Förnyelse av demokratin

Motion 2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

Innehåll

Innehåll 1

Förslag till riksdagsbeslut 2

Demokratins legitimitet ifrågasätts 2

Det politiska utanförskapet 3

Fostran till egen makt 5

Bryt utanförskapet 6

Liberal demokratipolitik 7

Vitalisera den lokala demokratin 8

Demokratin i regionerna 9

Direktvalda kommundelsnämnder 10

Offentliga sammanträden – regel snarare än undantag 10

Möjliggör extraval till kommuner och landsting 10

Den politiska debatten 11

Ge EU-parlamentarikerna yttranderätt i riksdagen 11

Ta itu med det politiska våldet 12

Utveckla e-demokratin 12

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot det politiska utanförskapet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fostran till egen makt.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om decentralisering och värnande av det lokala självstyret.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om demokrati i regionerna.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att införa direktvalda kommundelsnämnder.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet att besluta om öppna sammanträden i nämnder och styrelser.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att ordna extraval i kommuner och landsting.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att bättre förankra regeringens förhandlingsmandat i viktiga utrikespolitiska frågor.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU-parlamentarikernas yttranderätt i riksdagen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta itu med det politiska våldet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla e-demokratin.

Demokratins legitimitet ifrågasätts

Den 11 september 2001 inträffade den fruktansvärda terrorattacken mot bland annat World Trade Center i New York. Denna händelse, vet vi redan nu, kommer att påverka världens utveckling under lång tid framöver. I ett slag rubbades känslan av trygghet och säkerhet för miljoner människor som lever i världens största demokratiska stat. Men också i Sverige påverkades vi av bilderna av oskyldiga människors död. Även vi har drabbats av en känsla av att leva i osäkra tider, det visar reaktionerna efter dådet.

Terrorådet utfördes inte bara mot nationen USA, utan också mot hela den demokratiska världen. De krafter som stod bakom önskar inte bara omintetgöra USA:s dominerande politiska, ekonomiska och militära inflytande, utan säger sig uttalat sträva efter att stoppa och helst vända den demokratiseringsvåg som svept över världen ända sedan Berlinmurens fall, den 9 november 1989.

Än en gång, på den indonesiska ön Bali, drabbar terrorattentat oskyldiga människor. Även om ansvaret för detta bestialiska dåd ännu inte klarlagts, visar det på att hotet från terrorismen ingalunda försvunnit.

Samtidigt, och utan någon direkt anknytning till dessa händelser, har ett annat ifrågasättande av politikens legitimitet växt fram i protesterna mot ”globaliseringen”. Dessa demonstrationer, som ofta urartar till kravaller, organiseras av internationella utomparlamentariska nätverk. Människor som inte bara är missnöjda med de politiska mål som förhandlas om i slutna forum, utan också är missnöjda med de demokratiska former inom vilka de kan verka för att påverka förhandlingarna, agerar med välplanerade och provokativa metoder för att nå maximal exponering i massmedier. Även detta är en form av ifrågasättande av det demokratiska systemets legitimitet av människor som inte är främmande för att använda metoder som från demokratisk synpunkt är mycket tveksamma.

Inget jämställande ska göras mellan den brutala och människoföraktande terrorismen och det våld som demonstranter i olika gräsrotsrörelser ibland använder sig av mot poliser eller den skadegörelse som de tar till. Det finns dock en beröringspunkt, och det är att deras aktioner kan undergräva tilltron till det demokratiska systemet som sådant. Båda fenomenen kan skrämma befolkningen i ett land att ropa på starkare polisiära befogenheter och inskränkta politiska rättigheter, men i det ena fallet är det avsiktligt och i det andra är det motsatsen till ändamålet med demonstrationerna.

Det fäster dock vår uppmärksamhet på att i kölvattnet av demokratins segertåg, har ett missnöje och ett motstånd närts både inom och utom den demokratiska världens stater. Det bör mana oss till eftertanke och reflektion över de mörka tecken vi ser i vårt eget land; långsiktigt minskande valdeltagande, ett utbrett förakt för politiker såväl som politikens former samt ett växande ointresse för partipolitiskt engagemang.

