med anledning av prop. 1990/91:34 Ny bostadsfinansiering, m.m.

Motion 1990/91:Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m)

Sammanfattning

Moderata samlingspartiet avvisar regeringens
förslag till ny bostadsfinansiering.

Regeringens förslag innebär att grunden för
människors långsiktiga ekonomiska planering rycks
undan. De som har räntebidrag förlorar dessa över
en natt. Det är etiskt oförsvarligt av statsmakterna
att först införa ett system för långsiktig
bostadsfinansiering, som människor inrättar sig
efter, för att därefter på detta sätt radikalt ändra
spelreglerna.

Genom räntelånen ökar egnahemsägarens
nominella skuld trots årliga amorteringar under de
första 20 åren. Skulden kan vara fördubblad när det
är dags att börja minska den. Till detta kommer att
reavinstbeskattningen i det nya skattesystemet görs
nominell och saknar den gamla indexuppräkningen
av inköpspriset. Om försäljningsintäkten skall
beskattas utan hänsyn till den inflation som har ägt
rum kan resultatet bli förödande för
egnahemsägaren.

Regeringens förslag kommer vidare att fungera
som en stoppkloss för nyuppförande av egnahem.
Få kommer att våga satsa på ett nytt eget hem
under de nya villkoren.

Det föreslagna bostadsfinansieringssystemet
kommer övergångsvis att minska statens kostnader.
Den nya statliga kreditgarantin och det nya
realräntebidraget som föreslås kan emellertid leda
till väsentligt högre kostnader än som förutses. Det
finns en klar risk för att det nya systemet kan
komma att kollapsa i framtiden.

Det nya lånesystemet i förening med den
beslutade finansieringen av skatteomläggningen
kommer att pressa upp hyrorna. Det i sin tur
kommer att leda till krav på höjda bostadsbidrag.
Även på detta område kan alltså statens kostnader
komma att öka väsentligt.

Det krävs grundläggande förändringar inom
hela det bostadspolitiska fältet. Den statliga
detaljstyrningen av bostadsproduktionen måste
upphöra. Det måste skapas förutsättningar för
konkurrens mellan olika boendeformer. Ägande av
bostäder -- såväl egnahem som bostadsrätter --
måste uppmuntras. Skattetrycket måste sänkas.
Det måste skapas ett nytt system för finansiering av
nya bostäder. Det nuvarande
räntesubventionssystemet skall i princip behållas
för de fastigheter som är berörda av det. Systemet
bör dock steg för steg avskaffas i takt med att
skatterna sänks. Några drastiska förändringar av de
boendes villkor skall inte tillåtas inträffa. Enskilt
bosparande skall gynnas.

Inledning

I propositionen föreslås att ett nytt system för
bostadsfinansiering skall införas. Det nuvarande
subventionssystemet avskaffas. Förslaget, som
bygger på boendekostnadsutredningens (SOU
1989:71) betänkande, innebär bland annat att
fastighetsägare erbjuds att låna till räntan. En följd
av detta blir att skulden för bostadshus kan komma
att fortsätta att öka i upp till 20 år.

Moderata samlingspartiet avvisar regeringens
förslag av flera skäl. Godtas propositionens förslag
kommer det att innebära en drastisk försämring för
många egnahemsägare med statliga lån.
Genomförs förslaget riskerar det också att helt
förhindra tillkomsten av nya egnahem. Det nya
systemet kan också på sikt bli än mer
kostnadskrävande än den nuvarande ordningen
med räntesubventioner. Vi kommer nedan närmare
att redovisa de invändningar som kan resas mot
förslaget.

Hela bostadspolitiken behöver reformeras

Frågan om hur ett statligt stöd till
bostadsbyggandet skall utformas kan inte ses
isolerad från andra frågor. Den utgör endast en
bland de många faktorer som påverkar boendets
villkor. Skattepolitiken, regleringen av byggandet,
hyressättningen m.m. har också stor betydelse.

Bostadsmarknaden fungerar inte längre i
Sverige. Det är en sektor som kännetecknas av
köer, bristande valfrihet, krångel och byråkrati,
stora subventioner, snabb kostnadsökning och
trögrörlighet. Många av bristerna kan direkt
hänföras till att regeringen har bedrivit en
misslyckad bostadspolitik. Bostadsområdet utgör
ett tydligt och nedstämmande exempel på resultatet
av en socialistisk reglerings- och
planhushållningspolitik. Denna politik uppvisar
stora likheter med vad som varit -- och delvis ännu
är -- den normala ordningen i Östeuropa. Det
paradoxala är att medan flertalet östeuropeiska
länder vill göra sig av med socialistisk reglerings-
och påbudspolitik är socialdemokraterna i Sverige
oförmögna att frigöra sig från detta tänkande.

