Kriminalvårdsfrågor

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till vår reservation 8 avseende medverkan i behandlingsprogram. I övriga delar yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Det betänkande som vi har framför oss handlar om kriminalvårdsfrågor. Vi har ett verksamhetsår bakom oss. Nu har man börjat det andra året på resan som ny myndighet. Kriminalvården har efter många års omorganisation genomfört sitt fulla hela år 2015 som ny myndighet med alla platser och pusselbitar på plats.

Lite allmänt har det varit ett år som har präglats av både motgångar och framgångar. Droganvändningen på anstalterna är fortsatt låg. Screeningarna och stickproverna har gett resultat och visar att man jobbar på rätt sätt. Det är låg nivå på missbruket av narkotika och alkohol på fängelserna.

Andelen rymningar fortsätter att ligga på en låg nivå. Förra året var antalet rymningar noll från klass 1- och 2-anstalter. Övriga avvikelser eller rymningar från transportsystemet eller klass 3-anstalter har också legat på en konstant låg nivå.

Våldet inne på anstalterna har tryckts tillbaka, inte minst med hjälp av att man aktivt har använt sig av avskildhet. Över 13 000 beslut om avskildhet har fattats, och det är en höjning jämfört med tidigare år. Men det visar också att man proaktivt jobbar för att se till att anstaltsmiljön ska vara trygg med goda förutsättningar för behandling och umgänge fångarna emellan. Det är naturligtvis förutsättningen för att man ska lyckas med sitt huvuduppdrag.

Gemensamt här i kammaren och i samband med Riksrevisionens rapport har vi funderat och kliat oss i huvudet inför det faktum att återfallsfrekvensen i brott fortfarande ligger på alldeles för höga nivåer. Det är kanske i ljuset av det som man ska se förslaget till tillkännagivande som oppositionen har fått majoritet för i utskottet. Det är möjligt att det är där som svaret ligger.

Under tiden som är kvar ska jag lägga mer fokus på just den här frågan. Jag ska börja med att beskriva för kammaren vad det handlar om. Det är två delar. Den ena är att personer som är dömda för våldsbrott ska delta i ett behandlingsprogram. Vägran ska påverka beslut om permissioner och villkorlig frigivning. Den andra delen handlar om dem som är dömda för grova sexualbrott eller grova brott mot närstående. Där ska det vara ett krav på att de ska genomgå ett behandlingsprogram för villkorlig frigivning.

Det finns saker och ting i det här som tål att fundera på. Det är ingen tvekan om den saken. Alla människor som befinner sig på anstalt har inte fullständig självinsikt om vilket vårdbehov de har. Man har inte känslan av att man själv är en förövare och att den som man har utsatt för ett brott egentligen är offret. Man klarar ännu inte att skapa ett nytt liv inom lagens råmärken. Men, får vi tillägga, vi har i dag system som bygger på individuell prövning av varje individ.

Det finns fyra olika delar kring vilka man kan bygga en argumentation om att tillkännagivandet är lite onödigt, vilket vi tycker. Jag börjar med formfrågan.

Från utskottets sida har vi fått reda på att regeringen kommer att tillsätta en utredning och att kommittédirektiven ska handla om att titta på riskbedömningen för villkorlig frigivning. Det kanske föranleddes av ett annat rättsfall. Det vi har kunnat se under lång tid är att vi har övergett principen om tvångsvård i form av rättspsykiatrisk vård och i stället bytt ut den mot fängelsestraff. Väldigt många av dem som fått fängelsestraff skulle för 10–20 år sedan ha fått rättspsykiatrisk vård. Då hade de helt enkelt inte kommit ut, eftersom de inte varit färdigbehandlade, för att tala klartext. I dag har rättspolitiken sakta men säkert gjort att fler och fler döms till fängelsestraff och färre och färre till vård. Det är ni alla i kammaren väl medvetna om. Men det innebär också att man har problem med att personer kommer ut med villkorlig frigivning men egentligen inte är mogna att komma ut i samhället när den villkorliga frigivningen är slut. Så ser vårt straffsystem ut, och det går tyvärr inte att komma undan från det.

Fokus är att detta ska bygga på risk, behov och mottaglighet. Det är fråga om obligatorisk behandling av alla inom en speciell grupp av förövare och dömda. Det står i kontrast till principen om individuell bedömning för uppnående av ett resultat. Här är den internationella och nationella forskningen överens. Individuell bedömning är mer framgångsrik än kollektiva beslut och generella metoder för en större grupp. Där har vi säkert också egentligen en samsyn, att döma av handlingarna. Sådan bedömning innebär också att man kan använda resurserna på rätt sätt. En person som inte har de här behoven och som kanske har en hög motivation ska man inte lägga krut på i samma omfattning som vid de svårare fallen med dem som har en längre resa att göra. Hur man använder resurserna är också en signal till Kriminalvården om de grundläggande principerna för vårdbehov.

Obligatorisk vård, eller till och med tvångsvård, som det kan vara fråga om i det här fallet, har dessutom också en delikat etisk aspekt. Vi har ett antal dockande lagstiftningar som handlar om psykiatri och tvångsvård och där man i decennier har hållit på och mejslat ut en lagstiftning som ska vara balanserad utifrån olika principer och vårdideologier. Där har det också i mångt och mycket funnits en samstämmighet. Bombmattor och generella lösningar tror jag kanske kan uppfattas som politiskt handlingskraftiga utifrån sett, men jag tror inte att det är rätt väg att gå. Vi har dessutom redan sysselsättningsplikt på anstalterna. Man har enligt fängelselagen skyldighet att under tiden man är där delta i olika aktiviteter, arbete, behandlingsprogram eller övriga sysselsättningar.

Vi har en situation där det kan klia lite i fingrarna för oppositionen. Det är en kronisk sjukdom för en opposition. Man ska ha det där kliet, annars är man ingen bra opposition. Det bygger på otålighet och på att man eventuellt kan få politiska poäng för att driva vissa teser. Men i det här fallet tror jag att det där kliet är onödigt. Jag tror att vi har en samsyn om att utredaren kan komma fram till slutsatser som vi kan vara politiskt överens om. Jag tror inte att de skarpa tillkännagivanden som ni gör är nödvändiga, utan att vi med gott samvete kan avvakta de utredningar som är på bordet eller som är på väg fram.

