med anledning av prop. 1988/89:5 med förslag om ny smittskyddslag m.m.

Motion 1988/89:So7 av Sten Svensson m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :So7

av Sten Svensson m.fl. (vpk)

med anledning av prop. 1988/89:5 med förslag om ny
smittskyddslag m.m.

I propositionen föreslås 1968 års smittskyddslag bli ersatt av en ny lag. Denna
skall omfatta dels samhällsfarliga, dels andra än samhällsfarliga men ändå
anmälningspliktiga sjukdomar. Begreppet ”allmänfarliga” i nu gällande
smittskyddslag byts således ut och den generella särregleringen av veneriska
sjukdomar upphör.

De sjukdomar, som den nya smittskyddslagen tar sikte på, förtecknas i till
lagen fogad bilaga. Riksdagen skall fastställa bilagans innehåll. I trängande
fall kan det komma att ske i efterhand. Om det t.ex. uppträder en ny
”explosivt” smittsam och så farlig sjukdom, att den kan betraktas som
samhällsfarlig med det nya lagförslagets terminologi, kan det ligga betydande
fara i det dröjsmål ett riksdagsbeslut innebär.

Den nya smittskyddslagen föreslås liknande den nu gällande omfatta såväl
person- som objektinriktade åtgärder. De objektinriktade åtgärderna faller
som tidigare inom miljö- och hälsoskyddsnämndernas ansvarsområde,
medan de personinriktade blir en utpräglat landstingskommunal angelägenhet.
Den arbetsfördelning i smittskyddshänseende, som utvecklats mellan
landstings- och primärkommuner sedan länsläkarväsendet upphört och
hälso- och sjukvårdslagen respektive hälsoskyddslagen införts, präglar det
nu framlagda lagförslaget. Bl.a. innebär det att hälso- och sjukvårdsnämnden
(eller motsvarande) i varje landstingskommun (eller motsvarande) skall
utse en smittskyddsläkare med vittomfattande befogenheter i fråga om den
regionala smittskyddsverksamheten.

Straffsanktioner föreslås inte i den nya smittskyddslagen. Bestämmelsen
om straff för den som under vissa förutsättningar smittar annan med venerisk
sjukdom utmönstrades i samband med att smittskyddslagen gjordes tillämplig
på infektion av HIV.

Inte heller föreligger förslag till tvångsvård. Däremot skall också enligt den
nya smittskyddslagen tvångsåtgärder kunna tillgripas i vissa fall, när frivillighet
inte går att uppnå och det föreligger stor risk för spridning av
samhällsfarlig sjukdom.

Mot. 1988/89
So7

Patientens kostnader

Det andra området, där vi vill uttala kritik, utgör konstruktionen av det
förslag som gäller patientens kostnader för den undersökning, vård och
behandling som behövs från smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig
sjukdom. Förslaget innebär att alla sådana insatser skall vara kostnadsfria för
patienten förutsatt att de görs av den landstingskommunal hälso- och
sjukvården. Det enda undantaget utgör sjukpenningavdraget vid sluten
vård, då detta avser kostnader för mat och hygien m.m. och inte själva
vården.

Vänder sig däremot patienten till privat verksam (till sjukförsäkringen
ansluten) läkare föreslås endast undersökningen bli kostnadsfri för patienten,
inte påföljande vård och behandling för såvitt inte patienten då
anlitar den offentligt bedrivna vården.

Något motiv för denna diskriminering av patienter som vill ha även vård
och behandling hos privat verksam läkare förebringas inte utöver konstaterandet
att en motsvarande regel finns inskriven i läkarvårdstaxan. Den regeln
gäller patienter som anlitar privatläkare vid infektion av HIV.

Vi avvisar bestämt den åtskillnad som här görs mellan offentlig och enskild
vård. På samma sätt som de av oss hårt kritiserade regler som innefattas i det
s.k. Dagmar-systemet för ersättning från sjukförsäkringen avhänds patienten
i betydande utsträckning sin valfrihet. Att patientens frihet att välja
vårdgivare inte beskärs är i synnerhet viktigt då det gäller sexuellt överförda
sjukdomar. Den ifrågavarande bestämmelsen i den nya smittskyddslagen
(63 § i förslaget) bör således ges en sådan lydelse, att all undersökning, vård
och behandling som från smittskyddssynpunkt erfordras vid en samhällsfarlig
sjukdom skall vara kostnadsfritt för patienten oavsett om denne vänder sig
till den landstingskommunala hälso- och sjukvården eller till privat verksam,

Förläggningen av tvångsisolering

Vi anser att propositionen har åtskilliga förtjänster. Men det finns ett par
undantag som vi särskilt har fäst oss vid. Det ena gäller förläggningen av
tvångsisolering av personer som, trots att de är smittade av samhällsfarlig
sjukdom och själva är smittförande, inte frivilligt medverkar till de åtgärder
som behövs för att hindra smittspridning. Enligt förslaget skall tvångsisolering
endast ske på sådana sjukhus som drivs av en landstingskommun.

