Kvalificering till socialförsäkringen

Fru talman! Propositionen i dag är ännu ett av de historiska lagförslag som Sverige länge har varit i behov av. Det som vi diskuterar borde ha varit på plats för 20 år sedan. Förslaget handlar om att de som är nyanlända till Sverige inte direkt ska få tillgång till alla de förmåner som man får genom socialförsäkringen. Det handlar om att Sverige ska sluta att vara en magnet för ekonomiska migranter som tar sig till Sverige för att få ta del av vår välfärd utan att bidra. Vidare handlar det om att Sverige ska attrahera migranter vars utgångspunkt är att arbeta och inte gå på bidrag.

De konkreta förslagen innebär att man för att få ta del av vissa bosättningsbaserade förmåner måste kvalificera sig till dem. Det finns olika sätt att göra det. Ett sätt är att man ska ha en anknytning till Sverige, det vill säga att om man har varit bosatt i Sverige i fem år under en ramtid på femton år får man tillgång till dessa bosättningsbaserade förmåner.

Anledningen till att det finns en ramtid på femton år, alltså då man kan tillgodoräkna sig fem års bosättning i Sverige, är att lagstiftningen ska vara praktisk och inte hindra svenska medborgare från att resa runt i världen. Man kan bosätta sig i andra länder och studera eller arbeta, så länge man samlar på sig fem års bosättning i Sverige under en ramtid på femton år.

Och det är ett rimligt krav. Har man inte ens haft fem års bosättning i Sverige under en femtonårsperiod kan man inte påstå att man har en sådan anknytning till Sverige att man ska kunna få ta del av hela välfärden.

Ett annat sätt att kvalificera sig till de socialförsäkringsförmåner som det handlar om är genom arbete. Om man då arbetar kan man kvalificera sig snabbare och inte behöva vänta fem år.

Här finns två kvalificeringsvillkor, både för dem som har ett arbete med en lägre lön och för dem som har ett arbete med en högre lön. Man kan ha lön som uppgår till minst 0,48 inkomstbasbelopp per månad, vilket motsvarar ungefär 40 000 kronor. Då kan man kvalificera sig till de berörda socialförsäkringsförmånerna efter att ha haft den här inkomsten under minst sex månader i följd. Man kan även ha en lägre lön som uppgår till minst 0,25 inkomstbasbelopp per månad, vilket motsvarar ungefär 21 000 kronor. Då kvalificerar man sig efter att ha haft en sådan inkomst under minst 12 av de senaste 24 månaderna.

Här finns det egentligen alternativ för alla nyanlända som arbetar i Sverige att få ett snabbspår till dessa socialförsäkringsförmåner som man behöver kvalificera sig till. Däremot får man vänta fem år om man väljer att inte arbeta. Den här lagstiftningen är alltså riktad mot människor utan anknytning till Sverige som väljer att gå på bidrag. De kommer inte längre att få tillgång till hela välfärden. Om man vill plocka ut förmåner får man faktiskt betala in.

De bosättningsbaserade förmåner det handlar om är bland annat föräldrapenning på grundnivå och lägstanivå. Har man nyligen kommit till Sverige är denna form av föräldrapenning en kvinnofälla. I stället för att arbeta är det många kvinnor med utländsk bakgrund som tar ut bosättningsbaserad föräldrapenning. En kvalificering till sådan föräldrapenning kommer att resultera i att fler nyanlända kvinnor väljer att etablera sig på arbetsmarknaden.

En annan bosättningsbaserad förmån som man kommer att behöva kvalificera sig till är barnbidrag, inklusive flerbarnstillägg. Föräldern behöver kvalificera sig för att vara mottagare av barnbidrag.

Återigen säger jag följande. Barnbidrag är en kvinnofälla för nyanlända kvinnor. I stället för att etablera sig på arbetsmarknaden väljer många nyanlända kvinnor, självklart uppmuntrade av sina makar, att skaffa barn och då få en intäkt. Många av dem etablerar sig aldrig på arbetsmarknaden, utan bidraget blir deras inkomst. De människorna hamnar i utanförskap. Men om de behöver kvalificera sig till barnbidraget kommer många av dessa människor att skaffa sig ett jobb. Bostadsbidrag och bostadstillägg är också förmåner som man kommer att behöva kvalificera sig till.

Det här är en tydlig signal om att Sverige inte längre är världens socialbyrå. Vi förväntar oss att människor ska arbeta när de kommer till Sverige från andra länder. Vi har ett välfärdssystem som är helt och hållet baserat på antalet arbetade timmar. Välfärden bygger på att människor arbetar, skapar värde och betalar skatt. Utan arbete finns ingen långsiktigt hållbar välfärd. Därför är det inget märkligt krav att man förväntar sig att de som kommer till Sverige faktiskt ska arbeta. Och det är precis detta vi signalerar genom denna proposition.

För de flesta invandrare är det här inget märkligt. De flesta invandrare vaknar varje dag och går till jobbet, och de går till jobbet delvis frustrerade över att det finns andra som sitter hemma och lever på bidrag. Nu sätter vi stopp för det. Till alla dem som arbetar har vi ett budskap: Vi värdesätter det ni gör. Vi ser er. Och vi kommer att börja göra skillnad mellan dem som arbetar och dem som går på bidrag.

För det finns en stor skillnad. Det finns en grupp som väljer att komma till det här landet och bidra. De vill bygga upp landet. De är beredda att vakna tidigt varje morgon och slita ut sina kroppar för att Sverige ska bli ett rikare land. Sedan finns en annan grupp. De har tagit sig ända till Sverige bara för att gå på bidrag. Det är en stor skillnad mellan dessa grupper, och från och med nu kommer de att behandlas olika.

Fru talman! Det här förslaget bygger på ett gediget underlag som visar att kvalificering till olika socialförsäkringsförmåner resulterar i att asylinvandringen minskar. Det finns studier som visar att en alltför generös välfärd gentemot nyanlända migranter resulterar i en högre andel migranter med låg utbildningsnivå. För Sverige innebär detta flera olika integrationsproblem. Om vi fortsätter att ge nyanlända migranter tillgång till hela välfärden från dag ett fortsätter Sverige att attrahera migranter med låg utbildningsnivå som kommer att ha svårt att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Denna proposition tillsammans med vår medborgarskapsreform ser jag som de viktigaste integrationsreformerna som har genomförts i Sveriges historia. Det vi säger till dem som kommer till det här landet är två saker. Du kommer aldrig att bli en del av det här landet förrän du lär dig språket, lär dig mer om samhället och försörjer dig själv. Och om du inte arbetar i Sverige straffar det sig.

Det sociala skyddsnät vi har i Sverige är för gemenskapen och för dem som bygger landet. Det är detta som skapar integration. Vi ställer krav. Det kommer att skapa förståelse för vad vi kräver av dem som vill bli en del av Sverige. Vårt skyddsnät är inte till för illegala migranter. Vårt skyddsnät är inte till för skojare som trodde att Sverige var ett land där man kan slöa och slappa.

I det här landet har vi hjältar som arbetar dag in och dag ut, utan att få något beröm, utan att bli tackade och utan att få några medaljer. Det är människor som gör det de gör för att de tror på den svenska fliten. De tror på idén att om man gör rätt för sig, arbetar efter den förmåga man har och bidrar till det gemensamma kommer kommande generationer att leva i ett bättre land.

För många av oss som sitter här i riksdagen är den svenska fliten själva anledningen till att vi engagerade oss i politiken. Genom denna proposition kan man säga att den svenska fliten kodifieras i svensk lag.

Fru talman! Den svenska välfärdsmodellen bygger ytterst på tillit. Människor måste känna att systemet är rättvist och att det finns en koppling mellan ansvar och rättigheter. Om människor upplever att vissa arbetar, betalar skatt och bygger upp landet medan andra får tillgång till samma välfärd utan att bidra urholkas tilliten till hela systemet. Och utan skattebetalarnas tillit kan ingen generös välfärdsstat överleva i längden.

Därför handlar denna reform inte bara om socialförsäkringar och migration. Den handlar även om att återupprätta legitimiteten för den svenska välfärdsmodellen. Människor kommer att känna att den välfärd som de är med och finansierar stärker samhället och att förmånerna går till människor som har en anknytning till Sverige och som bidrar eller har bidragit till Sverige. Det handlar ytterst om välfärdsstatens legitimitet.

Fru talman! I utredningsbetänkandet som ligger till grund för den här propositionen finns ett förslag om att endast den som är svensk medborgare ska ha rätt till försörjningsstöd. Regeringen har valt att inte gå vidare med det förslaget i denna proposition. Sverigedemokraterna vill betona att vi önskar att man hade gått vidare med förslaget och att vi hade fått en ordning där endast svenska medborgare skulle få erhålla försörjningsstöd.

Nu blev det inte så. I ett samarbete får man acceptera kompromisser. Men Sverigedemokraterna kommer att fortsätta verka för att ett sådant förslag ska bli verklighet. Vi anser att man inte borde få försörjningsstöd om man inte är svensk medborgare. De som inte är svenska medborgare och har hamnat i en situation där de behöver försörjningsstöd borde resa hem till sitt hemland i stället för att belasta det svenska samhället.

Fru talman! Sverige byggdes inte av människor som frågade vad landet kunde ge dem. Sverige byggdes av generationer som gick till jobbet, tog ansvar, betalade skatt och gjorde rätt för sig. Det är därför, och endast därför, vi har kunnat bygga upp en av världens starkaste välfärdsstater.

Men en välfärdsstat kan aldrig överleva om kopplingen mellan arbete och välfärd bryts. Den kan aldrig överleva om människor upplever att vissa bidrar medan andra bara tar del av systemet utan att själva vilja bära någonting. Därför är detta inte bara en reform om socialförsäkringar. Det är även en reform för att återupprätta arbetslinjen, samhällskontraktet och respekten för den svenska fliten.

Vi säger att Sverige fortfarande ska vara ett land med trygghet och solidaritet men också ett land som ställer krav. Den som kommer till Sverige ska veta att arbete, egen försörjning och ansvar är vägen in i den svenska gemenskapen. Och de som arbetar och bygger upp det här landet ska veta att vi står på deras sida.

Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Syftet med denna rätt stora principiella förändring för vissa socialförsäkringar är enligt Tidöregeringen att stärka arbetslinjen och minska risken för att Sverige ska vara ett attraktivt land för bidragsmigration. Förslaget innebär att den som bosätter sig i Sverige från och med 2027 inte längre får tillgång till alla bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner utan måste kvalificera sig till dem.

Det rör sig om totalt åtta olika stöd, däribland barnbidrag, föräldrapenning på lägstanivå och sjukersättning. Det är stöd som riktar sig till dig när du får barn, när du är sjuk, när du blivit gammal eller om du har fått ett barn som har en funktionsnedsättning. Gemensamt för de bosättningsbaserade förmånerna är att de utgör ett grundskydd. Det innebär att även den som inte förvärvsarbetar eller har förvärvsarbetat omfattas av skyddet, eftersom det är just ett grundskydd.

Fru talman! Vad säger då den samlade expertisen om detta förslag? Återigen presenterar regeringen ett förslag som möter massiv kritik. Flera remissinstanser varnar för vad detta kommer att leda till.

Vi kan börja med vad regeringens egen utredning säger. Man säger att det med det här förslaget finns ”en betydande risk för ökad brottslighet”. Det är allvarlig kritik, fru talman. Det är definitivt inte något som Sverige behöver mer inslag av.

Utredningen lyfter även upp att det finns en risk att kriminella aktörer och den organiserade brottsligheten kommer att flytta fram sina positioner ytterligare. Också det går helt emot ambitionerna att stoppa den kriminella ekonomin.

