Brott och straff - om liberal kriminalpolitik

Motion 1990/91:Ju803 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Sammanfattning

I denna motion tar vi upp frågor rörande behandlingen
av brottslingar, påföljdsval, alternativa strafformer m.m. Vi
föreslår att en parlamentarisk utredning tillsätts för att se
över kriminalvårdslagstiftningen. Vi föreslår vidare att det
straffrättsliga området minskas. Användningen av
åtalsunderlåtelse och rapporteftergift bör begränsas. Större
krav på skötsamhet skall ställas när brottslingar har
permission eller är villkorligt frigivna. Systemet med
disciplinpåföljd bör ses över för att säkert överensstämma
med Europakonventionerna om de mänskliga
rättigheterna.

I andra motioner till detta riksmöte tar vi upp frågor om
brottsoffer och brottsbekämpning, om unga lagöverträdare,
om våld mot kvinnor och barn, om polisens och
rättsväsendets förnyelse samt om rättssäkerhet.

Inledning

Kriminalpolitik måste utgå från vad som, i en rättsstat
med humanitära ideal, är effektivt för att minimera
brottslighet och att tillgodose allmänhetens krav på
rättstrygghet. Till de humanitära kraven hör att man måste
sträva efter att den som har begått brott skall återföras till
ett normalt liv.

Entydig forskning saknas emellertid som visar varför
människor begår brott och vad som avhåller individer från
att begå brott. Olika forskare drar skilda slutsatser. Det blir
då vår uppgift som politiker att göra en egen värdering av
de kunskaper som finns på området.

Folkpartiet liberalernas kriminalpolitiska hållning
grundar sig på vår människosyn. Varje individ har en unik
personlighet och förmåga att själv tänka och handla med
eget förnuft och samvete. Liberalismen tilltror människor
kraft och förmåga att förändra sitt liv. Vi skall alltså inte
bara se på människan utifrån vad hon varit, utan lika
mycket utifrån vad hon kan bli.

Kriminalvården måste präglas av en stark känsla för den
enskildes integritet, egenart och inre resurser. Man kan
pressa ned en människa genom att kräva för mycket, men
man kan också hämma henne genom att inte ställa krav som
motsvarar hennes förmåga.

Denna motion behandlar främst praktiska, men också
en del principiella, problem inom kriminalpolitiken. I andra
motioner till detta riksmöte behandlas folkpartiet
liberalernas syn på brottsoffer och brottsbekämpning, på
unga lagöverträdare, samt på våld mot kvinnor och barn.

De straffsrättsliga teorierna

Allmänprevention, straffhot och upptäcktsrisk

Straffsystemets viktigaste funktion enligt västerländsk
rättstradition är att vara normbildande, dvs. visa vilket
handlingsmönster samhället anser skall gälla. För att
markera att vissa handlingar inte är accepterade är de
åtföljda av ett straffhot. Hotet om straff skall medföra
allmänprevention.

Historiskt sett har hotet om straff ansetts vara det som
styr människors beteende och bidrar till att den allmänna
ordningen upprätthålls. Den moderna kriminologiska
forskningen visar emellertid att hög upptäcktsrisk
och snabbhet i det rättsliga förfarandet har större
betydelse för brottsbekämpningen än hur svåra straffhoten
är.

Den risk för upptäckt som den potentielle
lagöverträdaren kalkylerar med har alltså större betydelse
än straffhotet för att förhindra ett brott. Hög upptäcktsrisk
resulterar således i färre brott. Detta gäller särskilt vid s.k.
instrumentella brott, t.ex. stöld. Av avgörande betydelse
för brottsbekämpningen är därför polisens organisation och
resurser. Dessa frågor behandlar vi i en särskild motion till
detta riksmöte.

Missbruk och sociala problem

Många brott begås dock utan att brottslingen gör någon
kalkyl på förhand. De flesta brott som riktar sig mot person,
t.ex. misshandel, dråp etc försiggår ofta inför vittnen som
kan avslöja brottslingen. Och även om vittnen saknas kan
i allmänhet brottsoffret ange brottslingen. Straffhotet eller
upptäcktsrisken väger m.a.o. ganska lätt när beslutet att
begå våldsbrottet fattas.

Särskilt för denna senare typ av brott är
missbruksbekämpning den kanske mest effektivt
brottsavhållande åtgärd samhället kan vidta. Vidare anses
socialpolitiska åtgärder, exempelvis inom utbildning,
familjepolitik, arbetsliv, fritidsliv och socialmedicin ha stora
effekter. Om en deprimerad frånskild pappa ges hyggliga
ekonomiska villkor efter en skilsmässa saknas i varje fall
en anledning till att han skall terrorisera sin före detta
hustru jämfört med om han hela tiden känner sig
ekonomiskt förfördelad. Dessa frågor, liksom frågor om
barns och ungdomars normbildning, behandlas i andra
motioner till detta riksmöte.