Det politiska utanförskapet

För alltfler människor kännetecknas förhållandet till den traditionella politiken av främlingskap. Valdeltagandet i Sverige har minskat sedan den hittills högsta noteringen i valet 1988, då 91,4 procent av befolkningen röstade. Det betyder att på femton år, har röstbenägenheten sjunkit med tio procentenheter bland de röstberättigade.

Men det är inte bara i minskande valdeltagande utan också i minskad anslutning till de politiska partierna som vi ser ett ökande politiskt utanförskap. Dagens svenska demokrati bygger mycket starkt på att det finns politiska partier som kan kanalisera medborgarnas åsikter och engagemang. En minskad anslutning betyder därför att politiken riskerar att elitiseras, särskilt när partiernas medlemskap röjer en sådan demografisk sammansättning att det är tydligt att stora grupper i samhället inte bara är underrepresenterade utan mer eller mindre utestängda från att delta i det politiska arbetet.

SNS Demokratiråds rapport från 1998 visar på två, sinsemellan helt olika, kategorier som i allt högre grad står utanför de gängse politiska arenorna. Det handlar dels om invandrare och arbetslösa, dels om unga, välutbildade, främst män. Skälen till att de olika grupperna står utanför de gängse politiska kanalerna skiljer sig naturligtvis åt.

I invandrarnas och de arbetslösas fall rör det sig ofta om språksvårigheter och andra kulturella barriärer, bristfällig utbildning och besvärliga sociala förhållanden i övrigt som skapar en känsla av vanmakt och utanförskap. För de unga och högutbildades del är det primärt ett eget, självständigt val gjort utifrån en styrkeposition. Att sträva efter politisk makt framstår inte längre som lika attraktivt när det finns andra, mer spännande, karriärvägar att tillgå.

I Demokratiutredningens betänkande, ”En uthållig demokrati” SOU 2000:1, ägnas analysen av det politiska utanförskapets utbredning huvudsakligen åt invandrare, arbetslösa och ungdomar som man antar vara utestängda snarare än frivilligt avståndstagande, men man noterar en liknande utveckling mot minskat röstdeltagande bland unga framgångsrika män inom näringslivet.

Om de trender som Demokratirådet och Demokratiutredningen anser sig kunna urskilja fortsätter utsätts den svenska demokratin för tydliga påfrestningar. Den samhällsgemenskap, grundad i rättigheter, skyldigheter och ansvar också för våra gemensamma angelägenheter, på vars grundval det demokratiska systemet vilar urholkas. Om alltfler människor i praktiken står utanför den politiska demokratin mister den i legitimitet och blir känslig för auktoritära strömningar.

Någon patentlösning för att komma till rätta med framför allt invandrarnas, de arbetslösas respektive ungdomars tendens att ställa sig utanför politiken existerar inte. Istället krävs en rad olika åtgärder över hela det politiska fältet, anpassade till det faktum att människor har olika förutsättningar för politiskt deltagande och engagemang.

En avgörande förutsättning för att individen ska betrakta valhandlingen som meningsfull, verkar vara att hon känner sig berörd av de frågeställningar som diskuteras, anser att röstandet påverkar utfallet och att hon därmed är delaktig i det demokratiska beslutsfattandet. För detta krävs att en rad villkor är uppfyllda.

Förståelsen av hur politiken bedrivs påverkas negativt av en rad faktorer. Bland dem kan nämnas att politiken i medier ofta framställs som ett spel med vissa underförstådda regler, som inte alltid tycks vara vare sig kända eller tidsenliga. Stor betydelse ges åt utslaget av förhandlingar och andra processer i vilka medborgarna inte har insyn.

Personfixeringen i rapporteringen kring politiska skeenden har ökat. Mestadels handlar detta om partiledarna, vars personlighet får allt mer utrymme i mediernas speglig av politiken. Trots detta nämner till exempel Demokratiutredningen att väljarna har förmåga att urskilja politiska aktörer vid sidan av partiledare och andra centrala personer.

Sedan Maktutredningen presenterades 1990, är det utvecklingen mot invandrares lägre röstdeltagande som accelererat snabbast. Detta sammanfaller med en period då arbetslösheten bland människor med utländsk bakgrund varit tilltagande.

