Ökad rättstrygghet

Motion 1990/91:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m)

Sammanfattning

Under 1990 anmäldes drygt 1,2 miljoner brott. Detta är
en sex gånger högre brottslighet än år 1950. Det verkliga
antalet brott är emellertid högre, eftersom många brott
aldrig anmäls.

Det döljer sig mycket mänskligt lidande bakom de
statistiska uppgifterna om anmälda brott. Brottsoffer
drabbas av allvarliga kroppsskador, psykiska besvär och
ekonomiska förluster.

Det stora flertalet människor i vårt land känner djup oro
för att själva utsättas för brott. Så skall det inte vara.

Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för denna
utveckling. Sedan socialdemokraterna återfick
regeringsmakten 1982 har miljonvallen för brott sprängts.
När det gäller kampen mot brott har 1980-talet varit ett
förlorat decennium. Socialdemokraterna saknar förmåga
att ta itu med brottsligheten.

I ett rättssamhälle måste den enskilde kunna känna sig
trygg i sitt eget hem och på gator och torg. Moderat politik
kan minska brottsligheten.

I denna motion läggs förslag med följande inriktning i
syfte att skapa ett tryggare Sverige:Ge ökat ansvar till
familj och skola. Det kan förebygga många brott.Polisen
måste få ökade resurser. 800 nya polisaspiranter bör antas
och polisväsendet bör tillföras 600 nya administrativa
befattningshavare för att frigöra poliser för rent polisiära
uppgifter.Minska utrymmet för åtalsunderlåtelse. Ett
brott skall följas av reaktion.Reformera
påföljdssystemet. I princip bör det endast finnas tre
påföljder: böter, villkorligt fängelse och fängelse.
Skyddstillsyn bör avskaffas som självständig påföljd.
Vanebrottslingarna måste stoppas. Återfallsförbrytare skall
ha strängare straff.Avskaffa halvtidsfrigivningen. I
princip skall hela straffet avtjänas.Få ordning på
fängelserna. Stoppa rymningar och narkotikahantering.
Inför ett fungerande påföljdssystem för
ungdomsbrottslingar. De skall mötas av en fast reaktion
men också ges stöd.Skärp straffen för misshandel och
grov misshandel.Lagstifta om strängare påföljder för
rattfylleri.Inför en effektiv kriminalisering av
narkotikakonsumtion.Skärp straffet för
narkotikabrott.Lagstifta om livstidsstraff för de grövsta
narkotikabrotten.Gör det lättare att utvisa brottslingar
som är utländska medborgare.Stöd brottsoffren. Sätt
offret i centrum, inte brottslingen.

Ett tryggare Sverige med moderat politik

Under 1980-talet växte otryggheten i vårt land. Allt fler
medborgare upplevde mer än tidigare brottslighet som ett
hot mot liv, hälsa och egendom.

Människor tvingades vänja sig vid att de själva eller
någon i den nära omgivningen kunde drabbas av hot, våld,
stöld, skadegörelse eller inbrott.

Där man förut kunde nöja sig med att bara stänga dörren
till bostaden för att gå ett ärende fick man låsa med dubbla
säkerhetslås. Där man utan tanke på överfall kunde ta en
kvällspromenad vågade inte ens poliser gå ensamma utan
patrullerade två och två. Där föräldrar tryggt kunde låta
sina tonåringar vara ute på egen hand på kvällarna
riskerade föräldrarna att barnen hamnade i kriminella
miljöer eller prövade narkotika.

Samtidigt fick många brottsoffer erfara att brottet mot
dem aldrig klarades upp eller att den skyldige fick en
upprörande mild påföljd. Allmänheten kunde konstatera
att i takt med att brottslighet och narkotikamissbruk ökade,
minskade polisens resurser. Straffen sänktes.

Det var för att skapa gemensamt skydd mot yttre och
inre fiender som människor ursprungligen bildade
samhällen. Och det är och förblir en av statens viktigaste
uppgifter att värna medborgarna mot brott. I ett
rättssamhälle skall den enskildes liv, hälsa, integritet och
egendom skyddas.

Land skall med lag byggas. Detta har varit ett av
fundamenten för vår samhällsordning i hundratals år. För
att brottslighet skall kunna bekämpas måste lagarna vara
förankrade i det allmänna rättsmedvetandet. Statsmakterna
måste ge den entydiga signalen att brott inte accepteras.

Rättstryggheten i fara

Under 1990 begicks drygt 1,2 miljoner brott (enligt
preliminära beräkningar), vilket är en sex gånger så hög
brottslighet som 1950. Det verkliga antalet brott är dock
större, eftersom många brott aldrig anmäls.Bakom varje
anmält brott finns ett brottsoffer. Många brottsoffer
drabbas hårt, fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.
Polisväsendet är i kris. Alltför få nya poliser utbildades
under 1980-talet. Endast omkring 1/4 av brotten mot
brottsbalken klarades upp 1989. Mindre än vart tionde
bostadsinbrott blir uppklarat.På grund av bristande
resurser inom rättsväsendet förflyter det lång tid mellan
brott och straff.Många som begår brott slipper någon
påföljd. Poliser kan meddela s.k. rapporteftergift och
åklagare kan bevilja åtalsunderlåtelse.En stor andel av
brotten begås av en liten, högaktiv grupp förbrytare, som
ofta får ''mängdrabatt'' då de ådöms straff.De flesta
personer som ådöms fängelsestraff släpps ut efter halva
tiden.Gång på gång inträffar det att brottslingar avviker
från kriminalvårdsanstalter.Många ungdomar som gör
sig skyldiga till brott tas inte om hand. Det finns tonåringar
som utvecklas till vanebrottslingar.Narkotikamissbruket
fortsätter att breda ut sig. Det är i praktiken fortfarande
tillåtet att missbruka narkotika.