Utredningen bedömer att förslagen kan leda till att fler kommer att tvingas till svartarbete och då begå brott för att klara sin försörjning. Det kan i sin tur försämra för både integration och etablering.

Regeringens egen expertmyndighet, Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, anser att det saknas stöd för att förslaget om fem års bosättning för att få ta del av socialförsäkringarna ska leda till positiva effekter. De avstyrker utredningens huvudförslag.

De säger: ”Vi bedömer att det underlag som den föreslagna reformen grundas på inte ger stöd för att de förväntade positiva effekterna uppnås. Däremot riskerar den föreslagna reformen att medföra stora negativa konsekvenser, framför allt för grupper som redan är utsatta och i förlängningen för samhället i stort. Vidare skulle reformen innebära en omfattande förändring av det svenska välfärdssystemet, något som ISF anser borde genomföras endast under förutsättning att det finns goda belägg för positiva samhällsekonomiska effekter, en god rättssäkerhet för den enskilde och utan risk för att Sverige inte uppfyller sina internationella åtaganden.” Det är alltså skarp kritik.

Vi går vidare i listan med kritik och ser att Företagarna i sitt remissvar anser att ”konsekvensanalysen är delvis bristfällig och sammantaget kan effekterna bli mer skadliga än nyttiga för både företag och samhälle”. De skriver vidare: ”De skulle kunna skapa en skillnad i rättigheter mellan människor, försvåra rekrytering, motverka jämställdhet och minska Sveriges attraktionskraft.”

Röda Korsets Ungdomsförbund och Svenska Röda Korset varnar för ökade sociala och ekonomiska konsekvenser, särskilt för barn, samt för att det finns risk att förslagen strider mot barnens rättigheter.

Sveriges Stadsmissioner menar att detta är ”ett principiellt steg bort från den svenska välfärds- och samhällsmodellen”.

Sveriges Kommuner och Regioner samt ett flertal kommuner pekar på att detta förslag vältrar över kostnader från staten till kommunerna.

Barnombudsmannen noterar att förslagen kan få negativa konsekvenser för många barn som redan lever i utsatta situationer.

Göteborgs universitet anför: ”Genom att skapa en ordning där tillgången till sociala rättigheter varierar beroende på uppehållsstatus, medborgarskap och tid i landet, riskerar reformerna att skapa ett skiktat medborgarskap. … En sådan differentierad tillgång till trygghetssystem riskerar att cementera utanförskap, försvåra integration och bidra till en samhällelig splittring snarare än sammanhållning.”

Polismyndigheten delar utredningens bedömning att ett antal barn kommer att påverkas negativt av de aktuella förslagen. Som utredningen pekar på riskerar barn i familjer som inte kommer att ha rätt till exempelvis barnbidrag, flerbarnstillägg och bostadsbidrag att hamna i social och ekonomisk utsatthet. Detta ökar i sin tur risken för att barnen själva dras in i brottslighet. Enligt Polismyndigheten riskerar social och ekonomisk utsatthet dessutom att slå särskilt hårt mot barn som redan befinner sig i en utsatt situation, till exempel barn som är offer för brott i nära relationer. Myndigheten ser dessutom en ökad risk för att barn utsätts för sexuell exploatering.

Enligt Svenska kyrkans bedömning utgör förslagen ett principiellt steg bort från den struktur för välfärden som präglat det moderna Sverige, samtidigt som förslagen väntas öka de ekonomiska och sociala klyftorna mellan inrikes och utrikes födda. Svenska kyrkan pekar på att utredningen konstaterar att högkvalificerad arbetskraft bör kunna kvalificera sig till socialförsäkring efter sex månader i stället för fem år. Men enligt Svenska kyrkans människosyn har inte den med svagare förankring på arbetsmarknaden mindre rätt till skydd vid sjukdom, skada, barns utsatthet eller annan sårbarhet än den som är högkvalificerad på arbetsmarknaden. Svenska kyrkan säger att förslagen ger uttryck för en nyttobaserad människosyn och medför en väsentlig reformering av den svenska välfärds- och samhällsmodellen.

Fru talman! Vad är det då som gör att regeringen trots detta går vidare med förslaget? Jo, Tidöregeringens främsta argument för att införa en kvalificering till dessa socialförsäkringar är framför allt att lägre bidrag leder till ökade incitament att arbeta, att mindre generösa system leder till minskat bidragsberoende, att det är rättvist att man kvalificerar sig till socialförsäkringarna och att det minskar tilldragningseffekten vad gäller migration till Sverige. Det är de huvudargument som regeringen anför.

Fru talman! Vad anser då vi socialdemokrater om dessa argument? Jo, vi menar att en ordentlig arbetslinje kräver jobb, utbildning, etablering och tydliga krav. Sverige har legat lågt vad gäller tillväxt de senaste åren. Det är 100 000 fler arbetslösa nu än för fyra år sedan. Samtidigt har fattigdomen ökat. Det borde säga regeringen något. Ökad fattigdom leder inte till vare sig arbete eller tillväxt. Fattigdom försvårar etablering. Premisserna om att ökad fattigdom driver människor till arbete saknar vetenskapligt stöd, vilket också framgår av den omfattande kritik som förslaget får.

Fru talman! I stället för att lägga fram den här propositionen skulle regeringen kunna lägga fram propositioner som handlar om arbetsmarknadsutbildningar, om att ge människor rätt kunskaper för att ta de lediga jobb som finns och om en arbetsförmedling som får ägna sig åt arbetsmarknadsmatchning i stället för att som i dag ägna sig åt byråkrati och administration. Här har Tidöregeringen underpresterat – man har bytt arbetsmarknadsminister fler gånger än vad det presenterats propositioner på Arbetsmarknadsdepartementet.

Vidare menar vi att förslaget flyttar kostnader och problem och inte löser någonting i praktiken. Staten sparar – kommunerna betalar. Detta kommer därför inte att minska bidragen. Det väntas också slå direkt mot välfärden. Ökade kostnader för försörjningsstöd för kommunerna innebär de facto mindre pengar till skola, vård och omsorg.

Vi socialdemokrater tycker inte heller att det finns någon direkt rättvisa i att man ger höginkomsttagare snabbspår. Det slår mot låginkomsttagare och deltidsarbetare. Det är inte rättvist – det är ren klasspolitik. Varför ska chefens barn få barnbidrag men inte busschaufförens? Regeringens förslag kommer i praktiken att innebära att kollegor på samma arbetsplats har helt olika skyddsnät trots att de utför samma arbete och betalar lika mycket i skatt. Vilka grupper står näst på tur? Det kan man fråga sig.

Fru talman! När det gäller tilldragningsfaktorer i fråga om migrationen måste man framför allt se till det svaga forskningsstöd som regeringen presenterar, vilket också flera remissinstanser påpekar. Det är andra tilldragningsfaktorer, exempelvis stora diasporagrupper och möjligheten att få uppehållstillstånd, som är centrala för migrationen. Vem skulle i verkligheten välja land utifrån om stöd betalas ut av staten eller kommunen? Det kan man fråga sig.

Något som både utredningen och remissinstanserna varnar för är riskerna för ökad brottslighet och fusk. Förslaget riskerar att skapa incitament för skenanställningar, svartarbete och arbetslivsexploatering. De riskerar också att öka kriminaliteten bland unga med brott som stölder och så vidare. Det här hörde vi också på nyheterna i morse gällande regeringens förslag om bidragstak. De danska erfarenheterna visar samma sak – det var därför man backade från motsvarande förslag.

Fru talman! Frågan kokar ned till en central aspekt: Når regeringen sina syften med propositionen? Svaret – för att tolka remissinstansernas häftiga kritik – är alltså nej. Det här förslaget har ingen påverkan på Sveriges tilldragningsstyrka vad gäller migration. Regeringen har heller inte kunnat påvisa hur det ska öka drivkrafterna till arbete. Forskningen visar snarare motsatt effekt.

Att upprätthålla ett förtroende för våra socialförsäkringar är av yttersta vikt. Därför måste fusk och fel bekämpas. Det är vi helt eniga om. Där finns det en hel del att göra. Man borde ägna sig åt det snarare än att ägna tid och kraft åt att dra åt svångremmen för de människor som kämpar för att få sin vardag att gå ihop.

Fru talman! Att det ska krävas laglig vistelse i Sverige för att få tillgång till bosättningsbaserade förmåner tycker vi är rimligt. Har man inte tillstånd att vistas i Sverige bör man inte heller få del av socialförsäkringarna. Därför yrkar jag bifall till reservation 1, som innebär just detta. I övrigt yrkar jag avslag på propositionen.

Fru talman! Idén att välfärden ska vara till för några, inte för alla, är en klassisk högertanke. I kontrast till den står socialdemokratins tanke att välfärden ska vara generell och tillgänglig för alla som behöver den. Det är grundläggande i vårt välfärdssamhälle. Vi skapar inga A- och B-lag. Som Per Albin Hansson sa i sitt berömda folkhemstal, som för övrigt nu ingår i Sveriges kulturkanon: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

(Applåder)

Fru talman! Det märkliga med Socialdemokraternas ståndpunkt är att de i princip är för propositionen men ändå ska rösta nej. I sin följdmotion till propositionen skriver de att människor ska försörja sig genom arbete, att migrationen ska vara stram och att Socialdemokraterna inte är emot några regler om kvalificering till socialförsäkringen. Ändå ska de rösta nej till propositionen. Vad är egentligen Socialdemokraternas alternativ till denna proposition?

Socialdemokraterna vill behålla det nuvarande systemet. Det innebär att nyanlända migranter fortfarande kommer att ha tillgång till alla socialförsäkringsförmåner utan att ha någon riktig anknytning till Sverige och utan att ha arbetat. Om Socialdemokraterna menar att alla ska försörja sig genom arbete är det märkligt att de vill behålla det nuvarande systemet, där man får tillgång till rätt många förmåner så fort man får uppehållstillstånd. Det är det här som har varit problemet, och det är därför denna förändring ska ske. Ska människor fortfarande få tillgång till bosättningsbaserade förmåner nästan omedelbart efter ankomst till Sverige, trots mycket begränsad anknytning hit? Det är ju detta Socialdemokraterna stöder när de röstar nej till de viktigaste förslagen i propositionen.

Regeringens proposition bygger på en enkel princip: Välfärden ska i större utsträckning kopplas till arbete, egen försörjning och faktisk anknytning till Sverige. Är det här någonting som Socialdemokraterna är emot – ja eller nej?

Fru talman! Jag tackar Nima Gholam Ali Pour för frågan.

När det gäller vissa försäkringar finns det ju redan en kvalificering – till viss del har vi en kvalificering till de arbetsrelaterade socialförsäkringarna. Det är därför svårt att generellt vara mot all form av kvalificering. Men man måste ändå fråga sig vad den här propositionen egentligen kommer att leda till.

Vi tycker att det är viktigt med aktivitetskrav. Den som har kommit till Sverige ska arbeta, komma in i samhället och försörja sig. Det är därför vi har drivit frågan om aktivitetskrav. Att regeringen nu tar detta vidare och inför aktivitetskrav tycker vi är bra. Mer av sådana stimulanser!

Däremot vill jag fråga Nima Gholam Ali Pour vad han egentligen anser om den omfattande, massiva kritiken mot regeringens förslag. Vad säger han om att det saknar vetenskapligt stöd? Regeringens förslag kommer att riskera att driva på ett skuggsamhälle med fler i utsatthet, och fattigdom leder inte till arbete. Vad säger Nima Gholam Ali Pour om detta?

Fru talman! Ledamoten frågade vad propositionen kommer att leda till. Det är viktigt att vara tydlig gentemot väljarna. Propositionen kommer att leda till att man får ett snabbspår till de berörda socialförsäkringsförmånerna, vilka är bosättningsbaserade.