Behandlingstanken

Behandlingstanken bygger på att brottslingen sätts i
centrum. Humanitära skäl skall styra straffsystemet och
straffet skall individualiseras. Förespråkarna för denna
straffteori menar att individen kan behandlas bort från ett
brottsligt beteende. Påföljderna skall därför vara humana
och avpassade till den enskildes situation.
Individualpreventionen, syftet att avhålla brottslingen från
nya brott, sätts m.a.o. i centrum.

Behandlingstanken dominerade kriminalpolitiken i
Sverige på 50- och 60-talen men har alltmer övergivits under
senare år efter att ha utsatts för kraftig kritik. Den ibland
motsägelsefulla kritiken har bl.a. framhållit följande:
Straffsystemet innebär inte en tillräcklig reaktion på
brottStraffsystemet ger möjligheter till långa
frihetsberövanden vilket är inhumantOrsaken till
kriminaliteten läggs hos individenBrottsligheten
betraktas som en sjukdom -- de verkliga orsakerna
förträngsKriminaliteten ges inte karaktär av medvetet
handlande -- ansvar betraktas som ovidkommande
Fängelserna betraktas som sjukhusmiljöer och döljer det
faktum att det handlar om tvång och inlåsning

Nyklassicism

Som en reaktion mot behandlingstanken styrde Sverige i
mitten av 70-talet mer in på det som kommit att kallas för
nyklassiska skolan. Vissa klassiska straffprinciper skulle nu
återupprättas.

De tankar som dominerar är bl.a. följande:Straffet
måste vara ett obehagStraffet motiveras av ett visst
klander från samhällets sida för det begångna brottet
Straffet skall stå i proportion till brottetStraffet skall
kunna förutsesStraffet och straffhotet har betydelse för
människors handlande

En viktig princip är alltså proportionalitet, dvs.
straffsatsen för ett visst brott skall stå i relation till
gärningens straffvärde. Det allmänna rättsmedvetandet
avgör hur långt straff som skall följa på ett visst brott.
Förutsägbarheten i straffsystemet skall också vara
tydlig. Tidsobestämda straff avvisas därför. Som en följd av
dessa principer avskaffades för ca 10 år sedan de
tidsobestämda påföljderna ungdomsfängelse och
internering.

Våra slutsatser

Oavsett vilka konflikter som föreligger menar vi att det
viktigaste måste vara att förhindra att brott överhuvudtaget
begås och att människor återfaller i brott. Vår inställning
innebär att följande straffprinciper bör gälla.Straffet
måste innebära ett visst mått av obehag för lagöverträdaren
och markera att samhället klandrar ett brottsligt beteende.
Klandret/obehaget måste stå i viss proportionalitet till
gärningen. Detta är grunden för straffets normbildande
funktion.En bra påföljd är en effektiv påföljd -- det
behöver inte vara detsamma som ett långt fängelsestraff.
Om långa fängelsestraff väljs skall ett tungt vägande skäl
vara att omgivningen därigenom skyddas från
brottslingen.Fängelsestraff skall inte fungera som
förvaring utan utnyttjas meningsfullt så att den intagne efter
frisläppandet kan klara av ett liv utanför anstalten.För att
uppnå bästa brottsförebyggande resultat i det enskilda fallet
går det inte att kräva absolut rättvisa inom kriminalvården.
Särskilt när det gäller ungdomsbrottslingar är det tydligt att
fängelse i vissa fall är det absolut sämsta alternativet och det
effektivaste sättet att utveckla ett brottsligt beteende.Det
är oerhört viktigt med förutsägbarhet i straffsystemet.
Därför måste beivrandet av brott ske snabbt och
konsekvent. Detta är, vilket vi utvecklar i vår motion om
unga lagöverträdare, särskilt väsentligt för unga brottslingar
som därigenom snabbt får klart för sig var gränserna går.
Rättsväsendet måste ha tillräckligt med resurser för att
svara mot dessa krav.

Förutsägbarhet eller individuell anpassning

Vi anser det självklart att domstolarna skall ha
befogenheter att välja den påföljd som passar bäst i varje
enskilt fall. Det är omöjligt att på förhand i lagen bestämma
att ett visst brott alltid skall följas av en viss påföljd med
samma längd.

För vissa typer av mycket frekventa brott kan det dock
vara av värde om domstolens påföljd är relativt
standardiserad.

Det är också viktigt att allmänheten vet att det följer
någon form av straff om saken hamnar i domstol.
Domstolarna i Sverige är mycket återhållsamma med att
meddela s.k. påföljdseftergift, dvs. anse någon skyldig men
låta vederbörande slippa straff. Denna restriktiva linje
måste fullföljas.

Begränsa strafflagstiftningen

Vi tror att laglydnaden skulle öka om strafflagstiftningen
begränsades. Idag är det alltför lätt att ta till
lagstiftningsinstrumentet när man stöter på en företeelse
som man inte gillar. Vi vill inte förneka att vi själva ibland
bidragit till detta. Enligt vår uppfattning bör det
kriminaliserade området minska. Om bara de handlingar
som är verkligt förkastliga är kriminaliserade torde
respekten för strafflagstiftningen öka. Stor eftertänksamhet
fordras också när ny strafflagstiftning skall införas.