Sammanbrott för socialdemokratisk politik

Det finns flera och komplexa skäl till att brottslighet
förekommer i vårt samhälle. Det säger dock sig självt att
den kriminalpolitik en regering för får stor betydelse för
brottsutvecklingen. Genom en mängd medvetna beslut har
regeringen och en socialistisk riksdagsmajoritet skapat
gynnsamma villkor för brottslig verksamhet. Hos
socialdemokratiska politiker finns starkt stöd för synen att
den som begår brott främst behöver vård. Det har
manifesterats en ovilja att se individen såsom en
självständig person som har att bära ansvar för egna
gärningar.

Stölder och skadegörelser som har drabbat enskilda har
bagatelliserats. I bjärt kontrast mot detta står den iver som
visats då det gällt att ingripa mot personer som begått brott
mot staten. Då har sänkta beviskrav, stränga straff och stora
övervakningsresurser satts i första hand.

Unga brottslingar har lämnats vind för våg -- eller
erhållit vad vanliga medborgare uppfattar som belöningar.
Ungdomsbrottslingar har fått segelsemester i stället för
påföljder. Resultatet har blivit vad man har kunnat förutse:
unga människor har fritt fått utvecklas till vanebrottslingar.

Narkotikamissbruket har fått breda ut sig -- inte minst
bland yngre. Många människoliv har förötts för att polis och
tull inte har tillräckliga resurser för att bekämpa
narkotikahanteringen.

Vaneförbrytare får fortsätta sina härjningar. Gång på
gång kan de begå nya brott. Trots att det är allmänt känt att
denna förhållandevis lilla grupp står för en stor del av alla
brott har inga krafttag vidtagits.

Halvtidsfrigivningen från fängelsestraff har fått bestå.

Polisens resurser har medvetet och planmässigt strypts
genom för låg intagning av nya polisaspiranter. Bristen
kommer att bestå långt in på 1990-talet.

Konsekvent har brottslingen ägnats den största
uppmärksamheten och omsorgen -- medan brottsoffrets
lidande kommit i andra hand.

En politik för ökad rättstrygghet

Moderat kriminalpolitik har fem mål:

1. En av statens främsta uppgifter skall vara att skydda
medborgarna mot brott.

2. Lagöverträdare skall mötas av en reaktion som visar
att handlingen inte accepteras.

3. Unga människor skall inte tillåtas att utveckla ett
kriminellt beteende.

4. Sverige skall bli ett narkotikafritt samhälle.

5. Brottsoffer skall ges ett starkt stöd från det allmänna.

Moderat kriminalpolitik syftar till att minska
brottsligheten. Denna uppgift vilar ytterst på det allmänna.
Skall uppgiften klaras av krävs det att bland annat polisen
har tillräckliga resurser och att lagöverträdare drabbas av
påföljder som överensstämmer med den allmänna
rättskänslan. En regering och riksdagsmajoritet som inte
uppfyller dessa krav har svikit det ansvar de åtagit sig
gentemot medborgarna.

Kriminalpolitiken i Sverige har under lång tid formats
under inflytande av den så kallade individualpreventiva
uppfattningen, nämligen att straffet har till främsta syfte att
genom vård och behandling påverka lagöverträdaren så, att
han inte begår nya brott. Detta är i och för sig viktigt. Men
denna inställning får inte leda till att brottslingens intresse
sätts i första hand.

I förhållandet mellan brottslingen och den som drabbas
av brottet är det alltid den senare som är den svagaste. Det
är brottsoffret som är den utsatte, inte brottslingen. En
politik som inte utgår från detta ställer sig på brottslingens
sida.

Enligt moderat uppfattning är straffets främsta ändamål
att avhålla såväl brottslingen som andra från att begå brott.
Därför skall straff följa på brott och det ligger i sakens natur
att straffet måste innehålla ett visst mått av obehag. Detta
för att klargöra att lagarna finns för att visa att vissa
handlingar inte är tillåtna. Självfallet skall det råda
proportionalitet mellan brott och straff. Annars kommer
straffet inte att upplevas som rättvist av allmänheten.

Detta synsätt leder till att det nuvarande
påföljdssystemet i viss utsträckning bör förändras. Vi menar
att domstolar -- i princip -- inte skall utdöma påföljder som
i själva verket huvudsakligen innebär vård. För närvarande
innehåller brottsbalken en mängd påföljdsalternativ. Blotta
mängden olika påföljder är ägnad att skapa oklarhet hos
allmänheten om vilken påföljd som är allvarligast. Till detta
kommer att vissa så kallade påföljder knappt innehåller
något moment av straff.