Om man har ett jobb där man får ungefär 40 000 kronor i månaden i lön får man tillgång till dessa socialförsäkringsförmåner efter sex månader. Om man har ett jobb där man får endast 21 000 kronor i månaden i lön får man tillgång till dessa socialförsäkringsförmåner efter endast tolv månader. Om man inte vill arbeta alls får man en anknytning till Sverige efter fem år och får ändå tillgång till dessa socialförsäkringsförmåner. Det är vad propositionen handlar om.

Ledamoten borde tala med sina egna väljare. Är en vanlig socialdemokratisk medlem i en S-förening emot att man borde arbeta för att få tillgång till dessa socialförsäkringsförmåner? Eller menar Socialdemokraternas väljare, i varje fall de som arbetar, att man direkt borde få tillgång till hela välfärden så fort man kommer till Sverige? Jag tror inte det.

Jag tror att de socialdemokrater som arbetar och går till jobbet varje dag inte vill att människor som kommer hit från andra länder direkt ska få tillgång till alla socialförsäkringsförmåner. Det är orättvist mot alla de människor som går till jobbet varje dag, som sliter varje dag, att de ska ha exakt samma socialförsäkringsförmåner.

Det är detta det handlar om. Ledamoten har rätt många svar att ge till sina egna väljare om varför de är emot en proposition som kommer att skapa social rättvisa i Sverige.

Fru talman! Nima Gholam Ali Pour svarar inte på mina frågor om vad han anser om den kraftiga remisskritiken som har kommit mot detta förslag. Jag vill bara återupprepa det. Det leder till ökad kriminalitet, ökat skuggsamhälle, ökad utslagning bland människor och ökad barnfattigdom.

Vi har också hört regeringsföreträdare som har sagt att de inte kommer att lägga fram förslag som ökar barnfattigdomen. Detta är ett sådant förslag. Det står svart på vitt i bland annat remisskritiken.

Varför ska man ha ett snabbspår när man är högavlönad? Varför ska busschaufförens barn inte få barnbidrag medan chefens barn ska få det? Det är vad förslaget i praktiken går ut på, och det är vad förslaget kommer att leda till.

Det blir en splittring bland grupper i samhället. Det handlar inte om att människor som jobbar hårt ska få möjlighet att få del av försäkringarna på en gång. Det handlar om att människor kommer att slås ut. Så är det. Det står svart på vitt.

Jag tror inte att det går att undgå att se vad det kommer att leda till om man läser kritiken. Kommer Sverigedemokraterna att hantera dessa konsekvenser, och hur kommer de att hantera dessa konsekvenser?

När Nima Gholam Ali Pour talar om rättvisa undrar jag hur man egentligen definierar rättvisa. När människor kommer som nyanlända till Sverige har de det inte så gott ställt som Sverigedemokraterna vill påskina, fru talman.

Sverigedemokraterna vill påskina att förmånerna är en stor tilldragningsfaktor för människor att komma till Sverige. Det stämmer inte om man läser forskningen och inte heller om man läser remisskritiken. Det finns ett mycket svagt stöd för regeringens proposition. Det är därför som vi socialdemokrater har landat där vi har landat.

(Applåder)

Fru talman! Varje morgon går människor runt om i Sverige till jobbet. Det är byggarbetaren i Skåne, polisen i Göteborg, företagaren i Mora, programmeraren i Sundsvall och vårdbiträdet i Haparanda. Det är kvinnan som efter lång tid med sjukpenning äntligen fått sitt första jobb och sin första lön igen.

Det är dessa människor som bär upp Sverige, som ställer klockan varje morgon och går till jobbet, tar ansvar och gör rätt för sig. Det är deras arbete som finansierar vår gemensamma välfärd.

Samtidigt finns det människor som varje dag anstränger sig för att komma dit. Det är barn som kämpar i skolan, och nyanlända som studerar svenska sent på kvällarna efter sfi. Det är människor som vill bli en del av Sverige och som vill bygga sin framtid här.

Till er vill jag säga: Moderaterna står på er sida. Arbete, ansvar och egen ansträngning ska alltid löna sig, både i dag och i framtiden, både när lönen kommer och när det är dags för pension.

Hundratusentals människor som är födda i andra länder arbetar i dag, driver företag och bygger sina liv här i Sverige. De lär sig svenska, försörjer sig själva och bidrar till vårt samhälle varje dag. De är med och stärker Sverige.

För Moderaterna är det självklart att den som anstränger sig och vill bli en del av vår samhällsgemenskap också ska mötas av möjligheter.

Fru talman! Många år av ansvarslös migrationspolitik och kravlös integration har dock lett till att alldeles för många människor inte har blivit en del av vår samhällsgemenskap. I stället har utanförskapet vuxit.

Alltför många människor har fastnat i ett långvarigt bidragsberoende utan att mötas av tydliga krav, rätt stöd eller förväntningar på egen försörjning.

Det är inte rättvist, vare sig mot dem som arbetar hårt och finansierar välfärden eller mot dem som kommer till Sverige och vill bygga sig en framtid här.

Fru talman! Utanförskapet är inte bara siffror i statistiken. Det handlar om människor som år efter år står långt ifrån arbetsmarknaden. Det handlar om barn som växer upp i områden där alldeles för få vuxna går till jobbet och om kvinnor som blir ekonomiskt beroende och aldrig får möjlighet till egen försörjning.

Det handlar ytterst om tilliten i samhället. Om människor upplever att skillnaden mellan den som arbetar och den som inte arbetar blir för liten, då riskerar också förtroendet för välfärden att urholkas.

Fru talman! Kvalificering till socialförsäkringen innebär att vi lämnar den kravlösa integrationspolitiken bakom oss. För att få ta del av svensk välfärd och socialförsäkring ska det framöver krävas laglig vistelse i Sverige.

Ett ja ska vara ett ja, och ett nej ska vara ett nej. Den som beviljas uppehållstillstånd ska få goda möjligheter att bli en del av Sverige. Den som får avslag behöver lämna landet.

Fru talman! Det är inte rimligt att man kan komma till Sverige och från dag ett få full tillgång till bidrag och ersättningar. Därför inför vi nu ett kvalificeringskrav. För vissa socialförsäkringsförmåner kommer det krävas att man har bott i Sverige i minst fem år under en femtonårsperiod. Samtidigt ska den som arbetar och bidrar till vår gemensamma välfärd kunna kvalificera sig snabbare. Så säkerställer vi att ansträngning lönar sig.

Den som har en arbetsinkomst på cirka 40 000 kronor i månaden under minst sex månader i följd, eller cirka 20 000 kronor i månaden under minst tolv av de senaste tjugofyra månaderna, ska kunna kvalificera sig till socialförsäkringen snabbare.

En stark välfärd bygger på ömsesidighet. Den bygger på att människor bidrar efter förmåga och vet att samhället finns där när de behöver stöd. Men för att människor ska vilja finansiera välfärden genom sitt arbete måste systemen också upplevas som rättvisa. Det är därför som kvalificeringen till socialförsäkringen är så viktig.

Fru talman! Det vi debatterar i dag är en del av Moderaternas större bidragsreform. Bidragstak, kvalificering till socialförsäkringen och aktivitetskravet ska tillsammans göra det mer lönsamt att arbeta och stärka drivkrafterna till egen försörjning. Syftet är tydligt. Det handlar om att bryta ett långvarigt bidragsberoende, att minska utanförskapet och att återupprätta arbetslinjen.

Fru talman! Det mest anmärkningsvärda i den här debatten är egentligen oppositionens hållning. Samma partier som under en lång tid drev en ansvarslös migrationspolitik säger nu nej till de reformer som krävs för att integrationen faktiskt ska fungera.

Socialdemokraterna talar gärna om en stram migrationspolitik, men när det kommer till konkreta reformer för att stärka arbetslinjen, minska bidragsberoendet och tydliggöra att välfärden bygger på arbete och laglig vistelse i Sverige säger de nej. Då återgår man till den gamla politiken, där kraven blir otydliga och där bidragssystemen förväntas lösa integrationsproblemen.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet motsätter sig i princip varje reform som stärker drivkrafterna till arbete. De verkar tro att integration sker av sig själv – utan tydliga krav, utan eget ansvar och utan förväntningar på egen försörjning. Men verkligheten visar någonting annat.

Under många år har Sverige haft och sett ett växande utanförskap, ett omfattande bidragsberoende och alldeles för många människor som aldrig fått möjligheten att fullt ut bli en del av samhället. Det är konsekvensen av en politik där kraven varit för få och förväntningarna för låga.

Moderaterna väljer en annan väg. Vi tror på arbetslinjen. Vi tror på att människor växer med ansvar, och vi tror att integration fungerar bättre när det lönar sig att arbeta och anstränga sig.

Fru talman! Att lämna människor i ett långvarigt bidragsberoende är inte omtanke. Det är ett svek, särskilt mot de barn som riskerar att växa upp utan att se sina föräldrar gå till jobbet. Arbete handlar inte bara om lön. Det handlar om frihet, gemenskap, språk och framtidstro.

Sverige behöver inte lägre krav. Sverige behöver högre förväntningar. Vi accepterar inte ett samhälle där människor fastnar i bidragsberoende år efter år. Vi tror på arbete. Vi tror på egen försörjning. Och vi tror på ett Sverige där den som anstränger sig också får möjlighet att bygga en bättre framtid. Det är därför vi nu stärker arbetslinjen och reformerar socialförsäkringen.

Jag vill avslutningsvis yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Fru talman! Kritiken mot regeringens förslag är massiv. Bland annat säger Inspektionen för socialförsäkringen att det underlag som den föreslagna reformen grundas på inte ger stöd för att de förväntade positiva effekterna uppnås. Däremot riskerar den föreslagna reformen att medföra stora negativa konsekvenser, framför allt för grupper som redan är utsatta och i förlängningen för samhället i stort.

Jag tycker att det är en träffande, om än byråkratisk, sammanfattning av det här förslaget.

Andra remissinstanser pekar på risken för att fler barn dras in i sexuell exploatering och att fler kvinnor väljer att stanna längre i en våldsam relation, helt enkelt för att de med regeringens förslag inte har råd att lämna relationen.

Låt oss tala något om kvinnor. Kvinnorna är fler bland dem som inte har 40 000 i lön. Vårdbiträdet och undersköterskan blir fattigare än läkaren och ingenjören. Undersköterskans barn nekas barnbidrag medan chefens barn får barnbidrag.

Jag vill fråga Caroline Högström hur hon motiverar för de kvinnor som jobbar just i välfärden och som tjänar mellan 21 000 och 40 000 varför de och deras barn inte är lika mycket värda som dem som tjänar över 40 000 och deras barn.

Fru talman! Tack, ledamoten Hirvonen, för frågan!

Jag vill nog börja med att konstatera att jag inte riktigt vill köpa den bild som Miljöpartiet försöker måla upp här. Det handlar om kvalificering till socialförsäkringen. Om du inte jobbar är det fem år. Har du haft en lön på 20 000 under tolv månader blir du kvalificerad till socialförsäkringen. Har du en lön över 40 000 är det sex månader. Det är inte, som man försöker måla upp, någon form av evighet, utan det handlar om kvalificering just för att arbete ska löna sig.

Det finns något som jag vänder mig emot. Man pratar gärna om kvinnorna, men man pratar inte om de kvinnor som år efter år fastnar i bidragsberoende. Titta på snittiden – från när en utländsk kvinna kommer till Sverige till hon har etablerat sig på arbetsmarknaden! Det verkliga sveket är att vi tillåter att det här får fortsätta år efter år, generation efter generation, och att vi inte på allvar säger: Vet du vad! Här har du nycklarna. Vi ställer krav också. Vi menar att din ansträngning ska löna sig. Lär du dig språket och blir en del av det svenska samhället finns alla möjligheter.