Äganderätten har fortlöpande urgröpts och
ägande av egen bostad motverkats. Detta har t.ex.
skett genom diskriminerande låne- och
skatteregler. Bl.a har avdragsrätten för
ränteutgifter begränsats kraftigt. Avdragsrätten
har -- på ett principvidrigt sätt -- jämställts med
direkta statliga räntesubventioner. Den enskilde
hyresgästens inflytande utövas av hyresgästernas
riksförbund, trots att flertalet hyresgäster inte är
medlemmar av organisationen. Den enskilde
hyresgästen är omyndigförklarad i många frågor
som direkt berör honom. Rörligheten och
valfriheten på bostadsmarknaden hämmas av
reavinstregler och ett centraliserat
hyressättningssystem. Kommunerna har ett
avgörande inflytande över all byggverksamhet.
Den stora trögrörligheten på bostadsmarknaden
gör att hundratusentals människor inte kan
förverkliga sina bostadsönskemål. Detta är
orimligt, särskilt mot bakgrund av att vi i Sverige
har världens kanske högsta utrymmesstandard.
Den bristande rörligheten på denna förhållandevis
stora marknad är till skada för såväl människors
levnadsförhållanden som Sveriges ekonomi.

Samtidigt har egnahemsägare drabbats av ökade
pålagor. Höjda taxeringsvärden leder till högre
löpande beskattning och till detta skall fogas ökade
kostnader på grund av moms på vatten,
reparationer m.m. Det är ett resultat av medveten
politisk styrning att andelen småhus är påtagligt
lägre i Sverige än i de flesta andra länder i
västvärlden.

Egen härd -- ingenting värd?

Det är en händelse som ser ut som en tanke att
regeringen nu samverkar med kommunisterna för
att rikta ännu ett hårt slag mot ägare till egnahem.
Detta sker trots att önskan om en egen ägd bostad
är djupt rotad i det svenska samhället och trots att
utförda opinionsundersökningar entydigt visar att
även i vårt land en överväldigande majoritet av
medborgarna önskar bo i eget hem.

Enligt propositionen skall bland annat äldre
egnahem med räntebidrag komma att omfattas av
det nya systemet från den 1 januari 1993. Genom
räntelånen kan egnahemsägarens nominella skuld
öka trots årliga amorteringar under de första 20
åren. Skulden kan vara fördubblad när det är dags
att börja minska den.

Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund
framhåller bland annat följande: ''Den automatiskt
ökade upplåningen försvårar för fastighetsägaren
att bygga upp ett nödvändigt eget kapital för
framtida underhåll och ombyggnader. Systemet
förutsätter att fastighetens värde ökar snabbare än
skulden, vilket inte är givet i hela landet.'' Enligt
byggentreprenörerna är det troligt att en
omfördelning av den totala efterfrågan sker i
riktning från egnahem till hyresrätt, på grund av
den ökade riskexponeringen för egnahem.

Propositionens förslag innebär att grunden för
människors långsiktiga ekonomiska planering rycks
undan. De som har räntebidrag förlorar dessa över
en natt. Enligt departementschefen finns inget
hinder för ett sådant agerande eftersom
''räntebidrag är ett ensidigt åtagande från statens
sida''. Vi kan inte acceptera ett sådant synsätt. Det
är etiskt oförsvarligt av statsmakterna att först
införa ett system för långsiktig bostadsfinansiering,
som människor inrättar sig efter, för att därefter på
detta sätt radikalt ändra spelreglerna när ingen
återvändo finns.

Ännu ett allvarligt riskmoment är att
reavinstbeskattningen i det nya skattesystemet görs
nominell och saknar den gamla indexuppräkningen
av inköpspriset. Om då skulduppräkning skett kan
resultatet bli förödande för egnahemsägare. I de
allra flesta fall kommer de att bli skyldiga att utge
dels reavinstskatt på en realt sett inte existerande
vinst, dels -- så som beskrivs närmare nedan --
ersättning till staten på grund av att denna infriat en
kreditgaranti till aktuellt kreditinstitut.

