med anledning av prop. 1988/89:46 om inkomstskatten för år Mot.

Motion 1988/89:Sk19 av Carl Bildt m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Skl9

av Carl Bildt m.fl. (m)

med anledning av prop. 1988/89:46 om inkomstskatten för år Mot.

1989, extra avdrag för folkpensionärer, uppbörd av B-skatt och 1988/89
kvarskatteavgift på fyllnadsinbetalningar, m.m. Skl9

1 Sammanfattning

Erfarenheterna av den socialdemokratiska skattepolitiken är dystra.

Sedan 1982 har sammanlagt 119 olika skatter införts eller höjts och
skattetrycket stigit från 50,1 till 55,9 %, vilket motsvarar 64 miljarder
kronor. Därmed fullföljer socialdemokraterna den skattehöjningspolitik
som bröts genom den borgerliga valsegern 1976.

Det positiva inslaget i ”den underbara nattens skattereform” har vittrat
sönder. I genomsnitt är marginalskatterna lika höga nu som 1982. Jämfört
med 1985 har mer än en halv miljon fler förvärvsarbetande en marginalskatt
på över 60 %. Lika många drabbas nu av den principlösa avdragsbegränsningen.

Regeringens förslag till marginalskattelättnader 1989 är alltför blygsamt.
Ungefär hälften utgör enbart kompensation för det senaste årets prisstegring.
Dessutom vill regeringen skärpa nuvarande avdragsbegränsning, vilket
höjer boendekostnaderna och ytterligare förstärker asymmetrin i skattesystemet.

Moderata samlingspartiet anser det angeläget att redan nu besluta om en
omfattande sänkning av marginalskatterna i tre steg fram till 1991 med
början redan 1989. Det är synnerligen angeläget mot bakgrund av de
uppgifter som framkommit om konjunktursituationen och bristen på arbetskraft
samt om den alltför svaga tillväxten i ekonomin.

Den 1 januari 1991 bör den statliga skatteskalan ha följande utseende:

Inkomstskikt	Skattesats	Marginalskatt
	inom skiktet	(vid 30 kr.
		kommunalskatt)
Låginkomsttagare	4 %	34 %
Mellaninkomsttagare	5 %	35 %
Höginkomsttagare	20 %	50 %

Därefter bör inriktningen vara att i en andra etapp helt slopa den statliga
inkomstskatten utom vid höga inkomster. Det skulle innebära att de allra
flesta inkomsttagare kommer att ha en marginalskatt på ca 30 %.

Moderata samlingspartiet föreslår dessutom att fullt inflationsskydd införs

1

1 Riksdagen 1988189.3 sami. NrSkl9

samt att marginalskattesänkningarna genomförs så att nuvarande avdragsbe- Mot. 1988/89
gränsning försvinner. Ett grundavdrag på 15 000 kr. per barn införs vid den Skl9
kommunala beskattningen.

Vi avvisar den skatteskärpning som regeringen föreslår för pensionärer. I
stället föreslås att pensionärernas inkomster från förvärvsarbete och egenföretagande
samt förmögenhet inte skall påverka det extra avdraget eller det
kommunala bostadstillägget.

Regeringens förslag om höjda kvarskatteavgifter är i realiteten en
skattehöjning och har bl.a. utformats så att avgift skall utgå för fyllnadsinbetalningar
som görs före deklarationstidpunkten. Förslaget avvisas.

2 Skatter, frihet och välfärd

Sverige är det land i den fria världen där människor är mest beroende av
politikers värderingar och politiska beslut. Det hänger samman med att det
svenska samhället har den fria världens hårdaste skattetryck. Ingen annanstans
har så stor del av medborgarnas inkomster socialiserats. Ingen
annanstans har marknadsekonomin trängts undan så mycket som i Sverige.

Ingen annanstans har utrymmet för enskilt sparande och enskilt ägande så
begränsats som i Sverige. Sammantaget innebär detta att medborgarnas
möjligheter att välja är kraftigt inskränkta. Det är politiker som exempelvis
avgör vilken sjukvård som skall erbjudas och hur barnomsorgen skall se ut
och vilken omfattning den skall ha.

