Cykelfrågor

Fru talman! Vi debatterar nu trafikutskottets betänkande 6 Cykelfrågor. Detta betänkande innehåller en stor mängd motioner från de flesta av riksdagens partier samt 18 reservationer. Jag vill passa på att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 5 i detta sammanhang.

Sammanfattningsvis kan man säga att dessa olika motioner handlar om att vi alla vill stärka cyklandets roll i samhället på olika sätt. Motionerna besvaras generellt med att det sedan 2017 finns en av regeringen antagen nationell cykelstrategi. Det har inrättats ett nationellt kunskapscentrum för cykling, och det relateras också till den nationella infrastrukturplanen, som ska löpa till 2019.

Jag tycker att det på det stora hela känns som att saker och ting går framåt, men det går fortfarande alldeles för sakta för att vi ska kunna stärka cyklandets roll i samhället.

Att cykla är ett fantastiskt sätt att ta sig från en punkt till en annan. Det blir inga utsläpp, så det är det mest klimatvänliga transportsätt vi har. Motion och frisk luft får vi på köpet. Det är tyst och smidigt – man kan cykla nästan överallt. Med elcykeln, som har kommit snabbt de senaste åren, får vi också möjlighet att cykla längre sträckor.

Cykeln är numera ett reellt alternativ till de flesta bilresor som görs i Sverige. Vi ska komma ihåg att de flesta bilresor som görs är under milen. Det borde därmed finnas en otrolig potential att öka cyklandet i Sverige.

Men det finns ett antal hinder för detta, fru talman. Många av dessa saker har vi i Vänsterpartiet tjatat om länge, och jag kommer nu att ta upp dem igen.

Fortfarande år 2019 planeras infrastrukturen utifrån bilens behov. Vi bygger städer utifrån bilens behov. Bara här i Stockholm kan vi se att man är i färd med att bygga mastodontprojektet Förbifart Stockholm, som kommer att sluka miljardtals kronor. Nu finns det förslag om att bygga nya motorvägar i Stockholmsområdet. Planerar vi våra samhällen utifrån bilens behov är det något annat som får stryka på foten, och det är tyvärr cyklandet.

Det kan inte vara så att bilen ska fortsätta att vara normen. Om man läser den nationella infrastrukturplanen, som sträcker sig tio år framåt, för de infrastrukturinvesteringar som ska göras i Sverige på sammanlagt ungefär 700 miljarder kronor får man söka med ljus och lykta efter namngivna och pengasatta cykelinfrastrukturprojekt. Cykelinfrastrukturen behandlas fortfarande styvmoderligt i Sverige.

Detta måste vi ändra på, fru talman. Bilen ska inte längre vara normen i infrastrukturplaneringen. Vi behöver göra cykeln till ett eget trafikslag och uppvärdera dess position. På samma sätt som vägtrafik, järnväg, båt och flyg är separata trafikslag borde cyklingen vara det.

Vi i Vänsterpartiet har också satt ett mål om att cykelns andel av resorna i Sverige ska ligga på minst 20 procent. Skulle vi uppnå detta mål innebär det åtminstone en fördubbling av dagens cykelnivåer. Vi vill att detta mål ska uppnås redan 2020. Det kan kännas lite svårt i dag, men vi måste göra allt vi kan för att höja andelen cyklande i Sverige. Vi tror också att det finns en poäng med att sätta konkreta mål och sedan sträva därefter.

Vi behöver bygga riktiga cykelbanor. Vi behöver bygga riktiga cykelvägar. Vi behöver bygga cykelinfrastruktur i sammanhängande stråk så att cykelvägen inte slutar vid kommun- eller länsgränsen. Här behöver vi till exempel ändra i väglagen, som i dag säger att man inte kan bygga en separat cykelväg – cykelvägar byggs i stället som cykelbanor i relation till en befintlig bilväg. Detta måste vi självklart ändra på.

Vi behöver också underlätta att ta med cykeln i kollektivtrafiken. Jag uppmanar alla som reser i till exempel Danmark, Tyskland, Nederländerna, Österrike eller Schweiz att se sig omkring. Där är det helt naturligt att det går att ta med cykeln på tåget. Man avsätter plats för det. Man har byggt perronger och tågstationer på ett sådant sätt att det lätt går att ta med cykeln på tåget. Om det går där, varför skulle det inte gå här?

Självklart måste vi kunna ta med cykeln i kollektivtrafiken. Då skulle vi också göra det lättare att cykla längre sträckor och inte bara på den ort där vi bor.

Vi tror att man vinner väldigt mycket på ganska enkla saker som att bygga riktiga cykelparkeringar, att skylta bättre för cyklister och att ha system med lånecyklar eller hyrcyklar, som numera finns i många kommuner. Detta är utmärkta saker som man ska arbeta vidare med.

Vi tycker också att den tidigare regeringens premie för elcyklar var en bra reform. Vi har premier för elbilar – varför ska vi inte premiera den som köper en ny elcykel?

Vi behöver även se till att ta bort barriärer för att cykla. I dag finns det ett problem när man bygger så kallade två-plus-ett-vägar. Det är ofta välmotiverat att göra det; det blir säkrare att köra på dessa vägar. Men det som händer är att man bygger upp en barriär för cyklande. Det går ofta inte att passera dessa vägar. Man bygger bort det utrymme som tidigare gick att cykla på.

Vi i Vänsterpartiet anser att man också ska ta hänsyn till cyklisternas behov när man bygger två-plus-ett-vägar. Man får helt enkelt bygga en cykelbana längs med vägen. Här vill jag yrka bifall till vår reservation 5, som handlar om just detta.

Fru talman! Det är hög tid för en aktiv cykelpolitik. Vi i Vänsterpartiet välkomnar att det numera finns en nationell cykelstrategi och ett kunskapscentrum. Det är ett steg i rätt riktning.

Många av de saker som jag har tagit upp sorterar under cykelstrategin, men det jag kan sakna är de skarpa förslagen från regeringen. Här behöver mer göras, och jag hoppas att denna debatt kan bidra till att det sker.

Fru talman! I dag debatterar vi trafikutskottets betänkande nr 6 Cykelfrågor. För tids vinnande nöjer vi moderater oss med att yrka bifall till reservation 1.

Moderaterna anser att cykeln som transportmedel har en nyckelroll för att göra Sverige starkare, friskare och mer hållbart. Ökat cyklande ger stora samhällsekonomiska vinster. Att göra cykeln till ett mer attraktivt alternativ vid det dagliga pendlandet bidrar till förbättrad luftkvalitet, minskad trängsel och ökad framkomlighet.

I dag består cykelinfrastrukturen av spridda sträckor som inte hänger samman. I min tidigare roll som kommunstyrelsens ordförande i Stenungsund var det svårt att se hur cykelinfrastrukturen skulle växa samman. Det kunde vara en väg eller ett berg som låg emellan, eller så var det markfrågor som var svåra att lösa. Jag kan minnas en riktigt svår markfråga som gjorde att cykelbanan fick ett abrupt slut mitt på ett öppet fält. Jag kan nog tänka mig att även våra lokaltidningar tyckte att det var skönt att få sluta följa denna följetong som pågick i många år.

Moderaterna kan konstatera att Sverige har en lång väg kvar att gå och att det krävs krafttag och konkreta reformer för ett ökat cyklande.

Fru talman! Moderaterna kan konstatera att regeringen våren 2017 presenterade en nationell plan för ökad och säker cykling. Det var Alliansen i trafikutskottet som var drivande för ett tillkännagivande till regeringen om krav på att ta fram en nationell cykelstrategi. Tyvärr blev cykelstrategin fattig på konkreta förslag och målsättningar, så Moderaterna uppmanar regeringen att ta fram en nationell handlingsplan för att öka cyklandet i hela landet.

