Herr talman! Vi debatterar justitieutskottets betänkande om kriminalvårdsfrågor, och Sverigedemokraterna är som vanligt den trygga hörnpelaren här i riksdagen som fortsatt står upp för handlingskraftiga och konsekventa åtgärder.
Vår grundinställning om hårdare krav bottnar inte enbart i ett humant perspektiv gentemot brottsoffer och dess anhöriga. Hårdare krav är också många gånger en förutsättning för att brottslingar ska kunna återanpassas till ett normalt samhällsliv efter avtjänat straff.
I kriminalvårdsfrågor har Sverigedemokraterna genom åren föreslagit ett brett batteri av både sakliga och principiella åtgärder. Det finns offentligt att läsa för den som är intresserad.
Vi har också tillsammans med Alliansen medverkat till flera tillkännagivanden, bland annat för en striktare reglering av villkorlig frigivning för den som återfaller i brott. Och ytterligare ett tillkännagivande kommer regeringen att få leva med efter den här debatten.
Herr talman! Det är tydligt att Sverigedemokraterna utgör garantin för hårdare krav och ett tydligare brottsofferperspektiv. Och det gläder mig lite att Alliansen mellan varven närmat sig Sverigedemokraternas politik i gemensamma alliansreservationer.
Utan att behöva ingå i en regering och utan att ingå i formella samarbeten avgör Sverigedemokraterna förslag som ställs mellan Alliansen och den rödgröna regeringen, och vi medverkar till att politiken går åt vårt håll. Men jag tror att vi skulle kunna åstadkomma mer.
Det finns områden där jag ser en vilja hos Alliansen som inte direkt stör oss, och det finns definitivt fler förslag från Sverigedemokraterna som jag tror att Alliansen skulle kunna leva med. Exakt hur vi kan lösa upp sådana här knutar framgent får vi nog återkomma till. Nu har i alla fall Sverigedemokraterna medverkat till att permissioner och villkorlig frigivning ska vara lite villkorat till huruvida intagna medverkar i olika behandlingsprogram.
Alliansreservationen, som fått vårt stöd, menar mer specifikt att regeringen ska överväga om de som är dömda för våldsbrott bör ha en skyldighet att medverka i behandlingsprogram och att en vägran ska kunna få konsekvenser för permissioner och villkorlig frigivning. Det är ett kanske något svagt formulerat krav, kan man tycka, att en regering får i uppdrag att överväga om någon bör göra någonting. Om reservationen endast hade bestått av detta tror jag nog att vi inte hade stött den. Men reservationen innehåller ett mer konkret krav som gör det lite mer upplyftande, nämligen att grova sexualbrottslingar och dömda för grova brott mot närstående ska delta i behandlingsprogram för att få permissioner och villkorlig frigivning.
Visst, om man utgår från att den automatiska villkorliga frigivningen är huvudregel, som den är i dag, ser jag en poäng med att undanta personer från denna huvudregel, om inte krav på motprestationer efterlevs. Det finns en poäng i resonemanget som kanske motiverar någon att genomgå en behandling. Men varför har vi egentligen en huvudregel som säger att den som döms till ett fängelsestraff per automatik ska få komma ut lite tidigare än vad straffet avser, alltså en huvudregel som säger att om du blir dömd till tio års fängelse behöver du bara sitta av lite mer än sex år? Bara där har vi ju satt bilden av ett rättsväsen som inte riktigt står upp för sig.
Visst, jag har också hört justitieministern säga att det hittills varit lite för slappt med tvåtredjedelsfrigivningen. Regeringens svar nu på alla motioner som man avslår är att man ska tillsätta en utredning som syftar till att fler människor kanske ska sitta av det straff som de faktiskt är dömda till. Det är något som i Sverigedemokraternas värld skulle vara en självklarhet för samtliga personer som är dömda för brott.