Fängelsestraffkommittén menade att effektiviteten i
straffsystemet skulle öka om mängden kriminaliserade
gärningar minskade. Strafflagstiftningen borde begränsas
till förmån för administrativa avgifter, belöningssystem,
m.m.

Riksåklagaren (RÅ) lade för några år sedan fram en
rapport med exempel på gärningar som borde kunna
avkriminaliseras eller beivras i annan ordning. RÅ gav
också en mängd exempel på strafflagstiftning som inte
utnyttjats någon gång under de föregående 10 åren.
Rapportens förslag har i huvudsak ännu inte lett till några
förändringar i lagstiftningen.

Inspirerade av RÅ:s rapport vill vi ge några exempel på
gärningar som borde kunna avkriminaliseras eller beivras i
annan ordning.

Till brottet ''vårdslös skatteuppgift'' kan en person
dömas om vederbörande av grovt slarv lämnat en
felaktig uppgift. (Om man medvetet lämnat en
felaktig uppgift blir det ett helt annat brott.) Den här typen
av ''slarvbrott'' anser vi kan beivras genom att
skattemyndigheten ålägger en avgift -- det är inte
nödvändigt att rättsväsendet belastas med sådana ärenden.
De riktigt allvarliga skattebrotten framstår då också som
mer klandervärda.

Många av de förmögenhetsbrott som begås idag beror på
att det svenska samhället är tekniskt och kommersiellt högt
utvecklat. Men brotten beror också på att handeln och
finansbolag medvetet tar kreditrisker -- de vet att en viss
andel av krediterna kommer att misskötas. Vi menar att det
inte är rimligt att rättsväsendet alltid automatiskt skall träda
in när t.ex. ett kontokortsföretag vill driva in sina misskötta
krediter. Kontokortskrav och -bedrägerier kunde därför
vara en lämplig målgrupp för åtalsprövning, dvs. åklagaren
avgör om det finns skäl att väcka allmänt åtal eller om
företaget självt skall få driva sin process. Avgörande för ett
allmänt åtal borde vara att företaget medverkat till att
begränsa sin skada. Idag ges krediter alltför lättvindigt
enligt vår mening vilket också märks hos kommunernas
socialkontor.

En annan möjlighet att förenkla rättsväsendets insatser
och skapa större skillnader mellan allvarliga och mindre
allvarliga brott är att utnyttja systemet med
strafföreläggande. Detta innebär att åklagare kan utfärda
ett slags standardiserade böter för mindre allvarliga,
erkända brott. Genom en sådan ordning framstår
brottstypen som mindre klandervärd än sådana brott som
går till domstol. Vi menar att t.ex. lindrigare fall av brotten
olovligt förfogande, olaga hot och framkallande av fara för
annan borde kunna beivras genom strafföreläggande.

Åtalsunderlåtelse och rapporteftergift

Förutsägbarheten i straffsystemet är utomordentligt
viktig för den allmänna laglydnadens skull. Alla
lagöverträdelser, dvs. kriminella handlingar, skall beivras.
En annan sak är att alltför många handlingar idag är
kriminaliserade vilket vi berört ovan. Men på de handlingar
som utgör brott skall det som regel följa ett straff.

Polisens användning av rapporteftergift och åklagarnas
vida befogenhet att ge åtalsunderlåtelse är därför förödande
för allmänhetens tilltro till straffsystemet. Efter ett
riksdagsbeslut från 1985 har åklagarna en vidare befogenhet
att tillämpa åtalseftergift.

Folkpartiet liberalerna vänder sig mot det ökande
användandet av åtalsunderlåtelse och rapporteftergifter.
Vår uppfattning är att rapport- och åtalseftergifter endast
skall användas i undantagsfall och inte regelmässigt som nu
sker för vissa brott. Riksdagen bör snarast fatta beslut om
en återgång till de regler om åtalseftergift som gällde före 1
april 1985. De skärpningar som gjordes i reglerna om
åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare 1989 bör dock
fortsättningsvis gälla.

Fängelsestraff

Fängelsestraff har mycket liten brottsavhållande effekt.
Fängelsestraffkommittén undersökte utförligt
fängelsestraffets betydelse i början på 80-talet. Enligt
kommittén visar entydig forskning att en ökad användning
av fängelsestraff inte skulle ha någon påverkan på
brottsnivån. Inte heller visar fängelsedömda någon
benägenhet att avstå från nya brott. Fängelsestraff leder
tvärtom ofta till dålig rehabilitering för den enskilde. En
något lägre användning av fängelsestraff har därför inte
någon effekt på brottsnivån. En kraftigare ökning skulle
inte heller ha någon större effekt visar de internationella
jämförelserna. Allmänhetens förtroende för rättssystemet
förutsätter emellertid att samhället reagerar på brott. Om
ett allvarligt brott inte beivras tappar människor tron på att
de lever i ett rättssamhälle. Medborgarna skulle då kunna
uppfatta att det är tillåtet att göra vad som helst och
rättslösheten skulle sprida sig. Denna allmänpreventiva
effekt rättfärdigar fängelsestraff, även om sådana straff för
den enskilde brottslingen snarare gör mer skada än nytta.