Enligt propositionens förslag skall hyres- och
bostadsrättsradhus subventionsmässigt jämställas
med egnahem. Av detta skäl lämnas
skattekompenserande räntebidrag för hyres- och
bostadsrättshus med 30 procent av en beräknad
kostnad för räntor på en låneskuld för
investeringen och på räntelån. Detta skall enligt
propositionen motsvara den statliga
skattereduktionen med 30 procent av
ränteutgifterna som inkomstskatteförslaget
innebär för egnahem.

Vad propositionen förtiger är emellertid att den
nämnda skattereduktionen för egnahem endast
gäller ränteutgifter upp till ett belopp om 100 000
kronor. Överstigande ränteutgifter är
avdragsgilla endast till 70 procent, dvs.
skattereduktionen blir 21 procent.

Det föreslagna systemet med räntelån leder till
att egnahemsägare belastas med stora skulder. Ett
stort antal ägare till egnahem kommer med tiden att
få ränteutgifter överstigande 100 000
kronor och kommer därmed att drabbas av
den minskade avdragsrätten. Även i detta avseende
diskrimineras således egnahem.

Stoppkloss för nya egnahem

Det nya systemet -- liksom reavinstreglerna --
kommer av naturliga skäl att skapa stor osäkerhet
beträffande uppförande av ägda småhus.
Riksbanken framhåller i sitt remissyttrande
följande: ''Även för den enskilde låntagaren blir det
närmast omöjligt att bedöma systemets
återverkningar. Bördan av ett lågt sparande och en
hög skuldsättning kan bli fullt uppenbara först efter
ett eller flera decennier.''

Det är mot denna bakgrund uppenbart att
endast ett fåtal nya egnahem kan tillkomma i
framtiden under det nya systemet. Bristerna i
propositionen i detta hänseende är så grava att det
inte kan vara fråga om en slump eller ett
förbiseende. Den enda förklaringen torde vara att
regeringen med kommunisternas benägna bistånd
nu vill ta det avgörande steget och avskaffa
möjligheterna för vanliga människor att förvärva
ett nytt eget hem.

Garanti -- men inte för ägaren

Det nya finansieringssystemet kan leda till att
fastigheter sjunker i värde och måste säljas till lägre
pris än den skuld ägaren har. Därför föreslås i
propositionen att det skall lämnas statliga
kreditgarantier för räntelån. Staten kommer att ha
ett direkt ansvar för betalning av långivarens -- dvs.
något kreditinstituts -- fordran i de fall värdet av
panten inte räcker till för att täcka dennes fordran.
Redan det förhållandet att en garantikonstruktion
anses nödvändig visar hur bräckligt det nya
systemet är.

Då staten tvingats infria sitt garantiåtagande
gentemot kreditinstitutet får staten å andra sidan
regressvis en fordran mot låntagaren. Dessa
anspråk skall prövas av en kreditgarantinämnd.
Enligt propositionen skall nämnden kunna efterge
fordringar som t.ex. ''beror på att
värdeutvecklingen inom en region eller på en viss
ort har varit så svag att räntelånen i större eller
mindre del saknar täckning''. Förekomsten av rent
lokala orsaker till prisfall på fastigheter skall
alltså -- eventuellt -- kunna befria ägaren från
betalningsskyldighet. Någon befrielse lär det alltså
inte bli fråga om då fastigheter sjunkit i värde på
grund av faktorer som påverkar fastighetspriset i
hela landet. Så kan vara fallet till exempel då fråga
är om höjda fastighetsskatter, höjda priser på
energi m.m.

Detta innebär att den enskilde fastighetsägaren
alltid måste utgå ifrån att han kommer att bli
personligen ansvarig för skulder som belastar
fastigheten. Få kommer att våga skaffa ett eget hem
med den 20-åriga skulduppräkningen i hopp om att
kreditgarantinämnden i en fjärran framtid skall låta
honom slippa bära eventuell förlust vid en
försäljning av villan. Enligt Svenska
Sparbanksföreningen är systemet inte hållbart.
Föreningen anför bland annat: ''De politiska och
pedagogiska problemen med att övertyga
låntagaren om det riktiga i att skulden ökar under
mycket lång tid trots stora och (nominellt) ökande
betalningar, bäddar för att systemet efter ett antal
år måste överges.''