Detta är ett resultat av en långsiktig, ideologiskt medveten strategi.

Socialistisk politik innebär att kollektiva beslut sätts före individernas
valfrihet. Från moderat utgångspunkt är detta givetvis oacceptabelt.

Den skattepolitiska debatten blir lätt en jämförelse av effekter på kort sikt
för olika typer av hushåll i kronor räknat. Det är i sig viktigt. Det är
emellertid ännu viktigare att skattepolitiken debatteras med hänsyn till den
långsiktiga utvecklingen och till det sätt på vilket den påverkar utformningen
av vårt samhälle och hur den påverkar den enskilda individens situation och
frihet.

Den genomsnittliga inkomsttagaren i Sverige får för egen del förfoga över
ungefär en tredjedel av vad han eller hon arbetat ihop. Mer blir det inte kvar
sedan arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och konsumtionsskatter betalats.

Politiker i stat och kommun styr över ungefär två tredjedelar av vår ekonomi,
medan medborgarna själva direkt kan bestämma över den resterande
tredjedelen. Skatteuttaget sker huvudsakligen i former som drabbar låg- och
medelinkomsttagare hårt. Detta gäller särskilt de skattehöjningar som
genomförts efter 1982. Det är viktigt att komma ihåg att alla typer av skatter
ytterst betalas av hushållen i form av antingen högre priser eller större
skatteinbetalningar.

Ett samhälles utvecklingsförmåga och dynamik är beroende av människors
möjligheter att ta initiativ och ansvar. Högskattesamhället tvingar enskilda,
organisationer och exempelvis massmedia till ett bidragsberoende. Högskattesamhället
griper in och påverkar människors ekonomiska levnadsvillkor,
så att egna önskemål om boende, barnomsorg eller sjukvård får vika.

Med lägre skatter öppnas möjligheter för enskilda människor att ta 2

initiativ, satsa på företagande, spara och äga. Med lägre skatter kan ägandet Mot. 1988/89

spridas till enskilda människor. Det är viktigt för nyföretagandet och för Skl9

tillväxten i ekonomin.

Lägre skatter motverkar svåra sociala problem som exempelvis den
nyfattigdom som gjort hundratusentals människor beroende av socialbidrag
eller andra inkomstprövade bidrag. Genom ökad tillväxt och genom att
disponera en större del av arbetsersättningen skall det vara möjligt att kunna
leva på sin lön. Höga skatter har en negativ inverkan på viljan att arbeta,
spara och investera. De höga skatterna leder till allvarliga snedvridningar av
resursanvändningen och därmed sammanhängande effektivitets- och välfärdsförluster
för svensk ekonomi. För den enskilde inkomsttagaren innebär
de höga skatterna inte bara att det blir mindre kvar i lönekuvertet efter skatt;
skatterna motverkar också en rimlig utveckling av reallönen före skatt.

Den relativt goda överensstämmelse mellan privatekonomisk och samhällsekonomisk
avkastning för enskilda individers arbetsinsatser och sparande
som förelåg fram till slutet av 1960-talet råder inte längre. Det beror på att
skatterna nu slår in en bred kil mellan å ena sidan produktionstillskott och å
andra sidan ersättning till individen. Denna ”kil” kan mätas som skillnaden
mellan vad företagen får betala för en ytterligare arbetsinsats eller för att
disponera ett ökat sparande och vad arbetstagaren resp. spararen får behålla
för egen del.

Alla typer av skatter, som inkomstskatter, mervärdeskatter och den del av
arbetsgivaravgifterna som inte motsvaras av någon förmån leder till marginaleffekter
och därmed sammanhängande skattekilar.

De stora skattekilarna har medfört att många tjänster har kommit att
utföras i den ”svarta” eller i den ”grå” sektorn. Likaså leder höga
marginalskatter till omfattande skatteplanering och skatteflykt och till att
pressa upp löneökningarna före skatt. Marginalskatterna och de stora
skattekilarna minskar också människors vilja att arbeta. Detta har fått till
följd att svensken arbetar färre timmar per vecka än vad människor gör i de
flesta andra industriländer.

