Skärgården i Stockholms län

Motion 1993/94:A431 av Anita Johansson m.fl. (s)

I den allmänna diskussionen används ofta uttrycket ''en
levande skärgård''. Tyvärr finns ingen enhetlig eller
övergripande syn på vad som menas med en levande
skärgård. För fastlandsområden finns planering och
målsättningar. I beslut har vi preciserat vad markområden
kan/bör/får användas till. Denna teknik är oftast inte
tillämplig i skärgården/glesbygden. Utvecklingen blir därför
i stor utsträckning beroende av egna initiativ som behöver
samhällets stöd.

Basen är arbete. Bostad, kommunikationer, skola och
affär är beroende av arbetets förutsättningar och
möjligheter.

I kommittédirektiv (dir 1993:62) ''Förutsättningar för en
levande skärgård'' skriver regeringen att
den nya småföretagspolitiken skall innebära
förbättrad rättssäkerhet, bl.a. genom att äganderätten och
näringsfriheten skrivs in i grundlagen.
Riskkapitalmarknaden effektiviseras. Byråkratin minskas
och regelverken förenklas. Regeringens syfte är att skapa
goda förutsättningar för en positiv utveckling i hela Sverige,
inte genom nya statliga bidrag eller särbestämmelser, utan
genom att skapa ett företagsvänligt klimat. Genom det
ändrade företagsklimatet som är följden av regeringens
småföretagarpolitik skapas nya möjligheter för en fri och
positiv utveckling också i skärgårdarna.

Basen för sysselsättning och service i skärgårdarna
kommer även i fortsättningen att vara fiske, jordbruk och
skogsbruk. Dessa näringar bygger på skärgårdens egna
resurser. Utredaren bör utgå härifrån.

En väl fungerande infrastruktur är en förutsättning för
en levande skärgård. I skärgårdarna gäller detta inte minst
godsoch persontrafiken. Utredaren bör bedöma hur
behovet av service skall kunna tillgodoses bl.a. i fråga om
trafikförsörjningen. I det sammanhanget måste
uppmärksammas det omfattande fritidsboendet, turismen
och friluftslivet som både ställer krav på säsongsmässig
service och stärker förutsättningarna för de fastboendes
service.

Utredningen har en stor uppgift att genomföra på sin
korta, tillmätta arbetstid. Utredningen tillsattes i maj 1993
och skall enligt direktiven vara färdig den 1 februari 1994.

Mycket av direktivens ambitioner låter bra. Men att
1994 utgå från fiske, jordbruk och skogsbruk som bas räcker
inte. I relation till skärgårdsbefolkningen är andelen
fiskare, jord- och skogsbrukare litet, 8 %
(även om det är högt mot rikets totalsiffra på 4 %).

Om
man har ambitionen om en levande skärgård är det
inte särskilt sannolikt att det kan uppnås genom att fler
flyttar ut i skärgården för att försörja sig med dessa
basnäringar. Betydande svårigheter möter utflyttade som
vill fiska, starta jord- eller skogsbruk. Fisket krävet
fiskevatten, jordbruksmarken betraktas redan i dag som
olönsam på flera olika sätt. En försörjning av skogbruk
förutsätter storskalig avverkning. I samtliga fall är mark-
och vattentillgångarna ett hinder.

Sveriges förhandlingar om medlemskap i EU innebär
också konsekvenser för synen på bl.a. det småskaliga,
mindre lönsamma jordbruket.

De få fastigheter i Stockholms skärgård som innehar alla
ingredienserna fiskevatten, jordbruksmark och
avverkningsbar skog kan möjligen leva på vad naturen och
hårt arbete ger. Men merparten av skärgårdsbefolkningen
har möjligen tillgång till en av basnäringarna.
Skärgårdsbefolkningen har alltid varit och kommer inom
överskådlig tid att förbli mångsysslare. Ambitionen för
samhällets skärgårdspolitik måste då vara att bidra till och
öka möjligheterna för arbetsinsatser utanför de
traditionella basnäringarna fiske, jord- och skogsbruk och
att styra kombinationer av olika verksamheter.