Dyrare för staten?

Som ett skäl bland andra till att ett nytt system
skall införas åberopas i propositionen att statens
kostnader för räntebidrag har ökat avsevärt. Vi kan
i och för sig dela uppfattningen att det av
statsfinansiella skäl finns anledning att ändra nu
rådande system för bostadsfinansiering.

Det nya bostadsfinansieringssystemet kommer
av allt att döma i vart fall övergångsvis att minska
statens kostnader. Vi vill dock ifrågasätta om det
nya systemet på sikt kommer att ha några
statsfinansiella fördelar. Den statliga
kreditgarantin och det nya realräntebidrag som
föreslås i propositionen kan leda till väsentligt
högre kostnader för staten än som förutses i
dagsläget. Paradoxalt nog kan detta inträffa
samtidigt som enskilda kan få bära stora förluster
vid försäljning av bostadsfastigheter.

Kreditgarantier -- kvitt eller dubbelt

Den ovan nämnda statliga kreditgarantin införs
i syfte att förhindra att något ''kreditinstitut har skäl
att diskriminera långivning i vissa regioner eller till
vissa låntagare''.

För sådan kreditgaranti skall uttas en årlig avgift
som långsiktigt skall täcka kostnaderna för
administration och förluster. Enligt propositionen
skulle ett sådant garantisystem, om det tillämpats
åren 1981--1989, inte ha medfört att staten skulle ha
drabbats av någon större förlust.

En jämförelse med tidigare år är dock inte
särskilt adekvat. Då fanns inte den statliga
kreditgarantin. När en sådan införs kommer
normal riskbedömning av en fastighets
kreditvärdighet att delvis sättas ur spel. Då
propositionen talar om diskriminerad långivning
avses ju i själva verket att kreditinstitut inte skulle
våga ge lån till vissa projekt. Detta på grund av den
stora osäkerhet det nya systemet med räntelån
innebär i vart fall på sikt.

Genomförs regeringens förslag kommer dock i
framtiden ett stort antal bostadsprojekt att erhålla
lån fastän de vid en normal riskbedömning inte
skulle fått sådana. Det är alltså fråga om en
snedvridning av lånemarknaden. Åtskilligt talar för
att staten kan komma att göra ansenliga förluster
på den nya kreditgarantin. Samtidigt kan, som ovan
anförts, enskilda drabbas av förluster i de fall staten
regressvis återkräver utgivna garantibelopp.

Realräntebidrag -- en tidsinställd bomb?

Ett räntelånesystem är, som framhålls i
propositionen, känsligt för höga räntenivåer i
kombination med en låg inflationstakt. Det krävs
en viss relation mellan betalningskrav och ränta för
att skuldökningen inte skall bli för stor eller
lånetiderna alltför långa. I propositionen föreslås
därför vissa spärrar som skall hindra höga
realräntor från att få ett fullt och varaktigt
genomslag i låntagarnas kapitalutgifter eller i
låneskulderna.

Den nominella räntan och inflationen kan
förutses endast för förhållandevis begränsad tid. I
propositionen medges att under ogynnsamma
omständigheter ifråga om reala räntor kan statens
kostnader för realräntebidrag bli betydande.

Det är å andra sidan inte uteslutet att staten i en
sådan situation minskar realräntebidragen på
samma sätt som räntebidragen nu föreslås bli
avskaffade. Även i dessa avseenden föreligger
alltså stor osäkerhet om hur systemet kommer att
fungera i framtiden.

Såväl kreditgarantierna som realräntebidragen
har ett direkt samband med propositionens förslag
om ett räntelånesystem. Avsikten är att garantierna
och bidragen skall motverka förutsebara nackdelar
med det nya systemet. Som anförts ovan finns det
anledning att betvivla systemets stabilitet. Detta
har även vissa remissinstanser tagit fasta på.

Svenska Bankföreningen anförde bland annat:

Bankföreningen framhåller att föreningen
tidigare i olika sammanhang har varnat för de
problem -- både privatekonomiska och
samhällsekonomiska -- som förr eller senare
uppstår om man introducerar lånekonstruktioner
som på ett svårbegripligt och oöverblickbart sätt
skjuter räntebetalningar och amorteringar långt in
i framtiden. Detta gäller i hög grad även
boendekostnadsutredningens förslag. Lösningarna
kan visserligen te sig enkla på kort sikt men
problemen ackumuleras på längre sikt; i
paritetslånesystemet ackumulerades problem för
staten -- i utredningens räntelånesystem kommer
problemen att ackumuleras främst för låntagarna
och kreditinstituten.