De höga skatterna snedvrider också resursallokeringen. Många investeringar
görs bara därför att de är skattemässigt fördelaktiga. Andra investeringar
blir inte av trots att de är samhällsekonomiskt lönsamma, eftersom
skatten gör dem privatekonomiskt olönsamma. Likaså hämmar de höga
skatterna utvecklingen av små och medelstora företag och leder dessutom till
höga lönekrav. En annan negativ effekt som följer på de höga skatterna är
stelhet på arbetsmarknaden. Erbjudanden om nya jobb eller högre befattningar
ger ofta alltför liten utdelning för den enskilde. Detta är naturligtvis
särskilt allvarligt i dagens situation, då det föreligger brist på arbetskraft.

Skatterna bromsar därför näringslivets strukturomvandling.

3 Regeringens skattepolitik

Sedan socialdemokraterna återkom i regeringsställning 1982, har sammanlagt
119 olika skatter införts eller höjts. De skattesänkningar som genomförts
är i detta sammanhang obetydliga. Totalt sett har skattetrycket enligt
regeringens egna beräkningar ökat från 50,1 % 1982 till en ny toppnotering, 3

1* Riksdagen 1988189. 3 sami. Nr Skl9

internationellt sett, på 55,9 % 1988. Därmed har socialdemokraterna höjt Mot. 1988/89
skatterna med 64 miljarder, vilket nästan är lika mycket som hela inkomst- Skl9

skatten inbringar. Det är således fråga om betydande skattehöjningar.

Enligt regeringens egen bedömning kommer skattetrycket att ligga kvar på
denna höga nivå även fram till 1990. När andra länder genomför omfattande
skattereformer och sänker skattetrycket, fortsätter den socialdemokratiska
regeringen i Sverige med sin högskattepolitik.

”Den underbara nattens” skattereform, som beslöts 1982, har vittrat
sönder. Huvudmålet, att nio av tio skulle få en marginalskatt på högst 50 %,
har inte uppnåtts. I år är det drygt 20 % av den förvärvsarbetande
befolkningen som har en marginalskatt som är högre än 50 %. Andelen
bland heltidsarbetande är ännu högre. I genomsnitt är marginalskatterna lika
höga nu som 1982.

Jämförs innevarande år med 1985, blir bilden ännu dystrare. Mer än en
halv miljon fler förvärvsarbetande har i år en marginalskatt på över 60 %
jämfört med 1985.1 inkomstlägen mellan 140 000 och 210 000 kronor har det
stora flertalet fått marginalskattehöjningar sedan 1985 på 6 till 11 procentenheter.
Den genomsnittliga marginalskatten för alla förvärvsarbetande har
stigit från 52,5 % 1985 till 55,6 % 1988, dvs. nästan lika mycket som den var
1982.

Moderata samlingspartiet ställde sig avvisande till den ”underbara nattens
skattereform”. Vi förordade mer långtgående marginalskattelättnader och
att de skulle genomföras snabbare. Vi ansåg att bristen på fullt inflationsskydd
skulle medföra att reformen vittrade sönder. Vi ansåg vidare att det
var fel att kraftigt begränsa avdragsrätten, särskilt med tanke på det löfte om
motsatsen som samtliga riksdagspartier utom vpk gav till villaägarna i
valrörelsen 1979.

I dag kan vi konstatera att vi fått rätt. Kvar av skattereformen finns endast
den asymmetri i skattesystemet som avdragsbegränsningen utgör. Marginalskatteproblemet
är lika stort idag som det var då. Ett tungt ansvar vilar främst
på den socialdemokratiska regeringen men också på de andra partier som
medverkade till omläggningen.

4 Regeringens skatteförslag

4.1 Inkomstskatten

I propositionen föreslås alltför blygsamma justeringar av skattesatserna.

Ungefär hälften utgör enbart kompensation för det senaste årets prisstegring.
Dessutom innebär regeringens utformning av förslaget att avdragsbegränsningen
skärps genom att underskottsavdragens skattemässiga värde
minskar från nuvarande 50 % till 47 %. Därmed förstärks asymmetrin i det
nuvarande skattesystemet ytterligare.