Den faktor som tycks mest förena de olika förklaringsvariabler som undersökts i de olika utredningarna, är alltså att ha försörjningsarbete. Det understryker att individen, för att ha en känsla av delaktighet i samhället, sannolikt måste uppleva en trygghet och förankring. Förmågan att kunna råda sig själv, spelar stor roll. Både ungdomar, framför allt det stigande antal med bristande skolbakgrund, och långtidsarbetslösa som känner sig prisgivna åt andras beslut över framtiden känner sig inte kompetenta att vara med och fatta beslut om politikens inriktning, när de paradoxalt nog är som mest beroende av den.

Därför måste också motmedlen mot minskat valdeltagande sökas i politiska åtgärder som kan öka människors upplevelse av egen makt i tillvaron.

En tillväxtorienterad och småföretagsinriktad näringslivspolitik, en generell välfärdspolitik och en utbildningspolitik som sätter kunskap och kvalitet i centrum blir i det perspektivet också medel i arbetet med att få fler människor att känna lust och ha förmågan att delta i det politiska arbetet.

Ett stort ansvar vilar emellertid också på de politiska partierna. Partiernas verksamhetsformer och politikens villkor måste förändras. Stela strukturer måste brytas ned och nya arbetssätt introduceras.

Folkpartiet liberalerna har tagit flera initiativ på detta område, inte minst med utgångspunkt i de förslag som lämnats av partiets särskilda förnyelsegrupp. På flera håll i landet har exempelvis öppna nomineringsmöten riktade till allmänheten genomförts, och likaså har medlemmarnas interna provval på olika ställen kompletterats med allmänhetens primärval på Internet. Framgången i dessa försök har visat att medborgarna vill engagera sig mer i partipolitiken – om partierna bara har modet att bejaka ett engagemang som ibland söker sig nya vägar.

Fostran till egen makt

Det finns i dag en principiell skiljelinje mellan två samhällsmodeller, inom ramen för en generell välfärdspolitik. Den äldre, monolitiska uppfattningen är att alla medborgare ska erbjudas välfärdstjänster av stora offentligt styrda producenter som behandlar alla medborgare lika. Medborgarna är här avnämare av tjänsterna, medan politiska beslut styr inriktning och utformning i huvudsak.

Den uppfattning Folkpartiet företräder vill istället se medborgaren som en kvalificerad kravställare, som förmår välja mellan ett bredare utbud av offentligt finansierade tjänster, och också av leverantörer, samt på individuell nivå påverka innehållet i tjänsten.

Vi menar att det förutom flera argument om ökad effektivitet och mångfald går att se en demokratisk aspekt i detta. Den medborgare som tillförsäkras en utsträckt valfrihet och lär sig agera målmedvetet som ett subjekt i relation till för henne viktiga samhällsinstitutioner, lär sig sannolikt också att hantera sin egen roll i förhållande till det offentliga och skapar därigenom en ökad upplevelse av egen makt. Man kan principiellt se detta som en fostran till egen makt via valfrihet.

De undersökningar som företagits av hur människor upplever nyttan av de genomförda valfrihetsreformerna pekar i denna riktning, även om det ännu inte kunnat studeras om det haft betydelse för viljan att rösta eller samhällsengagemanget i övrigt.

Bryt utanförskapet

Särskilt viktigt förefaller det vara att företa åtgärder som kan bryta det utanförskap som riskerar att permanent låsa ute stora grupper av invandrare från arbetsmarknaden. Endast 13 procent av de invandrare som kom till Sverige 1995, hade tre år senare möjlighet att försörja sig själv.

Sysselsättningen bland människor med utländsk bakgrund är avsevärt lägre än bland befolkningen i genomsnitt. Regeringen har drivit tesen att detta är något som kommer att lösa sig. Men de senaste arbetskraftsundersökningarna från SCB ger vid handen att så ej är fallet. Första halvåret 2002 hade sysselsättningen i gruppen medborgare i land utanför EU fallit till 45,9 procent, jämfört med 50 procent samma period året innan, och jämfört med 75,5 procent bland svenska medborgare samma period.

