Landsbygden

Motion 2002/03:N302 av Ingegerd Saarinen och Lotta N Hedström (mp)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
Fristående motion
Tilldelat
Näringsutskottet

Händelser

Inlämning
2002-10-23
Hänvisning
2002-10-30
Bordläggning
2002-10-30

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 15

Förslag till riksdagsbeslut 16

Starkare regioner 17

Arbetskraftens betydelse för regionernas framtid 18

Specialiseringens fördelar 18

Kapitaltillförsel i obalans 19

Lokala börser/banker 19

Kreditgarantiföreningar 20

Inför ett glesbygdsavdrag 20

Nya jobb i glesbygden 21

Jordbrukets nya roll 21

Vård och omsorg 21

Miljöjobben 22

Statens verk 22

Fisketurismen – en framtidsbransch 22

Kooperativt entreprenörskap 23

Samordnade transportlösningar i gles- och landsbygd 23

Kuxatrafiken – ett lyckat projekt 24

Lokal biologi och miljö 25

Vattenkraftens samhällsekonomiska effekter för lokalsamhället 25

Marklagstiftningen 25

Skydd av nyckelbiotoper 26

Förbättringar av den interregionala infrastrukturen 26

Ett gynnsamt klimat för människor och företag 28

Medborgarnas kreativitet räddar landet 29

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strategier för att öka examensfrekvensen vid högskolor och universitet.1

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda effekterna av en avskrivning av studielånen för de nyutexaminerade akademiker som flyttar till avfolkningshotade kommuner.1

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strategier för att förändra attityden till utbildning, kunskap och skolan i sig.1

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera kommunerna att vara aktivare i arbetet kring tillväxtavtalens skrivningar.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur mainstreamingen på Nutek kan förbättras.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Almis lån till kvinnliga företagare.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera upprättandet av lokala börser eller riskkapitalbolag.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera upprättandet av kreditgarantiföreningar.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att överväga statliga stimulanser för att öka produktionen av eko­produkter.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om starkare styrning av statliga verk och att tydligare direktiv skall krävas av statliga verk och bolag för att dessa inte skall överge mindre orter och glesbygd.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall upphöra med fiske på blandade bestånd av lax på tillväxtområdena i Östersjön och i stället flytta den svenska laxkvoten så att ett selektivt fiske efter odlad lax kan ske.2

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kreditgarantiföreningar.

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokala banker och börser.

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samordning av transporter av gods och resenärer.3

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vattenkraften.

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om marklagstiftningen.4

  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad förädlingsgrad inom träsektorn.

  18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättring av tågtidtabellerna för att minska väntetiderna.3

  19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad turtäthet i tågtrafiken.3

  20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler snabbtåg.3

  21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nybyggnationer och upprustningar av järnvägslinjer för höghastighetstrafik för att underlätta arbetspendling mellan regioner.3

  22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge lokalbefolkningen och regionens invånare ökad makt över de regionalpolitiska medlen.

  23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om direktvalda regionfullmäktige.5

  24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunala folkomröstningar.5

  25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skilda valdagar.5

1Yrkandena 1–3 hänvisade till UbU.

2Yrkande 11 hänvisat till MJU.

3Yrkandena 14 och 18–21 hänvisade till TU.

4Yrkande 16 hänvisat till BoU.

5Yrkandena 23–25 hänvisade till KU.

Starkare regioner

En rad statistiska indikatorer tyder på att Sverige tillhör den grupp av EU-länder som har den mest ojämna fördelningen av den ekonomiska utvecklingen, geografiskt sett. En ojämnt fördelad tillväxt är inte ekonomiskt och ekologiskt hållbart. Om utvecklingen blir jämnare över landet kan varje region bära sina sociala kostnader, de befintliga resurserna utnyttjas bättre och belastningen på miljön minskas. Genom en jämnare tillväxt ges människor också bättre möjligheter att välja mellan olika typer av boende- och livsmiljöer. En jämnare fördelning av tillväxten minskar också regionernas sårbarhet vid konjunkturnedgångar. Ett av de viktigaste regionalpolitiska målen är därför att förbättra regionernas ekonomiska styrka och självständighet, att inte göra dem beroende av regionalekonomiskt stöd.

Arbetskraftens betydelse för regionernas framtid

För att den ekonomiska utvecklingen skall vara möjlig är det betydelsefullt att det regionala näringslivet och den lokala arbetsmarknaden stimuleras så att de matchar varandra. De flyttstudier som gjorts och redovisats visar att människor sällan rör sig mellan lokala arbetmarknadsregioner.1 Cirka 80 procent av alla flyttningar sker inom de lokala arbetsmarknadsregionerna. Rörligheten mellan olika arbetsplatser blir därför också starkt lokalt betingad. I de allra flesta fall stannar människor där de är, trots bristen på arbete. Det beror på att de annars går miste om de investeringar de gjort socialt, fritidsmässigt och boendemässigt.2

En slutsats härav är att företagen är beroende av arbetskraft som finns i närområdet och att människors val av boendeort påverkar företagens etableringar. Företagen flyttar sällan på grund av arbetskraftbrist. De har investerat för mycket i regionen. Eftersom flyttningar oftast sker inom lokala arbetsmarknadsregioner kan näringslivet inte förvänta sig att en eventuell arbetskraftsbrist minskas genom ökad inflyttning.

