyggande och malmbana, sådant som faktiskt gör vårt land rikare. Men trots ett mindre reformutrymme kan vi visa på en helt annan kultur- och välfärdsbudget.

Jag ska redogöra för våra förslag om hur man hade kunnat prioritera om dessa pengar inte hade gått till skattesänkningar.

I vår budget höjer vi utvecklingsbidraget till Sveriges kulturskolor med 177,5 miljoner, så att verksamheterna kan nå fler barn och unga och så att fasta anställningar kan göras för personal.

Vi avsätter 14,5 miljoner till exempelvis amatörkulturen och bygdegårdarna.

Vi höjer statens andel av kultursamverkansmodellen för att stärka den regionala kulturens förutsättningar med hela 200 miljoner.

50 miljoner ska gå till samlingslokaler i hela landet, så att medborgarmöten, filmvisningar, boksamtal och andra kulturella aktiviteter kan möjliggöras.

Vi vill se en kraftfull ökning av bidraget till idrottsrörelsen med 645 miljoner, där 250 miljoner går till barns och ungas idrottande med särskilt fokus på barn och unga som växer upp i utsatta områden och i glesbygden. 100 miljoner ska gå till paraidrotten för funktionsnedsatta barn och unga.

200 miljoner går till en nationell ledarsatsning, för här har vi ett stort jobb att göra. Ledarna försvinner från verksamheterna. De har inte fått fullvärdigt stöd, och därför menar vi att det här bör vara en viktig idrottspolitisk satsning. Vi vill också se 4 miljoner till en nationell samordning för utlåning av utrustning för idrotts- och friluftsliv. Vi avsätter även 75 miljoner till att stärka friluftslivet.

Utöver detta menar vi att det är hög tid att utreda frågan om en kulturgaranti för Sveriges barn och unga. Vi vill också återinföra estetiska ämnen som obligatoriska på gymnasieskolan.

Nu kommer vi till det som jag tycker är intressant. När vi satt vid regeringsmakten menade vi att vi måste undersöka de platser där barn och unga befinner sig, utöver replokaler, kulturhus och liknande. På många platser i Sverige är fritidsgården den plats man går till efter skolan. Vi tillsatte en utredning för att säkerställa att kvaliteten på de här fritidsverksamheterna kan upprätthållas. Vi fick många rapporter om att det dessvärre dessutom finns kriminell verksamhet som pågår på dessa platser. Vad behöver man då göra för att garantera att alla barn och unga som kommer dit kan känna trygghet i den sociala miljön?

Det första Moderaterna gjorde var att ta bort utredningen, så vi har ingen aning om kvalitetsnivån eller om personalens utbildningsbakgrund. Vi avsätter därför 75 miljoner för att redan nu kunna säga att den personal som finns på Sveriges fritidsgårdar ska ha grundläggande utbildning för att kunna erbjuda barn och unga en aktiv och meningsfull fritid när de kommer till fritidsgården. Inte sällan är detta barn till familjer som har en svag socioekonomisk bakgrund.

Vi accepterar givetvis inte heller regeringens ideologiska nedskärning på studieförbunden. Vi vill se ett rikt kulturliv, folkbildning och helst replokaler i hela landet i likhet med 1974 års ambitioner.

Avslutningsvis, fru talman, är det hög tid att avslöja Sverigedemokraternas nya kulturpolitiska strategi. Löftena om en kulturarvsmiljard och att man med kraft kommer att stärka den kyrkoantikvariska ersättningen och lyfta den svenska kulturen visade sig bara vara brösttoner i Sveriges riksdags kammare och väldigt lite i praktiken.

Nu har vi kassor uppbyggda på samtliga statliga museer. Detta år förvinner de 4 miljoner som Riksantikvarieämbetet har fördelat på de 15 världsarv vi har i Sverige. Världsarven nämns inte ens i Tidöpartiernas budget.

Tidigare utspel om provokativ konst som inte ska finnas på regionala konstmuseer, om utländska böcker som inte ska köpas in på folkbiblioteken eller utspel i frågan om vem som ska få läsa sagorna tycks inte längre intressera i samma omfattning.

Det går ju faktiskt snabbare att göra det ni gör nu: att sänka anslagen och tysta kulturen. Ställ public service inför sparpaket, gör konst- och kulturarbetarna arbetslösa och ta bort folkbildningen och konsumentföreningarna! Minska stödet till det civila samhället! Och framför allt: Se till att krossa sosseriet!

Sverigedemokraterna visar när de styr landet att de faktiskt inte är några nationsbyggare. De värnar inte språk eller högre kulturella värden. De är inget välfärdsparti, bostadsbyggarparti eller arbetarparti. De är inte heller ett parti för vanliga hushåll. Sverigedemokraterna har visat sig vara partiet som vill nedmontera allt det socialdemokratin en gång byggde upp.

Medan ni engagerar er i att sänka skatten håller vi på att formulera en ny riktning för Sverige. Den här våren har vi socialdemokrater kongress, och det kommer att bli väldigt spännande för er alla att ta del av de aktiva reformförslag på kulturområdet som vi där kommer att fatta beslut om.

Vi vill se fler utopiska ögonblick, och vi vill se en starkare samhällsgemenskap.

(Applåder)

Jag vill uppmärksamma ledamoten på att talartiden överskreds med över 50 procent. Jag vill också uppmärksamma åhörarna på läktaren på att inga former av yttringar ska göras därifrån.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut i utgiftsområde 17.

Kulturens andel i budgeten är 0,65 procent av den totala statsbudgeten. Det kanske inte är på decimalen rätt, men ändå. När finanserna ska fördelas hamnar kulturen dessvärre, oavsett regering, på en alltför låg nivå.

Tillåt mig återge vad en annan socialdemokratisk politiker än den vi nyss hörde har sagt: Vi som är kulturpolitiker slåss för kulturen i samhället och i våra olika partier.

Det finns ett annat citat, från Winston Churchill, som jag tror att ni alla känner till: "Har vi ingen konst och kultur har vi inget att försvara!" Detta yttrande fälldes under andra världskriget. Det har faktiskt god relevans i vårt nya militära läge med kraftigt ökad försvarsbudget. Kulturen kan sitta trångt i en budget.

Tyvärr finns det en syn på kulturen som ett självspelande piano. Vi måste fortsätta att slåss för kulturen. Jag välkomnar alla som har samlats här som åhörare i dag och som gör stora insatser för svenskt kulturliv. Jag har själv varit kulturarbetare i 50 år, så jag vet något om detta. Jag har fått välja att vara kombinatör, så att musiken har legat vid sidan om mitt arbete som lärare.

Fru talman! I Kristdemokraternas nya kulturpolitiska program skriver vi att staten ska eftersträva att kulturarbetarna har tillgång till ett fungerande system för social trygghet utifrån deras förutsättningar, eftersom deras avvikande arbetsvillkor kan begränsa tillgången till de sociala skyddsmekanismer som vanligen finns tillgängliga för personer med sedvanliga anställningsförhållanden.

Jag fortsätter att läsa ur vårt nya kulturpolitiska program: Välfärdssystemen måste ta hänsyn till historiska inkomster och även inkomster i form av till exempel stipendier och kulturpriser. Det offentligas uppgift är att se till att kulturarbetare och kulturutövare kan arbeta med goda villkor.

Det är alltså Kristdemokraternas politik, och den är framåtsyftande. Jag ska göra det jag kan för att gå från ord till handling, för det kan bli mycket ord när det gäller de här frågorna.

Fru talman! En annan del av verkligheten som inte står emot politikens möjligheter att skapa goda förutsättningar för kulturarbetarna är det paradigmskifte som vi nu ser äga rum inom kulturområdet. Det handlar om näringslivets inträde när det gäller att stötta kulturen. Det handlar om mecenater, donatorer till kulturell verksamhet.

Vi kristdemokrater tror på mecenaternas återkomst som ett komplement till politikens ansvar för kulturen, för det finns också.

När jag lyssnar på Pjotr Iljitj Tjajkovskijs första pianokonsert, som jag gjorde tidigare i dag, tänker jag på hans mecenat Nadezjda von Meck. Hon gav ekonomiskt stöd till Tjajkovskij och såg till att han kunde skriva sin underbara musik.

Vi ser behovet av kapital när det till exempel gäller Operan. Jag blev glad när jag hörde Mats Berglund säga att han var positiv till privata tillskott till kulturen - kanske gällde det specifikt Operan. Ska vi få en extraordinär opera, ett operahus för både besökare och anställda, tror jag att det kommer att krävas pengar från mecenater, donatorer och näringsliv.

Regeringen beslutade i början av november om tilläggsdirektiv till utredningen som ser över skatteincitamenten för juridiska personers gåvor till ideell verksamhet. Så här lät det: Utredaren ska nu även se över möjliga avdrag eller annan skattelättnad för sponsring av kultur. Det gäller då även ideell verksamhet.

Fru talman! Fritidskortet är en kristdemokratisk baby, en reform för att främja barns och ungas aktiva deltagande i idrotts, kultur- och friluftsliv i gemenskap med andra. Vi satsar 792 miljoner årligen på detta - väldigt mycket pengar. Det gör det möjligt för fler barn och unga att få en aktiv och meningsfull fritid.

Vi har stora utmaningar när det gäller ohälsa och stillasittande bland barn och unga. Det krävs att vi tänker nytt och vågar satsa. Våra barn och unga förtjänar att vi gör vårt yttersta för att ge dem förutsättning för en god hälsa och ett gott liv. Särskilt viktigt är det att nå de barn som vi faktiskt inte når i dag.

Enligt förslaget om fritidskortet ska barnen vara mellan 8 och 16 år. Kortet ska kunna användas för betalning av vissa avgifter för ledarledda fritidsaktiviteter som hålls av en godkänd utförare.

Barns och ungas möjligheter att delta i fritidsaktiviteter ska inte avgöras av plånbokens storlek. Det finns därför två olika belopp här. Först finns det ett generellt fritidskort om 500 kronor per barn. Jag vet att det finns de som tycker om den generella välfärden och vill att alla ska få del av dessa pengar. Det har efterfrågats tidigare när jag under flera år höll på och debatterade fritidspengen. Man vill ha en generell välfärd, och nu har vi den: 500 kronor till alla barn. Men sedan finns det undantag, och det är barn och unga som lever i ekonomisk utsatthet. Där finns ett belopp om 2 000 kronor.

Detta kommer nu att införas, efter flera års debatter där jag försökt övertyga mina kära kollegor här om hur bra detta är, den 1 oktober 2025. Då hoppas jag att vi alla ska fira detta. Jag är inte så säker på att alla blir med, men man kan ju alltid hoppas.

Fru talman! Det görs mer från regeringens sida. Jag ska hålla lite koll på min talartid, men jag vill gärna nämna bara några saker.

Det satsas pengar på insatser för att stärka, tillgängliggöra och öka kännedomen om verksamheter för barn och unga i kommuner över hela landet, liksom på att det ska utbildas fler ledare för barn och unga med funktionsnedsättningar. Kulturrådet har fått ett uppdrag som gäller att stärka den kommunala kulturskolan - också det finns det pengar till. Vi stärker också det judiska livet i Sverige.

Vi har ju även idrotten på vår agenda. Regeringen ger liksom tidigare regeringar ungefär 2 miljarder till Riksidrottsförbundet. Det går också 100 miljoner till anläggning av idrottsmiljöer i år och sedan 100 miljoner per år för idrott i utsatta områden, det så kallade Idrottsklivet. Vi gör också satsningar på friluftsliv och idrott för äldre. Till sist gör vi en ensamhetssatsning, eller om man vill kalla det gemenskapssatsning, på 300 miljoner.

Så där kan jag hålla på och räkna upp åtgärder. Vi hörde tidigare Kristina Axén Olin dra en hel lista på åtgärder, och nu kom jag med några ytterligare kulturella och hälsofrämjande åtgärder som vidtas framför allt för våra barn och unga.

(Applåder)

Fru talman! Jag märker att ni på regeringssidan inte vill ha så många repliker. Vi har en lång talarlista kvar, så vi kanske ska koncentrera oss lite. Jag begärde dock replik när jag hörde mitt namn nämnas.

Det är helt riktigt: Miljöpartiet har aldrig på något sätt varit emot att privata pengar kommer in i kulturlivet. Jag tror att det skulle vara väldigt bra. Vi ser inte minst nu att det är sårbart när det offentliga drar sig undan och för lite privata pengar finansierar kulturen.

Men det är just det: Det offentliga får aldrig undandra sig ansvaret bara för att det kommer in privata pengar. Jag tycker att regeringen och kulturministern börjar i fel ände. Man drar ned på kulturen och hoppas att det på något sätt ska komma privata pengar.

Roland Utbult nämnde att sponsring av kultur ska bli skattefritt. Det är väl en åtgärd för att kanske locka lite mer sponsring, men jag tror knappast att den räcker. Det finns ett önsketänkande om att vi ska få altruistiska miljonärer som sponsrar kulturen, men jag är orolig för att det inte händer om man inte vidtar massiva åtgärder från politikens sida.

Jag har inga idéer på vad det ska vara. Vi har försökt i Stockholm, under tiden då Alliansen styrde, med att tillsätta en avdelning på Kulturhuset som skulle "fundraisa". Den drog inte ens in pengar till sina egna löner, så den fick vi lägga ned.

Men vad har Kristdemokraterna för tankar kring detta? Jag har läst ert program, men där finns inga förslag.

Fru talman! Jag tackar Mats Berglund för frågan. Det är jättefint om vi kan ha ett resonemang om det här paradigmskiftet när näringslivet börjar komma in i sammanhanget.

När det har gällt sponsring av idrott vet vi att man får en skylt i hallen, och så drar man av pengarna. Man gör ett skatteavdrag. Om det kan göras för dem som jobbar inom kulturen är det fantastiskt bra. Då kan näringslivet gå in - jag tror att detta är ganska utvecklat i Danmark - och göra en ekonomisk insats och sedan göra ett avdrag. Det tycker jag är ett bra sätt för näringslivet att komma in.

Jag tror att det kommer att bli ganska vanligt. Vi får ändå tro att det finns ett antal företagare med god anda som tycker att om man stöttar kulturen får man ett mervärde i sitt företag eller sin verksamhet.

Detta ska nu ses över. Vi får se vad man kommer fram till när det gäller sponsring av ideell verksamhet och kulturell verksamhet. Jag är jättespänd på hur det kommer att bli.

Men jag vill nog säga till Mats Berglund att jag hör andra tongångar än han. Jag hör till exempel när det gäller Operan att det finns intresse. Det förvånar mig inte ett dugg, för det är ändå en nationalscen. Låt oss alltså ändå tro och hoppas att det kan bli så om nu möjligheten bjuds.

Fru talman! Vad gäller Operan borde framför allt Stockholms näringsliv stötta den. Jag skulle bli väldigt besviken om det inte kommer pengar. Operan ger nämligen ett enormt mervärde till företag som är baserade i Stockholm. I Stockholm finns många huvudkontor för internationella företag. Det är väl för att det är en bra stad på många sätt. Det är en bra stad skattemässigt. Men även kulturen, barnomsorgen och så vidare lockar.