Genom att marginalskattesänkningen kombineras med en skärpt avdragsbegränsning
blir det svårare för löntagarorganisationerna att hålla tillbaka
bruttolönekraven. För många löntagare kan de sammantagna effekterna av
de sänkta skattesatserna, avdragsbegränsningen och det bristande inflationsskyddet
bli höjd skatt. Regeringens förslag om en ytterligare avdragsbe- 4

gränsning innebär att socialdemokraterna än en gång bryter mot det löfte Mot. 1988/89

som alla riksdagspartier utom vpk gav inför valet 1979 och som endast Skl9

moderata samlingspartiet hållit fast vid.

Socialdemokraterna vill genomföra ytterligare avdragsbegränsningar, vilket
bl.a. finansministern pläderat för i den idéskiss som presenterades våren
1987. Detta skulle självfallet slå hårt mot dem som bor i småhus eller i
bostadsrätt. Boendekostnaderna stiger och priserna på småhus och bostadsrätter
faller. Socialdemokraternas vilja att mildra dessa effekter torde vara
begränsad. I direktiven till skatteutredningen sägs bl.a.:

”Att helt eller delvis undanta räntekostnader för lån på villor och
bostadsrätter från avdragsbegränsningen är enligt min mening inte lämpligt.”

1 tabell 1 redovisas hur boendekostnaderna för småhus och bostadsrätter
ökar med regeringens förslag för 1989. En mer omfattande avdragsbegränsning
enligt skatteskissen skulle ge långt större försämringar.

Tabell 1

Ökning av boendekostnaderna 1989 enligt regeringens förslag till avdragsbegränsning

Underskott	Ökning av boendekostnaderna
20 000 kr.	50 kr./mån.
30 000 kr.	75 kr./mån.
40 000 kr.	100 kr./mån.
50 000 kr.	125 kr./mån.

Ökning av boendekostnaderna 1989 enligt regeringens förslag till avdragsbegränsning

Moderata samlingspartiet står fast vid det löfte vi gav inför 1979 års val, som
innebär att boenderäntor skall vara helt avdragsgilla. Vi avvisar således alla
förslag om nya avdragsbegränsningar och vill i stället successivt eliminera den
nuvarande begränsningen. Enligt vår uppfattning utgör sparandet i den egna
bostaden en viktig sparform. Eftersom hushållssparande generellt sett är
dåligt i Sverige, är det en bakvänd politik att, som regeringen vill, ytterligare
försämra villkoren för detta sparande.

4.2 Beskattningen av pensionärer

4.2.1 Avtrappning av det extra avdraget

Förslaget att avtrappningen av de extra avdragen i framtiden skall vara
avslutad vid en inkomst på 85 000 kronor leder redan nästa år till skattehöjningar
för hundratusentals pensionärer. Dessa skattehöjningar uppgår i vissa
inkomstlägen till nära 1 300 kronor.

Förslaget innebär inte heller någon hållbar lösning på frågan om pensionärernas
orimliga marginaleffekter. I hela inkomstskiktet mellan minimipensionsförmånerna
(folkpension, pensionstillskott och kommunalt bostadstilllägg)
och 85 000 kr. skulle mer än 93 % försvinna i skatt och avtrappade
bostadstillägg för en ensamstående pensionär. Året därpå, 1990, skulle 5

nästan 97 % försvinna i skatt och avtrappat bostadstillägg och 1991 över Mot. 1988/89

100 %, om skattereglerna i övrigt förblir oförändrade. Kommunalskatten Skl9

har antagits vara den genomsnittliga, och pensionerna har antagits öka med
inflationen, som beräknats till 6,4 % för 1989 resp. 6 % för vartdera året
1990 och 1991.

Är kommunalskatten i stället 33 kr., skulle mer än 100 % av inkomsten
mellan minimipensionsförmånerna och 85 000 kronor försvinna i skatt och
avtrappat bostadstillägg redan år 1990. Det stora flertalet pensionärer med
låg eller vanlig ATP skulle närmast förlora på ATP-pensionen.

Frågan om pensionärernas marginaleffekter måste lösas i ett större
sammanhang utan skattehöjningar för stora grupper pensionärer. Den bör
behandlas i den nu arbetande inkomstskatteutredningen.