Men Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänstern verkar vilja lämna dem därhän. De ser inte utanförskapet. De har inga reformer för att bryta utanförskapet. Och när vi väl levererar förslag på konkreta reformer säger de nej. Det är det verkliga sveket här.

Fru talman! Moderaterna svarar inte på min fråga. Varför är inte undersköterskan och undersköterskans barn lika mycket värda som ingenjören och ingenjörens barn? Det här förslaget betyder att undersköterskans barn går utan barnbidrag för att undersköterskans lön är under 40 000 medan barnen till den som tjänar 40 000 eller mer får barnbidrag.

Det går väl inte att tydligare än så sätta olika värde på olika människor? Vissa får, andra får inte. Skillnaden handlar om hur mycket man tjänar, som om det arbete som underbetalda kvinnor i välfärden utför varje dag inte är värdefullt och som om deras barn inte har samma värde. Jag ställer därför frågan igen: Varför är inte undersköterskans barn lika mycket värda som ingenjörens i Moderaternas Sverige?

Fru talman! Jag tackar Annika Hirvonen för att hon så tydligt visar på skillnaden i svensk politik.

Det är skrämselpropaganda från Miljöpartiet. Man tittar inte på de konkreta reformerna och kommer inte med förslag på hur vi kan bryta det långvariga utanförskapet. Det är i stället skrämselpropaganda. Man målar upp någon bild av att samtliga undersköterskor nu ska bli av med barnbidraget. Det är inte sant.

Jag önskar att vi kunde ha en rimlig debatt om den här typen av frågor, men det går inte. Direkt kommer skrämselpropagandan, och direkt målas en bild upp som faktiskt inte stämmer.

Men någonstans måste vi titta på vad det är som stämmer. Det handlar om det utanförskap som vi har sett under en lång, lång tid. Man kommer till Sverige, och sedan fastnar man. Man kommer inte vidare. Vi har läst nyhetsartiklar för bara någon vecka sedan. Jag kommer inte ihåg om det var en fyra- eller fembarnsmor i Sundsvall som hade gjort den här resan. Vad var det hon sa till tidningen? Det handlade om att alla måste vakna, ta det där steget och få det där jobbet. Det handlade om egenförsörjning.

När man pratar med dem som har gjort den här resan är det uppenbart att de önskar att de hade fått hjälp tidigare. De önskar att någon hade sagt: Här i Sverige lär vi oss språket. Här söker vi arbete och blir en del av samhällsgemenskapen, så att vi inte fastnar utanför.

Jag tror att vi kan konstatera att verklighetsbeskrivningarna skiljer sig åt och att Miljöpartiet i huvudsak ägnar sig åt skrämselpropaganda här i kammaren.

Fru talman! Här anklagas ledamöter för skrämselpropaganda, så vi kan väl gå igenom vad som har varit.

De nordiska ländernas sociala skyddsnät har grundats på principen om en generell välfärd, det vill säga ett system där alla ingår. Det har under lång tid visat sig vara effektivt för att motverka fattigdom och uppnå mer jämlika samhällen. Det är det som har byggt Sverige till det fantastiska välfärdsland som vi har varit, där en generell och inkluderande välfärd aldrig har varit ett hinder för etablering utan tvärtom en förutsättning för densamma.

De senaste åren har dock de ekonomiska klyftorna ökat i Sverige. Under nuvarande regering och Sverigedemokraterna har andelen fattiga i Sverige fördubblats. Vi har fått 100 000 fler arbetslösa. Arbetsmarknadspolitiken är helt och hållet frånvarande. Vräkningarna har ökat med nästan 60 procent, och det gäller även vräkningar där barn är berörda.

Nu vill regeringen och Sverigedemokraterna att den som kommer till Sverige måste bo här i fem år för att få ta del av socialförsäkringen. Det kommer att slå hårdast mot de mest utsatta i samhället. Regeringens egen utredning pekar på ett ökat utanförskap, ökad brottslighet och i stort sett bara negativa konsekvenser för utsatta grupper. Förslaget har också mötts av massiv kritik från nästan alla remissinstanser, eller för att citera utredningen: ”Kriminella organisationer och den organiserade brottsligheten kan flytta fram sina positioner.”

Ledamoten gav inget svar i tidigare replikskifte, så jag får väl fråga om ledamoten är stolt över de fyra senaste åren. Ni har fördubblat andelen fattiga i Sverige, 100 000 fler är arbetslösa och vräkningarna har ökat med nästan 60 procent. Och nu lägger ni fram förslag som fördjupar och förvärrar utsattheten hos människor i Sverige.

Är ledamoten stolt över det?

Fru talman! Tack, ledamoten Haddou, för chansen att få prata om vad jag är stolt över de senaste fyra åren!

Vi ska konstatera varifrån vi kom. Vi kom från en tid när inflationen var 10 procent och ekonomin i fritt fall, en tid när arbetslösheten faktiskt började rusa.

Då gjorde vi någonting. Vi tog ansvar. Nu är inflationen nere på 2 procent, och vi ser att det sakta börjar ljusna vid horisonten. Vi har under de här fyra åren säkerställt att en ensamstående undersköterska får behålla ungefär 3 000 kronor mer i månaden. En polis och en sjuksyrra får behålla 5 000 kronor mer i månaden – faktiska pengar, riktig skillnad. Vi har sänkt matmomsen, vilket har gjort det billigare att handla mat. Vi har sänkt priset på drivmedel så att man kan bo och leva i hela landet. Det är jag stolt över.

Jag kan också konstatera att vi är långtifrån klara. Ledamoten har ju rätt i att vi har en enorm utmaning. Utanförskapet är fortsatt alltför stort. I mitt hemlän Västmanland är det ungefär 16 000 personer, i antal motsvarande Hallstahammars kommun, som inte är självförsörjande.

Jag var och knackade dörr i Arboga för ett par veckor sedan och mötte då en kvinna som beskrev sin resa. Hon har kommit till Sverige och lärt sig språket, och nu jobbar hon inom skolan och kämpar och sliter. Hon ser personer som inte gör det, som faktiskt inte kämpar på det sätt som hon har gjort, och hon var väldigt tydlig med vad hon kallar det: Hon kallar det för orättvist och menar att det är helt rätt att ställa krav.

Det är helt rätt att fler ska få göra den resa som hon har gjort till arbete, till gemenskap och till det svenska språket.

Fru talman! Självklart ska många få möjligheten att göra den resan. Problemet är att regeringen lägger fram ett förslag som ökar utanförskapet.

Ledamoten står här och pratar om just utanförskap. Då blir jag ganska chockad, för utredningen, remisser, forskning, erfarenheter och vetenskap säger nästan samtliga att förslaget som regeringen lägger fram om kvalificering till välfärden ökar utanförskapet. Vill man ha en seriös debatt och ta ansvar, som ledamoten pratar om här, tycker jag ändå att man ska lyssna på utredningen och på forskning, erfarenheter och vetenskap kring detta.

Om man hade haft en aktiv och kraftfull arbetsmarknadspolitik som ser till att människor kommer i arbete, om vi hade jättebra skolresultat och de bästa, jämlika skolorna och så vidare så att människor kan få de rätta och faktiska förutsättningarna hade jag förstått det. Men ledamoten är alltså stolt över 100 000 fler arbetslösa under den här regeringen. Det är ingenting ni kan skylla den förra regeringen för. Under en hel mandatperiod har ni aktivt förvärrat situationen. Det ni har gjort i stället för att lägga förslag på riksdagens bord om fler arbetstillfällen och åtgärder för att skapa jobb är att sänka skatterna för de allra rikaste och byta arbetsmarknadsminister. Det kan man inte vara särskilt stolt över. Och under den här regeringen har alltså fattigdomen i Sverige fördubblats, även om vi hörde om några reformer.

Fru talman! Det kan man inte vara stolt över. Jag skulle skämmas.

Fru talman! Man hör såklart det man vill höra.

Remissförfarandet är en viktig funktion i vår lagstiftningsprocess. Man har tittat på remissvaren; det kan man läsa om i propositionen.

Det Vänsterpartiet verkar glömma är att det har konsekvenser även att inte göra någonting. Att fortsätta som vi har gjort de senaste åren får också konsekvenser, och än så länge hör jag i den här debatten inte några förslag på förändring. Jag hör att man är väldigt intresserad av vem som är arbetsmarknadsminister, och det är väl bra och positivt att det väcker ett så starkt intresse från oppositionen. Men jag kan konstatera att vi andra ägnar oss åt sakpolitik och reformer.

Det finns fortsatt mycket att göra, för Sverige har fortsatt stora utmaningar, men efter att ha lyssnat på replikskiftena och troligtvis hela debatten kan jag konstatera att vänstersidan har uppenbart svårt att komma överens. Titta bara på det här förslaget – Centerpartiet ser ju fördelarna med den här reformen. De ser vad som behöver göras.

Då blir man såklart oerhört nyfiken på hur er sida kommer att få ihop det efter valet om olyckan är framme och ni vinner. Nu tror jag visserligen inte det, för svenska folket vet att vi behöver göra någonting åt det utanförskap vi ser. Vi behöver vända ekonomin, och vi behöver fortsatt en moderatledd regering.

Fru talman! Svenska folket ger just nu inte något gott betyg till sittande regering. Det är såklart en bit kvar till valdagen, men det säger någonting om vad man hittills har ansett om regeringens förmåga och politik.

Jag är också väldigt intresserad av det forskningsbaserade spåret i utredningen och propositionen. Därför undrar jag hur regeringen och ledamoten Caroline Högström från Moderaterna resonerar när det gäller de danska erfarenheterna av liknande förslag. Danmark fick rulla tillbaka de här delarna, eftersom man såg sådana enorma konsekvenser bland annat när det gällde brottsutvecklingen. Man rullade tillbaka förslagen och konstaterade att det inte var en klok politik.

Jag undrar därför vilka slutsatser Moderaterna drar av det danska exemplet.

Fru talman! Det är klart att många av våra reformer har hämtat inspiration från Danmark; det är bara att titta på delar av migrationspolitiken. Men jag kan också konstatera att vi har olika system.

Framför allt har Sverige i viss mån ett betydligt mer djupgående utanförskap, och därför måste vi våga prova nya angreppssätt. Det är uppenbart att det vi har gjort tidigare inte har fungerat. Det har inte hjälpt, och det har framför allt inte hjälpt utlandsfödda kvinnor som i större utsträckning är fast, trots att det kanske är de som mest behöver komma i arbete. Vi ser vilken skillnad det kan göra i familjer när just en mamma går från utanförskap till arbete och samhällsgemenskap.

Därför måste vi ta tag i problemen. Vi ser en enorm utmaning med utanförskapet, och då är kvalificering till välfärden en bit i pusslet. Bidragsreformen består av tre delar, och vi har även bidragstaket men framför allt aktivitetskravet. Det tror vi också kan göra stor skillnad.

Riksdagens funktion är att ta det del för del, men det är en gemensam bidragsreform med tre olika ben som tillsammans hjälper till att stärka drivkrafterna till arbete och minska utanförskapet.

Fru talman! Tack, Caroline Högström, för svaret!

När det gäller det danska exemplet finns det verkligen en varningsflagg för det här förslaget. Jag delar helt regeringens uppfattning att aktivitetskrav är en viktig del i att öka incitamenten till arbete. Jag delar inte regeringens uppfattning att fattigdom ökar incitamenten till arbete. Tvärtom har forskning snarare visat på att människor som hamnar ännu längre bort ifrån etablering och integration kommer att få en ännu svårare resa till jobb och insatser.