Jag har svårt att tro på det övriga. Jag är som sagt inte emot det. Men staten och det offentliga får inte dra sig undan.

Jag tycker inte att vi blev riktigt färdiga med fritidskortet. Det är en käpphäst för Kristdemokraterna som man har kämpat för länge. Jag tog upp remissvaren som var ganska negativa och tog upp risker med fritidskortet. Ekonomistyrningsverket till exempel skriver att det finns risk för fusk och fel.

Man tar upp att det framför allt är redan aktiva i kulturskolan, idrottsföreningar och så vidare som kommer att använda det. Det blir svårt att nå de nya grupperna. Jag nämnde att vi i min hemkommun, Stockholm, har försökt med många sätt, att sänka kostnaderna och allt sådant. Men det är svårt att nå många.

Man nämner krångel för föräldrarna och för föreningarna och krångel med licensieringen.

Det är bra att man söker grupperna i utsatta områden. Men i går var jag på Heja speciell-dagen, som är Svenska Parasportförbundets satsning på personer med intellektuell funktionsnedsättning. Det är en grupp som står utanför och som verkligen skulle behöva detta men som inte nås av de 2 000 kronorna.

Fru talman! Mats Berglund! Väldigt fint att du tar upp funktionsnedsättning. Jag ska föra det vidare till Jakob Forssmed, som väl är den som framför allt håller i de sista delarna av det som ska formas till detta kort. Det finns en del kvar att göra. Flera myndigheter är inblandade.

Med tanke på ditt första inlägg vill jag säga att det naturligtvis handlar om ett komplement till det offentliga, vilket jag också uttryckte i anförandet. Vi ska inte dra oss undan ansvaret för det offentliga. Men det blir ett tillägg som jag tror kommer att berika om det görs på ett snyggt sätt. Att näringslivet kommer in kommer att berika den kulturella världen.

Jag tycker att Mats Berglund fortfarande lever i en problemvärld. Man skulle i stället kunna ha attityden att man ser utmaningar. Jag menar: Kom igen! Var inte så negativ, utan se möjligheterna i detta! Då ska vi se om vi inte kan dela på tårtan här i oktober nästa år.

Om det blir en succé, vad gör Mats Berglund då? Jag tror att han kanske kommer att se att det finns utmaningar och möjligheter här.

(MATS BERGLUND (MP): Vi hoppas på succé.)

Fru talman! Jag har en fråga lite grann på samma tema till ledamoten Utbult. Det gäller den privata finansieringen.

Vänsterpartiet välkomnar förstås om de som har resurser vill stoppa in privata medel i kultursatsningar. Det som jag är orolig för är bland annat det som Berglund lyfte upp, att det blir en anledning för det offentliga att dra sig tillbaka.

Men jag är också orolig när det gäller skatteavdrag, som ledamoten nämnde. Jag har bara snabbt ögnat igenom det nya kulturprogrammet, som Kristdemokraterna har presenterat. På flera områden föreslår man olika typer av skatteavdrag. Jag tänker att om det finns ett intresse för att satsa mindre offentliga medel på kulturen samtidigt som det kommer in mindre offentliga medel, när man gör en stor mängd av olika typer av skatteavdrag, blir det på totalen mindre kulturpengar att fördela.

Jag upplever att jag och ledamoten är överens om att vi ska ha nationella kulturpolitiska mål med en ganska hög ambitionsnivå. Min fundering är: Hur ska vi politiskt kunna jobba för att uppnå de kulturpolitiska målen om det inte finns en rejäl offentlig kulturbudget att gå in med för att se till att det finns verksamheter som drar mot de målen? Det handlar till exempel om riktade satsningar för att barn och unga ska kunna ta del av kultur.

Hur ska vi kunna garantera att vi kan nå de kulturpolitiska målen? Om det blir upp till var och en som pytsar in lite pengar vill man kanske helst lägga sina privata pengar där man kan få en fin plakett på väggen där det står att man har satsat. Man kanske vill namnge en salong, eller vad det nu kan vara. Man säger kanske inte: Jag vill att vi ska uppnå de kulturpolitiska målen med hjälp av mina pengar.

Fru talman! Tack för frågan, Vasiliki Tsouplaki!

Jag kan inte se att det skulle störa det kulturella livet i Sverige särskilt mycket om man skulle få sätta sitt namn på en salong. Vi får kanske räkna med att man vill ha något slags bekräftelse om man satsar lite pengar.

Jag sa inte i mitt inlägg och tänker inte heller att det skulle bli mindre offentliga medel bara för att näringslivet kommer in. Jag tror att det kommer att vara ungefär samma budget och fungera ungefär som nu. Det här kommer att vara ett tillägg och en möjlighet.

Jag tror att behoven kommer att öka, som när det gäller det mesta i samhället. De offentliga medlen kommer kanske också att minska av olika skäl, eftersom det finns sådana enorma behov. Vi ser att bara försvarsbudgeten har gått från 40 miljarder för bara några år sedan till att nu vara uppe i 120-130 miljarder - de som sitter i försvarsutskottet kanske kan säga mer exakt. Jag kanske inte har rätt på decimalerna. Men det är en enorm ökning. Det är klart att det tränger ut en del annat. Så är det.

Men vi får slåss, som jag sa förut i citatet från en socialdemokrat: Vi slåss i samhället, och vi slåss i våra olika partier för kulturen. Vi får kämpa på.

Som jag sa i mitt anförande ser jag det här som något som kompletterar de offentliga medlen.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Det känns betryggande att Roland Utbult säger: Nej, det ska inte bli några nedskärningar. Men när ledamoten säger att han tror att det kommer att ligga på den här nivån innebär det ju att alla stöden som finns sakta men säkert kommer att urholkas.

Jag kan inte se framför mig att det finns privata finansiärer som säger: Jag vill satsa några miljoner på löne- och prisuppräkning, för det tycker jag känns viktigt. Det var det jag ville synliggöra med att man vill ha en plakett eller namnge en salong. Jag menar inte att det stör på något vis, men det är kanske den typen av satsningar man vill göra med sina pengar eftersom man vill lämna efter sig någon form av arv.

Vi såg till exempel att en större bolagsägare kunde gå in med 100 miljoner till Stockholms konserthus. Men det kanske inte är någon som säger ja till lite mer barnteater i skolan. Det är det jag är ute efter.

Jag vet att ledamoten brinner för att barn som lever i ekonomisk utsatthet ska få ta del av kultur. Jag menar att vi är politiskt ansvariga för de kulturpolitiska målen. Det ansvaret kan vi inte lägga över på privata finansiärer. Det kan vi inte kräva av dem. Det tycker jag inte att vi ska göra, utan det ansvaret måste vi här i riksdagen och ni som regeringspartier ta.

Det oroar mig när ledamoten säger att Kristdemokraterna inte får gehör bland Tidöpartierna och när Sverigedemokraterna säger att de inte får gehör för mer pengar till kulturarv.

Det verkar finnas partier som bromsar kultursatsningar i ert regeringsunderlag. Det oroar mig att det inte är Roland Utbults idéer som får genomslag i slutändan.

Fru talman! Detta är en otroligt viktig debatt, eftersom ett paradigmskifte är på gång när näringslivet kommer in på ett helt nytt sätt. Vi alla måste naturligtvis vara vaksamma så att detta sker på bästa sätt.

Vasiliki Tsouplaki tycker att min inställning är betryggande, men jag kan inte bära mer än Kristdemokraterna på mina axlar. Andra får ta ansvar för sina partier. Jag kommer att slåss för denna sak och göra vad jag kan. Det lovar jag.

När ledamoten säger att det offentliga stödet kommer att urholkas förstår jag det som att hon tänker att man inte följer kostnadsutvecklingen på de olika områdena. Det är en jätteviktig synpunkt. Det är naturligtvis Finansdepartementet som i stor utsträckning lägger kartan. Där får vi också slåss för kulturen.

Kostnadsutvecklingen är en del av alltsammans. Min förhoppning är verkligen att vi följer kostnadsutvecklingen på våra olika områden så att vi kan vara trygga i denna del.

Fru talman! När man ser ut över Sverige skulle man kunna tro att vi bor i ett ekonomiskt hårt utsatt land. I ett replikskifte tog jag upp att lärare på våra skolor sägs upp. Samma sak gäller för vårdpersonal runt om i landet. Arbetslösheten bland kulturarbetare har ökat med 30 procent sedan regeringen tillträdde. Tåg har svårt att ta sig fram, och kommuner har inte råd att renovera avloppssystem. Vi har nu den tredje högsta arbetslösheten i EU, efter Spanien och Grekland. Barnfamiljer vräks från sina bostäder. Boendekostnaderna har ökat med 26 procent och matpriserna med 25 procent på två år. Den som i dag blir sjukskriven kan få vänta länge på besked om ersättning från Försäkringskassan, eftersom de har sagt upp en stor mängd handläggare.

För den som tittar utifrån på detta måste det framstå som att vi inte har råd med en välfärd och ett trygghetssystem som ger människor trygghet eller ett levande kulturliv. Men så är det faktiskt inte. Vi i Sverige är ett av de länder med lägst statsskuld i hela EU, och regeringen och Sverigedemokraterna har valt att tacka nej till skatteintäkter på 34 miljarder som staten annars skulle fått in under nästa år.

Det är pengar som kunde ha gått till en bättre äldreomsorg, högre personaltäthet på förskolorna och ökat bostadsbyggande. Man kunde ha stärkt kultursektorn och civilsamhället, som i dag går på knäna och får säga upp personal. Man får ställa in föreställningar och aktiviteter och neka ungdomar replokaler.

Det går att göra på ett annorlunda sätt, vilket Vänsterpartiet har gjort i sin budget. Det är alltså fullt möjligt.

Jag kan inte tolka det hela på annat sätt än att man är nöjd med läget och i stället har gjort bedömningen att de som i dag tjänar sisådär 65 000 kronor i månaden verkligen behövde rejäla skattesänkningar. Vi vet sedan tidigare att man varit oroad för att dessa höginkomsttagare inte haft råd att själva betala någon för att åka till deras sommarstuga när den ska stängas för vintern. De kan behöva hjälp av någon som åker dit och spolar i kranar eller toalett för att de inte har möjlighet att betala det själva. Det här är tjänster som alla skattebetalare behöver hjälpa till att subventionera i dag.

När man får kritiska frågor om bristen på äldreomsorgsplatser, om vårdköerna eller om stora skolklasser är det aldrig statens ansvar att göra något åt det. Det är alltid politiker på andra nivåer som borde prioritera annorlunda. Det som händer i kommuner och regioner som inte får ihop sina budgetar är att de börjar se över de områden som inte är lagstyrda. Då är det föreningsbidrag, kulturskola, museer, konserter för skolelever och det förebyggande arbetet som får stryka på foten.

Fru talman! Om vi kikar närmare på det som många uppfattat som statens ansvar inom kulturpolitiken ser vi att det tyvärr haltar där också. Vi hörde tidigare att det inte är Tidöpartiernas fel att till exempel musikhusen får stänga; det är studieförbunden som borde prioritera annorlunda när de får mindre pengar.

Det finns tyvärr ingen lyhördhet för de stora behov som uppstått efter att sektorn gått igenom först en pandemi och sedan år av inflation. Även inom kultursektorn påverkas man av högre hyror och ökade omkostnader. I bästa fall låter regeringen och Sverigedemokraterna stöden ligga kvar på samma nivå som tidigare, men i flera fall minskar de.

Ett sådant exempel är neddragningen på kultursamverkansmodellen. Först försvann pris- och löneuppräkningen, och inför nästa år tar man bort ytterligare 20 miljoner. Det sker i ett läge där regionerna har väldigt svårt att kompensera för bortfallet. Det kommer till exempel att slå mot länsmuseer, länsteatrar och det ideella kulturlivet runt om i landet.

Inför dagens debatt har ett stort antal fria aktörer inom scenkonsten hört av sig till oss i utskottet. Många av dem sitter kanske på läktaren nu och lyssnar.

Många som har hört av sig är beroende av stöd från Kulturrådet och till exempel kommunernas inköp av föreställningar. De fria teatergrupperna utgör en mycket stor andel av barn- och ungdomsföreställningarna i vårt land. De står också för en utmanande och nyskapande scenkonst.

I mitt hemlän Västmanland har Amatörteaterns Riksförbund sitt säte, och därifrån servar man alla lokala amatörteaterföreningar. Man har ett manusbibliotek som är till stor hjälp för alla som behöver ett manus. Nu kommer de att behöva lägga ned den enda tidning för amatörteater som finns i vårt land. De kommer att behöva säga upp den enda kommunikatören. Detta sker på grund av en sänkning på 5 procent av anslaget från Kulturrådet. Det låter kanske inte så mycket, men då ska man veta att detta anslag har legat stilla år efter år när andra kostnader har ökat. Så här ser det ut för väldigt många aktörer.

Det finns flera exempel från Västmanland. Vi har teatergruppen Tropos, som i somras meddelade att de lägger ned efter 25 år. Anledningen är att anslagen har legat stilla i tio år medan kostnaderna har ökat.

Teatermaskinen i Riddarhyttan har inte råd att behålla sin teaterlokal. Genom åren har den varit en knutpunkt för symposier, festivaler och konstnärliga samarbeten i den västmanländska glesbygden, ofta med ett lokalt perspektiv som andra aktörer inte lyfter fram. Men något verksamhetsstöd har de inte kunnat få från Kulturrådet.

Tidöpartierna måste förstå att det inte handlar om att verksamheterna inte skär ned, utan det handlar om att man inte kompenserar dem för deras ökade kostnader.

Jag tänker att Tidöpartiernas representanter också träffar dessa organisationer och pratar med sina kommunpolitiker. De borde också veta att det är detta som händer, men hittills har svaret bara varit det vi hörde tidigare här: Privata finansiärer behövs. Vi kommer att få skattesänkningar. Detta ger folk mer pengar i plånboken, och då kommer de att konsumera mer kultur.

Som jag ser det, och jag hörde att också Lawen Redar gjorde den analysen, kommer de stora grupper som i dag behöver välja bort kulturupplevelser på grund av låga inkomster knappast att få mer med regeringens budget, som är förhandlad med Sverigedemokraterna. De få kronor det handlar om behöver gå till vinterskor till barnen, till den dyrare maten och till det som Tidöpartierna nu också föreslår, nämligen dyrare mediciner och dyrare tandvård för ungdomar. De som har fått stora skattesänkningar hade råd med kulturupplevelser sedan tidigare.

Fru talman! Det ideella kulturlivet står för en stor del av aktiviteterna för barn och unga. Man är arrangörer för konserter, festivaler, filmvisningar, konstutställningar och teaterföreställningar. Mycket av detta arbete görs i dag ideellt, men man behöver stöd för en del av sina omkostnader.

I detta sammanhang vill jag särskilt lyfta fram de insatser som studieförbunden gör. Det är insatser som nu försvinner på många platser. Vid sidan av folkbiblioteken är studieförbunden den enda aktör som finns i alla kommuner och som i decennier har varit garanten för att även den som bor utanför en större stad ska nås av till exempel författarsamtal, kurser, studiecirklar och musikuppträdanden. De är dessutom ryggraden i hela civilsamhällets bildningsverksamhet.