Det extra avdraget avtrappas i dag även vid förmögenhetsinnehav
överstigande 90 000 kr. (efter en viss korrigering) för ensamstående folkpensionär
och 181 000 kr. för makar gemensamt. Det extra avdraget är helt
avtrappat när den korrigerade förmögenheten överstiger 150 000 resp.

300 000 kr. Marginaleffekterna på en förmögenhetsavkastning kan med
detta system bli synnerligen höga. I propositionen redovisas ett exempel,
som innebär en marginaleffekt på 198,1 %! Det innebär att vid en
förmögenhetsavkastningsökning på 1 000 kr. ökar skatten med 1 981 kr.

Som vi moderater tidigare hävdat, är detta helt orimligt.

Det förslag regeringen lägger fram innebär vissa begränsningar av dessa
marginaleffekter men är inte tillräckligt långtgående. Enligt vår mening bör
förmögenhetsprövningen av det extra avdraget helt slopas. Inte heller det
kommunala bostadstillägget bör trappas av mot förmögenhet.

4.2.2 Beskattningen av pensionärers förvärvsarbete

I propositionen föreslår regeringen att kommunalt bostadstillägg till folkpensionär
inte skall avtrappas till följd av inkomst av tjänst. Det innebär att
marginaleffekternapå inkomster av förvärvsarbete skulle minska med drygt
30 procentenheter från nivåer på i dag drygt 90 %. Syftet med förslaget, som
vi tillstyrker, är att möjliggöra för fler pensionärer att fortsätta att arbeta
även efter pensionsåldern. Denna ökning av arbetsutbudet bedöms vara
positiv för hela samhällsekonomin och också vara av sådan omfattning att
sysselsättning och produktion i ekonomin påverkas positivt. De föreslagna
reglerna bör självfallet också gälla egenföretagare som fortsätter att arbeta
efter 65 års ålder.

Enligt vår uppfattning kommer marginaleffekter på 60-65 % ändå att
leda till ett förhållandevis litet intresse för förvärvsarbete efter pensionsåldern.
För att erhålla mer påtagliga stimulanser för pensionärer att förvärvsarbeta
bör marginaleffekten inte överstiga den som gäller för andra inkomsttagare.
Detta mål uppnås om det extra avdraget inte avtrappas för inkomst av
förvärvsarbete. Regeringen bör därför snarast lägga förslag i denna riktning.

Eventuellt kan vissa beloppsmässiga gränser övervägas.

Regeringens intresse för att det skall löna sig att arbeta stämmer dåligt
överens med de nya reglerna för delpension. Dessa gör det mycket litet
lönsamt för den som är mellan 60 och 65 år att heltidsarbeta i stället för att
arbeta halvtid och ta ut delpension på den andra halvtiden.

4.3 Avdrag för ökade levnadskostnader vid arbete inom Mot. 1988/89

byggnads- och anläggningsbranschen Skl9

I propositionen föreslås att den tidsbegränsade bestämmelsen om avdrag för
ökade levnadskostnader för skattskyldiga som arbetar inom byggnads- och
anläggningsbranschen förlängs att gälla t.o.m. 1991 års taxering.

När denna lagstiftning tidigare införts och förlängts, har vi från moderata
samlingspartiets sida hävdat att samma bestämmelser rimligen bör gälla
andra skattskyldiga. Vi vidhåller detta ställningstagande.

4.4 Uttaget av preliminär B-skatt

Regeringen föreslår förändringar vad gäller uttaget av preliminär B-skatt. I
regel skall det motsvara 120 % av den slutliga skatten året före inkomståret.
Om den slutliga skatten för detta år understiger den preliminära B-skatt som
har debiterats, skall preliminär B-skatt tas ut med 110 % av den slutliga
skatten.

Vi noterar att regeringen i viss mån tagit intryck av de invändningar som
rests bl.a. från moderat sida mot beslutet att debitera preliminär B-skatt med
120 %. Vi vidhåller emellertid vår tidigare ståndpunkt, som innebär att
preliminär B-skatt, om preliminär självdeklaration inte avlämnats, skall
motsvara den slutliga skatten för föregående inkomstår.