Det är också ett stort problem att arbetslösheten är så hög som den är numera, inte bara i vissa grupper utan väldigt brett hos många. Det är 100 000 fler som är arbetslösa nu än tidigare. Det beror på avsaknaden av konkreta arbetsmarknadspolitiska förslag.

Arbetslösheten runt om i landet ser olika ut. Det är väldigt låg arbetslöshet i norra Sverige. Det är väldigt hög arbetslöshet i södra Sverige. Här skulle alltså en aktiv arbetsmarknadspolitik verkligen kunna göra skillnad, men i stället väljer regeringen att gå på det klassiska högerspåret med att fattiga och hungriga magar jagar lite bättre. Jag tror inte på den politiken, och jag delar inte den uppfattningen. Jag tror snarare att grundtrygghet och möjligheter att få språkträning, utbildningar och arbetsmarknadsinsatser leder till jobb.

Jag har en till fråga till Moderaterna och Caroline Högström. Den gäller framför allt vad detta får för effekter på kommunerna. Vill vi värna välfärden, vill vi se till att alla unga klarar skolan och inte hamnar i utanförskap och kriminalitet, måste skolan också ha resurser. Det här förslaget riskerar att skjuta betalningsansvaret från staten till kommunerna. Staten sparar pengar; kommunerna betalar. Hur tänker regeringen kompensera för kommunernas kostnader när det gäller detta förslag?

Fru talman! Det Socialdemokraterna verkar glömma bort är att några av de förmåner som vi nu ställer kvalificeringskrav på bygger på att ett av problemen vi har haft är att man inte från dag ett möts av krav som en del av etableringsprocessen, utan att man fastnar i socialförsäkringssystemet och blir kvar där under lång tid. Det är därför det behövs exempelvis kvalificering till socialförsäkringen, så att man från dag ett möts av just krav och förväntningar på att bli en del av samhällsgemenskapen. Vi ska inte hamna i det läge där vi har varit, där många levt väldigt länge i Sverige utan att lära sig språket och utan att skaffa sig ett arbete.

Jag vänder mig emot den bild man försöker måla upp av högerpolitik. Tvärtom tror jag att det finns någonting viktigt här. Moderaternas politik innebär faktiskt en tro på människor. Vi tror på krav på egen försörjning eftersom vi tror att människor har förmåga att skaffa arbete, men det verkar inte vänstersidan tro.

Fru talman! Jag kan tycka att den syn vänstern i grund och botten har på människor som om de skulle sakna förmåga är lite fascinerande. Vi pratar alldeles för sällan om det. Moderaterna har däremot höga förväntningar på människor som kommer hit och vet vilken drivkraft de har.

Avslutningsvis: Gällande finansiering av kommuner är det såklart en budgetfråga. Det finns bedömningar kopplade till helheten som bidragsreformen bygger. Vi skjuter till medel för aktivitetskravet, exempelvis, så att kostnaderna inte kommer att öka totalt sett. Det görs alltså ett tillskott för att bland annat finansiera aktivitetskravet.

Fru talman! I de nordiska länderna har de sociala skyddsnäten grundats på principen om generell välfärd, det vill säga system där alla ingår. Det har under lång tid visat sig vara effektivt för mer jämlika samhällen och för att motverka fattigdom. Det var det som byggde Sverige till det fantastiska välfärdsland vi har varit, där en generell och inkluderande välfärd aldrig var ett hinder för etablering utan en förutsättning för den.

Fru talman! Här är vi till slut, efter snart fyra år med Tidöpartierna. Från ena hållet har vi de traditionella högerpartierna, som är ute efter att begränsa den svenska välfärden och slå sönder den jämlika välfärdsmodellen och som ser kvalificering till välfärden som ett bra sätt att göra det. Från andra hållet har vi Sverigedemokraterna, som tar varje chans att ge sig på människor som kommit till Sverige. Kvalificering till välfärden som vi debatterar i dag är en tydlig kombination av högerns bidragshat mot fattiga och Sverigedemokraternas rasism.

Genom att man under de senaste åren har utmålat människor som söker skydd här som ett hot eller en belastning blir det nu möjligt att neka dem grundläggande rättigheter och tillgång till välfärden. Högern vill skära ned på trygghetssystemen för alla, och Sverigedemokraterna erbjuder en syndabock för att påbörja projektet där välfärd och trygghetssystem ska villkoras ytterligare.

Det är en politik närmast perfekt utformad för att göra etableringen mycket svårare och för att skapa en rättslös grupp som i ännu högre grad än i dag kommer att tvingas till otrygghet och svartarbete för att kunna försörja sig. På så vis blir angreppen på nyanlända också ett direkt angrepp på den svenska modellen, på trygga jobb, mot välfärden och mot de principer om gemenskap och sammanhållning som vi genom åren byggt upp.

Fru talman! Konsekvenserna av det här förslaget är förödande för arbetare, för barn och för samhället i stort. För vanliga arbetare är konsekvensen också att kollegor på samma arbetsplats som utför samma arbete och betalar lika mycket i skatt ändå har olika skyddsnät. Det är fullständigt oacceptabelt. Det är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige. Dessutom vet vi att ju fler fattiga och desperata människor det finns, desto större press på löner och arbetsvillkor för alla.

Fru talman! Vänsterpartiet avstyrker regeringens förslag i dess helhet. Därför vill jag yrka bifall till reservation 2 i betänkandet.

Regeringens förslag skulle innebära en kraftig nedmontering av den svenska välfärdsstaten och leda till ökad social utsatthet, ökad kriminalitet och fler barn i fattigdom. Förslaget slår särskilt hårt mot personer i ett tidigt skede av sin etablering i Sverige. Det är de grupperna som oftast har störst behov av trygghetssystemens stöd för att kunna bygga ett självständigt liv och etablera sig på arbetsmarknaden.

Utredningens egen konsekvensanalys pekar på en betydande risk för ökad brottslighet till följd av förslagen som nu ligger på bordet. När människor stängs ute från grundläggande trygghetssystem ökar risken för exploatering, svartarbete och andra former av utsatthet. Det försämrar i sin tur möjligheterna till såväl social som ekonomisk etablering i Sverige.

Polisen varnar för ökad utsatthet för barn. De varnar för brott och sexuell exploatering.

Regeringens egen expertmyndighet, Inspektionen för socialförsäkringen, menar att regeringens förslag saknar stöd för att nå positiva effekter.

Utöver detta visar utredningens egna siffror att 60 000 barn kan komma att påverkas negativt av förslaget eftersom deras föräldrar inte uppfyller kvalificeringskraven. Därmed förlorar de bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner som ingår i förslaget, som till exempel barnbidrag och bostadsbidrag. Detta leder till ökad barnfattigdom, psykisk ohälsa och social utsatthet och är i direkt strid med barnkonventionen. Barnkonventionen kräver att barns rätt stärks över tid och att redan uppnådda nivåer inte försämras. Det verkar inte den här regeringen över huvud taget bry sig om.

Fru talman! I stället för att begränsa tillgången till socialförsäkringssystemen bör politiken inriktas på att stärka människors faktiska möjligheter till etablering och egen försörjning. Det kräver kraftfulla investeringar i välfärd, arbetsmarknad och utbildning. En generell och inkluderande välfärd är inte ett hinder för integrationen utan förutsättningen för den.

Samhällsbygge i form av investeringar i den gemensamma välfärden, arbetsmarknaden och socialförsäkrings- och trygghetssystemen lyser helt med sin frånvaro hos Tidöpartierna. Och när människor drabbas av arbetslöshet eller det saknas personal inom sjukvården är det återigen givet vilka som görs till syndabockar av den här regeringen.

Fru talman! Vi kommer att få en situation där många fler vänder sig till kommunerna för ekonomiskt bistånd utan att regeringen över huvud taget verkar bry sig. De rycker knappt på axlarna. De övervältrar ansvar och kostnader från staten till kommunen. Det kommer att drabba kommunernas ekonomi och i förlängningen fler välfärdsområden som skola, socialtjänst och bostadsförsörjning. Jag tycker att det är väldigt oansvarigt, helt enkelt, att övervältra kostnaderna på det sättet.

Vänsterpartiets politiska projekt är i grunden ett annat. En stark och robust välfärd som ger invånarna goda förutsättningar att lyckas i samhället är helt nödvändigt för att skapa en fungerande etablering i Sverige. Vi är övertygade om att människor lyckas bättre med bättre förutsättningar. Det är hur vi investerar i samhället och människorna i det som avgör hur väl vi lyckas.

Men den här regeringen visar sig gång på gång inte ha några som helst ambitioner att bygga ett mer jämlikt samhälle. Tvärtom för man en politik som drabbar nyanlända och låginkomsttagare. Om några månader kan vi förhoppningsvis rösta bort den politiken och den här regeringen och få till en politik som står på vanliga människors sida.

Vänsterpartiet kommer att finnas för den som drabbas av nedskärningar i välfärden och trygghetssystemen, den som söker skydd undan krig och förtryck och den som endast på grund av sin bakgrund pekas ut som syndabock av den här regeringen. Vi bygger redan i dag ett bättre Sverige, håller uppe sjukvården och välfärden och ser till att samhället fungerar. Generell välfärd är och ska fortsätta vara en grundpelare i det svenska samhället. Vi är garanten för det.

Fru talman! Vänsterpartiet går rätt långt i sin följdmotion. Enligt Vänsterpartiet ska det inte ens krävas laglig vistelse i Sverige för att få ta del av bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner. Med andra ord vill Vänsterpartiet att illegala migranter ska få ta del av socialförsäkringsförmåner. Detta säger en hel del om vilka principer Vänsterpartiet har som grund för sin välfärdspolitik.

Vänsterpartiet pratar mycket om rättigheter, bidrag och stöd. Men varför pratar ledamoten aldrig om arbete och ansvar? Varifrån tror ni att bidragen kommer? Det är skattebetalare som jobbar hårt och betalar in skatt så att andra kan få stöd när de behöver det. Då är det väl rimligt att kräva att människor som kommer till Sverige faktiskt arbetar för att kvalificera sig till vissa bosättningsbaserade förmåner, eller att de åtminstone är rotade i Sverige? Sverige är inte världens socialbyrå. Det är inte svenska skattebetalare som ska stå för notan när Vänsterpartiet har denna märkliga vision om att migranter ska kunna få bidrag så fort de kommer till Sverige.

Vad är det för signaler man skickar till de migranter som kommer till Sverige? Jo, man säger att vi i Sverige inte värderar hårt arbete. Man säger att det inte är någon skillnad mellan att bygga det här landet och att bara sitta hemma och ta emot bidrag.

Men det finns en skillnad, för de som arbetar är de som finansierar hela systemet. Det är de som garanterar att vi har en välfärdsstat där vi kan ta hand om de utsatta. Detta är en grundläggande princip som Vänsterpartiet fortfarande inte vill erkänna.

Fru talman! Ledamoten verkar bry sig om arbetslösa. Varför har ledamoten då ingen arbetsmarknadspolitik? Det är väl den enda frågan. Den politiken är helt obefintlig under den här regeringen.

Varför sänkte ledamoten ersättningsnivåerna i a-kassan för arbetare i Sverige? Varför har ledamoten försämrat situationen för svenska arbetare? Varför bryr sig inte ledamoten om alla dem som har kommit till Sverige och som håller uppe välfärden, sjukvården, omsorgen och så vidare?

Vi tycker att människor som kommer hit ska få de bästa förutsättningarna för att kunna bli en del av det svenska samhället. Sverigedemokraterna vill i grunden något annat. Det hörde vi i retoriken tidigare, och vi hör det även här.

