Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Frågor om regional demokrati

Betänkande 2002/03:KU18

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
5 mars 2003

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

DOC
Frågor om regional demokrati(doc, 131 KB)
PDF
Bilaga: bet_200203_ku_18(pdf, 321 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2002/03:18 Frågor om regional demokrati

Beslut

Motioner om regional demokrati (KU18)

Riksdagen avslog motioner från allmänna motionstiden 2002 om regional demokrati. De flesta av motionerna handlar om regional självstyrelse med direktvalda regionfullmäktige som övertar befogenheter från främst länsstyrelserna.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 16

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2003-02-04
Justering: 2003-02-13
Trycklov: 2003-02-25
Trycklov till Gotab och webb: 2003-02-26
Reservationer: 3
Betänkande 2002/03:KU18

Alla beredningar i utskottet

2003-01-23, 2003-02-04

Motioner om regional demokrati (KU18)

Konstitutionsutskottet föreslår att riksdagen avslår motioner från allmänna motionstiden 2002 om regional demokrati. De flesta av motionerna handlar om regional självstyrelse med direktvalda regionfullmäktige som övertar befogenheter från främst länsstyrelserna.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2003-03-05
Stillbild från Debatt om förslag 2002/03:KU18, Frågor om regional demokrati

Debatt om förslag 2002/03:KU18

Webb-tv: Frågor om regional demokrati

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Gunnar Hökmark (M)
Anf. 132 Gunnar Hökmark (M)
Fru talman! Jag har uppgiften att introducera kon- stitutionsutskottets betänkande nr 18 Frågor om regi- onal demokrati. Det handlar om det faktum att alltfler ifrågasätter olika typer av regionala gränser och deras betydelse i den tid vi nu lever i. Dels finns det de som hävdar att man måste lägga större tyngdpunkt vid det som är regionalt som ett led i den ökade delaktigheten i ett europeiskt samarbete eller som ett led i att öka direktdemokratin, dels finns det de som menar att den gamla tidens gränser inte längre är relevanta för de verksamheter som i dag finns. I det här betänkandet behandlar vi frågan om den regionala självstyrelsen. Där har vi ett antal olika motioner som handlar om att införa direktvalda regi- onala parlament. Vi diskuterar detta mot bakgrund av att det redan i dag finns en försöksverksamhet som tydligast har kommit till uttryck i Skåne och Västra Götaland, men den förekommer också i andra delar av landet i form av olika typer av samverkansorgan. De försöken bygger på att man ser ett behov av att på olika sätt överbrygga gamla gränser och föra direkt- styret närmare människorna. I det här betänkandet finns det förslag om att omedelbart införa regionvalda parlament av olika slag. Det finns också förslag som hävdar att man ska göra ett undantag när det gäller Skåneregionen och fullfölja den försöksverksamhet som finns där på en mer ständig basis. Det finns också förslag om att man ska avskaffa den försöksverksamhet som i dag pågår i Västra Gö- taland och i stället övergå till en samverkan mellan olika kommuner. I anknytning till de här olika förslagen finns det också motioner som syftar till att minska de statliga länsstyrelsernas roll. De här frågorna handlar egentligen om vilken ba- lans som ska finnas mellan statens kontroll och styre och hur staten följer upp och samordnar den gräns- överskridande verksamheten i Sverige. Det handlar också om hur man ska etablera saker och ting inom regioner och var någonstans man ska besluta i frågor som kan handla om vägar, investeringar, näringslivs- klimat, kultur med mera. Utskottets majoritet avvisar de här olika förslagen mot den enkla bakgrunden att det i dag pågår en för- söksverksamhet och att de försöken bör följas fullt ut men också mot bakgrund av att det i dag finns en särskilt tillsatt statlig utredning, Uppgiftsfördelnings- utredningen, som ska utreda vilken balans som ska finnas när det gäller makt och beslutanderätt över olika frågor i en modern tid och med den inriktning som Sverige har gentemot ett öppnare Europa. Vi behandlar också en fråga om att avskaffa landstingen, det vill säga den andra nivå som i dag finns mellan kommuner och stat. Även där avvisar utskottets majoritet det förslaget med hänvisning till den utredning som nu granskar uppgifterna mellan stat och kommun och mellan det centrala och det regionala. I det här betänkandet diskuteras också frågor som handlar om gränsöverskridande samarbete. Det är någonting som framför allt gäller de delar av Sverige som gränsar mot Finland i Tornedalen, men också de delar som gränsar mot Danmark i Öresundsregionen. Där föreslås att man nu ska genomföra olika särlös- ningar för att underlätta för samverkan mellan kom- muner och landsting över nationsgränserna. Här på- går både ett utredningsarbete och ett arbete för att undanröja de skillnaderna. Utskottet hänvisar till detta i frågan om att skynda på möjligheterna till ett bättre samarbete mellan kommuner och landsting över nationsgränserna men också för att över huvud taget se till att Sveriges öppenhet gentemot omvärl- den ska kunna bli större när det gäller beslutsfattande på kommunal och regional nivå.
Nils Fredrik Aurelius (M)
Anf. 133 Nils Fredrik Aurelius (M)
Fru talman! Bakgrunden till det ärende vi har uppe i dag är ett beslut som fattades för drygt ett år sedan. Då beslutade riksdagen att vissa försök med regionalt självstyre skulle fortsätta i Skåne och Västra Götaland. I det senare fallet mot vår, Moderaternas, vilja. Riksdagen beslutade också att de kommuner som så önskar i andra län, möjligen tillsammans med landstinget om de så önskar, skulle kunna bilda sam- verkansorgan och överta vissa uppgifter som normalt sköts av länsstyrelserna. Nåväl, beslut fattades, och sedan dess har vi haft allmänna val. Nu kommer ärendet upp igen. Direkta och indirekta val har alltså redan skett, och poster är besatta. Det är då knappast speciellt rimligt att starta från noll igen och exempelvis, som i reservation 1, kräva att man redan nu ska besluta om en helt annan ordning än den som just har introducerats. Det är ju inte så vi brukar arbeta i riksdagen. Jag tycker nog att de som har skrivit under reser- vation 1 bör fundera lite på hur man ska använda reservationsinstrumentet. Syftet med en reservation måste ändå vara att den ska vinna kammarens gillan- de och kunna träda i kraft. Det andra som jag tycker att man på åtskilliga håll bör fundera över är vad man menar med försök och försöksverksamhet. Syftet med en försöksverksamhet måste vara att man ska vinna erfarenheter, öka sin kunskap och fatta bättre beslut. Om man redan nu vet vad man ska komma fram till är det ingen mening med en försöksverksamhet. I reservation 1 framhålls till exempel att riksdagen redan nu ska begära förslag från regeringen till en permanent lösning i enlighet med vad reservanterna anfört. Det är ett mycket detaljerat förslag som de lägger fram. Men som sagt: Då är det knappast något försök. Det som tillkommer förutom sedvanlig utvärde- ring av de försök som nu pågår är Ansvarsutredning- en eller den Nuderska eller Svegforsska utredningen. Där kommer vår reservation 3 in, och den är av något annorlunda slag. Vi menar att utredningens direktiv här är lite otydliga. Vi anför i reservationen att man i direktiven tydligare bör ange att Ansvarsutredningen ska utreda frågan om landstingens eventuella avskaf- fande. Visserligen kan man säga att det i direktiven står en hel del om landstingen. De nämns ett flertal gång- er, och man kan också säga att det här finns en förhi- storia. Statsministern har ett par gånger liksom den dåvarande statssekreteraren Häggroth uttalat att man nog skulle kunna tänka sig att ompröva huvudman- naskapet för sjukvården. Vi tycker ändå att direktiven kunde ha varit tydli- gare. Det finns i dem, för att tala FN-språk, en kon- struktiv tvetydighet. Man kan tänka sig att det har funnits olika viljor. Någon har uttryckt det så att landstingen har åkt in i och ut ur direktiven. Vi tycker att det vore bättre att tala klarspråk. Svenska Dagbladet skrev i en ledare så sent som i måndags att man med viss tvekan tolkade det så att landstingsfrågan utförligt skulle beröras av Ansvars- utredningen. Jag citerar: "Med denna öronbedövande betoning av samver- kansavtal mellan kommuner.är det lätt att få in- trycket att det finns ett femte hjul under vagnen i den svenska samhällsmodellen. Är det landstingen?" frågar man retoriskt. Man slutar med att skriva att det kanske är så att regeringen liksom tidigare Modera- terna och en del andra kan tänka sig att ompröva landstingen. Jag citerar vidare: "Det är i så fall ytter- ligare ett exempel på att socialdemokraterna försöker avväpna sina motståndare genom att stjäla deras klä- der." Det låter lite otrevligt att bli av med kläderna, men det är väl en bättre metafor att säga att modet sprider sig, det vill säga att goda idéer fortplantas till andra partier. Det är delvis det som politik går ut på. Jag ska bara lägga till några regionalpolitiska syn- punkter utan att - av skäl som jag nyss antydde - gå in så mycket på sakfrågan. Vi har nu ett försök som pågår. Låt det rulla på. Sedan får vi återkomma till sakfrågorna, sannolikt innan denna mandatperiod är slut. Den principiella inställningen från moderat sida är att frivillig samverkan mellan kommuner och institu- tionella arrangemang från fall till fall kan vara att föredra. Framför allt är vi skeptiska till föreställning- en om nya politiska nivåer med beskattningsrätt. Föreställningen att demokratin skulle bli så oer- hört fördjupad genom att man inför en ny politisk nivå mellan kommunerna och staten - landstingen är inte en formell politisk nivå utan som bekant kom- muner med speciella uppgifter - har väl kommit på skam. Förhoppningarna var stora 1996, före den förra regionalpolitiska försöksomgången, men är mindre nu. Många utvärderare - Jörgen Johansson och Mag- nus Järnek, för att nämna några - konstaterade att uteblivet folkligt stöd är en minst sagt besvärande omständighet. Inte heller uppstod det någon ny skön politikertyp. Den folkliga entusiasmen över att de gamla lands- tingsråden omdefinierades till regionråd var så att säga begränsad. Vi såg här än en gång det som brukar kallas Tordenskiolds soldater, det vill säga att det var samma soldater eller i detta fall politiker som dök upp igen. Slutligen, fru talman, tror jag att hela kammaren skulle vara mycket intresserad av en liten blick på aktuell forskning i denna fråga. En aktuell forskare sitter faktiskt här i salen, nämligen Tobias Krantz, som nyligen lade fram sin avhandling Makten över regionen. En idékritisk studie av svensk regiondebatt. Jag ska bland annat av tidsskäl inte