Men regeringen och Sverigedemokraterna har bestämt sig för att det är saker som inte behövs i 30 procent av fallen, och därför skär man ned det statliga stödet med en tredjedel den här mandatperioden.

Redan efter ett års neddragningar har ett stort antal musikhus och replokaler tvingats stänga. Anställda har sagts upp, och studieförbundet Kulturens har lagt ned hela sin verksamhet. Om man vill försvaga civilsamhället är detta verkligen ett välriktat slag just utifrån att studieförbunden utgör dess ryggrad.

För mig och många andra är det uppenbart att man vill försvaga stora delar av civilsamhället. Vissa delar uppskattas - de som än så länge inte har retat upp något av Tidöpartierna och som inte uppfattas ha politiska åsikter.

Sveriges konsumenter tyckte SD var för ideologiska - bort med deras statsbidrag! De organisationer som lyfter fram invandrares perspektiv och jobbar för deras rättigheter, såsom organisationen Sios - bort med deras bidrag! De som jobbar med fredsfrågor, miljöfrågor, biståndsfrågor och mänskliga rättigheter - ska de verkligen få så mycket pengar?

När jag började här i riksdagen för sju år sedan uppfattade jag att den stora skiljelinjen mellan oss i Vänsterpartiet och de borgerliga partierna handlade om hur mycket kultur och föreningsliv skulle få kosta. Men det fanns en samsyn kring värdet av det ideella engagemanget och hur det bidrar till vårt välstånd och välmående och till ett sammanhang, trygghet och viktiga samtal. Detta är saker som inte alltid går att mäta men som har ett stort värde ändå.

Tyvärr är den tiden förbi nu, och utvecklingen har gått väldigt fort. Det fria och det frispråkiga ses som ett hot mot makten, inte som en förutsättning för vår demokrati. Maktutövningen mot civilsamhället präglas av misstänksamhet och misstro i stället för av tillit.

Fru talman! Nu har jag dragit över min talartid men har tyvärr inte hunnit prata mer i detalj om Vänsterpartiets budgetförslag. Det är olyckligt, men det blir så ett sådant här år när det finns så mycket att beklaga i regeringens förslag.

Så här i slutet av min talartid vill jag ändå berätta att Vänsterpartiet lägger 2,3 miljarder kronor mer än regeringen och Sverigedemokraterna på kulturutskottets område. Det räcker bland annat till satsningar på civilsamhället, kultursamverkansmodellen och fler anställningar inom scenkonstallianserna.

Idrotten får pengar, inräknat riktade medel till parasporten, liksom trossamfunden. Det blir högre ersättningar till konstnärer, Svenska Filminstitutet, kulturarvet, biblioteken, friluftslivet och folkbildningen.

Det handlar kort sagt om alla de delar som utskottet har i uppdrag att ansvara för. Jag menar att det är så en ansvarsfull budget ska se ut.

(Applåder)

Fru talman! När jag såg årets julkalender Snödrömmar tillsammans med mina barn fylldes jag av både värme och stolthet. Genom berättelsen om samiska barn och deras vardag fick vi en inblick i en värld som är en del av Sverige men som kanske är okänd för många.

Julkalendern gör något fantastiskt. Den väcker nyfikenhet och skapar förståelse för en av våra nationella minoriteters unika kultur, unika historia och unika utmaningar. Samernas rika kultur är en ovärderlig del av vårt gemensamma kulturarv.

Genom public service når dessa berättelser ut till hela svenska folket, oavsett om du bor i Kiruna eller i Malmö. Detta är en påminnelse om varför vi behöver ett starkt och oberoende public service: för att spegla hela Sverige för alla svenska medborgare.

Om samisk kultur blir synligare och om fler barn får lära sig om våra urfolk bygger vi inte bara kunskap utan också respekt och sammanhållning. Det är just sådana insatser som skapar broar mellan olika delar av vårt samhälle och stärker vår demokrati.

Snödrömmar är inte bara en berättelse för barn utan en del av ett större arbete för att bevara och lyfta fram det som gör Sverige unikt. Det är därför, fru talman, som public service är en av de främsta garanterna för vårt öppna demokratiska samhälle. Vi i Liberalerna kommer alltid att stå fast vid en hög finansiering av public service.

Det är också ett av skälen till att vi nu gör en storsatsning på en annan nationell minoritet. Jag vill ta mig tiden att säga att av alla satsningar i vår budget är satsningen på den judiska minoriteten, som är en av våra nationella minoriteter, en av de viktigaste för mig och Liberalerna. Vi kommer att finansiera uppmärksammandet av 250 år av judiskt liv i Sverige nästa år.

Jag beklagar verkligen att vi har en situation i Sverige 2024 där många svenska judar - en av våra nationella minoriteter - inte känner sig trygga på svenska gator. Många av dem känner sig övergivna av så kallade antirasister. Den antirasistiska rörelsen verkar tycka att just denna befolkningsgrupp, just denna nationella minoritet, inte är viktig att försvara när omfattande antisemitism sprids i det svenska samhället baserat på en konflikt i ett helt annat land.

Det finns också så kallade antirasistiska partier som har viktiga företrädare som sprider antisemitiska budskap. När de har gjort detta och blivit uteslutna försvarar den största lokalföreningen i partiet den person som har spridit antisemitiska budskap.

Så kan vi inte ha det i Sverige. Det är därför regeringen gör stora satsningar för att stärka den judiska minoriteten i Sverige - en av våra nationella minoriteter. Vi hade aldrig accepterat att en annan nationell minoritet behandlas som den judiska minoriteten behandlas i dag.

Fru talman! Tidöpartiernas och Liberalernas kulturbudget är en budget för barn, bildning och beredskap. Den stärker kulturen som en bärande del av vårt samhälle och en frihetsskapande kraft för individen.

Kulturen är en nyckel till att känna tillhörighet och delaktighet i samhällsbygget. Låt mig lyfta fram några av Liberalernas prioriterade områden.

Det första, som alltid kommer att vara nummer ett, är barns läsande. Vi står inför en läskris i Sverige. Pisa- och Pirls-studier visar att svenska barns läsförmåga kraftigt har försämrats.

Det är oacceptabelt i en kunskapsnation som Sverige. Därför gör vi i regeringen flera satsningar. Vi säkerställer att alla elever får tillgång till bemannade skolbibliotek för att ge dem de resurser som krävs för att de ska utveckla sitt språk.

Läslistor, nyligen framtagna av Skolverket och Kulturrådet, ska stötta lärare i arbetet att erbjuda barn en mångfald av kvalitetslitteratur som är både utvecklande och inkluderande. I många av Sveriges skolor, framför allt i de utsatta områdena, har inte lärarna och pedagogerna där läst litteraturvetenskap. De behöver det här stödet för att välja ut böcker.

Vi stärker arbetet med Bokstart för att ge de yngsta barnen en språklig grund att stå på. Vi satsar även på Svenska barnboksinstitutet och folkbiblioteken för att säkerställa att böcker når fler barn oavsett var i landet de bor. Läromedel är en stor satsning som Liberalerna är otroligt stolta över.

Det handlar för det andra som skydd och tillgängliggörande av kulturarvet. Vi stärker insatserna för att skydda vårt gemensamma kulturarv och göra det tillgänglig för fler. Stora uppdrag har till exempel getts till Riksantikvarieämbetet.

Genom digitalisering och riktade satsningar på bevarandet av historiska miljöer och föremål ser vi till att fler kan ta del av vårt gemensamma kulturarv. Kultur är en bro mellan generationer och ett fundament för gemensam förståelse.

För det tredje vill jag tala om stöd till kulturella och kreativa näringar. Jag kommer att tala lite mer om dataspel här. Den absolut största kulturyttringen bland barn och unga i Sverige i dag är dataspel.

Sverige är en stormakt inom dataspel, precis som vi är en stormakt inom musik. Men det har inte fått det erkännande som behövs. Nu jobbar hela kulturutskottet med att säkerställa att dataspelsbranschen får det erkännande som den behöver.

Våra svenska utvecklare skapar spel som inte bara är globala framgångar utan också kulturella uttryck för vår tid. Vi satsar på att stärka dataspelsbranschen med vår nya strategi för kreativa och kulturella näringar. Vi kommer att ge innovationsstöd och arbeta exportfrämjande för företagen.

Fru talman! Men med stor makt kommer också ett stort ansvar. Rapporter från till exempel barnrättsorganisationen Child X visar att gromning och mobbning på nätet är utbrett. Det sker dessutom i spelen. Två av tre barn i den här typen av miljöer utsätts för olämpligt beteende. Vi hade aldrig tillåtit att vuxna män skulle närma sig våra barn på gatan. Men i dataspel verkar det vara öppet forum.

Här måste vi ställa konkreta krav på ökad tillsyn och sanktioner. Vi vill ge myndigheter, såsom Post- och telestyrelsen, större befogenheter att granska hur plattformarna skyddar sina användare, och vi vill införa kännbara böter för dem som brister i detta arbete. Plattformarna måste ta ansvar för att blockera vuxna män som försöker utnyttja barn i dessa miljöer.

Vi behöver också en effektiv åldersverifiering. Sociala medier och spelplattformar ska ha skyldighet att införa system som förhindrar att barn exponeras för olämpligt innehåll eller kontakt med vuxna som inte hör hemma i de miljöerna.

Fru talman! Med denna kulturbudget lägger vi grunden för ett Sverige där barns läsande, bildning och beredskap går hand i hand. Vi stärker barns läsande, skyddar vårt kulturarv och öppnar möjligheter för fler kreativa näringar.

Samtidigt värnar vi public service som en samlande kraft för hela vårt land. Vi säkerställer att alla oavsett bakgrund - inkluderande våra nationella minoriteter, och framför allt vår judiska minoritet - har samma tillgång till det som bygger vårt gemensamma Sverige. Jag yrkar därmed bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för de engagerade orden som framfördes här i talarstolen om vikten av satsningen på nationella minoriteter och satsningen på judiskt liv utifrån den utredning som har gjorts.

Det jag funderar på är varför inte budgeten följer det engagemang som ledamoten visar. När det gäller satsningen på nationella minoriteter som nämns fanns det under förra året 33 miljoner i budget till Sametinget och Isof för språkcentrum och satsningar för revitalisering av minoritetsspråken.

Nästa år kommer det att finnas totalt 8,5 miljoner för samma verksamhet. Jag uppfattar det som ett hårt slag mot språkarbetet, och det är väldigt beklagligt. Tidigare låg också en del av de pengarna direkt under Sametinget, och nu flyttas de. Jag skulle vilja veta hur ledamoten resonerar om det.

En annan del är satsningen för judiskt liv, som är väldigt viktig. Vi från Vänsterpartiet ser att utredningen hade en mängd olika viktiga förslag. Detta är pengar som delvis ligger under konstitutionsutskottets utgiftsområde. I vår budget finansierar vi alla förslag i utredningen. Det innebär 40 miljoner mer. Varför har Tidöpartierna valt att inte följa utredningens alla förslag och lägga hela den summan?

I vårt budgetförslag finns sammanlagt 151 miljoner mer till de nationella minoriteterna. Det är någonstans där man skulle behöva ligga för att fullfölja de åtaganden som Sverige har enligt internationella konventioner och så vidare.

Sedan behöver vi tala om antisemitism. Men det hinner jag inte med i detta inlägg. Det sparar jag till nästa inlägg.

Fru talman! Vad gäller frågan om samerna och språksatsningen med olika institut var det en tillfällig satsning som nu löper ut. Tanken med den var att de skulle bygga upp sin verksamhet, och verksamheten är nu uppbyggd.

Den bild jag fått är att den finansiering som nu kommer att finnas kommer att vara en trygghet för att de ska kunna fortsätta med verksamheten. Jag känner ingen större oro för att det inte kommer att kunna fortgå. Det är en bra satsning som den förra regeringen satte igång och som den här regeringen fortsätter med.

Sedan till frågan om judiskt liv. När jag talat med de olika företrädarna för den här gruppen är deras största oro inte olika typer av ekonomiska satsningar. Deras största oro är att spridningen av antisemitismen har fått fart.

Så kallade antirasister tycker att all rasism är viktig att bekämpa förutom den här rasismen. Antirasistiska partier har företrädare som sprider djupt antisemitiska budskap. Den största lokalföreningen i det ansvariga partiet tar avstånd från ett utträde av företrädare. Det finns enorma problem.

Den största oron som svenska judar känner i dag är att de hör till en utpekad grupp som inte får stöd från hela samhället. De känner inte att de har en framtid i det här landet, och de känner sig oroliga för sin säkerhet.

En stor satsning som vi gör i budgeten är just att öka stödet för religiösa församlingar och andra institut så att de få mer medel. Ärligt talat kommer de pengarna att gå direkt till olika judiska församlingar.

Jag har aldrig skämts så mycket som jag gjorde när utskottet besökte Malmö och jag såg att det var poliser och vakter utanför en judisk förskola. Vi borde alla i det här rummet inse att det är totalt oacceptabelt.

Vi behöver göra mycket mer för judiskt liv. Men vi behöver framför allt politiskt ställa oss bakom dem. Det saknar jag från Vänsterpartiet.

Fru talman! Det var väl bra att ledamoten uttalade det som han insinuerat tidigare, att det skulle vara så att Vänsterpartiet inte ställer sig bakom judars rätt till frihet och trygghet i vårt land.

Jag tyckte att det var lite olyckligt att ledamoten bara talade lite löst när jag förstod att det var Vänsterpartiet som han hänvisade till, och därför begärde jag replik.

Jag vill säga från talarstolen att jag tror att den större delen av den svenska befolkningen vet att Vänsterpartiet är den starkaste antirasistiska kraften i vårt parlament.

Det kan behövas sägas extra mycket utifrån de skriverier som har varit om medlemmar som har delat antisemitiska budskap. Det är tre medlemmar i en medlemsskara på ungefär 30 000 medlemmar som har gjort de här sakerna.

Vi har hanterat det under en period. Det finns en process internt i vårt parti som vi inte behöver redogöra för i detalj för alla åhörare. Det kan kanske inte vara så jätteintressant.

Det som är intressant att tänka på är att antisemitismen finns i hela vårt samhälle. Det är inget parti som kan stå över det. Det har varit en del av västerländsk kultur under århundraden. Det är någonting vi behöver belysa, och vi behöver upplysa och ge ökad kunskap i hela vårt samhälle. Det är väldigt många som inte känner till hur de antisemitiska budskapen ser ut i bildform och i de troper som sprids. Man kan uppfatta att man delar bilder som är en kritik av Israel, men så innehåller bilderna den antisemitiska symbolik som en yngre generation kanske inte känner till, en symbolik som går tillbaka till 30-talet, till medeltiden och så vidare.

Här behövs ett kunskapslyft, och vi jobbar med det internt i vårt parti. Vi har träffat judiska organisationer i olika sammanhang, och vi försöker ta fram ett kursutbud och se till att våra företrädare och medlemmar får ökad kunskap. Det är jätteviktigt.