Specialiseringens fördelar

Det rådande företagsklimatet bestäms av en rad sociala, kulturella och institutionella faktorer. Vissa delar av Sverige lämpar sig därför bättre än andra för vissa näringar. Kommunerna har börjat inse vikten av att utnyttja dessa komparativa fördelar och gynna ett mer specialiserat företagsutbud. Ronneby-Karlskrona har blivit ett nytt centrum för företag inom telekomsektorn. Arjeplog är känt som bilföretagens testcentrum. Kiruna är Sveriges rymdstad osv. Men specialiseringen får inte vara ensidig. När fler kompetenser och näringar agerar inom samma region uppstår ett dynamiskt samspel mellan aktörerna och en ökning av både efterfrågan och utbud.

Kommunerna bör genom rådgivning och information stimuleras att vara aktivare vid skrivningarna av tillväxtavtalen och på eget initiativ hitta möjliga lösningar i sin del av regionen på hur näringslivs- och miljöutvecklingen kan stimuleras. Det finns en enorm idékraft att hämta från den informella ekonomin och i det lokala kultur- och förenings­livet.

Kapitaltillförsel i obalans

Riskkapitalets fördelning över riket uppvisar stora regionala obalanser. För företag i heta tillväxtbranscher och börsnoterade företag i storstäderna är kapitalförsörjningen inte något större problem. För dem i traditionella branscher, i skogslänens inland, förhåller det sig däremot precis tvärtom.

En annan eftersatt grupp av företag är de små och medelstora företagen. Deras förmåga till självfinansiering är dålig. Problemet har tre delar. Den första handlar om att den privata kapitalmarknaden inte är särskilt benägen att ta risker, särskilt i företagens tidiga utvecklingsskeden, innan kommersialisering. Den andra är att mindre företag har lägre soliditet än större. De kan inte lämna så mycket i säkerhet och får därtill betala högre räntor än andra.3 Det tredje problemet är bristande konkurrens inom banksektorn. Många bankkontor lägger ned eller går samman utanför storstäderna. På många orter finns det bara en enda bank. Eftersom bankkrediterna är ytterst betydelsefulla för små och medelstora företags möjligheter att investera och överleva, är detta ett allvarligt problem. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att finna en lösning på företagens kapitalproblem. Ett sätt kan vara att stimulera upprättandet av lokala börser/banker och kreditgarantiföreningar.

Lokala börser/banker

I Australien har experimenten med lokala börser/banker permanentats. Där stängdes 1 500 bankkontor under 1990-talet. Medborgarna tröttnade. De inledde ett samarbete med en av landets storbanker, Bendigo Bank. En lokal styrelse samlade ihop ett aktiekapital, personal och lokaler. Storbanken garanterade dem en infrastruktur, kunnande och kredittillgångar. Vinsterna, beslutade man, skulle delas lika mellan storbanken och den lokala banken. Kreditbedömningarna görs av den lokala styrelsen.

Att få ihop till aktiekapitalet var inte svårt. Lokalbefolkningen investerade hellre i den lokala bankens kontor än i andra bankers eftersom de därmed också fick tillgång till det kontorets service. Idag finns ett fyrtiotal bankkontor och aktiekurserna har fördubblats sedan 1998. Den största utmaningen blir att stimulera kapitaltillförseln till nyskapade lokala börser/banker.

Kreditgarantiföreningar

Ett annat sätt att stödja nyföretagandet och befintligt företagande är att underlätta bildandet av kreditgarantiföreningar. Fungerande kreditgarantiföreningar finns redan i Frankrike och Italien. Föreningens medlemsföretag bygger upp egna riskfonder och kan därigenom garantera delar av det lån en medlem beviljats. En viss procentandel av lånet får den enskilde företagaren själv ansvara för. Genom denna extra säkerhet kan medlemmarna få en lägre ränta. I Italien har det varit vanligt att bilda kreditgaranti­föreningar bland jordbrukare. Den italienska staten har valt att bidra med en liten räntesubvention under en viss uppbyggnadsperiod.

Inför ett glesbygdsavdrag

Att hela Sverige ska leva tycks för många vara en självklarhet. Det framgår av regeringens mål att alla landets regioner ska vara starka regioner med en bra service och god livskvalitet. Ändå upplever många svenskar i glesbygden att deras levnadsvillkor ständigt försämras. De långa resavstånden till arbetet, matvaruaffären och andra serviceinrättningar gör att en glesbygdsboende inkomsttagare betalar mycket mer drivmedelsskatt än motsvarande inkomsttagare i tätorten.