Hur skall fängelsestraff avtjänas?

Såväl svenska som utländska erfarenheter visar att inga
dömda personer blir bättre eller laglydigare av att sitta på
mycket slutna och hårda anstalter. Vi har därför inte någon
anledning att ta efter den hårda fängelsetyp som finns i de
flesta andra länder.

Det är också viktigt att fängelsevistelsen inte ses som en
förvaring utan att tiden används till meningsfull
sysselsättning. Många av de intagna kräver elementär social
träning som att passa tider, sköta pengar och utföra andra
vardagliga sysslor som fordras av dem som lever utanför
anstalten. Eftersom fängelsevistelsen skall leda till
återanpassning bör tiden där verkligen användas aktivt för
sådan verksamhet.

Villkorlig frigivning

Halvtidsfrigivning eller två tredjedelar?

För förutsägbarheten och tilltron till systemet är det
viktigt att den strafftid som utdöms någorlunda motsvaras
av den tid som den dömde tillbringar på anstalt. Det
nuvarande systemet med halvtidsfrigivning är därför
otillfredsställande -- en uppfattning som vi inte är ensamma
om. De förslag som hittills framförts är att man bör återgå
till det gamla systemet med villkorlig frigivning efter två
tredjedelar av strafftiden. Även i årets budgetproposition
förutskickas en sådan förändring. Samtidigt menar många
att det är olyckligt att man därigenom åstadkommer en
allmän förlängning av anstaltsvistelserna och att
straffsatserna därför generellt bör sänkas.

Det finns emellertid även andra skäl att ifrågasätta en
återgång till två tredjedelsfrigivning. Det saknas nämligen
vetenskapligt belägg för att frigivning just efter två
tredjedelar av strafftiden skulle vara det lämpligaste för att
undvika återfall i brott.

Villkorlig frigivning som system kan som nämnts
ifrågasättas mot bakgrund av kravet på förutsägbarhet.
Systemet har både föroch nackdelar. Vi har under flera år i
riksdagen krävt att man bör studera dessa närmare för att se
om det finns förutsättningar att helt avskaffa systemet med
förtida frigivning. Detta krav vidhåller vi.

Skall frigivningen vara obligatorisk?

Idag är den villkorliga frigivningen obligatorisk för
intagna som har en strafftid under två år. Vi anser att det
finns skäl att ifrågasätta denna ordning. Det huvudsakliga
skälet mot att återinföra den fakultativa frigivningen, dvs.
en prövning i det enskilda fallet, anses vara att detta leder
till rättsosäkerhet.

Enligt vår uppfattning bör utgångspunkten, i avvaktan
på den ovan föreslagna utredningen, även fortsättningsvis
vara att frigivningen skall vara obligatorisk. Emellertid bör
möjlighet ges att i enskilda fall besluta att villkorlig
frigivning inte skall beviljas. De kriterier som skall kunna
föranleda att en intagen inte friges villkorligt efter
förutbestämd tid skall vara tydligt angivna. Det skall
framför allt gälla dem som ertappats med att hantera
narkotika under anstaltstiden eller permissioner.

Ställ större krav på skötsamhet under prövotiden

För den som blivit villkorligt frigiven gäller en prövotid
på ett till tre år. Under denna tid skall den frigivne iakttaga
skötsamhet. Kraven på skötsamhet som frivården ställer i
praktiken skiftar avsevärt. Särskilt gäller detta kravet på
avhållsamhet från droger.

Vi anser att det är angeläget att skärpa kraven på dem
som är villkorligt frigivna. Om en klient inte följer de
anvisningar som frivården ger bör utgångspunkten vara att
vederbörande återintages på anstalt. Grundläggande bör
vara att missbruk av narkotika inte accepteras under vare
sig anstaltstiden eller prövotiden.

Fängelsehot vid kontraktsvård och villkorlig dom

Ändra reglerna för kontraktsvård

Sedan den 1 januari 1988 finns det möjligheter att döma
missbrukare och vissa andra vårdbehövande till
kontraktsvård. Folkpartiet liberalerna motsatte sig
emellertid den praktiska utformning som riksdagen gav
kontraktsvården och som innebär att den är en utvidgning
av skyddstillsynen. I stället menar vi att kontraktsvård skall
utdömas inom ramen för villkorligt fängelse.

För vår åsikt talar huvudsakligen tre skäl. Det första är
att påföljdens allmänpreventiva effekt stärks till följd av det
konkreta straffhot som vilar över lagöverträdaren. För det
andra skall den som bryter sitt vårdkontrakt, och därmed
skall avtjäna sitt fängelsestraff, inte få avräkna något av
fängelsestraffet mot den tid som har förflutit. För det tredje
skall kontraktsvården på ett snabbt och enkelt sätt, efter
beslut av vederbörlig instans inom frivården, kunna
omvandlas till ovillkorligt fängelse. Någon prövning av
åklagare eller domstol före verkställigheten behövs därmed
inte.