Fru talman! Moderaterna tycker att fler sammanhängande cykelstråk och snabbcykelvägar ska prioriteras vid utbyggnaden av cykelinfrastrukturen. En sådan utbyggnad skulle på allvar göra cykeln till ett alternativ till bilen i många av våra städer.

Vi tycker även att trafikseparering är viktigt av trafiksäkerhetsskäl och att arbetet med regelförändringar som underlättar för cykling i våra städer ska prioriteras.

Cykelvägen borde få en status som väg och inte längre vara reducerad till ett bihang till bilväg. Det hade skapat nya möjligheter för en cykelväg att följa en tågräls eller få en egen sträckning.

Statusen på cykelvägar behöver också kategoriseras. Det kan vara olika hastigheter för en gemensam gång- och cykelväg, snabbcykelväg eller en cykelgata där motorfordon anpassar sin hastighet. Det är främst två saker som behöver komma till: en sammanhållen cykelinfrastruktur och tydliga regler som är väl kända för allmänheten med tydliga skyltar och så vidare.

Moderaterna vill ha fler som cyklar.

Tack så mycket för att ni har lyssnat!

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att Sofia Westergren sa många bra saker från talarstolen, inte minst att vi behöver sammanhängande cykelstråk som inte slutar vid kommungränsen. Sofia Westergren sa också att vi behöver höja statusen på cykelbanorna så att de betraktas som en väg. Det låter som en bra idé.

I dag har vi stora problem. Det finns ju planer på sammanhängande cykelstråk, till exempel mellan Lund och Malmö och på många andra ställen. Men de går i stå, bland annat därför att man inte kan bygga separata cykelvägar. Där är väglagen ett problem, som säger att en cykelled inte får anläggas om den saknar samband med allmän väg.

Min första fråga till Moderaterna är helt enkelt: Menar ni, precis som vi, att väglagen behöver ändras så att man kan bygga separata cykelvägar, eller vilken annan lösning förespråkar ni?

Min andra fråga är ifall Moderaterna, precis som Vänsterpartiet, tycker att man bör kunna ta med sig cykeln på tåget.

Fru talman! Jag börjar med den andra frågan, för den är enkel att besvara. Jag ser det som ganska självklart att tåget måste kunna erbjuda möjligheten att ta med sig cykeln på tåget. Där är vi helt överens med Vänsterpartiet.

Den andra frågan handlade om äganderätten. Vi har ju ett förfarande där man kan gå till tvångsinlösen med 1,25 gånger marknadsvärdet. Det är i yttersta nödfall, men det är den vägen det blir i förlängningen. Markägaren måste ju få skälig ersättning, absolut. Allting annat behöver tömmas ut först, så det är en väldigt restriktiv hållning. Där har vi inte landat i något. Det är inte klart.

Fru talman! Då föreslår jag att Moderaterna går hem och noga tänker igenom hur man ska kunna bygga riktiga cykelstråk, för annars kan det bli en sak som Moderaterna lätt säger utan att ha några konkreta förslag.

Självklart ska man få en väldigt skälig ersättning ifall det går så långt som till tvångsinlösen.

Min andra frågar rörde om man ska kunna ta med cykeln på tåget. Så är det ju inte i dag. Nu ser det ut som att EU-lagstiftning kan förändra den saken. Men det vore ju fantastiskt om vi kunde få en förändring i närtid. Jag tänker att det här är någonting som regeringen ganska lätt skulle kunna ordna. Man skulle till exempel kunna ge en instruktion till Statens järnvägar, SJ, och säga: Nu ska ni möjliggöra att ta med sig cykeln på tåget. Man kan också ge en instruktion till Jernhusen, som driver järnvägsstationerna, så att det blir lätt att ta med sig cykeln ända ut till plattformen.

Här skulle Moderaterna och Vänsterpartiet kunna göra gemensam sak. Vi skulle kunna göra ett tillkännagivande direkt till regeringen och säga att nu är det hög tid för att man ska kunna ta med cykeln på tåget. Är Moderaterna beredda att göra det?

Fru talman! Egentligen är det väldigt härligt när politik förenar oss, även om vi inte är överens i alla frågor. Jag tar frågan tillbaka till vår grupp. Sedan får vi se vad vi kan komma fram till, Jens.

Fru talman! Att cykla är ett snabbt och effektivt sätt att förflytta sig, speciellt inom tätorter. Vi vet att det också ger positiva effekter på folkhälsan. Cykeln kan även på ett effektivt sätt bidra till en bättre stadsmiljö, men det får inte ske på bekostnad av trafiksäkerheten.

Vi sverigedemokrater står bakom alla våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservationerna 12 och 16.

I förrgår kväll, när jag tog en promenad hem från riksdagen, hände precis det som mitt anförande ska belysa. En cyklist, mörkt klädd och utan belysning på cykeln, kom cyklande mot körriktningen på Munkbrogatan i riktning mot Munkbroleden. Vid just det här tillfället kom det inte någon bil som skulle svänga in på Munkbrogatan, men låt oss anta att så hade skett. Hur stor chans hade bilisten haft i det läget? Vägen viker kraftigt åt höger. Därmed hade halvljuset inte belyst den mörka cyklisten som färdades mot färdriktningen.

I ett sådant läge skulle risken för sammanstötning vara överhängande. Eftersom hastigheten på bilen skulle vara låg skulle våldet inte vara dödligt. Men det hade likväl kunnat sluta med en allvarlig huvudskada, eftersom cyklisten inte använde hjälm – måhända var hon rädd om sin frisyr. Fallet ned i en kullerstensbelagd gata skulle sannolikt betyda svåra eller kanske rent av dödliga huvudskador.

Fru talman! Det är två saker som jag vill belysa med mitt inlägg.

För det första gäller det vikten av att använda cykelhjälm. Vi sverigedemokrater förordar ett utökat krav på användandet av just cykelhjälm. Att ramla med huvudet före ned i gatan leder ofta till svåra skador som kan orsaka men för livet, exempelvis hörselnedsättning.

För det andra säger vi sverigedemokrater med kraft nej till de motioner där det föreslås att cyklister ska beredas rätten att färdas mot körriktningen. Det är mot allt sunt förnuft att släppa in oskyddade trafikanter mot körriktningen, det är som att be om ökad olycksfrekvens för cyklister.

Fru talman! Trafikregler är till för att skapa ordning och reda i trafikmiljön. Regelverket ska underlätta för trafikanter på platsen så att de vet här och nu vad som gäller. Kort sagt: Reglerna ska skapa harmoni mellan olika trafikslag. Att bygga in olycksrisker i lagstiftningen på det här sättet är häpnadsväckande.

Vi sverigedemokrater tror inte på idén att låta cyklister färdas mot körriktningen. Vi tror inte heller att just möjligheten att färdas mot trafiken skulle öka viljan att cykla, så som den föreslagna lagändringen motiveras. Ska vi locka fler att cykla är det särskilda cykelbanor som ska locka fler upp på cykelsadeln. Då kan man färdas på ett säkert sätt utan konflikter med andra fordon. En sådan lösning är långt mycket bättre än att tillåta oskyddade trafikanter att cykla mot trafiken.

Händelsen på Munkbrogatan häromkvällen visar med all önskvärd tydlighet hur snabbt en allvarlig olycka kan inträffa, även om farten är låg.

(Applåder)

Fru talman! Cykeln har fördelar gentemot andra transportslag genom att den är fri från utsläpp och alltid drivs med förnybar energi. Centerpartiet kan samtidigt konstatera att det i dag saknas en infrastruktur som kan ta till vara den potential som finns i att fler väljer cykel som transportmedel.

Att bygga hållbara livsmiljöer behöver i större utsträckning möjliggöra för enskilda individer att välja klimatvänliga transportsätt. Centerpartiet anser att det utifrån detta är viktigt att bejaka och tillgodose behoven av infrastruktur för cykel.