I glesbygden finns ofta ingen fungerande kollektivtrafik. Bilen blir då det enda alternativet. Det är inte ovanligt med pendlingsresor på några hundra mil per månad i Norrbottens inland. Eftersom skatten utgör mer än 70 procent av drivmedelspriset betalar en sådan långpendlare över 1 000 kronor i drivmedelsskatt varje månad. Exempelvis måste boende i glesbygden jämfört med boende i tätorten betala cirka 150 kronor mer för varje inhandlad matkasse, på grund av långt resavstånd till matvaruaffären.

Glesbygdens speciella levnadsvillkor motiverar en kompensation. Införandet av ett särskilt glesbygdsavdrag skulle kunna vara lösningen. Kompensation skulle inte gälla alla som bor i tätortsnära landsbygd. Det bör snarare utgå till de 200 000 som, enligt Glesbygdsverket, har mer än tio mil till närmaste stad.

Nya jobb i glesbygden

En betydande del av det svenska näringslivet lyder fortfarande under stordrifts­fördelarnas logik som innebär att överlevnad kräver fortlöpande rationaliseringar och effektivitetshöjningar, exempelvis med hjälp av teknikinvesteringar. 1980- och 90-talens strukturrationaliseringar har främst drabbat industrin i landets småstäder. Problemet är att dessa industriföretags framgångar skett på bekostnad av arbetstillfällen.

Ett stort problem för landsbygden är att de kunskapsintensiva tillväxtbranscherna oftast söker sig till universitetsorterna och storstäder. Vi tror emellertid att det finns stora möjligheter för de regioner som är i kris. Speciellt om den lokala arbetsmarknaden kan matchas med företagens efterfrågan. Men det finns också många branscher som lätt skulle kunna generera nya arbetstillfällen utanför storstäderna. Vi tror att staten kan stödja utvecklingen inom en rad branscher som har framtiden för sig.

Jordbrukets nya roll

Jordbrukspolitiken är en viktig del av regionalpolitiken. All jordbrukspolitik är egentligen också politik för landsbygden. Det är viktigt för Sverige att förändringen av EU:s jordbrukspolitik sker på ett sådant sätt att det blir möjligt att även i framtiden bedriva jordbruk i hela landet. Svenskt jordbruk har rykte om sig att producera mat av hög standard. Att ställa om till ekologisk produktion är en del i stärkandet även av vårt exportjordbruks konkurrenskraft, vid sidan om stärkandet av de lokala marknaderna. En ökad omställning till ekologiskt jordbruk skulle kunna öka den svenska produktionen och skapa fler arbetstillfällen i glesbygden. Det ekologiska jordbruket kan inte på långt när tillfredsställa ens de svenska konsumenternas efterfrågan. Efterfrågan är nästan tre gånger större än det faktiska utbudet, enligt LRF.

Danskarna arbetar just nu på att försöka vinna marknadsandelar på den svenska livsmedelsmarknaden för ekoprodukter. I Danmark har regeringen stöttat de jordbrukare som önskat ställa om ekonomiskt. I Sverige hoppas regeringen att marknadens efter­frågan automatiskt kommer att sporra fler jordbrukare till sådan omställning. Regeringens förhoppningar har emellertid hittills inte infriats. Här är omställningstakten mycket lägre. Betydande insatser för att underlätta omställningen till ekologiskt jordbruk måste göras. Vi vill att riksdagen ger regeringen sin mening till känna om behovet av ytterligare statliga stimulanser för att öka produktionen av ekoprodukter.

Vård och omsorg

Offentlig sektor stod för sextio procent av tillväxten mellan 1970 och 1990. Offentlig sektor/kommunen var och är oftast den största arbetsgivaren på många småorter. Nedrustningen av offentlig sektor under 1990-talet var en regionalpolitisk katastrof. Det skapade en kostsam arbetslöshet och stort lidande för många. Liksom tidigare finns det ett skriande behov av personal inom sjukvård och omsorg. I takt med det svenska folkets åldrande kommer denna sektor att behöva utökas ytterligare. De försämringar av välfärden som genomförts under 1990-talet har därmed drabbat periferin hårt. Därför menar Miljöpartiet att ökade ekonomiska ramar till kommuner och landsting idag är en viktig regionalpolitisk åtgärd.

Miljöjobben

Idag arbetar nära 95 000 personer på miljöföretag. Det motsvarar 2–3 procent av alla sysselsatta.4 Tusentals arbetstillfällen kan komma att skapas när Sve­rige ställer om till ett miljövänligare samhälle; fler personer kommer att arbeta med återvinning, reparation och renovering av boendemiljöer, miljöutbildning, sysslor i energisektorn, miljö­sanering, sophantering, miljöforskning och övervakning etc. Det förutsätter att staten främjar utvecklingen mot ett miljövänligare samhälle.