redogöra för den i dess helhet, men jag vill peka på några saker som kommer fram i denna mycket intressanta avhandling, som jag har - som det heter på Grönköpingsspråk - penetrerat (genombläddrat). Jag har faktiskt också läst vissa delar av den ganska noggrant. Krantz skiljer mellan "kommundemos" och "regiondemos". Jag tror att det är ganska klart vad som åsyftas. Kommundemosmodellen bygger på att kraften kommer från kommunerna, som frivilligt samverkar. I regiondemosmodellen tänker man sig en region mellan kommuner och staten. Avhandlingen är ganska kritisk mot anhängarna av regiondemos. Tobias Krantz konstaterar bland annat vad han kallar bistra sanningar och myter i svensk regiondebatt. Jag ska antyda några sådana. En bister sanning är den svaga folkliga förankring som jag var inne på nyss. En myt är att alla europeis- ka stater väljer samma lösning på regionfrågan och att Sverige på något sätt måste traska patrull. En annan myt är att utvecklingen är ödesbestämd. Så är det ju inte. Ser vi exempelvis på vad som anförs i reservation 1 hittar vi där följande formulering: "Den tidigare inledda regionaliseringen kan inte stop- pas." Nog låter det tämligen deterministiskt. Denna myt förefaller alltså frodas även i Tobias Krantz när- stående kretsar, exempelvis inom utskottet. Låt mig bara avslutningsvis säga att jag tror att den nuvarande regionala röran kan vara konstruktiv om vi låter försöken värka ut och så småningom drar korrekta slutsatser, naturligtvis utifrån våra olika grundläggande ideologiska inställningar. Men fram- för allt bör landstingen komma in i regiondebatten, om vi så småningom ska komma till ett ännu bättre resultat. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva- tion 3.
Helena Bargholtz (Fp)
Anf. 134 Helena Bargholtz (Fp)
Fru talman! När vi från liberalt håll tar ställning till hur man ska organisera ett samhälle är en av de fundamentala principerna det som vi brukar kalla den liberala närhetsprincipen, helt enkelt att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt, allra helst, om det går, av dem själva. Går inte det ska det ske på en nivå som är så nära dem som det bara går. Ett antal beslut kan inte fattas av var och en av oss utan måste fattas i samverkan. För detta finns kom- muner. Kan man inte fatta besluten där får man välja andra nivåer. Det är vår principiella liberala inställ- ning. Men med det sagt, fru talman, är det också vår in- ställning att det ska vara direktval till alla dessa nivå- er. Det ska vara så tydligt som möjligt för medbor- garna vem som har ansvaret. Ansvaret ska kunna utkrävas. Det kan förstås göras i större utsträckning ju tydligare det är. Det är den principen som också på senare tid har kommit till stånd i Europa när vi har bestämt oss för att ha direktval till EU-parlamentet sedan ett tjugotal år tillbaka. När det gäller förhållandena i vårt land är det inte bara så att de allra flesta av oss har kommit fram till att det nog behövs tre offentliga nivåer i ett land av Sveriges storlek. Det är också så att vi i vårt land har en väldig röra på mellannivån. På mellannivån är alla tre offentliga nivåerna engagerade. Det handlar om de direktvalda landstingen, som vi har haft i så där 130- 140 år, företrädare för statsmakten via av regeringen utsedda landshövdingar och maktbefogenheter på länsstyrelserna, men också förstås sammanslutningar från den tredje nivån, från kommunernas sida. Den här röran leder inte till ett effektivare beslutsfattande och inte heller till tydlighet och genomskinlighet för medborgarna när det gäller vem som har ansvar för vad. Vi, fru talman, vill ha bort den regionala röran. Vi hade ju mycket diskussioner om den regionala demokratin här i kammaren senaste våren. Det beslut som riksdagens majoritet med socialdemokrater, moderater och vänsterpartister då fattade blev inte lyckat. Vi från övriga partier är inte nöjda, vilket också framgår av vår gemensamma reservation nr 1, till vilken jag yrkar bifall. Missnöjet märks också av de många motioner rörande den regionala demokratin som väckts i sam- band med den allmänna motionstiden under hösten. Fyra av dessa motioner har väckts av folkpartister, och jag vill i korthet nämna vad de här motionerna går ut på. Vi vill från Folkpartiets sida att medborgarnas in- flytande på den regionala nivån ska stärkas genom direktvalda regionfullmäktige som på sikt bör ersätta landstingen och dessutom ta över betydande delar av länsstyrelsernas och andra statliga länsorgans upp- gifter. Det finns goda skäl att redan nu ge signaler om att permanenta försöksverksamheten med direktvalda regionala organ. Utvecklingen i denna riktning måste fortsätta, menar vi. Samtliga Folkpartiets riksdagsledamöter från Skåne är väldigt angelägna om att man på nytt skapar möjligheter att låta regioner och landsting bedriva försöksverksamhet med regionalt självstyre, att för- söksverksamheten med regionalt självstyre i Skåne bör permanentas och att ansvarsfördelningen mellan regionala och statliga organ i regionen bör göras tydligare. Detta innebär att länsstyrelsen företräder staten, och regionparlamenten företräder regionen och länet. Fler områden bör definieras som ett regionalt ansvar, och den så kallade PARK-kommitténs förslag bör beaktas som ett minimum för vad som ska be- traktas som regionalt ansvar. Det är alltså resurser som avser regionalpolitik, regional näringspolitik, planering av regional transportinfrastruktur, statliga medel för utvecklingsprojekt och fördelning av ut- vecklingsmedel till regionala kulturinstitutioner som bör ligga inom regionens ansvar. Fru talman! Också vi folkpartister från Stock- holms stad och län efterlyser bättre regional demo- krati och ett ökat regionalt självstyre. Vi vänder oss mot tanken på att ett kommunalförbundsliknande organ ska överta uppgifter från länsstyrelsen. Vi anser att ett vidgat regionalt självstyrelseansvar måste infö- ras också i Stockholmsregionen. En sådan åtgärd behövs för att främja regionens utveckling, ett ratio- nellt användande av de begränsade resurserna och en nödvändig demokratisk förankring av ofta kontrover- siella avgöranden. Alltså: Bort med den regionala röran och in med den regionala redan! Med detta, fru talman, yrkar jag än en gång bifall till reservation nr 1.
Nils Fredrik Aurelius (M)
Anf. 135 Nils Fredrik Aurelius (M)
Fru talman! Jag är medveten om att det finns många olika åsikter på det här området, och jag har stor respekt för andra åsikter än min egen. Men rent praktiskt: Är det verkligen så lämpligt att redan nu säga och veta vad en försöksverksamhet ska leda till? Vad är det för mening med att ha försök då? Det var fråga 1. Fråga 2 är: Ni som har reserverat er i reservation 1 måste väl anse att det ni vill verka för här, som är mycket detaljerat, ska träda i kraft så fort som möj- ligt, alltså innan försöken är avslutade?
Helena Bargholtz (Fp)
Anf. 136 Helena Bargholtz (Fp)
Fru talman! Nu refererade jag till de motioner som har väckts i de här frågorna, både partimotion och motioner från liberaler i Skåne och Stockholms län. Där talas om detta. Men i vår reservation nr 1 skriver vi att det hade varit rimligt att under mandat- perioden fortsätta försöksverksamheten och utvidga den med sikte på att nästa mandatperiod fatta beslut om att permanenta det regionala självstyret. Vår slut- kläm är ju att riksdagen bör begära förslag från re- geringen till en permanent lösning enligt vad vi anför i reservationen. Jag har en väldigt klar uppfattning om vad det här ska gå ut på, och den tyckte jag att jag redovisade tydligt. Visst kan man säga att vi redan nu ska införa den här verksamheten, men vi har ju tyckt att det är okej att man försöker ett litet tag till. Vår avsikt är ju helt klar. Är det så att Nils Fredrik Aurelius tycker att man ska skynda på, så inte mig emot.
Nils Fredrik Aurelius (M)
Anf. 137 Nils Fredrik Aurelius (M)
Fru talman! Nej, jag tyckte väl mer att man skulle ha en lite mer hederlig inställning till begreppet för- söksverksamhet. Det är inte så att Moderata sam- lingspartiet i alla avseenden står bakom det som pågår nu. Vi ville till exempel att Västra Götalands-försöket skulle avbrytas redan efter första omgången. Men nu rullar det på. Riksdagen har beslutat om det. Ska man då inte göra så - det måste väl ändå vara meningen med en försöksverksamhet - att man försöker dra inte alltför förutsägbara slutsatser. Man låter sig ta intel- lektuella intryck och ta intryck av vad som sker. Det måste väl ändå vara meningen med försök.
Helena Bargholtz (Fp)
Anf. 138 Helena Bargholtz (Fp)
Fru talman! Jo, det kan ligga någonting i att man gör det. Det är klart att det finns detaljer i det här kom kanske kan falla ut eller bli tydligare när man bedri- ver en försöksverksamhet. Men vad jag menar och vad jag redovisar i mitt anförande är ju vår vision om hur det här kommer att fungera och vår övertygelse om att det kommer att kunna fungera på ett bra sätt. Det är inte mig emot att vi lagstiftar om det här med en gång, men det är ändå bra med ett försök för att se vad det kanske kan finnas för detaljfrågor som man behöver klara ut i den fortsatta verksamheten.
Ingvar Svensson (Kd)
Anf. 139 Ingvar Svensson (Kd)