Jag tror att den stora konflikten och skillnaden här, fru talman, är att Sverigedemokraterna inte vill ha integration och etablering. Detta tror jag att också Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna vet om. De vill inte. Det ligger i Sverigedemokraternas dna; de vill inte att andra människor kommer till Sverige över huvud taget.

Då blir det också svårt att ha en seriös debatt kring detta. Jag tycker att ledamoten kan vara ärlig om arbetare i Sverige. Varför har inte ledamoten gått in med kraftfulla investeringar för att skapa arbetstillfällen i Sverige? Vi har fått 100 000 fler arbetslösa under Nima Gholam Ali Pours regering. Varför har ledamoten inte gjort någonting – inte ens lyft ett finger – förutom att till exempel försämra villkoren i a-kassan?

Fru talman! Det intressanta när man lyssnar på ledamoten i den här debatten är att Vänsterpartiet verkar utgå från att migranter automatiskt integreras bara de får tillgång till fler bidrag och fler socialförsäkringsförmåner. Sverigedemokraternas utgångspunkt är dock en annan. Vi menar att integration sker genom arbete, språk, förståelse för värdlandets värderingar och kultur, ansvarstagande och egen försörjning – inte genom att människor fastnar i bidragsberoende och långvarigt utanförskap.

Vad är egentligen signalen i Vänsterpartiets modell, så som de framställer den? Jo, att det inte ska spela någon större roll om man arbetar eller inte – att det inte ska spela någon större roll om man bidrar till samhället eller inte.

Men så fungerar inte verkligheten. Verklighetens Sverige är byggt på arbete och arbetare. Om människor upplever att välfärdssystemet saknar krav och motprestationer försvagas också tilliten till hela modellen. Det är därför regeringens proposition är så viktig. Vi stärker kopplingen mellan välfärd, arbete och faktisk anknytning till Sverige.

Jag måste ändå fråga Vänsterpartiets ledamot: Finns det över huvud taget någon gräns, enligt er? Ska migranter kunna få tillgång till dessa förmåner direkt efter att ha fått uppehållstillstånd i Sverige, oavsett arbete, anknytning eller egen försörjning?

Fru talman! Jag tror att ledamoten fick svar på denna fråga tidigare, även i mitt anförande.

Det är val i höst, och vi behöver verkligen en regering som står på vanligt folks sida. Men de senaste åren har de ekonomiska klyftorna ökat i Sverige. Under den här mandatperioden, med den här regeringen och Sverigedemokraterna, har andelen fattiga i Sverige fördubblats. Vi har 100 000 fler arbetslösa och en helt och hållet frånvarande arbetsmarknadspolitik. Vräkningarna har ökat med nästan 60 procent under den här regeringen. Det gäller även vräkningar där barn är berörda.

Vad tror ni att detta gör med barns skolresultat i Sverige? Vad tror ledamoten att detta gör med framtidstron, med de sociala och ekonomiska klyftorna och med segregationen, som den här regeringen säger sig vilja motverka men som faktiskt bara ökar och ökar, genom en medveten och aktiv politik från den här regeringen och Sverigedemokraterna? Vad tror ni att detta gör med utvecklingen av vårt land?

Nej, fru talman, vi behöver en politik för ett samhälle som håller ihop, som garanterar en stark välfärd och som inte lämnar någon efter, där vi inte tycker att föräldrapenning, barnbidrag, bostadsbidrag och sjukersättning är något fult utan något som varit en del av den trygghetsekonomi som i decennier byggt Sverige starkt och något som varit centralt i jämlikhetspolitiken. I de nordiska länderna har de sociala skyddsnäten grundats på principen om generell välfärd. Systemen ska vara till för alla, anser vi. Det är bara att beklaga att regeringen gör något helt annat. Det är också därför de har fördubblat fattigdomen i Sverige under den här mandatperioden. Det är bara att beklaga.

Fru talman! Jag vill börja debatten med att yrka bifall till utskottets förslag. Det innebär också ett avslag på de motionsyrkanden som görs i betänkandet gällande en kvalificering till socialförsäkringen.

När det gäller migrationspolitiken är det tydligt att vi i Tidöregeringen genomför den förändring som vi fick mandat för i valet 2022. Förändringen innebär en nödvändig kursförändring för Sverige, efter att man under flera mandatperioders S-regerande varken insett problematiken eller haft viljan eller motivationen att genomföra de förändringar som var nödvändiga för vårt land. Sveriges valmanskår såg att det behövdes en ny inriktning på politiken, och det är detta som vi nu i Tidösamarbetet ser till att göra verklighet av.

För oss kristdemokrater handlar migrationspolitiken om en politik som håller över tid, utan kortsiktigt inriktade beslut. Det är en politik som värnar både människovärdet och samhällsgemenskapen.

Under ett antal år, kanske främst under mitten av 2010-talet, tog Sverige emot fler asylsökande än andra jämförbara länder. Det var ett antal som var större än vad som var möjligt att integrera när det handlar om språk eller arbete. I dag lever vi med konsekvenserna. Det handlar om ett stort utanförskap för många, ett skuggsamhälle som skapar osäkerhet, både för vårt land och för de människor som lever där, och en integrationsskuld som det kommer att ta tid att arbeta av. Det är mot den bakgrunden som Kristdemokraterna ser ett fortsatt behov av en stram och ansvarsfull migrationspolitik.

Sedan regeringsskiftet 2022 har ett antal reformer genomförts, och resultaten börjar bli tydliga. Det märks en skillnad på många områden. Men det återstår naturligtvis mer att genomföra och följa upp. I dag debatterar vi en viktig del i omläggningen. Det handlar om kvalificeringen till socialförsäkringen.

Fru talman! Många av dem som kommit till Sverige från ett annat land är viktiga personer som arbetar och sliter i olika yrken för att främja och bygga det samhälle som vi kallar Sverige. Att föräldrarna i en familj har ett arbete att gå till är också en viktig signal och ett stöd till barnen i familjen. Då är tillgången till socialförsäkringarna självklar.

I dag kan personer som bosatt sig i Sverige få tillgång till bosättningsbaserade förmåner direkt, utan tidigare anknytning eller arbete. Detta riskerar att försvaga legitimiteten för och den ekonomiska hållbarheten i välfärdssystemen. Dessutom minskar det drivkraften till att ta ett arbete och få en egen försörjning. Det är därför vi nu går fram med förslaget om kvalificering till socialförsäkringen.

Detta är en del av regeringens bredare bidragsreform, som syftar till att bryta långvarigt bidragsberoende och öka drivkrafterna till arbete. De tre delarna är bidragstak kombinerat med jobbpremie, aktivitetskrav för dem som uppbär försörjningsstöd – dessa båda ärenden kommer att debatteras om en vecka här i kammaren – och den reform vi debatterar i dag, nämligen kvalificering till socialförsäkringen.

Vi kristdemokrater vill, tillsammans med övriga Tidöpartier, genom förändringarna öka incitamenten att komma i arbete för dem som kommer till Sverige. Vi vill minska risken för långvarigt bidragsberoende och minska risken för utanförskap.

Kvalificeringen till socialförsäkringen är en av de delar som ska främja och motivera personer att komma in på arbetsmarknaden. I dagens Sverige är det ett faktum att det tar lång tid för många invandrare att komma till självförsörjning. En undersökning visade nyligen det att bland dem som vistats 4–9 år i Sverige är 55 procent som inte har uppnått självförsörjning, och efter 10–19 år är det fortfarande inte mer än 60 procent som har uppnått det.

Fru talman! Genom att införa tydligare krav vill regeringen att alla som kan jobba ska jobba och att arbete ska löna sig bättre än att leva på bidrag, och regeringen vill motverka att socialförsäkringen fungerar som en tilldragningsfaktor till Sverige.

Vad gäller då för dagens förslag? Mycket har redan nämnts här. Regeringen föreslår ett nytt krav på kvalificering för vissa bosättningsbaserade förmåner. Kvalificeringen uppfylls när man har bott i Sverige under fem år inom en ramtid på 15 år. Men det finns också två snabbspår när det gäller inkomst av arbete. När man har lite högre lön går det lite snabbare, och med en annan lön tar det tolv månader. Det kommer också att finnas möjlighet till undantag om man har en stark och etablerad varaktig anknytning till Sverige.

Regeringen föreslår också att laglig vistelse ska vara ett krav. Det är endast personer som vistats lagligt i Sverige som ska kunna omfattas av de bosättningsbaserade socialförsäkringsförmånerna.

Detta går i linje med vår inriktning mot en stärkt arbetslinje och ett minskat utanförskap. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2027. Regeringen avser också att följa upp effekterna av reformerna.

Fru talman! De förmåner som omfattas är bland andra föräldrapenning, barnbidrag, bostadsbidrag, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd. Men det är viktigt att säga att kvalificeringen i det förslag som läggs fram i propositionen inte gäller rätten till ekonomiskt bistånd. Det är också viktigt att säga att de nya kraven inte gäller för dem som redan bor i landet. Som nämnts kommer det också att finnas en möjlighet till undantag från kvalificeringen vid synnerliga skäl.

Fru talman! Kristdemokraterna anser att kraven för att kvalificera sig till socialförsäkringen behöver höjas för dem som bosätter sig i Sverige. Det är rimligt att kopplingen mellan rätten till socialförsäkringsförmåner och en etablerad anknytning till Sverige stärks. Vi bedömer att möjligheten att förkorta kvalificeringstiden genom arbete kommer att innebära ökade drivkrafter att arbeta för personer som kommer till Sverige. När det gäller lagkravet på laglig vistelse anser vi kristdemokrater att det inte är rimligt att personer som saknar laglig grund att vistas i Sverige ska kunna ta del av socialförsäkringsförmånerna.

Fru talman! Vi i Tidösamarbetet ser till att verkställa de förändringar som är nödvändiga för Sverige, medan oppositionen i olika grad vill ha kvar det system som gäller i dag och på olika sätt har reserverat sig mot den förändring vi nu debatterar. I migrationspolitiken, liksom i detta ärende, intar man i oppositionspartierna ofta olika ståndpunkter. Man väljer att bortse från de problem som finns och från att den politik som har förts inte har lett till en lösning på problemen. Man väljer att argumentera för ett system som ska rulla på i samma hjulspår som tidigare och också verka som en pullfaktor för migration till Sverige. Det skapar inte den nödvändiga motivation som krävs för att fler ska uppnå självförsörjning.

Fru talman! Om den rödgröna kaoskoalitionen vinner makten i valet i år kommer vi säkerligen att få se en återgång till det som tidigare fört Sverige i fel riktning. Det blir en återgång till det som gällt under tidigare regeringsperioder, då det varit en betydligt öppnare och kravlösare migrationspolitik. Det kommer återigen att drabba vårt samhälle hårt.

Men som tur är finns ett bättre alternativ. Vi Tidöpartier har visat att samarbetet fungerar. Vi har tagit ansvar i en svår situation, och vi levererar resultat. Vi i Kristdemokraterna vill tillsammans med övriga Tidöpartier ser till att den ordning och reda i migrationspolitiken som vi nu genomför får bestå, så att vi klarar av att integrera dem som redan finns i vårt land. Vi står för en migrationspolitik som är stram, ansvarsfull, rättssäker och medmänsklig.

Att främja arbetslinjen, vilket dagens förslag gör, är den väg som Sverige behöver följa. Det är så vi skapar rättvisa. Det är så vi lägger grunden för ett starkt Sverige.

Som jag sagt tidigare yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på motionsyrkandena.

Fru talman! Den diskussion vi har här i riksdagen i dag handlar om ett lagförslag från regeringen som innebär att det inte ska vara självklart att den som kommer hit har full tillgång till det svenska välfärdssystemet från dag ett.