Enligt vår uppfattning bör det i princip endast finnas tre
typer av påföljder: böter, villkorligt fängelse och fängelse.
Villkorligt fängelse skall kunna kombineras med
övervakning, samhällstjänst eller kontraktsvård. Särskilt
beträffande unga brottslingar är sådana särskilda lösningar
nödvändiga.

Under senare år har nya påföljder införts i vårt land:
kontraktsvård och samhällstjänst. Det anförda leder
emellertid till att denna typ av påföljder alltid skall förenas
med ett villkorligt fängelsestraff. Om den dömde inte
uppfyller de krav som den förmånligare behandlingen
förutsätter skall fängelsestraffet i princip avtjänas. Då det
gäller påföljden skyddstillsyn, som egentligen innebär en
mycket lindrig form av övervakning, bör påföljden, såsom
närmare utvecklas nedan, avskaffas.

Med en sådan ordning som här redovisats uppnås att
rättsväsendet utmäter straff för lagöverträdelser medan
socialtjänsten får ge vård i olika situationer. Det skulle
bland annat leda till den fördelen att socialtjänsten inte
samtidigt framstod som såväl straffande som vårdande,
vilket i dag inte sällan är fallet beträffande unga
lagöverträdare. Självfallet bör det även under ett
fängelsestraff finnas moment som har inslag av vård i bred
bemärkelse, exempelvis utbildning, samtalsterapi eller
avvänjning från narkotikaberoende.

Om våra förslag genomförs kan det vidare finnas
anledning att mönstra ut termer och begrepp i nuvarande
lagstiftning, vilka bygger på ''vårdfilosofin''. Följaktligen
bör exempelvis kriminalvårdsanstalter betecknas som vad
de egentligen är, nämligen fängelser. Därmed uppnås vidare
överensstämmelse med brottsbalkens terminologi.
Fängelsestraff skall även fortsättningsvis kunna avtjänas på
såväl öppna som slutna anstalter.

Den av oss beskrivna ordningen skulle innebära att
gränserna för vad som är tillåtet och otillåtet i vårt samhälle
blev klarare. Den skulle också innebära att det tydligare
markerades att en person skall bära ansvar för sina egna
gärningar. Sist men inte minst skulle det vara en klar signal
om att brott inte accepteras.

Familj och skola kan förebygga brott

Familjerna har avgörande betydelse då det gäller att
förhindra att unga människor begår brott. Föräldrarna
måste alltid ha huvudansvaret för att barn och ungdomar lär
sig att känna respekt för andra människor. Att barnen får
handlingsmönster och lärs att ta ansvar för sig själva och
sina medmänniskor är bästa vägen att förebygga
brottslighet.

Moderat familjepolitik ger vidgade möjligheter för
familjer att själva bestämma över sina villkor. Föräldrarna
får ta ett ökat ansvar för barnens utveckling och ges bättre
möjligheter att svara upp mot detta ansvar.

Efter familjen spelar skolan den viktigaste rollen då det
gäller att förebygga brott. Enligt vår uppfattning har
skolans möjligheter på detta område försummats under en
lång följd av år. Det är här inte endast fråga om att skolan i
ökad utsträckning skall förmedla kunskap om vad som är
tillåtet och otillåtet i samhället. Det gäller i lika hög grad
hur skolarbetet fungerar. Märker elever att de inte behöver
följa lärarens anvisningar eller att de kan skada andra elever
eller skolans egendom utan att en reaktion inträffar är detta
ett svek mot den normförmedling som familj och lagstiftare
bedriver. Om det någonstans skall råda lag och ordning är
det i skolan!

Fler poliser behövs

Polisernas främsta uppgift är att förebygga brott och att
ingripa mot lagöverträdare. För att poliskåren skall kunna
utföra ett effektivt arbete måste den ha tillräckliga resurser.

Gång på gång får emellertid allmänheten erfara att
polisen saknar tillräckliga resurser för att ingripa då brott
utförs. Det kan vara fråga om att polisen inte hinner till
platsen för att gripa brottslingen. Men det kan också vara
fråga om att det saknas tillräckligt många polismän för att
kunna ingripa. Så var exempelvis fallet i en
Stockholmsförort under nyårshelgen då ungdomsgäng
gjorde sig skyldiga till såväl våldsbrott som vandalism inför
den maktlösa polisstyrkans ögon.

Vi upplever nu ett polisväsende i kris. Orsaken är
medvetna beslut av regeringen och den socialistiska
majoriteten i riksdagen. Sedan den socialdemokratiska
regeringen tillträdde 1982 höll den år efter år tillbaka
utbildningen av nya poliser. Detta skedde mot
rikspolisstyrelsens uttryckliga rekommendationer och i strid
med bl.a. moderata samlingspartiet i riksdagen.

Rikspolisstyrelsen har konstaterat att även med en
antagning av 800 aspiranter per år dröjer det till 1996/97
innan den nuvarande bristen på poliser förbyts i överskott.

Trots att situationen är mycket allvarlig har regeringen
i detta års budgetproposition föreslagit att endast 600 nya
poliser skall utbildas.