Detta talar för att kraftfulla åtgärder behövs för att i ett första steg säkra ett inträde på arbetsmarknaden och en reguljär försörjning, jobb istället för bidrag. I ett nästa steg måste ytterligare åtgärder genomföras för att betona vikten av goda språkkunskaper och markera medborgarskapets positiva betydelse. Även om rösträtt vid kommun- och landstingsval inte är avhängigt medborgarskapet, och så bör förbli, är det viktigt att medborgarskapet och den formella anknytningen till staten Sverige upplevs som något eftersträvansvärt. I arbetet med att föra vidare de demokratiska värderingarna framstår medborgarskapets roll som central. Att erhålla medborgarskap bör därför ha ett ceremoniellt inslag som bevis för att individen tar ett betydelsefullt och självvalt steg.

Skolan har en oerhört viktig roll som murbräcka mot segregation. En bra skola, som är anpassad efter den enskilde elevens förutsättningar, är den bästa vägen att skapa ett mer jämlikt samhälle. Den som får med sig en god utbildning har alla möjligheter att klara sig på den moderna arbetsmarknaden. Den som inte får det har däremot begränsade möjligheter att hävda sig i ett arbetsliv som ställer allt högre krav på den enskilde arbetstagarens kunskapsnivå.

Ökad egen makt och mindre ”ta hand om”-mentalitet är en förutsättning för att kunna bryta den misslyckade integrationspolitiken. Eget ansvar och egen försörjning går hand i hand på vägen mot att bryta utanförskapet. Den som ska klara detta är individen själv. Ingen arbetsförmedlare, ingen projektledare eller handläggare kan ersätta individens egna förmåga och kraft i detta arbete. Offentliga system kan och ska vara till hjälp, men utan förmåga att mobilisera den enskildes egen kraft förblir hon en klient i beroendeställning. Vilket med största sannolikhet också betyder att hon förblir passiv och upplever vanmakt.

Sådana åtgärder som beskrivs ovan, utvecklas närmare i Folkpartiets partimotion En ny integrationspolitik.

Liberal demokratipolitik

Vid sidan av den etablerade partipolitiken växer andra former för folkligt engagemang och deltagande fram. Tillfälliga opinionsrörelser utan direkt fasta medlemskap, nätverk och intressegrupper är exempel på nya kanaler för medborgerlig politisk mobilisering. Rätt utnyttjade bidrar de till att vitalisera demokratin.

Samtidigt kvarstår den representativa tanken – idén att medborgarna väljer sina främsta företrädare i allmänna, direkta val – som grundbulten i det demokratiska systemet. Av tillfälliga opinionsrörelser, nätverk eller intressegrupper kan inget politiskt ansvar utkrävas. Det kan endast ske i en modell som bygger på någon form av partier och förtroendevalda som redovisar politiska program och sakståndpunkter offentligt och utsätter sig för väljarnas dom.

Den svenska demokratin i denna mening är i akut behov av förnyelse. Folkpartiet lämnar i denna motion flera förslag på hur den svenska demokratin kan vitaliseras. Vi gör det utifrån en klassiskt liberal demokratisyn. Den enskilda människans frihet och rättigheter står i centrum. Den liberala demokratipolitiken vilar närmare bestämt på tre huvudprinciper:

För det första: Den politiska beslutssfären ska vara tydligt avgränsad och reglerad. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, stipulerar regeringsformens portalparagraf. Men all makt ska inte vara offentlig och den offentliga makten får heller inte vara oinskränkt. I ett liberalt samhälle garanteras den enskilda människan en privat sfär, som kännetecknas av individuellt självbestämmande och valfrihet, dit inga politiska majoritetsbeslut når. Värnandet av den privata sfären är en central uppgift för liberaler. Demokrati får heller aldrig användas som en förskönande omskrivning för majoritetsförtryck. Det senare är särskilt viktigt i en tid då Sverige omvandlas från en etniskt och kulturellt förhållandevis homogen nationalstat till ett mångkulturellt samhälle. I det mångkulturella samhället måste pluralism och respekt för särarten vara honnörsord.