En nationell cykelplan ska finnas som bör utgå ifrån att det så långt som möjligt kan byggas en cykelbana längs med det nationella vägnätet och inte som i dag att det ofta endast finns möjlighet till cykling på vägrenen. Vidare anser vi i Centerpartiet också att planen bör utgå ifrån att hantera de saknade länkar som har uppstått när de så kallade två-plus-ett-vägarna har byggts. Där ska det också bli möjligt och lättare för cyklister att ta sig fram.

Det ska vara lätt att kunna använda cykeln såväl i städer som på landsbygden. Ett exempel på detta är att det nu i min hemort Björketorp, som ligger i Västra Götalands län, planeras för en ny vägsträckning mellan Björketorp och Sundholmen. Här planerar man för en två-plus-ett-väg där det vid denna planering också bör ingå byggandet av cykelbana utmed vägrenen för att göra det enklare för människor i samhället att ta sig från sitt hem till tätbebyggda områden och sedan kanske åka vidare med tåg.

När det gäller cykelbanor längs det nationella vägnätet vid motortrafikled, motorvägar och två-plus-ett-vägar är det dock väldigt viktigt att fortsätta att värna äganderätten.

Vidare behövs det väl belysta cykelbanor och andra trygghetsskapande åtgärder som underlättar för cykling året runt. För att cykelbanor ska fungera väl för sitt ändamål anser vi att det är av största betydelse att de är både tillräckligt breda för att möjliggöra omkörning och väl belysta så att hinder och korsningar syns väl. Centerpartiet vill sammanfattningsvis framhålla betydelsen av en infrastruktur med säkra cykelbanor som är väl underhållna när det gäller standard och som är säkra att ta sig fram på året runt.

Intresset för cykling som transportmedel har ökat då cykeln är bra för bland annat folkhälsan samtidigt som den inte genererar några utsläpp. Ett ökat cyklande vore bra för såväl miljön och hälsan som för trängseln i våra städer.

En stor del av beslut som rör cykeltrafik sker lokalt eller regionalt, och Centerpartiet anser därför att den nationella nivån måste skapa förutsättningar för regionalt och kommunalt samarbete, för kunskapsutbyte och enklare regler för uppförande av infrastrukturen i landet.

Många kommuner som arbetar aktivt med trafiksäkerhet väljer att markera hela eller delar av cykelbanorna med färg, exempelvis vid trafikkorsningar, för att uppmärksamma bilar och andra trafikanter på att det är en cykelbana. Centerpartiet anser att denna ambition är god och på många håll eftertraktad. Samtidigt kan vi konstatera att det saknas en standardisering kring färgval. Enhetliga markeringar av cykelbanor tillhör de åtgärder som kan förenkla och underlätta för cyklister och fotgängare. Då en nationell standardisering kring färgval skulle öka tydligheten och trafiksäkerheten anser vi att färgsättningen av cykelbanor bör standardiseras och bli likvärdig över hela landet.

Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till Centerpartiets reservationer 4 och 17 i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Det är positivt att vi i dag har en nationell cykelstrategi. Den pekar på behovet av samhällsplanering och en användbar och väl fungerande infrastruktur, och den pekar på trygghet. Samtidigt vet vi att det finns problem. Vi har till exempel väldigt olika förutsättningar.

Man kan jämföra två kommuner i min hembygd. Trollhättan som ligger på ett platt område har sina förutsättningar och sina kostnader när man bygger cykelvägar. I Uddevalla är det bergigt och stenigt, och där har man helt andra förutsättningar. Man kan också jämföra Stockholm, som är förhållandevis tätbebyggt, med delar av Norrland som inte har samma förutsättningar. Det är klart att lokala brister gör att cykelbaneplanering och cykelfrågor måste hanteras lokalt och regionalt.

Däremot brister det i samplanering, samfinansiering och säkerhet. Vi från vårt håll vill lyfta fram att kommunerna har ett stort ansvar. Regionerna kan bistå kommunerna i samplaneringen.

Cyklingen har stora värden: god hälsa, god miljö och många gånger även god gemenskap.

En annan fråga som vi lyfter fram i vår motion är vikten av utbildning. Jag har själv haft förmånen att vara med och starta en kvinnoorganisation. Det är kanske inte alla som förväntade sig det, men det har jag. Det finns en organisation i Uddevalla som heter Tehus Fyrbodal. I den organisationen arbetar Kvinna till Kvinna med integration. Ett av de projekt som man tillsammans med kommunen har arbetat med var att anordna utbildning i cykling.

Man fick ett ekonomiskt stöd av kommunen och stöd även från studieförbund. Kvinnor i olika åldrar som aldrig hade prövat att cykla deltog i utbildningen. Nu är detta en kvinnoorganisation så jag var inte med under utbildningen, men jag såg bilderna på Facebook. Under årsmötet fick vi information om glädjen att för första gången i livet klara av att hålla balansen med en cykel. En del av oss har glömt den glädjen eftersom vi lärde oss att cykla tidigt. Det är viktigt att kommunerna är med och ger stöd och uppmuntran så att det blir en levande cykelkommun, oavsett var i Sverige man lever.

Ökad trygghet, cykelbanor och användandet av olika skydd är frågor som vi lyfter fram.

Som kristdemokrat står jag givetvis bakom alla våra yrkanden. Men det yrkande som jag yrkar bifall till och som jag vill lyfta fram lite extra är vår reservation 15. Varför lyfter jag fram den reservationen lite extra? Jo, vi påpekar där att det bör finnas ett lagligt skydd för dem som cyklar. Bilister bör visa respekt genom att hålla en och en halv meters avstånd när de kör om en cyklist.

Vi är nog många som cyklat och känt vinddraget när en bilist kör lite för fort på en väg med mer begränsad framkomlighet. Att känna det vinddraget och se sin egen dotter svaja till vill man som förälder inte uppleva.

Man vill ju känna trygghet när man är ute och cyklar. Det finns inte gång- och cykelvägar överallt. En del av cyklandet sker på vanlig väg, precis som sverigedemokraten tidigare påpekade. Därför är det viktigt att vi hela tiden skapar trygghet. Jag yrkar bifall till reservation nr 15.

Fru talman! Låt mig börja med att säga att Liberalerna står bakom alla sina yrkanden och reservationer, men jag väljer att lyfta fram och yrka bifall till reservation nr 7 som gäller infrastruktur för ökad cykling.

Det är glädjande att allt fler väljer att ta cykeln till jobbet. Det ger regelbunden motion och är bra för folkhälsan liksom för klimatet. Det bidrar även till att trängseln minskar.

Introduktionen av elcykeln möjliggör längre resor. Det som förut ansågs vara en alltför brant backe för att man skulle vilja ta cykeln till jobbet kan nu forceras med hjälp av eldrift.

Våra städer har till stor del planerats runt bilen, och många cyklister upplever i dag problem med alltför många trafikmiljöer som ur ett cykelperspektiv är ogenomtänkta. I våra samhällen saknas i många fall en övergripande planering och en säker cykelinfrastruktur.

Den ökade användningen av cykeln har tyvärr resulterat i ett ökat antal olyckor. Här finns också ett stort mörkertal, eftersom många olyckor inte rapporteras. Om vi vill premiera cykelanvändning är det väsentligt att vi också tillhandahåller säkra cykelvägar där samspelet mellan cyklister och övriga fordon beaktas.

Forskning visar att underhåll av vägarna är en av de viktigaste åtgärderna för att göra cykelvägarna säkra. Vi i Liberalerna tycker att man måste ta hjälp av ny teknik. Exempelvis skulle cyklisterna själva och automatiskt kunna rapportera om hålor och bulor i vägbanan via sina mobiltelefoner. Informationen kan sedan användas för att underlätta underhållsarbetet av cykelvägarna.

En övergripande planering för cykelanvändning bör främjas för att bygga bort farliga trafikmiljöer men också för att på ett regionalt plan och över kommungränserna bygga sammanhållna, säkra cykelstråk. Fokus bör vara på hela resan. Man bör se på när man går ut genom dörren och hela vägen vidare tills man går in dit man är på väg. Därför måste vi även inkludera möjligheten att ta med sig cykeln i kollektivtrafiken.