För oss i Centerpartiet är detta ingen ny diskussion. Vi har haft den i vårt parti i ungefär tio år i vårt parti. Vi står bakom den grundläggande principen att man ska kvalificera sig in i det svenska välfärdssystemet.

Ursprunget till den här diskussionen hos oss var förstås det som hände 2015, när vi i Europa fick väldigt stora flyktingströmmar. Det ledde till att många partier hade en diskussion om vad som egentligen var viktigt i synen på migration.

Vi i Centerpartiet landade i att det fortsatt är viktigt för oss att Sverige kan ta emot människor som flyr för sina liv.

Det är också viktigt att vi välkomnar människor som vill komma hit och arbeta och betala skatt. Det är därför vi reagerar så oerhört starkt mot vad den här regeringen nu driver igenom – att människor som arbetar och betalar skatt kastas ut ur landet.

Det är viktigt för oss att familjer inte splittras – därav våra starka reaktioner mot regeringen i fråga om de så kallade tonårsutvisningarna. Samtidigt är det viktigt att man har tillgång till den svenska sjukvården. Har man barn ska de ha tillgång till skola. Däremot ska man inte från dag ett fullt ut komma in i de ganska omfattande svenska ekonomiska trygghetssystemen. Det är det som gör att vi välkomnar det här förslaget.

Däremot var vi väldigt kritiska till den utredning som låg till grund för den här propositionen, för den innehöll två delar som har fått väldigt stark kritik i remissomgångarna.

Den första handlade om det som Sverigedemokraterna har lovsjungit, nämligen att människor som kommer hit ska exkluderas inte bara från de bostadsbaserade socialförsäkringarna utan dessutom från ekonomiskt bistånd från kommunerna. Det hade fått fullkomligt förödande konsekvenser, med nya fattiga människor på Sveriges gator. Vi är därför glada att regeringen valde att plocka bort det.

Den andra delen i utredningen som vi var mycket kritiska mot var att man skulle ha en retroaktiv lagstiftning, alltså att det här skulle gälla även människor som hade kommit till Sverige. Det är också bortplockat i det här förslaget, och det är det som gör att vi kan stå bakom huvuddelen av sakerna som finns i propositionen.

Det här rustar Sverige på ett bättre sätt för att ta emot större flyktingströmmar i händelse av oro i vår närhet. Det kan också ta bort det som ibland diskuteras som dragningsfaktorer. Har vi för stora förmåner? Kan det leda till att människor söker sig hit? Det var något som helt säkert fanns 2015. Men i dag, med tanke på den restriktiva linje vi har i Sverige, har det knappast stor påverkan på vart människor väljer att söka sig.

Det viktigaste för oss är dock att de här förslagen stöder arbetslinjen, det vill säga ser till att människor som kommer hit kommer in i arbetslivet betydligt snabbare.

Det finns ett antal exempel på att vi människor anpassar oss till de regelverk och inte minst de ekonomiska förutsättningar som finns.

Ett väldigt tydligt exempel härifrån kammaren är de ändrade reglerna för avgångna riksdagsledamöter. Före 2014 var det fullt möjligt att som riksdagsledamot sluta i riksdagen och leva gott från 50 år till 65 år. De reglerna ändrades, och plötsligt har vi fått ett helt nytt beteende från tidigare riksdagsledamöter.

Ett annat tydligt exempel är den gymnasielag som har blivit så starkt kritiserad. Här i kammaren hanterade vi situationen att vi hade ett ganska stort antal afghanska killar som kom hit under åren 2015–2016. De fick ett otroligt tufft regelverk i form av gymnasielagen: Ni får stanna här tills ni har gjort färdigt er utbildning. Lyckas ni skaffa ett jobb när ni väl har gjort färdigt er utbildning, ja, då är ni välkomna att stanna. Annars är det bara att åka hem.

Resultatet av den lagen är väldigt tydligt: Den här gruppen har i dag en starkare anknytning till arbetsmarknaden än vad svenska ungdomar i motsvarande åldersgrupp har. Mer än 80 procent har ett fast jobb. De har inte skaffat sig akademisk utbildning, men däremot jobbar de i äldreomsorgen.

Det här är två tydliga exempel på att de regelverk som vi beslutar om här faktiskt påverkar sysselsättningsgraden och anknytningen till det svenska samhället. Och med det här förslaget innebär det inte att man knuffar ut människor i fattigdom. Det betyder att i stället för att få de bostadsbaserade socialförsäkringarna, som ofta trillar ut per automatik, hänvisas man under de första åren till kommunerna för ekonomiskt bistånd. Och hos kommunerna finns en helt annan möjlighet att ställa krav och att stötta individen i att faktiskt komma ut i arbete än det gör i de statliga socialförsäkringarna, där pengarna bara trillar ut utan några som helst krav. Vi är ganska säkra på att det kommer att ha en tydlig effekt.

Det är dock två saker i det här regeringsförslaget som vi har reagerat på.

Den ena är att det är så uppenbart att det här innebär en kostnadsövervältring på kommunerna, det vill säga att det ekonomiska stöd som tidigare gavs från den statliga socialförsäkringen nu går över till kommunernas socialtjänst i form av försörjningsstöd. Där tycker vi att det skulle vara på sin plats att ända från början tydligt deklarera att det här är något som staten ska stå för genom att man ekonomiskt kompenserar kommunerna för det jobb de kommer att göra.

Den andra är att vi återigen har en lagstiftning där det i princip inte finns några ventiler, beroende på att regeringen har valt att säga att undantag från den här lagstiftningen bara får ske vid synnerliga skäl. Då vet vi alla vilka konsekvenser det kommer att få – det innebär i princip aldrig några undantag. Vi hade därför hellre sett att man hade sagt att man kan man göra undantag vid särskilda skäl. Det skulle ha inneburit att det i individuella fall skulle ha funnits en möjlighet att titta på andra förhållanden än de som redovisas i propositionen.

Med det sagt vill jag yrka bifall från Centerpartiets sida till reservation nummer 3.

Fru talman! Liberalerna tror på en stark välfärdsstat. Vi tror på en gemensamt finansierad trygghet. Vi tror på att människor ska kunna känna tillit till att samhället finns där när livet vänder, när sjukdomen slår till, när man förlorar arbetet eller när familjen behöver stöd.

Just därför tror vi samtidigt på tydliga regler, arbetslinjen och legitimitet. En välfärdsstat kan inte bara bygga på generositet. Den måste också bygga på förtroende, och förtroende uppstår när människor upplever att systemet är begripligt, rättvist och hållbart. Ett system som upplevs som rättvist är ett system som människor vill bära. Ett system som upplevs som gränslöst riskerar i stället att förlora förtroende men framför allt bärkraft.

Fru talman! Debatten om migration har tagit stort utrymme i Sverige under det senaste decenniet. Den har varit full av nyanser, svåra avvägningar, olika åsikter och frågor där flera värden måste vägas mot varandra. Det spelar ju roll varför människor kommer hit. Det spelar roll varifrån människor kommer. Det spelar roll vilka förutsättningar man har att etablera sig, lära sig språket, komma i arbete och bli en del av samhället. Det spelar också roll vilken mottagningsförmåga Sverige faktiskt har.

En viktig avvägning är denna: Ett tillstånd att stanna i Sverige behöver inte alltid innebära full och omedelbar tillgång till alla skattefinansierade välfärdsförmåner. Det är fullt möjligt att säga att den som har rätt att vistas här också ska ha en tydlig väg in i samhället men att vissa delar av välfärden faktiskt kräver anknytning, arbete och etablering. Det är den avvägningen som den här propositionen handlar om, och den säger i grunden tre saker.

För det första ska den som omfattas av bosättningsbaserad socialförsäkring vistas här lagligt.

För det andra ska vissa förmåner inte längre betalas ut omedelbart enbart därför att någon flyttat hit utan först efter viss kvalificering.

För det tredje ska det fortfarande finnas en ventil vid synnerliga skäl när det redan finns en stark, etablerad och varaktig anknytning till Sverige.

Fru talman! Förslaget handlar om kvalificering till vissa bosättningsbaserade förmåner i socialförsäkringen. Utgångspunkten är att den som kommer till Sverige ska kvalificera sig genom bosättning eller arbete. Kvalificeringen kan ske genom 5 års bosättning inom en tidsram på 15 år. Det är en tydlig regel som markerar att varaktig anknytning spelar roll. Men kvalificering kan också ske snabbare genom arbete. Det är där frågan om skyldigheter, ansvar och arbetslinjen blir som allra tydligast. När man arbetar och försörjer sig och bidrar till det gemensamma ska man också snabbare kunna kvalificera sig för trygghetssystemet.

Regeringen föreslår två vägar genom arbete: ett snabbspår där det tar sex månader att kvalificera sig och ett bredare spår där man kan uppnå kvalificering genom att arbeta i tolv månader. Det motsvarar ungefär 40 000 kronor för det snabbare spåret och 21 000 kronor för det som tar tolv månader. Det är i sig en rimlig ordning – den som snabbt kommer i arbete och bidrar till det gemensamma ska också snabbare få ta del av förmånerna.

Fru talman! I den bakomliggande utredningen diskuterades även kvalificering till ekonomiskt bistånd, men i propositionen lämnas det ekonomiska biståndet oförändrat. Den som har uppehållstillstånd och saknar möjlighet att försörja sig kommer alltså fortfarande att ha tillgång till samhällets grundläggande skyddsnät genom kommunerna. Detta är viktigt, för Sverige måste ju ha ett yttersta skyddsnät. Ingen ska stå helt utan möjlighet till grundläggande försörjning.

Det ekonomiska biståndet innebär dock något annat än full tillgång till alla bosättningsbaserade förmåner. Det är behovsprövat, det är tänkt att vara tillfälligt och det ställer krav på aktivitet och på att man gör vad man kan för att försörja sig själv.

Fru talman! Den här propositionen ska också ses tillsammans med andra viktiga reformer. Den står inte ensam, utan den kompletterar regeringens arbete med bidragstak och krav på heltidsaktivering i försörjningsstödet. Dessa reformer hänger ihop. Bidragstaket handlar om att det alltid ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det, och heltidsaktivering handlar om att den som lever på försörjningsstöd ska möta krav, rutiner, utbildning, språkinlärning och annat som gör att man kommer närmare arbete. Allt som allt stärker detta arbetslinjen.

Fru talman! Sverige har under lång tid tagit emot fler människor än vi haft förmåga att integrera. Det är något som de allra flesta i dag är överens om. Arbetslösheten är betydligt högre bland utrikes födda än bland inrikes födda, och en stor andel av dem som långvarigt tar emot försörjningsstöd är som sagt utrikes födda.

Även om asylinvandringen till Sverige i dag är historiskt låg behöver vi bygga system som håller över tid. Vi vet inte när nästa migrationsvåg kommer, men vi vet att krig, konflikter och andra saker säkerligen kommer att uppstå även i framtiden och att människor då kommer att söka sig till tryggare länder. Då måste vi som land stå bättre rustat än vi tidigare har gjort.

Fru talman! Det finns också ett integrationspolitiskt perspektiv som ibland försvinner i debatten. Alltför låga krav hjälper inte människor in i samhället, och otydliga förväntningar gör det inte lättare att bygga ett liv i Sverige – tvärtom.

Den som kommer hit behöver ju möta ett samhälle som är tydligt med vad som gäller: att man ska lära sig språket, utbilda sig, arbeta efter förmåga och ta ansvar för sin etablering. I gengäld erbjuder Sverige som land bland annat trygghet, skola, sjukvård, frihet och möjligheter, för här finns förutsättningar. Här finns stöd men också ansvar, och här finns möjligheter men också krav.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! I dag debatterar vi ännu ett steg i regeringens fattigdomspolitik. En ny fattigdomslinje införs i Sverige, och 60 000 barn berörs. I ett läge där regeringens politik redan har ökat klyftorna och antalet fattiga i Sverige ska riksdagen i dag ta ställning till om ytterligare barnfamiljer ska förlora barnbidrag, rätten till föräldrapenning och andra grundläggande skydd i välfärden.