För det andra: Inom ramen för den, i sig kollektiva, politiska beslutssfären ska den enskilda människan ha så stor makt som möjligt. Hennes egna preferenser om exempelvis vilka personer som hon föredrar som representanter i beslutsfattande församlingar ska respekteras. Därav följer att Folkpartiet är varm anhängare av tanken på ett renodlat personval utan de spärrgränser som idag hindrar medborgarnas önskemål att förverkligas fullt ut. Frågan om förstärkt personvalsinslag i valsystemet utvecklas närmare i en partimotion om Konstitutionell nystart för Sverige.

För det tredje: Inom den politiska beslutssfären ska besluten vara så decentraliserade som möjligt. Ju längre ner i den territoriella hierarkin som besluten fattas, desto större både faktiska och, sannolikt dessutom, upplevda möjligheter har individen att utöva inflytande. Effektivitets- och rättviseskäl pekar då och då i riktning mot att avgöranden måste träffas på högre nivåer än både lokal och nationell nivå. Att ha skilda regler över landet för exempelvis vilka gärningar som betraktas som brottsliga skulle de flesta människor uppleva som både stötande och orättvist. På samma sätt kan effektivitetsargument anföras för att Europeiska unionen bör fatta en del beslut som rör exempelvis miljöpolitiken. Enskilda stater har helt enkelt inte kapaciteten att fatta verkningsfulla beslut på medborgarnas uppdrag i åtskilliga frågor. Största möjliga närhet till den enskilda medborgaren måste emellertid alltid vara utgångspunkten. Det lokala självstyrets roll måste därför ständigt värnas.

Vitalisera den lokala demokratin

Den lokala nivåns betydelse för den svenska demokratin i sin helhet gör det befogat att rikta fokus mot hur det kommunala politiska systemet fungerar. Under senare år har det kommit alltfler oroande signaler om tillståndet i den lokala demokratin. Avhoppen, inte minst bland unga, ökar. Partierna får allt svårare att rekrytera till förtroendeuppdrag. Många klagar på toppstyrning och tjänstemannavälde.

Våren 2001 presenterade den parlamentariskt sammansatta Kommundemokratikommittén sitt slutbetänkande Att vara med på riktigt – Demokratiutveckling i kommuner och landsting (SOU 2001:48). Kommittén föreslog att kommuner och landsting skulle få större möjligheter att genomföra försök med olika slags åtgärder syftande till att utveckla den lokala demokratin. Kommittén pekade bland annat på möjligheten att alla medborgare i en kommun skulle ha rätt att väcka ärenden i fullmäktige (medborgarförslag) och att det skulle kunna bli lättare för en nämnd att hänskjuta principiellt intressanta frågor till fullmäktige för avgörande.

I en reservation till betänkandet föreslog Folkpartiets representant Eva-Lotta Nilson att det bör öppnas en möjlighet för kommuner som så önskar att införa direktvalda kommundelsnämnder. Den frågan kommer att utvecklas något nedan.

I övrigt lämnade kommittén en rad förslag till förbättringar och förenklingar när det gäller människors möjligheter att åta sig och fullfölja politiska förtroendeuppdrag. Merparten av kommitténs propåer kan utan vidare dröjsmål genomföras, anser Folkpartiet. Folkpartiet kommer att fortsätta följa den lokala demokratins utveckling och fortlöpande lämna förslag på hur den kan fördjupas.

En principiellt intressant fråga, som berördes bland annat i Kommundemokratikommittén, rör inställningen till de förtroendevaldas, inte minst fritidspolitikernas, roll i demokratin. En stundom framförd synpunkt i den offentliga debatten är att det vore önskvärt att radikalt minska antalet politiker. Folkpartiet delar inte den uppfattningen. Demokratins folkliga förankring är beroende av att många människor ges möjlighet och utrymme att inneha förtroendeuppdrag. Ett politiskt system, som domineras av några få elitpolitiker – en professionaliserad offentlig sfär utan eller med väldigt få ideella inslag, riskerar att alienera makthavarna från deras uppdragsgivare – medborgarna. Det är ett scenario som måste undvikas.

Demokratin i regionerna

Medborgarnas inflytande på den regionala nivån bör stärkas genom direktvalda regionfullmäktige. På sikt bör de ersätta landstingen och dessutom ta över betydande delar av länsstyrelsernas och andra statliga länsorgans uppgifter.