Statens verk

Staten har själv på många håll lett marschen ut från glesbygden. Det finns hundratals fall där staten fattat politiska beslut som flyttat eller dragit in statliga verksamheter från glesbygd och mindre orter. I en rapport från Glesbygdsverket konstaterades nyligen att de statliga verken inte tar sitt regionalpolitiska ansvar när det gäller lokalisering av egna verksamheter. En starkare styrning och tydligare direktiv skall krävas av statliga verk och bolag för att inte dessa skall överge mindre orter och glesbygd vid åtstramningar.

Viss grad av basservice är också viktig för att den sociala strukturen på en ort skall kunna generera en positiv uppåtgående utvecklingsspiral.

Fisketurismen – en framtidsbransch

Det fanns en tid när blanklax var vardagsmat utmed de stora älvarna. Den var så vanlig att sägnen berättar att drängar och pigor krävde att få annan föda i alla fall en dag i veckan.

I år finns mer lax i de norrländska vattnen än på mycket länge. Det är glädjande. Det skapar förutsättningar för såväl yrkesfiske som sportfiske. Just fisketurism har en stor potential och kan verkligen skapa arbete och liv i bygder som idag saknar detta. Men då krävs att laxen kan ta sig upp i älvar som tidigare haft lax och att alltmer av fångst­kvoten flyttas norröver.

Vildlaxen är dock fortfarande hotad. Ca 10 procent av laxen är vildlax, resten är odlad lax. Varje år sätts ca 2,5 miljoner laxyngel ut i det fria i Sve­rige. De vandrar ned till södra Östersjön, växer till där under två år och vandrar sedan mot Norrland för att leka. Endast ett fiske utmed kusten och i älvarna kan vara selektivt och spara den vilda laxen. Den odlade behöver beskattas.

Idag bedrivs fiske med drivgarn i södra Östersjön. Där fångas såväl odlad som vild lax, och risken är uppenbar att detta kan hota den vilda laxen. Att man nu flyttat 50 procent av kvoten till Norrland, där selektivt fiske på odlad lax är möjligt, är bra. Men vi vill se en fortsättning av den politiken. Laxen hör Norrland till.

Många menar idag att utsättningen givit för mycket lax och att den odlade utgör ett hot mot den vilda. Det finns därför skäl att se över vattendomarna. Att fortsätta ut­sättningen verkar just nu inte meningsfullt. Det vore bättre att se över möjligheten att låta lax vandra upp i älvar som idag är stängda. Genom att se till att de kan ta sig in i och förbi vattenmagasin kan ett fint fiske efter lax skapas i miljöer uppströms vatten­magasinen. Det kan ge underlag för ny fisketurism, ett behövligt tillskott i glesbygder.

Norrland ”exporterar” mycket av sina råvaror söderut. El, skog och lax är exempel på tillgångar som inte alltid skapar vinster och förutsättningar för verksamhet i Norrland. Miljöpartiet anser att laxen borde strykas från den listan. Den hör Norrland till, natur­ligtvis med undantag för Mörrumsån och andra vatten som har en egen reproducerande laxstam. Att flytta laxfisket norrut ger inte bara biologiska fördelar – man kan fiska selektivt på odlad lax – utan det ger Norrland underlag för en fisketurism och ett bättre ekonomiskt utbyte av laxen. Det är ju bättre att ta upp dem då de är stora och färdig­vuxna, än att ta upp dem i uppväxtområdet i södra Östersjön där de är mindre.

Kooperativt entreprenörskap

Allt fler kooperativ har startats under senare år. Kooperativ har blivit en allt attraktivare företagsform för dem som önskar driva företag tillsammans med andra. Kooperativen är en särskild tillgång för samhället och uttrycker demokratin i företagets form.

De lokala kooperativa företagsrådgivningarna ska, enligt den nya regionalpolitiska propositionen (hösten 2001), ges ett utvidgat ansvarsområde. De ska utöver dagens verksamhet också vara rådgivare åt den sociala ekonomins aktörer samt stimulera bildandet av kreditgarantiföreningar. För detta bör våra lokala kooperativa utvecklings­centrum ges förutsättningar.

Samordnade transportlösningar i gles- och landsbygd

Ett särskilt kommunikationsprogram för gles- och landsbygden samt skärgårdar bör utformas utifrån dessa områdens speciella geografiska förutsättningar och där en lägsta garanterad transportservicenivå anges. För gles- och landsbygden med ofta långa avstånd och gles bebyggelse samt för skärgården är småskaliga, samordnade former mer kostnadseffektiva än storskaliga specialiserade lösningar.

Ett utvecklingsarbete för småskaliga kollektivtrafiklösningar i gles- och landsbygd samt skärgård bör initieras. Det är viktigt att satsa forskningsmedel och andra statliga medel på forskning, utveckling och implementering av kollektivtrafiklösningar i gles- och landsbygd samt i skärgården.