En fråga som jag skulle vilja ställa till Robert Hannah, om jag får någon sekund till, är hur han ställer sig till Tidösamarbetet med Sverigedemokraterna, ett parti som har en nazistisk bakgrund. De är nyssnazister, brukar vi säga.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänker så här: Man kan inte kalla sig för Sveriges främsta antirasistiska parti om Judiska Centralrådet inte välkomnar partiet till sina verksamheter. De är rädda för hoten som kommer från samhället. Man tvingas ha polisskydd och andra typer av skydd.

Samtidigt väljer den största lokalföreningen i Vänsterpartiet att ta avstånd från partiledningen när de utesluter en antisemit. Det är ohållbart. Så kan vi inte ha det i det här landet. Det här är en nationell minoritet som är hotad och inte känner någon framtidstro. Många av mina judiska vänner är rädda för sin framtid och för hur det ska bli. Jag har judiska vänner som till och med har stått och vaktat utanför sina skolor för att de är rädda för att något ska ske och att någon ska ta sig in.

Så pass djupt går det här, och då kan inte ett antirasistiskt partis största lokalförening ta avstånd från uteslutning av antisemiter. Det funkar inte.

Jag har stort förtroende för riksdagsledamoten Vasiliki Tsouplaki och litar på vartenda ord hon säger om de här sakerna, när det gäller henne själv. Men det går inte att den största lokalföreningen öppet försvarar en antisemit när det gäller en av våra nationella minoriteter. Det hade aldrig någonsin accepterats gällande någon av våra andra nationella minoriteter.

Så länge Judiska Centralrådet inte är nöjda behöver Vänsterpartiet fundera över det här, och vi andra partier behöver fundera på vilken politik vi behöver ha för att stötta den judiska minoriteten. Den har en framtid i Sverige, men vi måste se till att det är så framöver också. Vi måste ha de politiska insatserna för att det ska bli så på riktigt.

Fru talman! Det är kulturdebatt i riksdagen, jag står som åttonde talare och det har varit en mängd replikskiften - det känns som om tiden har sprungit iväg!

Det här är höstens enda debatt om vårt ansvarsområde, och trots budgetens ringa omfång när vi tittar på statens totala budget är vårt ansvar stort med vitt skilda områden - alltifrån public service, idrott, medier och film till kyrkoantikvariska ersättningar, för att nämna några. Så varför inte krydda denna debatt med lite infrastruktur och beredskap?

Hur hänger det ihop? Infrastrukturen är en förutsättning för att kultur ska nå alla i hela landet. Det behövs både bygdegårdar och studieförbund i hela vårt land för att kulturen ska nå alla där vi bor och verkar. Därför ska vi inte slå sönder studieförbundens infrastruktur; de är så viktiga kulturarrangörer tillsammans med övriga i civilsamhället, hembygdsrörelsen och bygdegårdarna, för att nämna ett par stycken.

Om vi ska kunna stärka vår beredskap, fru talman, måste vi också hitta vars och ens vilja att vara en del av den. Vad är då denna beredskap till för? Det handlar om det som ligger mig och Centerpartiet så varmt om hjärtat: vårt öppna, demokratiska samhälle och våra svenska och nordiska värderingar. Det handlar också om den fria och frivilliga folkbildningen och den fria konsten.

Den fria konsten är en förutsättning för demokratin. Vad vore vi utan den fria konsten och kulturen? Väldigt fattiga, är mitt korta svar. Konsten och kulturen skapar gemenskap och möten mellan människor. Känner vi varandra är vi också rädda om varandra och inte rädda för varandra. Konsten i vårt gaturum blir vår gemensamma. Den gör våra offentliga platser tryggare - platser att känna sig hemma på och vara rädd om. Genom att satsa på kulturen och konsten bygger vi resiliens. Vår beredskap och vår motståndskraft blir helt enkelt bättre.

Fru talman! När jag var ny i riksdagen hade jag, som alla nya riksdagsledamöter, en mentor. Min mentor sa tydligt till mig att en gång om året måste man nämna fäbodbruk i kammaren, och när kan det passa bättre än i dag?

I går, den 3 december, beslutades det nämligen på Unescos möte i Paraguay att fäbodbruk ska finnas med på Unescos lista över immateriella kulturarv. Tillsammans med den nordiska klinkbåtstraditionen, Sagobygden och Nyckelharpans nätverk är nu även fäbodkulturen, som är en levande tradition som innefattar allt från djurhållning och betesmarker till mattraditioner och musik, antagen till Unescos lista över levande kulturarv.

Fru talman! Oavsett var vi befinner oss behöver vi kultur på olika sätt, och vi vuxna har ett särskilt ansvar för att barnen ska få möta kulturen. I måndags var jag på besök på Slottsskolan i Vingåker, en skola där man liksom på andra skolor i kommunen hittar även kulturskolan. Det var en imponerande verksamhet man kunde redovisa med mängder av tillfällen där barn och ungdomar får möta just professionella kulturskapare. Det var många blåsare och en härlig stund! Det är ingen tvekan om att elever som ägnar sin dag åt musik, dans, teater och kreativt arbete också lyckas bättre med måluppfyllelsen i skolan som helhet.

Därför måste jag säga att jag uppskattar regeringens satsning på Skapande skola. Jag är helt övertygad om att konsten och kulturen är viktiga delar i att komma till rätta med den brottslighet som vi ser att allt yngre gärningsmän dras in i. Vi måste förebygga detta och inte bara komma med repressalier. Här är konsten och kulturen en förutsättning.

Fru talman! Eftersom majoriteten i riksdagen har antagit en budget med en annan inriktning än vad vi från Centerpartiet har föreslagit avstår vi från ställningstaganden när det gäller hur anslagen ska fördelas inom utgiftsområde 17. Vi lämnar dock ett särskilt yttrande med vår politik på området, och i Centerpartiets budget för utgiftsområde 17 lägger vi ett tydligt fokus på folkbildningen och civilsamhället.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Catarina Deremar, för att du förde in både fäbodkultur och nyckelharpor i den här debatten! Det var jättebra gjort, tycker jag!

Det är fint hur vi debatterar från olika synvinklar och bakgrunder här. Vi är egentligen överens om det mesta. Jag ska hålla mig lite kort med tanke på den sena timmen.

När jag läser i Centerpartiets program står det att ni vill avskaffa satsningen på fritidskortet. Nu har inte satsningen på fritidskortet trätt i kraft, men ni vill redan nu avskaffa satsningen. Men min fråga gäller inte den saken.

Varför? Vi vill satsa 500 kronor generellt per barn, och sedan vill vi satsa 2 000 kronor per barn i utsatthet. Det stämmer inte med frågan om etik och Centerpartiet. Ni drar ned på satsningarna, och ni kommenterar inte vad de 790 000 kronor som ni vill dra ned på ska användas till.

Fru talman! I vår budget finns bidrag till regional kultur på 100 miljoner. Vi satsar 250 miljoner på idrotten och 50 miljoner på samlingslokaler. Sedan återställer vi hela beloppet som har dragits ned för studieförbunden, det vill säga 350 miljoner. Det är våra prioriteringar.

Vår budget är fullt finansierad. Det innebär bland annat att vi har använt pengarna. Vi tror att det blir för mycket krångel med fritidskortet. Jag har stor respekt för ledamoten Utbults stora engagemang i detta, och jag har verkligen följt Utbults argumentation i kammaren för fritidskortet under alla år. Min upplevelse är att ju mer vi i oppositionen har kritiserat, sett farhågor och förutspått krångel, desto mer har man ändrat sig i utvecklingen av förslaget. Man har ju hörsammat vad vi har sagt.

Vi skulle hellre vilja ge pengarna direkt till idrottsrörelsen eftersom vi tror att de kan hantera förslagen.

Fru talman! Jag tackar Catarina Deremar för hennes svar.

Om vi bortser från vissa budgetmässiga olikheter upplever jag en stark samhörighet med dig och Centern. Jag vet att ni är ett liberalt parti. Ni kallar er så, i alla fall. Men jag funderar över vad det egentligen är för skillnad på Centern och KD. Sedan Thorbjörn Fälldins dagar har vi haft samma etiska hållning och samma grundplåt.

Du får ta detta för vad det är, men jag skulle vilja ge dig en utmaning: Välkommen tillbaka till fadershuset! Jag tror att många centerpartister runt om i vårt land skulle bli glada om vi var ännu lite tajtare.

Därför säger jag det ännu en gång: Välkommen tillbaka till fadershuset!

Fru talman! Det är i kulturdebatten det händer! Tack för utmaningen, som ledamoten Utbult sa.

Jag är tacksam för att Roland Utbult säger att Centerpartiet är ett liberalt parti. Det är kanske där skillnaden ligger mellan oss. Vi är lite mer liberala än vad Kristdemokraterna är.

Jag kan se många saker som jag tycker att regeringen gör rätt i när det gäller kulturbudgeten, men det är klart att jag önskar mer pengar till kulturen.

Jag tror att vi har många gemensamma ingångar, och det kanske vi delar med hela utskottet - det är nog inte bara mellan Centerpartiet och Kristdemokraterna. Här finns nog beröringspunkter med flera partier.

Tack så mycket för utmaningen! Jag ska överväga den.

Fru talman! I dag debatterar vi kulturutskottets betänkande gällande utgiftsområde 17 i budgetpropositionen för 2025, vilket omfattar områdena kultur, medier, trossamfund och fritid.

Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet.

Jag tänkte främst uppehålla mig runt de delar av statens budget som berör folkbildningen.

År 2025 genomförs en utökad sänkning av anslaget till studieförbunden jämfört med innevarande år. År 2026 sänks sedan anslaget ytterligare. Jag ser detta som en nödvändighet när det behöver prioriteras i tuffa tider och när det görs historiska satsningar i Sverige på bland annat rättsväsendet och försvaret. Även om en del partier verkar tro det finns inte oändligt med resurser att fördela i statens budget.

För Sverigedemokraterna har prioriteringen också blivit mer aktuell därför att vårt förtroende för hur studieförbunden hanterar skattebetalarnas pengar tyvärr är mycket skadat. Skadan har uppstått eftersom statsbidraget till folkbildning under lång tid och i för stor utsträckning har gått till helt fel saker. Det handlar om pengar till islamister, brottslingar och diverse fuskare. Men under den här mandatperioden agerar Sverigedemokraterna och regeringspartierna för att se till att statsbidraget i stället hamnar rätt.

När vi för ett år sedan hade motsvarande kulturbudgetdebatt här i kammaren fick folkbildningen stort utrymme. Det gällde främst studieförbunden. Tonläget från flera oppositionspartier var extremt högt. Det var ett tonläge som på vissa sätt nådde nästan absurda nivåer, som jag knappast tror hjälper folkbildningen. Tonläget har under det gångna året fortsatt att vara högt med anledning av att anslaget till studieförbunden kommer att minska under de kommande åren.

I debatten för ett år sedan talade man från den politiska vänsterkanten om en slakt av det civila samhället. Förutom att det är rent nonsens att hela Föreningssverige håller på att braka ihop skvallrar det också om det synsätt som finns hos företrädare på den politiska vänsterkanten i kammaren. Man ser inte på civilsamhället som en fri och oberoende kraft utan som ett slags förlängning, ett lager, från staten som bara kan existera med hjälp av statsbidrag.

Den politiska vänsterkanten tog i samma debatt upp att det är i auktoritära stater som regeringen bestämmer över folkbildningen. Det är också ett mycket märkligt påstående med tanke på att såväl nuvarande regering som tidigare rödgröna regeringar har styrt folkbildningspolitiken på olika sätt - naturligtvis. Man styr genom budgetanslag, förordning, riktlinjer och så vidare. Någon styrning kommer alltid att finnas såvida man inte vill skicka iväg miljarder kronor av skattebetalarnas pengar utan någon som helst kontroll.

Fru talman! Folkbildningsväsendet kan göra gott för Sverige och har en stor potential. Men den typen av extrema överdrifter och ibland rena påhitt från oppositionen som vi har sett det senaste året stjälper folkbildningsväsendet mer än det hjälper. Domedagsretoriken stjäl fokus från sakfrågor som förtjänar bättre. I själva verket har SD och regeringspartierna gjort en insats för demokratin genom att agera för att statsbidrag till folkbildning ska gå till vad som är avsett. Det är något som de tidigare rödgröna regeringarna misslyckades kapitalt med.

Under mandatperioden har vi skärpt riktlinjerna till Folkbildningsrådet och genomdrivit ny och hårdare lagstiftning när det gäller demokrativillkor vid statsbidrag till civilsamhället, för att ta två exempel.

Med avstamp i Folkbildningsutredningen, som presenterade sitt slutbetänkande tidigare i år, kommer vi att se till att ytterligare förslag för ordning och reda i folkbildningsväsendet hamnar på riksdagens bord.

Fru talman! Det islamistkopplade studieförbundet Ibn Rushd meddelade nu i höst att man avvecklar sin verksamhet - detta efter att man nekats statsbidrag av Folkbildningsrådet för kommande år.

Äntligen, fru talman! Äntligen! Det var verkligen på tiden att denna islamistiska organisation avlägsnades från allt vad statsbidrag och skattepengar heter - och inget parti har drivit på så mycket som Sverigedemokraterna för att det här ska ske. Det gäller här i riksdagen, det gäller i regionerna och det gäller i kommunerna. Även om det formellt sett är Folkbildningsrådets beslut att inte fördela statsbidrag till studieförbundet Ibn Rushd, vilket har lett fram till att studieförbundet avvecklar sig självt, tror jag inte att det hade skett utan att Sverigedemokraterna och regeringspartierna hade drivit på för att det skulle ske. Det tycker jag också är tydligt när man ser de skäl som kommunicerats ut till att studieförbundet avvecklar och att det inte fick statsbidrag dessförinnan. De politiska signaler som vi har skickat ut, de reformer som vi har genomdrivit och de reformer som vi kommer att genomdriva har lett oss hit. Trycket på studieförbundet Ibn Rushd från Sverigedemokraterna har kommit från alla politiska nivåer i Sverige. Även många andras insatser, till exempel olika forskares och samhällsdebattörers, har såklart spelat roll för att vi har kommit hit.

Att studieförbundet Ibn Rushd nu avvecklas är en stor seger för Sverige, men det gäller att inte sänka garden. Mer finns att göra i svensk folkbildningspolitik för att säkerställa ordning och reda. Sverigedemokraterna kommer att ta sitt ansvar i samverkan med regeringspartierna för att vi når dit.

(Applåder)

I detta anförande instämde Runar Filper (SD).

Fru talman! Det är inte min mening att förlänga den här debatten, men jag kände att det är av stor vikt att ta replik på ett anförande som det ledamoten höll.

Det är klart att Sverigedemokraterna är väldigt glada över den nedskärning som nu görs på folkbildningens område. Man har strävat efter det här under lång tid, och nu realiserar man det.