Med det har jag redovisat tre huvudargument och ett formargument för varför jag tycker att det här tillkännagivandet ska avslås.

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi ett motionsbetänkande gällande kriminalvårdsfrågor. Vi moderater och Alliansen har lämnat många bra förslag gällande till exempel avhopparverksamhet, återfallsförebyggande arbete, radikalisering i fängelser med mera. Jag står bakom alla reservationer där vi moderater är med, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation nr 5.

Vi moderater och övriga allianspartier vill ha skärpta regler när det gäller villkorlig frigivning för dem som återfaller i likartad brottslighet. Riksdagen tillkännagav detta till regeringen förra året, och regeringen har informerat om att den ska tillsätta en utredning i år med uppdraget att överväga ändringar gällande villkorlig frigivning. Därför har vi inte reserverat oss utan i stället lämnat ett särskilt yttrande.

Betänkandet innehåller ett tillkännagivande till regeringen om att överväga om personer som är dömda för våldsbrott bör ha en skyldighet att genomgå behandlingsprogram. En vägran att delta skulle få konsekvenser för permissioner och villkorlig frigivning. Tillkännagivandet innefattar också att personer som dömts för grova sexualbrott eller grova brott mot närstående och som vägrar att delta i behandlingsprogram inte ska få villkorlig frigivning.

Moderaterna vill ha en modern kriminalvård som är säker och meningsfull. Tiden på anstalt ska förbereda de intagna för att komma ut i samhället och kunna leva på rätt sida om lagen utan kriminalitet och missbruk. Kriminalvården har ett tungt ansvar för att minska återfallen i brott. Hittills har samhället misslyckats.

Jag tänker bland annat på Riksrevisionens rapport, som Petter Löberg också nämnde. Rapporten är en ganska dyster läsning, för det är väldigt många som återfaller i brott. Insatserna är för få och kommer för sent. Man vet inte vem som ska betala. Samverkan är dålig. Uppföljningen är kortsiktig. Det finns väldigt mycket kritik.

Rapporten visar att 40 procent återfaller i brott inom tre år. Av dem som suttit i fängelse återfaller 70 procent i brott. Det är alldeles för dåligt. Så här har det sett ut under lång tid. Därför måste man fundera på vad vi kan göra för att det ska minska. Återfallen i brott innebär väldigt mycket mänskligt lidande samt stora kostnader för samhället. Siffran torde egentligen vara ännu högre, för alla som begår brott åker inte fast.

Det som är viktigt att komma ihåg är att det finns oskyldiga brottsoffer bakom varje återfall i brott. Det kan vara oskyldiga barn eller vuxna som blir misshandlade eller våldtagna. Jag vet att det låter ganska hårt, men det är faktiskt verkligheten.

Häromdagen läste jag Kriminalvårdens årsredovisning för 2015. Av den framgår att endast 33 procent av klienterna med våldsproblematik deltagit i behandlingsprogram. Av samtliga som avslutat sin verkställighet inom Kriminalvården under 2015 är det bara 19 procent som fullföljt ett behandlingsprogram. Detta är en minskning med 5 procent från året innan. Det går alltså åt fel håll. Årsredovisningen visar också att endast 32 procent av unga dömda deltagit i behandlingsprogram. Det är en minskning med 7 procent jämfört med 2014. Det här är riktigt oroväckande, tycker jag.

Herr talman! Jag och några andra moderater besökte Norrtäljeanstalten för ett tag sedan. Jag tog upp det här i en annan debatt, men det är värt att ta det en gång till. Vi besökte en avdelning där det satt grova sexualbrottslingar. Den genomsnittliga tiden på denna avdelning var nio års fängelse. Där pratade vi med en man som var dömd till tolv års fängelse för att han hade våldtagit en liten flicka under fyra års tid. Mannen berättade att han först inte velat delta i något behandlingsprogram men att han sedan ändrat sig och ändå deltagit och blivit positivt inställd. Han sa att programmet på något sätt hade gett honom insikten att det som han hade gjort mot flickan var fel.

Han trodde också att det skulle hjälpa honom att avstå från att utföra sådana brott när han sedan blev frigiven. Även om han blev mer eller mindre tvingad till att gå i behandlingsprogram trodde han ändå att det skulle hjälpa och minska risken för återfall i brott.

På denna avdelning fanns det även många intagna som inte talade svenska över huvud taget. Då frågade vi hur man gör med dem när det gäller behandlingsprogram. Det fanns ingenting för dem som inte talar svenska. Det är också oroväckande. Tänk er någon som sitter tio elva tolv år i fängelse och sedan bara släpps ut utan någon som helst behandling! Det säger sig självt att det då är väldigt stor risk för återfall.

Förra veckan var jag också på studiebesök, då på frivården i Göteborg. Där diskuterade vi också behandlingsprogram. De hade sett att personer som hade deltagit i behandlingsprogram på anstalt lyckades betydligt bättre med frivårdsinsatser. De trodde också att även personer som var motvilliga till att delta i behandlingsinsatser skulle få en positiv effekt av de här behandlingarna.

Jag vill nämna en rapport som Brottsförebyggande rådet kom med i november 2015. Där kom de till slutsatsen att intagna på fängelse har alldeles för lite att göra. Det gäller både i yrkesutbildning och i behandlingsprogram. Så där finns en hel del att göra, för efterfrågan är alltså större än utbudet. Alla som vill gå på ett behandlingsprogram ska kunna få göra det.

I rapporten konstaterades även att hälften av dem som hade gått behandlingsprogrammen ansåg att risken för att de skulle återfalla i brott minskade, tack vare att de hade deltagit i behandlingsprogram. Därför är det väldigt viktigt att fler deltar och fullföljer. Som sagt var det bara 19 procent som fullföljde behandlingsprogrammen.