Dessa motiv utgör enligt vår uppfattning den riktiga
utgångspunkten för hur kontraktsvård skall utformas. Det
är angeläget att kontraktsvård inte uppfattas som en genväg
förbi fängelsestraffet. Detta gäller särskilt sådana brott där
det av allmänpreventiva skäl är angeläget att behålla en
koppling mellan brott och straff, främst våldsbrott och
rattfylleri.

Det vårdprogram som den dömde förbinder sig att
efterleva skall ha den bestämda och konsekventa
ambitionen att vederbörande skall bli av med sitt missbruk.
Detta innebär att behandlingstiden i allmänhet kommer att
behöva omfatta en betydligt längre tid än vad det villkorliga
fängelsestraffet innebär. Samtidigt som vi anser att detta är
en nödvändig förutsättning för att kontraktsvården skall bli
meningsfull inser vi att de hårda krav, som kontraktsvården
med vårt förslag blev förbunden med, skulle medföra att
många missbrukare föredrog att i stället avtjäna
fängelsestraff.

Vårdens innehåll

För att kontraktsvården skall fylla sin funktion krävs att
de sociala myndigheterna och kriminalvården förmår att ge
den dömde en adekvat vård. En meningsfull och väl
fungerande kontraktsvård kräver ett omfattande
förberedelsearbete från sociala myndigheter, frivård,
åklagare och domstol. Redan när en person döms till
kontraktsvård måste domstolen veta att en behandlingsplan
finns uppgjord, och att det finns plats för den dömde på
behandlingshem eller liknande. Under behandlingstiden
skall kontinuerlig uppföljning ske för att ge den dömde
erforderligt stöd eller för att kunna besluta om
behandlingens upphörande och verkställighet av
fängelsestraffet.

Villkorlig fängelsedom

Vi är inte heller främmande för tanken att villkorlig dom
byts ut mot villkorlig fängelsedom. Många har idag
uppfattningen att villkorlig dom är detsamma som ett
frikännande. Genom den föreslagna ändringen markerar
samhället att den avsedda påföljden är fängelse och inte
något annat.

Påföljdsval

Våldskommissionen

Våldskommissionen anför i sitt slutbetänkande att
brottsbalkens allmänna regel om påföljdsval -- BrB 30:4 --
bör ändras så att det tydligare framgår att fängelse skall vara
normalpåföljd i de fall som regleras i detta lagrums andra
stycke. Folkpartiet liberalerna stödjer detta förslag. Som vi
framhållit i en annan motion, om brottsoffer och
brottsbekämpning, stämmer även andra delar av
våldskommissionens överväganden väl överens med
tidigare krav i riksdagen från vår sida. Våldskommissionens
förslag bör snarast läggas till grund för lagstiftning.

Påföljd för rattfylleri

Nya regler om trafiknykterhetsbrott infördes vid
halvårsskiftet 1990. De nya reglerna innebar på många sätt
en skärpning av lagstiftningen, men den allmänna debatten
efter genomförandet har ändå mest kommit att handla om
släpphänthet. Anledningen är att påföljdspraxis med den
nya lagstiftningen kommit att få en inriktning där villkorlig
dom blivit normalpåföljd. Villkorlig dom har kommit att
utdömas även i fall där föraren haft extremt hög
promillehalt alkohol i kroppen.

Det står klart att motivuttalanden i propositionen ger
utrymme för en minskning av det totala antalet
fängelsedomar för rattfylleri. Riksdagen godtog dessa
motivuttalanden. Det är därför inte i strid med
lagförarbetena att merparten av domarna för rattfylleri
medför icke frihetsberövande påföljder. Två saker är
emellertid otillfredsställande: att villkorlig dom, och inte
skyddstillsyn, tycks ha kommit att totalt dominera de icke
frihetsberövande påföljderna samt att fängelse inte utdöms
ens vid extremt höga promillehalter.

Skyddstillsyn borde vara normalpåföljd

I propositionen uttalar föredragande statsrådet vidare
att ''utrymmet för villkorlig dom som påföljd för den som
gjort sig skyldig till grovt rattfylleri är emellertid begränsat
till följd av att en stor majoritet av dem har kroniska
alkoholproblem''. Då är, menar statsrådet, förhållandet
ofta sådant att risk för återfall föreligger, och ''den påföljd
som då kommer i fråga är skyddstillsyn''. Riksdagen anslöt
sig även i denna del till justitieministerns bedömningar.

Dessa uttalanden är, som vi uppfattar dem, en tydlig
signal till domstolarna: det är lagstiftarens uppfattning att
skyddstillsyn bör övervägas i flertalet fall av grovt
rattfylleri. Det har dock visat sig att domstolarna i många
fall inte förordnar om personundersökning. Därmed har de
inget beslutsunderlag för att döma till skyddstillsyn.

Detta problem avhjälps bäst av mer standardiserade
regler för när personundersökning måste inhämtas i
trafiknykterhetsmål. Justitiedepartementet har nyligen
presenterat en departementspromemoria om
personundersökningssystemet. Promemorian söker dock
inte på ett tydligt sätt råda bot på de nuvarande problemen
med villkorlig dom i stället för skyddstillsyn. Om dessa
problem torde vi och regeringen vara överens. Ytterligare
åtgärder krävs därför på detta område.