Till detta kan den kommentaren göras att
genom att det i propositionen nu föreslås statliga
kreditgarantier och realräntebidrag kommer
problemen att ackumuleras hos låntagarna och
staten.

Riksbanken anför bland annat följande:

Fullmäktige avstyrkte enhälligt vid
remisstillfället 1986 att ett räntelånesystem skulle
införas på bostadsfinansieringens område. Enligt
fullmäktige är i sak det system som nu föreslås
förenat med i stort sett samma nackdelar som
orsakat sammanbrott i tidigare finansieringssystem
på bostadsmarknaden.

Ett räntelånesystem får -- liksom nuvarande
system med räntesubvention -- den effekten att de
verkliga boendekostnaderna inledningsvis döljs.

Bidragskarusell

I det nya skattesystemet höjs mervärdeskatten
för byggnads- och anläggningsarbeten. Av denna
anledning föreslås i propositionen att det skall
införas ett statligt investeringsbidrag för ny- och
ombyggnad av bostäder.

Investeringsbidraget utgör en tydlig illustration
av skatteomläggningens svagheter. Det utgör också
ett typexempel på socialdemokraternas förkärlek
för byråkratiska förslag. Först höjer man skatten
och sedan tvingas man införa bidrag för att
kompensera den för höga skatten. Till detta
kommer att den höjda byggmomsen leder till att det
blir mer ofördelaktigt att anlita entreprenörer vid
ombyggnader och moderniseringar. I än större
utsträckning än i dag kommer fastighetsägaren att
tvingas att göra arbetet själv eller att utnyttja svart
arbetskraft.

Det föreslagna nya
bostadsfinansieringssystemet kommer -- i vart fall
på sikt -- att leda till höjda hyror. Den
skatteomläggning som socialdemokraterna och
folkpartiet står bakom har redan medfört att en
majoritet i riksdagen tvingats besluta om väsentligt
höjda och utökade bostadsbidrag. Allt fler familjer
och enskilda med normala inkomster kommer att
bli bidragsberoende. Även detta åskådliggör vilka
grundläggande fel som vidlåder den föreslagna
skatteomläggningen.

Enligt vår mening finns det dessvärre anledning
att räkna med att ytterligare höjningar och
breddningar av bostadsbidragen kommer att
aktualiseras. Detta som en följd dels av att det nya
bostadsfinansieringssystemet pressar upp hyrorna,
dels av att skattetrycket inte avses bli sänkt.
Rundgången, dvs. att höga skatter leder till höjda
bidrag, kommer att öka.

Denna utveckling kommer att förstärkas på
grund av propositionens förslag om räntestöd för
lägenhetsunderhåll i hyreshus. Det nuvarande
statliga räntestödet för förbättring av bostadshus
utvidgas till att omfatta även lägenhetsunderhåll
med en varaktighet på 20 år. Beträffande nya hus
(hus med bostadslån eller motsvarande utbetalade
efter utgången av år 1990) skall även underhåll med
kortare varaktighet kunna lämnas ''så att hyran i
dessa hus inte behöver belastas med avsättningar
för underhåll''.

För närvarande avsätts inom allmännyttan ofta
40 kronor per m2 och år till det långsiktiga
underhållet och 20 kronor för det kortsiktiga
underhållet. På kort sikt kommer propositionens
förslag att medföra att hyrorna kan sänkas. I
praktiken kommer detta att innebära att
bostadsföretagens fonder för lägenhetsunderhåll
kommer att avskaffas. I stället för att kunna få
ränteavkastning på fonderade medel skall
företagen alltså i fortsättningen låna pengar till
underhållet. På längre sikt kommer detta system att
leda till kraftiga hyreshöjningar då
reparationslånen skall återbetalas. Framtida
hyresgäster får betala den förslitning dagens
hyresgäster svarar för. De framtida
hyreshöjningarna kommer i sin tur att generera
krav på ökade bostadsbidrag. Även förslaget om
lån till underhåll kommer således att ha skadlig
inverkan på bostadsmarknaden.