Man säger att vi har en alarmistisk ton, men att verksamheter inte kan fortsätta bedriva funktioner som är nödvändiga för den kulturella infrastrukturen är ju en sanning. Det är inte bara brösttoner i denna kammare, utan det är ett faktum att Studiefrämjandet i Västerås och Vuxenskolan i Norrköping har stängt sina replokaler och att Folkuniversitetets musikhus i Malmö snart lägger ned.

Det borde också vara mycket angeläget för Moderaternas ledamot här i kammaren att upplysa om att Umeås största och äldsta replokal, Musikhuset i Umedalen, tvingas till nedläggning. Det rapporterades i lokaltidningen med rubriken "Det är en epok som går i graven". Det är rätt tunga ord som man framför lokalt i debatten.

I Luleå mötte hela diskussionen ett sådant samhällsengagemang att kommunen var tvungen att kliva in, och de nämnda kommunerna Göteborg, Borås, Karlskoga, Kristianstad, Falun och Linköping vet vi nu står inför en situation där man måste lägga ned replokaler och musikhus. Vilka de kommande kommunerna blir vet vi ännu inte, men det här är resultat av att man drar ned med 250 miljoner i förra årets budget och med 350 miljoner i detta års. Nästa år aviserar man en halv miljard i budgetsänkning för folkbildningen.

Vad gäller just antidemokratiska aktörer har vi socialdemokrater varit de mest pådrivande för att det ska råda ett demokrativillkor i Sverige.

Vi tog också fram lagstiftning till riksdagen som inte minst den moderatledda regeringen i samarbete med Sverigedemokraterna drog tillbaka ett helt år. Det är därför vi inte har fått ordning på den här frågan tidigare.

Min fråga till Sverigedemokraterna är om det är ambitionen man har att replokaler ska stänga i hela landet. Vad brinner man då för vad gäller musikens roll i samhället?

Fru talman! Vi hörde inledningsvis här från Socialdemokraterna att Sverigedemokraterna skulle vara glada för att verksamhet stänger ned och glada över nedskärningarna som man talar om. Det stämmer inte, kan jag direkt säga. Nej, vi gläds inte om det är så att replokaler får stängas ned, till exempel, eller att olika studieförbund runt om i kommunerna i Sverige inte kan göra precis det de gör i dag.

Någonting som jag är glad och stolt över är att vi försöker återupprätta respekten för skattebetalarna och skattebetalarnas pengar. Det var inte någonting som stod högt på agendan när de rödgröna partierna regerade Sverige. Det är ju trots allt så att vi får genomdriva alla de här reformerna när det gäller folkbildningen - och då talar jag inte bara om budgetanslaget utan också om riktlinjerna till Folkbildningsrådet och om tilläggsdirektiven till Folkbildningsutredningen, om den typen av åtgärder - för att vi har fått ärva era synder. Det är ju ni som har sett till att det inte gjordes någonting åt det här enorma fuskandet och fifflandet.

Även när vi pratar om demokrativillkor och Socialdemokraterna vill slå sig för bröstet för det är det ju så att fuskandet och att pengar inte gick till fel saker var någonting som verkligen sköt i höjden när ni regerade.

I Riksrevisionens granskningsrapport om studieförbunden som kom för ett par år sedan kom man fram till att det i nästan hälften av fallen när man granskade 370 olika arrangemang visade sig att det inte fanns underlag för utbetalning.

Det är så er folkbildningspolitik har sett ut. Att nästan hälften av det här inte ens går till vad det ska är ju inte klokt. Vad har Socialdemokraterna egentligen för ansvar för att det ser ut så här? Det är ju era synder vi nu får ärva.

Fru talman! Vad gäller arbetslivskriminaliteten höjer man väl anslagen för att råda bot på den kriminaliteten genom att till exempel tillsätta resurser till Arbetsmiljöverket för att genomföra kontroller.

Vad gäller välfärdsbrottsligheten genomför man stora åtgärder, inte minst genom Försäkringskassans mandat, för att kunna undersöka hur det ser ut med välfärdsbrottsligheten. Det vill säga att man utökar resurserna för att kunna granska.

När man kommer till folkbildningen gäller det plötsligt att slakta. En tredjedel av budgeten ska bort.

Varför följer man inte denna logik när det gäller folkbildningen? Mitt klara svar på det är att det inte handlar om att man vill komma till rätta med folkbildningens resurser för att dessa använts felaktigt, utan resultatet av den politik vi ser är att replokaler och musikhus lägger ned.

Det kanske hade varit på sin plats att utöka resurserna till Folkbildningsrådet eller att med kraft styra inriktningen på något sätt som gör att man får bättre kontroll.

Det här uppdagades under den tiden då vi hade regeringsmakten. Det var därför vi tillsatte en folkbildningsutredning för att råda bot på de här problemen.

Vi pressade också studieförbunden genom att säga: Ni måste ha betydligt bättre listor, undersökningar och närmare samarbete med Noa för att komma till rätta med det här. Ni kan inte lämna över viktig folkbildningsverksamhet till föreningar som inte har syftet att bedriva folkbildning utan att göra annat. Allra minst är ambitionen från vår sida att det här är pengar som ska gå till antidemokratiska verksamheter eller kriminalitet.

Det vi gjorde var att ta ett stort ansvar. Vi lade fram ett förslag till en utredning som påbörjade sitt arbete, men den hann ju inte ens genomföra sina förslag innan Sverigedemokraternas analys var att ta bort en tredjedel av dess budget.

Vad vi har nu är ett resultat som ser ut som det gör. Kulturen i hela landet håller på att minska sina förutsättningar att erbjuda barn och unga en möjlighet att gå till en replokal.

(Applåder)

Fru talman! Det är inte första gången jag hör den här typen av argument från den rödgröna sidan. Plötsligt oroar man sig för människor ute i landet och på landsbygden och vad de har tillgång till.

Med er politik skulle ju människor inte ens ha råd att åka till de här replokalerna och olika verksamheterna därför att bränslepriserna är rekordhöga så att människor blir fattigare. Det är ju den politik som ni bedriver.

Jag hör att ni vill ta kredd, och ni slår er som sagt för bröstet för propositionen som till slut lades fram om demokrativillkor vid statsbidrag till civilsamhället. Vi delade uppenbarligen en del ståndpunkter med Socialdemokraterna i fråga om vad som är viktigt i den här propositionen. Men sedan har vi förbättrat den här produkten så att den blev bättre än den produkt som ni lade fram från början.

Jag måste också dementera det som sägs här. En tredjedel påstår man att vi skär bort från pengarna till studieförbunden. Det stämmer att vi drar ned anslaget, men inte med en tredjedel. Det är snarare med en fjärdedel. Om man kan höfta med flera hundra miljoner på det sättet när man står här och pratar med mig känns det som att det inte är så stora pengar för er, för ni har ju inte ens koll på siffrorna när det gäller studieförbunden.

(Applåder)

Fru talman! Från ljudet av springande barn i gymnastiksalar till fansens hejaramsor på läktarna, och från värmen runt lägerelden till den kaffedoftande föreningslokalen i botten av ett flerfamiljshus - det är allt detta som är det vackra med Folkrörelsesverige. Här finns civilsamhällets stora och små organisationer. Här finns trossamfunden, och här finns idrotten och friluftsrörelsen - det är främst dessa två områden jag kommer att fokusera på i mitt anförande.

Fru talman! Ett par av vår tids största utmaningar är det ökande stillasittandet och den alltmer utbredda psykiska ohälsan, särskilt bland barn och unga. Detta är utmaningar som påverkar såväl den enskilda individen som samhället i stort. Stillasittandet leder till försämrad fysisk hälsa, med alltifrån övervikt till hjärt- och kärlsjukdomar som följd. Den psykiska ohälsan, med ökade nivåer av stress, ångest och depression, hotar inte bara ungas välbefinnande utan också deras möjligheter att nå sin fulla potential i livet.

Här spelar Folkrörelsesverige en avgörande roll. Våra folkrörelser, från idrottsrörelsen till friluftslivet och civilsamhällets alla organisationer, har en unik möjlighet att möta dessa utmaningar. De erbjuder platser för rörelse, gemenskap och meningsfulla aktiviteter. Genom att engagera barn och unga kan de bidra till att minska stillasittandet samt ge de unga verktyg att hantera livets motgångar och bygga en starkare självkänsla.

Idrottsrörelsen skapar till exempel inte bara möjlighet till fysisk aktivitet utan erbjuder också en miljö där barn och unga får lära sig samarbete, ledarskap och att hantera både vinster och förluster. Friluftslivet, å andra sidan, ger en chans att hitta lugnet i naturen utan krav på prestation - något som är oerhört värdefullt i en tid då många unga upplever sig överväldigade av samhällets höga krav och tempo.

Fru talman! Folkrörelsesverige är dock inte bara viktigt i tider av utmaningar, även om det ofta bär på många av de lösningar vi söker. Nej, det har ett stort egenvärde.

Idrottsrörelsen är Sveriges största folkrörelse, med 3,2 miljoner medlemmar i 20 000 ideella föreningar och 650 000 ledare i hela vårt avlånga land. Här finner människor glädjen i idrotten dagligen. Här fostras framtidens idrottsstjärnor och förebilder.

Men för att idrotten ska kunna utvecklas måste vi också ta en del av de utmaningar vi står inför på allvar. Detta är ansatsen i Socialdemokraternas skuggbudget för 2025. Det handlar om just detta: att se utmaningarna och ta sig an dem.

Färre människor har i dag tid, ork och kunskaper att engagera sig i en förening, som ledare eller i en styrelse. Många idrottsföreningar vittnar om en attitydförändring - allt fler föräldrar ser sig som konsumenter och vill köpa sig fria från engagemanget. Samtidigt är detta inte ett alternativ för väldigt många arbetarklassföräldrar, som redan har det tufft med försörjningen. I dessa tider blir bristen på ledare inom idrotten mer påtaglig.

Anledningarna till att föräldrar och unga inte väljer att engagera sig ideellt är flera. Det kan handla om brist på tradition och även om ekonomiska möjligheter. Vi socialdemokrater vill därför långsiktigt arvodera och utbilda fler ledare i idrottsföreningar. Kommunerna och idrottsföreningarna kan tillsammans, i samarbete med Sisu Idrottsutbildarna, genomföra dessa ledarutbildningar.

Syftet med denna reform är att skapa och stärka hållbara, långsiktiga idrottsverksamheter i hela Sverige, speciellt i de områden som i dag behöver fler ledare. Vi vill att ambitionen långsiktigt ska vara att utbilda och arvodera 1 000 ungdomar och föreslår därför att 200 miljoner avsätts under 2025 för detta ändamål.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill också att Sverige ska vara ett land där vi fortsätter fostra framtidens stora, internationellt erkända idrottare. Vi vet från sommarens OS i Paris att våra idrottsstjärnors framgångar bidrar till att stärka Sverigebilden internationellt och ger våra barn och unga viktiga förebilder i livet.

Därför behöver vi se över de hinder som i dag finns, som gör det svårt för många idrottare att göra en elitsatsning. Ett av dessa är trygghetssystemet för elitidrottare. Den tidigare S-ledda regeringen tillsatte en utredning om ett trygghetssystem för alla, och i juni 2023 presenterades förslag på alternativa sätt att beräkna en individs sjukpenninggrundande inkomst. Tyvärr har denna utredning i dag hamnat i en byrålåda hos den nuvarande regeringen - ingen har sett röken av den.

Vi socialdemokrater menar att unga idrottsutövare som vill satsa på sin idrott ska kunna känna samma trygghet som alla andra och omfattas av samma socialförsäkringar och framtida pensionsmöjligheter. Vi uppmanar därför regeringen att plocka fram denna utredning; det är inte så svårt. Gå först och främst fram med de förslag som förbättrar förutsättningarna för många konst- och kulturutövare, men se också över hur idrottsutövare kan omfattas av de förslag som finns i utredningen.

Tyvärr är situationen för elitsatsande parasportare ännu svårare. Detta blev också tydligt uppmärksammat i samband med Paralympics i Paris.

Paralympics är mer än bara underhållning där man får se sina elitidrottare. Dessa idrottare har en ännu viktigare roll för många barn med funktionsvariationer. För många med funktionsvariationer är Paralympics en arena där fördomar krossas och det omöjliga helt plötsligt blir möjligt. De fantastiska prestationer vi ser under dessa mästerskap är inte bara ett bevis på enastående idrottsliga insatser utan också en kraftfull påminnelse om vad som är möjligt när vi skapar förutsättningar för alla att lyckas.

När barn och unga med funktionsvariationer ser en idrottare som tävlar i Paralympics ser de inte bara en idrottare. De ser någon som delar deras erfarenheter och som har övervunnit hinder och nått framgångar. De känner att även de skulle kunna klara att göra exakt samma sak. Därför uppmanar vi regeringen att se över hur fler paraidrottare kan få möjlighet att göra en elitsatsning.

Vi socialdemokrater vill på samma område att barn och unga med funktionsnedsättningar och funktionsvariationer ska få möjlighet att utöva idrott på sina villkor. Detta kräver ofta mer insatser och ledare som är utbildade för denna målgrupp. Därför föreslår vi 100 miljoner kronor för funktionsnedsatta barns och ungas idrottande.

Fru talman! En annan utmaning som idrottsrörelsen ofta lyfter fram är anläggningsfrågan. Det gäller bristen på anläggningar och idrottsmiljöer samt det stora behovet av att renovera och tillgänglighetsanpassa redan befintliga. Bristen på anläggningar är en stor anledning till att barn och unga antingen inte får utöva sin idrott alls eller får göra det i mycket mindre utsträckning än önskat.

Vi socialdemokrater vill se ett större omtag för att få bukt med anläggningsproblematiken. Den tidigare S-ledda regeringen genomförde en samordningssatsning på 80 miljoner kronor och utökade Centrum för idrottsforsknings uppdrag att titta närmare på anläggningsproblematiken. Detta är dock inte tillräckligt. Kommunerna efterfrågar möjlighet till delfinansiering för nybyggnation och renovering av anläggningar.

Även här uppmanar vi regeringen att komma igång. Se över hur vi kan få bukt med denna problematik, och tillsätt en utredning om en statlig idrottsanläggningsfond.

Fru talman! Friluftsliv är en hörnsten i naturvårdspolitiken. Oavsett förutsättningar ska alla människor, däribland barn och unga, ha möjlighet att vistas i naturen och utöva friluftsliv med allemansrätten som grund.

Men med SD-regeringens nedskärningar riskerar vårt rika och välutvecklade friluftsliv att kraftigt försämras. SD-regeringen har nästan halverat budgeten för naturvården, med en nedskärning på 900 miljoner kronor från 2022 till 2023. I budgetpropositionen för 2025 lägger de nu tillbaka en bråkdel av de pengar de tagit bort och presenterar detta som en satsning. Detta sätter både friluftsintresse och jobbmöjligheter på spel. Den otillräckliga finansieringen har lett till att Riksrevisionen nyligen gick ut och varnade för eftersatt skötsel av värdefulla naturområden.