De som är dömda för grova sexualbrott och grova brott mot närstående och vägrar att delta i behandlingsprogram ska inte få villkorlig frigivning, enligt tillkännagivandet. Vissa menar att det inte ger någon effekt om man blir mer eller mindre tvingad. Men som jag sagt tidigare talar det tydligt för att det faktiskt har en positiv effekt.

Något som också kan vara lite motiverande, om man till exempel är dömd till tolv års fängelse, är att om man deltar har man möjlighet att komma ut efter åtta år. Om man inte deltar får man sitta hela strafftiden på tolv år. Det borde motivera till att gå behandlingsprogram om man får fyra år kortare tid på anstalt. De som vägrar har inte tagit sitt ansvar och fått insikt om de brott de har begått.

Som Petter Löberg nämnde har regeringen informerat om att en utredare ska utses under året som ska få i uppdrag att överväga om en vägran att delta i behandlingsprogram ska påverka villkorlig frigivning. Det tycker vi är en för svag skrivning, och jag är mycket glad över vår skarpare skrivning i tillkännagivandet.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar justitieutskottets betänkande om kriminalvårdsfrågor, och Sverigedemokraterna är som vanligt den trygga hörnpelaren här i riksdagen som fortsatt står upp för handlingskraftiga och konsekventa åtgärder.

Vår grundinställning om hårdare krav bottnar inte enbart i ett humant perspektiv gentemot brottsoffer och dess anhöriga. Hårdare krav är också många gånger en förutsättning för att brottslingar ska kunna återanpassas till ett normalt samhällsliv efter avtjänat straff.

I kriminalvårdsfrågor har Sverigedemokraterna genom åren föreslagit ett brett batteri av både sakliga och principiella åtgärder. Det finns offentligt att läsa för den som är intresserad.

Vi har också tillsammans med Alliansen medverkat till flera tillkännagivanden, bland annat för en striktare reglering av villkorlig frigivning för den som återfaller i brott. Och ytterligare ett tillkännagivande kommer regeringen att få leva med efter den här debatten.

Herr talman! Det är tydligt att Sverigedemokraterna utgör garantin för hårdare krav och ett tydligare brottsofferperspektiv. Och det gläder mig lite att Alliansen mellan varven närmat sig Sverigedemokraternas politik i gemensamma alliansreservationer.

Utan att behöva ingå i en regering och utan att ingå i formella samarbeten avgör Sverigedemokraterna förslag som ställs mellan Alliansen och den rödgröna regeringen, och vi medverkar till att politiken går åt vårt håll. Men jag tror att vi skulle kunna åstadkomma mer.

Det finns områden där jag ser en vilja hos Alliansen som inte direkt stör oss, och det finns definitivt fler förslag från Sverigedemokraterna som jag tror att Alliansen skulle kunna leva med. Exakt hur vi kan lösa upp sådana här knutar framgent får vi nog återkomma till. Nu har i alla fall Sverigedemokraterna medverkat till att permissioner och villkorlig frigivning ska vara lite villkorat till huruvida intagna medverkar i olika behandlingsprogram.

Alliansreservationen, som fått vårt stöd, menar mer specifikt att regeringen ska överväga om de som är dömda för våldsbrott bör ha en skyldighet att medverka i behandlingsprogram och att en vägran ska kunna få konsekvenser för permissioner och villkorlig frigivning. Det är ett kanske något svagt formulerat krav, kan man tycka, att en regering får i uppdrag att överväga om någon bör göra någonting. Om reservationen endast hade bestått av detta tror jag nog att vi inte hade stött den. Men reservationen innehåller ett mer konkret krav som gör det lite mer upplyftande, nämligen att grova sexualbrottslingar och dömda för grova brott mot närstående ska delta i behandlingsprogram för att få permissioner och villkorlig frigivning.

Visst, om man utgår från att den automatiska villkorliga frigivningen är huvudregel, som den är i dag, ser jag en poäng med att undanta personer från denna huvudregel, om inte krav på motprestationer efterlevs. Det finns en poäng i resonemanget som kanske motiverar någon att genomgå en behandling. Men varför har vi egentligen en huvudregel som säger att den som döms till ett fängelsestraff per automatik ska få komma ut lite tidigare än vad straffet avser, alltså en huvudregel som säger att om du blir dömd till tio års fängelse behöver du bara sitta av lite mer än sex år? Bara där har vi ju satt bilden av ett rättsväsen som inte riktigt står upp för sig.

Visst, jag har också hört justitieministern säga att det hittills varit lite för slappt med tvåtredjedelsfrigivningen. Regeringens svar nu på alla motioner som man avslår är att man ska tillsätta en utredning som syftar till att fler människor kanske ska sitta av det straff som de faktiskt är dömda till. Det är något som i Sverigedemokraternas värld skulle vara en självklarhet för samtliga personer som är dömda för brott.

Om man tycker att tvåtredjedelsfrigivningen i grunden är fel finns det faktiskt en reservation i betänkandet som vill slopa den, och den kommer från Sverigedemokraterna. Ni är välkomna att rösta på den – ju förr, desto bättre. Men okej, vi är uppenbarligen inte riktigt där än. Alliansen vill ändå att den villkorliga frigivningen ska kunna äventyras för grova sexualförbrytare om de inte deltar i behandlingsprogram. Det kanske leder till att någon av dem avtjänar ett längre fängelsestraff och att någon av dem deltar i ett behandlingsprogram. Det är alltid något. Ni får vårt stöd i den här frågan tills vidare.

Men jag skulle vilja be er att se över hållningen till den villkorliga frigivningen generellt. Det finns liksom ingen logik i att stödja ett ologiskt förhållande till fängelsestraff. Blir du dömd till tio års fängelse ska du sitta tio år i fängelse. Vill man sedan motivera personer att genomgå ett behandlingsprogram finns det ju andra sätt att jobba på än att utgå från en ologisk tvåtredjedelsfrigivning.