Om man tycker att tvåtredjedelsfrigivningen i grunden är fel finns det faktiskt en reservation i betänkandet som vill slopa den, och den kommer från Sverigedemokraterna. Ni är välkomna att rösta på den – ju förr, desto bättre. Men okej, vi är uppenbarligen inte riktigt där än. Alliansen vill ändå att den villkorliga frigivningen ska kunna äventyras för grova sexualförbrytare om de inte deltar i behandlingsprogram. Det kanske leder till att någon av dem avtjänar ett längre fängelsestraff och att någon av dem deltar i ett behandlingsprogram. Det är alltid något. Ni får vårt stöd i den här frågan tills vidare.
Men jag skulle vilja be er att se över hållningen till den villkorliga frigivningen generellt. Det finns liksom ingen logik i att stödja ett ologiskt förhållande till fängelsestraff. Blir du dömd till tio års fängelse ska du sitta tio år i fängelse. Vill man sedan motivera personer att genomgå ett behandlingsprogram finns det ju andra sätt att jobba på än att utgå från en ologisk tvåtredjedelsfrigivning.
Inom rättspsykiatrin finns det exempelvis något som heter särskild utskrivningsprövning. Det betyder att du inte blir frisläppt förrän du är frisk. Att låta kriminalvården inspireras av det tror jag är en bättre utgångspunkt än att utgå från en ologisk tvåtredjedelsfrigivning.
Herr talman! Vi har också en reservation om elektronisk övervakning, kanske mer vanligt specificerat som fotboja. I dag används fotboja som ett alternativ till fängelse, och oftast döms det ut som ett bättre alternativ till kortare fängelsestraff. Men vi tror att det finns fler användningsområden för de elektroniska övervakningarna. Det har kommit siffror tidigare som visar att över hälften återfaller i brott av dem som har blivit dömda till fängelsestraff. Det sker oftast inom ett eller två år efter avtjänat straff, och det finns såklart en förklaring till det.
När man har avtjänat ett straff saknas ofta, av naturliga skäl, klara rutiner för att möta en normal tillvaro. Tillsammans med friheten uppstår också möjligheter, och med möjligheter uppstår risker. För många krävs det väldigt lite för att återigen halka snett.
Det gamla uttrycket ”tillfället gör tjuven” tror jag sammanfattar det här problemet lite grann, och har man det som utgångspunkt har man eventuellt också en lösning på det här problemet.
Sverigedemokraterna vill att den som har avtjänat en påföljd för brott mot person, narkotikabrott, stöld, rån eller grövre tillgreppsbrott direkt vid frisläppandet ska förses med elektronisk fotboja under en period som står i proportion till hur länge personen har suttit i fängelse.
Den korta sammanfattningen av varför vi föreslår det här tar mig tillbaka till uttrycket ”tillfället gör tjuven”. Genom vårt förslag tar vi helt enkelt bort tillfället genom elektronisk övervakning. Finns det inget tillfälle blir det heller ingen tjuv.
En bra förutsättning för att inte återfalla i brott är såklart att låta normala rutiner få fotfäste hos den som avtjänat ett fängelsestraff. Elektronisk övervakning efter avtjänat straff är hittills det bästa förslaget för att garantera just sådana förutsättningar.
Herr talman! Värt att nämna är att Centern och Liberalerna föreslår att elektronisk fotboja ska användas efter avtjänat straff men endast för dem som dömts för grova sexualbrott eller grova brott mot närstående. Motiveringen är att dessa brottslingar kan utgöra ett hot mot sina brottsoffer även efter avtjänat fängelsestraff.
Vi sympatiserar med motivet och åtgärden. Ert förslag ryms vad gäller både motiv och faktisk åtgärd inom vår reservation om elektronisk övervakning.
Eftersom Sverigedemokraterna är större än Centern och Liberalerna tillsammans kommer vår reservation sannolikt att stå som huvudförslag mot regeringens. Ni är varmt välkomna att rösta på den om ni är beredda att stå bakom ett förslag som ställer mer krav på frikända förövare och har ett ännu bredare brottsofferperspektiv.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation om villkorlig frigivning och elektronisk övervakning.