4.5 Avgift på fyllnadsinbetalningar

Regeringen föreslår en kraftig skärpning av uttaget av kvarskatteavgift.
Avgift skall utgå även på fyllnadsinbetalningarsom görs före den 30 april året
efter inkomståret om än med reducerad procentsats. Nuvarande avgift för
fyllnadsinbetalningar som görs mellan den 1 maj och den 30 juni året efter
inkomståret, bl.a. om anstånd getts med självdeklaration, höjs från 2 till 4 %
på den del som överstiger 20 000 kr.

Regeringens förslag innebär i realiteten en skatteskärpning, för framför
allt de inkomsttagare - löntagare eller företagare - för vilka det är svårt eller
omöjligt att överblicka sin ekonomiska situation och därmed skatteuttaget
före deklarationstidpunkten. Det är orimligt att kvarskatteavgift tas ut innan
skyldighet att avlämna deklaration föreligger. För fysiska personer bör
nuvarande tid mellan det normala avlämnandet av deklaration (15 februari)
och sista fyllnadsinbetalningstidpunkt (30 april) bibehållas.

5 Moderat skattepolitik

Moderat skattepolitik syftar till att ge enskilda människor möjlighet att själva
disponera över en större del av sina inkomster. Därigenom minskas deras
beroende av den offentliga sektorn. Familjer och enskilda skall normalt
kunna leva på sina arbetsinkomster och ha möjlighet att förbättra sin
situation genom egna insatser.

Den moderata skattepolitiken är också ett medel för att uppnå ekonomisk
tillväxt, låg inflationstakt och arbete åt alla som vill arbeta. Alla tjänar på att
dessa mål uppnås, främst de med låga inkomster och i små ekonomiska
omständigheter.

Moderata samlingspartiet har under flera år förordat en genomgripande Mot. 1988/89

skattereform, senast i motionen ”Större frihet och ökad välfärd genom Skl9

sänkta skatter” (1987/88:Sk470). Vi står fast vid den inriktning av skattepolitiken
som förordades i vår partimotion från januari. Mot bakgrund av de
uppgifter som framkommit om konjunktursituationen och bristen på arbetskraft
samt den alltför svaga ekonomiska tillväxten i ekonomin är det särskilt
angeläget att omgående påbörja en långtgående marginalskattereform. Vi
vänder oss därför mot regeringens ovilja att snabbt ta itu med marginalskatteproblemen,vilken
tar sig uttryck i att man endast föreslår smärre justeringar
för 1989, som i vissa inkomstlägen inte ens kompenserar för inflationen.

I vår januarimotion angav vi ett antal utgångspunkter för en skattereform:

* Skattereformen skall utformas så att det stora flertalet medborgare får
sänkt skatt. Ingen skall få höjd skatt.

* Skattereformen måste utformas så att hänsyn tas till enskilda människors
ekonomiska situation. Medborgarna måste kunna lita på att spelreglerna
inte förändras drastiskt i negativ riktning. Därför kräver vi exempelvis full
avdragsrätt för bostadsräntor.

* Skattereformen skall utformas så att de mest skadliga effekterna i
nuvarande system undanröjs eller minskas. Det viktigaste inslaget i
skattereformen blir därför en kraftig sänkning av skatten på inkomstökningar
- marginalskatten.

* Lägre skatt på inkomstökningar underlättar lönebildningen och gör det
lönande att spara, arbeta och satsa på företagande.

* Marginalskattesänkningarna måste omfatta inkomsttagare i vanliga inkomstlägen
om lönebildningen skall kunna påverkas i tillräcklig omfattning
och de positiva effekterna därigenom skall slå igenom i högre
tillväxttakt.

* Skattereformen skall innebära att inkomstbeskattningen i framtiden
utformas med hänsyn tagen till olika familjers olika försörjningsbörda.

* Skattereformen måste ha den internationella utvecklingen som utgångspunkt.
Sverige kan i längden inte vara isolerat med ett högt skattetryck och
höga marginalskatter. En anpassning av skatteuttaget skall underlätta
fortsatta avregleringar och förbättra möjligheterna till god konkurrenskraft.
Särskild hänsyn måste självfallet tas till utvecklingen inom EG.