Det moderata alternativet

Vi har från moderat sida under en följd av år
hävdat att det krävs grundläggande förändringar
över hela det bostadspolitiska fältet. Den statliga
styrningen av bostadsproduktionen måste
begränsas. Det måste skapas förutsättningar för
konkurrens mellan olika boendeformer.
Konkurrensen vid nybyggnation måste öka.
Boendebeskattningen måste sänkas. Vidare måste
nuvarande system för bostadsfinansiering göras
om. Det nuvarande generella
räntesubventionssystemet kan avskaffas steg för
steg i takt med att skatterna sänks. Det är av största
betydelse att drastiska förändringar av de boendes
villkor undviks.

Trots att antalet bostäder i Sverige uppgår till
inte mindre än 434 lägenheter per 1000 invånare är
det ofta svårt för den enskilde konsumenten att få
tag på den bostad hon eller han verkligen vill ha.
Den främsta orsaken till detta är att
socialdemokraterna medvetet gjort det allt svårare
för människor att äga sin bostad. Den neutralitet
mellan upplåtelseformerna som riksdagen fastslagit
skall råda är obefintlig.

Boendekostnaden i ett ägt småhus är omkring 1 500
kronor högre i månaden jämfört med ett
identiskt men hyrt hus. Byggandet av småhus med
äganderätt har därför sjunkit dramatiskt under
senare år. Exempelvis kommer antalet
gruppbyggda småhus med äganderätt endast att
uppgå till några hundra i hela Sverige under 1990.

Denna medvetna styrning mot byggande av
hyresbostäder och då främst till hus i offentlig ägo
är tvärtemot människornas önskemål. En rad
undersökningar visar nämligen entydigt att tre av
fyra konsumenter önskar bo i en egen ägd bostad.

Trots att det finns 4 miljoner bostäder på 3,7
miljoner hushåll kommer inte hundratusentals
människor att kunna förverkliga sina
bostadsönskemål även om kostnadsneutraliteten
återupprättas mellan upplåtelseformerna.

För att uppnå målet om valfrihet i boendet
räcker det inte att nyproduktionen styrs av
människornas önskemål. Stora förändringar är
också nödvändiga inom det befintliga beståndet.
Ett mycket stort antal hyresbostäder bör övergå till
bostadsrätt och äganderätt. Det bör ske genom att
de allmännyttiga bostadsföretagen erbjuder sina
hyresgäster att förvärva den bostad de bor i.

Nytt låneregelsystem

Nuvarande låneregelsystem måste förändras i
grunden. Vi menar att ett nytt låneregelsystem
måste konstrueras så att den statliga styrningen av
bostadsbyggandet påtagligt minskar. Det bör
vidare leda till att den byggande får stor frihet att
anpassa sitt bygge efter konsumenternas önskemål.
Slutligen bör de generella bostadssubventionerna
begränsas -- samtidigt som skattetrycket sänks. Det
nya låneregelsystemet skall tillämpas på
nybyggnation av bostäder.

Enligt vår mening bör ett nytt låne- och
bostadsfinansieringssystem i huvudsak utformas så
att räntebidragsberättigat bostadslån utgår som
enhetslån. Lånet bör vara neutralt, dvs. utgå lika
för alla byggherrar och upplåtelseformer.
Nuvarande favorisering av bl.a. kommunala
bostadsföretag skulle upphöra. Om lägenheten är
större eller kostar mer än vad som täcks av
enhetslånet får denna kostnad täckas med
tilläggslån till marknadsränta.

Ett sådant låneregelsystem skulle innebära att i
stort sett alla typer av offentlig ekonomisk kontroll
samt dagens lånekineseri försvinner. Endast en ren
kreditriskprövning behövde återstå. Nytänkande
och produktutveckling skulle stimuleras vilket
skulle gynna såväl de byggande som
konsumenterna. En följd av en sådan förändring
skulle bli att statens
bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, kan
avskaffas. Såväl i nuläget som enligt regeringens
förslag saknas behov av SBAB. Riksdagen bör
därför besluta att avveckla SBAB.

I detta sammanhang kan nämnas att det inte
finns något behov av ett investeringsbidrag för
bostadsbyggande. Enligt vår uppfattning bör i
stället de tidigare reduceringsreglerna för
mervärdeskatten för byggnads- och
anläggningsarbeten återinföras.

Avskaffa räntebidragen stegvis

Starka skäl talar för att nuvarande
subventionssystem bör avvecklas stegvis. En sådan
avveckling skall dock kombineras med sänkta
skatter.