Ett folkvalt regionalt organ med regionala politiker som beslutar om regionala frågor gör beslutsgången öppnare och det politiska ansvaret tydligare. Vi liberaler menar att regionfullmäktige ska ha beskattningsrätt och ansvara för akutsjukvård, regional planering och utveckling, kommunikationer samt vissa utbildnings-, kultur- och miljöfrågor. Folkpartiets ställningstagande för tanken på en kraftfull direktvald länsrepresentation, alldeles oavsett om den har kallats landsting, länsparlament eller regionfullmäktige, grundar sig på tre väsentliga argument.

För det första: Det ska vara enkelt att utkräva politiskt ansvar av den offentliga makten. Direktvalda politiker uppfyller det kravet bättre än både centralt utsedda tjänstemän och indirekt valda kommunpolitiker.

För det andra: Det är nödvändigt att ha en rationellare beslutsstruktur på länsplanet. Idag råder en ”regional röra”. Flera regionala instanser – länsstyrelser, landsting, kommunalförbund med mera – har överlappande uppgifter. Det leder till ineffektivt dubbelarbete i form av både höga administrativa kostnader och samordningsproblem som kan medföra ett icke optimalt utnyttjande av offentliga resurser.

För det tredje: Den svenska demokratin i sin helhet måste stärkas och ges en tydligare medborgerlig förankring. Tyngdpunkten i det demokratiska systemet måste förflyttas nedåt, bort från en centralmakt som befinner sig långt från medborgarna ner till beslutsfattare som finns närmare de enskilda människorna.

Ett starkare lokalt och regionalt självstyre skapar utrymme för ökad delaktighet och ökat engagemang. I sin förlängning kan det även betyda ökat medborgerligt förtroende för demokratin och dess värden i vidare mening.

Riksdagsbeslutet i oktober 1996 innebar att befogenheter främst när det gäller planering och regional utveckling fördes över till regionala självstyrelseorgan i tre län – Kalmar, Skåne och Gotland; senare tillkom även det nybildade Västra Götalands län. I Skåne (efter en övergångsperiod) och Västra Götaland flyttades uppgifterna från länsstyrelsen till ett direktvalt organ som kom att kallas regionfullmäktige. I Kalmar län övertog ett indirekt valt regionförbund med länets kommuner och landsting befogenheterna och på Gotland skedde överföringen till kommunen som också är landsting. Beslutet var ett tydligt fall framåt i en fråga som har stötts och blötts under årtionden – och lovade, från Folkpartisynpunkt, gott inför framtiden.

I höstas presenterade regeringen en proposition som var en rejäl besvikelse. Socialdemokraterna återföll i ett centralistiskt betraktelsesätt på politiken och samhällsutvecklingen. När riksdagen behandlade frågan blev beslutet att försöksverksamheten fick fortsätta i Skåne och Västra Götaland.

Folkpartiet menar att det redan nu finns goda skäl att ge signaler att försöksverksamheten med förändrad regional ansvarsfördelning i de län som tillämpar systemet med direktvalda regionala organ bör permanentas och utvecklingen i denna riktning fortsätta.

Direktvalda kommundelsnämnder

Enligt gällande regler väljs ledamöter och ersättare till kommundelsnämnder av fullmäktige på samma sätt som alla andra ledamöter i kommunala nämnder. Detta innebär att majoriteten i normalfallet blir densamma som i hela fullmäktige och alltså kan avvika från väljarmajoriteten i den aktuella kommundelen. Folkpartiet anser dock att det vore önskvärt att det fanns en möjlighet för kommuner att, om de så önskar, välja att inrätta direktvalda kommundelsnämnder där den lokala majoriteten får vara avgörande.

Offentliga sammanträden – regel snarare än undantag

I dag är utgångspunkten att sammanträden i nämnder och styrelser hålls bakom lykta dörrar. Kommundemokratikommittén föreslog att fullmäktigeberedningar skall ha möjlighet att besluta att ett sammanträde skall vara offentligt, om fullmäktige medgivet det.