* Skattereformen bör genomföras snabbt. De negativa effekterna av det
höga skattetrycket och skattesystemets struktur har sannolikt inte visat sig
fullt ut ännu.

Enligt moderata samlingspartiet skall skattesatserna i den statliga inkomstskatteskalan
sänkas, så att 1991 den helt övervägande delen av inkomsttagarna
får en marginalskatt på högst 35 %. Inkomsttagare med högre inkomster
skall ha en marginalskatt på högst 50 %.

När marginalskattereformen är genomförd, bör inriktningen vara att
under 1990-talet helt slopa den statliga inkomstskatten utom vid höga
inkomster. Det skulle innebära att de allra flesta inkomsttagare skulle få en
marginalskatt på ca 30 %.

Marginalskattereformen måste inledas redan 1989 och inte skjutas upp i
avvaktan på att den statliga inkomstskatteutredningen fullföljer sitt upp

drag. Därigenom förbättras förutsättningarna för nästa års avtalsrörelse Mot. 1988/89

avsevärt. Tas inte de erforderliga stegen i riktning mot en genomgripande Skl9

skattereform redan 1989, förkortas den tidsram inom vilken den av oss
förordade skattereformen bör vara genomförd. Därmed skulle skattesänkningarna
1990 och 1991 behöva bli mer omfattande. I tabellen nedan
redovisas vårt förslag till skatteskala för 1989:

Tabell 2

Beskattningsbar inkomst	1989 enligt (m)
0- 74 200	4,5 %
74 200-148 200	16 %
148 200-201 400	30 %
201 400	40 %

Anm.: Förutom sänkningen av marginalskatterna har skatteskalan inflationsskyddats
mellan åren 1988 och 1989. Skatteskalans basenhet, som 1988 var 10 000 kr.,
har som en följd därav, räknats upp med 6 %.

Sänkningen i det lägsta inkomstskiktet får samma effekt som en sänkning av
kommunalskatten med 50 öre. Den har särskilt stor betydelse för deltidsarbetande,
många småföretagare och jorbrukare samt inte minst pensionärer.

Sänkningarna i den statliga inkomstskatteskalan skall i första hand
genomföras i skalan för det s.k. tilläggsbeloppet. Därigenom skärps inte den
nuvarande avdragsbegränsningen.Även de fortsatta skattesatssänkningarna
i den moderata skattereformen skall göras i skalan för tilläggsbelopp.
Därigenom försvinner den nuvarande avdragsbegränsningen helt 1991.

Förutsättningen för en varaktig skattereform är att inflationen inte tillåts
höja skattetrycket. Endast vid fullgott inflationsskydd kommer skatteuttag
och skattesatser att vara oförändrade vid oförändrad real inkomstnivå.
Förändringar i det reala skatteuttaget bör komma till stånd endast genom
politiska beslut och inte som en konsekvens av inflationstakten. Vi föreslår
därför att fullt inflationsskydd återinförs. I vårt förslag till skatteskala för
1989 har basenheten 1988, som är 10 000 kr., räknats upp med 6 %, vilket ger
ett inflationsskydd mellan åren 1988 och 1989. Regeringens motvilja mot fullt
inflationsskydd innebär att skattesänkningarna blir lägre än vad som framgår
av regeringens förslag.

Genom att skatteskalan för 1989 inflationsskyddas flyttas den s.k.
brytpunkten upp från 140 000 till 148 200.

Skillnaden i kronor mellan regeringens och moderaternas förslag framgår
av tabell 3. Vid beräkningarna har basenheten i skatteskalan för 1988 räknats
upp med 6 % inflation. Därmed görs jämförelsen för samma reala skatteuttag.

9

Mot. 1988/89

Skl9

Taxerad inkomst	(s)	(m)
40 000	0	-150
60 000	0	-250
80 000	0	-350
100 000	-1 420	-1 851
130 000	-2 320	-3 051
150 000	-2 920	-3 851
180 000	-2 644	-5 051
200 000	-3 244	-5 851

Av tabell 3 framgår att det moderata förslaget leder till skattesänkningar för
alla. Genom att skattesänkningarna i det moderata förslaget också är mer
långtgående innebär förslaget att avtalsrörelsen underlättas i större utsträckning.
Eftersom sänkningarna är större i kronor i högre inkomstskikt, blir det
möjligt att nöja sig med relativt sett lägre löneökningar i dessa skikt.