Inom rättspsykiatrin finns det exempelvis något som heter särskild utskrivningsprövning. Det betyder att du inte blir frisläppt förrän du är frisk. Att låta kriminalvården inspireras av det tror jag är en bättre utgångspunkt än att utgå från en ologisk tvåtredjedelsfrigivning.

Herr talman! Vi har också en reservation om elektronisk övervakning, kanske mer vanligt specificerat som fotboja. I dag används fotboja som ett alternativ till fängelse, och oftast döms det ut som ett bättre alternativ till kortare fängelsestraff. Men vi tror att det finns fler användningsområden för de elektroniska övervakningarna. Det har kommit siffror tidigare som visar att över hälften återfaller i brott av dem som har blivit dömda till fängelsestraff. Det sker oftast inom ett eller två år efter avtjänat straff, och det finns såklart en förklaring till det.

När man har avtjänat ett straff saknas ofta, av naturliga skäl, klara rutiner för att möta en normal tillvaro. Tillsammans med friheten uppstår också möjligheter, och med möjligheter uppstår risker. För många krävs det väldigt lite för att återigen halka snett.

Det gamla uttrycket ”tillfället gör tjuven” tror jag sammanfattar det här problemet lite grann, och har man det som utgångspunkt har man eventuellt också en lösning på det här problemet.

Sverigedemokraterna vill att den som har avtjänat en påföljd för brott mot person, narkotikabrott, stöld, rån eller grövre tillgreppsbrott direkt vid frisläppandet ska förses med elektronisk fotboja under en period som står i proportion till hur länge personen har suttit i fängelse.

Den korta sammanfattningen av varför vi föreslår det här tar mig tillbaka till uttrycket ”tillfället gör tjuven”. Genom vårt förslag tar vi helt enkelt bort tillfället genom elektronisk övervakning. Finns det inget tillfälle blir det heller ingen tjuv.

En bra förutsättning för att inte återfalla i brott är såklart att låta normala rutiner få fotfäste hos den som avtjänat ett fängelsestraff. Elektronisk övervakning efter avtjänat straff är hittills det bästa förslaget för att garantera just sådana förutsättningar.

Herr talman! Värt att nämna är att Centern och Liberalerna föreslår att elektronisk fotboja ska användas efter avtjänat straff men endast för dem som dömts för grova sexualbrott eller grova brott mot närstående. Motiveringen är att dessa brottslingar kan utgöra ett hot mot sina brottsoffer även efter avtjänat fängelsestraff.

Vi sympatiserar med motivet och åtgärden. Ert förslag ryms vad gäller både motiv och faktisk åtgärd inom vår reservation om elektronisk övervakning.

Eftersom Sverigedemokraterna är större än Centern och Liberalerna tillsammans kommer vår reservation sannolikt att stå som huvudförslag mot regeringens. Ni är varmt välkomna att rösta på den om ni är beredda att stå bakom ett förslag som ställer mer krav på frikända förövare och har ett ännu bredare brottsofferperspektiv.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation om villkorlig frigivning och elektronisk övervakning.

Herr talman! Vi debatterar kriminalvårdsfrågor. Jag kommer att tänka på två saker när det gäller kriminalvården. Det är dels straff, dels att förhindra framtida brott. Det sistnämnda är speciellt viktigt för mig.

När jag läser betänkandet kan jag konstatera att det finns en ganska bred samsyn mellan regeringspartierna och oppositionen, bortsett från Sverigedemokraterna. Det finns förstås olika nyansskillnader, och det är alltid bra att oppositionen gör sitt bästa för att elda på regeringssidan så att det ska gå fortare – och helst ännu fortare än så.

Samtidigt är det viktigt när det gäller brott och straff, lagstiftning och kriminalvård att det vi gör grundar sig i vetenskap och forskning och får ta lite tid.

Därför upplevde vi regeringspartier att det var viktigt att få med informationen om den kommande utredningen om villkorlig frigivning i betänkandet.

Det var inte tänkt att offentliggöras just nu, men när det visade sig vara en central punkt menade vi att det var viktigt att vi delade med oss av informationen så att alla kan förstå att detta är på gång och att det är en diskussion som vi kommer att föra gemensamt.

Vi ska i lugn och ro se vad det egentligen handlar om. Vilka erfarenheter finns det? Vilken forskning finns det? Vilka metoder är mest effektiva för att nå bästa möjliga resultat för de straffade, alltså de som sitter inne, och för att förhindra att framtida brott sker?

Då hjälper det inte att kräva hårdare tag och mer och mer straff. Det finns länder som går i den riktningen, men det är inte så att kriminaliteten minskar där.

Eftersom jag inte är specialist – jag är varken jurist eller kriminalvårdare – föredrar jag att lyssna lite ödmjukt till forskning och vetenskap och till de professionella och ta till mig det.

Det är därför jag tycker att frågan om utredning är så viktig. Tyvärr har det här med utredningar blivit lite åsidosatt och snabbats upp lite för mycket på senare år, och därför är jag glad att denna utredning kommer. Då kan vi ta till oss vad som är bäst. Hur ser det ut med villkorlig frigivning? Hur kan man nyansera detta på ett sådant sätt att vi blir klokare?

Detta kan leda till nya lagförslag, vilket är precis det som oppositionen efterlyser. Det är ju det vi vill göra. Här menar jag att vi är ganska överens.

Men det räcker inte att lyssna på enstaka studiebesök. Det måste vara bredare än så. Att man ska titta på det är vi helt överens om. Det är inte det vi diskuterar. Som min kollega Petter Löberg har beskrivit är detta en väg framåt för att vi ska få en bättre kriminalvård i framtiden. Det gäller att inte vara för otålig, för då hamnar vi fel. Det kan vi vara säkra på.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation.

(Applåder)

Herr talman! Du sa att du inte var någon specialist, Mats Pertoft.

Vi hade ett uppmärksammat våldtäktsfall i Västsverige där gärningsmännen inte blev dömda för grov våldtäkt eftersom de våldtog i tur och ordning.