Vi socialdemokrater inser allvaret i frågan. För att vända den farliga utvecklingen föreslår vi stärkta möjligheter för skötsel av naturreservat, nationalparker och vandringsleder. Vi föreslår därför en ökning med 250 miljoner kronor inom utgiftsområdet Klimat, miljö och natur och utöver detta en ökning på 75 miljoner kronor till friluftslivets organisationer.

Fru talman! Regeringens enda svar på dessa utmaningar är en enda otroligt kostsam och dyr reform: fritidskortet, en 2-miljardersreform. Det är en reform som genomförs med fullständig tondövhet.

Ledamoten Roland Utbult redogjorde för hur han har kämpat för att övertyga oss om att fritidskortet är förträffligt och måste komma på plats. Det ska firas, säger han. Men jag tror faktiskt att han behöver övertyga många fler än bara oss här i kammaren.

Efter att ha läst igenom remissvaren från alla instanser, berörda myndigheter, sektorn själv och SKR står det klart för mig att alla remissinstanser är kritiska till hur denna reform ska komma på plats. Farhågorna att den inte ens kommer att träffa rätt är många.

Väldigt oroväckande är Brås remissyttrande, där man menar att fritidskortet kan komma att utnyttjas och bli ytterligare en kassako för kriminell verksamhet.

Trots alla kritiska röster låter regeringen prestigen gå före. I stället för att lyssna till idrottsrörelsens rop på fler anläggningar, fler ledare och mer resurser för inkludering, väljer regeringen att prioritera en dyr administrativ reform. Fritidskortet löser inte problemen med långa köer till föreningar, lokalbrist eller ledarrekrytering. Det riskerar i stället att öka trycket på föreningar som redan saknar kapacitet att ta emot fler medlemmar.

Fru talman! Jag ser en fara med hur fritidskortet riskerar att ytterligare driva på en oönskad marknadisering av föreningslivet och idrotten. I stället för att se barn och unga som individer med olika behov och förutsättningar blir de i denna reform förknippade med en fast summa pengar som idrotten, friluftslivet och kulturskolorna ska konkurrera om. I stället för att skapa möjligheter och samverkan mellan dessa aktörer för de ska komma samman och försöka nå fler reduceras allt till en fråga om vem som kan sälja bäst för att fånga dessa barn.

Detta förvandlar dessa aktörer från samhällsbyggande gemenskaper till leverantörer av tjänster. I stället för att uppmuntra till samverkan och ställa krav på att utöka den uppsökande verksamheten skapar man en situation där varje aktör ska slåss om samma krona per barn. Det är en olycklig väg att gå.

Fru talman! I stället för att lägga grunden för långsiktigt hållbara lösningar på idrottens och föreningslivets utmaningar förstärker fritidskortet en kortsiktig logik där pengar styr över samhällsnyttan. Vi socialdemokrater menar att barn och unga inte ska vara en marknad att slåss om. I stället måste vi stärka de grundläggande strukturerna: fler anläggningar, fler ideella ledare och mer stöd för uppsökande verksamhet som når de barn och unga som i dag står utanför. Därför avvisar vi socialdemokrater fritidskortet helt. I stället går vi fram med totalt 645 miljoner kronor i satsningar på idrotts- och friluftsområdet. Det är så vi bygger en starkt och inkluderande idrotts- och friluftsrörelse för alla här och nu.

(Applåder)

I detta anförande instämde Kristoffer Lindberg och Lawen Redar (båda S).

Fru talman! Det finns något alldeles speciellt med den svenska idrottstraditionen. När vi träffas under idrottens fana för att träna, tävla eller bevittna idrottsliga prestationer upplever vi en känsla av stolthet och gemenskap.

Sarah Sjöström i frisim, Armand Duplantis i stavhopp, Truls Möregårdh i bordtennis eller Anna Beck på cykel - ja, de svenska idrottsstjärnorna får inte bara oss svenskar att tappa hakan; de får en hel värld att stanna upp.

Idrottsrörelsen är och ska även fortsatt vara en central del av Sverigebilden. Det handlar om Sverige som idrottsnation, Sverige som ett folk och ett land för hälsa och Sverige som hållbart samhälle.

Fru talman! I en tid av ökat stillasittande och ökad ohälsa som kryper allt lägre ned i åldrarna behöver vi göra ännu mer för att fler barn och unga ska bjuds in till en aktiv och meningsfull fritid. Den moderatledda regeringen har redan nu presenterat flera åtgärder för att stärka civilsamhället, friluftslivet och föreningslivet. Idrottsanläggningar är en sådan del.

En av förutsättningarna för att utöva vissa idrotter är att det finns en anläggning att utöva idrotten i. Därför satsar regeringen 30 miljoner kronor extra på fler idrottsanläggningar i landet.

Dessa medel kommer självklart inte att räcka för att rusta upp Sveriges alla eftersatta gymnastikhallar eller idrottsplatser - detta är också ett arbete som till stor del kommer att behöva göras ute i våra kommuner - men det är en tydlig signal om att frågan om idrottsanläggningar är viktig och att regeringen vill bidra till att öka takten på den efterlängtade upprustningen.

Totalt uppgår den extra satsningen till 130 miljoner kronor bara för i år.

Tillgången till anläggningar måste också kartläggas. Därför har regeringen gett Centrum för idrottsforskning ett uppdrag att upprätta och driva en kunskapsplattform för anläggningar och utemiljöer för idrott och fritid. När vi vet mer om var vi ska satsa och investera kan vi pricka våra satsningar mer träffsäkert.

Cif har också fått i uppgift att lyfta fram goda exempel på lösningar på hur tillgången till lokaler och ytor skulle kunna förbättras. Att öka nyttjandegraden av redan befintliga idrottshallar, lokaler och ytor för idrott är en lågt hängande frukt som ur såväl ett tids, kostnads- som hållbarhetsperspektiv bara har fördelar.

Var tredje familj har inte råd att skicka sitt barn på en fritidsaktivitet, hörde jag från talarstolen här i dag. Då är det välkommet att den här regeringen ser det problemet. Det är just därför som vi har utformat fritidskortet. Fritidskortet är regeringens stora reform för att främja barns och ungas aktiva deltagande i idrott, kultur, friluftsliv och föreningsliv.

Att barn och unga får röra sig mer, förbättra konditionen och främja kreativt och kulturellt skapande i sociala sammanhang är viktigt här och nu, men det är också av stor betydelse för god hälsa genom hela livet. Barns och ungas möjligheter att delta i fritidsaktiviteter ska inte avgöras av föräldrarnas storlek på plånbok eller deras utbildningsbakgrund. Fritidskortet är därför en riktad satsning för att nå dem som står allra längst bort. Det är också där som nyttan kommer att vara som allra störst.

För den moderatledda regeringen är också riktade medel för att utveckla idrottsverksamhet i utsatta områden en prioriterad fråga. Utöver införandet av fritidskortet har Riksidrottsförbundet därför tilldelats 100 miljoner kronor för att utveckla idrottsverksamheten, främst för barn och unga, i just dessa områden. Insatser ska ske där det finns förutsättningar för långsiktigt arbete. Långsiktighet är också en röd tråd i det som regeringen nu föreslår.

Fru talman! Den nationella ungdomsenkät som Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har genomfört visar att unga som har en funktionsnedsättning idrottar, umgås med vänner, besöker gym eller är aktiva i föreningar i mycket lägre utsträckning än andra barn och unga. Det är endast 9 procent av dem med intellektuell funktionsnedsättning som når den rekommenderade tiden för fysisk aktivitet per dag.

Vi behöver tänka nytt och utforma aktiviteter och verksamheter som fungerar för alla och är välkomnande också för dem som inte redan har hittat till föreningslivet. Därför har regeringen i år satsat nästan 300 miljoner kronor extra för att stärka föreningslivet och göra det mer tillgängligt särskilt för denna grupp, som alltså är extra långt bort. Satsningen inkluderar stöd för att öka kännedomen om verksamheterna, stöd för att köpa in utrustning, stöd för att rekrytera och utbilda ledare och stöd för att förbättra möjligheterna för barn med funktionsnedsättning att delta.

Lägg därtill att Fritidsbanken nyligen har tilldelats 10 miljoner kronor för att skapa ett brett utbud av fritidsutrustning, fritidshjälpmedel och parautrustning.

Fru talman! Jag har härmed nämnt några av regeringens riktade satsningar för att öka barns och ungas möjlighet till mer rörelse och idrott, men jag vill också lyfta vikten av att du och jag - vuxna i Sverige - rör på oss mer. Det handlar om folkhälsan i stort.

Lidingöloppet, Vårruset, Vätternrundan - vilket lopp är din favorit? Sverige har fantastiska löp- och cykellopp. De lockar tusentals vuxna att röra sig. Det uppstår en folkfest, och det skapas arbetstillfällen på de orter och i de kommuner som det arrangeras en större tävling. Det är därför mycket välkommet att regeringen nu har beslutat att ideella föreningar ska kunna slippa att betala för Trafikverkets kostnader för bland annat omskyltning vid arrangemang på statliga vägar. I budgetpropositionen för 2025 aviserar regeringen också ett permanent anslag till Trafikverket på 8 miljoner kronor årligen för att möjliggöra en permanent lösning.

Fru talman! Jag är stolt över Idrottssverige. Våra idrottsstjärnor går först. De driver utvecklingen framför sig. De sätter Sverige på kartan i världen och visar att det är möjligt att nå nya mål. De visar att ansträngning lönar sig. De visar också att både resan och målet i sig kan vara målet.

Men jag är också stolt över den breddverksamhet som finns i Sverige, som tack vare denna regering kommer att kunna innefatta fler. Vi visar att det finns vilja och handling och att vi tillsammans kommer att kunna rikta satsningar för att nå fler och göra mest nytta.

Jag är också stolt över dem som arbetar ideellt i civilsamhället, de som är därute i våra föreningar, som tror på våra barn och som tar sig tid att göra det möjligt för barnen att upptäcka rörelseglädjen. En aktiv och meningsfull fritid är kanske något av det absolut viktigaste vi kan ge våra barn. Det är alltså vi - politiken och civilsamhället tillsammans - som gör detta möjligt.

(Applåder)

Herr talman! Emma Ahlström Köster redogjorde precis från talarstolen för alla reformer och satsningar som regeringen gör på idrottsområdet. Jag vill dock påminna om att pengarna till de satsningar som nu kommer till idrotts- och friluftsrörelsen tas från de över 790 miljoner som aldrig betalades ut eftersom fritidskortet inte kom till. Det finns fortfarande inget fritidskort på plats. Man fick alltså lite pengar över. De pengarna behövde man göra sig av med, och då gjorde man lite smådutt här och där.

Min fråga är då: Vad händer när dessa småpengar - pengarna som blev över - inte längre finns kvar? Man lägger närmare 2 miljarder kronor i administrativa kostnader på att genomföra fritidskortsreformen. Vilka utrymmen finns det då för att göra satsningar på idrotts- och friluftsområdet?

Från dessa talarstolar har det nu sagts flera gånger att man i opposition helt plötsligt hittar en massa pengar, att man slösar med pengar och resurser och att man satsar lite här och där. Men i detta fall verkar det finnas oändliga mängder pengar att satsa på olika reformer.

Herr talman! Jag noterar att Socialdemokraterna är imponerade av fritidskortet. De tar gång på gång upp problematik som de ser runt det, men egentligen vet de att det är en fantastiskt bra reform som kommer att nå dem som är allra längst bort från detta.

Socialdemokraterna är oroliga för att det finns för mycket pengar som nu kommer att riktas till denna grupp. De är också oroliga för att det tar för lång tid. Och nu är de oroliga för att själva administrationen kostar för mycket.

Men jag menar att detta också är ett svar på det som Socialdemokraterna har oroat sig för, det vill säga att pengarna ska hamna i fel fickor. Nu har vi möjlighet att göra det här i god tid. Vi har möjlighet att skicka ut pengar till de föreningar som ska ta hand om detta framöver, så att de har god tid på sig att förbereda sig. Systemet ska vara väl rustat och inte vara en ficka för kriminella. Vi ska kunna ha ett robust system på plats.

Jag tycker att debatten om fritidskortet är intressant. Socialdemokraterna säger sig vara måna om dem som är allra längst bort från detta. De säger sig vara måna om dem som inte hittar till idrottsföreningar. De säger sig vilja att barn och unga som inte har kopplingar till idrottsföreningar ska komma dit. Nu vet vi att vi har ett system som kommer att kunna göra mer än vad Socialdemokraterna lyckades göra under de åtta år när de senast satt vid makten.

Jag förstår att det blir frustrerande för er att också pengarna finns och att vi har lyckats ordna detta.

Herr talman! Det stämmer faktiskt. Jag är verkligen helt fascinerad av denna reform. Jag är fascinerad av den enorma tondövhet som kommer med den.

Bortse från all kritik som jag och mina partikollegor med flera framför här i kammaren! Bortse från de politiska motstånd som ni finner i detta rum! Lyssna på remissinstanserna, på myndigheterna och på sektorn själv! Lyssna på dem som ska genomföra reformen och stå för den! De säger själva att denna reform är att börja i fel ända. Detta handlar inte om en politisk motsättning mellan mig och Moderaterna. Det handlar om att alla vill uppmärksamma regeringen på att reformen inte kommer att slå rätt.

Här riskerar 2 miljarder att slösas bort och att inte få den effekt som regeringen önskar.

Jag är alltså fascinerad. Jag är fascinerad över att ni går fram med denna tondövhet. Jag tycker faktiskt att ni borde vara oroliga och lite mer ödmjuka efter att ha läst remissinstansernas svar. Det förvånar mig verkligen att ni inte är det.

(Applåder)

Herr talman! Jag spenderar ganska mycket tid ute i våra verksamheter. Jag hör historier om barn och unga som står långtifrån en idrottsförening. De får nu har en möjlighet att ta sig till en idrottsförening. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att det kallas att vara tondöv.

Den kritik som Socialdemokraterna för fram via ledamoten Rojhan är att det är för dyrt, och man är orolig för att pengarna ska hamna fel. Det är därför som detta har fått ta tid. Vi vill ha ett system på plats som är robust. Vi vill ta hänsyn till den kritik eller de farhågor som finns. Det är därför vi inte skyndar på denna process. Vi vill att systemet ska vara vattentätt. Det handlar om de föreningar som ska ta emot våra barn, de barn som står längst ifrån föreningarna. Jag lyssnar på dem som säger att det är dyrt och att de inte har råd att skicka sina barn till en förening. De kommer med dessa pengar att kunna göra det.

Socialdemokraterna säger att det är för dyrt och att detta inte kommer att riktas till denna grupp. Jag säger: Följ gärna med och se! Jag och regeringen hör att det finns ett problem, och vi vill göra någonting åt det.

Det är klart att man kan göra som Socialdemokraterna har gjort tidigare, det vill säga göra precis samma sak år ut och år in. Men jag lovar att vi då inte kommer att hitta ett förändrat och förbättrat system.

(Applåder)

Herr talman! Jag tänkte lyfta frågan om en lokal- och anläggningsfond, som ledamoten berörde lite grann. Det har under många år funnits en bred enighet i utskottet om behovet av stöd till föreningar och kommuner för att man ska få till fler anläggningar och nya typer av anläggningar för idrott och friluftsliv.