Polisen behöver omgående ökade resurser. Då kan bl.a.
fler kvarterspolistjänster besättas och fler
gatulangningsgrupper inrättas. Självklart måste det antal
nya poliser -- 800 -- utbildas som rikspolisstyrelsen
föreslagit. Men det krävs mer än så.

Många polismän utför i dag administrativa uppgifter.
Polisens resurser att ingripa mot brott skulle kunna öka om
sådana arbetsuppgifter i stället utfördes av administrativ
personal. Rikspolisstyrelsen föreslår att 600 administrativa
befattningshavare nyanställs för att minska
skadeverkningarna av att det finns för få poliser. Enligt vår
mening måste dessa nya administrativa tjänster omedelbart
inrättas. En sådan förstärkning kommer -- till skillnad från
ökad intagning av aspiranter -- att snabbt resultera i att
polispersonal kan frigöras för rent polisiära uppgifter.

Strängare straff för vanebrottslingar

En liten grupp kriminellt belastade personer -- ofta med
grava missbruksproblem -- svarar för en oproportionerligt
stor andel av begångna brott. Detta är klarlagt genom ett
flertal kriminalpolitiska undersökningar.

Det finns undersökningar som uppskattar att ca tre
promille av landets män (12.000 personer) stod för ca
200.000 av de polisanmälda brotten år 1986. I den gruppen
finns dessutom en extremt högaktiv grupp om 2.000
individer som svarade för ca 100.000 av brotten.

Den lilla skaran högaktivt kriminella orsakar genom sin
verksamhet lidande och ekonomiska förluster för
brottsoffren och orimliga kostnader för det allmänna. Icke
desto mindre är brottslingarna på sätt och vis favoriserade.
De kan få åtalsunderlåtelse för vissa brott som följt på
tidigare. Då de åtalas för ett flertal brott samtidigt åtnjuter
de en form av ''mängdrabatt'' då straffet bestäms.

Under 1988 genomfördes lagändringar som innebär att
återfall skall kunna ges särskild straffskärpande betydelse.
Förutsättningarna för att tillämpa lagen är dock snävt
angivna. Straffskärpning skall kunna ske om den tidigare
och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i
båda fallen varit särskilt allvarlig och haft ett straffvärde på
omkring ett års fängelse.

Endast en liten del av de högaktiva brottslingarna
drabbas av denna reglering. Det är tämligen sällsynt att så
långa fängelsestraff som ett år utdöms. I praktiken kan
flertalet vanebrottslingar fortsätta med sin verksamhet.

Under en följd av år har vi från moderat sida krävt en
skarpare reaktion mot vanebrottslingarna.
Våldskommissionen har i sitt slutbetänkande (Våld och
brottsoffer, SOU 1990:92) redovisat liknande förslag.

Den som har dömts för brott flera gånger och ändå
fortsätter att begå nya brott skall enligt vår mening
regelmässigt ges strängare straff.

Färre åtalsunderlåtelser

Rapporteftergift och åtalsunderlåtelse meddelas i
nuläget för ofta. Åtalsunderlåtelse betyder att brottslingen
slipper att åtalas och dömas för sitt brott. Åtalsunderlåtelse
förekommer bl.a. då det nya brottet anses vara av mindre
betydelse med hänsyn till de brott lagöverträdaren tidigare
dömts för. Inte minst unga brottslingar får åtnjuta
åtalsunderlåtelse.

Vi menar att detta är helt fel. Brottslingar måste få inse
att lagöverträdelser inte accepteras. Huvudregeln skall vara
att en reaktion skall följa på ett brott. I annat fall förlorar
många människor förtroendet för lagar och myndigheter.
Till detta kommer att polisen ofta finner arbetet
meningslöst då brottslingen slipper varje påföljd.
Möjligheterna att meddela rapporteftergift och
åtalsunderlåtelse måste begränsas betydligt.
Rapporteftergift och åtalsunderlåtelse bör komma ifråga
endast då särskilt förmildrande omständigheter föreligger.

Villkorligt fängelse bättre än villkorlig dom

Personer som för första gången har begått brott som kan
föranleda fängelse döms ofta till villkorlig dom. Det är inte
ovanligt att detta uppfattas som ett frikännande.

Villkorlig dom bör bytas ut mot villkorligt fängelse.
Domstolen skall alltså utdöma ett fängelsestraff, men
medge anstånd med straffets verkställande. Påföljden bör
kunna kombineras med övervakning. Om den dömde begår
ett nytt brott under en viss prövotid skall fängelsestraffet
avtjänas. En sådan förändring skulle på ett tydligare sätt
visa att brott inte accepteras.

Avskaffa påföljden skyddstillsyn

Många personer som har begått brott ådöms påföljden
skyddstillsyn. Skyddstillsyn innebär en prövotid på tre år
varav normalt övervakning under ett år. Inslaget av straff är
mycket litet i denna påföljd.