Snittstraff för våldtäkt av normalgraden är i Sverige ungefär två och ett halvt år. Straffskalan ligger på två till fyra år.

Man behöver inte vara specialist för att förstå att något är fel i vårt samhälle, speciellt eftersom vi till de låga påföljder som döms ut per automatik har tvåtredjedelsfrigivning.

Vad har Miljöpartiet för inställning till detta? Varför ska personer som är dömda för våldtäkt ges automatisk tvåtredjedelsfrigivning? Varför säger man att de har förtjänat detta och inte behöver sitta två eller tre år i fängelse utan får tvåtredjedelsfrigivning? Jag förstår inte varför.

Motivera gärna varför de ska ges automatisk tvåtredjedelsfrigivning när de har begått så här allvarliga brott och mot bakgrund av hur låg straffskalan redan är.

Herr talman! Jag förutsätter att Adam Marttinen inte var närvarande vid domstolsförhandlingarna, men det kanske han var. För egen del kan jag säga att jag tycker att våldtäkt är ett förfärligt och grovt brott. Jag är dock inte insatt i varför domarna har dömt som de har dömt. Jag kan därför inte uttala mig om det.

Men att regeringen aviserar att man vill göra en utredning om villkorlig frigivning är för att vi anser att saken bör ses över. Vi har inga färdiga lösningar, vilket Sverigedemokraterna verkar ha utan att ta till sig kunskap. Vi vill undersöka saker och ting för att sedan komma med väl underbyggda förslag i regering och riksdag.

Att ha enkla lösningar på allt och se världen i svartvitt är ingen framkomlig väg om man vill ta ansvar.

Herr talman! Man behöver inte vara specialist för att ha en uppfattning om vad som är rätt och fel i ett samhälle. Jag står här som folkvald representant för Sverigedemokraterna för att mina väljare tycker att vi har alldeles för låga straff i Sverige. Till dessa låga straff har vi dessutom en tvåtredjedelsfrigivning som ges per automatik till brottslingar som har begått allvarliga brott och vid sitt frikännande vid tvåtredjedelsfrigivningen också kan vara farliga för samhället.

Själva grunden till er utredning ligger i kända fall som har uppmärksammats, exempelvis Hagamannen. Jag förstår att ni vill göra något åt det, men Sverigedemokraterna har redan skarpa förslag om att ta bort den ologiska tvåtredjedelsfrigivningen.

Man behöver som sagt inte vara expert för att förstå konsekvensen av att ta bort tvåtredjedelsfrigivningen. Den blir helt enkelt att de som är dömda till tio års fängelse får sitta i tio år i stället för i strax över sex år.

Jag tycker att detta är en rimlig åtgärd, och jag förstår fortfarande inte varför regeringen håller på avtryckaren i denna fråga.

Herr talman! I motsats till Adam Marttinen ser jag inte världen som svart och vitt. Jag inser att lagar, bestämmelser och straff är en komplicerad apparat som vi måste undersöka noggrant för att komma fram till bra förslag som är väl underbyggda och handlar om fakta och inte bara om känslor.

Men ser man världen som svart och vitt är allt enkelt. Då kan man göra detta direkt utan att vara medveten om vilka konsekvenser det får.

Att regeringen avser att sätta igång den här utredningen handlar om att vi ser det här som ett problem och något vi vill titta på för att sedan återkomma till riksdagen med konkreta förslag. Att säga att man redan nu vet klingar i mina öron väldigt populistiskt, väldigt ogenomtänkt och ganska dumt.

(Applåder)

Herr talman! De samhällsekonomiska vinsterna av att kunna bryta en människas brottsliga bana är betydande. Det betyder framför allt att färre utsätts för brott och det lidande som det innebär. För brottslingen kan rätt typ av kriminalvård innebära att ett liv i utanförskap och misär med ökad risk att själv drabbas av brott byts till ett, i brist på bättre ord, normalt liv med hög livskvalitet där man kan söka sina drömmar och vara delaktig i samhällslivet.

Att hitta lämpliga påföljder är en utmaning där många aspekter måste beaktas. Rättssäkerhet och likhet inför lagen är en sådan, och brottsoffrets och samhällets upprättelse är en annan. Men det är också viktigt för den som begår ett brott att det finns en chans att göra bot, att sona sitt brott. Tydlighet och förutsebarhet är önskvärt, samtidigt som olika straff kan vara mer eller mindre lämpliga för olika individer.

Herr talman! Jag tror att bristen på tydlighet är ett allvarligt tillkortakommande i många delar av tillvaron. Vi antar att alla begriper att kriminalitet är fel och att alla strävanden för en kriminell att ta sig ur och ifrån ett kriminellt liv är rätt. Innerst inne är det nog så för de allra flesta. Men om ingen reaktion sker och den som gör rätt aldrig gynnas blir det där bara fina tankar – något som i bästa fall låter snyggt i en riksdagsdebatt.

I utskottet har vi nu kommit överens om att regeringen ska överväga om personer som är dömda för våldsbrott bör ha en skyldighet att genomgå behandlingsprogram. En vägran att delta i ett sådant program ska få konsekvenser för den intagnes möjligheter att få permission och villkorlig frigivning. Den intagnes medverkan i behandlingsprogram ska vara ett krav för villkorlig frigivning för personer som har begått vissa typer av brott.

Herr talman! Att delta i behandling är ett sätt att göra rätt och kan bli en viktig del i att göra rätt för sig. Det bör enligt min uppfattning uppmuntras. I denna punkt vill jag därför yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Det är en hel del kloka förslag som behandlas i detta betänkande, och jag tror att flera av dem kommer att vinna majoritet efter en tids debatt och diskussion.