Fru talman! I fjorårets debatt om regional självsty- relse dristade jag mig att i slutet citera ett indiskt ordspråk. Det lyder: Också en avhuggen kvist växer ut igen. Den politiska idén om en utökad regional självsty- relse har kommit för att stanna i debatten och i verk- ligheten. Även om nu socialdemokrater och modera- ter tillfälligt har brutit åtminstone en del av den regi- onala självstyrelsens kvist, så kommer den att växa ut igen, och det är också det som ligger bakom det ut- tryck som Aurelius citerade från reservationen: att den inte kan stoppas. Den har framtiden för sig. Det är klart att det är en förutsägelse, men jag vågar nog hävda att den är betydligt säkrare än den som kom för något tiotal år sedan om att Moderaterna skulle bli det stora partiet i svensk politik. Fru talman! Konservatismens centralistiska kraf- ter har alltså dessvärre funnit varandra i den här frå- gan. Men som jag har sagt: Jag tror att den konserva- tismen snart kommer att förpassas till arkiven. Försöksverksamheten med regionala sjävstyrelse- organ upphörde i och med utgången av 2002, med två undantag. Försöken får fortsätta i Skåne och Västra Götaland. Som många av oss vet är det en historia för sig själv hur vi lyckades åstadkomma det där. För övriga län har en lag antagits enligt vilken kommuner och landsting ges möjlighet att bilda samverkansor- gan. Samverkansorganen får ansvar för program för länets utveckling, samverkan med kommuner, statliga myndigheter, organisationer och näringsliv, regional infrastrukturplanering, regionala tillväxtprogram med mera. Länsstyrelsens roll stärks vad avser uppgifter och resurser. Styrelsen ska utses av regeringen. Samverkansorganen ges en svag juridisk ställning. De får begränsad beslutskraft och svaga mandat. Det blir samordning och samverkan, inte självstyre. Det regionala företrädarskapet blir oklart och otydligheten ökar i relation till omvärlden. En enda kommun kan dessutom stoppa den typen av organ, vilket faktiskt har hänt i vissa delar av landet. Vi kristdemokrater hävdar att subsidiaritetsprinci- pen ska vara central i arbetet, inte bara på EU-nivå utan även internt i Sverige, så att vi får en relevant maktdelning mellan olika vertikala nivåer i samhället. Principen har två ben. Det en gemenskap på ett ändamålsenligt sätt kan sköta ska den också få sköta. De överordnade gemen- skaperna, till exempel staten, har en skyldighet att stödja där så behövs. Detta stöd måste respektera de enskilda människornas rättigheter och gemenskaper- nas eget kompetensområde. Innebörden av detta är att om en överordnad gemenskap vill överta en funktion från en underordnad ligger bevisbördan för bättre ändamålsenlighet på den överordnade gemenskapen. Enligt vår mening bör detta tänkande även vara styrande för synen på den regionala självstyrelsen i större utsträckning. Fru talman! Den så kallade PARK, den parla- mentariska kommittén, hävdade dessutom att renod- ling är en viktig princip i sammanhanget. Renodling innebär att ansvarsfördelningen mellan stat och själv- styrelseorgan ska vara så tydlig som möjligt. Vi krist- demokrater delar den uppfattningen. Därför anser vi också att riksdagen bör ompröva sitt beslut om regio- nal samverkan och tillkännage för regeringen att modellen med regionala självstyrelseorgan ska infö- ras i hela landet med direktval till de regionala själv- styrelseorganen. Därför ber jag också att få yrka bifall till reservation 1. Nils Fredrik Aurelius menade i sitt inlägg att re- servationen var konstig. Jag förstår inte hans resone- mang om försöksverksamhet. Det står att det hade varit bra om man hade fortsatt med försöksverksam- heten. I övrigt finns inga krav i reservationen på för- söksverksamhet. Kraven går ut på att det ska finnas en relevant lagstiftning inför valet 2006, så att man kan få en regional självstyrelse till stånd i hela landet från 2007 för dem som så önskar. Det är det intres- santa i förslaget och inte något tal om försöksverk- samhet. Aurelius tyckte att vi var inkonsekventa i reserva- tionen. Det tycker inte jag. Den är mycket logisk i sin uppbyggnad. Men hur är det med den moderata kon- sekvensen? Upphör den nedanför Loshult, det vill säga Skånegränsen? Det finns inget krav här och nu på regionala samverkansorgan för kommunerna där. Där accepterar man självstyrelsetanken.
Nils Fredrik Aurelius (M)
Anf. 140 Nils Fredrik Aurelius (M)
Fru talman! Ingvar Svensson säger att det inte står så mycket om krav på försöksverksamhet i reserva- tionen. Nu är det inte det som är det intressanta. Det intressanta är att riksdagen har beslutat om försöks- verksamhet, mot vissas vilja. Det är det vi har nu. Vi står så att säga inför fait accompli. Det är en situation vi får leva med och göra det bästa av. Att nu direkt kräva att man ska bryta den process till vilken man exempelvis runtom i Sverige har valt en mängd ombud, i de län där kommunerna har velat utnyttja den nya möjligheten till samverkan, verkar lite konstigt. Ingvar Svensson frågar också om konsekvensen i det moderata ställningstagandet. Det är mycket kon- sekvent. Vi finner oss i det beslut som riksdagen fattade före valet. Däremot drar vi naturligtvis slutsat- ser av den försöksverksamhet som finns och åter- kommer med nya synpunkter inför nästa val. Självklart finns det många olika åsikter i ett parti som bryter sig ganska starkt mot varandra även i den här frågan. Det behöver inte vara någon nackdel. Ingvar Svensson förde ett ovidkommande och kanske ointressant resonemang om hur det har gått i valet. Möjligen skulle Ingvar Svensson, som repre- sentant för ett parti som har seglat upp och ned i va- len, inte blanda in det i det här sammanhanget.
Ingvar Svensson (Kd)
Anf. 141 Ingvar Svensson (Kd)
Fru talman! Jag nämnde inte valet. Jag pratade om en förutsägelse som kom för tio år sedan och som inte visade sig ha så god bärkraft. Det pågår nu en försöksverksamhet i Skåne och Västra Götaland. Det var inte så att vi egentligen ville ha en fortsatt försöksverksamhet. Vi ville ha en per- manentning enligt PARK:s förslag. Nils Fredrik Aurelius talar om konsekvens. Det är märkligt när han säger att man finner sig i det beslut som fattades i fjol. Det får vi alla göra i någon me- ning. Jag efterfrågade konsekvens när det gäller den ideologiska linjen.
Nils Fredrik Aurelius (M)
Anf. 142 Nils Fredrik Aurelius (M)
Fru talman! Vi får gilla läget i den meningen att riksdagen nu har beslutat om försök som har dragit i gång och man har valt personer till poster och så vidare. Att då begära att regeringen - om reservanter- na skulle få sin vilja fram - omedelbart skulle införa ett helt nytt system tydligen utan större beredning är knappast rimligt. Man kan alltid framföra sina åsikter. Men om man reserverar sig måste tanken vara att reservationen ska vinna majoritet i kammaren och kunna leda till beslut och efterrättelse. Vill man bara framföra sin åsikt i regionfrågan - det vill många, och där går åsikterna isär mycket - kan man skriva en debattartikel.
Ingvar Svensson (Kd)
Anf. 143 Ingvar Svensson (Kd)
Fru talman! Nils Fredrik Aurelius har en något tunn argumentationslinje i sammanhanget. Det var inte så att vi ville ha försöksverksamhet i fortsätt- ningen. Vi ville ha en permanent lösning redan i fjol. Men nu blev det en kompromiss som innebär för- söksverksamhet i de två län vi talar om. Vad vi begär i reservationen är en permanent lag- stiftning inför 2006. Det är vår ideologiska linje. Det är inte så konstigt att vi försöker formulera den i en reservation.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 144 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Frågan om den regionala demokratin är långtifrån ny. Det handlar om vem som ska ha makten i regionerna. Här svävar Oxenstiernas ande över samhällsbygget om än i andra kläder än han hade. Den regionala nivån har varit en arena där striden stått het från tid till annan: Vem har makten? Vem ska ha utvecklingsansvaret? Från Centerpartiets sida har vi under lång tid häv- dat att även den regionala nivån behöver en tydlig demokratisk arena där man förmår samla ihop de intressen som finns på den regionala nivån. Vissa frågor löses inte inom de territoriella gränserna, pre- cis som när vi pratar EU. Då gäller det nationer. Då behöver vi en demokratisk, tydlig struktur. När vi pratar om den regionala nivån rör det frågor som inte hör hemma eller kan lösas tydligt inom det kommu- nala området. Vi tillhör ett parti som inte tycker att det är en Gudi behaglig gärning att få en utveckling mot ännu större kommuner där avstånden växer, för att lösa de här problemen. Vi ser att det behövs en samordning och en tydlighet i det regionala företrädarskapet. Vi vill från Centerpartiets sida göra det möjligt för med- borgarna att delta i den regionala diskussionen, utkrä- va ansvar och välja vem som ska företräda dem på den regionala nivån. I dag har det varit svårt. Det är otydligt. Vi får många rapporter som talar om att man inte riktigt vet. Det har också varit svårt att få till stånd ett engage- mang. Oxenstierna har präglat oss under många år. Han har haft lång tid på sig. Demokratiförsöken på den regionala nivån har trots allt relativt få år på nacken: Skåne och Västra Götaland. När det gäller den regio- nala demokratin - tro inte att Rom byggdes på en dag. Självklart tar det tid innan det blir tydligt hos medborgarna och innan det får fäste. Det innebär inte att vi ska stanna upp. Vi har som sagt haft försök med länstyrelsestyrel- ser och länsnämnder där vi har fört in förtroendevalda i organisationer för att på något sätt demokratisera. Vi har sett hur det har fungerat. Där har vi inte skapat någon tydlighet utan i stället ökat otydligheten. Det finns landsting, som här i Stockholms län, som har ett större ansvar för den regionala utveck- lingen än man har i andra delar av landet. Det har naturligtvis sina speciella skäl. Men det talar för att det krävs en regional debatt kring utvecklingsfrågorna och en regional demokrati på det området. Jag har lite svårt att förstå dem som tycker att just den regionala nivån ska ha ett demokratiskt underskott. Utredningarna på 90-talet kring den regionala ut- vecklingen präglades av ett underifrånperspektiv, något som Centern tydligt står för. Det handlar om att bygga samhället underifrån. Det landade i en möjlig- het att skapa förutsättningar för försök på den regio- nala nivån på frivillig grund, utifrån ett engagemang som fanns på den regionala nivån, på den arenan. Vi fick också ett antal olika försök som startades. Vi fick Kalmarmodellen, Skånemodellen, Västra Götaland och Gotland. Många ute i landet såg fram- för sig nya försök, men här blev försöken uppenbarli- gen alltför oroväckande för dem som vill att samhäl- let ska byggas från ovan, som vill se kontroll och styrning från ovan som en viktig del, som vill att staten ska behålla greppet - inte minst riksdag och regering. Därför kom den tydliga maktsignalen från riksda- gen - och tidigare från regeringen - att den här typen av försöksverksamhet skulle upphöra. Nu skulle det vara en ny typ av försöksverksamhet med samver- kansorgan, men samverkansorgan med mindre makt och mindre resurser, och därmed också med betydligt svagare förutsättningar. Den försöksverksamheten är Moderaterna uppen- barligen väldigt engagerade i eftersom de talar varmt för den. Från vår sida säger vi att okej, låt dem som vill ha detta fortsätta, men varför stänga dörren för dem som önskar pröva annat under de kommande åren. Varför inte få en Jämtlandsmodell, en Norrbot- tensmodell eller en Västerbottensmodell? Varför inte ha möjligheten kvar att göra annorlunda utifrån ett underifrånperspektiv på den regionala utvecklingen? Vi vill öppna dörren för detta, därav de skrivning- ar som finns i reservationen. Det innebär inte att vi kastar ut någon försöksverksamhet, men vi lägger makten regionalt och skapar från den nivån förutsätt- ningar för att utveckla demokratimodeller på den nivån. Så småningom står vi naturligtvis inför ett val när det gäller den regionala nivån. Från Centerpartiets sida vill vi ge medborgarna makten även där. Vi vill ge den tydligt, med möjlighet att delta och utkräva ansvar. Då handlar det om direktval. I reservationen säger vi att vi vill ha ett regelverk som ger förutsätt- ningar för direktval utifrån den regionala nivåns vilja. De som önskar ska veta att det från 2006 finns ett regelverk på plats som gör att man kan ha ett direkt- valt regionfullmäktige, ett regionfullmäktige som också får makt och möjligheter att verkligen ta det regionala företrädarskapet på allvar och kan utveckla det till gagn för medborgarna och till gagn för sakfrå- gorna inom den egna regionen. Därför finns i reservationen ett antal punkter som ger dessa förutsättningar. Vår roll är att skapa möjlig- heter och förutsättningar för den demokratiska ut- vecklingen på den regionala nivån. Den regionala nivån har ansvaret att finna sina former. Så vill vi se ansvarsfördelningen. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re- servation nr 1 om den regionala självstyrelsen. I den mån den vinner gehör i kammaren har vi också en reservation 2 som handlar om länsstyrelsernas led- ning. Om vi får ett tydligt regionalt företrädarskap ser vi nämligen det som ganska naturligt att staten kliver tillbaka, att Oxenstierna nu får pensionera sig fullt ut, och att landshövdingarnas roll kan ses i historieböck- erna men inte i verkligheten. Kampen mellan staten och det lokala och regionala självstyret må därvidlag vara över på den regionala nivån. Men detta förutsät- ter alltså att vår reservation nr 1 vinner bifall.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 144 Kerstin Lundgren (C)