Enligt vår mening kan även ett sjukhus som drivs av annan än en
landstingskommun vara väl lämpat för verksamheten. Det föredragande
statsrådet, socialminister Gertrud Sigurdsen, anför i propositionen som
motiv för inskränkningen till landstingskommunalt sjukhus hänsynen till
behovet av medicinska bedömningar av bl.a. infektionsrisker och den
intagnes psykiska tillstånd. Givetvis kan sådana bedömningar göras även vid
andra sjukhus som har den personal och den utrustning som behövs för ett
gott medicinskt och psykosocialt omhädertagande. Bestämmelsen i den nya
lagen (38 §, andra stycket) bör således endast innebära att tvångsisolering
skall ske på sjukhus.

8

till sjukförsäkringen ansluten läkare.

Läkarvårdstaxan måste givetvis utformas i konsekvens med detta.

Mot. 1988/89
So7

Statens ansvar för smittskyddet

Enligt vår mening måste statens övergripande ansvar för hälso- och
sjukvården stärkas. Därför har vi i tidigare motioner föreslagit att medicinalstyrelsen
återinrättas och att en länsläkarorganisation ånyo kommer till
stånd. Det senare är inte minst viktigt för att möta behovet av en bättre statlig
tillsyn över hälso- och sjukvården.

Vi avser emellertid inte nu aktualisera att staten ikläder sig det huvudsakliga
ansvaret för smittskyddet. Den organisation som föreslås i propositionen
har fördelen av att snabbt kunna bringas att fungera, vilket är viktigt främst
med tanke på hotet från HIV. Det är angeläget att den nya smittskyddslagen
så snabbt som som möjligt sätts i kraft, vilket också propositionsförslaget
syftar till.

Dock vill vi påpeka att staten måste anses ha ett övergripande ekonomiskt
ansvar när mycket farliga, smittsamma sjukdomar uppträder med ett
explosivt spridningsförlopp. Det blir då en gemensam, nationell angelägenhet
att de bekämpas var de än uppträder i landet. Särskilt utsatta landsting
och kommuner måste i en sådan situation kunna göra anspråk på och erhålla
.ett särskilt statligt, ekonomiskt stöd liksom nu gäller i fråga om HIV-smitta.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Behovet av straffbestämmelser

Enligt föredragande statsrådet saknar straffbestämmelser tillräcklig betydelse
för smittskyddsarbetet. Den avskräckande effekt en kriminalisering
åsyftar kan i stort sett uppnås genom den risk för tvångsisolering som den
löper som utsätter andra för smitta.

I propositionen framhålls också åsikten att spridande av smitta kan straffas
enligt bestämmelser i brottsbalken. De bestämmelser som åsyftas återfinns i
3 kap. om brott mot liv och hälsa samt 13 kap., som gäller allmänfarliga brott.

En smittskyddslag helt rensad från straffbestämmelser förutsätter enligt
vår mening att brottsbalkens bestämmelser verkligen kan tillämpas t.ex. om
någon avsiktligt eller genom i synnerhet grov oaktsamhet sprider smitta av en
samhällsfarlig sjukdom. Vi har tidigare uttryckt tveksamhet om tillämpbarheten
och har fortfarande uppfattningen att brottsbalkens bestämmelser
sällan eller aldrig tillämpas i dessa sammanhang. Tillämpbarhet är särskilt
angeläget när det gäller i princip straffbar spridning av HIV-smitta med tanke
på de fruktansvärda konsekvenser HIV-infektion kan innebära i form av en
hittills obotlig, plågsam sjukdom som leder till döden: AIDS. Mot denna
bakgrund vore det värdefullt med en översyn av brottsbalken i aktuellt
avseende.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

9

Hemställan Mot. 1988/89

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar anta följande lydelse av 38 § i det till
propositionen fogade förslaget till smittskyddslag:

38 § Länsrätten skall för smittspridning. Tvångsisolering skall ske på

sjukhus.,

2. att riksdagen beslutar anta följande lydelse av 63 § i det till
propositionen fogade förslaget till smittskyddslag:

63 § Ali undersökning, vård och behandling som behövs från smittskyddssynpunkt
vid en samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten om
åtgärderna utförs inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården
eller av en privat verksam läkare, om denne är ansluten till sjukförsäkringen
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

De läkemedel för patienten. Bestämmelserna i allmän försäkring.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statens ansvar för ekonomiskt stöd till särskilt
utsatta landsting och kommuner när samhällsfarliga sjukdomar med
explosivt spridningsförlopp uppträder,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn av brottsbalken mot
bakgrund av att smittskyddslagen inte kommer att innehålla några
straffbestämmelser.

Stockholm den 18 oktober 1988

Sten Svensson (m)

Gullan Lindblad (m)

Hans Dau (m)

Karin Falkmer (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Bertil Persson (m)

Per Stenmarck (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Charlotte Cederschiöld (m)
Ingvar Eriksson (m)

Margit Gennser (m)

Ingrid Hemmingsson (m)
Mona Saint Cyr (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Göran Åstrand (m)

10