Kuxatrafiken – ett lyckat projekt

Det finns ett antal goda exempel på lyckade projekt av transportlösningar i gles- och landsbygd, varav flera har övergått i reguljär drift. Ett av de mest lyckade och mest omskrivna är Kuxatrafiken i Ockelbo. Det är en lokal helt gratis tidtabellslagd busstrafik med goda förbindelser till annan lokal, regional och interregional kollektivtrafik. Noggrann planering och användning av bussar, anpassade efter passagerarantal, har gett en ökning av antalet passagerare utan att kostnaderna har ökat. Fordonen transporterar även gods. Projektet initierades av kommunen 1995 för att visa på möjligheterna att förbättra kollektivtrafiken på landsbygden. Man har kombinerat de samhällsfinansierade transporter som redan fanns i området: linjetrafik, skolskjutsar, kompletteringstrafik, färdtjänst och till viss del sjuktransporter. Resandet har ökat från 60 000 till 220 000 resor per år; trafikutbudet har ökat från 24 turer till drygt 100 turer per dag; bytes­möjligheter mellan regionala och lokala turer har ökat från 8 till 56 turer per dag. Kommunens kostnader har inte ökat till följd av standardökningen. Kommunen själv anser att det är en generell metod för glesbygdstrafik.

Kuxatrafiken har även ingått i VIRGIL, som är ett forskningsprojekt som finansieras inom EU:s 4:e ramprogram. VIRGIL betyder ”att tydliggöra och förbättra tillgången till kommunikationer på landsbygden”. VIRGIL har två huvudsyften: dels att identifiera och analysera goda exempel på hur kollektivtrafiken på landsbygden fungerar och att sedan sprida dessa resultat, dels att identifiera behov av ny forskning genom att konsultera intressenter och beslutsfattare inom området. VIRGIL är nu inne på en andra period, där Gotland har sökt medel för att samordna trafikslagen.

Kuxatrafiken är således det kanske mest lyckade exemplet på samordnade trafik­lösningar. Det finns andra exempel, men inte lika långtgående. Grunden är att ”lägga alla samhällsbetalda resor i en påse”. Kommunerna anordnar/betalar, oftast genom trafikhuvudmannen, för linjetrafik, skolskjutsar, kompletteringstrafik och färdtjänst. Kommunerna har därutöver även andra transporter, som t.ex. varutransporter. Landstingen har sjuktransporter m.m. Genom att samordna och anpassa dessa resor utifrån lokala förutsättningar och med ”rätt storlek” på fordonen kan både kostnader och körda kilometrar sänkas. Trafikplanerarna använder sig tyvärr ofta av samma modell för kollektivtrafik i både tätort och lands- och glesbygd.

Linjetrafiken är oftast uppbyggd i stråk längs tätbebyggda områden. Det är då viktigt att det även finns kollektiv anslutningstrafik till dessa stråk, men även att knutpunkterna har parkeringsmöjligheter för bil, cykel etc.

Vad är det då som behöver göras? Det behövs en översyn av vilka lagar, regler etc. som lägger hinder i vägen för samverkanslösningar. Dessa måste sedan anpassas till helt nya trafiksamordningar som kan växa fram. Det krävs också resurser för samordnade transportlösningar både för personer och gods, exempelvis statliga medel till forskning, utveckling och implementering av kollektivtrafiklösningar i gles- och landsbygder samt i skärgårdar. De ekonomiska reformerna bör genomföras under mandatperioden.

Lokal biologi och miljö

Vattenkraftens samhällsekonomiska effekter för lokalsamhället

Utbyggnaden av vattenkraften har exploaterat en rad naturresurser, sådana som landets regioner och kommuner tidigare åtnjutit. En rad mervärden har gått förlorade. Förlorarna är det lokala näringslivet och invånarna som inte längre kan nyttja dessa naturresurser. Turismen, fisket och fritidslivet har drabbats. En större del av vinsterna från vattenkraften bör därför återföras till de drabbade regionerna.

Marklagstiftningen

För att öka möjligheten för de boende i glesbygden måste den avreglering och liberalisering av marklagstiftningen som skedde i början av 1990-talet ses över. Förvärvslagstiftningen har blivit uddlös och lätt att kringgå. Glesbygden har tappat kontrollen över naturtillgångarna, något som är nödvändigt att ha i bygder där alternativa inkomstkällor ofta är en förutsättning för att man ska kunna bo kvar.

Under ett antal år har penningstarka spekulanter kunnat göra spekulationsförvärv på skogsfastigheter och avverkat hänsynslöst. De ransoneringsregler som idag finns reglerar fastigheter ned till 50 ha, men Skogsstyrelsens utvärdering av den nya skogsvårdslagen visar att ransoneringsreglerna kringgås genom att man dels avverkar vad reglerna tillåter, dels ”gallrar” arealen därutöver på ett mycket hänsynslöst sätt. Fastigheter har även styckats sönder i mindre enheter och kunnat kalavverkas, och krav om bosättning på fastigheten har inte efterlevts. Det har även hänt att man kalavverkat innan lagfart och förvärvstillstånd meddelats. I budgivning om skog har ortsbor inte kunnat konkurrera eftersom man har haft ett långsiktigt skogsinnehav för ögonen och inte spekulerat i skövling. Trenden är att ortsbor äger en allt mindre del av skogen och berövas en nödvändig kompletterande inkomstkälla.