Forskningen inom cykelområdet är eftersatt. Det har under många år funnits forskning inom fordonsområdet, men vad gäller cykel finns mycket kvar att göra. Detta behöver intensifieras för att underlätta prioriteringen av olika samhällsinsatser, bland annat här i riksdagen men även på regional och kommunal nivå.

Jag vill lyfta fram två exempel. Det handlar dels om elcykeln. Vilken påverkan har den på cykelsäkerheten? Det finns ett system på gång som syftar till att man ska kunna hyra en elcykel. Vilka konsekvenser får det att vem som helst – även någon som är ovan – kan ta en cykel och använda den? Hur påverkar detta cykelsäkerheten?

Om man måste prioritera var samhällsinsatserna ska sättas in vore det även intressant att se vilka förändringar i trafikmiljön som har störst effekt på säkerheten.

Det finns alltså en rad frågor som vi behöver få mer belysta.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag åter framhålla cykelns roll för individens hälsa samt för den förbättrade luften och miljön för alla. Vi måste intensifiera utbyggnaden av sammanhållna säkra vägar för att underlätta för cyklisterna.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi trafikutskottets betänkande Cykelfrågor. I betänkandet finns ett femtiotal motionsyrkanden från motioner från allmänna motionstiden. Jag vill börja med att yrka avslag på reservationerna och bifall till förslaget i betänkandet.

Jag kan inledningsvis konstatera, vilket också är tydligt i betänkandet, att regeringen under föregående mandatperiod tog många kliv för att stärka cykling. Inte minst tänker jag på den nationella cykelstrategin för säker och ökad cykling. Den är den första i sitt slag och är i sig en tydlig inriktning och möjliggörare för att fortsätta att stärka arbetet.

I den nationella cykelstrategin kan vi läsa:

”De utmaningar som finns i dag avseende klimatförändringar, luftkvaliteten och buller i städer, trängsel och fysisk inaktivitet leder till ökade krav på en samhällsplanering som ger bättre förutsättningar för kollektivtrafik, gång och cykel.”

Cykling är alltså inte bara bra för ökad folkhälsa utan är en nödvändighet för en hållbar omställning.

Jag är själv från Lund, en kommun som under lång tid prioriterat åtgärder för att främja cykling. Där är det tydligt att ett aktivt arbete för utformning av gaturummet, investering av infrastruktur och underhåll ger resultat i form av fler cyklister och ett ökat cyklande.

Åtgärder och infrastruktur på olika nivåer måste till för att främja olika typer av cykling, oavsett om det handlar om cykelpendlare mellan kommungränser, dem som arbetspendlar med buss, tåg och cykel i en resa eller vårdnadshavare som transporterar sitt barn till förskolan.

Vi kan från andra kommuner, bland annat genom organisationen Svenska Cykelstäder, se att en rad svenska kommuner är i framkant för att främja cykling och stärka den infrastruktur som behövs. Vi behöver hjälpas åt. Alla parter på olika nivåer och i olika delar av samhället måste ta sitt ansvar för att cykeln ska få den plats i samhällsbilden som lyfts i cykelstrategin.

Fru talman! Med detta som bakgrund är det positivt att vi i betänkandet kan ta del av det arbete som blivit följden av bland annat den nationella cykelstrategin, vars prioriterade områden är att

lyfta cykeltrafikens roll i samhällsplaneringen

öka fokus på grupper av cyklister – inte minst barn och unga

främja en mer funktionell och användarvänlig infrastruktur

främja en säker cykeltrafik

utveckla statistik och forskning.

När det gäller cykel och trafiksäkerhet är det viktigt att ständigt hitta fler lösningar som gör cykling mer trafiksäkert men samtidigt inte stoppar en ökning av andelen cyklande.

Cyklister är som oskyddade trafikanter en särskilt utsatt grupp som tyvärr återfinns i skadestatistik i trafiken. Därför är det viktigt att det lyfts upp som ett särskilt prioriterat område och att vi utöver de regelförändringar som görs på området arbetar vidare med den nystart av nollvisionen som inleddes förra mandatperioden.

När det gäller statistik och forskning vill jag särskilt lyfta fram att vi sedan förra året har ett nationellt cykelcentrum i Linköping hos VTI. Cykelcentrum är en nyckel för att få ett tydligt nationellt samordnat arbete med ökad och säker cykling, inte minst för att bygga upp en långsiktig kunskapsuppbyggnad.

Vi behöver ha en bra överblick av forskningsfältet och de behov som finns för att främja ökad och säker cykling samt för att kunna styra insatserna åt rätt håll.

Förutom arbetet med de prioriterade områdena i cykelstrategin har den tidigare regeringen också fattat beslut om bland annat fem regeländringar som syftar till att främja en ökad och säker cykling.

Just regelförändringar är något som ofta lyfts fram i cykeldebatten och inte minst i betänkandet. Därför är det extra bra att några av regeringens förslag trädde i kraft så sent som i slutet av 2018. Jag vill kort nämna att det bland annat gäller vägmarkering för cykelbox, förenklad markering av cykelpassage och cykelöverfart samt lokaliseringsmärken för gång- och cykelhänvisning.

Fru talman! Utöver realiserandet av viktiga regelförändringar och ett strategiskt arbete finns flera nyckelaktörer som behövs för att fortsätta realisera arbetet med cykelstrategin. En av dem är Svensk Cykling, en paraplyorganisation där bland annat Cykelfrämjandet, Svenska Cykelförbundet och Vätternrundan ingår, för att bara nämna några. Nationella cykelrådet, som är ett samverkansforum för det nationella arbetet för en ökad och säker cykling, har också en viktig roll. Det är ett forum som leds av Trafikverket och som tar fram nationella cykelbokslut för att visa på cyklandets utveckling i Sverige kopplat till de transportpolitiska målen.

Fru talman! Mycket arbete görs alltså redan för ökad och säker cykling, men ett fortsatt arbete är nödvändigt. Jag vill därför avslutningsvis blicka framåt.

Utöver arbetet med den nationella cykelstrategin är det i det januariavtal som regeringen slutit med Centerpartiet och Liberalerna tydligt att ambitionerna för cykling och en hållbar omställning är i fokus för vårt fortsatta arbete.

Vi kommer att prioritera barnvänliga och hållbara städer genom att stadsmiljöavtalen utvecklas och effektiviseras för att bland annat främja alternativ till bil i städerna. Vi vill att andelen som reser med cykel ska öka. Hittills har stadsmiljöavtalen visat sig ge många projekt med medfinansiering till just cykling. Det gäller inte minst min hemkommun Lund, där vi mitt i hjärtat av staden genom stadsmiljöavtalen kommer att finansiera ett cykelgarage som underlättar kombinerade resor och hela-resan-perspektivet och på så sätt blir en viktig länk för att underlätta för alla dem som arbetspendlar i vår region.

För att fler ska välja cykeln vill vi även se att skatteregler ska kunna underlätta för cykelpendling. Fler ska kunna välja cykeln och använda den för att ta sig till jobb, skola och fritidsaktiviteter. Det är tydligt för oss socialdemokrater. Inte minst för att Sverige på riktigt ska kunna bli det första fossilfria välfärdslandet måste detta arbete fortskrida.

Med det, fru talman, yrkar jag återigen bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Fru talman! I regeringens politik för att öka cyklandet i Sverige finns det många visioner. Vi har cykelstrategin, det nationella cykelcentrumet och så vidare. Allt det är jättebra. Men om vi verkligen ska kunna lyfta cykelns roll i samhället, vilket jag tror att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är relativt överens om att vi ska, behövs det både lagändringar och pengar. Det behövs pengar för att bygga ut cykelinfrastrukturen. Men det är något jag kan sakna i den nationella infrastrukturplanen. Där får man söka efter de namngivna och pengasatta cykelobjekten med ljus och lykta, vilket alla känner till.