av tredje vice talmannen därefter till och med 12 §
Gustav Fridolin (Mp)
Anf. 145 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Den demokratiska dröm som vi gröna bär på, och som den tidigare formulerats i ett flertal program och vid ett flertal tillfällen från denna talar- stol, är att makten ska flyttas så nära människor som det över huvud taget är möjligt. Vartenda beslut som man blir påverkad av ska man också själv kunna påverka, inte bara indirekt utan också direkt. Dit är en bra bit kvar att gå, men det kommer inte närmare om vi inte någon gång börjar gå. I betänkandet finns en reservation som pekar på hur man ytterligare kan decentralisera den offentliga makten genom att stärka regionerna i Sverige. Under denna mandatperiod borde, menar vi som reserverar oss, vårt land fortsätta med försöksverksamheten med direktvalda regionfullmäktige och ha som mål att utvidga verksamheten så att vi under nästa mandatpe- riod ska kunna fatta beslut om att permanenta det regionala självstyret. Den regionala röra som Helena Bargholtz talade om, och som de många motionerna som behandlas i betänkandet vittnar om, måste fungera som en väck- arklocka för oss, men den är också ett bevis på att det uppenbarligen behövs tre beslutsnivåer i Sverige. Väljer man att ta bort det på ett sätt kommer det alltid att växa upp på ett annat sätt. Demokratin och dess fundament ger en princip om att detta ska vara di- rektvalt. Det är en princip som vi vill vidmakthålla. Vi vill inte se färre och större kommuner i Sverige. Vi vill inte se kommunerna växa ännu mer. I stället vill vi slå vakt om den regionala nivån. De svårigheter som har uppkommit i debatten - det gäller kanske snarare den allmänna debatten än den i kammaren i dag - om att skapa förståelse och engagemang för den regionala nivån i Sverige löses inte genom att vi helt och hållet avvecklar landstingen eller den regionala nivån, utan de löses bland annat genom att man låter de kommunala och landstings- kommunala valen ha en valdag och valen till detta parlament en annan. Principerna om att beslut ska fattas på så låg nivå som möjligt, så nära som möjligt de människor som påverkas, att en gemenskap som kan sköta ett ärende på ett ändamålsenligt sätt också ska få sköta det och att överordnade gemenskaper, i detta fall staten, har en stödjande skyldighet när så krävs, sammanfattas i det som brukar kallas subsidiaritetsprincipen. För att denna princip ska fungera tillfredsställande krävs att statens stödjande verksamhet respekterar enskilda människors rättigheter och gemenskapers kompetens- områden. Det krävs därför att man renodlar ansvars- fördelningen mellan stat och självstyrelseorgan, i detta fall direktvalda regionfullmäktige eller parla- ment. Våra principer om decentralisering och subsidia- ritet gör att vi inte kan tro på ordningen med regio- nala samverkansorgan, bland annat beroende på att det regionala företrädarskapet då blir ytterst otydligt. Där det borde finnas självständiga, starka och direkt- valda regionorgan får man i stället kommunalförbund som fungerar betydligt otydligare. I förbunden blir bara de större partierna representerade, och stora väljargrupper lämnas helt utan inflytande. Detta för- svagar den politiska mångfalden och genomskinlig- heten, och det i sin tur gör att det blir svårt för den enskilde att utkräva ansvar. Ska regionerna kunna ta över centrala samhälls- uppgifter och få ett eget ansvar måste demokratin vad gäller genomskinlighet, mångfald, representativitet och ansvarsutkrävande fungera. Vi vill att regionerna ska kunna överta ansvar bland annat från staten. Vi anser att det som kom fram i den så kallade Parkut- redningen om regionernas kompetensområden ska ses som ett minimum. Fru talman! Om man tar de principer jag ordar om på allvar finns det inget alternativ till att lämna be- sked om att utrymmet för det regionala självstyret kommer att ökas successivt, och att län som så önskar ska få bilda regioner med självstyrelseorgan. Riksda- gen borde ge ett sådant besked vid dagens omröst- ning. I den reservation som avlämnats i frågan av Mil- jöpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern sammanfattas utgångspunkterna för den fortsatta regionaliseringen i Sverige så som vi vill se den. Detta sammanfattas i sex punkter: 1. Ett permanent regelverk bör finnas så att de regioner som så vill ska kunna välja regionfull- mäktige i valet 2006, som kan börja verka från den 1 januari 2007. 2. Alla regioner bör ha ett direktvalt regionfull- mäktige med beskattningsrätt. 3. Regionerna bör ta över även landstingens upp- gifter, och det ska endast finnas ett politiskt till- satt organ på regional nivå. 4. Regionerna bör ges egen beslutanderätt i fråga om infrastrukturplaner, planer för företagande och fördelning av utvecklingsmedel. Det bety- der att besluten inte får villkoras med godkän- nande av vare sig regeringen eller statliga myn- digheter. 5. De i regionen ingående kommunerna bör vara oförhindrade att öka regionens kompetens ge- nom att avstå egen kompetens. 6. Regeringsformen, kommunallagen, vallagen och indelningslagen bör ses över för att erkänna regionerna som en självständig politisk nivå. Jag förstår inte riktigt - precis som Helena Barg- holtz, Kerstin Lundgren och Ingvar Svensson inte heller förstår det - Nils Fredrik Aurelius tal om att man inte har hederlighet inför försöksverksamheten. Om det pågår en försöksverksamhet, skapad genom ett beslut av en majoritet som vi inte ingår i, anser jag att vi måste äga rätten att vilja skynda fortare, perma- nenta någon del av en eventuell försöksverksamhet eller för den delen ha en tydlig ambition för försöks- verksamheten och en tydlig inriktning för vad den skulle kunna leda till. Fru talman! Centerpartiet tar i en annan reserva- tion, reservation 2, upp frågan om länsstyrelsernas och landshövdingsämbetets totala avskaffande. Från Miljöpartiets sida vill jag meddela att vi finner försla- gen intressanta ur ett decentralistiskt perspektiv. Vi väljer dock att inte i dagsläget yrka bifall till Centerns reservation och gå så långt som Centern. Den reservation som jag nyss citerade ur - reser- vation 1, som jag för övrigt yrkar bifall till - skisserar på ett för oss tillfredsställande sätt lösningar på de problem som jag uppfattar att Centern ser och lämnar klargöranden. Det bör enbart finnas ett politiskt till- satt organ på regional nivå, och regionsfullmäktiges beslut ska inte få villkoras med godkännande av stat- liga myndigheter.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 146 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Det är alldeles rätt att vi är överens om att det måste vara ett mycket tydligt regionalt företrädarskap. Det är en del av förutsättningarna för att en regional demokrati ska få gehör och stöd hos medborgarna. En del av problemen i försökssammanhang är de otydligheter som kvarstår alltjämt. Det är av det skä- let som det är bra att Gustav Fridolin säger att han hyser sympati för våra tankar att avskaffa landshöv- dingen som den statliga resten på den regionala maktnivån. Det vore bra om Gustav Fridolin vågade ta stegen fullt ut och verkligen leva upp till vad som sägs om ett tydligt regionalt företrädarskap och också stötta reservation 2, i det fall vi nu vinner gehör för vår gemensamma reservation.
Gustav Fridolin (Mp)
Anf. 147 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Det är väl inte så överraskande att Kerstin Lundgren ser det som positivt om vi skulle vilja gå så långt som Centern vill. I dagsläget bedö- mer vi att det inte är den framkomliga vägen. Vi vill nu börja med att genomföra det vi yrkar på i reserva- tion 1. Det kommer att ge ett mycket tydligare regi- onalt företrädarskap än det vi har i dag. Där är vi totalt eniga. I förlängningen tror och hoppas vi nog att man kan gå även på den vägen som Centern skisserar. Men vi vill börja med det första steget på den här nivån. Frågan har genomgått många stora utveckling- ar genom årens lopp.
Billy Gustafsson (S)
Anf. 148 Billy Gustafsson (S)
