Arbetsförhållandena i skolorna

Motion 1989/90:Ub274 av Ulla Tillander m.fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ub274

av Ulla Tillander m.fl. (c)
Arbetsförhållandena i skolorna

Arbetsmiljön i skolorna har i ökad utsträckning uppmärksammats på senare
tid. Lärares upplevelse av arbetsmiljön påverkar direkt yrkesambitionerna
och därmed också undervisningen och resultatet av den och ytterst drabbas
naturligtvis eleverna. I skolans vardag finns det tyvärr många inslag som försämrar
arbetsmiljön.

Den otrygghet och splittring, som har sin orsak i besvärliga bakgrundsförhållanden
hos vissa elever, skapar inte sällan en arbetsmiljö som kan upplevas
närmast som olidlig. Det är allmänt omvittnat att arbetet i skolan har
blivit mer påfrestande. Inte främst för att arbetsuppgifterna har ökat i antal
och omfång, något som inkräktar på undervisningen och lätt ger ett intryck
av splittring, utan beroende på att elever i allt större utsträckning kommer
ifrån otrygga hemmiljöer och i många fall saknar förmåga att koncentrera
sig och lyssna.

För eleverna är det viktigt att de kan uppleva trygghet i skolan. Denna
elementära grundförutsättning för en harmonisk utveckling är tyvärr inte någon
självklarhet. Att situationen i skolan av många lärare omvittnas ha blivit
besvärligare förtjänar att tas på allvar och inte viftas bort. Redan på lågstadiet
är bristen på uppmärksamhet hos eleverna - oron och oförmågan till
lugnt lyssnande på instruktioner - tydligt märkbar.

Att det är mycket som är bra och fungerar utmärkt i skolan får inte tas till
intäkt för att så många vittnesbörd om grovt störande inslag inte skulle ha
en verklighetsförankring. Att hälsan tiger still kan inte åberopas gentemot
mängden av tydliga symptom på att denna hälsa i många delar av skolkroppen
hotas. Och är det så att arbetet i skolan störs på ett oroväckande sätt och
att det har blivit ett allt vanligare och allvarligare inslag i skolornas vardagstillvaro,
på skolgårdar, i korridorer, i trappuppgångar och i klassrum, då är
det fråga om en skada som tillfogas såväl skolans personal som elever och
förutsättningen att genomföra aldrig så högt syftande läroplaner.

Det rör sig alltså om störningar av en arbetsmiljö som direkt påverkar trivseln
och arbetsresultatet för både lärare och elever. När lärare med lång erfarenhet
bakom sig inte sällan utsätts för förhållanden och hamnar i situationer
som de trots sin erfarenhet inte kan bemästra och som upplevs som frustrerande
och ibland förnedrande och där skolans resurser konstateras vara uttömda
och otillräckliga, så kan man säkert räkna med att samma upplevelse
har många elever fast det sällan eller aldrig noteras i någon statistik.

Statsmakten måste ta ett större ansvar för arbetsmiljön på den största arbetsplatsen
i varje kommun som skolan i allmänhet utgör. Ansvariga myndigheter
kan inte slå sig till ro med att bilden av skolan är mångfasetterad
och mångexponerad. Det borde inte överraska om skolan som en del av samhället
påverkas och tar intryck av den slapphet som visat sig på så många
andra områden och flitigt exponerats i massmedia. Man kan tänka på den
ökade brottsligheten, den minskade uppklarningsprocenten när det gäller
brott, den bristande efterlevnaden av hastighetsbegränsningar, illegal spelverksamhet
med anknytning till knark- och spritsmuggling i stor skala, klippekonomins
matadorer som med smarta metoder kapar till sig stora vinster
och kapar bort skatter, slappheten inom fångvården, ideologiskt motiverad
av en missinriktad humanism, som tillåtit grova brottslingar och landsförrädare
att ta rättvisan i egna händer. Allt detta sammantaget tillhandahåller
lockande förebilder som förmedlar budskapet att brott lönar sig, att var och
en är sig själv närmast, att regler gäller endast för dem som väljer att följa
dem, att vassa armbågar och framfusighet lönar sig, att den som är snäll och
skötsam är dum, att samhället kanske är en djungel där djungelns lag gäller.

Denna snedvridna idealbildning understryks och understöds av videovåldet
som fritt får florera. Samvetslösa element som för länge sedan har gjort
upp med förlegade värden som solidaritet, hänsyn till barn och ungdom under
det hycklande åberopandet av tryckfrihet och konstnärlig frihet, tillåts
sko sig på denna skumma hantering. Föräldrar och lärare som länge efterlyst
gränser för denna ohämmade tolerans har hittills vädjat förgäves. Videovåldet
har en utbredd spridning och når speciellt de barn och unga människor
vars sociala miljö redan är mycket dålig.

Trots alla dessa negativa påverkningar, som direkt motverkar de mål som
riksdagen genom läroplanen ställt sig bakom, är regeringen märkvärdigt passiv.
På område efter område tornar problemen upp sig, något som borde ge
regeringen mycket att göra. Men mycket litet händer.

Skolan måste få stöd i sin strävan att bibringa eleverna känsla för det personliga
ansvaret. Elevernas normbildning får inte försummas. Satta gränser
måste upprätthållas. Påföljder måste finnas. Elever som notoriskt förstör arbetsron
i klasserna måste kunna skiljas undan och det måste finnas resurser
för att de omhändertas på ett adekvat sätt. Man måste tänka på alla dem,
och det är flertalet, som hade förväntningar på skolan och ambitionen att
göra sitt bästa men som får allt detta förstört och som resignerar och känner
sig missräknade, därför att några i klassen kan topprida både kamrater och
lärare och förvandla lektion efter lektion till söndertrasad meningslöshet.

En förutsättning för att få en förbättring till stånd är, enligt vår uppfattning,
att en kartläggning av arbetsförhållandena på skolorna genomförs.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio

Mot. 1989/90

Ub274

13

nen anförts om behovet av en kartläggning av arbetsförhållandena i
skolorna.

Stockholm den 24 januari 1990
Ulla Tillander (c)

Rosa Östh (c)

Stina Gustavsson (c)

Rune Backlund (c)

Karin Israelsson (c)

Martin Olsson (c)
Stina Eliasson (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Marianne Jönsson (c)

Mot. 1989/90

Ub274

14