Såsom vi ovan framfört saknas anledning för domstolar
att utdöma i huvudsak vård som reaktion på brott. Redan
av detta skäl saknas anledning att behålla påföljden
skyddstillsyn, som vilar på en ''vårdfilosofisk'' grund. Till
detta kommer att möjligheterna till påverkan måste anses
vara begränsade med så inskränkta kontakter som i
praktiken ofta tillämpas mellan övervakare och den dömde.
Det är för övrigt ganska vanligt att den som erhållit
skyddstillsyn återfaller i brott. Sammantaget talar detta för
att påföljden skyddstillsyn skall avskaffas. Den kategori
dömda som nu erhåller skyddstillsyn bör i stället ådömas
villkorligt fängelse eller fängelse. Det förtjänar att
framhållas att vissa av de som ådöms skyddstillsyn gjort sig
skyldiga till misshandel, vilket enligt vår mening i princip
bör föranleda fängelsestraff.

Såsom tidigare framhållits förutsätter vi emellertid att
påföljden villkorligt fängelse skall kunna kombineras med
övervakning.

Lättare utvisa utländsk brottsling

Brottsstatistiken visar att utländska medborgare är
överrepresenterade. Av dem som 1989 misstänktes för brott
var nästan 1/5 utländska medborgare. De är misstänkta för
i stort sett samma brottstyper som svenska medborgare. En
större andel utländska medborgare är emellertid misstänkta
för bl.a. grova våldsbrott, våldtäkt och
varusmugglingsbrott.

Det är möjligt att utvisa utlänning som gjort sig skyldig
till brott. Men genom såväl lag som praxis har dessa
möjligheter inskränkts. Enligt utlänningslagen gäller bl.a.
följande: En utlänning som gjort sig skyldig till brott kan
utvisas om fängelse i mer än ett år kan följa eller det är fråga
om återfall i brott. Men en utlänning som varit bosatt här i
mer än tre år får inte utvisas på grund av brott om det inte
föreligger synnerliga skäl för utvisning. För nordbor är
tidsgränsen i stället satt till två år. Som lagen är formulerad
är det åklagaren som skall bevisa att synnerliga skäl
föreligger.

Den nuvarande ordningen är otillfredsställande. Vårt
land måste ha förmåga och medel att avlägsna de
utlänningar som förbrutit sig mot vår rättsordning på ett
grovt sätt.

Som framgått fordras det i dag synnerliga skäl för att
avlägsna en utlänning som begått ett allvarligt brott. Det
vore rimligare om den utlänning som förövat ett allvarligt
brott vore skyldig att åberopa de skäl som bör föranleda att
han likväl skall ha rätt att få bo kvar. Även med denna
konstruktion kommer självfallet anknytningen till vårt land
och uppehållstidens längd att ha betydelse. Men
bedömningen blir stramare. Möjligheten att utvisa en
utländsk brottsling ökar.

Avskaffa halvtidsfrigivningen

När riksdagen i början på 1980-talet fattade beslut om
halvtidsfrigivningen var moderata samlingspartiet det enda
parti som motsatte sig beslutet om allmän straffsänkning.

Vi har därefter konsekvent vidhållit vår kritik. Systemet
med halvtidsfrigivning har med fog upprört allmänheten.
Denna har haft svårt att inse att trots att lag och domstols
dom anger visst straff skall den dömde slippa att avtjäna
halva straffet. I de fall ett fängelsestraff utdöms är det fråga
om att allvarliga brott har begåtts. Halvtidsfrigivningen får
alltså till resultat att straffet mildras påtagligt för dem som
befunnits skyldiga till svåra brott, exempelvis våldsbrott
eller bostadsinbrott. Till och med personer som ådömts
fleråriga fängelsestraff för grova narkotikabrott kan friges
efter halva tiden.

De som ådöms fängelsestraff är ofta notoriska
vanebrottslingar. Det innebär att de i frihet ofta gör sig
skyldiga till olika former av brott. När denna kategori av
personer slipper att avtjäna hela strafftiden ges de
följaktligen ökade möjligheter att begå fler brott.

Enligt en studie från BRÅ (Inkapacitering, effekter vid
förändrade strafftider, Jan Ahlberg, BRÅ-rapport 1990:7)
innebar halvtidsreformen att de anmälda stöldbrotten
ökade med 1,6 procent. De anmälda biltillgreppen ökade
med 3,3 procent, bedrägerierna med 1,2 procent,
misshandelsbrotten med 1 procent och rånen med 3,2
procent.

De angivna procenttalen kan förefalla små. Man skall
emellertid ha i åtanke att det begås drygt 1,2 miljoner brott
per år i vårt land. Halvtidsfrigivningen innebär i praktiken
att tiotusentals människor per år drabbas av brott helt i
onödan.

Halvtidsfrigivningen är en av svensk kriminalpolitiks
största skandaler. Den utgör ett upprörande exempel på
socialdemokratisk flumpolitik. Enligt vår mening skall det
straff som utdöms i princip avtjänas. Om villkorlig
frigivning skall förekomma skall den vara en belöning för
gott uppförande och ske först då större delen av straffet
avtjänats.