Fru talman! Frågan vi nu ska diskutera handlar om regional demokrati. Det är en spännande, dyna- misk och inte minst aktuell fråga mot bakgrund av att förutsättningarna för den regionala samhällsorganisa- tionen har förändrats. Den ökade decentraliseringen och internationali- seringen är en del av bakgrunden till denna utveck- ling. EU-medlemskapet har bidragit till att det regio- nala samarbetet över nationsgränserna har ökat och att den regionala frågan därvidlag har lyfts fram. Den ökade fokuseringen på tillväxt och ekonomisk ut- veckling har bidragit till att utveckla nya regionala behov. År 1996 beslutade riksdagen att inrätta en för- söksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördel- ning i ett antal län med start i juli år 1997. Meningen var att utveckla former för en starkare demokratisk förankring av det regionala utvecklingsarbetet och ett effektivare utnyttjande av resurserna i respektive län. Formerna för samverkan i försökslänen såg lite olika ut och så även representationssystemen. Under det förra riksmötet lade regeringen fram en proposition om den regionala samverkan. Behand- lingen av regeringens förslag utmynnade i att för- söksverksamheten med regionala självstyrelseorgan skulle fortsätta till och med utgången av år 2006 i Skåne respektive Västra Götalands län. Därefter är verksamheten en fråga för utvärdering, analys och ställningstagande. Det är intressant att notera i den här diskussion. Försöksverksamhet bedrevs också i Kalmar län och på Gotland fram till och med år 2002. Sedan en tid tillbaka finns det möjlighet för andra län till regional samverkan genom regionalt samver- kansorgan. Såvitt jag uppfattat det finns det sju län där det nu sker, nämligen i Uppsala, Östergötland, Kalmar, Gotland, Blekinge, Halland och Dalarna. Dessa samverkansorgan utgörs, som ni väl känner till, av kommunalförbund där samtliga kommuner ingår och där landstingen kan ingå. Det innebär, som någon påpekade tidigare, att en kommun i den meningen har en vetomöjlighet i sammanhanget. Uppgiften för samverkansorganen är att utarbeta program för länets utveckling, samordning av ut- vecklingsinsatser och också att ansvara för genomfö- rande av utvecklingsprogram. Man har också befo- genheter att besluta om länsplaner för regional infra- struktur beträffande vissa statliga medel för den regi- onala utvecklingen. Men man har också ett ansvar för utveckling och förankring av tillväxtprogrammen. Mycket av det som har sagt från rent värdemässi- ga utgångspunkter i de anföranden som varit så här långt känner jag ganska stor sympati för. Det finns i grunden en mycket ärlig och uppriktig uppfattning om att stärka demokratin. Därvidlag känner jag att vi har en stor samhörighet. Låt mig i det här samman- hanget passa på att säga att det när vi förändrar sam- hällsstrukturer på ett ganska genomgripande sätt finns ett mycket stort värde i att det finns en parlamentarisk enighet om det. Det vore oerhört positivt. Även om vi har olika uppfattning handlar det inte om olika ambi- tioner vad gäller det demokratiska styrelseskicket. Däremot kan vi ha olika uppfattningar om hur vi ska gå fram. Fru talman! Betänkandet innehåller tre reservatio- ner som jag helt kort ska kommentera. Bakom reser- vation 1 står Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Miljöpartiet. De vill fördjupa det regionala själv- styret. Det är en i och för sig mycket lovvärd ambi- tion. Bland annat vill man, som man har redogjort för här tidigare, att det ska bli möjligt för regioner att i valet år 2006 välja regionfullmäktige. Vi socialdemokrater ser för närvarande ingen an- ledning att göra några förändringar i de beslut som fattades under förra riksmötet. Den uppfattningen stärks också av att den utredning som ska titta på uppgifts- och ansvarsfördelning mellan stat, landsting och kommuner nu håller på att bemannas, eller kan- ske rentav är bemannad, och ska starta sitt arbete. Det kommer sannolikt att vara den mest omfattande ut- redningen under den här mandatperioden. I det upp- draget ingår också att se över hela samhällsorganisa- tionen. Man tittar naturligtvis också på den regionala samverkan. Jag har samma ingång och samma utgångspunkter för de två reservationer som finns i övrigt. Det är dels Moderaternas reservation som handlar om det som Nils Fredrik Aurelius beskrev här tidigare, nämligen avvecklingen av landstingen, dels Centerns reserva- tion. Jag uppfattade Kerstin så att den är kopplad till riksdagens ställningstagande till reservation 1. Men i båda fallen ser vi inte i nuläget något motiv eller några bärande argument för att ha en annan uppfatt- ning än den som kom till uttryck för ett år sedan. Slutligen, fru talman, vill jag i detta mycket korta anförande yrka bifall till utskottets förslag i betän- kandet och avslag på de tre reservationer som finns.
Helena Bargholtz (Fp)
Anf. 149 Helena Bargholtz (Fp)
Fru talman! Det låter bra när Billy säger att vi ska ha parlamentarisk enighet om de regionala frågorna. Det är väl riktigt, eftersom det är stora och viktiga frågor. Men vi har varit tydliga, vi som just nu är i mino- ritet, när vi säger att vi vill ha en klar regional nivå. Nu är det en väldigt rörig nivå, vilket flera talare har varit inne på, och vi måste göra den tydlig. Vi är flera, från flera partier, som är mycket skeptiska - för att inte säga negativa - till en permanent modell med samverkansorgan som man nu prövar på olika håll i landet därför att det är en form av indirekt valda le- damöter som sitter där. Som jag uppfattar det är det på sitt sätt en indirekt demokrati. Varför är det så svårt för Socialdemokraterna att acceptera tanken på direktvalda regionala organ? När man har det på det sättet blir ju ansvarsfördelningen tydlig. Ibland känns det så tungt. Vi från oppositionen pressar på hela tiden. Så småningom kanske vi får Socialdemokraterna dit, men jag upplever att Social- demokraterna står för något slags konservatism i dålig bemärkelse i den här frågan. Tyvärr tycker jag att Billy Gustafsson bekräftar att man egentligen inte vill ha några förändringar. Om man tvingas så gör man minsta möjliga förändringar, och sedan kan man ju alltid stoppa in de svåra frågorna i en utredning. Den nya utredningen, som i och för sig är viktig och som vi ju ställer upp på från Folkpartiets sida, får ytterligare ett uppdrag att försöka lösa. Och allting tar oändlig tid! Fru talman! Jag frågar Billy Gustafsson: Vad är det för visioner ni har för den regionala demokratin i framtiden?
Billy Gustafsson (S)
Anf. 150 Billy Gustafsson (S)
Fru talman! Möjligen kommer jag att överraska Helena Bargholtz genom det som jag först ska säga här: För egen del håller jag det inte alls för uteslutet att Helena och jag om en tid kommer att kunna hitta varandra och ha samma uppfattning om inslag i den förändring som jag tror är nödvändig. Däremot kan jag konstatera att vi uppenbarligen har olika uppfattning om processen fram till dess att vi ska ta ställning. Fru talman! För min del finns det tre utgångs- punkter som gör att jag hävdar att vi också måste ta hänsyn till vilken historia vi har med oss och vilken ingång vi har i frågan. Riksdagen behandlade frågan för ungefär ett år sedan. Jag vet och förstår av era inlägg att ni inte tyckte att det blev ett bra beslut, men jag tror ändå att man måste acceptera de beslut som fattas och agera utifrån dem. Jag har uppfattningen att det bästa är om vi kan gå fram systematiskt i den här typen av stor samhällsför- ändring som jag tror - apropå vision - kommer att bli resultatet. Genom försöksverksamhet och genom utredning och med det som underlag har vi möjlighet att värdera, analysera, ta fram alternativ, diskutera och ta ställning. Vi ska inte göra ett jämfotahopp rakt över i beslutssituation.
Helena Bargholtz (Fp)
Anf. 151 Helena Bargholtz (Fp)
Fru talman! Det må vara att riksdagen fattade ett beslut för ungefär ett år sedan om den nuvarande försöksverksamheten. Men frågorna om den regionala demokratin har diskuterats så länge som jag har varit med i politiken. Det är inga nya frågor i den bemär- kelsen. Men det är så klart positivt att Billy Gustafsson ändå kan tänka sig någon typ av modernare form av regional demokrati, nämligen att man har regionfull- mäktige med direktval. Det handlar om tre tydliga nivåer med tydlig ansvarsfördelning. Det verkar lite hoppfullt, tycker jag.
Billy Gustafsson (S)
Anf. 152 Billy Gustafsson (S)
Fru talman! Det var väl trevligt! Vad jag sade var att jag inte håller det för uteslutet att vi kan hitta var- andra. Jag tyckte att det var en poäng i att vilja lyfta fram att det finns ett stort värde i att nå en så bred parlamentarisk enighet som möjligt om former för hur vårt samhälle ska vara organiserat. Nu diskuterar vi samhällsstrukturer och institutio- ner som i många fall har mer än flerhundraåriga tra- ditioner. Av det, fru talman, drar jag för egen del åtminstone två slutsatser. Om dessa strukturer är väldigt gamla så är det mycket som talar för att det finns behov av förändring. Men när de är mycket gamla och därmed oerhört etablerade så tycker jag å andra sidan också att det finns mycket som talar för att förändringar bör ske efter noggranna övervägan- den och med ett så brett och allsidigt underlag som möjligt - därav min uppfattning.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 153 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Billy Gustafsson låter som om han har sympati för en regional demokratisk tydlighet. Men när han inledde sitt anförande hörde jag att han nämnde Skåne och Västra Götaland - de två rester av den förra försöksverksamheten som alltjämt lever kvar. Det är lite intressant, inte minst därför att det var de enda två direktvalda organen. Det var de enda två organ som den statliga nivån inte mäktade med att dra undan mattan för när man ville styra in försöks- verksamheten i en gemensam likriktad samverkans- organfålla. Nu lät det ändå lite oroande. Jag hörde att Billy Gustafsson nämnde 2006. Därefter, Skåne och Västra Götaland, är ni en fråga för utvärdering! Det som vi vill ha och kräver i vår reservation är en tydlig signal från den här kammaren att 2006 ska de som önskar kunna välja ett nytt regionfullmäktige. Så låter det inte när jag hör Billy Gustafsson tala om att det där- efter är tid för utvärdering. Tänker ni avsluta även Skåne och Västra Göta- land? Det krävs i så fall ett tydligt besked i god tid, för då bryter man upp en försöksverksamhet. Och varför vågar ni inte göra öppningar till ny försöksverksamhet med regiondemokrati? Det behö- ver ju inte utesluta samverkansmodellen. Man kan ju ha både-och för att verkligen se vart försöken leder.
Billy Gustafsson (S)
Anf. 154 Billy Gustafsson (S)
Fru talman! Jag var möjligen otydlig eftersom Kerstin Lundgren uppfattade mig på det sätt som hon sade. När jag pratade om Skåne och Västra Götaland och 2006 var det ett försök att peka på vad riksdagens beslut vid förra riksmötet innehöll. Det var inte i första hand uttryck för en uppfattning, utan det var uttryck för det som ligger såsom en förutsättning och som vi har att leva med oavsett om vi tyckte det var bra eller dåligt. Av den diskussion som har förts så här långt och även av texten i reservation 1 kan jag notera att man tycker att det beslut som då fattades var olyckligt. Låt mig säga - så att det inte blir några missförstånd - att jag respekterar den uppfattningen. Jag respekterar självfallet också rätten att ha den uppfattningen, även om jag inte delar den. Den springande punkten för min del är att jag också tycker att man måste ha respekt för det beslut som riksdagen faktiskt fattade vid det tillfället. Jag tycker att Nils Fredrik Aurelius var inne på det här på ett ganska bra sätt. Människor har agerat utifrån det beslutet. De har vidtagit åtgärder och organiserat verksamhet utifrån det fattade beslutet. Jag tycker att det finns anledning att också ha respekt i den delen. Detta var den kommentar som jag hade så här långt, fru talman.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 155 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Självklart ska man ha respekt för människors engagemang och den vilja till självstyrel- se som finns. Här har det funnits ett beslut från riks- dagen som talar om samverkansorgan. Det bröt upp mångas ambitioner, mångas vilja, mångas drömmar att finna en regional demokratisk lösning. Vissa har nu gått in i samverkansorgan. Låt dem då fortsätta! Men varför stänga dörren för dem som önskar region- försök av annan modell? Det är fortfarande en fråga. Den möjligheten behöver ju inte strida mot att någon har börjat med samverkansorgan. Min andra fråga: Är det socialdemokratins upp- fattning att man ska kunna välja till regionfullmäktige 2006 i Skåne och Västra Götaland eller är uppfatt- ningen att den frågan får hållas öppen tills vi ser vad Ansvarsutredningen kommer fram till? Ett klart be- sked i den här delen vore välkommet.