Målet med marklagstiftningen måste vara att öka sysselsättning och bosättning i glesbygden. Nu ses reglerna över, vilket är bra, men detta måste följas upp för att förhindra att ägandet över skogen lämnar bygden.

Skydd av nyckelbiotoper

Miljömedvetenheten i skogsbruket har ökat och certifieringen ses som ett bra sätt att värdesäkra varan. Intresset för nyckelbiotoper – de biologiska pärlorna i skogen – har ökat. Därför har vi med stor tillfredsställelse medverkat till att anslagen till biotopskydd förstärkts rejält i budgeten. Anslaget för år 2000 är nu 70 miljoner kronor, för att år 2001 vara 125 miljoner kronor och lika mycket år 2002.

Idag har bristen på medel i vissa fall lagt en död hand över avverkning i mogen skog. Många ansvarsfulla skogsbolag vill inte avverka i områden där det finns eller kan finnas nyckelbiotoper eftersom man är rädd för opinionen. Tidigare fanns inte pengar tillräckligt för biotopskydd och effekten blev att man inte avverkade mogen skog. Man talade om att staten skulle få 5 år på sig. Med den anslagsnivå som nu finns torde inte det behöva hända i framtiden.

I ett ekologiskt hållbart samhälle måste trä på sikt ersätta plast i många produkter. Trä är en förnyelsebar resurs, vilket plasten inte är. Vi menar att skogs­råvaran borde kunna skapa betydande mervärden om den förädlades i högre grad än idag.

Förbättringar av den interregionala infrastrukturen

Den förda politiken på kommunikationsområdet är ett av de viktigaste instrumenten i regionalpolitiken. Med kommunikationer avses här såväl fysiska kommunikationer som data- och telekommunikationer.5 Kommunikationernas grundläggande funktion är att minska de geografiska hindren för samspelet mellan människor och företag. Det innebär att öka tillgängligheten, och sålunda utöka regionens storlek.6 Genom att öka regionens storlek kan de små lokala arbetsmarknaderna överleva lättare. De små arbetsmarknaderna är mer beroende av möjligheter till mellanregional rörlighet. Snabbtåg och utbyggd länstrafik bidrar till att underlätta sådan. Regionens storlek är också av stor betydelse för företagens överlevnad. Investeringar i enskilda länkar i transportsystemen kan få stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i området, speciellt om dessa kan korta restiderna.

För detta ändamål behövs:

  1. en omfattande förbättring av tågtidtabellerna för att minska väntetiderna

  2. ökad turtäthet på samtliga bandelar

  3. fler snabbtåg

  4. nybyggnationer, exempelvis sträckan Umeå–Haparanda (Norrbotniabanan)

  5. upprustningar för höghastighetstrafik på flera sträckningar, exempelvis Gävle–Hallsberg.

Dagens kommunikationspolitik är i dålig samklang med regionalpolitiken. Kommunikationspolitiken har förbisett den välfärdspolitiska betydelse som en fungerande infrastruktur har för den regionala utvecklingen. Företagens behov är inte heller tillfredsställda, speciellt vad gäller logistiken. Regional utveckling innebär inte bara att förbättra näringslivets tillväxtförutsättningar. Bra kollektivtrafik är en viktig politisk fråga såväl för de boende som för företagens anställda.

Regional utveckling handlar om att öka medborgarnas sociala och ekonomiska välfärd, exempelvis genom att öka tillgängligheten till privat och offentlig service. Förbättrat underhåll och upprustning av det lokala vägnätet, även grusvägarna, kan i det sammanhanget vara mycket betydelsefullt. Tillgången till kommunikationer är ju helt avgörande för om en ort skall fortsätta att vara attraktiv.

Avreglering och bolagisering av statliga verk har gjort det allt svårare att garantera ett fullgott utbud genom detaljregleringar och ägarstyrning. Det finns flera sätt att komma till rätta med det problemet. Ett sätt är att återta makten över verksamheten. Ett annat sätt är att från central nivå lägga upp de långsiktiga strategierna, följa utvecklingen och gå in och upphandla tjänster där marknaden misslyckats. Mindre investeringar i enskilda transportlänkar kan i samspel med den ekonomiska strukturen få en betydande lokal och regional inverkan. Ett tredje sätt är att öka samordningen mellan aktörer i landet och låta organ på riks- och länsnivå lägga upp riktlinjer i samspel med lokala och regionala producenter. Dagens kommunikationspolitik präglas av klara sektorslåsningar. Samordningen på regional nivå bör också förbättras. Samordning handlar inte bara om att koordinera samspelet mellan kommunikationer utan också om att ta hänsyn till hur kommunikationerna samspelar med övrig fysisk planering och övriga regionala utvecklingsåtgärder.