Enligt Folkpartiets uppfattning borde den principen gälla generellt, det vill säga att sammanträden som regel är offentliga och öppna för allmänheten, och att beslut i stället fattas om slutna sammanträden när det bedöms vara av vikt att de är slutna. Självklart skall inte sammanträdet kunna vara öppet då ärenden som behandlas rör enskilda individer eller som på annat sätt omsluts av sekretess eller där den personliga integriteten på minsta sätt kan skadas eller bedöms kunna utsättas för kränkning eller obehörigt intrång.

Möjliggör extraval till kommuner och landsting

I olika situationer kan det vara önskvärt att kommuner och landsting har möjlighet att utlysa extraval, på samma sätt som riksdagen. Det kan handla om att, som diskuterades i Kommundemokratikommittén, realisera en ändrad kommunindelning vid en annan tidpunkt än som sammanfaller med allmänna val, men också om att bryta politiska ”dödlägen” där ett erforderligt majoritetsunderlag inte kan nås på annat sätt än genom nyval.

Det är inte Folkpartiets bedömning att sådana extraval skulle bli aktuellt särskilt ofta, men att, när det blir aktuellt, en sådan åtgärd kan vara nödvändig med hänsyn till att dels ha ett fungerande kommunalt majoritetsstyre, dels inte ålägga kommunpolitikerna uppgifter att ”ta ansvar” för ett uppkommet politiskt läge som går stick i stäv med rollen som politiker och företrädare för en av partiet tydligt hållen åsikt.

De förändringar i syfte att vitalisera den lokala demokratin som Folkpartiet här föreslår är inte nya i debatten, och bör därför kunna bli föremål för en proposition från regeringen utan alltför omfattande utredningsarbete, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.

Den politiska debatten

Att det utvecklats ett ökat misstroende mot den internationella, och i viss mån nationella, politikens former innebär ett väsentligt demokratiskt problem. De mellanfolkliga samarbeten som Sverige medverkar i bygger i de flesta fall på att regeringen har folkets förtroende att företräda hela folket. Det råder ingen större tvekan om att så är fallet i de allra flesta sammanhang. Men när bland annat EU-samarbetet har utvecklats och antagit allt mer karaktär av överstatlighet har också förankringen av regeringens förhandlingsmandat varit en fråga för debatt.

I formell mening är det klart att det är regeringens sak att företräda Sverige i dessa sammanhang. Men när en opinion kritiserar såväl innehållet i den förda politiken som förhandlingarnas former kan det på sikt vara skadligt för förtroendet om inte formerna diskuteras. Här finns en rad åtgärder som kan användas för att på olika sätt skapa en bättre demokratisk förankring.

• Bättre fortlöpande information om regeringens ställningstagande till frågor i de pågående och kommande förhandlingar där Sverige deltar.

• Särskilda riksdagsdebatter inför kommande förhandlingsrundor.

• Forum med frivilligorganisationer, politiska partier och folkrörelser där frågor inför eller parallellt med toppmöten och förhandlingar kan diskuteras.

Ge EU-parlamentarikerna yttranderätt i riksdagen

Den moderna demokratin förverkligas samtidigt på en rad nivåer – europeisk, nationell och lokal/regional. EU-samarbetet är nödvändigt för att vi ska kunna lösa de problem som vi delar med andra folk och stater. Det låga deltagandet, både i Sverige och utomlands, i valet till Europaparlamentet är dock mycket oroande och kan på sikt skada Europaparlamentets legitimitet. Vi menar att den europeiska unionen, EU, behöver en konstitution som tydligt slår fast vad som ska beslutas på de olika nivåerna, bl.a. i syfte att underlätta för medborgarna att påverka besluten. EU behöver en klar författning som tydliggör maktfördelningen mellan union och medlemsstater och utgångspunkten ska vara att beslut alltid fattas så nära den enskilda människan som möjligt. Vi liberaler anser också att Europaparlamentet, som är det enda direkt valda organet i EU, ska få ökad makt så att bandet mellan väljare och valda ökar.

EU är visserligen en unik organisation med både över- och mellanstatliga inslag. Det är därför angeläget att frågor som behandlas i EU också debatteras i Sverige på ett helt annat sätt än idag. Folkpartiet föreslår att de svenska ledamöterna av Europaparlamentet får möjlighet att delta i debatter i den svenska riksdagen om EU-politik, alltså ges yttranderätt i riksdagen.