Det är tydligt klarlagt i rapporter från Riksidrottsförbundet och i dess enkäter till kommuner och föreningar att det råder brist på platser och träningstider. Barn som vill aktivera sig i dag får nej från föreningarna, för det finns inte möjlighet att ta emot dem.

Den förra regeringen tog tag i det här. Det har utretts på många sätt, och det har varit många intressenter. SKR har varit inblandat och likaså Boverket. Detta har tröskats i väldigt många år. Till slut hamnade frågan hos en forskningsavdelning som har bildat Center för idrotts- och friluftsanläggningar.

Det känns jättebra att det äntligen finns någonting att bygga på. Men om man jämför med förebilden i Danmark, där utskottet gemensamt besökte den lokala anläggningsfonden, ser man att det här bara har blivit en tummetott än så länge. I Danmark finns samarbete med arkitekter och arkitekthögskola. Det finns ekonomiska smörjmedel för dem som kontaktar anläggningsfonden.

Men det svenska centret har bara fått i uppdrag att samla och sprida kunskap, inte att ge konkreta råd och stöd till dem som ska bygga och inte heller att bidra ekonomiskt. För den lilla kommunen som bygger eller renoverar sin anläggning är det kanske 30 år sedan de senast gjorde något sådant här. Det behövs expertis, menar både vi och de som är inne i det här.

Med en blygsam satsning hade regeringen kunnat gynna hela landets idrotts- och friluftsliv genom det strategiska centret. Kunskapen finns, och centret har fått regeringens uppdrag att utreda hur detta skulle kunna gå till. Men de får inte medel. Min fråga är: Varför?

Herr talman! Jag tror att regeringen och Vänsterpartiet är överens om att anläggningsfrågan är angelägen.

Om ledamoten Vasiliki Tsouplaki har läst på sin historik vet hon också att moderater i flera omgångar har väckt motioner som handlar om att vi ska ha en anläggningsfond eller liknande. Frågan om att skapa någonting sådant är intressant, och vi diskuterar hur det skulle kunna se ut.

Jag är samtidigt lite förundrad över att Vänsterpartiet och även Socialdemokraterna, som har pratat sig varma för en anläggningsfond här i dag, inte röstade igenom det när de själva hade bollen under förra mandatperioden.

För att återgå till vad vi kan göra nu vet jag, vilket jag också antydde i mitt anförande, att regeringen redan har skickat pengar för att kunna starta arbetet. Jag får återkomma till om det landar exakt i att vi gör en anläggningsfond eller om vi utvecklar uppdraget att få en samlad bild av hur det ser ut där ute och hur vi kan använda de lokaler som redan finns.

Frågan är angelägen, och jag tycker att den är intressant. Den danska modellen tycker jag också är intressant att kika vidare på.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Problemet är att det inte står still ute i kommunerna. Man bygger för fullt, men man har inte stödet. Risken är att man inte bygger anläggningar som klarar av framtidens idrottande.

Här skulle man behöva forskningsuppbackning och stöd för att tänka nytt. Man kan inte bygga som man gjorde på 60- och 70-talet. Det är nya tider, och vi kan inte heller ha anläggningar för varje specialidrott. Vi måste ha kombinationshallar och se till att vi använder hallarna på ett bra sätt.

Min fundering kvarstår. Varför går man inte vidare? Anledningen till att det här inte har kommit till tidigare är inte att någon har varit emot det, utan det har utretts i flera omgångar. Men nu tycker jag att det är färdigutrett.

Vänsterpartiet har motionerat om det här, men under alla år är det ingen som har röstat ja till våra motioner. Vi har också genom åren i våra budgetförslag haft en investeringspott på 1 miljard till kommuner för att stötta dem i byggnation av anläggningar. I den här budgeten har vi däremot lagt 25 miljoner just till det center som nu har inrättats för att man ska kunna ta ett steg.

Det är helt okej att man inväntar utredningen för att se om det finns en massa tomma lokaler. Jag har inte uppfattat att det står en massa skolgymnastikhallar tomma över landet. I en del kommuner kan det vara så, och då är det bra att de får lite påtryckning och kartlägger detta.

Men varför går man inte vidare med ett steg och ser till att kommunerna får råd? Det sker ju en massa projektering, och det finns byggprojekt, men de har inte stödet. Det finns anställda på centret som vill göra detta. De har fått titta på en plan utifrån regeringens uppdrag. Men nu kommer de inte vidare. De har stått och stampat i ett år, och 2025 verkar också bli ett förlorat år.

Det är två förlorade år i en fråga som vi har varit överens om och som ledamoten säger att ni har drivit från Moderaterna. Men varför gör ni inte slag i saken nu när ni sitter på regeringsmakten? Det vill jag ha ett tydligare svar på.

Herr talman! Det enkla svaret är att vi kikar på det, och vi fortsätter att kika på det.

Jag förstår att ledamoten Vasiliki Tsouplaki är ivrig och vet att den här regeringen har ett högt tempo när det kommer till reformer och olika insatser. Så är det, och man skulle önska att det gällde på vartenda detaljområde, också inom idrotten. Jag kan hålla med om det.

Men jag kan också lova att vi kikar på frågan. Den är fortsatt intressant. Som jag antydde i mitt anförande fortsätter vi att kartlägga hur det ser ut, för allt är inte färdigkartlagt. Vi vet inte alltid hur det ser ut överallt, och det finns faktiskt ställen där vi inte utnyttjar alla lokaler. Nej, det kanske inte står färdiga gymnastikhallar där ute. Men det har funnits lokaler för andra idrotter, till exempel sådana som uppstod under pandemin, som i dag ekar ganska tomma. Det finns naturligtvis anledning att kika på hur detta ser ut, även om mycket av det arbetet kommer att behöva göras på kommunal nivå.

Men tack för förtroendet för det snabba reformtempot! Jag ska ta med mig till regeringen att Vänsterpartiet känner så.

Herr talman! Idrotten och friluftslivet är så mycket mer än fysisk aktivitet. Det är gemenskap, en kraft för hälsa och välbefinnande och en plattform för personlig utveckling.

För Centerpartiet är det en hjärtefråga att skapa förutsättningar för alla att delta, oavsett ålder, förutsättningar eller bakgrund.

Vi vet hur viktig rörelse är för barn och unga. Den svenska folkhälsan börjar i förskolan, på skolgården, i simhallen och på skogsstigarna. Tyvärr ser vi att rörelse bland unga minskar. Barn som växer upp i dag rör sig i genomsnitt betydligt mindre än tidigare generationer, och det får allvarliga konsekvenser för både deras fysiska och deras psykiska hälsa. Därför behöver vi satsa på idrott i skolan, på spontanidrottsplatser och på bättre stöd till föreningslivet, som är en grundbult i vårt civilsamhälle.

I Paris i somras fick vi se den glädje och inspiration som OS och Paralympics för med sig. Vi har sett fantastiska idrottare skapa magi på världens största arenor och hur deras prestationer ger ringar på vattnet. Tänk bara på Truls Möregårdh, som fått hela Sverige att prata om pingis, och på judokan Tara Babulfath, som skapat köer till judolokalerna! Eller tänk på Mondo, som tycks trotsa tyngdlagen!

Det här är fantastiska kvitton på hur starkt idrotten engagerar. Men allt är inte guld som glimmar. Många barn som vill röra på sig möter stängda dörrar. Det saknas anläggningar och rörelseytor. Lokaler är överfulla, och föreningar tvingas säga nej till fler medlemmar. Svenska Bordtennisförbundet har nyligen gjort en undersökning som visar att det står tusentals spelare i kö för att få börja med bordtennis.

Det här är inte bara ett kapacitetsproblem; det är ett folkhälsoproblem. Förebilderna från OS och Paralympics inspirerar, men vi behöver också skapa hållbara förutsättningar för breddidrotten, från första träningen till eliten. Det kan handla om att ge fler en chans att göra karriär i division 5. Alla insatser räknas. Det viktigaste är inte att vinna; det är att delta och kämpa väl.

Men om barnen inte kan börja, varifrån ska då nästa Truls, Tara eller nästa stjärna i parasporten komma? Eller hur ska Alnö IF rekrytera sin nästa mittback?

Vi måste våga prata om de utmaningar och hinder som finns. Parasporten är en oerhört viktig del av svensk idrott. Här ser vi tydligt hur rörelse, prestation och förebilder kan förändra liv. Judokan Nicolina Pernheim Goodrich, som tog brons i Paralympics, är en sådan förebild. Hon visar vad som är möjligt med rätt stöd och en orubblig vilja. Men vad händer när idrottare som Nicolina plötsligt förlorar sin assistans? Jo, plötsligt rycks mattan bort under fötterna på människor som brinner för sin idrott - i Nicolinas fall dessutom en utövare som satt Sverige på idrottskartan och gjort oss alla stolta. Att sådana som hon inte längre får det stöd de behöver är däremot inget att vara stolt över.

Vi måste värna om rätten till assistans och tillgängliga idrottsarenor. Det handlar inte bara om idrott; det handlar i grunden om mänskliga rättigheter.

Herr talman! Det ideella engagemanget i idrotten är en ovärderlig resurs. Föräldrar, tränare och ledare är hjärtat i våra föreningar. De behöver bättre stöd, mindre byråkrati och långsiktiga investeringar.

Centerpartiet satsar 50 miljoner på jämlik idrott. Vi föreslår samtidigt en bred civilsamhällessatsning därför att vi vill se en högre andel grundstöd i statens bidrag. Det behövs ökade fria resurser så att pengarna kan användas på bästa och mest effektiva sätt. Vi satsar också på stöd för upprustning av anläggningar och på idrott i utsatta områden, områden där vi vet att en idrottsförening kan förändra människors liv.

Varje barn ska, oavsett om det är i en judoklubb, en bordtennisförening eller ett parasportlag, kunna möta sin dröm och hitta sin rörelseglädje. Tillsammans kan vi göra Sverige till ett land där rörelse är en rättighet och där både bredd- och elitidrotten får blomstra. Det är i spartanska islador, på blåsiga idrottsplatser och bland tappert kämpande eldsjälar det svenska idrottsundret bor.

Herr talman! När en åttaåring plockar upp en pinne från marken och plötsligt ser en kär ägodel, när man sitter på en klippa vid Östersjöns strand en kväll och njuter av skymningsljuset, när man kommer hem från skogen med korgen full av svamp, när man sprungit, klättrat, fotograferat, ja, vad ni vill, när man varit ute i det fria - då får man en förståelse för den resurs som vi alla har att förvalta: vår vackra natur.

Sedan 2020 är barnkonventionen en del av svensk lag. Det innebär att alla barn har rätt till en aktiv fritid. Sverige har alla förutsättningar att erbjuda ett rikt friluftsliv. De satsningar Centerpartiet gör för att exempelvis förse Sverige med fler grillplatser och öka tillgängligheten i vår natur så att fler kan ta del av den är oerhört viktiga.

Jag hoppas att vi i Sveriges riksdag kan vara eniga om att friluftslivet behöver värnas. Det är något alla ska ha tillgång till. Det är något som inte får gå förlorat. Centerpartiet kommer inte att låta det gå förlorat.

(Applåder)

Herr talman! Nu ska du få höra på värmländska.

Jag vill börja med att yrka bifall till kulturutskottets förslag till beslut i detta betänkande.

Det svenska kulturarvet är viktigt och avgörande för vår identitet och sammanhållning. Det är ovärderligt. Det omfattar både materiella och immateriella aspekter av Sveriges historia, ger insikter om tidigare generationers umbäranden och förklarar vår egen samtid i dag.

Ett välfungerande samhälle bygger på identitet och sammanhållning. Kulturarvet är omistligt för att upprätthålla detta. Kulturarvet främjar känslan av tillhörighet och för över kunskap i arv till kommande generationer. Utan detta kulturarv som en gemensam grund skulle vi förlora den bindande historia som förenar oss. Det svenska kulturarvet är en oskiljaktig del av det bredare västerländska kulturarv som knyter oss samman med våra nordiska grannländer och övriga delar av den västliga världen.

Historiskt sett har Sverige på ett framgångsrikt sätt förvaltat olika delar av kulturarvet, men det innebär inte att det inte finns utmaningar. Ett påtagligt exempel är den kyrkoantikvariska ersättningen. Den har varit eftersatt under lång tid, vilket har resulterat i omfattande renoveringsbehov för kyrkor över hela landet. Här anslås för första gången på 15 år en höjning av ersättningen. Den höjs med 30 miljoner från ursprungliga 460 miljoner till 490 miljoner. Dessutom har Rysslands anfallskrig i Ukraina väckt frågor kring hur vi skyddar kulturarvet vid kris eller konflikt.

Sammanfattningsvis är kulturarvet en central del i den gemensamma historien om Sverige. För att detta värdefulla arv ska fortsätta att vara meningsfullt krävs en långsiktig politik som värdesätter vårt värdefulla arv.

Herr talman! Redan vid beslutandet av statsbudgeten för 2024 medverkade vi till att få till en miljonsatsning på underhåll av statliga bidragsfastigheter. Digitaliseringssatsningar till bland annat Riksarkivet gjordes också för att påskynda arbetet med digitaliseringen av kulturarvet. Vi kan se att sverigedemokratisk kulturpolitik gör skillnad i praktiken för det svenska kulturarvet.

I budgetpropositionen för 2025 föreslår regeringen en förstärkning av Skapande skola för att främja barns och ungas tillgång till kultur, vilket vi hört mer om här i dag. Läsfrämjande och läsförståelse är en prioriterad fråga. Statens skolverk och Statens kulturråd fick under 2024 i uppdrag att ta fram läslistor med olika typer av litteratur som ska vara ett stöd för förskollärare och lärare. Nu kompletteras denna insats ytterligare.

Skolan är en viktig aktör för att ge alla barn och ungdomar möjlighet att möta kulturarv redan i tidig ålder. Det ger eleverna kunskap och upplevelser av det förflutna som gör dem bättre rustade att förstå sin samtid och att forma sin framtid.

Därutöver tillförs medel för en fortsatt försoningsprocess med tornedalingar, kväner och lantalaiset, en befolkningsgrupp i svenska och finska Lappland - för den som tyckte att det var ett konstigt ord. Det rimmar till viss del med att Sverigedemokraterna främjar en förstärkning av insamlingen och synliggörandet av de estlandssvenska, samiska, tornedalsfinska och finlandssvenska kulturarven, särskilt när det kommer till dessa minoriteters språk och dialekter.

Jag tänker här dra lite ansatser som kanske ligger utanför den här budgeten, detta för att så lite frön inför kommande förhandlingar.

På samma sätt som för dagens invandrargrupper i Sverige har självklart rötter och traditioner stor betydelse för svenskättlingar ute i den vida världen. Folk tänker på och har mest hört om utvandringen till Amerika - då tänker de på Karl-Oskar och Kristina från Duvemåla - men har liten medvetenhet om utvandringen till andra delar av världen där svenskkolonier bildades. Få känner till utvandringen till Sydamerika och länder som Argentina och Brasilien. Få känner också till historien om de estlandssvenskar som i slutet av 1700-talet förvisades till Ukraina och grundade Gammalsvenskby. Därför bör det framledes ges ett ännu tydligare uppdrag till Institutet för språk och folkminnen om att bevara, levandegöra och samla kunskap om svenskbygdernas dialekter och kulturer.