Enligt den ovan nämnda BRÅ-rapporten skulle
effekterna av att de fängelsedömda avtjänade hela straffet
bli följande. Stöldbrotten skulle minska med 4 procent,
biltillgreppen med 8 procent, bedrägerierna med 3,3
procent, rånen med 8,6 procent och misshandelsbrotten
med 2,4 procent. Omsatt i antal utförda brott skulle således
en sådan förändring som vi föreslår leda till påtaglig
minskning av brottsligheten och därmed färre brottsoffer.

Det är givet att en sådan förändring skulle medföra
behov av ökat antal fängelseplatser. Enligt BRÅ-rapporten
skulle beläggningen på fängelserna öka med närmare 30
procent. Vi anser emellertid att allt talar för att antalet
fängelseplatser inte skulle behöva ökas i den nämnda
utsträckningen. Med strängare påföljder skulle fler
presumtiva brottslingar avhålla sig från att begå brott.
Därmed skulle behovet av fängelseplatser alltså vara lägre
än uppskattningen i BRÅ-rapporten. Men en viss ökning
skulle bli nödvändig. Detta är dock inget argument för att
avstå från att med kraft ingripa mot brottslingar och utdöma
rättvisa straff. Den ökade kostnad som skulle åsamkas
staten är en nödvändig kostnad om man menar allvar med
att på brott skall följa straff. Frågan om att skydda
medborgarna mot brott skall inte vara helt avhängig
budgetmässiga avgöranden. Det är det allmännas
skyldighet att ställa de medel till förfogande som är
nödvändiga för att skapa rättstrygghet i vårt samhälle.

Fungerande fängelser

Svenska fängelser fungerar inte tillfredsställande.
Alltför ofta visar det sig att brottslingar kan avvika från de
anstalter de är intagna i. Inte sällan rör det sig om personer
dömda för omfattande kriminalitet, vilkas gripande och
dömande medfört stora kostnader för det allmänna. Från
såväl principiella som samhällsekonomiska utgångspunkter
är dessa förhållanden oacceptabla. Bevakningen av intagna
måste förbättras.

För närvarande gäller att vissa intagna kan
särbehandlas. Detta betyder att de placeras i sluten
riksanstalt och endast kan beviljas permission under
bevakning. Särbehandling kan ske beträffande den som har
dömts till fängelse i lägst två år för grov
narkotikabrottslighet och för den som har dömts till
fängelse i lägst fyra år för annan brottslighet.

Allmänhetens skyddsintresse måste sättas i första
rummet. I princip bör alla intagna som erhållit två års
fängelse särbehandlas.

Reglerna för permissioner måste stramas upp.
Obevakade permissioner bör starkt begränsas för intagna
som gång på gång återfaller i brott. När det gäller intagna
som begått allvarliga våldsbrott och narkotikabrott bör
permission endast undantagsvis få förekomma.

På många fängelser finns stora narkotikaproblem. Detta
är givetvis inte acceptabelt.

Många av dem som intas i anstalt har både sociala,
utbildningsmässiga, psykiska och medicinska problem. Det
är viktigt att en intagen får vård för alla former av missbruk.
Den intagnes möjligheter att klara sig i samhället efter
frigivningen skall förbättras bl.a. genom yrkesutbildning.

För att minska risken för återfall i brott bör det allmänna
ta ett större ansvar för de dömdas rehabilitering i samhället.
Här kan tilläggas att om vårt förslag om att skyddstillsyn
skall avskaffas genomförs får den s.k.
frivårdsorganisationen väsentligt minskad arbetsbörda. Då
kan ytterligare resurser avsättas för att stödja de personer
som just avtjänat ett fängelsestraff.

Psykiskt störda lagöverträdare

Det inträffar att den som begått ett allvarligt brott
befinns vara psykiskt störd. Han eller hon överlämnas då till
s.k. sluten psykiatrisk vård. Det sker beträffande 300-400
personer per år. Inte sällan har det hänt att en sådan person
inom kort försätts på fri fot och gör sig skyldig till nya
allvarliga brott.

Detta har med fog upprört allmänheten. Det har
ifrågasatts om nuvarande lagar inom detta område tar
tillräcklig hänsyn till medborgarnas anspråk på skydd mot
brott. Regeringen har nyligen lagt en proposition som
innehåller förslag om vissa förändringar beträffande
behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Från
moderat sida har regeringens förslag avvisats, eftersom det
inte kommer att medföra någon större skillnad jämfört med
vad som gäller för närvarande.

Enligt vår mening måste allmänhetens rätt till skydd mot
nya brott tillmätas avgörande betydelse då frågan om
behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare beslutas.
Psykiskt störda lagöverträdare bör dömas till ett
fängelsestraff. Samtidigt skall domstolen kunna förordna
att den dömde skall genomgå rättspsykiatrisk vård. När
denna vård -- enligt ansvarig läkare -- inte längre behövs
skall den dömde avtjäna resterande tid av det ådömda
fängelsestraffet.

Undantagsvis skall något straff inte utdömas. Det gäller
en synnerligen begränsad grupp personer, något tiotal per
år, som kan anses ha varit helt ur stånd att uppfatta att de
begår ett brott. Att sådana ''icke tillräkneliga'' personer
slipper straff är en sedan århundraden väl etablerad princip
i bl.a. västeuropeiska länder. Även beträffande denna lilla
kategori av lagöverträdare skall dock strängare regler
tillämpas vad gäller utskrivning och vistelse utanför
sjukhuset.