Fängelse vid extremt höga promillehalter

Risken för trafikolyckor ökar markant redan om en
bilförare har ganska små mängder alkohol i kroppen. Detta
självklara faktum är grunden för lagstiftningen på området.
Lika tydligt visar flera undersökningar att det sker en
kraftig ytterligare ökning av risken vid en alkoholhalt över
1,5--2 promille. Att köra bil med extremt höga
promillehalter eller i kraftigt berusat tillstånd är därför ett
bevis på uppenbar likgiltighet inför andra människors
säkerhet till liv och hälsa. Det motivuttalande som styr
påföljdsvalet i rattfyllerimål tar sikte på huruvida
gärningsmannen ''genom sitt körsätt, den omfattning som
körningen haft eller varit avsedd att ha, de
trafikförhållanden som rådde vid körningen eller genom
andra sådana omständigheter visat en uppenbar likgiltighet
för sina medtrafikanters säkerhet''. Det är vår uppfattning
att extremt höga promillehalter eller extremt hög grad av
berusning, på samma sätt som körningens omfattning m.m.,
bör vara en faktor som talar för fängelsestraff.

I båda de ovannämnda frågorna bör regeringen
återkomma med förslag till förbättringar.

I en annan motion till detta riksmöte, rörande
missbruksproblem, tar vi även upp förslag om en sänkning
av promillegränsen för brottet grovt rattfylleri till 1,0
promille.

Alternativa strafformer

Alternativ till fängelse

Fängelsestraff är, som vi ovan konstaterat, ett
nödvändigt inslag i svensk kriminalpolitik. Detta innebär
inte att man skall avstå från ansträngningarna att söka
alternativa strafformer och försöka förbättra dem som
finns.

Det är särskilt angeläget att utnyttja andra, inte
nödvändigtvis lindrigare, former av straff för unga
lagöverträdare och för de personer som har så många
fängelsevistelser bakom sig att de i praktiken har blivit
straffimmuna. Vi tror t.ex. att den nyligen beslutade
försöksverksamheten med samhällstjänst och
kontraktsvård, är påföljder som förhoppningsvis är
effektivare för att återanpassa den kriminelle och inte bara
utgör en förvaring av den dömde. Åtgärder rörande unga
lagöverträdare behandlas i en särskild motion.

Alternativa strafformer som innehåller någon form av
''morot'' för den dömde förefaller vara den typ av påföljd
som ger det bästa resultatet. Det krävs givetvis att den
dömde själv är motiverad att välja den aktuella
straffformen. Det är meningslöst att döma en
drogmissbrukare till kontraktsvård istället för fängelse om
denne inte samarbetar. I så fall har den alternativa
strafformen snarast omvänd effekt. Det alternativa straffet
kan då uppfattas som en genväg förbi ett fängelsestraff.

Under förutsättning att den dömde noga sköter sig tror
vi att alternativa strafformer som samhällstjänst och
kontraktsvård är den bästa formen av kriminalvård för den
enskildes återanpassning. Vi understödjer starkt alla försök
att utveckla och finna nya former för alternativa straff. Av
allmänpreventiva skäl krävs dock som ovan utvecklats att
fängelsestraff, ibland långa sådana, utdöms även om dessa
är ineffektiva från återanpassningssynpunkt.

Ideella organisationer i kriminalvården

Som ett komplement till de rehabiliteringsinsatser som
görs inom kriminalvården är det angeläget att också
utnyttja de ideella organisationer och kyrkor som engagerar
sig för de intagna både under anstaltstiden och därefter.
Frågan hur den andliga vården inom kriminalvården skall
vara organiserad har länge diskuterats. Det är angeläget att
detta får en lösning som innebär att såväl svenska kyrkan
som andra trossamfund skall få möjlighet att verka på ett
fruktbart sätt på anstalter. Det är angeläget att detta också
kommer att gälla andra organisationer.

Permissioner

Permissioner är ett bra sätt att försöka återanpassa den
som dömts till fängelse. Vi tror att möjligheterna ökar att
den dömde inte återfaller i brottslighet om hans första
kontakter med livet utanför anstalten sker under
kriminalvårdens överinseende och hot om tvångsmedel.

Vi delar dock den oro som många känt på senare tid då
det rapporterats om misskötta permissioner på anstalterna.
Enligt färsk statistik från kriminalvårdsverket missköts i
genomsnitt 24 %
av permissionerna från slutna lokalanstalter.
Misskötsamhet behöver i och för sig inte vara detsamma
som rymningar; statistiken inkluderar även mindre
allvarliga förseelser som sen ankomst, alkoholpåverkan etc.
Men även dessa företeelser är oacceptabla. För
allmänhetens tilltro till straffsystemet och rättsväsendet är
det angeläget att permissioner sköts och inte betraktas som
en självklarhet för de intagna. Permissionsreglerna bör
därför utformas så att de ger utrymme för individuell
prövning av behovet och lämpligheten och är flexibla att
använda.