En relativt enkel sak som vi skulle kunna göra är att ändra i väglagen, så att man kan bygga cykelleder separat från allmän väg. Det skulle underlätta otroligt mycket. När får vi ett sådant konkret förslag, Elin Gustafsson? Eller har Socialdemokraterna andra tankar kring hur vi ska kunna underlätta separata cykelvägar oberoende av allmänna vägar?

Fru talman! Elin Gustafsson sa i sitt anförande att andelen cyklande ska öka. Det är jättebra. Vi i Vänsterpartiet har sagt att 20 procent av vaneresandet, exempelvis till och från jobbet, ska göras med cykel. I dag ligger vi på knappt 10 procent. Har Socialdemokraterna och regeringen något förslag på ett procentsatt mål för hur mycket vi ska öka cyklandet till? Om man inte sätter ett konkret mål tror jag att det är lätt hänt att det där bara blir en välvillig formulering som försvinner.

Fru talman! Jag vill börja med att understryka att jag är väldigt glad att Jens delar mitt och Socialdemokraternas engagemang för cykling. Jag ser fram emot att vi tillsammans ska kunna stärka förutsättningarna för cyklingen ännu mer. Vi ser också att det behövs mer konkret handling. Därför är vi glada över att Socialdemokraterna under förra mandatperioden lade grunden för ett fortsatt konkret arbete, vilket den nationella cykelstrategin var en nyckel till.

Frågan om målsättningar har redan utretts. Vi håller nu på och tittar på vilka mål som kommer att vara lämpliga att ha utöver de mål som redan finns på det transportpolitiska området. Men vi är tydliga. Andelen cyklande ska öka, och därför behöver vi vidta åtgärder som går i den riktningen.

I den nationella cykelstrategin finns konkreta förslag för cykelinfrastruktur. Vi tycker att det är otroligt viktigt att vi fortsätter att hålla i de utpekade områden som finns i den nationella cykelstrategin. Det är en strategi som ska följas upp med mer konkret handling. Vi lade grunden under förra mandatperioden och ser fram emot att fortsätta leverera. Vi hoppas att Jens kommer att vara med i det arbetet.

Fru talman! Elin Gustafsson sa att det finns ett tydligt mål för hur mycket cyklandet ska öka. Jag undrar då vilket målet är. Det var den frågan jag ställde, och jag tycker inte att jag riktigt fick svar på den. Ifall det inte finns ett siffersatt mål i dag men det finns en sådan ambition kanske Elin Gustafsson kan berätta när det kommer att läggas fram ett förslag om ett sådant mål. Om den ambitionen inte finns kan hon säga det.

Jag ställde också en fråga om väglagen och möjligheten att bygga cykelleder separat från allmän väg. Detta är något som tas upp i cykelstrategin. Trafikverket utreder frågan, men de utreder den utifrån markåtkomst. Det behöver inte betyda en ändring av väglagen. Det var därför jag fokuserade min fråga på väglagen. Avser regeringen att lägga fram ett sådant förslag? Anser det socialdemokratiska partiet att man bör ändra i väglagen, så att vi kan bygga cykelvägar lättare? Jag tolkar det som att man inte har några sådana förslag att komma med utöver det som finns inom ramen för cykelstrategin. Stämmer den tolkningen?

Fru talman! När det gäller målsättningar vill jag åter poängtera att vi med den grund vi lade under förra mandatperioden verkligen höjde ambitionerna för cykling. Det finns mål gällande cykelns värde kopplade till det transportpolitiska området. Jag var i mitt anförande väldigt tydlig med att vi vill att andelen cyklande ska öka. Vi ser fram emot att fortsätta leverera åtgärder som går i den riktningen för att främja en ökad cykling. Det är nödvändigt för att vi ska kunna ställa om till ett hållbart samhälle. Det tycker jag är tydligt.

När det gäller frågan om väglagen kan jag säga att det behövs många olika åtgärder för att vi på olika nivåer i samhället ska kunna underlätta för att mer konkret infrastruktur ska kunna byggas. Det är som sagt därför detta har pekats ut i den cykelstrategi som finns. Därför kommer vi också att behöva vidta många olika åtgärder för att det ska kunna hända i verkligheten. Vi behöver satsa mer på cykel, och vi behöver leverera mer utifrån den grund som den nationella cykelstrategin har pekat ut. Det ser vi fram emot.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Elin Gustafsson för ett enligt min uppfattning väldigt bra anförande. Jag känner igen mig i mycket av det du lägger fram, och jag blir glad att du ägnar så mycket av din talartid åt just säkerhet och trygghet. Det har framgått i debatten att du kommer från Lund, och där har ni ju en lång tradition av att cykla.

Det finns däremot en grej som är lite förvånande för mig. Vi kristdemokrater har lyft fram en säkerhetsfråga som handlar om barns och ungas säkerhet när det gäller cyklandet. Det gäller en regelförändring där man som biltrafikant helt enkelt måste hålla en och en halv meters avstånd till cyklisterna. Jag är lite förvånad över att regeringssidan inte fångar upp denna idé, för det här är något som jag tycker att vi egentligen borde kunna vara eniga om. Det innebär inte några stora kostnader, det är inte svårt att genomföra och det skulle öka tryggheten för barnen, precis som du själv lyfte fram i ditt anförande.

Jag är därför lite nyfiken på hur ni resonerar om vår reservation 15.

Fru talman! Tack, Magnus Jacobsson, för ditt engagemang i cykelfrågorna och för att du särskilt lyfter fram barn och unga och cyklisterna utifrån ett trafiksäkerhetsperspektiv!

Vi socialdemokrater tycker att det här är väldigt viktigt, och därför är vi tydliga när det gäller detta. Det finns med i betänkandet, och det återfinns inte minst i nystarten av nollvisionen, där detta pekas ut. Vi behöver vidta fler åtgärder och se över fler eventuella regelförändringar för att se på vilket sätt vi kan underlätta för fler att cykla utifrån att vi har en stark säkerhet.

När det gäller den konkreta regelfråga som du ställer återfinns det här i betänkandet, där det lyfts fram att detta är en svår fråga: Är det just en och en halv meter som är det säkra avståndet? Det finns olika grupper av cyklister; alla är inte likadana. Magnus Jacobsson lyfter själv fram att barn är en särskilt utsatt grupp, och de behöver kanske ett längre avstånd. Det är en av anledningarna till att detta är en viktig fråga att fortsatt följa, som det också står i betänkandet. Frågan har också debatterats tidigare.

Som jag började med att säga anser Socialdemokraterna att vi behöver vidta många olika åtgärder för att säkra tryggheten för våra cyklister så att fler kan ta cykeln både till jobbet, till skolan och till fritidsaktiveter.

Fru talman! Jag tackar givetvis för svaret men konstaterar lite torrt att inget avstånd är sämre än något avstånd. En person med min figur skulle kanske behöva mer än en och en halv meter, och ett barn som vinglar kanske också behöver det. Men jag noterar svaret.

Jag har dock ytterligare en fråga. I den uppgörelse som nu sker mellan socialdemokratin, Centern och Liberalerna höjer ni skatten på drift av fordon för landsbygden. Samtidigt är det ett starkt fokus på vikten av att kunna cykla. Det kommer givetvis att förutsätta investeringar framför allt i städer som Lund, Stockholm eller Göteborg, där det är lämpligt med cyklande.

Men hur känner ni att denna politik hänger ihop med att hela landet ska leva? Jag tror faktiskt inte att alla uppe i Dalsland känner att just cykeln är lösningen på deras vardagsproblem.