SJ bedriver sin verksamhet på kommersiella villkor, med ekonomiska mål om soliditet och förräntning av det egna kapitalet. Den trafikpolitiska målsättningen om en kraftigt ökad marknadsandel för järnvägen måste mer betonas i ägardirektiven till SJ. Den ökade marknadsandelen för järnvägen får dock inte uppnås på bekostnad av att företagens ekonomi undergrävs. Skulle det visa sig att det inte går att öka marknads­andelen med givna ekonomiska förutsättningar måste förnyade analyser av konkurrens­förutsättningarna göras och eventuella förändringar göras i de ekonomiska ramarna (skatter, banavgifter, investerings- och driftbidrag).

Ett gynnsamt klimat för människor och företag

En regions ekonomiska utveckling bestäms till viss del av i vilken mån den förmår attrahera eller generera konkurrens- och överlevnadsduglig ekonomisk verksamhet, men det är också viktigt att regionen utnyttjar sina komparativa fördelar och mobiliserar kreativiteten bland regionens företag, organisationer, föreningar och boende.

Vad är det då som gör att företag etablerar sig på vissa platser? Arbetskraften är en av de få produktionsfaktorer som fortfarande är avgörande för företagens geografiska etablering. Det är därför befolkningens bosättning som alltmer bestämmer var företagen etablerar sig. Enligt de flyttstudier som gjorts tycks människor i betydande utsträckning välja bosättning oberoende av var arbetstillfällena finns.7

Att människor väljer att bo på vissa ställen, hellre än andra, har inte så mycket med ekonomiska faktorer att göra. Dagens regionalpolitik fokuserar för lite på de icke-ekonomiska faktorer som har betydelse för regionutvecklingen, ur den här aspekten. Kulturens betydelse som lokaliseringsfaktor har ökat.8 Flyttarna söker nya stimulerande miljöer, enligt undersökningar. Storstädernas varierade kulturutbud lockar många att flytta till storstäderna. Men många flyttar samtidigt till landsbygden. De som flyttar från städerna är också de intresserade av ett rikt kulturliv, ett vackert landskap och möjlighet till rekreation och nöjesliv. Kulturmiljön är en av de viktigare faktorerna för att attrahera företag och människor till regioner. Det är ur det här perspektivet som den kulturella infrastrukturen är så viktig.

En stad som vill överleva måste vara attraktiv. Det handlar dels om att vara öppen för nyinflyttade, nya mentaliteter och kulturer. Det handlar också om att utveckla kultur­livet. De små orter som satsat på kulturen har haft lättare att behålla de sina eller attrahera nya invånare. Värst utsatta, i avfolkningstermer mätt, är faktiskt de svenska småstäderna, själva glesbygden är inte lika hotad.9 Många småstäder har varken ett lockande kultur- och serviceutbud eller tillgång till en lockande natur och attraktiva boendemiljöer. Om det dessutom frodas en anda av intolerans, avundsjuka eller misstänksamhet är det mycket svårt att attrahera inflyttare eller ens behålla ungdomarna i området.

För att vända trenden bör mindre orter försöka att återskapa något av storstadens positiva miljöer eller kanske nischa sig som ett livskvalitetsalternativ till storstaden. Kulturbranschen är sysselsättningsintensiv och den expanderar snabbt. Vi vill öka det ekonomiska stödet till lokala och regionala utvecklingsprojekt inom kultursektorn, framförallt på landets små orter. De här projekten ska skapa förutsättningar för en bärkraftig kulturell infrastruktur. Det kan innebära satsningar på såväl kulturproduktion och festivaler som kulturminnesvård och kulturlandskapsvård.

Ett led i denna utveckling är att stödja lokala och regionala utvecklingsprojekt och utvecklingscentrum som sysslar med teater-, dans-, musik-, film-, litteratur- och bildproduktion samt museiverksamhet. Det innebär också att satsa på amatörer, exempelvis via studieförbunden. Den statsunderstödda verksamheten ger spinn-off-effekter genom att stimulera den lokala och icke statsunderstödda kulturproduktionen. På så vis kan den statliga politiken vara grundstenen i en bärkraftig kulturell infrastruktur.

Medborgarnas kreativitet räddar landet

Många medborgare upplever att de inte kan påverka politiken. Det representativa demokratiska systemet verkar inte inbjudande för flertalet. Vi anser därför att den svenska folkstyrelsen bör innehålla fler element av självorganisering, decentralisering och självförvaltning. Den kreativitet detta kan föda är en viktig förutsättning för regionernas utveckling och överlevnad.

  • Ett sätt att stödja decentraliseringen är att ge lokala krafter ökat inflytande över vad som händer på lokal och regional nivå, genom att ge regionens invånare ökad makt över de regionalpolitiska medlen.