Nya permissionsregler för långtidsdömda

Riksdagen beslöt våren 1988 att delvis nya regler skall
gälla rörande långtidsdömdas permissioner. Den som har
dömts till fängelse i lägst fyra år skall särbehandlas, om det
med hänsyn till arten av brottsligheten eller annars kan
befaras att han är särskilt benägen att fortsätta brottslig
verksamhet innan straffet har avtjänats. Samma
restriktioner skall, liksom hittills, gälla den som har dömts
till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet.

Konsekvensen av dessa bestämmelser är att de
kategorier dömda som omfattas av ovan nämnda regler
under den tid de vistas på riksanstalt beviljas permission
endast undantagsvis, och bara om det finns särskilda skäl till
det. Vidare skall denna permission vara bevakad.

I samband med att de ovannämnda reglerna ändrades av
riksdagen yrkade bl.a. folkpartiet liberalerna att
möjligheten till särbehandlingen borde gälla samtliga som
dömts till fängelse i lägst två år oavsett brottslighetens
karaktär. Enligt vår mening har en person som har erhållit
ett så långt fängelsestraff som två år normalt sett gjort sig
skyldig till mycket svår brottslighet, exempelvis allvarliga
våldsbrott. I sådana lägen måste allmänhetens
skyddsintresse sättas i första rummet. Riksdagen bör därför
med komplettering av sitt tidigare beslut skärpa
möjligheterna för när särbehandling av intagna får göras.

Krav på skötsamhet

I större utsträckning än idag bör beslut om permissioner
också vara beroende såväl av hur de intagna skött tidigare
permissioner som av hur de uppför sig under anstaltstiden.
T.ex. anser vi att den som påträffas med att missbruka
narkotika under anstaltstiden inte bör beviljas permission
förrän efter en viss prövotid som bestäms i varje enskilt fall.

Kriminalvård i frihet

Vi har ovan beskrivit hur vi vill skärpa kraven för dem
som dömts till kontraktsvård och villkorlig dom. Likaså
måste kraven skärpas på hur påföljden skyddstillsyn utövas.
Tillämpningen varierar avsevärt mellan de olika
frivårdsdistrikten. För den allmänna tilltron till
rättsväsendet är det viktigt att skyddstillsyn verkligen
innebär en tillsyn och inte uppfattas som något slags
påföljdseftergift.

De krav vi därmed ställer på frivårdsmyndigheterna
innebär att dessa också måste ges reell möjlighet att
fungera. Precis som rättsväsendets övriga områden har
frivården behandlats styvmoderligt under de senaste åren,
samtidigt som kraven varit höga på att verksamheten skall
fungera effektivt. Frivårdens problem kommer i framtiden
förmodligen inte att minska. Ett problem som i framtiden
särskilt bör uppmärksammas är övergången från
fängelsevistelse till frivård.

Normaliseringsprincipen

Frivårdens arbete bygger på normaliseringsprincipen,
dvs. att motivera klienten att ta del av samhällets resurser
såsom socialtjänst, bostadsförmedling, arbetsförmedling
etc. Idag saknar därför frivården direkta egna resurser för
att rehabilitera sina klienter.

Vi menar att det finns skäl att ompröva
normaliseringsprincipen och låta frivården få egna resurser.
Anledningen är att frivårdens klienter skiljer sig markant
från övriga medborgare som anlitar samhällets tjänster.
Utredningar från t.ex. Stockholm visar att två tredjedelar
av klienterna har missbruksproblem och arbetslösheten är
60 %.
Vi tror att samhällets resurser skulle utnyttjas
effektivare för denna grupp om skattemedel satsades direkt
på frivården än att de dömda skickas runt bland en mängd
olika instanser som skall försöka hjälpa dem.

Även inom fängelsevården tillämpas ett slags
normaliseringsprincip. Den tolkas där på så sätt, att en
intagen som behöver stöd eller hjälp i första hand skall ges
sådan utanför anstalten. I praktiken har detta inneburit att
resurser för särskild psykiatrisk vård ansetts inte behöva
tillföras kriminalvården i tillräcklig omfattning. Detta är
orimligt. Särskilt om de s.k. jämställdhetsfallen -- och
kanske ytterligare andra grupper av psykiskt störda -- i
framtiden skall dömas till fängelse, är det nödvändigt att se
över behovet av resurser till psykiatrisk vård inom
kriminalvårdens ram. Detta utvecklas ytterligare i vår
motion om brottsoffer och brottsbekämpning.

Kvinnor i kriminalvården

På ett antal lokalanstalter finns idag en gemensam
placering av män och kvinnor. Erfarenheterna av de
gemensamma placeringarna är skiftande. De kvinnliga
intagna har i vissa fall blivit utnyttjade av de manliga
intagna, och det har visat sig svårt att tillgodose deras
särskilda vårdbehov.

Frågan om kvinnor och män skall placeras gemensamt
på anstalt bör enligt vår uppfattning avgöras av kvinnorna
själva. Vi anser därför att sådana arrangemang bör vidtas
på lokalanstalterna att kvinnor och män kan vara åtskilda.
I storstadsregionerna kan det bli aktuellt att reservera en
särskild lokalanstalt för kvinnor.