Billy Gustafsson (S)
Anf. 156 Billy Gustafsson (S)
Fru talman! Diskussionen har så här långt i första hand tagit sin utgångspunkt i försöken i Skåne och Västra Götaland samt samverkansmöjligheterna som utnyttjas i de sju län som jag nämnde nyss. Men jag tycker att det finns en tredje komponent i det här som inte har kommenterats på samma sätt, nämligen den stora ansvars- och uppgiftsfördelningsutredning som det finns direktiv till och som jag utgår från nu är bemannad eller håller på att bli bemannad. Jag måste ändå ställa mig frågan: Vad finns det för poäng i att gå in i en parlamentarisk utredning om man från början har bestämt sig för vad utredningen ska komma fram till? Jag kan inte låta bli att säga, fru talman, att jag på något sätt kände igen det här från TV. Det finns ett frågesportprogram som heter Jeo- pardy. Där ger tävlingsledaren svaret, och sedan ska deltagarna ställa frågan. Här börjar man på något sätt ge svaret, och sedan ska man utreda frågan. Jag tyck- er att det är lite fel ordning.
Mats Einarsson (V)
Anf. 157 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Vänsterpartiets ståndpunkt när det gäller regional demokrati är att denna både kan och bör stärkas genom direktvalda regionfullmäktige som ges ansvaret för såväl de nuvarande landstingens uppgifter som huvuddelen av statens uppgifter på regional nivå. Man kan också uttrycka det som att man helt enkelt utvidgar landstingens ansvarsområde. Det går lite grann troll i orden ibland. Man pratar om region som om det vore någonting helt nytt som vi nu ska uppfinna. Så är det naturligtvis inte utan det handlar om den gamla vanliga regionala nivån som hittills i de flesta fall kallas för landsting och om vilka beslut denna nivå ska fatta. Men vi menar, som sagt, i enlighet med vad vi kom fram till i PARK-kommittén att huvuddelen av de nu statliga regionala uppgifterna med fördel kan överföras till en direktvald politisk nivå på regionni- vå. Därmed kan de kvarvarande statliga uppgifterna, och det handlar framför allt om uppföljning och kon- troll av olika slag, samordnas i till exempel ett statligt regionkontor. Länsstyrelsen med dess ska vi säga sammanblandning mellan olika nivåer kan då av- vecklas och, tror vi, med fördel även landshövdinge- ämbetet. Men jag vill säga till framför allt kanske Miljö- partiet och Centern att vi från Vänsterpartiets sida menar att staten har en roll att spela även på den regi- onala nivån. Även om det ska vara en annan och tydligare roll än vad som i dag är fallet. Vi menar att det finns ett antal ganska starka ar- gument mot den andra modellen, som kanske framför allt företräds av regeringen, alltså kommunalför- bundsmodellen med indirekta val. De indirekta valen av församlingen förhindrar ett samlat ansvarsutkrä- vande i allmänna val, vilket måste ses som en klar brist ur demokratisk synpunkt. De största partierna blir överrepresenterade, det vill säga i de flesta fallen Socialdemokraterna och Moderaterna, om man inte gör särskilda överenskommelser och arrangemang mellan partierna - en konstitutionell grund som känns väldigt bräcklig om man är ett litet parti, skulle jag vilja säga. Det blir en dubblering av den politiska apparaten på regional nivå, och det skapar ökad oklarhet och förmodligen också sämre resursutnyttjande. Den så kallade transparensen som man pratar om blir betyd- ligt sämre. Det här tenderar inte att bli en politisk församling för kollektivt beslutsfattande utan snarare en arena för förhandling och kompromiss mellan regionens kom- munalråd. Och, som redan har påpekats, genom kra- vet på att samtliga kommuner måste vara med i det här organet ger man enskilda kommuner vetorätt vad gäller besluten på den regionala nivån i detta avseen- de. Jag tycker att de här argumenten är starka. Därför har också Vänsterpartiet stannat för att det när det kommer till kritan ändå måste vara en direktvald församling som tar det politiska demokratiska ansva- ret på regional nivå. Men nu är det så i alla partier, inklusive Vänster- partiet, det ska erkännas, att det finns olika uppfatt- ningar, därför att man har olika erfarenheter av olika förhållanden på olika ställen i landet. Jag vet att Vänsterpartiets kommunalpolitiker här i Stockholm är ytterst kritiska till en kommunalförbundsmodell. Men jag vet också att vi har företrädare i till exempel Halland som ser mycket positivt på den kommunal- förbundsmodell som man där håller på att utveckla. Så är det i Vänsterpartiet, så är det i alla partier. Detta är naturligtvis skälet till att det inte tidigare har fattats ett klart och entydigt beslut i den här kam- maren om hur vi ska ha det på den regionala nivån. Det finns motsättningar, skilda åsikter inom och mellan partierna i den här frågan. Därför tar det tid. Nu kallar vi det här för fortsatt försöksverksam- het. I någon mening är det naturligtvis en fortsatt försöksverksamhet. Men låt oss vara ärliga och er- känna att detta är ett sätt att vinna tid. Det är ett sätt att ge oss på den centrala nivån tid att försöka komma fram till ett brett förankrat beslut om hur vi ska orga- nisera den regionala nivån. Jag tror att det är klokt av oss att ta denna tid på oss, även om jag naturligtvis gärna hade sett ett snabbt beslut i enlighet med Vänsterpartiets politik redan i våras. Visst! Men nu är inte situationen sådan. Låt oss då, som någon sade, försöka göra det bästa av den. I våras, när besluten fattades, var regeringens grundposition att den dittillsvarande försöksverksam- heten skulle avvecklas och ersättas med den här sam- verkansmodellen, med indirekta val, kommunalför- bund och sådana saker. Mot detta fanns en omfattan- de kritik från landets kommunala församlingar och landstingsförsamlingar. Den kritiken fanns även här i riksdagen och den fanns inom, tror jag, samtliga par- tier. Slutsatsen blev en kompromiss. Javisst, det var en kompromiss. Men den innebar en förändring i förhållande till regeringens förslag. Den innebar en fortsatt försöksverksamhet i Skåne och Västra Göta- land. Vänsterpartiet deltog mycket aktivt i den kom- promissen. Vi stod bakom den här i kammaren. Vi röstade för den här i kammaren. Och vi tänker inte springa ifrån den kompromissen. Det är skälet till att Vänsterpartiet inte står bakom reservation nr 1, trots att den i sak till största delen sammanfaller med den principiella ståndpunkt som partiet har. Men vi ser tiden an med viss tillförsikt. Det finns måhända inte bara en väg i politiken som vissa politiker någon gång har försökt göra gällande. Så är det nog inte. Det ligger någonting i detta att det, trots allt, finns en tydlig huvudriktning. Den riktningen går mot en di- rektvald regional politisk nivå. Jag tror också att det är klokt att avvakta Ansvars- utredningens arbete. Det är en av de viktigaste utred- ningarna som vi har sett - eller som vi kommer att se, vi har inte sett den än - på mycket lång tid. Den kommer naturligtvis in på dessa frågor. Det innebär att vi har ett tidsproblem. Om vi både ska ha försöks- verksamheten, utvärdera den och komma till någon form av beslut så snabbt som möjligt, inser var och en att det kan komma att bli svårt att klara av allt detta så att allt är i sjön nyåret 2007. Låt oss då ta den tid vi behöver för att komma fram till en modell som är någorlunda permanent, som är någorlunda enhetlig och som har ett reellt brett stöd i den svenska riksda- gen.
Tobias Krantz (Fp)
Anf. 158 Tobias Krantz (Fp)
Fru talman! Det är en spännande och viktig debatt vi för i dag om ett område som har varit väldebatterat inte bara det senaste decenniet eller de senaste 30-40 åren utan som har varit en levande diskussion alltse- dan de moderna landstingen infördes på 1860-talet. Det är en fråga, som en tidigare talare nämnde, jag själv har ägnat mig åt att forska kring. Jag har i min forskning studerat den svenska regiondebatten från det att den första så kallade länsdemokratimotionen väcktes 1963 fram till dess försöksverksamheten beslutades i denna kammare hösten 1996. Om kam- maren tillåter tänkte jag under några minuter ta av mig den vanliga politikerhatten och ta på mig fors- karhatten och i någon mening redogöra för vad jag har kommit fram till i min forskning. När man funderar på hur den regionala nivån ska styras är det viktigt att se på utifrån vilka huvudprin- ciper man kan tänka sig att den regionala nivån ska styras. Det finns i grunden tre principmodeller. En är att det finns ett starkt statligt inflytande, ett starkt statligt regionalt ansvar. Den andra modellen kan vi kalla regionalt självstyre, där det är direktvalda regio- nala församlingar som fattar de avgörande besluten. Den tredje modellen kan vi kalla kommunal samver- kan, det vill säga där kommuner tillsammans löser problem som hamnar mellan den lokala och den na- tionella nivån. Jag tror att när man nalkas problemet med vilken modell som vi ska stå upp för, vilken modell som är den bästa, måste vi ställa oss tre olika frågor. Den första frågan handlar om hur vi ser på de frågor som inte naturligt ligger på den nationella nivån eller na- turligt ligger på den lokala nivån. Vilken karaktär anser vi att de har? Är den regionala utvecklingen enbart en regional fråga eller en statlig fråga? Är det en fråga som också staten måste engagera sig i? Kan vi se de regionala utvecklingsfrågorna som enbart en regional fråga? Den andra frågan vi bör ställa oss är förstås: Givet att vi har lyckats definiera vilka frågor som är regio- nala, hur ska vi fatta de besluten i bästa möjliga ord- ning utifrån demokrati- och effektivitetsaspekter? Den tredje frågan vi bör ställa oss är hur en viss typ av ställningstagande påverkar i frågan om vilken organisation vi har på den regionala nivån beslut i samhällsapparaten i sin helhet, utifrån effektivitets- perspektiv, utifrån demokratiperspektiv, utifrån per- spektivet av hur den svenska konstitutionella grunden ser ut. Ett beslut som ser bra ut när vi betraktar det på den enskilda regionala nivån kan betraktat i den svenska samhällsapparaten i sin helhet ändå inte vara det bästa alternativet. Sammanfattningsvis går det att säga att