Och på tal om språk: Den skandinaviska språkförståelsen har varit ganska unik, eftersom det är tre olika språk där vi ändå kunnat förstå varandra. Den ömsesidiga nordiska språkförståelsen har tyvärr blivit allt sämre, och något grundläggande är på väg att gå förlorat: våra band till historien och våra språkliga rötter.

Vi ser och hör det alltmer när anglicismer och ren engelska ersätter svenska ord och meningar. Svenskar och danskar pratar nu engelska med varandra. Det har aldrig hänt förut, men det går fort nu. Detta bör vara av intresse för både Nordiska rådet, skolväsendet och public service-bolagen, vilka enligt sändningstillstånden har ett särskilt ansvar för svenska språket och dess ställning i samhället.

Folkparkerna var en viktig del av det Sverige som fanns en gång i tiden. De har varit en central del av människors helgnöje i över hundra år. De är en viktig del av berättelsen om Sverige som handlar om folkhemmet och kulturarvet och är väl värda att bevara för eftervärlden. Folkparkerna är mycket djupt rotade i den svenska folksjälen. Här finns det saker att fundera över. Det vore en viktig kulturgärning att rädda dem från att helt förfalla. Många är väldigt dåligt underhållna, och många är rivna. Det är med sorg i hjärtat man ser det.

Okänt för många svenskar i dag är gångna tiders finländska arv och dess påverkan på vårt kultur- och odlingslandskap. Här önskar vi framledes se ett förstärkt arbete för att dokumentera, bevara och vidareutveckla samlingarna av detta unika immateriella kulturarv. Det är viktigt att i större utsträckning delge allmänheten kunskap om finnskogens kulturarv.

Avslutningsvis: Från såväl Jordbruksverket som Skogsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet finns olika stödformer att söka för att restaurera och underhålla diverse kulturmiljöer. Genom landsbygdsprogrammet fanns tidigare möjlighet att ansöka om ersättning från länsstyrelsen om man ägde en överloppsbyggnad och för restaurering av kultur- och landskapsvårdande objekt i odlingslandskapet samt miljöersättningar för sådant som restaurering av betesmarker och slåtterängar.

Möjligheterna att tillföra ytterligare incitament och resurser för att stärka arbetet med restaurering av natur- och kulturmiljöer i odlingslandskap behöver framledes ses över.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Andersson (SD).

Herr talman! Sverige är större än Stockholm. Runt om i vårt fantastiska land finns fantastiska verksamheter som erbjuder invånare i hela Sverige tillgång till professionella kulturupplevelser samt skapar arbetstillfällen för kulturskapare i hela landet.

Statens insatser för den regionala kulturen och de regionala kulturinstitutionerna sker genom kultursamverkansmodellen. Genom modellen fördelas statliga medel till regionerna, som i sin tur fördelar dessa vidare till regionala kulturverksamheter i sina län såsom länsteatrar, länsmuseer, konsertverksamhet, regionala operor, arkiv, konserthus och så vidare.

Staten står för ungefär en fjärdedel av kostnaden. Merparten finansieras av regioner och kommuner. Men över tid har statens andel av medlen minskat medan regionerna och kommunerna har ökat sina andelar. Regeringens beslut inför det här året om att inte kompensera för pris- och löneökningar har fått stora konsekvenser för de regionala kulturinstitutionerna. Det larmas nu om detta från flera regioner runt om i Sverige.

Utvecklingen leder inte bara till färre föreställningar eller utställningar. Den riskerar att också leda till att hela kulturinstitutioner får hålla stängt eller i värsta fall avvecklas. Trots detta fortsätter regeringen med nedskärningarna på kultur utanför Stockholm och föreslår i sin budget en årlig minskning över landet på 15 miljoner kronor nästa år, och fram till 2027 ska staten minska anslaget med 41 miljoner.

Herr talman! 15 miljoner är inte mycket pengar i statsbudgeten och inte heller fördelat på Sveriges regioner. Men det ska ses i ljuset av just den uteblivna pris- och löneuppräkningen i år och statens över tid minskade ansvarstagande. Regeringen fortsätter att pressa fram regional och kommunal kompensation för det minskade statliga ansvaret för kultur i hela landet. Det är en kompensation som kommuner och regioner har gjort i flera år men som blir allt svårare att klara av.

Det handlar om att tillgängliggöra kulturen och skapa större likvärdighet för medborgarna, oavsett var i landet man bor. Med sin politik riskerar regeringen nedskärningar på just det som hjälper till att nå det statliga kulturpolitiska målet om att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet.

Vi socialdemokrater ser behovet i och betydelsen av den regionala kulturverksamheten och föreslår därför en förstärkning av det statliga anslaget med 200 miljoner till kultursamverkansmodellen.

Herr talman! Kulturskolan ska finnas tillgänglig på jämlika villkor i hela landet för alla barn oavsett bakgrund. Den tidigare regeringen införde ett nationellt kulturskolecentrum men också ett utvecklingsbidrag för att främja den kommunala kulturskolans möjligheter att erbjuda såväl fördjupning som bredd i undervisningen och för att nå grupper som inte vanligtvis söker sig till kulturskolan.

Vi socialdemokrater vill utöka förutsättningarna för fler barn och unga att hitta kulturskolans fantastiska verksamhet. Vi vill därför att regeringen utreder hur staten kan bidra till att stärka kulturskolan i Sverige, både vad gäller den framtida tillgången till utbildade kulturskolelärare och hur tillgången till kulturskola i landets alla kommuner kan säkras. Vi föreslår att det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan förstärks från 100 miljoner till 277 miljoner kronor för nästa år.

Herr talman! Tillgången till konst och kultur för barn och unga tillgodoses inte bara genom kulturskolans verksamhet. Skolan har en otroligt viktig roll att spela för att alla barn och unga, oavsett var i landet de bor, ska ha rätt till de upplevelser och den personliga utveckling som ryms i det egna skapandet och den professionella kulturen.

Tillgången till konst och eget skapande för barn och unga är ojämlikt fördelad. I vissa skolor och kommuner finns det redan ett föredömligt arbete, inte sällan kopplat till de statliga medlen för Skapande skola, vars anslag vi i likhet med regeringen föreslår höjs med ytterligare 50 miljoner.

Men vi ser också att det finns elever som sällan eller aldrig under sin skoltid kommer i kontakt med kulturupplevelser. Vi vill se en utredning om en nationell kulturgaranti, en modell för hur alla barn och unga i Sverige garanteras att kontinuerligt få uppleva professionell konst och eget skapande under sin skoltid. Det skulle ge alla barn bättre möjligheter att ta del av det svenska kulturlivet och den gemenskap och växtkraft som finns i att utöva kultur och dela kulturella upplevelser.

Här kan det, som tidigare nämnts, finnas inspiration att hämta från den norska modellen Den kulturelle skolesekken.

Herr talman! Runt om i vårt land finns en imponerade mängd allmänna samlingslokaler som drivs av föreningslivet. De föreningsdrivna allmänna samlingslokalerna är en stor tillgång över hela landet. Festligheter, teaterupplevelser, körsång, dansuppvisningar, film- och biokvällar, föreningsmöten, konserter, träffar för motorburen ungdom - i de allmänna samlingslokalerna händer verkligen allt.

Inte minst fyller de en viktig funktion i den kulturella infrastrukturen, både som egna arrangörer och som arena och möjliggörare för de som söker platser för publika framträdanden. De utgör en hörnsten i svenskt kulturliv och bidrar till att göra konst och kultur tillgängligt i hela Sverige.

Samlingslokalernas betydelse inom demokratiuppbyggnaden ska inte heller underskattas. De har en avgörande roll för civilsamhällets förutsättningar att verka, inte minst i lands- och glesbygder.

Herr talman! Samlingslokalernas funktion som mötesplatser runt om i vårt land gör dem också till en resurs i samhällets krisberedskap och vårt civilförsvar. Det uppmärksammades också av Försvarsberedningen i rapporten Kraftsamling.

Vi socialdemokrater ser det som viktigt att statens stöd till samlingslokalerna prioriteras och ges långsiktigt. Vi föreslår en förstärkning av statens bidrag till de allmänna samlingslokalerna med ytterligare 50 miljoner utöver regeringens förslag.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag påpeka det anmärkningsvärda i att kulturministern inte heller detta år deltar i denna debatt för att debattera sin egen kulturbudget. Detta är den tredje kulturbudgeten den här mandatperioden. Inte en enda gång har kulturministern prioriterat att delta. Jag tycker att det säger någonting om regeringens värdering av kulturen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lawen Redar (S).

Herr talman! Som sista talare känner jag mig som om jag stod mellan en hund och dess lyktstolpe.

Skapande skola får nästa år 226 miljoner kronor. Det är en ökning med 28 procent jämfört med i år och är välkomna pengar för våra lokala kulturutövare. Det är naturligtvis glädjande med en ökning, men det finns ett problem som inte lösts, nämligen att kulturutövarna måste sälja in sitt erbjudande till skolorna. Det är tidskrävande och svårt, inte minst eftersom det ibland är läraren, ibland rektor och ibland kommunen som handlar upp.

Här tycker jag personligen att vi bör titta på den norska modellen, där man centralt köper in ett visst antal kulturella aktiviteter per barn och år. Sedan får skolorna välja vilka de vill ta del av. Det förenklar för både konstnärerna och skolorna.

Herr talman! År 1954 skrev de flesta stater under Bernkonventionen som garanterar att kulturarvet inte får påverkas vid krig. Därför chockerades vi när talibanerna i Afghanistan förstörde tusenåriga buddastatyer eller när IS i Syrien gav sig på världsarvet Palmyra. Men ingen av oss var beredd på att när Ryssland inledde sin krigföring mot Ukraina skulle plundring av museerna vara något av det första som gjordes när en by eller stad intogs.

Ett sätt att skydda kulturarvet är att digitisera och sedan digitalisera det. Digitisera är bara själva inläsningen, medan man med digitalisering tillför sökord och kategorisering så att objektet blir sökbart och kan användas inom forskningen.

Av landets 800 museer är det bara ett femtiotal som direkt eller indirekt är statliga. Det har ställt till det vid digitaliseringen. Dels har det inte funnits en standard för 3D-fotograferingen, dels kan samma typ av objekt ha beskrivits helt olika beroende på vilket museum som lagt in det.

När Carl-Henric Svanberg förra veckan presenterade AI-kommissionens arbete lyfte han fram att det behövs en nationell samordning för att användningen av AI ska bli effektiv. På precis samma sätt tycker jag att vi bör se på hur digitaliseringen av kulturarvet kan samordnas så att fotograferingen blir effektiv och så att liknande objekt klassificeras på exakt samma sätt.

Kulturarvet har fått kraftigt ökade resurser sedan vi tillträdde. Mycket har handlat om planering för att skydda kulturarvet i tillfälle av kris eller krig. Museer ska till Riksantikvarieämbetet lämna in en redovisning av vad de prioriterar att rädda vid en akut evakuering.

Herr talman! Med över 1,25 miljoner besök är Vasamuseet vårt mest besökta kulturarv. Det är också det enda av de statliga museerna som inte behöver några bidrag. Tvärtom har Vasamuseet kunnat vara med och renovera en unik isbrytare, ett fyrskepp och några mindre båtar som är kulturhistoriskt viktiga. Men 60 år efter att regalskeppet Vasa bärgades har det fått problem. Hela konstruktionen håller på att vika sig, och 27 nya stödvaggor behöver sättas på plats. Detta är inte en kostnad som museet självt klarar att bära, och därför bedrivs just nu en kampanj för att få museets vänner att vara med och dela den nödvändiga kostnaden.

När Vasa byggdes räknade man med att ett skepp skulle hålla knappt 25 år innan det skrotades. Sedan sänktes skeppen vid de olika infarterna till Stockholm, så att man än i dag bara kan ta sig in genom att passera Vaxholm, som i gengäld är befäst.

Herr talman! En kostnad som Vasamuseet däremot självt kunnat lyfta är det nya, spännande museet Vrak. Östersjön är på många sätt unikt genom att det inte är särskilt djupt och genom att det är ett av mycket få hav utan skeppsmask. Det gör att vi i den svenska delen av Östersjön känner till 17 000 vrak. Dessa mår bra så länge de får ligga kvar. Kontakt med syre gör att de genast börjar ruttna såvida inte en mycket kostsam konservering utförs.

Hur ska man då kunna visa de många spännande vraken utan att förstöra dem? Det svarar Vasas systermuseum Vrak på. Dykare har 3D-filmat och dokumenterat ett antal vrak. Med VR-glasögon kan jag sedan fritt röra mig som om jag själv dök på platsen.

I skapandet av det här museet har man haft god hjälp av dataspelsbranschen. Där finns expertisen för att arbeta tredimensionellt och att ge deltagaren en upplevelse av att aktivt röra sig runt i miljön.

Dataspelsbranschen hör till de kulturella och kreativa branscherna. Inom dataspelsbranschen arbetar nu över 9 000 personer, och totalt är nära 200 000 svenskar verksamma inom de kulturella och kreativa branscherna. I riksdagen tog vi den 12 juni i år beslut om att under en tioårsperiod ha ett speciellt fokus på dessa näringar. Arbetet ses som så viktigt att två departement nu är involverade i att lägga konkreta strategier. Vartannat år leds arbetet av kulturministern och vartannat år av näringsministern.

Dataspelsbranschen samlar nu på regeringens uppdrag in önskemål från de kreativa branschernas aktörer. Vi ska sedan börja mäta och därmed säkerställa att det finns rätt förutsättningar för dem. Det kan handla om utbildning, rådgivning, inkubatorer, exportkontakter och lagstiftning som skyddar immaterialrätten. För många av bolagen som behöver internationell personal har det också varit välkommet att handläggningstiden hos Migrationsverket för hantering av personal utanför EU har kunnat kortas från sex månader till en månad sedan vår regering tillträdde.

Dataspelsindustrins starka tillväxt i min hemstad Malmö har bidragit till att Region Skåne nu stöder forskning både om de positiva effekterna av dataspelsindustrin och om de negativa såsom spelberoende. Exempelvis har ett forskarteam speciellt följt skadeverkningarna av överdrivet dataspelande. Det finns nu en konkret modell för hur man hjälper spelberoende att bryta sin destruktiva vana.

Låt mig få avsluta med en liten belöning för att ni har suttit och lyssnat så länge. Det gäller en debatt som hölls i parlamentet mellan lady Ashley och Winston Churchill under kriget. Lady Ashley blev så upprörd att hon när hon skulle tala sa: "Mr Churchill! Om ni varit min man hade jag hällt gift i kaffet", varpå premiärministern förskräckt tittade på henne och sa: "Om jag varit er man hade jag druckit det."

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 december.)