Även om det råder en viss osäkerhet om storleksordningen, har ett flertal
studier visat att en sänkning av marginaleffekterna i skatte- och bidragssystemet
kan beräknas inverka mycket positivt på utbudet av arbetskraft och
därmed på den ekonomiska tillväxten. En högre ekonomisk tillväxt i
ekonomin leder även till större statsinkomster. Därigenom blir en marginalskattesänkning
helt eller delvis självfinansierad. Resultatet av de studier som
gjorts visar att en sänkning av den storleksordning som moderata samlingspartiet
förordar för 1989 t.o.m. kan komma att ge ett överskott för
statskassan.

Den reala statsfinansiella belastningen för det moderata förslaget för 1989
uppgår till 12,9 miljarder kronor i helårseffekt. I det budgetförslag som vi
presenterade i januari i år kompenserades denna sänkning med besparingar.
I och för sig skapar nuvarande överskott i den samlade offentliga sektorns
finanser statsfinansiellt utrymme för skattesänkningar utan kompenserande
besparingar. Man kan dessutom räkna med positiva utbudseffekter, som
åtminstone till en del uppväger det initiala bortfallet av skatteintäkter. Men
det kan ta tid, innan dessa slår igenom fullt ut. Likaså kan det dröja, innan det
blir en ökning av sparandet i den enskilda sektorn. Därför kan sänkningarna
av marginalskatten mötas med vissa besparingar. Vid behandlingen av
budgetpropositionen i januari avser vi att återkomma med förslag till sådana
åtgärder.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs beträffande en genomgripande skattereform,

2. att riksdagen beslutar anta skatteskalor för statlig inkomstskatt
1989 i enlighet med vad som anförs i motionen,

Tabell 3

Jämförelse av den reala skattesänkningen mellan regeringens och moderaternas
förslag.

10

3. att riksdagen avslår förslaget i propositionen om avtrappning av
det extra avdraget för pensionärer på grund av inkomster utöver
pensioner,

4. att riksdagen beslutar att extra avdrag för pensionärer ej skall
avtrappas till följd av förmögenhetsinnehav,

5. att riksdagen beslutar att kommunalt bostadstillägg ej skall
avtrappas till följd av förmögenhetsinnehav,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av reglerna
för extra avdrag för pensionärer vad avser inkomst av förvärvsarbete i
enlighet med vad som anförs i motionen,

7. att riksdagen beslutar att kommunalt bostadstillägg inte skall
reduceras till följd av inkomst av rörelse och jordbruksfastighet i
enlighet med vad som anförs i motionen,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avdrag för ökade
levnadskostnader i enlighet med vad som anförs i motionen,

9. att riksdagen beslutar att preliminär B-skatt, om preliminär
självdeklaration inte avlämnats, skall motsvara den slutliga skatten för
föregående inkomstår,

10. att riksdagen avslår regeringens förslag om avgift på fyllnadsinbetalningar.

Stockholm den 14 november 1988

Mot. 1988/89

Skl9

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Görel Bohlin (m)
Rolf Clarkson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Bo Lundgren (m)
Rolf Clarkson (m)

Gunnar Hökmark (m)
Arne Andersson (m)
i Ljung

Ann-Cathrine Haglund (m)
Gullan Lindblad (m)

Sonja Rembo (m)

11

Innehållsförteckning Mot. 1988/89

, Sk 19

1 Sammanfattning 1

2 Skatter, frihet och välfärd 2

3 Regeringens skattepolitik 3

4 Regeringens skatteförslag 4

4.1 Inkomstskatten 4

4.2 Beskattning av pensionärer 5

4.2.1 Avtrappning av det extra avdraget 5

4.2.2 Beskattningen av pensionärers förvärvsarbete 6

4.3 Avdrag för ökade levnadskostnader 7

4.4 Uttaget av preliminär B-skatt 7

4.5 Avgift på fyllnadsinbetalningar 7

5 Moderat skattepolitik 7

6 Hemställan 10

gotab Stockholm 1988 16118