Ett förslag som i dag förenar riksdagens båda liberala partier, Liberalerna och Centerpartiet, är det som vi anför i vår gemensamma reservation 15. Vi vill stärka offrets skydd vid frisläppande av fängelsedömda. Under fängelsestraffet har förövaren suttit inlåst och har därmed inte kunnat bryta mot kontaktförbud. Det finns i dag ingen möjlighet att besluta om fotboja i samband med frisläppandet av förövaren, även om han eller hon bedöms vara farlig för omgivningen eller det finns en uttalad hotbild mot till exempel en exfru eller expartner. Vi vill att förövare som dömts för grova sexualbrott eller grova brott mot närstående också ska kunna få kontaktförbud med fotboja direkt efter fängelsetiden. Jag vill därför även yrka bifall till reservation 15.

Herr talman! I kriminalvårdsdebatter hör man ibland kraftigt förenklade eller till och med populistiska argument. De är konstruerade för att slå an de strängar hos oss som upprörs över vedervärdiga brott. Jag tror dock att vi måste hålla huvudet kallt och inte falla till föga för våra aldrig så väl motiverade känslor inför allvarliga och hemska brott.

Centerpartiets kriminalvårdspolitik kan beskrivas på samma sätt som vår rättspolitik i övrigt. Vi ska vara stenhårda mot kriminalitet men inte mot andra.

(Applåder)

Herr talman! Hur känns det egentligen att sitta inlåst? Hur mår man när man sitter inlåst? Hur känns det att sitta i ett utrymme som inte är mycket större än talmannens skrivbord? Hur känns det att dra fingrarna längs den vita skrovliga väggen och längs det lilla handfatet, sätta sig ned på sängen och känna den lite toviga filten? Man är hungrig. Den där mackan till frukosten var ju inte så stor eller så god. Lampan släcks, och så tänds den igen. Knappen sitter utanför den låsta dörren, så det kanske var någon som tryckte fel. Undrar vad klockan är, undrar när jag får prata med mamma och undrar när advokaten ringer.

Du har ingen tidsuppfattning där inne. Du vet inte hur länge du har varit där. Du har ingen aning om hur länge du ska vara där.

Så här såg situationen ut för 120 barn år 2011. De satt nämligen häktade. 80 procent av de här barnen satt häktade med restriktioner. Det innebär att de inte får ha någon kontakt med andra. De får inte ringa samtal, inte läsa tidningar och inte träffa någon annan person.

Att häkta barn är någonting som vi i Sverige är världsmästare på. Vi är bäst i klassen på att häkta barn. Enligt FN:s tortyrkommitté och Europarådets tortyrkommitté vinner vi den här tävlingen år efter år. Vi är också världsmästare på att isolera barn och alltså hålla dem helt instängda i upp till 22 timmar per dygn.

Det här är inte en tävling som vi vill vinna. Det är inte en tävling som det är bra att vara bäst i.

Vi ska komma ihåg när det gäller isolering att barn som sitter isolerade drabbas mycket hårdare än vuxna. De mår psykiskt och fysiskt sämre, och de mår känslomässigt mycket sämre. FN påpekar att risken för självmord är ganska stor bland barn i häkte. Därför vill Vänsterpartiet att alla barn som sitter häktade ska ha rätt till minst två timmars mänsklig kontakt per dag.

Det här med att vara världsmästare tar vi allvarligt på. Det pågår mycket arbete ute hos våra myndigheter för att minska isoleringen och de långa häktningstiderna. Det är mycket bra. Åklagarmyndigheten och Kriminalvården tar allvarligt på det här och jobbar med de här frågorna.

Vi tycker från Vänsterpartiets sida att det är oerhört viktigt att vi inte bara jobbar med policyer och utredningar som kan ge direktiv, utan vi behöver också lagförslag. Det är därför som vi måste förbjuda häktning av barn.

Jag får riktigt mycket ilska. Man får onda tankar i den där cellen – riktigt, riktigt onda tankar. Man blir konstig, kall och avstängd.

Det är så det känns att vara barn och sitta i häkte. Det är så det känns att vara barn och vara isolerad. Men barn behöver ibland häktas. Man behöver faktiskt ibland se till att barn inte kan göra sig av med bevismaterial eller lägga sig i en förundersökning. Då måste det finnas alternativ. Det här vill vi att regeringen utreder. Ett alternativ skulle till exempel kunna vara ett Sishem. Vi tror att Sishemmen har den här kompetensen. De har en kompetens när det gäller vad barn behöver när de sitter inlåsta, och de har också kompetens att ta hand om barn, till skillnad från häktespersonal.

Vi måste se till att sluta häkta barn. Vi måste också se till att de som sitter häktade har rätt till mänsklig kontakt.

Man blir inte snällare för att man sitter här. Det fattar vem som helst. Om man bara umgås med kriminella under många år blir man ju inte mindre kriminell.

Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.

Herr talman! Hur känns det att vara inlåst? Hur känns det när lampan tänds från utsidan? Säkert känns det inte alls trevligt.

Men hur känns det att bli våldtagen? Hur känns det att bli misshandlad och hamna i rullstol? Det tänker jag faktiskt mer på.

Jag har tidigare berättat att jag jobbat som utredare på ungdomsroteln i Göteborg. Där träffade jag många 16-, 17- och 18-åringar. Det var inga duvungar. Många av dem var mer eller mindre yrkeskriminella.

Linda Snecker säger att de är barn. Ja, det kanske de är i lagens mening, men många av dem har begått grova brott gång på gång i flera år och förstört oskyldiga människors liv.

Många av dessa ungdomar tillhör olika gäng. Det är den stora anledningen till att många av dem har restriktioner. De ska inte kunna förmedla sig med omvärlden. De ska inte kunna prata med varandra och förstöra utredningen.

Man ger inte restriktioner åt ungdomar under 18 år för skojs skull. Det görs för att man måste klara upp brott. Det sker för de oskyldiga människor skull som blivit utsatta för grova brott. Det är dem jag tycker synd om i första ledet, men det verkar inte Linda Snecker göra.

Herr talman! Eftersom du, Ellen Juntti, har jobbat i den här verksamheten vet du hur det är att utreda barn. Du är riksdagsledamot och sitter i ett av riksdagens tyngsta utskott. Då vet du också hur lagstiftningen ser ut.