Fru talman! Tack, Magnus Jacobsson, för den viktiga frågan! Som socialdemokrat talar jag gärna om vikten av att hela landet ska hålla ihop med en stark och viktig infrastruktur. Vi måste inte minst se till att hela landet är med och ställer om Sverige till det första fossilfria välfärdslandet. Vi måste tillse att olika transportslag finns tillgängliga oavsett om man bor i Dalsland, Skåne eller Norrland, och vi måste se till hela-resan-perspektivet, där cykeln kanske är en del av resan.

Vi måste givetvis se till att ha bra och säkra tågförbindelser och vägar tillsammans med en bra cykelinfrastruktur. Det är oerhört viktigt, och på så sätt ser vi att vi bygger hela Sverige starkt. Då behöver vi tillse att cykel är en del av alla de insatser som behövs för att hela landet ska utvecklas och växa.

Fru talman! Samhället står inför en stor omställning. För att minska våra koldioxidutsläpp i den takt som krävs för att vi ska kunna nå Parisavtalets mål om en temperaturhöjning väl under två grader, och förhoppningsvis till och med klara att begränsa temperaturhöjningen till max en och en halv grad, behöver transportsektorn verkligen reformeras. Och då behöver cykeln ta en betydligt större andel av transporterna, både persontransporter och mindre godstransporter.

Att cykling har väldigt stora fördelar både för individ och för samhälle råder det ingen tvekan om. Cykling minskar utsläppen av koldioxid men också av skadliga partiklar. Samtidigt är det ett aktivt transportslag, som gör att den som cyklar lättare når upp till det behov av 30 minuters fysisk aktivitet per dag som vi vuxna har. Cykling är också ekonomiskt. Cykeln är ett relativt billigt fordon, och infrastrukturen är inte särskilt kostsam i jämförelse med bilars behov.

Därför är det de här frågorna vi alla borde rikta vår uppmärksamhet på: Hur får vi fler att cykla mer? Hur gör vi cykeln till det självklara valet? Hur gör vi cyklandet mer attraktivt?

Det är lätt att peka på att kommunerna är de som borde göra detta jobb. Kommunerna har såklart ansvar för en mycket stor del av de svenska cykelvägarna; det är jag fullt medveten om som före detta kommunalråd för frågorna i Lund. Lund är, som ni hörde här tidigare, en av de kommuner som satsar på cykling, och man har vid ett flertal tillfällen fått utmärkelsen som Sveriges bästa cykelkommun. Men jag menar att cyklingen är en fråga av nationellt intresse, och därför vill jag se en starkare nationell cykelpolitik.

Regeringen beslutade under 2017 att anta en nationell cykelstrategi. Den är bra, och den är ett viktigt steg framåt. Strategin lyfter fram många av de fördelar som finns med cykling, såsom att det är ett hållbart transportslag och att det bidrar till ökad folkhälsa.

Även om cykelstrategin har rubriken En nationell cykelstrategi för ökad och säker cykling saknar den konkreta mål för hur mycket cyklingen ska öka. Det finns i dag nationella målsättningar som har bäring på cyklingen, till exempel sektorsmålet för transportsektorn inom det klimatpolitiska ramverket. Det lyder så här: ”Utsläppen från inrikes transporter, utom inrikes flyg, ska minska med minst 70 procent senast år 2030 jämfört med 2010.” Cykeltrafiken kan utgöra ett viktigt redskap för att minska utsläppen av växthusgaser, inte minst i städer och tätorter. De flesta bilresor är trots allt kortare än fem kilometer – en sträcka som de flesta vuxna kan cykla med lätthet.

Även inom miljömålssystemet finns ett etappmål som inriktar sig på hållbara transporter: ”Andelen persontransporter med kollektivtrafik, cykel och gång i Sverige ska vara minst 25 procent år 2025, uttryckt i personkilometer, i riktning mot att på sikt fördubbla andelen för gång-, cykel- och kollektivtrafik.” Detta mål skiljer dock inte på trafikslagen gång- cykel- och kollektivtrafik och kan därmed kanske inte ha samma styrande effekt på transportpolitiken som ett renodlat cykelmål skulle ha.

För att åtgärder och resurser ska kunna inriktas på att öka cykeltrafiken på det sätt som beskrivs i den nationella cykelstrategin behövs konkreta, nationella målsättningar för hur cykeltrafiken ska öka. Det anser vi i Miljöpartiet.

I betänkandet lyfter vi från utskottet fram att Trafikanalys jobbar med metodutveckling för uppföljning av bland annat cykling. Miljöpartiet kommer under mandatperioden att arbeta för att ett nationellt mål för ökad cykling blir verklighet.

Men, fru talman, för att verkligen öka cyklingen är ett nationellt mål bara ett verktyg. Bra cykelinfrastruktur är avgörande för ökad och säkrare cykling. Den nationella transportinfrastrukturplanen är det kanske viktigaste styrdokumentet för hur transportsystemet i Sverige ska utvecklas och underhållas. Här har tyvärr cykelvägnätet fortfarande en ganska perifer och nedtonad roll.

Cykel bedöms ofta vara en fråga som ska hanteras på kommunal eller möjligen regional nivå. Ambitionerna att arbeta aktivt med att öka cyklingen ser väldigt olika ut i olika kommuner och regioner. Eftersom det bör vara av nationellt intresse att öka cyklingen för att uppnå såväl minskade utsläpp som ökad folkhälsa bör staten i högre grad se till att kommuner och regioner tar ansvar för att utveckla cykelinfrastrukturen. Därför bör cykelinfrastrukturen lyftas fram på ett tydligare sätt i kommande nationell plan. Att cykelmöjligheter som försvinner i samband med utbyggnad av två-plus-ett-vägar ersätts borde till exempel vara en självklarhet.

Erfarenheten från ambitiösa regioner, exempelvis Region Skåne där man dubblade avsättningarna till cykelinfrastrukturen i sin senaste RTIplan, det vill säga den regionala transportinfrastrukturplanen, är att det trots denna satsning saknas tillräckliga medel för att bygga ut cykelinfrastrukturen i tillfredsställande omfattning. I dagsläget finns det möjlighet att få statlig medfinansiering till cykelinfrastruktur genom stadsmiljöavtal, vilket är väldigt positivt. Det förutsätter dock egna insatser i form av motprestationer. Det behövs helt enkelt investeringar i cykelinfrastruktur, och vi behöver lägga en lägstanivå för kraven på landstingen och regionerna så att de verkligen håller den nivå som behövs för att bygga ut cykelinfrastrukturen.

Kommunerna har självklart det yttersta ansvaret för sin egen cykelinfrastruktur, men det är rimligt att staten genom att bibehålla och utöka medfinansieringen behåller och utvecklar formerna för statlig medfinansiering till cykelvägar. Genom att skapa en tydligare bild av hur cykelvägnätet utvecklas kan man också bättre allokera resurser. Därför tycker vi, vilket också lyfts fram i den nationella cykelstrategin, att man behöver följa upp statens medel till cykelinfrastruktur på ett bättre sätt. Det är också positivt att regeringen uttrycker att kraven på återrapportering bör skärpas både på nationellt plan och på de satsningar som sker genom länstransportplanerna.

En starkare nationell cykelpolitik behövs, och cykeln behöver ses som ett eget trafikslag, inte bara ett bihang till bilen. Då kan statligt finansierade cykelvägar få en mer naturlig plats och sträckning. Från Miljöpartiet menar vi också att staten via myndigheter ska kunna medfinansiera åtgärder som kan påverka transportefterfrågan och val av transportsätt samt åtgärder som ger effektivare användning av befintlig infrastruktur, det vill säga så kallade steg 1- och steg 2-åtgärder enligt fyrstegsprincipen.

För att fler ska börja cykla krävs det att cykling ses som ett attraktivt alternativ till framför allt bilen. I dag är dock många av de trafikregler som gäller formade för ett samhälle där bilen sågs som den självklara normen. Lagar och regler är helt enkelt utformade på ett godtyckligt och onödigt krångligt sätt från en cyklists perspektiv. En rad regelförändringar har genomförts, men det behövs ytterligare regelförändringar och förenklingar för cyklister för att öka attraktiviteten och tillgängligheten i cykelinfrastrukturen. Därför anser vi att fler förslag för att göra cykeln mer attraktiv genom regelförenklingar behöver utredas. Det kan till exempel handla om allgrönt eller möjlighet att cykla mot rött vid högersväng.