Räntebidragen bör -- såsom vi krävt i vår
partimotion 1989/90:Bo403 -- avskaffas för alla
hyres- och bostadsrättsradhus byggda före 1975.
Fastigheterna ifråga har haft subventioner i över 15
år och kvarvarande räntebidrag är förhållandevis
små. Ett avskaffande av dessa räntebidrag får
begränsad betydelse för hushållen och
kompenseras av moderata förslag inom
skatteområdet.

Det finns vidare skäl för en begränsad ökning av
upptrappningen av den garanterade räntan för
hyres- och bostadsrättsradhus. En sådan förändring
skulle leda till att subventionerna avvecklas något
snabbare utan att för den skull medföra mer än
måttliga höjningar av boendekostnaderna. Det kan
i detta sammanhang framhållas att upptrappningen
av den garanterade räntan är högre för egnahem.

Reparationsfonder

Det finns vidare behov av ett nytt system vad
gäller reparation och om- och tillbyggnad av
bostadsfastigheter. Vi avvisar regeringens förslag
om ett nytt räntebidragssystem för reparationer och
underhåll av hyreshus. Vad som krävs är ett system
med fasta spelregler, som kan fungera under lång
tid, och som gör det möjligt att finansiera såväl det
kortsiktiga som det långsiktiga
fastighetsunderhållet ur hyresinkomsterna från
fastigheten. Ett sådant system förutsätter för det
första en hyressättning som ger utrymme även för
de långsiktiga underhållskostnaderna, för det andra
en möjlighet för fastighetsägaren att fondera de
medel som flyter in.

Vi förordar att nuvarande låne- och
bidragssystem ersätts med en rätt för
fastighetsägare att göra skattefria avsättningar till
reparationsfonder. Dessa fonder skall vara knutna
till viss fastighet och de fonderade medlen skall
endast kunna lyftas för renovering och
modernisering av fastigheten. En konsekvens av
vårt förslag är att hyreshöjningar kan hållas tillbaka
i renoverade fastigheter. Ett system med sådana
fastighetsanknutna reparationsfonder leder vidare
till en kraftig begränsning av nuvarande
detaljreglering och lånebyråkrati.

Beträffande småhus bör en avdragsrätt för
reparationer införas. En sådan avdragsrätt skulle
verksamt bidra till att stävja det så kallade
svartjobberiet. En rätt till avdrag för styrkta
lönekostnader upp till exempelvis 10 000
kronor per år skulle sannolikt inte leda till
något skattebortfall. Detta beroende på de positiva
effekterna vad gäller redovisning av uppburna
inkomster.

Bosparande

Det finns ett stort behov av att öka det
långsiktigt bundna, enskilda sparandet i Sverige.
Det bör mot denna bakgrund skapas nya och
attraktiva former för målsparande till egen bostad i
form av ägt småhus eller bostadsrätt. Ökar det
enskilda bosparandet minskar lånebehovet till
bostadssektorn. En annan följd är att
månadsutgifterna för den boende blir lägre då en
större del av bostadskostnaden kan betalas kontant
med sparade medel. Ägande medför också
regelmässigt bättre hushållning och därmed lägre
kostnader för drift och underhåll av bostaden. Den
närmare utformningen av ett sådant bosparsystem
finns beskriven i en kommittémotion av Knut
Billing m.fl. (1989/90:Bo420).

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens proposition
om ny bostadsfinansiering, utom såvitt avser
förslag om ändring av plan- och bostadsverkets
namn,

2. att riksdagen beslutar att återinföra de tidigare
gällande reduceringsreglerna för mervärdeskatten
för byggnads- och anläggningsarbeten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att SBAB bör avvecklas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om sänkta skatter
och stegvis avskaffande av räntebidragen för äldre
hyres- och bostadsrättsradhus,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om sänkta skatter
och upptrappade räntor för hyres- och
bostadsrättsradhus,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ett bostadsfinansieringssystem lika för alla
upplåtelseformer byggt på s.k. enhetslån,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att det bör införas en rätt för
fastighetsägare att göra skattefria avsättningar till
reparationsfonder,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om avdragsrätt för
reparationer i småhus,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att system för bosparande bör införas i
enlighet med vad i motionen förordats.

Stockholm den 25 oktober 1990n

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Sonja Rembo