  • Under de senaste åren har allt fler politiska områden lyfts ned till kommunal nivå. Vi vill även flytta ned fler beslut från nationell till regional nivå. Vi vill utveckla den representativa demokratin och införa nya regionfullmäktige, direktvalda organ vars uppgifter är att överta uppgifter från länsstyrelserna och landstingen.

  • Att arbeta för förbättrad kontakt mellan kommunledningar och invånare/företag, och att fler kommunmedborgare tas in i beredningsprocessen inför beslut eller experiment med icke partipolitiska nämnder, direktvalda organ, samrådsforum etc. är också viktigt.

  • Det bör också bli lättare att genomföra beslutande folkomröstningar på kommunal, regional och nationell nivå. Det är i kommunerna redan möjligt, men folkets vilja vinner sällan fullmäktiges gehör. Genom att ändra kommunallagens 5 kap. 23 § så att kommunfullmäktige blir skyldigt att genomföra en folkomröstning om så begärs av fem procent av kommuninvånarna, kan fler folkomröstningar bli verklighet.

  • Skilda valdagar är en viktig förutsättning för att stimulera folkets deltagande i samhällspolitiken och ge de lokala/kommunala/regionala frågorna å ena sidan och riksfrågorna å den andra rättmätigt utrymme under separata valrörelser.

Det svenska föreningslivet har länge fungerat som en skola för demokrati. Föreningslivsengagemanget ger dels en ökande medvetenhet, dels en praktisk erfarenhet av hur demokratiskt beslutsfattande kan gå till. Civilsamhällets samman­slutningar utgör därmed en sorts demokratisk infrastruktur i det politiska Sverige. Det finns ett egenvärde i medborgarnas självorganisering – nämligen att tillsammans med andra tillämpa demokratins spelregler: formulera idéer, argumentera, lyssna, kompromissa, fatta beslut och genomföra det man beslutat. Detta är huvudskälet till att vi anser det oerhört viktigt att det offentliga har en generös inställning till olika föreningar och medborgerliga sammanslutningar. Utan ett livaktigt civilt samhälle ökar riskerna för att de politiska partierna såväl inom sig som emellan sig och i det politiska parlamentariska systemet utvecklar en kultur som i allt högre grad fjärmar sig från de människor som utgör demokratins bas.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 22 oktober 2002

Ingegerd Saarinen (mp)

Lotta N Hedström (mp)

[1]

SOU 2000:36, Ds 2000:12, Regionalpolitiska utredningens rapport 3

[2]

Rapport 2 från Regionalpolitiska utredningen, s 9

[3]

Almis kreditbedömningar spelar här en viktig roll för att sänka räntekostnaderna

[4]

Välfärdsbulletinen Nr 1, år 2000, s 16

[5]

Goda telekommunikationer är exempelvis ett nödvändigt konkurrensmedel om tjänstenäringarna på allvar ska få en plats på landsbygden.

[6]

Med förbättrad tillgänglighet menas minskade res- och transporttider, lägre priser, ökad tillförlitlighet och bättre komfort.

[7]

SOU 2000:36

[8]

Ds 1991:22, SOU 2000:36

[9]

Enligt forskaren Hans Westlund vid SIR i Östersund


Yrkanden (25)

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strategier för att öka examensfrekvensen vid högskolor och universitet.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda effekterna av en avskrivning av studielånen för de nyutexaminerade akademiker som flyttar till avfolkningshotade kommuner.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strategier för att förändra attityden till utbildning, kunskap och skolan i sig.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera kommunerna att vara aktivare i arbetet kring tillväxtavtalens skrivningar.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur mainstreamingen på NUTEK kan förbättras.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Almis lån till kvinnliga företagare.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera upprättandet av lokala börser eller riskkapitalbolag.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera upprättandet av kreditgarantiföreningar.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att överväga statliga stimulanser för att öka produktionen av eko-produkter.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om starkare styrning av statliga verk och att tydligare direktiv skall krävas av statliga verk och bolag för att dessa inte skall överge mindre orter och glesbygd.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall upphöra med fiske på blandade bestånd av lax på tillväxtområdena i Östersjön och i stället flytta den svenska laxkvoten så att ett selektivt fiske efter odlad lax kan ske.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kreditgarantiföreningar.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokala banker och börser.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samordning av transporter av gods och resenärer.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vattenkraften.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om marklagstiftningen.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag, Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad förädlingsgrad inom träsektorn.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättring av tågtidtabellerna för att minska väntetiderna.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad turtäthet i tågtrafiken.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler snabbtåg.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nybyggnationer och upprustningar av järnvägslinjer för höghastighetstrafik för att underlätta arbetspendling mellan regioner.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge lokalbefolkningen och regionens invånare ökad makt över de regionalpolitiska medlen.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om direktvalda regionfullmäktige.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunala folkomröstningar.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    -
  25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skilda valdagar.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.