argumen- ten för alla de tre modeller som har förts fram i den debatt som har pågått i drygt 40 år har förstås sina fördelar och sina nackdelar. Det är självklart, precis som företrädaren för den linjen i debatten har sagt i dag, att det är en stor fördel att ha direktvalda politi- ker i stället för indirekt valda politiker, givet att vi kan definiera och se till att politikerna har ett antal frågor som de ska fatta beslut om och debattera. Det är mycket det som denna debatt borde handla om: Menar vi att det finns tillräckligt många frågor som hamnar på en nivå mellan den nationella och den lokala politiska nivån? Exakt hur man värderar olika slutsatser i debatten är inte en fråga som kan avgöras av forskningen. Det är en fråga som var och en själv får fundera på. Hur värderar jag olika mål som kan finnas för samhällsut- vecklingen? Värderar jag vikten av en stark regional demokrati högre än att vi ska ha en omfördelande regionalpolitik i landet? Det är en målkonflikt. Om vi tänker oss att stärka och ge regionerna mer makt, tvingas regionerna ansvara för att finansiera en större del av den verksamhet man får makt över. Får man mer makt och större möjligheter att finansiera blir den rimliga slutsatsen att skillnaden mellan olika delar av landet också ökar. Är det en utveckling man vill ha? Man måste ställa sig den frågan. Jag har försökt att väga dessa goda argument från olika sidor. Jag har kommit fram till att det finns tre argument för att det nu inte är lämpligt att genomföra en modell med starka direktvalda regionala parla- ment. För det första: Regionalpolitiken och den regio- nala utvecklingspolitiken. Tror vi att det finns en stor beredvillighet bland den svenska befolkningen att acceptera ökade skillnader mellan regionerna? Det är en viktig fråga vi måste ställa oss. Jag har en egen uppfattning i frågan. Jag tror inte att det finns en så stor beredvillighet i den svenska befolkningen att öka skillnaden mellan olika delar av landet, där vi ser till att den regionala skattekraften slår igenom i större utsträckning i de olika regionernas utveckling. För det andra: Vi måste tänka på hur människor uppfattar de olika förslagen. Vilken legitimitet har de olika förslagen? Under 1990-talet har det genomförts ett antal olika opinionsmätningar och undersökningar av vad människor tänker och tror i regionfrågan. De opinionsmätningarna talar ett entydigt språk. Männi- skor tror inte på modellen med starka direktvalda regionala parlament utan man förespråkar andra lös- ningar, exempelvis genom ökat samarbete mellan kommunerna. När man tittar på vilken legitimitet politiker på olika nivåer har hamnar nästan alltid, utan undantag, landstingspolitikerna sämst till. Är det då rimligt att tänka sig att man utvidgar den regionala demokratin om man bygger på legitimiteten hos de politiker som har lägst förtroende hos allmänheten? Regionfrågan är från början till slut i högsta grad ett elitprojekt som berör människor som själva är politiker på regional nivå. Det måste man våga säga också i denna kammare. För det tredje: Det här får också ett antal författ- ningspolitiska konsekvenser. Det för min del mest besvärande är att genom att vi skapar en stark direkt- vald regional nivå minskar vi också inflytandet för kommunerna. Vi borde i stället ägna oss åt att försöka utveckla det kommunala självstyret. Det finns en motsatsställning här. Jag tror i stället på en modell med reformerade re- gionala kommunalförbund. Det finns en hel del nack- delar med den modellen, men de problemen måste vi försöka rätta till. Det finns förebilder från andra län- der som visar att det går att vidta förändringar. Mats Einarsson talade om problemet att en viss kommun kan lägga in veto mot att skapa regional samverkan. Det är ett stort problem. Jag tycker att man ska göra precis som i Finland när man handhar sjukvårdsfrågor, det vill säga skapa ett obligatorium så att en enskild kommun inte kan lägga in sitt veto i ett regionalt samverkansorgan. Det finns problem med minoritetsrepresentatio- nen. Där kan man också titta på hur det ser ut i Fin- land. Där har alla partier kommit överens om en lag som säger att det röstetal som olika partier har inom ett visst regionalt område också ska avspegla sig i hur den församling som styr det regionala organet ser ut. Jag tror också att vi måste se till att vi skapar bätt- re förutsättningar för en samlad regional valrörelse, så att de partier som deltar i de regionala valen också tar sitt regionala ansvar. Som riksdagsledamot kan man ju inte bara ägna sig åt forskning och försöka undfly sitt politiska an- svar, utan någon gång måste man ta av sig forskar- hatten och ta på sig den politiska hatten, och det tän- ker jag faktiskt göra nu. Och så ska jag säga att jag för min del, trots att majoritetstexten på många sätt är ofullkomlig och att jag inte riktigt ser de reformför- slag som jag har lagt fram lysa igenom där, har stan- nat för att jag tänker stödja majoritetens förslag på punkt 1, och när det gäller punkt 3 i betänkandet kommer jag att avstå från att rösta.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 159 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Tobias Krantz säger att den regionala nivån har den lägsta legitimiteten. Det är naturligtvis så, men av det kan man dra flera slutsatser. En är att man försöker förstärka den eller att man helt avskaf- far den. Ett av bekymren när det gäller den regionala ni- vån har varit just att det har varit en huggsexa där staten alltid har uppfattats som den tydliga aktören. På den regionala demokratiska nivån har det inte uppfattats som att det är en tydlig aktör när det gäller utvecklingsfrågor och när det gäller att företräda regionen. Det är väl just det som krävs för att man ska få ett legitimt demokratiskt regionalt företrädarskap. Tobias Krantz talar också om att en regional de- mokratisk reform med direktval skulle öka de regio- nala skillnaderna. Kring det kan man nog ha ett gans- ka långt seminarium. Vi ser nämligen att det med den nuvarande ganska långvariga perioden av statligt styre och statlig makt på den regionala nivån inte har blivit några minskade regionala klyftor. Vi ser snarare hur de regionala klyftorna ökar. Precis som när det gäller kommunalt självstyre kommer man när det gäller regionalt självstyre natur- ligtvis inte att leva i ett lufttomt rum, utan man sam- verkar med omgivningen, med kommuner och med stat. Det avgörande är ju vilka förutsättningar staten, riksdagen, i den här kammaren bestämmer att det ska vara för människor - inte för kommuner och regioner, utan människor - att ha lika villkor. Det handlar om att ta ansvar för hela landet, och då handlar det om att våga lägga makten på lokal och regional nivå. Det kan man göra utan att skillnaderna ökar, snarare tvärtom.
Tobias Krantz (Fp)
Anf. 160 Tobias Krantz (Fp)
Fru talman! Den invändningen har jag förstås hört rätt många gånger tidigare. Den invändningen är fortfarande lika egendomlig, som jag ser det. Tanken med att den regionala nivån ska stärkas måste naturligtvis vara att självstyret och den regio- nala rörelsefriheten ska öka. Och om den regionala rörelsefriheten och den regionala makten ska öka måste det också åtföljas av att man tar ett större eko- nomiskt ansvar, att man får större ekonomiska resur- ser att bestämma över. Det framstår som helt poäng- löst att genomföra en reform om staten ska betala allting men beslutanderätten ska ligga på den regio- nala nivån. Att ha en statlig styrning över resurserna men att besluten tas någon annanstans verkar väldigt egendomligt. Man får faktiskt göra ett val här. Man får göra ett val mellan att ha en stark regional demo- krati och att värna målet om regional jämlikhet. Det finns en målkonflikt här. Jag talar inte om hur Centerpartiet ska lösa den målkonflikten, men Cen- terpartiet och andra partier som förespråkar det här bör fundera på hur man löser den målkonflikten och vilka värden man sätter högst. Vi talar om legitimiteten för olika typer av politi- ker. Både kommunpolitiker och landstingspolitiker och nationella politiker har funnits under en rätt lång tid och har haft möjlighet att skapa sig legitimitet. Både nationella politiker och kommunala politiker har haft ett större förtroende än landstingspolitiker. Jag tycker att det verkar väldigt vanskligt, om man lanserar det här som en stor demokratireform, att utgå från de politiker som har lägst förtroende bland be- folkningen. Man borde börja med att satsa på de poli- tikertyper som har störst förtroende i befolkningen.
Ingvar Svensson (Kd)
Anf. 161 Ingvar Svensson (Kd)
Fru talman! När jag lyssnade på Tobias Krantz kom jag att tänka på en bok som jag läste 1968 av Gunnar Myrdal som heter Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen. Där pekar han på att forskare styrs medvetet eller omedvetet av sina värderingar. Jag tror att Tobias Krantz också kan ha under- medvetna värderingar, därför att vi befinner oss i en kultur- och idétradition i Sverige sedan Gustav Vasas tid - kanske ännu längre tillbaka - med den här mycket centralistiska synen på samhället. Detta har lett till att vi har fått en väldigt svag rättslig ställning för lokalt och regionalt styre. Det påverkar slutsatser- na när man tittar på forskningen i det sammanhanget. Men jag vill ställa en fråga. Du talade om att de regionala självstyrelserna är ett elitprojekt. Ja, men är det fel att de är elitprojekt? Vi kan se tillbaka histo- riskt. I de gamla grekiska stadsstaterna utvecklades demokratin. De var också elitprojekt men fick sedan successivt folklig förankring. Vi kan även titta på den svenska historien. Demokratin tog ju inte drastiska hopp, utan utvecklades successivt. Det var till en början något slags elitprojekt med ständerna, den graderade rösträtten etcetera.
Tobias Krantz (Fp)
Anf. 162 Tobias Krantz (Fp)
Fru talman! Jag tror, Ingvar Svensson, att rätt många politiska reformer faktiskt är resultat av att det finns olika människor på elitnivå som driver olika frågor och försöker skapa opinion för dem. Jag tror att du har rätt i det. Men när man tittar på regionfrågornas utveckling kan man se att det fanns två sätt att uppnå ökad de- mokrati på den regionala nivån som stod till buds när man började den sista beslutsprocessen på 1990-talet. Det ena var att gå på den här linjen med direktvalda regionala organ. Det andra var att gå på linjen med indirekt valda regionala organ. Jag tycker att det var väldigt egendomligt att man valde den modell som hade minst legitimitet bland befolkningen och hade minst folkligt stöd. Man valde den modell som hade extremt utpräglad elitkaraktär. Jag tror att man borde ha valt det andra spåret.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2003-03-05
Förslagspunkter: 4, Acklamationer: 2, Voteringar: 2