Vi har inte en lagstiftning som går ut på öga för öga, tand för tand. Det är inte brottsoffret som får besluta vilket straff den tilltalade ska få, men det låter lite som om det är detta som Ellen Juntti är inne på.

Min fråga är: Varför vill Moderaterna häkta barn? Varför vill Moderaterna inte lyssna på årtionden av kritik från FN:s tortyrkommission och Europarådets tortyrkommission, om att vi, som jag sa, är världsmästare på att häkta barn? Varför vill Moderaterna ha fler restriktioner när inte ens åklagaren vill det? Åklagaren har ju gjort utredningen och har checklistor eftersom åklagaren tydligare ska motivera varför man ger restriktioner. Varför tycker inte Moderaterna att det är bra? Varför tycker ni inte att åklagarens åtgärder är bra? Det skulle jag vilja veta.

Herr talman! Det handlar inte om öga för öga, tand för tand, men vi vill att om någon har begått ett grovt brott mot någon oskyldig och mer eller mindre förstört livet för den personen ska det finnas förutsättningar att bedriva förundersökningar och utreda brottet utan att de blir förstörda. Det handlar om upprättelse för brottsoffret.

Därför vill vi att gärningsmän, om det behövs, ska sitta häktade. Det är inte för skojs skull. Det handlar inte om att det ska ske i fler fall eller vara oftare eller med restriktioner utom i de fall då det behövs. Men om det behövs restriktioner för att man ska klara upp ett allvarligt brott ska det vara möjligt med restriktioner och häktningar.

Sedan är det åklagaren som beslutar om restriktioner. Det är inte Moderaterna. Om nu fler personer har fått restriktioner handlar det om att åklagaren har beslutat om det. Linda Snecker säger att inte ens åklagare egentligen vill ha fler restriktioner. Jo, det vill åklagarna. Annars skulle de som sitter häktade inte ha restriktioner. Det är i första instans ingen annan än åklagare som beslutar om restriktioner. Där har alltså Linda Snecker fel.

Som vi ser det är huvudsyftet med häktning och restriktioner att brottsoffer får den upprättelse de behöver, och då måste man göra allt för att klara upp allvarliga brott.

Herr talman! År 2013 satt 119 15–17-åringar häktade. 47 av dem satt isolerade med restriktioner. Som jag sa fick 80 procent restriktioner år 2011.

Vi har en otroligt stor andel restriktioner i Sverige. Detta får vi återkommande kritik för från FN och Europarådet.

Ja, vi måste ibland häkta barn. De måste ibland sitta med restriktioner, men de ska inte göra det i ett häkte. Ett häkte är ingen plats för ett barn. Jag blir väldigt orolig när jag hör Moderaterna, för ni missar att vi måste ha ett barnperspektiv även i kriminalvården. Vi måste se barn som barn.

Den som är under 18 år är ett barn. Man har inte samma känslomässiga mognad som en vuxen. Man kan vara kriminell och begå hemska handlingar, men man är inte mindre människa för det. Man kan begå kriminella handlingar, men man är fortfarande lika mycket människa.

All nationell och internationell forskning visar att människor som sitter med långa fängelsestraff blir institutionaliserade. Börjar man redan som ung 15–16-åring sitta med restriktioner, vad bygger det för bild av en själv? Det bygger bilden att man är kriminell, och då vill man fortsätta på den kriminella banan. Det vill inte Vänsterpartiet.

Vi vill att man ska bryta den kriminella livsstilen redan när man är ung. Därför ska man inte umgås i dessa miljöer. Man ska tas bort från häktet och placeras någon annanstans. Det betyder inte att det ska vara mjukare och mindre, men det ska vara professionella personer som kan arbeta med barn.

Vi ska införa barnkonventionen som lag. Det låter på Ellen Juntti som om detta vore något som Moderaterna är emot.

Herr talman! Vi har nyligen kunnat läsa om det uppmärksammade våldtäktsfallet i Västsverige, där ett par män våldtog en kvinna i grupp. I tingsrätten blev en av personerna dömd för grov våldtäkt till fyra års fängelse – straffskalan är mellan fyra och tio år. Domen överklagades sedan till hovrätten, och då dömdes personen i stället till tre års fängelse, eftersom rätten menade att gärningsmännen hade våldtagit kvinnan i tur och ordning och inte i grupp, och då var brottet inte längre att anse som grovt. Man gick alltså från fyra år på straffskalan för grovt brott från fyra till tio års fängelse till tre år på straffskalan för brott av normalgraden, som är mellan två och sex år. Det är fortfarande ganska lågt, kan jag tycka.

Till detta kommer tvåtredjedelsfrigivningen, som innebär att gärningsmannen, om han inte gör något större väsen av sig i fängelset och kanske har slips på sig varannan söndag, gör vänsterpartisterna så imponerade att de vill frige honom efter två tredjedelar av strafftiden. Jag frågar: Varför?

Herr talman! Jag vet hur det är att vara brottsoffer. Jag vet hur det är att sitta i samma förhandlingsrum som en man som har skickat sex-sms om att man ska bli våldtagen och om att han ska göra saker som jag inte ska säga i det här rummet, herr talman. Jag vet hur det är. Dessutom var han en sympatisör till ditt parti, Adam Marttinen.

Jag har den erfarenheten. Men jag tycker ändå att vi har ett system i Sverige som fungerar bra.

Jag ska berätta om den villkorliga frigivningen. Den har vi i Sverige eftersom vi inte har ett straffsystem som går ut på öga för öga, tand för tand. Det är inte jag som brottsoffer som ska bestämma straffet för den som har hotat mig om våldtäkt under fem års tid. Jag har inte kompetensen att göra det. Den har domare i ett rättssystem.

När den här personen kommer ut efter fängelsestraffet – nu har han överklagat till hovrätten – är jag glad för att den villkorliga frigivningen finns. Då vet jag nämligen att den person som har hotat att våldta mig och suttit i fängelse för det – det kanske bara blir några veckor – är på tårna, för om den personen gör något nytt mot mig eller någon annan kommer han direkt att åka in igen utan pardon. Det tycker jag är ett bra system.