Oroande ungdomsbrottslighet

Många brott begås av unga människor. Det helt
övervägande antalet ungdomar som begår brott gör det
endast vid enstaka tillfällen. Men det finns en grupp unga
som inte upphör med sin brottsliga aktivitet utan tvärtom
ökar den och begår fler och svårare brott. Det finns
tonåringar som har utvecklat vanebrottslighet.

Det borde vara självklart att det allmänna med olika
åtgärder ingriper på ett tidigt stadium för att hindra en ung
person från att fortsätta med en brottslig bana. Så är
emellertid inte fallet. Reaktionen kommer ofta sent och
saknar ofta verkan. Inte sällan överlämnas en ung brottsling
till socialtjänsten för ''vård''. I sämsta fall saknar denna vård
varje innehåll. Den unge upplever att han har fått
samhällets tillstånd att fortsätta att begå brott. Då den
brottsliga verksamheten har pågått tillräckligt lång tid eller
tagit sig synnerligen allvarlig form kan emellertid plötsligt
den unge finna sig vara dömd till fängelse. Detta system är
minst sagt otillfredsställande.

Det krävs omfattande åtgärder för att komma till rätta
med ungdomsbrottsligheten. Moderata samlingspartiet har
i en särskild motion av Rolf Dahlberg m.fl. angående
ungdomsbrottslighet utvecklat vad som behöver göras.
Bl.a. krävs följande förändringar:

För gravt kriminellt belastade unga måste det inrättas
institutioner som effektivt kan ta hand om dem. Detta
förutsätter bl.a. att huvudmannaskapet för institutionerna
(f.n. kallade § 12-hem) vilar på staten. Sociala myndigheter
måste ingripa mera bestämt mot unga som begår brott eller
påbörjar missbruk av alkohol eller narkotika. Brott av unga
personer måste utredas snabbare. Det bör på försök införas
jourdomstolar för unga brottslingar.

Redan 1987 riktade JO skarp kritik mot § 12-hemmens
sätt att fungera. Under våren 1988 tog moderata
samlingspartiet upp frågan i form av en motion i riksdagen
och krävde snabba reformer för att skapa fungerande
institutioner för unga brottslingar. Vi upprepade -- tyvärr
förgäves -- kraven under våren 1989 och våren 1990. Under
sommaren 1990 framförde våldskommissionen i
promemorian Ungdomar och brott förslag som i flera
avseenden överensstämde med de moderata kraven.
Regeringen har därefter tillkallat en parlamentariskt
sammansatt kommitté för att se över nuvarande regelsystem
för unga lagöverträdare. Kommittén beräknas avsluta sitt
arbete under hösten 1992. Detta betyder att några
lagändringar knappast kommer att ske förrän någon gång
under 1993 och inte kommer att kunna träda i kraft förrän
1994.

Regeringens passivitet är upprörande av flera skäl. För
det första har handlingsförlamningen lett till att många unga
personer under en följd av år fritt har kunnat utvecklas till
vanekriminella. Vidare har den förda låt-gå-politiken fått
till resultat att ett stort antal människor drabbats av ofta
allvarliga brott utan att några egentliga reaktioner vidtagits
mot de unga brottslingarna.

Det är mot denna bakgrund uppenbart att regeringen
misslyckats vad gäller hanteringen av
ungdomsbrottsligheten.

Strängare straff för våldsbrott

Påföljderna för misshandelsbrott är för milda. Många
som döms för misshandel slipper helt frihetsberövande
påföljd. Det stora flertalet av dem som döms för det svårare
brottet grov misshandel ådöms endast det stadgade
minimistraffet ett års fängelse.

Den nuvarande situationen är oacceptabel. Våldsbrott
upplevs av allmänheten som synnerligen allvarliga brott.
Denna inställning måste avspegla sig i straffskalor och
ådömda påföljder. Annars uppstår en förtroendekris mellan
medborgarna och de lagstiftande och lagtillämpande
organen i samhället. Dessa frågor behandlas närmare i en
särskild motion av Rolf Dahlberg m.fl., Strängare straff för
våldsbrott.

Fängelse för rattfylleri

Under hösten 1989 antog en majoritet i riksdagen ny
lagstiftning gällande trafiknykterhetsbrott. De nya reglerna
innebar bland annat att betydligt färre personer skulle
dömas till fängelse trots att de fällts för grovt rattfylleri.
Endast moderata samlingspartiet motsatte sig
lagändringarna i riksdagen. Enligt vår uppfattning var
denna typ av brott så allvarlig att fängelse borde vara
normalpåföljd liksom tidigare.

Utvecklingen har visat att det vi varnade för nu inträffar.
I ökad utsträckning utdöms mildare straff för personer som
gjort sig skyldiga till grova trafiknykterhetsbrott. Fängelse
utdöms inte ens för förare som varit så berusade att de inte
kunnat stå upprätta utan stöd. Detta har med fog upprört
allmänheten. Enligt vår uppfattning ligger det i sakens natur
att utvecklingen på sikt måste resultera i minskad
laglydnad. Vi kommer därför att få uppleva att antalet
rattfylleribrott ökar. I och med att fler förare -- på grund av
de milda påföljderna -- kör bil berusade kommer antalet
trafikolyckor också att öka.