Det vore ett sätt att också i praktiken knyta ihop beslutsfattare på olika nivåer. Sverige bör aktivt driva den frågan i den framtidsdebatt som nu inleds och arbeta för att den får en bättre folklig förankring.

Ta itu med det politiska våldet

Demokratin bygger på samtalets metod. De människor som istället försöker ändra samhället med våld och hot utgör ett hot mot både enskilda individer och samhället i stort. Vi liberaler är mycket bekymrade över de senaste årens utveckling när det gäller brott med rasistiska, nazistiska och antisemitiska förtecken. Vi kan aldrig acceptera att människor skräms till tystnad.

Kartläggning av politiska motståndare, systematiska trakasserier och publicering av ”dödslistor” via olika hemsidor utgör steg i ett försök att tysta ned demokratiska motkrafter. Brottsligheten inskränker sig dock inte till hot, utan flera våldsdåd, och till och med mord, har utförts av dessa rörelser.

När demonstranter missbrukar demonstrations- och yttrandefriheten på det sätt som skedde i Göteborg 2001 är det inte bara ett angrepp mot dem som drabbades av vandaliseringen, utan det är också en attack mot demokratin. Det odlas en våldsromantik och en tro på att utomparlamentariska aktioner är överlägsna den representativa demokratin, som får legitimera direkt antidemokratiska handlingar.

Folkpartiet liberalerna har kraftfullt fördömt dessa gatans terrorister. En av liberalismens främsta historiska förtjänster är att dess anhängare konsekvent och utan rädsla alltid tagit avstånd från politiskt våld, oavsett om det burit vänster- eller högeretikett. Vi menar att det är alla demokraters uppgift att reagera kraftfullt när den extrema högern och den yttersta vänstern gör gemensam sak.

Utveckla e-demokratin

När de traditionella deltagandeformerna (möten, demonstrationer, namninsamlingar med mera) tappar mark krävs nya metoder för att manifestera politiska åsikter och kanalisera politiskt engagemang. Den nya informationstekniken har fått ett stort genomslag inom näringslivet, massmedierna, utbildningen och forskningen. Men i politiska sammanhang utnyttjas knappast dess fulla potential – ännu.

Informationstekniken kan inte ersätta de etablerade kanalerna men utgör ett värdefullt komplement, inte minst när det gäller att locka nya grupper, särskilt ungdomar, till politiken. I det moderna samhället är tid en bristvara. Med hjälp av ny teknik får fler människor, som inte annars skulle ha haft den möjligheten, utrymme att delta i den politiska processen. Avståndet mellan väljare och valda krymper.

Inte bara partierna, utan också offentliga myndigheter och institutioner måste ta till sig informationstekniken. Det borde i kommunerna exempelvis vara självklart att protokoll från kommunfullmäktiges sammanträden, och gärna också förberedande promemorior och partipositioner, läggs ut på Internet. Folkpartiet välkomnar också lokala initiativ att mer direkt använda Internet som ett kommunikationsmedel i en opinionsbildnings- och beslutsfattandeprocess. Det är till exempel fullt möjligt att genomföra lokala opinionsmätningar, inom ett visst område i en kommun, för att inom detta territorium utröna medborgarnas uppfattning om en ny detaljplan.

En sak som särskilt bör uppmärksammas är personuppgiftslagens konsekvenser för möjligheterna till samhällsinformation på Internet. Vissa kommuner har en ytterst restriktiv tolkning av personuppgiftslagen, och vägrar därför att ens publicera namnen på kommunfullmäktigeledamöterna på kommunens hemsida försåvitt inte dessa uttryckligen lämnat sitt tillstånd. För oss är det en orimlig tanke att någon skulle kunna utöva förtroendeuppdrag anonymt. Regeringen bör därför ge Datainspektionen i uppdrag att aktualisera denna fråga med Kommunförbundet eller annan lämplig part.

Stockholm den 23 oktober 2002
Helena Bargholtz (fp)
Tobias Krantz (fp)	Liselott Hagberg (fp)
Martin Andreasson (fp)	Mauricio Rojas (fp)
Tina Acketoft (fp)