Disciplinpåföljd inom kriminalvården

Vi har ovan framfört en mängd förslag som innebär att
man ställer högre krav på brottslingar, såväl inom
kriminalvården i anstalt (inklusive permissioner från
anstaltsvistelser) som inom frivården och inom ramen för
kontraktsvård. Vi tror att detta ligger i såväl den dömdes
som samhällets intresse. Ett viktigt led i detta är
kriminalvårdens eget disciplinära system, innebärande bl.a.
möjlighet att ge ''påbackning'' i form av förlängt straff för
disciplinära förseelser. Detta system regleras i lagen om
kriminalvård i anstalt (KvaL). I 47

§ KvaL stadgas att disciplinstraff för varje enskild
förseelse inte får överstiga tio dagar. I 49

§ kompletteras denna regel med maximitider för hur lång
''påbackning'' en intagen totalt kan få för flera förseelser.
Dessa maximitider varierar beroende på strafflängden.

De i lagtexten angivna maximitiderna, i kombination
med reglerna om halvtidsfrigivning, innebär att den
''påbackning'' en intagen kan åläggas i praktiken sällan eller
aldrig torde överstiga den strafftid domstolen dömt den
intagne till. Det finns emellertid inte någon garanti för att
detta aldrig kan bli fallet. Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna reglerar i artikel 5, andra stycket,
under vilka förutsättningar lagliga frihetsberövanden får
ske. Något utrymme för frihetsberövanden efter
administrativa beslut, såsom kriminalvårdsmyndigheternas
beslut om disciplinpåföljd, synes inte finnas.

Av detta drar vi inte slutsatsen att
disciplinpåföljdssystemet måste avskaffas. I stället bör
endera av två förändringar ske. Dels kan en garantiregel
införas i KvaL, innebärande att disciplinpåföljder aldrig
tillåts medföra att en dömd person hålls i fängelse under tid
som går utanför den ram domstolen angivit i sin dom. Dels
kan disciplinsystemet samordnas med det förslag vi ovan
framfört rörande möjligheterna att i enskilda fall inte
bevilja halvtidsfrigivning. Sålunda bör halvtidsfrigivningen
kunna uppskjutas om den intagne gör sig skyldig till
disciplinbrott, men den av domstolen utdömda strafftiden
får som sagt aldrig överskridas.

Utvärdering av kriminalvårdslagstiftningen

Det är dags för en genomgripande utvärdering av den
kriminalvårdsreform som genomfördes 1974. En sådan
utvärdering bör ske inom ramen för en parlamentarisk
utredning. Den bör syfta till att överväga om de
hittillsvarande målen för kriminalvården fortfarande i alla
avseenden skall gälla och om de medel som står till
förfogande i så fall är de riktiga.

Inom ramen för en sådan utvärdering bör man, förutom
att belysa alla de problemområden vi ovan nämnt, överväga
om närhetsprincipen -- dvs. att intagna skall placeras på
anstalt nära hemorten -- skall ha samma styrande effekt vid
placeringen som idag. Erfarenheterna av närhetsprincipen
visar att eftersom de intagna vistas i närheten av sin vanliga
miljö så behåller de också kontakten med ett destruktivt
socialt umgänge.

Vidare bör utredningen överväga att i större
utsträckning differentiera klientelet med hänsyn framför
allt till missbrukssituationen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om begränsning av
strafflagstiftningen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till vad i
motionen anförts om återgång till reglerna om
åtalsunderlåtelse i den lydelse som gällde före 1 april 1985,
dock med undantag för de ändringar som skett i och med
SFS 1988:822,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillämpningen av
åtalsunderlåtelse och rapporteftergift,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av och
utformningen av fängelsestraff,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förutsättningslös utvärdering
av systemet med villkorlig frigivning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta krav på dem som är
villkorligt frigivna,

7. att riksdagen beslutar om sådana ändringar i
lagstiftningen om kontraktsvård som föranleds av
motionens förslag,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler
om villkorlig fängelsedom enligt vad i motionen anförts,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förändrad lagstiftning rörande påföljdsval vid
rattfylleribrott samt personundersökning i mål om sådana
brott, i enlighet med vad i motionen anförts,

10. att riksdagen beslutar om sådan ändring i tillämpliga
lagar att förutsättningarna att särbehandla intagna dömda
till fängelse i lägst två år i permissionsfrågor ökar,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om krav på skötsamhet vid
permissioner,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frivårdsmyndigheterna inom
kriminalvården,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den s.k.
normaliseringsprincipen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätten för kvinnliga intagna att
välja att bli placerade isolerat från manliga intagna,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om systemet för disciplinpåföljd
inom kriminalvården,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en genomgripande utvärdering
av 1974 års kriminalvårdsreform inom ramen för en
parlamentarisk utredning.

Stockholm den 14 januari 1991

Bengt Westerberg (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)

Britta Bjelle (fp)

Lars Sundin (fp)