Enligt vår mening bör grovt rattfylleri bedömas som ett
så allvarligt brott att det skall stadgas fängelse i högst två år
i stället för som nu ett år. Fängelse måste vara
normalpåföljden för denna typ av brottslighet.

Moderata samlingspartiet har i en särskild motion av
Rolf Dahlberg m.fl., Skärpta straff för
trafiknykterhetsbrott, närmare utvecklat vilka lagändringar
som är nödvändiga.

Skärp narkotikastrafflagen

Det finns ett klart samband mellan brottslighet och
narkotikamissbruk. Narkotikapolitiken måste utformas så
att det inte kan uppstå någon tvekan om att befattning med
illegal narkotika inte accepteras.

Moderata samlingspartiet har i en särskild motion av
Rolf Dahlberg m.fl., Stoppa narkotikamissbruket,
utvecklat vilka lagändringar som är nödvändiga. Bl.a. krävs
att fängelse skall stadgas för narkotikakonsumtion och
strängare straff för narkotikabrott och grovt narkotikabrott.
För de grövsta narkotikabrotten måste livstidsstraff kunna
utdömas.

Stärk tullens resurser för narkotikakontroll

Praktiskt taget all narkotika som illegalt nyttjas i vårt
land smugglas över gränserna. Det är därför givet att tullen
har mycket stor betydelse för narkotikabekämpningen.

Tullens förmåga att avslöja narkotikasmuggling måste
stärkas. Det är viktigt att denna uppgift får en central roll i
ett framtida EES- och EG-samarbete. Vid gränserna kan
stora partier narkotika upptäckas. Ju svårare det blir att
föra in narkotika i vårt land, desto närmare kommer vi vårt
mål om ett narkotikafritt Sverige. Moderata samlingspartiet
har i annat sammanhang redovisat hur kontrollen av
narkotikasmugglingen över gränserna kan förbättras. Bl.a.
krävs följande:

Tullen måste ges resurser för att hejda
narkotikasmuggling. Det krävs hårdare straff för personer
som smugglar in narkotika genom att svälja det. Tullen
måste utrustas med fler knarkhundar.

Stöd brottsoffren

Offren för brott har alltför länge blivit bortglömda. Ett
antal brottsoffer drabbas av allvarliga kroppsskador och
t.o.m. invaliditet. Många får uppleva kännbara ekonomiska
förluster. Psykiska besvär direkt beroende på brottet är
vanligt förekommande.

Moderata samlingspartiet har i en särskild motion
redovisat ett flertal förslag gällande hur brottsoffren skall
ges ökat stöd. Förslagen omfattar bl.a. följande:

Staten bör förskottera utdömda skadestånd till
brottsoffer och sedan återkräva beloppet från brottslingen.
Det krävs ökade möjligheter till skadestånd för ideella
skador så att den som till exempel haft inbrott kan få
skadestånd för integritetskränkningen. Kommunernas
ansvar för brottsoffer måste betonas, bl.a. genom att
socialtjänstlagen ändras. Kvinnojourerna och andra
brottsofferjourer behöver stöd. Informationen till
brottsoffer om möjligheterna till stöd och uppgifter om det
egna ärendets handläggning måste förbättras. De totala
kostnaderna för brottsligheten och hur brottsoffer reagerar
psykiskt behöver utredas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statens ansvar för att skydda
medborgarna mot brott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om påföljdssystemets utformning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att beteckningen
kriminalvårdsanstalt i relevant lagstiftning bör ersättas av
beteckningen fängelse,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om familjens betydelse i det
brottsförebyggande arbetet,

5. att riksdagen beslutar att 800 nya poliser skall utbildas
i enlighet med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen beslutar att polisväsendet skall förstärkas
med 600 administrativa tjänster i enlighet med vad i
motionen anförts,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strängare straff vid
vanebrottslighet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strängare straff för
misshandelsbrott,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om minskad användning av
åtalsunderlåtelse och rapporteftergift,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om villkorligt fängelse,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att påföljden skyddstillsyn skall
avskaffas,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvisning av utländska
medborgare som gjort sig skyldiga till brott, 1 s]

12. att riksdagen beslutar att ändra brottsbalken och
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt så att den
obligatoriska villkorliga frigivningen upphävs,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särbehandling av intagna i
fängelser,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om permissioner till intagna i
fängelser,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om narkotikamissbruk i fängelser,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bevakning av fängelsedömda,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rehabilitering av dömda
brottslingar,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om påföljder för psykiskt störda
brottslingar,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta straff för
trafiknykterhetsbrott,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att minska
ungdomsbrottsligheten,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kriminalisering av
narkotikakonsumtion och strängare straff för
narkotikabrott,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkning av tullens
resurser,2 s]

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till brottsoffren.

Stockholm den 14 januari 1991

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson
i Ljung

Sonja Rembo (m)

1 1990/91:Sf604

2 1990/91:Sk610