1970-talets skärgårdsutredning utgick ifrån att en fast
befolkning måste finnas i skärgården. Skola, reguljära
kommunikationer, post och dagligvarubutik bedömdes som
oundgängliga för att bevara fast bosättning. Eftersom
kraven på service eller näringslivets villkor inte kunde
tillgodoses på alla de då bebodda öarna, koncentrerades
insatserna till vissa, befolkningstätare s k
skärgårdssamhällen. Man bestämde dessutom att ett visst
befolkningstal för respektive skärgårdssamhälle skulle
uppnås 1980. Politiken var mycket framgångsrik. För
samtliga skärgårdssamhällen, utom Ornö och Sandhamn,
överträffades befolkningstalet med ca 14 %.

Befolkningen
har under perioden 1964--1990 ökat med
drygt 2 600
personer. Mest ökade hushållen på öar med fast
anslutning till fastlandet. Idag beräknas ca 8 000
personer vara bosatta på öarna i Stockholms
skärgård. Av dessa har ca 3 800
personer sysselsättning, antingen i skärgården eller
genom pendling till annan ö eller till fastlandet.

För att uppnå målen om en levande skärgård är det
viktigt att ta till vara och utveckla människornas
inneboende förmåga till kreativitet. Som vi ovan
konstaterat går det inte att leva av fiske, jordbruk eller
skogsbruk annat än i kombination med andra verksamheter.
Med ett aktivt samhällsengagemang är det möjligt att
utveckla skärgården med levande samhällen och en bra
infrastruktur.

En av de viktigaste frågorna är att skapa arbetstillfällen
som komplement till basnäringarna. Taxiväxeln på
Ingmarsö och Folksams kundservice på Möja är två
exempel där den utvecklade tekniken skapat arbetstillfällen
i glesbygd. Samhällets förmåga till breda insatser är
nödvändiga för att glesbygdssamhällen skall leva, överleva
och utvecklas. Ett bra exempel på att samhällsstöd fungerar
är Skärgårdsstiftelsens insatser och engagemang på Utö,
där ett rikt och mångskiftande småföretagande har
utvecklats. Befolkningsutvecklingen är fortsatt positiv,
liksom framtidstron om öns möjligheter.

Glesbygdsområdet Stockholms skärgård har alldeles
specifika problem. Endast ett fåtal öar har broförbindelse
och får alltså förlita sig till kommunikationer med båt eller
färja. Av det följer svårigheter att söka sysselsättning
utanför bostadsön. Fraktkostnaderna blir betydligt högre
både för daglig- och sällanköpsvaror. Den samhälleliga
servicen, såsom post, skola, daghem, är betydligt svårare att
upprätthålla utan landsvägskommunikationer.

Bland de värst drabbade av arbetslöshet är kvinnorna i
skärgården. De har en större arbetslöshet än kvinnorna i
landets stödområden.

I den rådande lågkonjunkturens och
massarbetslöshetens Sverige är givetvis alla beroende av att
fler arbetstillfällen kommer till stånd. Det kan gälla
småföretagande, men också andra verksamheter där
distansarbeten kan etableras. Därför är det ett stort
problem om statligt lokaliseringsstöd blir avgörande för om
verksamhet etableras i annan glesbygd i stället för i
glesbygden i Stockholms skärgård där förutsättningarna i
flera avseenden är likartade som t.ex. i den norrländska
glesbygden.

En förutsättning för att skärgården skall kunna utvecklas
på likartade villkor som glesbygdsområden i andra delar av
landet är ett ökat statligt engagemang.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de speciella glesbygdsproblemen
i Stockholms läns skärgård.

Stockholm den 24 januari 1994

Anita Johansson (s)

Sören Lekberg (s)

Hans Göran Franck (s)

Eva Johansson (s)

Björn Ericson (s)

Ines Uusmann (s)

Pierre Schori (s)

Oskar Lindkvist (s)

Mats Hellström (s)

Maj Britt Theorin (s)

Lars Ulander (s)

Sylvia Lindgren (s)

Kristina Persson (s)

Bengt Lindqvist (s)

Sten Andersson (s)i Stockholm