Det blir än tydligare att människor i Sverige delas in i vi och dom och att vissa är mer värda än andra. Människovärdet skiktas, och den som har högre lön är värd mer. Barn till ingenjörer får barnbidrag, medan barn till undersköterskor får vänta.

Kritiken mot detta förslag är allvarlig och dramatisk. Det första vi kan konstatera är att både regeringens egen utredare och tunga remissinstanser säger att förslagen inte väntas uppnå regeringens syften. Syftet att fler ska försörja sig genom eget arbete väntas alltså inte uppnås.

Det man däremot befarar är att barnfattigdomen kommer att öka och att den grova organiserade brottsligheten kommer att få möjlighet att flytta fram sina positioner. Man befarar en ökad risk för sexuell exploatering av barn och en ökad risk för att kvinnor i våldsamma relationer inte ska våga lämna relationen av rädsla för den fattigdom som blir följden.

På punkt efter punkt kritiseras regeringens förslag. Det handlar om allt från att brottsligheten kommer att öka till att förslaget helt enkelt går ifrån den grundläggande synen på människovärde, att vi alla har samma värde oavsett vår förmåga att arbeta eller hur hög lön vi har, och övergår till ett mer nyttobaserat människovärde, att den som har högre lön i grunden också är mer värd.

Vi i Miljöpartiet vänder oss på människovärdets och saklighetens grund kraftigt emot den här politiken. Regeringen lägger nu proposition efter proposition med politik som inte väntas leda till de resultat regeringen själv vill nå. Experterna säger: Nej, det här funkar inte. Regeringen säger: Vi kör på i alla fall!

Man kom för snart fyra år sedan överens med Sverigedemokraterna, alltså ska politiken genomföras till vilket pris som helst – till och med till priset av ökad brottslighet och att fler barns kroppar blir varor i sexhandeln. Herregud! Hur långt ska det här vansinnet få fortsätta?

Jag yrkar bifall till reservation 2 och avslag på den här propositionen.

Vi i Miljöpartiet vill att Sverige ska värna den generella välfärd där skyddsnätet är till för alla, där varje barn som bor i Sverige har samma rätt till barnbidrag och där varje mamma som föder barn kan vara med sin bebis den första tiden utan att oroa sig för att inte ha råd att betala hyran och ställa mat på bordet. Även den mamma som bara hann arbeta som undersköterska i ett halvår innan barnet föddes ska kunna omfattas av den mest grundläggande delen av föräldraförsäkringen.

Vi i Miljöpartiet motsätter oss denna proposition för att den kommer att öka ojämställdheten. Det här förslaget kommer att slå hårdast mot kvinnor därför att kvinnor tjänar mindre, och det här förslaget innebär att kvinnor som har lågbetalda jobb helt enkelt kommer att få ett sämre grundskydd i välfärden än dem som har högre lön.

När det kommer till nyanlända vet vi också att kvinnor har missgynnats i åratal. Kvinnor som är arbetslösa har fått sämre hjälp av Arbetsförmedlingen – billigare insatser som inte leder till arbete lika ofta som de insatser som ges till männen. Det här är inte en slump. Man har prioriterat dem som står närmast arbetsmarknaden, och kvinnorna har lämnats efter.

Tron att kvinnor har bättre förutsättningar att komma i arbete om de blir ännu fattigare och ännu mer beroende av att leva med en man som tjänar bra har ingenting med verkligheten att göra. Låt oss i stället satsa pengar på det som fungerar! Låt oss satsa på bättre svenskundervisning och arbetsmarknadsinsatser riktat till utrikes födda kvinnor. Låt oss ha en politik som grundar sig på vad vi vet fungerar i stället för en ideologisk sverigedemokratisk längtan efter att dela upp människor i ett vi och dom – vi med lite mer värde och rättigheter och de med mindre.

I grunden skadar den här politiken inte bara de barn som blir fattiga. Den här politiken skadar hela vårt samhälle – tilliten och sammanhållningen. Vi vinner alla på att inget barn hamnar i fattigdom. Alla vinner på det.

Jag kommer aldrig att glömma när jag besökte en skola i Alvesta, där över 60 procent av barnen lever i barnfattigdom. Där är det många vars pappor pendlar till Stockholm för att jobba och vars mammor tar hand om många barn. Barnen riskerar ofta att hamna på glid ute på kvällen. Samhället försöker hålla ihop runt de här barnen, och på elevrådet önskade sig barnen en sak: ”Kan vi inte få korv med bröd på skolavslutningen så att man inte måste sluta skolan hungrig sista dagen på terminen?”

Detta är ett Sverige där klyftorna växer och vissa lämnas efter – ett Sverige som jag vill förändra. Vi i Miljöpartiet vill arbeta för en vision utan barnfattigdom. Vi vill arbeta för ett samhälle där alla barn har samma värde och samma rättigheter.

Fru talman! I mitt replikskifte med Moderaterna fick jag inget svar på frågan varför regeringen tycker att den som har ett lågbetalt arbete som undersköterska i välfärden är värd mindre än den som tjänar över 40 000. Men kanske är svaret ändå, fru talman, att vi i Tidöpartiernas Sverige räknar på människor utifrån deras kapacitet och bidrag.

Jag kommer från en familj där vi vet att det inte handlar om vilja eller lathet huruvida man kan arbeta och betala skatt utan att livets lotteri faktiskt ger oss olika förutsättningar. Vissa är så sjuka att de behöver bäras av oss andra. Vissa har goda chanser att klara sig, och andra är värdefulla och får existera enbart i kraft av sitt människovärde.

När vi börjar separera invandrare utifrån ett värde som baseras på deras förmåga att bidra skadar vi det grundläggande människovärdet, och jag bävar verkligen för konsekvenserna. Vi har sett i historien vad som händer när människor sorteras på det sättet – när sjuka och funktionsnedsatta tillmäts ett lägre människovärde. Låt oss byta riktning! Den 13 september är det val i Sverige, och på den ena sidan finns ett alternativ till den här människofientliga politiken. Den står vi i Miljöpartiet för.

Fru talman! Alla människor är lika mycket värda i Sverige. Det är viktigt att poängtera det, med tanke på hur Miljöpartiets ledamot talade i talarstolen.

Den här propositionen handlar om när man får tillgång till hela det svenska välfärdssystemet. Det handlar alltså om att undanta vissa specifika bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner från personer som nyligen har kommit till Sverige. Det finns två sätt att få tillgång till dessa socialförsäkringsförmåner. Man kan arbeta, och då man får ett snabbspår. Om man inte arbetar alls – om man som nyanländ helt enkelt väljer att vara arbetslös i Sverige – får man vänta i fem år. Det är vad det handlar om, men alla människor är lika mycket värda.

Principen som Miljöpartiet lägger fram är allt till alla från dag ett. Det är helt oacceptabelt. Det är den som har skapat utanförskapet i Sverige.

Kritiken som Miljöpartiet riktar mot propositionen är att förslagen kommer att leda till ett mer uppdelat samhälle där människor behandlas olika beroende på hur länge de har levt i Sverige eller beroende på deras anknytning till arbetsmarknaden. Men redan i dag behandlas ju människor olika beroende på hur länge de har levt i Sverige. Man kan inte bli medborgare från dag ett. Den som kommer till Sverige kan inte bli medborgare den första dagen. Man får inte heller tillgång till alla bosättningsbaserade förmåner från dag ett; det finns vissa förmåner inom pensionssystemet som påverkas av hur länge man har levt i Sverige.

Den här idén att svensk välfärd alltid har byggt på att alla ska ha omedelbar och full tillgång till alla förmåner stämmer alltså helt enkelt inte. Den här propositionen kopplar välfärden till arbete och faktisk anknytning till Sverige.

Fru talman! Alla människor är lika mycket värda. Alla människor är jämlika – och några är mer jämlika än andra.

Det här förslaget innebär att den som tjänar mer får barnbidrag medan barnen till den som jobbar som undersköterska i äldreomsorgen får gå utan. Varför gör man den differentieringen om man menar att alla är lika mycket värda? Man säger att det handlar om att folk som arbetar ska komma in i de här systemen, och ändå skiktar man dem grundat på inkomst.

Vi har faktiskt haft en välfärd där varje barn har haft rätt till barnbidrag – barn till sjuka och barn till arbetande, barn till dem som har hög lön och barn till dem som jobbar deltid. Jag har inte fått några svar på frågan hur man får ihop ekvationen att alla människor är lika mycket värda och att det nu ändå blir stor skillnad mellan de barn vars föräldrar blir av med jobbet – på grund av sjukdom eller av andra skäl, exempelvis varsel – och de barn vars föräldrar har turen att få behålla sitt jobb. Det blir skillnad mellan den som har en hög lön och den som har en låg lön.

Fru talman! Det speglar inte synen att alla barn är lika mycket värda. Tvärtom rimmar det väl med den nya viochdom-retorik som allt oftare hörs från sverigedemokrater och moderater i riksdagen.

Fru talman! Återigen: Alla i Sverige är lika mycket värda.

Jag vill förklara vad propositionen innebär. Om man är nyanländ i Sverige – detta handlar ju om nyanlända – och får en högre lön, drygt 40 000 kronor, kvalificerar man sig till förmånerna inom sex månader. Om man får en lägre lön, ungefär 21 000 kronor, har man efter tolv månader kvalificerat sig till alla de här förmånerna. Om man i stället väljer att inte skaffa något arbete alls, och därmed inte har någon inkomst, får man vänta i fem år.

Den här propositionen uppmuntrar nyanlända att arbeta i Sverige. Varför gör vi då det? Man behöver bara titta på det utanförskap som Socialdemokraterna och Miljöpartiet har skapat i Sverige för att förstå varför vi måste uppmuntra nyanlända att arbeta. Många av dem gör det inte, och det är inte rättvist. Det är inte rättvist att folk som går på bidrag får samma tillgång till hela välfärdssystemet som folk som går till arbetet varje dag. Varför ska det vara på det sättet?

Självklart måste vi skapa lite rättvisa. Självklart måste vi uppmuntra nyanlända som går på bidrag att skaffa sig ett jobb.

Fru talman! Det lönar sig väldigt mycket att arbeta i Sverige. Det straffar sig väldigt hårt att vara sjuk och att inte ha ett arbete.

Vi är alla överens om att vi vill att alla människor ska få chansen till självförsörjning. Skillnaden är vilken politik vi lägger fram. Sverige har en regering som har ökat arbetslösheten. Sverige har fått 100 000 fler arbetslösa, men förslagen på insatser för att dessa människor ska komma i arbete reduceras till pamfletter som inte får någon annan effekt än ökad fattigdom, ökad barnfattigdom och ökad risk för att barn dras in i kriminalitet, för att den grova organiserade brottsligheten får bättre förutsättningar att flytta fram sina positioner samt för att barn i större utsträckning dras in och utnyttjas i sexhandeln.

Experterna tror inte att fler kommer att få jobb tack vare detta. Det bekymrar mig att vi efter en så här lång debatt fortfarande inte har fått någon förklaring till varför man struntar i alla experter. Sverigedemokraterna upprepar att den som har låg lön får vänta längre än den som har hög lön på att få samma rättigheter, men jag får fortfarande ingen förklaring till varför vi ska värdera barn till undersköterskor lägre än barn till ingenjörer. Jag får fortfarande inget svar på den grundläggande frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)