För att få fler att cykla mer behöver resurser, yta och framkomlighet stärkas. Cykeln behöver kännas som det självklara valet för fler resor, och då behöver resandet kunna ske sömlöst och utan krångel från dörr till dörr. Cykeln kan användas under hela resan eller som en del av resan, och resan ska upplevas som smidig, trygg och tidseffektiv.

Miljöpartiet kommer att jobba för att cykeln får en större roll såväl i nationell som i lokal transportpolitik. Vi gör det dock inom ramen för vårt regeringssamarbete och yrkar därför bifall till betänkandet i dess helhet och avslag på motionerna.

(Applåder)

I detta anförande instämde Anna Sibinska (MP).

Fru talman! Jag skulle egentligen vilja ställa samma fråga igen, för jag upplever att det här handlar om perspektiv. Jag är väl medveten om att Miljöpartiets väljarbas i första hand finns i storstäder, och det hörs också i diskussionen. Det är jätteviktigt med cykelfrågor. Det är oerhört viktigt att vi får fler att cykla och att det finns större möjligheter att cykla. Men när man exempelvis resonerar i termer av att cykeln blir bihang till bilen i meningen att det är så andra uppfattar det tror jag att man missförstår hur väldigt många har det. Även om vi är överens om det mesta i betänkandet kvarstår faktum att cykeln inte kommer att lösa vardagsproblematiken, framför allt inte vintertid. En ensamstående mamma i Pajala kommer inte att fundera över att ta cykeln med sina tre barn till skolan.

Här någonstans uppstår för mig ett dilemma med regeringens förda politik. I M:s och KD:s budget sänkte vi höjningen av bränsleskatten, men ni höjer höjningen av bränsleskatten – givetvis utifrån ett miljöperspektiv. Ni vill göra det dyrare och svårare att använda bil, och i dag hör vi också att ni talar varmt för att man ska använda cykeln mer.

Vi i KD delar uppfattningen att vi ska använda cykeln mer – där det är lämpligt. Er politik missgynnar landsbygden, och jag undrar hur du tänker parera det. Här driver ni en linje som är vällovlig och god, men ni vidtar andra politiska åtgärder som de facto missgynnar dem som bor utanför stora städer som Lund.

Fru talman! Det här med cykeln som ett bihang till bilen handlar faktiskt om juridik och vad som föreskrivs i väglagen. Det handlar inte om att man ser cykeln som ett bihang till bilen i generell mening bara, utan det handlar om juridiken, och den behöver förändras.

Jag måste understryka det som Elin Gustafsson sa här tidigare om att cykeln i väldigt stora delar av landet kan användas under hela resan eller under en del av resan. I kombination med kollektivtrafik kan man ta sig långt med cykeln som en del av resan.

Jag vill också säga att det självklart finns stora delar av vårt land där man inte kommer att kunna ha cykeln som sitt huvudsakliga transportmedel. I vissa delar av landet får vi helt enkelt acceptera att man kör bil till vardags. Just därför har Miljöpartiet arbetat för att vi ska ha åtgärder för att ställa om fordonsflottan. Bonus–malus gör det mer lönsamt att köpa en bil som är bättre för miljön och klimatet och att det kostar mer att köpa en sämre bil. Med reduktionsplikten som har införts genom bränslebytet ser man till att de bilar som redan finns i flottan i Sverige också ska bidra till att vi får mindre utsläpp.

Cykeln är ett väldigt viktigt transportslag både i staden och på landet eller i mindre tätorter. Allt fler skulle kunna cykla mer, men på vissa håll är det faktiskt helt okej att bilen är det huvudsakliga transportsättet.

Fru talman! Det här är ett cykelbetänkande, och vi är helt överens om att cykeln är ett viktigt fordon som vi behöver lyfta fram. Det fungerar för väldigt många i vardagen. Elektrifieringen av cykeln har underlättat för många i vardagen, och vi ser också hur flera av alla våra trafikhuvudmän tillåter att man kombinerar exempelvis lokaltrafik med cykel.

Det är alltså ingen diskussion om den biten. Jag hävdar bara fortfarande, väl medveten om att vi har olika uppfattning, att er gemensamma politik, den sammanhållna summan av er politik, blir att ni straffbeskattar landsbygden och gynnar dem som bor i städer som Lund, Stockholm och Uppsala. De som bor utanför dessa större tätorter får tyvärr bära en oerhört hög kostnad för er politik, och det beklagar jag.

Fru talman! Jag har svårt att se hur våra satsningar på cykel just bidrar till att man får det sämre ställt på landsbygden. Jag tror som sagt att det gynnar även den som bor på landet om det är enklare att cykla i staden eller till staden och tätorten.

Magnus Jacobsson lyfte tidigare fram exemplet om att en trebarnsmor från Pajala inte skulle cykla. Då ska man vara medveten om att Luleå har gjort stora insatser när det gäller vintercykling, inte minst bland barn och unga. Man har fått hela skolklasser att välja att cykla även vintertid – i Luleå där det är rikliga snömängder. Det går utmärkt att använda cykling som ett sätt att ta sig till skolan.

Visst är det fantastiskt om man kan låta bli att ta bilen till skolan eller fritidssysselsättningarna! Det sparar många resor, och även om det inte sparar alla bilresor i Luleå är det ett viktigt steg på vägen.

(forts. § 11)

Fru talman! Jag vill börja med att nämna att vi står bakom samtliga våra reservationer men att vi för tids vinnande yrkar bifall enbart till reservationerna 12 och 16.

Fru talman! Mycket har hänt sedan den första cykeln konstruerades på 1600-talet. Först på 1800-talet slog cykeln igenom, och inte förrän en bit in på 1900-talet blev den var mans egendom. På den tiden var det fattigt för många familjer, och cykeln blev en stor tillgång eftersom man kunde färdas betydligt längre sträckor än till fots. Bil var som bekant få förunnat, så cykeln innebar en stor frihet för allmogen. Det gör den för många än i dag, i synnerhet för dem som inte har körkort men ändå kan ta sig till sin dagliga handel, till frisören och till närmaste buss- eller järnvägsstation.

Cykelkulturen är starkt varierande i världen. Jag har fått berättat från en holländsk kollega att skolbarnen i Nederländerna ofta cyklar i grupp, inte sällan över en mil, till sin skola. Det kanske är lite lättare i ett så flackt land med milda vintrar, men det finns även en väl utbyggd cykelinfrastruktur. I Köpenhamn, där man som skåning ofta är, är det också en helt annan cykelkultur än i Sverige och väldigt många som cyklar. Det är dessutom dyrt att köpa och äga en bil i Danmark.

I Sverige är det dock ändå bilen som innebär en frihet för många, och för än fler är bilen en absolut nödvändighet för att få vardagen att fungera. Man hämtar och lämnar barn vid dagis, skjutsar till idrottsaktiviteter, pendlar till jobbet eller åker och storhandlar vid varuhuset. I stadsrummet råder det ofta konkurrens mellan gående, cyklister, bussar och bilar om utrymmet. I vissa städer ska även spårvagnar rymmas på gatorna. Denna konflikt menar vi sverigedemokrater måste lösas, för alla trafikslags bästa, och kompromisser är nödvändiga.

När vi börjar ändra i befintlig infrastruktur, i synnerhet i städer med gammal stadsplanering, är det dock inte lika lätt. Här menar vi att stor hänsyn måste tas även till bil- och busstrafik så att vi inte får igenkorkade gator och långa bilköer. Detta är ytterst en kommunal fråga, men med stadsmiljöavtalet vill många kommuner göra det svårt för bilisterna. Detta är vi från Sverigedemokraternas sida kritiska till. Sans och balans måste få råda när man planlägger för utbyggnad av cykelinfrastruktur.