Herr talman! Det var faktiskt ett ganska tydligt svar från Vänsterpartiet och Linda Snecker. Man tycker att det är helt okej att de personer som begår allvarliga brott och som kanske fortfarande är farliga för samhället när de ska bli frikända ska få gå fritt i samhället och kanske möta de brottsoffer som de har utsatt exempelvis för våldtäkt eller grov våldtäkt. Det tycker Vänsterpartiet är helt okej.

Som jag sa: Om man inte gör något större väsen av sig och om man bara sköter sig i fängelset ska man enligt Vänsterpartiet och Linda Snecker belönas med att friges när man har avtjänat två tredjedelar av straffet. Jag behöver kanske inte förtydliga mig ännu mer i den frågan. Vi tycker såklart att det är fel. Vi tycker att utgångspunkten självklart ska vara att man ska sitta av den tiden i fängelse som man har blivit dömd till.

Men, som sagt, nu när jag har exemplifierat det här våldtäktsfallet tycker jag att alla kvinnor i Sverige kan ta med sig att Vänsterpartiet tycker att det är helt OK att våldtäktsmännen går fria efter tvåtredjedelsfrigivningen utan att de har behövt göra någon form av prestation i fängelset över huvud taget.

Sverigedemokraterna tycker att det är fel. Vi välkomnar det tydliga svaret, men vi välkomnar inte den politiska ståndpunkten från Vänsterpartiet i den här frågan.

Herr talman! Jag blir inte imponerad av någon som kommer ut, som du tycker klär sig i slips, Adam Marttinen. Jag blir inte heller imponerad av dig klädd i slips. Man står för det man står för.

När det gäller den villkorliga frigivningen måste du klara av att intellektualisera debatten. Du måste klara av att lyssna på vad vi menar. Den man som hotade mig med våldtäkt, som sympatiserade med ditt parti, kommer att bli dömd. Han kommer att bli dömd till fängelse. Även dömda personer kommer ut ur fängelse. När människor kommer ut ur fängelse ska de vara behandlade. De ska inte vilja återkomma till den kriminella banan.

Vi vet att man institutionaliseras av att sitta länge i fängelse. Man blir inte mindre brottsbenägen för att man umgås med andra kriminella. Man blir inte mer anpassad till det vardagliga samhället för att man sitter av långa fängelsestraff.

Men det här vill inte Sverigedemokraterna förstå. Ni vill bara plocka politiska poäng. Du står här och säger att alla kvinnor ska lyssna på dig när det är jag som har blivit hotad med våldtäkt. Det är jag som ändå kan intellektualisera och föra en politisk debatt. Vi måste ha ett system där det inte är öga för öga och tand för tand som gäller. Det handlar om ett kriminalvårdssystem som faktiskt återrehabiliterar människor, så att de fungerar i det vardagliga samhället. Men det här vill inte Sverigedemokraterna förstå. Ni vill inte förstå det här.

Villkorlig frigivning finns till för att man ska vara på tårna när man kommer ut. Man ska veta att man åker in igen om man gör minsta lilla fel. Det är ett oerhört mycket bättre system än att man ska sitta av hela tiden och sedan kunna göra bus direkt när man kommer ut.

Herr talman! Jag vill först och främst för formens skulle yrka bifall till samtliga reservationer som Liberalerna har men i synnerhet till reservation 15, som vi har tillsammans med Centerpartiet, om elektronisk övervakning.

Det är rätt kul att avsluta och avrunda den här debatten om Kriminalvården, där Liberalerna får bifall av en majoritet i utskottet när det gäller att man ska tvinga personer att ingå i ett behandlingsprogram som krav för villkorlig frigivning. De som har dömts för väldigt grova sexualbrott ska man kunna tvinga att delta i ett program om det finns stora risker för att de ska utsätta andra människor för fara vid frisläppandet.

Jag vill ändå göra några kommentarer när det gäller häktestider och Nationellt forensiskt centrum, som ingen har berört. Det står i betänkandet att analysverksamheten är viktig. Det är stora problem med långa handläggningstider. Man får inte fram analyser. Det kan gälla vapen. Det kan gälla mordvapen. Det kan gälla andra typer av instrument. Regeringen har sagt att man är beredd att titta på det här, och i dag fick jag faktiskt ett svar från inrikesministern där det bara hänvisas till Statskontorets uppföljning. Det fanns inte ett enda förslag för att verkligen korta handläggningstiderna trots att det har väldigt stor påverkan på uppklaringsfrekvenser och möjligheten att faktiskt lagföra människor i domstolsprocessen.

När det gäller elektronisk fotboja finns den möjligheten sedan 2011 vid kontaktförbud, utvidgat kontaktförbud och särskilt utvidgat kontaktförbud. Men den tillämpas inte i punkt 2 och 3. Kriterierna för att tillämpa elektronisk fotboja är alldeles för högt ställda.

Här har vi från Liberalerna bokstavligen jagat regeringen. Den 16 mars förra året hade Liberalerna en debatt med Morgan Johansson. Han sa då att han skulle återkomma med ett förslag om att se över reglerna för elektronisk fotboja. Men det kom aldrig något förslag. Sedan har andra i Alliansen också jagat regeringen. Och i dag läser jag i ett TT-telegram – det passar bra med tanke på dagens debatt – att regeringen nu vill se över reglerna för fotboja. Det är en passiv regering. Det är en senfärdighet som inte är bra för de offer och de människor som skulle behöva det här extra skyddet ute i samhället.

Detta har också en koppling till det tillkännagivande som justitieutskottet föreslår. Jag har hört att majoritetspartierna tycker att det är onödigt. I betänkandet står det att regeringen har för avsikt att och eventuellt vill se över den här frågan. Men det var precis så man sa för ett år sedan när det gäller elektroniska fotbojor. Det kom ingenting. Vi tänker inte ta några risker, herr talman. Det är mycket bra att riksdagen gör detta tillkännagivande, förhoppningsvis om några minuter.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)