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Regionala självstyrelseorgan

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K241 yrkandena 16, 17, 20 och 21, 2002/03:K248 yrkandena 1-3, 2002/03:K251 yrkande 1, 2002/03:K253 yrkandena 1 och 2, 2002/03:K265 yrkande 1, 2002/03:K290, 2002/03:K376, 2002/03:K385 yrkande 4, 2002/03:N267 yrkande 21, 2002/03:N302 yrkande 23, 2002/03:N340 yrkande 16 i denna del och 2002/03:N397 yrkande 22.
    • Reservation 1 (c, fp, kd, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (c, fp, kd, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1320012
    m45037
    fp14205
    kd02805
    v25005
    c01903
    mp01403
    Totalt203103340
    Ledamöternas röster
  2. Länsstyrelsernas ledning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K241 yrkande 19, 2002/03:K265 yrkande 2 och 2002/03:N340 yrkande 16 i denna del.
    • Reservation 2 (c)
  3. Landstingen

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2002/03:K379 yrkandena 3 och 4.
    • Reservation 3 (m)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (m)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1320012
    m14527
    fp42015
    kd28005
    v25005
    c18004
    mp13013
    Totalt25945441
    Ledamöternas röster
  4. Samverkan över nationsgränser

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K402, 2002/03:K418 och 2002/03:N346 yrkande 3.

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.