När det gäller att binda ihop kransorter med städerna ser vi positivt på att större resurser läggs på att skapa goda cykelförbindelser och på att effektiva och säkra cykelstråk skapas. Dock måste rim och reson råda. I min hemkommun har cykelvägar anlagts utmed riksvägar, och i princip ingen – eller väldigt få – nyttjar dessa cykelbanor. Det är ganska dyrt att anlägga cykelbanor, och därför är det av största vikt att det bedöms finnas ett tillräckligt underlag som ska utnyttja en kommande cykelbana. Det är också viktigt att vinterväghållningen av cykelbanorna sköts, så att man kan cykla även vintertid. Vi vet nog alla hur svårt det är att cykla i två decimeter snö, vilket kanske inte är så vanligt i Skåne men desto vanligare uppåt landet.

Fru talman! Den uppåtgående trenden med fler dödade och svårt skadade i cykelolyckor måste brytas. Det ska vara lätt att förstå trafikregler, men när det gäller reglerna för cykelpassager och cykelöverfarter ser vi att olika regler tyvärr pekar på raka motsatsen. Det är väldigt många cyklister som inte känner till att bilister ska lämna cyklister företräde vid cykelöverfarter men att cyklister ska lämna bilister företräde vid en cykelpassage.

Vi vill i enlighet med reservation 12 att regelverket ska ses över och att reglerna harmoniseras så att de är likalydande. Till exempel kan det vara lämpligt för cyklisterna att i båda fallen lämna bilister företräde, eftersom cyklisterna är en grupp oskyddade trafikanter. Oavsett vilken grupp som ska lämna företräde måste detta likriktas för att öka säkerheten och undvika missförstånd – missförstånd som i värsta fall kan ha dödlig eller invalidiserande utgång.

Slutligen, fru talman, vill jag bestämt ta avstånd från motion 2756 av ledamoten Tovatt från Miljöpartiet om att tillåta cyklister att cykla mot enkelriktat samt ge cyklister laglig möjlighet att cykla mot rött ljus vid högersväng. Detta kommer osökt att leda till fler olyckor, inte färre. Skulle det bli tillåtet att cykla mot rött vid högersväng ökar det inte bara risken för den ouppmärksamme att bli påkörd av ett motorfordon utan också risken att cykla på en gångtrafikant som korsar vägen samtidigt. Skribenten bakom denna motion kan omöjligt ha gjort en riskanalys.

Fru talman! Vi behöver färre, inte fler, cykelolyckor.

(Applåder)

Fru talman! Det är väl egentligen föga förvånande att Sverigedemokraterna visar sig vara ett cykelovänligt parti som inte prioriterar cyklisters framkomlighet och säkerhet.

Man säger att stadsmiljöavtalet är fel, att det bara gynnar dem i städerna och att det ställer olika trafikslag mot varandra. Stadsmiljöavtalet har dock inneburit att städerna faktiskt har kunnat satsa på nödvändiga investeringar som förbättrar framkomligheten för flera olika trafikslag. Därför vill jag verkligen framhålla att stadsmiljöavtalet har en viktig funktion i omställningen till ett mer hållbart transportsystem.

Jag noterar också att ledamoten Patrik Jönsson från Sverigedemokraterna ondgör sig över min kollega Lorentz Tovatts motion om ändringar av cykelregler, och då inte minst möjligheten för cyklister att cykla mot enkelriktat. Detta är något som redan har genomförts i en mängd olika kommuner i Sverige och som testas även här i Stockholm. I betänkandet konstaterar vi att detta är möjligt att genomföra med de regler som redan finns i Sverige och att det uppenbarligen fungerar väldigt bra på många håll. Det finns nämligen gator där det är fullkomligt naturligt för en cyklist att cykla i båda riktningar även om det inte medges att biltrafiken nyttjar båda riktningar.

Detta är mitt medskick till kammaren, fru talman.

Fru talman! Ledamot Emma Berginger menar att Sverigedemokraterna är ett cykelovänligt parti, men ingenting kunde vara mer fel. Vi är ett cykelvänligt parti som värnar cyklisternas liv och trafiksäkerheten – tvärtemot vad Miljöpartiet gör.

Däremot är Sverigedemokraterna, till skillnad från Miljöpartiet, även ett bilvänligt parti. Det ska såklart vara fullt möjligt att framföra sitt fordon även inne i staden utan att det skapar trafikkaos. Detta ser inte Emma Berginger över huvud taget. Emma Berginger och Miljöpartiet ser över huvud taget inte problemen med att stänga av gata efter gata för bussfiler eller för att anlägga cykelbanor.

När det gäller stadsmiljöavtalet menar vi att detta är kommunala angelägenheter som ska lösas genom kommunalskatten och kommunala beslut.

Fru talman! Nog för att den kommunala infrastrukturen i första hand är en kommunal angelägenhet, men vi vet också att kommunernas behov och resurser inte alltid stämmer överens med varandra. Kommuner har väldigt många ansvarsområden, som skola, äldrevård och andra prioriterade frågor.

Många kommuner har dessutom en gammal infrastruktur som är byggd med bilen som norm. Därför finns det ett stort behov bland kommunerna av att få statlig medfinansiering för att de ska kunna prioritera de nödvändiga omställningar vi behöver göra för att få ett mer hållbart transportsystem. Då ingår både satsningar på utbyggnad av cykelvägar och satsningar på till exempel bussfiler, som nämndes i anförandet.

Jag vill också nämna att man för att undvika det trafikkaos Patrik Jönsson är rädd för behöver separera de olika trafikslagen i så stor utsträckning som möjligt. Det är just det stadsmiljöavtalspengar används till. Det handlar också om att skapa effektivare transportsystem. Genom att vi satsar på till exempel kollektivtrafik finns det en möjlighet att slippa bilköer och slippa igenkorkade vägar. Vi vet nämligen att vi transporterar fler människor på mindre yta om vi nyttjar busstrafik och cykeltrafik optimalt.

Jag noterar att Patrik Jönsson alltså är kritisk till både stadsmiljöavtalet och regeländringar och att ledamoten även är kritisk till att investera i cykelvägar på landsbygden.

Fru talman! Bara för att man upprepar en lögn blir den inte en sanning. Ledamoten Berginger menar att vi inte vill investera i cykelvägar. Det är klart att Sverigedemokraterna är positiva till det, och vi står även bakom att se över möjligheten att anlägga cykelvägar annat än längs med befintliga vägar. Det är väl självklart att vi ska underlätta för personer att cykla.

Likväl blundar ledamoten Berginger fullständigt för det faktum att det måste fungera i en stad även för busstrafik och för biltrafik. Det finns exempel i Miljöpartiets politik som är otroligt verklighetsfrånvända. Ett sådant är allgrönt, som kommer att korka igen städerna. Ett annat exempel är att cyklister skulle få cykla mot enkelriktat. Det krävs väl inte särskilt mycket tankeverksamhet för att förstå att man skulle öka risken otroligt mycket om man skulle tillåta cyklar att färdas mot fordonstrafik på smala gator.

Apropå förslaget att låta cyklister cykla mot rött vid högersväng är risken att någon gående går ut och blir påkörd överhängande. Risken att man inte är tillräckligt uppmärksam och missar en bil är också överhängande. Då kommer vi att få se fler cykelolyckor, och det kan inte på något vis gynna cyklingen i Sverige.

Fru talman! Jag ska inte ta fyra minuter i anspråk utan bara rätta mig själv, för jag har ju haft mitt anförande tidigare. Jag vill också tacka för att jag kunde säga till om en rättelse.

Jag råkade yrka bifall till reservation 17, men jag skulle naturligtvis yrka bifall till reservation 18 i betänkandet och ingenting annat. Det var bara detta jag ville säga.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)